Samlade arbeten I - 26

Den yra, guldbestänkta fjäriln då.
"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus,
Och utan njutning slår ditt hjärta där;
Här lefver glädjen, glöder dagens ljus,
Och kärleken och kyssen väntar här."
Af talet rördes lilla blommans själ;
Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort,
Och fjäriln kysste, hviskade farväl
Och flög till nya rosenknoppar bort.

HVEM STYRDE HIT DIN VÄG?
Långt bortom fjärdens våg,
Långt bortom fjällets topp
Du ensam dagen såg
Och växte ensam opp.
Jag saknade ej dig,
Jag sökte ej din stråt,
Jag visste ej en stig,
Som skulle ledt ditåt.
Jag kände ej din far,
Jag kände ej din mor,
Jag såg ej, hvar du var,
Jag såg ej, hvart du for.
Liksom den bäck, där rann,
För den, som rinner här,
Vi voro för hvarann,
Så länge du var där;
Två plantor, mellan dem
En äng i blomning står,
Två fåglar, som fått hem
I skilda lunders snår.
O, andra nejders son!
Hvi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån!
Hvem styrde hit din väg?
Till hjärtat, som var kallt,
Säg, hur du lågor bar?--
Hur kunde du bli allt
För den, du intet var?

BRUDEN.
Om jag såg dig, om jag såg dig redan
Styra framom uddens björkar där,
Såg ett segel först och kände sedan
Purpurduken, som din flagga är!
Och du kom med några glada rader,
Af din syster skrifna, när du for,
Och du kom med "ja" ifrån din fader
Och en moderskyss ifrån din mor!
Hvarför skjuta opp vår lycka? Åren
Hinna väl med guld och håfvor än.
Kärleken har blommans art, och våren,
Endast våren är en tid för den.
Skyndom! Ljus är kullen, grön är dalen,
Där, som fågelns sällhet, vår kan gro.
Fast i toppen af den brända alen
Skulle jag med dig lycksalig bo.

SAKNADEN.
I skogen finns ej mer en gren,
Som löf och fägring bär.
Förbi är sommarn längesen
Och endast vinter här.
Ja, ute ser jag vinter blott
Och inne likaså;
Och om till världens slut jag gått,
Jag såge den ändå.
Blef lunden grön; blef nejden varm,
Blef dagen ljus och klar,
Låg kölden i min egen barm
Dock lika ödslig kvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår,
Jag dig ej återser,
O, du mitt hjärtas sol, du går
Ej opp ur grafven mer.
Min själ var din, min känsla din,
Ditt lif var lif för mig.
Jag har blott saknan kvar som min,
Det andra for med dig.
Mitt bästa är att tyst vid hälln
Få minnas flydda dar,
Då brasan brinner ned och kvälln
Ej flere slöjder har.

VÅRVISA.
De komma, de komma,
De vingade skaror, som flytt,
Till lunder, som blomma,
Till sjöar, som ljummas på nytt.
Där stormarna ilat,
Hörs sången melodisk och ljuf,
Där drifvan har hvilat,
Bor glädjen och skönheten nu.
Blott kärleken fäster
En flykting från skyarnas rand,
Och himmelens gäster
Besöka blott leende land.
Mitt hjärta skall blomma,
Min känsla skall ljummas på nytt;
Kanhända de komma,
De vingade änglar, som flytt.


IDYLL OCH EPIGRAM.

DE FÅNGNA.
På den röda älfvens botten
Fiskade en gosse pärlor,
Fann en pärla, blå som himlen,
Och som himlens stjärna rundad.
Men en flicka låg i pärlan,
Och hon bad en bön och sade:
"Offra upp din pärla, gosse,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam blick i stället
Vill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, min goda flicka,
Pärlan är för mycket dyrbar;
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."
Flickan bräckte sakta skalet;
Morgonrodnan lik i fägring,
Sköt hon upp vid gossens sida;
Gyllne lockar skylde pannan,
Rosens hy på kinden glödde.--
Stum, i hennes skönhet fången,
Stod i trenne timmar gossen.
När den tredje timman slagit,
Bad han tyst en bön och sade:
"Offra upp din skönhet, flicka,
Bryt mitt fängsel, låt mig fara,
Och en tacksam tår i stället
Vill jag för min frihet skänka."
"Nej, vid Gud, du goda gosse,
Pärlan är för mycket dyrbar.
Bär blott stilla du din boja,
Mången bar en vida värre."

