Samlade arbeten I - 14

Och, af skogens snår försåtligt dolda,
Riktade enhvar sin blick långs vägen.
Knappt så länge, som från första gryning
Jägarn i sitt skjul af granar väntar,
När på orrlek han om våren vandrat,
Innan spelarn flyger ned och modigt
Med sitt stridsrop träsk och stränder fyller,
Bidde brödren, när i hast på afstånd
Fiendernas bistra skara syntes,
Sprängande med höjda lansar framåt.
Ingen såg dem förr likväl än Adolf,
Tomas Hanes kära tvillingsbroder:
"Nu", han sade, "nu det gäller, bröder;
Lossen hölstren snart af edra bössor,
Och så fort på andra sidan dalen
Fienderna backens sluttning hunnit,
Då gif eld, hvem som i bössan lod har."
Så han sade; i detsamma hunno
Fienderna backens höjd i trafvet,
Och vid första sats, de gjorde utför,
Smällde brödrens skott. I fyra pannor
Kyldes loden, två i en och samma;
Fyra hästar lupo lösa framåt,
Sexton hejdades af häpna männer.
"Ladden, bröder", ropte högrest Adolf,
Trädande med trotsig blick ur gömman,
Och som orden föllo, var lik ilen
Fiendernas vilda tropp i anlopp.
Den, som snabbast var af brödraskaran,
Hann som knappast kasta krut i bössan,
Mycket mindre skjuta kulan efter,
Innan, oppför backen hunna redan,
Fienderna, med ett språng på marken,
Trängde fram med fällda pikar genast;
Men med spjut, af fasta händer förda,
Trädde brödren dem till mötes modigt.
Striden börjades med rop och buller,
Ingen vek och ingen vann ett framsteg.
Först för ett pistolskott nedföll Erik,
Och hans baneman för Gustafs björnspjut.
Striden växte, styng med styng blef växladt,
Sex af fienderna lågo döde,
Och af brödraskaran blödde alla.
Sist bland dem var Adolf ensam öfrig.
Sårad genom ben och skuldra redan,
Slog han kring sig med en röfvad sabel,
Tills, igenom bröstet dödligt stungen,
Än i döden sårande, han nedföll.
Men hans hufvud, skildt från kroppen, fäste
Skarans höfding på den hvassa piken
Och red flämtande med troppen dädan.
Sex, af tjugu komna, redo dädan,
Och af dem bar en ett sår från striden.
Men på spången i den djupa skogen
Kom de slagnes ålderstegne fader.
Ej han trifdes, sen hans söner vandrat,
I sin stuga; obeväpnad kom han
För att bringa säkra råd i striden.
Dädan såg han ryttarskarans framfärd,
Där den sprängde fram på vägen fjärran,
Och på piken såg han Adolfs hufvud.
Darrande i sina gamla leder,
Skyndade han fort sin färd på spången
Och kom fram till stället, där hans söners
Sköna rad bland fienderna stupat.
Från de gråa ögonhåren ref han
Tåren bort och, blickande med stolthet,
Räknade de slagna, vän och ovän.
Alla söner fann han, Tomas icke.
"Hvar är Tomas? Lefver han allena
Och är icke här bland sina bröder?"
Så han sade. Långt ifrån i torpet
Satt den ädle Tomas hos sin flicka.
Men han drog just nu sin hand ur hennes.
"Hvad är detta?" sade han förvånad,
"Ser mitt öga, eller ser min nacke?
Ögat borde skåda dig blott, flicka,
Och min nacke endast svarta väggen.
Hvilket sinne ser då detta gyckel,
Mina bröder blodiga och slagna,
Och min broder Adolfs hufvud spetsadt?"
Så han sade, och sitt spjut, sin bössa
Grep han hastigt, skyndande ur stugan.
Hela vägen framåt såg han blodstänkt,
Och till stället, som var aftaldt, kommen,
Såg han sina bröders lik bland träden
Och emellan dem sin gamle fader.
Ej ett steg han vågade mot skogen,
Men han stod där stum och såg och hörde,
Hörde hur hans gamle fader ropte:
"Ve mitt gråa hufvud! Hvar är Tomas?
