Samlade arbeten I - 13

Ofta i lägret förr, då vi slutade kvällen med samtal,
Hörde jag pröfvade män, som stridt utrikes i världen,
Tala om honom och än med häpnad minnas hans framfart.
Ali och Mustafa bej och Kapudan pascha och Achmed,
Namn, som ej människotunga förmår oöfvad att nämna,
Hörde jag då och förnam, hur hedningen lefver och strider.
Turken, vänner, är hård som koppar för kulor och svärdshugg;
Faller han, springer han opp med den krokiga sabeln i handen,
Rister sitt yfviga skägg som ett lejon och rasar ånyo.
Ingen skoning begärs i drabbningen, ingen förunnas;
Stupar man, lycklig är den, som stupar och slipper att brännas.
Men när stundom en fest för hedniska gudar begynnes,
Tar han en skara fångar och klär beckskrudar på alla,
Tänder med glädje dem an och låter dem brinna som lampor
Ofta i drömmar jag sett den unge kaptenen i lågor
Stå för sin front, och min son, den saknade, brinna med honom;
Ofta som vaken jag trott, att bedröfvelse väntar oss alla."
Så han sade.--Vid dörrn mellertid, nyss kommen i stugan,
Stod, af honom ej sedd, den vänliga fröken Augusta.
Löje stridde med sorg i den sextonårigas hjärta,
När till den gamle hon gick och med mild förtrytelse talte:
"Tystna då, gamle Pistol, storpratare, ärnar ni fira
Julen med skrämmande ord och bedröfliga sagor allenast?
Vänta, en annan gång, då ni kommer och söker oss åter,
Finner ni ingen, som hälsar ett gladt välkommen på trappan.
Nej, långt hellre jag går till grinden och vinkar med handen,
Ropar på afstånd ren: Bort, olycksbådare, hädan,
Bort till turken, att värma er där vid brinnande mänskor!
Ingen soppa i dag! Här kokas ej; vandra förbi blott."
Leende dock, genmälte den åldrige krigaren detta:
"Fröken, tala ej så och bekymra er icke, ty hjärtan
Finnas hos turkarna ock, fast fula de vore som vilddjur.
Se, hur såg man ej här i det sista fördärfliga kriget
Människor värre ännu, baschkirer och vilda kalmucker,
Rysliga, svarta som sot, blodsugare, närda med hästkött.
Tog en sådan en sup och tömde den yttersta droppen,
Höjde han flaskan blott och behöfde ej höja sitt hufvud,
Ty för honom ej var som för andra hans näsa till hinder,
Utan den böjde sig opp mot pannan och mötte ej glaset.
Ögonen, svarta som kol med en tindrande gnista i sotet,
Brunno i hufvudet djupt, och den vidt uppspärrade munnen
Gapade röd som en ugn; förskräckeligt var att i striden
Möta en slik, då med skri från sin flämtande fåle han anföll.
Men en afton det var, vårtiden vid början af kriget;
Allt var stilla och tyst, och vi rastade, sen vi om dagen
Slagit och drifvit en tropp närgångna kosacker tillbaka.
Ensam smög jag mig då till det ödsliga fältet att plundra,
Lysten att finna kanske en silfverkopek hos de slagna
Eller ett silfvergehäng eller annat, som duger att taga.
Så till stället jag kom, där den blodiga slaktningen hållits,
Hittade lik vid lik och sprang otröttlig och sökte,
Fast utplundradt var allt af ströfvande bönder på förhand.
Harmfull slöt jag dock sist att söka och nalkades skogen,
Där vårt läger vi valt, då bland buskar ett stycke från vägen
Åter en fallen jag såg och började hoppas ånyo.
Närmare kom jag och fann en kosack ej, utan ett odjur,
Fann en slagen kalmuck. På en sjunken drifva bland tufvor
Nära sin störtade häst, orörlig, en fasa att åse,
Låg han och vände mot skyn vidöppet sitt blodiga anlet.
Häpnad fyllde min själ, och jag ärnade vända tillbaka;
Men dock bar han sin dräkt och en skön, blå tröja på kroppen,
Värd en flaska och mer, om man sålde den vänner emellan.
Denna förmådde jag ej kvarlämna till byte för andra,
Utan jag skyndade till och fattade mannen i nacken.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud,
Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat,
Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling.
Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag,
Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla,
Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Därför kunde jag ej och ville ej röra hans tröja,
Tog fastmera hans päls, som jag fann fastbunden vid sadeln,
Löste den, klädde uppå och skylde hans skälfvande lemmar.
Men då jag jämkat allt, ombundit hans sårade hufvud,
Flyttat från drifvan hans kropp och ett skäligt läge den skaffat,
Satt han och såg mig i ögat likväl och klagade högljudt,
Liksom om något han saknat ännu. Ej hade jag stunder
Länge att bida och vaka min natt orolig i skogen,
Utan jag tog till slut ur min ficka en flaska med brännvin,
Drack och manade sen den fallne kalmucken att dricka:
'Här, tag värma, kamrat! Drick ut, var mänska och skrik ej;
Svårare kunde du dö än med brännvinsflaskan för munnen!'
Så jag sade, och han utsträckte den darrande handen,
Fattade flaskan och drack och blängde med ögat af glädje.
Men då han druckit allt, att en droppe ej mera var öfrig,
Teg han och stödde sig lugn mot tufvan och slumrade genast.
Snart till lägret jag kom, och det trumlades åter till uppbrott,
Såsom vi plägade då, fast segrande, draga oss undan;
Tropparna ordnades alla till tåg, och vi började vandra.
Se, då hade jag tid att natten igenom i kölden
Minnas, att flaskan var tom; och jag harmades öfver min enfald,
Att som en kvinna jag sviktat och lyda mitt blödiga hjärta.
Dock gick natten förbi, och morgonen grydde, och strider
Följde på strider igen; blod spilldes, och nya bekymmer
Kommo med nya dagar, och lätt förglömdes de gamla.
Så blef sommar till slut, och sommaren följdes af hösten.
Aldrig tänkte jag mer på det öfverståndna och gamla.
Våren och vårens mödor och krig försvunnit ur minnet
Likasom snön, som smälte och rann till sjöarna spårlöst;
Ett blott tänkte jag på, att försvara det älskade lifvet,
Kämpa som man för mig själf och därnäst för min granne i ledet,
Sen att hinna till aftonens ro, uttröttad af dagen.
Sådan kom jag en natt att af eftertroppen i nöden
Glömmas och lämnas kvar på min post. Afsides och ensam
Stod jag och anade ej, att kamraterna tågade dädan.
Men då det dagades, märkte jag allt, och med vrede i hjärtat
Gick jag och tänkte på råd, om jag borde förfoga mig undan
Eller förblifva på stället och dö. Svårt syntes att välja;
Bättre jag fann det ändå att falla för fiendens kulor,
Än att från vakten rymma och dö kanhända för egnas;
Därför dröjde jag kvar, förbidande fiendens ankomst.
Talrik kom han ej först. Tre jägare syntes allenast
Smyga bland buskarne fram, och de sågo mig, höjde gevären,
Sköto och felade alla; men jag, då jag kände mig lefva,
Spände förtörnad min hane och sköt och nådde den ena.
Strax var förbittringen tänd med skottet. De öfriga båda
Kommo med fälld bajonett att hämnas och rusade mot mig;
Striden börjades då, och jag redde mig, bärgande lifvet.
Ren svårt sårad var en af de båda och famnade marken
Utan att resa sig mer, och den andra begynte att tröttna.
Själf med geväret i handen, beredd att värja mig ständigt,
Stod jag och hoppades än, då en ryttareskara i fjärran
Syntes och störtade fram i galopp till kamraternas bistånd.
Då var ute med allt. Snart smällde pistolerna, kulor
Pepo som getingar tätt kring mitt hufvud, och innan jag visste,
Fick jag ett skott i mitt knä, som jag haltar af lifvet igenom.
Sviktande stod jag och ville dock hinna förgöra min ovän,
Innan jag stupade själf, när af ryttareflocken den förste
Hann på sin flämtande häst till min sida och höjde sin sabel.
Hugget jag väntade strax, drog hufvudet neder och lyfte
Kolfven förfärad till skygd, men, förunderligt! ryttaren högg ej,
Sprang fastmer från sin häst och befallte de öfrige stanna,
Föll mig om halsen och tjöt, högt gråtande; tårar på tårar
Rullade strömmande ned på hans svarta, förskräckliga anlet.
Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken,
Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd.
Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver,
Vild som han var; hvi högg han ej till, hvad hejdade armen?
Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet,
Mänsklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde
Äfven hos honom kärlekens bud i det klappande hjärtat.