DEN TIDIGA SORGEN.
Rosen bröt du för din glada syster,
Vallmon höll du själf.
Rosen, flicka, tyder lif och kärlek,
Vallmon köld och död.
Anar du ej hjärtats fröjder,--eller,
Bleka ängel, säg,
Äger du vid femton år ett öde
Att beteckna ren?

FLICKANS ÅRSTIDER.
Flickan gick en vintermorgon
I den rimbeströdda lunden,
Såg en vissnad ros och talte:
"Sörj ej, sörj ej, arma blomma,
Att din sköna tid förflutit!
Du har lefvat, du har njutit,
Du har ägt din vår och glädje,
Innan vinterns köld dig nådde.
Värre öde har mitt hjärta,
Har på en gång vår och vinter:
Gossens öga är dess vårdag,
Och min moders är dess vinter."

LIKHET.
Hur många vågor bo på fjärden,
Hur många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly--och dröja kvar dock,
De tyckas dö--och födas åter,
Så skilda, och ändå så lika,
Så många, och ändå desamma!--
Ur samma sjö, af samma vindar
De höjas alla,
Ur samma bröst de höjas alla
Af samma kärlek.

FÅGELN.
Öppet är min flickas fönster;
Vore jag en okänd fågel,
In till henne strax jag flöge.
Mig i bur hon skulle sätta,
Fylla glaset där med vatten,
Fylla lådan där med hampfrö.
Men jag ville säga henne:
"Flicka, bort med frö och vatten!
Vet, din lilla muntra fågel
Dricker endast ömma tårar,
Lefver blott af smek och kyssar."

DEN FÖRSTA KYSSEN.
På silfvermolnets kant satt aftonstjärnan,
Från lundens skymning frågte henne tärnan:
"Säg, aftonstjärna, hvad i himlen tänkes,
När första kyssen åt en älskling skänkes?"
Och himlens blyga dotter hördes svara:
"På jorden blickar ljusets änglaskara
Och ser sin egen sällhet speglad åter;
Blott döden vänder ögat bort--och gråter."

FLYG EJ UNNAN.
Vill du veta, skälmska flicka,
Hur om hösten vakor fångas?
Jag skall vara fågelfängarn,
Du skall låtsa vara vaka.
Märk; hur fågelfängarn talar:
"Flyg ej unnan, sköna vaka,
Sitt på klasen trygg och stilla,
Snaran gör dig ingen skada,
Snaran vill din hals blott smeka."
Ha, din skalk, du lät dig fånga;
Kyss mig nu, så skall du slippa!

KYSSENS HOPP.
Där jag satt i drömmar vid en källa,
Hörde jag en kyss, på mina läppar
Sakta tala till en annan detta:
"Se, hon kommer, se, den blyga flickan
Kommer redan; inom några stunder
Sitter jag på hennes rosenläppar,
Och hon bär mig troget hela dagen,
Nänns ej smaka på ett enda smultron,
Att ej blanda mig med smultronsaften,
Nänns ej dricka ur den klara källan,
Att ej krossa mig mot glasets bräddar,
Nänns ej hviska ens ett ord om kärlek,
Att ej fläkta mig från rosenläppen."

KÄRLEKEN.
Bannande sin dotter, talte modren:
"Flicka, jag för kärleken dig varnat,
Och jag finner, att jag varnat fåfängt"
Dottren sade: "Var ej oblid, moder!
Stängde jag mig in, att undfly honom,
Flög han med hvart solgrand in i rummet;
Gick jag åter ut och rymde unnan,
Hörde jag hans suck i hvarje vindfläkt;
Slöt jag både ögon till och öron,
Sprang han skälmsk uti mitt eget hjärta."