Hvar är Tomas? Han har flyktat ensam,
Han, af mina söner fordom kärast,
Han har flytt och svikit sina bröder.
Ve förrädarn, ve den fege bofven!
Må han irra, rädd som Kain, i skogen,
Skrämd af löfvet, som på aspen skälfver,
Skrämd af järpen, som den spång, han nalkas,
Bäfvande med dånfull vinge lämnar.--
Gud, om rättvis du i höjden lefver,
Hata honom, som jag älskat honom,
Och, hvarhelst han vaknar opp i döden,
Gif ej fosterland, ej bror åt honom."
Stel af fasa hörde Tomas orden,
Och han vände bort sin blick från fadren.
Hunden lik, som retad följer björnen,
Vädrande hans stig i skog och vildmark,
Gick han stum, som vägens blodspår ledde,
Stum, men mordlust ropte i hans hjärta.
När han kom förbi sin faders boning,
Bröt där eld och rök ur taket redan;
Men han såg ej, hörde ej, hans öga
Var orörligt endast fäst på vägen.
Ren var solen bakom skogen sjunken,
När en öfvergifven by han nådde.
Nära vägen ur en skyl på åkern
Tittade en gosse fram och, varsamt
Vinkande med handen, ropte sakta;
"Gå ej ditåt, ty du är förlorad;
Fienderna rasta där i gården.
Sex de voro, förde långa pikar,
Och den grymmaste och största ryttarn
Bar ett blodigt hufvud fäst på piken."
Endast snabbare gick Tomas framåt.
Men på dörren till den främsta stugan
Såg han brodrens kära hufvud spikadt.
Rytande han slängde unnan bössan
Och bröt in. Den första, honom mötte,
Fick hans spjut till korset sänkt i barmen.
Sen försmående i raseriet
Värn och vapen, flög han fram lik örnen
Och med blottad hand spred död och fasa.
Intet hugg, hur skarpt det föll, han kände.
Än den ena, än den andra mötte
Och med rifven strupe slogs till golfvet.
Sist var öfrig endast skarans höfding.
Honom grep till slut kring lifvet Tomas,
Krossade hans bröst och rygg tillika,
Att han dubbelviken föll på stället,
Skar från kroppen sen den fallnes hufvud,
Tog sin broders, sörjande, från dörren
Och begaf sig, sårad, matt och blodig,
Men med lättadt hjärta slutligt hemåt.
Midnatt låg ren öfver jorden utbredd,
När förblödd han hann sin faders boning.
Rök och aska mötte där hans öga;
Blott en lada stod på gården obränd,
Dit han gick att söka tak och hvila.
Som han nu, till dörren kommen, stannat,
Hörde han sin faders röst där inne:
"Hvem kan svara mig, har Tomas svikit?
Kanske, kanske har han icke svikit.
Gif, o Herre, att han skuldlös vore!
Skicka honom hit med mannens hufvud,
Hans, som bar min sons på piken fästadt,
Att min blick må skåda honom trogen;
Och din hämnd, som jag på honom kallat,
Må du sända på mitt gamla hufvud.
Och på askan af min gård, som brunnit,
Och på mina söners lik, som fallit,
Skall jag prisa dig, att än jag lefver!"
In steg Tomas, då han hörde detta:
"Frid med dina gråa lockar, fader!
I den stund, jag står framför dig, andas
Dina söners banemän ej mera."
Så han sade och för fadrens fötter
Kastade hans oväns bistra hufvud.
Opp från golfvet sprang den gamle fadren
Och kring sonen slog sin famn,--men redan
Döende mot golfvet nedsjönk denne;
Och i fallet följde fadren äfven.
Af förblödda sår dog Tomas Hane,
Och hans gamle fader dog i glädje.

ZIGENAREN.
(Efter en tradition.)
Bland zigenare, i Finland sedde,
Störst och käckast var den mörke Adolf.
Inga tavastländska moar födde
Bommar, starka nog att honom stänga;
Häkten genombröt han såsom skogssnår,
Männer slog han såsom harfven kokor.