Knappt för sitt barn så sörjer en far, som den vilde kalmucken
Sörjde för mig, och han spred kring hela fientliga hären
Snart ett rykte om mig, och envart som fånge jag lände,
Hade jag vänner och firades. Själf den stolte genralen
Log, då jag nalkades, mildt och kunde väl klappa min axel
Stundom och fråga ett ord, hur jag trifdes och mådde och sköttes.
Men med den ringare delte jag allt. Det bästa beständigt
Kunde jag taga och tvangs att äta och dricka och frodas,
Så att af dagar de bästa, jag haft, jag hade som fånge.
Därför fatta blott mod; en människa är ju ock turken."
Sådant talade där den gamle soldaten, och alla
Hörde med undran hans ord, men den lätt försonade flickan
Gaf om aftonens fest anordning och lämnade stugan.
Skyndande kom hon på gården och följde den banade stigen,
Mödosamt letande väg bland hopade drifvor i mörkret;
Först då hon herrskapsbyggningen nalkades, höjande blicken,
Såg hon--och kunde ej tro sitt öga--en främmande anländ;
Än med flämtande spann stod hög kursläden vid trappan.
Full af förundran, vek hon åt sidan och ville ej genast
Träda i salen, men gå köksvägen och först i de inre
Rummen ordna sin dräkt, då hon såg satsdörren i skimmer
Öppnas och märkte en skymt af sin fader och hörde hans stämma.
"Hit! Hvad, tändas ej ljus, finns folk ej mera i gården,
Kommer då ingen och bär kaptenens saker ur släden?"
Så han ropte, och gladt i den sextonårigas hjärta
Tändes en aning. Skyndande, utan att söka en omväg,
Sprang hon i snön tvärsöfver och kom till sin fader på trappan.
"Hvem är den komne?" frågte med bäfvande stämma hon. "Fader,
Skynda då, säg mig det, plåga mig längre ej; o, om min gissning
Sviker, förgås jag af sorg. Är det möjligt, att Adolf är hemma?"
Utan att svara, tog den gamle sin dotter vid handen,
Gaf framskyndande tjänare än en befallning och förde
Flickan i salen. Ett rop af öfverraskning och glädje
Flög från den sextonårigas läpp; men hon hämmade gången,
Dröjde och såg, blott såg, med en tår i det leende ögat.
Kommen var han, den saknade, aningen såg hon besannad:
Hög, med en krigares skick, fast bärande sårad den vänstra
Armen i band, satt där vid sin makas sida kaptenen.
Återseendets skakande fröjd var mildrad, och tystnad
Rådde i salen, tystnaden lik i templet, då orgeln
Brusat till slut och stilla till bön hvart sinne sig samlar.
Knappast blef hon bemärkt af någon, den vänliga flickan,
Där en minut vid dörrn i det stora rummet hon dröjde;
Nu dock skyndade fram kaptenen och böjde sin friska
Arm kring systern och tryckte en kyss på dess glödande läppar.
Men då man hälsat och gladt framkastat ett ord och ett annat,
Gick till sin maka på nytt kaptenen och fäste en strålfull,
Frågande blick i den älskades blick och hviskade sakta:
"Kom, här finns ju ännu en öfrig att träffa. Han sofver,
Sade du nyss; evinnerligt får hans sömn dock ej räcka."
Sagdt, och ur salen snart försvunno de båda, och häpen
Följde majorskan, färdig med hjälp, om de väckte sitt arma
Barn och det skrämdes ihjäl af den stormande fadrens mustascher.
Ensam blef med sin dotter i rummet den ädle majoren,
Trumpen ej nu. Förklarad han satt som fordom i gungstoln,
Sög sin pipa i ro och fläktade stundom mot taket
Hvirflar af rök och vaggade fram och åter behagligt.
Men till hans sida sig smög den sextonåriga flickan,
Följde i tystnad en stund med foten den gungande meden,
Tills att med hjärtat fullt af bekymmer hon talade stilla:
"Fader, i glädjen minnas vi blott oss själfva. En annan
Finnes här än; blir julen för honom glad eller sorglig?
Får den gamle Pistol sin fröjd tillbaka? I stugan
Hör kanhända han nu vår lycka förkunnas och blickar
Yfvande opp och söker sin son och väntar förgäfves."
Knappt hon talat till slut, då man hörde den gamle soldatens
Trädben klappa i farstun, och snart i den öppnade dörren
Märkte en skymt af den åldrige själf. Saktmodig och tveksam
Trädde han in och förblef i tyst förbidan vid tröskeln.