SKILLNADEN.
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen,
Såg en munter sparf från fönsterkarmen,
Pickade på rutan lätt och sad':
"Gosse, hvarför sörja där, var glad!
Med ett frö, som våren röjt på vallen,
Med en droppe regn, ur drifvan fallen,
Och en ton af kärlek från min brud
Är jag rik och nöjd och säll som Gud!"
"Arma sparf, men har jag vingar, svara,
Att som du från jord till himmel fara?
Har som du jag för min kärlek ljud,
Och, af allt det värsta,--har jag brud?"

DRÖMMEN.
Tröttad lade jag mig ned på bädden,
Att i sömnen glömma sorg och saknad;
Men en dröm sig smög till hufvudgärden,
Hviskande uti mitt öra detta:
"Vakna, hon är här, den sköna flickan;
Blicka opp, att hennes kyss emotta!"
Och jag slår med glädje opp mitt öga;
Hvar är drömmen? Som en rök försvunnen.
Hvar är flickan? Bortom land och sjöar.
Hvar är kyssen? Ack, blott i min längtan!

DEN FÖRSMÅDDA.
Ax vid ax på åkern vagga,
Korn vid korn i axen gömmas;
Så hvart flyktigt ord, du fällde,
Växer i mitt trogna hjärta.
Grymma, otacksamma gosse,
Odlarn går att bärga tegen,
Men du sår blott, du, och skörden
Lämnar du åt himlens fåglar,
Lämnar du åt snö och vindar.

BLOMSTERHANDLAREN.
Fyraårig satt vid stranden
Med sin äldsta syster gossen,
Skar af flarn ett skepp med segel,
Lastade med blommor skeppet,
Värfde myror till besättning
Och till myrkaptenen sade:
"Segla nu, du käcka sjöman,
Segla nu och kom tillbaka!
Sälj min last på andra stranden
Än för guld och än för pärlor,
Än för andra granna lekverk!"
Systern strök hans ljusa lockar,
Drog en suck och talte detta:
"Fyraårig nu, du säljer
Strandens menlöst täcka blommor.
En gång tjugufyraårig,
Tör du sälja trogna hjärtan
Än för guld och än för pärlor,
Än för andra granna lekverk."

SORG OCH GLÄDJE.
Sorg och glädje båda
Bodde i mitt hjärta,
Sorg i ena kammarn,
Glädje i den andra.
Oförsonligt skilda,
Rådde än den ena,
Än den andra ensam.
Sen den enda kom dit,
Lär hon öppnat dörren
Och förenat båda,
Ty min sorg är sällhet
Och min glädje vemod.

FJÄRILPOSTEN.
I det öppna lusthusfönstret
Satt en sommarmorgon flickan;
Men från blommorna i nejden
Kom en guldbevingad fjäril
Och på flickans lock sig satte.
Genast slöt hon fönstret, fasttog
Och försökte tämja fjäriln:
"Flyg ej bort, du sköna fånge,
Gläds åt kyssen; njut af smeket
Och blif stilla kvar på handen!"
Fåfängt! Hvarje gång han släptes
Flög han fladdrande på rutan.
Ändtligt, rörd af fjärilns oro,
Öppnade den sköna fönstret:
"Flyg då, otacksamma, flyg
Med ett bud till dina likar:
Bjud dem ej så gärna komma,
Då de aldrig dröja gärna."

GRUMLA ICKE FLICKANS SJÄL!
Flickan satt vid bäckens strand,
Tvådde sina fötter där;
Sjöng en fågel ofvanför:
"Flicka, grumla bäcken ej,
Himlen syns ej mer i den!"
Flickan slog sitt öga opp,
Talade med tårad blick:
"Sörj ej öfver bäcken, du,
Bäcken klarnar snart igen.
När du såg mig stå en gång
Vid en ynglings sida här,
Du till honom tala bort:
Grumla icke flickans själ,
Aldrig skall den klarna sen,
Aldrig spegla himlen mer!"