Men hans lif var som en björns i skogen;
Hvad den väldige behöfde, tog han,
Hvad han ej behöfde, lät han vara.
Nu från tinget, där sitt straff han utstått,
Sårad, sjuk och smidd i järn, han fördes
Öfver Kangasalas ås tillbaka.
Midt på vägen, där som smalast åsen,
Tvenne fjärdar skiljande, sig höjer,
Slog han ögat opp och såg omkring sig,
Såg och talte stilla till sin fångvakt:
"Nå, vid Gud, har icke Finland sjöar,
Stränder, skogar, lunder, berg och ängar,
Mäktiga att trolla kvar zigenarn.
Om vid slutet af den långa bergbron,
Där, hvar mellan dunkelt gröna granar
Strandens glesa, gula björkar svaja,
Om jag där min hustru skulle möta,
Ville jag till henne säga: 'Kvinna,
Dröj och föd ditt foster här till dagen,
Att mitt barn må se i födslostunden,
Hur vår Herres värld är glad och härlig,
Fast att dröja är oss tungt som döden'."
Så han sade: utan akt på talet
Åkte förarn fram i lugn sin kärra.
Stranden hann i sakta rullning kärran,
Och ett stycke framför den på vägen
Gick en ensam kvinna långsamt framåt.
Djupt på hennes randigt väfda klädning
Föll en gråhvit duk af lärft från skuldran
Och på den i svarta bucklor håret.
Förarn åkte fram och upphann henne.
Men med ena handen på ett spenbarn,
Med den andra emot barmen hållet,
Viste hon och talte så till förarn:
"Låt mig följa på ditt lass ett stycke:
Jag är trött af bördan vid mitt hjärta."
Och han tog den bedjande på lasset,
Och hon satte sig bakom med fången.
Knappt så långt, som järpen uppskrämd flyger,
Sen hans grenkamrat för kulan fallit,
Åkte förarn aningslös och säker,
När en dolk, i dukens veck förborgad,
Leende zigenarkvinnan framdrog
Och, mot mannen lutad, talte sakta:
"Passa på, min man, när hugget faller,
Skuffa förarn ned från kärran genast!"
Sade, och med all sin styrka samlad
Slog hon i sin oväns skuldra knifven.
Genom jackan, gjord af vallman, trängde
Stynget mellan nyckelben och nacke,
Och ur förarns hand föll töm och piske.
Men i blinken, stött af Adolfs axel,
Sjönk han sanslös mellan hjulen neder.
Glad till marken sprang zigenarns maka,
Tog ifrån den slagne alla nycklar
Och befriade sin man och herre.
Lätt från hand och medja löstes järnen;
Fötterna allena löstes icke.
Fempunds-tunga bultar, icke lästa,
Utan smidda fast med eld och hammar,
Tyngde dem och lydde inga nycklar.
Och han stod likväl, zigenarn Adolf,
Glad på marken ren och eftertänkte,
Hvart sin färd han skulle styra dädan,
När, ur dödens slummer vaknad, förarn
Öppnade sin blick och mötte röfvarns.
Genast sprang emot sin ovän Adolf
Och, med knifven höjd i luften, sade:
"Aldrig skall du mera återvända
För att säga, hvart zigenarns maka,
Hvart zigenarn Adolf tagit vägen."
Sade; men den fallne bad och svarte:
"Håll med hugget opp och skänk mig lifvet;
Aldrig vänder jag ändå tillbaka,
Aldrig går jag att med spö och bojor
Plikta för mitt oförstånd och hädas.
Hellre lämnar jag mitt rika hemman,
Dragande med er i ödemarker,
Om mig Gud vill därtill unna styrka."
Så han bad,--och öfvertald zigenarn
Höll med hugget opp och skänkte lifvet.
"Om vid Gud du lofvar brödratrohet,
Skall ett hår ej på din hjässa krökas,
Ej så länge röfvarn Adolf andas
Och med dessa båda ögon ser dig."
Så han sade: för ett slag flög hästen,
Skenande den långa milen framåt;
Men han själf tog af till skogs från vägen,
Bärande, fast sjuk, sin slagne broder
Och i spåren af sin maka åtföljd.
Tvenne solar ren från hvalfvet stupat,
Tvenne nätter hade klarnat redan,
Från den stund, de veko af till skogen;
Men vid kvällen af den tredje dagen
Valde de till hviloplats en lada,
Fjärran från ett mänskligt hem belägen.
När de där på höet satt sig neder,
Började zigenarn Adolf tala:
"Nå, i sanning, mina trogna vänner,
Många hårda dar jag genomlefvat,
Aldrig har jag svultit dock så länge.
Vore jag till mina fötter ledig,
Mat jag hade skaffat längesedan;
Nu i ödemarken kring vi irrat,
Glade, om ett bär, en droppe vatten
För vår värsta törst och hunger funnits.
Dock, vid Gud, min dyra, sköna maka,
Ej för din skull, ej för min jag sörjer
Så som för vår gode, sjuke broder!"
Så han sade; och hans maka svarte:
"Låt ej slikt ditt stora hjärta ängsla;
Vill du dröja här i natt, o herre,
Skall mitt bröst vår sjuke broder nära."
Talte så, och efter lämnadt bifall,
Mot den hungertärde svage lutad,
Bjöd hon moderligt den bruna barmen.
Och när äfven denna natt förlidit
Och på topparna af skog och fjällar
Höstens sol sin första rodnad spridde,
Väcktes förarn, styrkt af sömn och föda,
Steg ifrån sin stråbädd opp och sade:
"Nu, min vän och gode broder Adolf,
Vill jag gå och söka mänskor åter,
Att oss skaffa mat, ifall jag mäktar.
Om jag följer spången genom skogen,
Hinner jag till middan väl ett hemman
Och är här med mat i kväll tillbaka.
Ingen, om han här i nejden ser mig,
Skall åt förarn Anton neka bistånd."
Prisande hans mening, svarte Adolf:
"Väl, så långt, som mina krafter tåla,
Skall jag villigt bära dig på spången;
Sedan gå, och före Gud dig åter!"
Och de gåfvo sig på färden båda,
Ena tågande, den andra buren,
Tills vid början af en bättre skogsväg
De i vänlig brodersämja skildes.
Till sin lada gick tillbaka Adolf;
Förarn gick, fast svag, att hämta föda.
Men med ständigt växlad gång och hylla
Hann han innan middan till ett hemman,
Gick där in och tog sig plats på bänken.
Honom kände värden strax och talte:
"Nå förunderligt, min gamla granne,
Hvadan så till fots och så förbleknad?"
Djupa suckar drog af trötthet förarn
Och med ryggen stödd mot väggen svarte:
"Granne, underlig har färden varit,
Underligt jag kommer till ditt hemman;
Ensam, så till fots och så förbleknad;
Men låt först mig stilla törst och hunger,
Sedan hör, hvad skett och hvad bör göras."
Så han sade, i sitt hjärta redan
Stämplande försåt emot zigenarn,
Mot zigenarn Adolf och hans maka.
Mat och dricka hämtades på stunden,
Syradt kalja i ett stop af furu,
Mujkor, kött och bröd och smör och brännvin,
Och han sträckte glad sin hand till maten.
Men när törst och hunger han tillfredsställt,
Sträckte han sig hvilande på bänken
Och till värden med en vink begynte:
"Skicka, granne, bud till fogden genast,
Att med folk och vapen han må komma
Och zigenarkungen Adolf gripa.
Se, emellan nyckelben och nacke
Bär jag knifstyng, af hans maka hugget;
Nödgad sedan för det kära lifvet
Att dem följa genom ödemarken,
Har jag lefvat trenne dygn i skogen,
På det fjärde kommit hit omsider.
Men i natt, då månan sjunkit, smygen
Till den lilla ladan mellan bergen,
Där mot skogssjön Mättäkoski krökes;
Där är stället, där skall röfvarn finnas,
Hvilande i natt bredvid sin maka,
Där skall jag ock finnas, käck till bistånd."
Sagdt, och värden åter: "Ingalunda,
Gamla granne, får du gå tillbaka;
Låt de friska styra och blif hemma."