SOMMARNATTEN.
På den lugna skogssjöns vatten
Satt jag hela sommarnatten
Och för böljans tropp ur båten
Slängde tanklös ut försåten.
Men en talltrast sjöng på stranden,
Att han kunnat mista anden,
Tills jag halft förtörnad sade:
"Bättre, om din näbb du lade
Under vingen och till dagen
Sparde tonerna och slagen."
Men den djärfve hördes svara:
"Gosse, låt ditt metspö vara.
Såg du opp kring land och vatten,
Kanske sjöng du själf om natten."
Och jag lyfte opp mitt öga,
Ljus var jorden, ljust det höga,
Och från himlen, stranden, vågen
Kom min flicka mig i hågen,
Och som fågeln spått i lunden,
Sjöng jag denna sång på stunden.

FRIDEN.
Ofta säger mig min moder:
"Barn, du äger två klenoder,
Göm dem för den onda tiden,
Vårda oskulden och friden!"
Moder, friden är försvunnen;
Skall den blifva återfunnen,
Bjud ej, att jag honom glömmer,
Som den tagit, som den gömmer;
Blott med honom, som hans maka,
Kan jag få min frid tillbaka.

DEN FÖRÄNDRADE.
Fordom fick jag bannor hela dagen;
Än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
Än var håret fästadt opp mot regeln,
Aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.
Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
Flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"
Är mitt arma sinne då förtrolladt?
Hvem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
Om ej ynglingen, kanske, och ringen."

DEN LÅNGA DAGEN.
Förr, när min vän var här,
Var mig en vårdag kort;
Nu, då han borta är,
Är mig en höstdag lång.
"Ack, hvad den dagen flyr!"
Säga de andra nu.
Jag: "Hvad den långsamma är!
O, att den ville fly!
Kommer ej kvällen snart,
Kommer ej nattens ro?"

BEHAGEN.
Jag blickar på tärnornas skara,
Jag spanar och spanar beständigt;
Den skönaste ville jag välja
Och sviktar dock ständigt i valet.
Den ena har klarare ögon,
Den andra har friskare kinder,
Den tredje har fullare läppar,
Den fjärde har varmare hjärta.--
Så finns ej en enda, som saknar
Ett något, som fängslar mitt sinne.
Jag kan ej en enda förskjuta;
O, finge jag kyssa dem alla!

AMOR.
Ej han sårade mitt hjärta,
Ej, som döda böcker lära,
Smög han fram med pil och båge.
All hans list var blott hans oskuld,
Skönhet var hans enda vapen.
"Söta gosse, vill du komma,
Är mitt hjärta varmt och öppet."
Och han lydde strax,--och sedan
Lika mån, som han att dröja,
Är jag själf att äga honom.

DEN LÄTTBÖJDE.
Där jag band på åkern gyllne kärfvar,
Stod den unge Adolf vid min sida,
Skäran höll han i sin hand, på renen
Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa.
Men i träsket, nedanför beläget,
Skrek i vassen nära stranden artan.
Stram till bössan sprang den käcke gossen;
Men jag fattade hans arm och sade:
"Låt den stackars artan vara, Adolf,
Låt för min skull den få vara ostörd!"
Genast ställde han sin bössa unnan
Och tog gladt som nyss till skäran åter.
Men jag tänker ofta i mitt sinne:
"Underlig är dock den vackra Adolf;
För ett vänligt ord från mina läppar
Lämnar han, hvad mest hans hjärta fröjdat;
För en hjärtlig blick af mina ögon
Gör han gärna, hvad hän skytt tillförne;
För en vänlig kyss, ett hjärtligt famntag
Tror jag att han kunde gå i elden."