Honom svarte förarn Anton åter:
"Om ej jag dem mat och brännvin bringar,
Om ej jag, som lofvadt, återkommer,
Fåfängt skall man söka dem i ladan.
Låt mig gå; och du, bestyr hvad öfrigt."
Så han sade, lastade sin påse
Och, fast trött, begynte återfärden.
Men i samma stund satt röfvarn Adolf
I den glesa ladan med sin maka.
På sitt späda barn, till barmen slutet,
Höll sin blick orörligt fästad kvinnan;
Mannen såg mot spången oupphörligt,
Längtande att där sin broder varsna.
Ej ett ord blef taladt; endast syrsan
Skrek i höet, och i skogssjön anden,
Och nå'n gång i modersfamnen barnet.
Så gick dagen småningom till ända.
Men när solen sjunkit bakom bergen,
Satt zigenarn Adolf, där han sutit,
Ej som förr med filen sänkt på bojan,
Men med ögat fäst på spången ständigt.
Och han såg omsider förarn komma.
Opp han sprang, och stora tårar sköljde
Rullande hans väderbitna kinder;
Men i glädje brast han ut och sade:
"Ingen nöd, mitt dyra barn och maka,
Ingen nöd, ty se, vår bror är trogen."
Strax den kommande till mötes gick han,
Nådde honom och på starka skuldror
Bar den trötte fram till ladan åter.
Men när förarn framtog maten sedan,
Brast zigenarkvinnan ut i tårar,
Och zigenarn Adolf satt och talte:
"Äten nu, men jag vill fila bojan,
Sen, hvad öfrigt lämnas, vill jag äta."
Men när hungern alla stillat hade,
Sökte de med fröjd i höet hvila.
Ren med mörker hade natten kommit,
Långsamt vandrande sin stilla bana;
Vaken låg likväl zigenarn Adolf,
Vaken låg också hans trogna maka,
Tysta båda dock, tills kvinnan sade:
"Hvad kan nu i vida världen handlas,
Efter syrsan sjunger så beständigt?"
Henne svarade zigenarn åter:
"Syrsan, kvinna, gläds åt höets vällukt,
Gläds åt värmen i den fulla ladan,
Gläds åt människornas goda sällskap;
Jag åt stjärnan, mellan molnen skådad,
Jag åt friheten, förvärfvad åter,
Mest dock, att vi fått en trogen broder."
Åter talade zigenarkvinnan:
"Bed, att stjärnan ej i molnet skrider,
Att ej friheten i boja lägges,
Bed, att brödratrohet ej må svika!"
Knappast var det sista ordet taladt,
När af sorl den glesa ladan omgafs
Och en röst i dörrens mörker ropte:
"Finnas mänskor här, och hvilka? Svaren!"
Ingen svarte, och det roptes åter:
"Sätten eld inunder ladan, vänner,
Ty zigenarkungen har sin tron här!"
Då sprang röfvarn Adolf fram till dörren
Och med dolken höjd i handen sade:
"Här är mannen; ingen född af kvinna
Skall ohämnad tränga fram till tronen,
Innan ett beting han gett och svurit.
Svärjen lejd och vård åt förarn Anton;
Då med barn och maka är jag fången."
Men igenom dörren smugen redan,
Talte förarn, där han stod bland männen:
"Sörj för dig, zigenare! Ditt bistånd
Tarfvar icke förarn Anton mera."
Ändtligt genomskådande försåtet,
Med en blick, som gnistrade i natten,
Med en mund i fradga, ropte Adolf:
"Nå, vid Gud, har jag ej skådat bofvar,
Röfvare, som plundrat sina bröder,
Mördare, som ryckt ur spenbarn hjärtan;
Ingen har dock gjort hvad förarn Anton."
Så han sade, och till förarns hjärta
Trängde med hans ord den slängda knifven.

JENNY.
Så berättade en gång min moder:
I din barndom bodde här en flicka,
Hennes namn var Jenny. Sextonårig
Satt hon i sitt lilla rum och sydde,
Sydde flitigt, dar och nätter ofta,
För sin egen och sin moders bärgning.