DEN ENA STUNDEN.
Allena var jag,
Han kom allena;
Förbi min bana
Hans bana ledde,
Pan dröjde icke,
Men tänkte dröja,
Han talte icke,
Men ögat talte.--
Du obekante,
Du välbekante!
En dag försvinner,
Ett år förflyter,
Det ena minnet
Det andra jagar;
Den korta stunden
Blef hos mig evigt,
Den bittra stunden,
Den ljufva stunden.

TÖRNET.
Törne, du min syskonplanta,
Svept i vinterns is, försmås du,
Höljd af taggar, hatas du.
Men jag tänker: "Kommer våren,
Slår du ut i blad och rosor,
Och en växt finns ej på jorden,
Ljuf och älskad såsom du.
O, hur mången törnestängel
Står ej naken i naturen,
Som behöfde kärlek blott,
Blott en solblick af ett hjärta,
För att kläda sig i rosor
Och hvart väsens glädje bli."

TRE OCH TRE.
Från det höga tornet sågo
Trenne flickor ut mot hafvet;
Trenne segel syntes nalkas,
Och den äldsta systern talar:
"Systrar, sen vår faders fartyg
Kommande från fjärran länder!
Trenne systrar här vi äro,
Tre kaptener styra skeppen;
Den, som först i hamnen hinner,
Han skall få min krans af rosor,
Om han är med den belåten."
Och den andra systern talar:
"Den, som styr därnäst i hamnen,
Vill min blombukett jag skänka,
Om han är med den belåten."
Och den tredje systern talar:
"Den, som kommer sist i hamnen,
Han skall få mitt glada famntag,
Om han är den vackre August."

MORDEN.
Löfven de falla,
Sjöarna frysa.--
Flyttande svanor,
Seglen, o seglen
Sorgsna till södern,
Söken dess nödspis,
Längtande åter,
Plöjen dess sjöar,
Saknande våra!
Då skall ett öga
Se er från palmens
Skugga och tala:
"Tynande svanor,
Hvilken förtrollning
Hvilar på norden?
Den, som från södern
Längtar, hans längtan
Söker en himmel."

DEN SÄLLSYNTA FÅGELN.
När om kvällen han i stugan inkom,
Bannade sin son den gamla modren:
"Son, du går hvar dag till dina snaror,
Och hvar dag du kommer tomhändt åter:
Vårdslös är du eller oförståndig,
Efter andra få och du blir utan."
Henne svarade den yra gossen:
"Hvad, om än ej lyckan är densamma,
Då vi ej för samma fåglar gillra.
Bortom mon där, vid det lilla torpet,
Vistas, gamla mor, en sällsynt fågel;
Under hösten har på den jag lurat,
Under vintern har jag nu den fångat,
Men till våren vill jag föra hem den.
Underlig är fågeln där; den äger
Icke vingar, men en famn i stället,
Icke dun, men silkeslena lockar,
Icke näbb, men tvenne runda läppar."

VILL DU BYTA ÖDE?
Vuxen upp på stranden
Af en bäck, som svallar,
Sköljd af hvarje hvirfvel,
Hvilket lif af oro
Lefver du, o blomma!
Blomman hördes svara:
"Om mig strömmen skonar,
Om mig strömmen härjar,
Är dock all min oro
Blott en flyktig sommars.
Vill du byta öde,
Flicka, sköljd af strömmen
I en ynglings hjärta?"

HENNES BUDSKAP.
Kom, du sorgsna nordan!
Hvarje gång, du kommer,
Bär du bud från henne.
Kommer du i fläkten,
Bär du hennes suckar;
Kommer du i ilen,
Bär du hennes klagan;
Kommer du i stormen,
Bär du hennes verop:
"Ve mig, edsförgätna,
Ve mig, ensam blefna!
Ur den gamles armar,
Från hans kalla kyssar,
O, hvem för mig åter
Till min varma yngling,
Till min första kärlek!"

SIPPAN.
Sippa, vårens första blomma,
Om jag bröt dig, om jag gaf dig
Åt den älskade, den kalla!
Bröt jag dig, jag skulle ge dig,
Gaf jag dig, jag skulle säga:
"Nära drifvans kant, o flicka,
Växte vårens första blomma,
Som vid isen af ditt hjärta
Blommar opp min trogna kärlek,
Bäfvande för vinterkylan,
Men ej kväfd af den, ej skördad."