Med allt detta var det dock ett under,
Att den unga flickans hy och hälsa
Icke led dess mera. Vacker var hon,
Skön i mångas tycke, fin och fyllig,
Med en färg på kinden, icke rosens,
Icke liljans heller, men en blandning
Dock af bådas, liljans, om hon finge
Låna blott en droppe blod af rosen.
Sådan var hon, när hon teg och sydde;
Såg hon åter opp ibland och talte,
Flög ett särskildt tycke, gladt och eldadt,
Hennes anlet öfver, som då blomman,
Nyss i skuggan varsnad, af en solglimt
Lyses upp, och daggbegjuten kalken
Leende tusen pärlor tindrar.
Det var då, i stunder såsom dessa,
Man förgaf att se, att hon var vacker,
Och på ängeln såg, som nu i skimmer
Log, där hennes anlet nyss sågs blomma.
En gång kom från ett besök i staden
Hennes moder hem. "Mitt barn", hon sade,
"Håll dig nu beredd att få visiter
Af vår granna värld. Den unga grefven,
Han, vår stolta baronessas släkting,
Kom i går; man säger, att hon väntar
För sin äldsta dotter nu hans anbud.
Men i morgon gifva stadens alla
Unga herrar bal af tacksam aktning
Så för baronessans hus som grefven.--
Du, min goda dotter, får, då andra
Glädjas, sitta ensam här och tråka,
Ordna andras dräkt och glömma egen.
Vore än vår lott som fordom, finge
Äfven du en bjudning, arma flicka,
Kunde glänsa som en ann' i dansen;
Men vår tid är all."
Hon hann ej mera;
Dörren uppgick, en betjänt i gala
Trädde in och räckte i den sköna
Flickans hand ett kort och gick. Ett skimmer,
Tändt af glädje, flög kring hennes panna,
När hon såg sitt namn på bjudningskortet,
Men ett skimmer blott, det var försvunnet
Nästa ögonblick. "Min goda moder",
Sade hon med stilla allvar, "tiden
Är mig dock för mycket dyrbar, balen
Måste lämnas nu. En söm för andra
Dessa tvenne dagar gör mig lättnad
För en vecka, ja, för flere sedan."
Så hon sade. Hvad som taltes mera
Mellan mor och dotter, nämndes icke.
Dock, en timme eller två därefter
Höll en vagn på gården. Baronessan
Med sin fröken och den stolta, vackra,
Unga grefven stego högljudt muntra
Ned och syntes nästa stund i kammarn,
Växlande ett skämt ännu i dörren.
Men till flickan, som från sömmen ödmjukt
Stigit opp och bugat, gick i blidhet
Hennes nåd och täcktes med sitt finger
Röra lätt dess skära rosenkinder.
"Nu, min vän", hon sade, "lämna genast,
Hvad ni haft för händer; jag vill ensam
Äga er för dessa tvenne dagar."
Och tillika, med en blick på grefven,
Föll hon in och log: "Bekänn det bara,
Var det mödan värdt att lämna vagnen?
Icke sant, en täck blondin, min grefve?"
Det berättas endast, att ett löje,
Vackert, flyktigt halft och halft allvarligt,
Spelat kring den smärta herrns mustascher,
Då han tigande till bifall nickat.
Men den unga flickan, utan minsta
Tecken, att hon varsnat gycklet, böjde
Lätt sitt lockomflutna, täcka hufvud
För den nådiga och talte stilla:
"Dessa tvenne dagar är jag hindrad
Af min egen söm. Min mor har velat,
Att i morgon jag går opp på balen."
Med en min af spotsk förundran vände
Baronessan sig till flickans moder
"Kors", hon sade, "det är mer än artigt
Att försmå sin fördel för att kunna
Skänka oss er vackra dotters sällskap.
Är det verkligt allvar, eller kunde
Ert beslut, min fru, kanhända ändras?"
När den gamla, enkla kvinnan fattat
Dessa lätta ords förmätna mening,
Steg hon sårad fram ett steg och talte
"Baronessa, tvenne år har redan
Detta barn med sina svaga händer
Skaffat sig och mor och syskon bärgning.