MÖTET.
Flickan satt en sommarafton,
Speglande sig själf i källan:
"Gode Gud, hvad jag är vacker!
Men hvad båtar mig min färing,
Då den yngling, som jag älskar,
Icke ser mig, icke hör mig?
Ros, som blommar vid min sida,
Tag du mina läppars rodnad!
Purpurstänkta moln i luften,
Tag du mina kinders purpur!
Bleka stjärna ofvan molnet,
Tag du mina ögons klarhet!
Sist, o graf, tag hvad som lämnas!"
Detta har den skälmska gossen
Lyssnat till i närmsta buske,
Och han springer fram till henne,
Just den sökte, just den funne.
Men han kysste hennes läppar:
"Nu tog rosen läppens rodnad!"
Och han smög sin kind till hennes:
"Nu tog molnet kindens purpur!"
Och han såg i hennes öga:
"Nu tog stjärnan ögats klarhet!"
Och han slog sin famn kring henne:
"Nu tog grafven, hvad som lämnats;
Ty, o flicka, det är grafven,
Hvarur ingen mera slipper."

LÖJET.
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den höges mund:
"Får jag min boning här?"
"Stoltheten bor här ren!"
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till den lärdes mund:
"Får jag min boning här?"
"Allvaret bor här ren!"
Löjet var utan hem,
Irrade modfälldt kring,
Kom till min flickas mund:
"Får jag min boning här?"
"Kärleken bor här ren,
Kyssen är kommen nyss,
Dig har man saknat blott."

TÅRARNA.
Ren öfver skogens toppar solen stigit
Och spridt sin glöd i dalens dagg, där flickan
Med glädjetårad blick sin älskling mottog.
Han såg i hennes öga, log och talte:
"Du grät i aftse, när jag gick; jag kommer
Och ser dig gråta åter, goda flicka,
Nämn mig en skillnad mellan dessa tårar!"
"En lika skillnad", sade sakta flickan,
"Som mellan kvällens dagg och morgondaggen,
Den ena lyser solen opp och skingrar,
Den andra kvarblir mulen hela natten."

EROS' FÖRVANDLING.
"Eros, stygga gosse", sade Pallas,
"För din lust att alla hjärtan såra
Borde du förvandlas till ett rofdjur,
Till en gam med krökta klor och vingar,
Att förgäfves jaga fågelskaran."
Eros log och sade blott: "Försök det!
Sen till gam du Amor har förvandlat,
Vilja alla fåglar sönderrifvas."


TREDJE DELEN.

LYCKAN.
Lycka, leende gudinna,
Född att göra stunden ljuf,
Ej som jordens härskarinna
Af min lyra hälsas du.
Utan makt och utan krona,
Utan segrar, utan brott
Vill du endast mildt försona
Mänskan här med grusets lott.
Hell dig! Intet hjärta blöder
Under vården af din hand.
Bröder leder du till bröder
Öfver öknar, fjällar, land,
Fläktar vind i längtans segel,
Lönar varma hjärtans tro
Och, fast skugglikt, i din spegel
Visar högre världars ro.
Hvarför skall du trolös kallas,
Om nå'n gång du svek också?
Kunde blott du vara allas,
Säkert glömdes ingen då.
Nu, hur ville du förena
Allt, som brustit i sitt fall?
Öfvergifvas skall den ena,
Om den andra gynnas skall.
Ljusets lott och fridens gåfva,
Glädjen, hoppet, kärleken,
Allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
Ägde jag och äger än;
Dig blott har jag sett försvinna,
Hvarje gång jag sökt dig nå;
Milda, svaga stoftgudinna,
Le en gång mot mig också!

HJÄRTATS MORGON.
Mörker rådde i mitt sinne,
Kallt mitt arma hjärta kändes,
Innan kärleken där inne
Af en vänlig ängel tändes.
Ser du solen efter natten
Strålande på fästet tåga,
Dimmor skingras, land och vatten
I ett helgonskimmer låga,
Ser du bilden af mitt hjärta;
Så dess första morgon grydde,
Så med fruktan, tomhet, smärta
Skuggan från dess världar flydde.
Sol, som lifvets natt förjagar,
Kärlek, om ett bröst du glömmer,
Hvartill dessa mulna dagar,
Som man utan dig fördrömmer,
Dessa dagar evigt like,
Dessa hopplöst långa stunder,
Detta lif i dödens rike
Utan ljus och utan under!

DEN TVIFLANDE.
O, hade jag ett ögonpar
Långt skarpare, än falken har,
En blick, som såg, ej stängd, ej skymd,
Igenom höjd och djup och rymd,
Ej pärlan, störst i hafvets skatt,
Juvelen, gömd i jordens natt,
Ej guldets spår i klyftans vrå
Mitt öga skulle söka då;
Min blick på hennes hjärta låg,
Den falska flickan genomsåg,
Den falska, som mig gäckar nu,
Än stel och hård, än vek och ljuf.
Är köld kanske i hennes barm,
Då hennes blick är blid och varm?
Är kärlek gömd i djupet där,
Då hennes blick mest kulen är?
För bönens suck går himlen opp,
För sorgen själf har jorden hopp;
För mig det blef min kärleks lott
Att tvifla och att tråna blott.

BRUDEN.
Kom, gode främling, sätt dig ned
Och hylla vid mitt tjäll,
Stör ej den tysta nejdens fred
I denna lugna kväll!
För sorgen ljuf dess stillhet är,
Ett brustet hjärta vakar här.
Se, där vid fjärdens nakna strand
En flicka skådar du;
Med pannan lutad mot sin hand
Hon sitter ensam nu;
Hon blickar stum mot land och sjö,
Och hvit är hennes kind som snö.
O, mången dag, o, mången natt
Hon synts, där nu hon är.
I går vid samma våg hon satt,
I morgon finns hon där.
Hon grät nå'n gång en tår förut,
Men längesen hon gråtit ut.
När kvällen kommer mild och klar,
När fläkten gjort sitt tåg
Och fjärden, lik en spegel, har
En himmel i sin våg,
Då sänker hon mot djupet ner
Sin stela blick och ser och ser.
Ibland, då vinden åter väcks
Och böljans yta rörs
Och glansen rubbas, spegeln bräcks
Och djupets himmel störs,
Hon lyfter tyst sitt öga opp
Och ser mot skyn, fast utan hopp.
Hon satt en gång på samma strand
Och såg mot samma fjärd.
Hon såg sin älskling lämna land
Och styra hit sin färd.
Vid klippan där blef sjön hans graf,
Ej ens hans lik den återgaf.
Och därför hennes hemska ro,
O främling, ej förströ!
Låt hennes sorgsna blick få bo
I djupet af sin sjö.
Det är det enda, hon har kvar
Af all den glädje, fordom var!

SÖNDASSKÖRDEN.
Högt strålar morgonsolen ren,
Naturen kläds i ljusets sken,
Af fågelsånger ljuder skyn,
Och ingen rörs dock än i byn.
Hur kan väl odlarn hvila än?
Är icke dagen ljus igen
Och åkern gul och tegen full?
Hvad gör, att han försmår dess gull?
Dock se, han öppnar ren sitt tjäll.
Hur lugn är ej hans blick, hur säll!
Hvar jordisk omsorg, tung och kvaf,
Han, som en klädnad kastat af.
Och obeväpnad är hans arm
Och fri hans skuldra, lätt hans barm,
Och ingen lie röras får,
Fast skördens högtid förestår.
Men festens timma slår till slut;
Då kallas barn och maka ut,
Och med de sina, from och rörd,
Han vandrar nu till dagens skörd.
Och glad han blickar opp och ser,
Hur skaror samlas mer och mer,
Hur känd och okänd styr sitt steg
Till samma mål, till samma teg,
Dit, där de ljusa murar stå
Med fridens helga kors uppå,
Dit, där den gyllne tegen är,
Som evighetens skördar bär.