Räkna kan man snart de korta stunder,
Hon på denna tid åt hvilan unnat.
Äfven nu--det är dock första gången
Hon, är bjuden--har jag nödgats bedja,
Öfvertala, banna, ja, befalla,
Innan hon förmåtts att börja tänka
På sin egen dräkt och lämna andras.
Det har kostat strid, men nå'n gång måste
Äfven hon som andra ha en glädje."
Så hon sade. Med en axelhöjning
Nickade den nådiga till afsked,
Och besöket var förbi, man skildes.
Det är anmärkt dock, att något olikt
Röjts i grefvens skick och sätt att hälsa,
Då han kom och gick, att nu hans bugning
Synts som mera verklig, mera menad,
Att hans anlet och hans hållning visat
Mindre anspråk nu än nyss, och slutligt
Att hans blick, förrn dörren tillslöts, fallit
Än en gång med varmt behag på Jenny.
Dagen gick till ända, morgondagen
Likaså; man samlades till balen.
Allt, hvad staden ägde af förnämhet,
Ungdom, fägring, skönhet, syntes, lyste
I förening nu, och polonäsen
Gaf ett förspel snart af dansens glädje.
Skön till undran, elegant, behaglig
Mer än nånsin, sågs den unga grefven
Föra baronessan först och sedan
Hennes fröknar några hvarf kring salen.
Med allt detta låg dock ögonblickligt
Stundom i hans drag ett tankspridt tycke,
Rättadt ständigt åter med en vändning
Till hans dam och ett förnyadt samtal.
Promenaden slöts. Musiken anslog
Några takter åter, och kadriljen
Skulle börjas. Det var sed den tiden,
Att en kavaljer tog plats på förhand,
Där han fällt sin handske, och med klappning
Kallade sin dam till ronden sedan.
Högst i salen stod den unga grefven
Redan färdig, allt var ordnadt, alla
Väntade ett tecken blott af honom.
Och han gaf det. Kring det stora rummet
Ljöd en klappning nu, musiken inföll,
Damer sväfvade från alla sidor
Fram till sina riddare, kadriljen
Syntes sluten; grefven blott stod ensam.
Då bemärktes först längst ned i salen,
Blyg, förlägen, dröjande, en flicka.
Mellan parens rad och dem, som suto,
Sökte hon sig först en väg, men måste
På det ljusa golfvet fram omsider.
Enkel, med en krans af späda, hvita
Blommor på sitt lockigt täcka hufvud,
Skred hon, nu ett mål för allas blickar,
I sin bäfvan framåt, längre, längre,
Tills hon stannade vid grefvens sida.
Det var Jenny. Hennes kinder glödde
Djupare än rosens, och det milda,
Sänkta ögat tycktes sky att röjas.
Men den stolta, ädla grefven räckte,
Utan minsta akt på någon annan,
Glad och leende sin hand åt flickan,
Och i samma stund begyntes dansen.
Det är sagdt, att samma afton syntes
Samma par på nytt i kotiljongen,
Att från början då till slutet grefvens
Varma blick liksom ett solsken hvilat
Oafbrutet öfver Jenny ensam.
Mången nämnde äfven sen med tjusning
Om den blyga flickan, hur hon stundom
Vågat skåda opp mot grefvens öga;
Hur en klarhet, leende och himmelsk,
Strålat då hvar gång i hennes anlet
Och ett nytt behag kring purpurläppen
Kysst i flykten hvarje ord, hon talte.
Hvad som taltes, hörde eljest ingen.
Men det vissa är, att innan hösten
Sågs den stolta grefven här som brudgum,
Dröjde några dagar blott och reste,
Ung och lycklig, till sitt landtgods åter
Med sin unga lyckliga grefvinna,
Med den sköna sömmerskan, med Jenny.

JULKVÄLLEN.
Den bleka månen sken på mon,
Af hunger tjöt i klyftan lon,
Och hundens skall ljöd långt i byn;
Men vandrarn gick vid skogens bryn,
I ödemarken låg hans tjäll.
Det var en kulen julekväll.