DEN GAMLE.
En konung syns den gamle mig
Vid slutet af sin lefnads stig,
Vid målet för sin långa färd,
Så segerrik, så afundsvärd.
Hvar storm af tiden ren sig lagt,
Hvar granne vördar glad hans makt,
Och villan djärf, passionen yr
Långt från hans tysta rike flyr.
Hans folk en fridsam skara är
Af milda, slumrande begär,
Af minnen, som förblifvit kvar
Från forna, ljuft förflutna dar.
Hans spira är hans vandringsstaf.
Hans borg, hans fasta borg en graf,
Hans kungaglans af lugn består,
Och krona är hans silfverhår.

BLOMMAN.
När sig våren åter föder,
Klar och ljuf,
Dagen ler och solen glöder,--
Vaknar du,
Fäster vid din veka stängel
Blad och knopp,
Och från gruset som en ängel
Lyftes opp.
Med din doft kring rymden ilar
Fläkten glad,
Fjärilns gyllne vinge hvilar
På ditt blad.
Ingen oren vågar kinden
Kyssar ge,
Daggen, ljuset, fjäriln, vinden.
De, blott de.
När, likt plantan i sin sommar,
Skön och blid,
Allt det ljufva föds och blommar
Utan strid,
Hvarför går här sorg och fara
Hand i hand,
Hvarför får ej jorden vara
Fridens land?

HÖSTSÅNG.
Löfven gulna,
Träden klädas af,
Och novemberdagar mulna
Öfver blomstrens graf;
Drifvan deras kronor grusat,
Blott i hjärtan, som de tjusat,
Medan sommarns sol dem värmde än,
Lefva de som minnen opp igen.
Rosen blommar
Några korta dar;
Dröjer mer än rosens sommar
Mänsko-blommans kvar?
Skön hon skjuter opp och prålar,
Kinden glöder, ögat strålar,
Men en fläkt vid hennes stängel rör,
Och hon bleknar, lutar, vissnar, dör.
Du, som väckte
Mig ur jordens grus,
Låt mig bland ditt blomstersläkte
Spira ren och ljus,
Att, då sommarns sol mig glömmer,
Någon ängel vänligt gömmer
Bland de minnen, han från jorden bär,
Minnet af min tysta blomning här!

DEN HEMKOMMANDE.
Ensliga sken,
Flamma, som stjärnornas ren,
Ljus från min fädernehärd,
Tindrar i natten du än?
Glada, förtroliga värld,
Väntar du vandrarn igen?
Dagen är all,
Mörk är min bana och kall,
Dyster i skogarna här
Vintern, den isiga, rår;
Ljus, där du tindrar, o där
Finner jag kärlek och vår.
Skynda din gång,
Lycklige! Kanske en gång
Kommer du åter och ser
Stum mot ditt fädernetjäll;
Ljus är din hydda ej mer,
Kulen och ödslig din kväll.

MITT LIF.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Längtan fyllde seglarns håg,
Hafvet för hans öga låg:
"O, där bortom purpurskyn
Vill jag se en högre syn,
Vill jag nå en bättre strand,
Ljusets, fridens, glädjens land."
Seglet svällde, hoppet log,
Mot det vida skeppet drog.
Strid på brädden af en graf,
Segling på ett vredgadt haf,
Sträfvan på en stiglös stig,
O mitt lif, jag nämner dig.
Hvar är hamnen, lugn och klar,
Hjärtats frid från forna dar?
Hvar är hoppets guldkust gömd,
Aldrig nådd och aldrig glömd?
Vågen seglarns kosa stör,
Stormar hvina ofvanför;
Ack, ännu står purpurskyn
Lika fjärran för hans syn.

TANKEN.
Tanke, se, hur fågeln svingar
Under molnet lätt och fri;