Han skyndade sin trötta gång
På stigen, öfveryrd och lång,
Af barn och maka väntad hem;
Han bar ett högtidsbröd åt dem,
På herregåln i byn begärdt.
De själfva länge bark förtärt.
Det börjar mörkna mer och mer,
Då han en ensam gosse ser,
Som sitter stum på drifvans rand
Och andas i sin kalla hand;
Vid kvällens än ej släckta sken
Han tycktes halft förstelnad ren.
"Hvart leder, arma barn, din stig?
Kom hem till oss att värma dig!"
Så sagdt, han tog den frusna med
Och hann omsider gårdens led
Och trädde in till stugans fest
Med brödet och sin späda gäst.
Vid muren satt hans dagars tröst
Med yngsta barnet vid sitt bröst:
"Du dröjt så länge på din färd,
Kom hit och sätt dig vid vår härd
Och du också!"--Så öm, så lugn
Hon ledde gossen närmre ugn.
Och snart vid hennes vård man fann,
Hur brasan mera lifligt brann.
Hon tycktes glömma bort sin nöd,
Hon tog så gladt sin makes bröd
Och bar det fram till aftonvard
Med litet mjölk, i bunken spard.
Från halmen, glest på golfvet bredd,
Till festens måltid, sparsamt redd,
De muntra barnen redan gått;
Vid muren kvar blef gästen blott.
Hon tog den arma med sig då
Och förde honom fram också.
Och när en tacksam bön var slut,
Hon tog sitt bröd och delte ut.
"Välsignad är den godes skänk",
Så talte gossen på sin bänk,
Och tåren i hans öga log,
När han den bjudna skifvan tog.
Hon ville dela, som hon delt;
I hennes hand var brödet helt.
Förvånad hon sitt öga fäst
På främlingen, sin späda gäst;
Hon undrar och hon ser och ser;
Han syntes ej densamma mer.
Hans öga brann som stjärnan klart,
Hans panna lyste underbart,
Från skuldran spridde sig hans dräkt
Som dimmorna för vindens fläkt
Och hastigt står en ängel där,
Så skön, som skaparns himmel är.
Ett saligare ljus gick opp,
Hvart hjärta slog af fröjd och hopp,
Det var en oförgätlig kväll
Uti det goda folkets tjäll;
Och skönare var ingen fest,
Ty ängeln blef hos dem som gäst.
* * *
Sen mången vinter gjort sitt tåg,
Jag kom en julkväll dit och såg.
De godas hydda fanns där än
Och deras soneson i den;
Han hade börjat gråna ren
Och satt till bords vid brasans sken.
Det var så ljust, det var så gladt
Hans maka vid hans sida satt,
Och barnaskaran rask och skön;
Det var, som om de slutat bön,
Det var, som om de hade trott,
Att i en helgedom de bott.
Men högst vid bordet brann ett ljus,
Det enda i de frommas hus;
Dit ställdes mjölk och hvetebröd,
Men ingen njöt dess öfverflöd!
Jag frågte, hvems den platsen var
"Den gode ängelns", gafs till svar.



FÄNRIK STÅLS SÄGNER.
En samling sånger.


Förra samlingen.

VÄRT LAND.
Vårt land, vårt land, vårt fosterland,
Ljud högt, o dyra ord!
Ej lyfts en höjd mot himlens rand,
Ej sänks en dal, ej sköljs en strand,
Mer älskad än vår bygd i nord,
Än våra fäders jord.
Vårt land är fattigt, skall så bli
För den, som guld begär,
En främling far oss stolt förbi;
Men detta landet älska vi,
För oss med moar, fjäll och skär
Ett guldland dock det är.
Vi älska våra strömmars brus
Och våra bäckars språng,
Den mörka skogens dystra sus,
Vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
Allt, allt, hvad här som syn, som sång
Vårt hjärta rört en gång.
Här striddes våra fäders strid
Med tanke, svärd och plog,
Här, här, i klar som mulen tid,
Med lycka hård, med lycka blid,
Det finska folkets hjärta slog,
Här bars, hvad det fördrog.
Hvem täljde väl de striders tal,
Som detta folk bestod,
Då kriget röt från dal till dal,