Men på sin plats kvardröjde ej mer den ädle majoren;
Fram till sin vapenbroder han gick och sänkte med sorgfullt
Hjärta en trofast hand på den grånade krigarens skuldra.
"Gamle Pistol, tag mod", så sade han, "hoppet är sviksamt,
Långt, långt borta är den, som du söker; bedröfliga budskap
Bringar kaptenen till dig och oss alla, men tåla är lefva."
Sagdt. Hans mening förstod soldaten och förde till ögat
Handen och strök på en gång från den skäggiga läppen en darrning,
Sen vid sin staf, orubblig och lugn, uppblickande åter,
Teg han en stund och tog omsider ordet och sade:
"Ärade herre, oss behöfver ej människolifvet
Lära, hur vanskligt det är och hur ringa att bygga sitt hopp på.
Ofta vi sett långt förr, än ett kvällsmoln mister sitt skimmer,
Äfven den rödaste kind omskifta i färgen och hvitna;
Skulle förgängelsen då oss drabba med skräck som ett under?
Satt jag dock mången kväll i den ensliga stugan vid härden,
Såg tallbrasan till glöd förvandlas och hörde, hur stormen
Växte med dån där ute och dref snöskurar mot väggen.
Hoppet glädde mig då; han kommer, tänkte jag, åter,
Hugger mig ved och väcker till låga den slocknande glöden;
Lättare blir det väl då, långt gladare slutar jag dagen.
Ärade herre, nu han kommer ej; skulle jag klaga?
Kom han, satt han en gång kanhända som jag i ett skogstjäll,
Krumpen och tyst, med kryckan och ålderdomen till sällskap,
Ägde ej någon älskande själ att växla ett ord med,
Ingen att hvila sitt öga uppå tillgifvet och vänligt,
Ingen att trygga sig vid i sin bräcklighet. Vore ett sådant
Lif väl önskeligt mer än den fredade hvilan i jorden.
Lycklig är han, som sluppit; för mig byts sakta till afton
Dagen ändå som tillförne, och jag är öfvad att tåla."
Så han sade. Sin hand åt den åldrige räckte majoren:
"Gamle Pistol", så talte han, "se, för honom, som åter
Trefnaden fört till mitt hus, för min dotters lif, för kaptenen
Föll han, er son, så hör jag, och föll, som det ägnar en krigsman.
Därför får ni ej mer i er enslighet dväljas i skogen,
Hit skall ni flytta och bo; rum finns det i stugan, och mänskor
Mera än nog till er tjänst, då er krafterna svika med åren.
Kom, kamrat, kom, låtom oss gråna i friden tillsammans,
Såsom i mången strid vid min sida ni kämpade fordom.
Lifvet är kort, hän vandrar den ena och andra, och sällsynt
Blir alltmer för den gamle en vän från krafternas dagar."
Tigande dröjde en stund soldaten och tycktes betänksam
Väga ett svar, omsider till ordet tog hann och sade:
"Ärade herre, ännu i mitt träsk slår gäddan i vassen,
Än har orren sin stig och tjädern nära min koja,
Krafter äger jag; sköta en krok, utgillra en snara
Kan till min bärgning jag än, och litet är nog för den nöjde.
Bodde jag här och toge min dagliga kost af er godhet,
Kunde en tjänare lätt eller tjänarinna i stugan
Kasta på nådehjonet ett ord, som mera än nöden
Tyngde hans själ. Nej, där i mitt ensliga torp som min egen
Lefver jag bäst och gästar den evige gifvarens håfvor.
Skogen kläder Han grön, Han låter den irrande fågeln
Finna ett korn: mig hjälper Han hädanefter som hittills.
Tar jag af Honom mitt bröd, finns ingen, som vågar förmäten
Se på den åldrige ned, som ej lärt sig ännu att föraktas."
Sagdt; men i högre gestalt sig reste den ädle majoren,
Fullare svällde hans barm, och hans blick, förklarad och manlig,
Mätte soldaten; han teg, han kände sitt hjärta förstoras.
Finland stod för hans själ, det kulna, hans torftiga, gömda,
Heliga fädernesland, och den gråa kohorten från Saimens
Stränder, hans lefnads fröjd, hans femtioåriga stolthet.
Trädde på nytt för hans syn med hans vapenbroder, som fordom
Flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet.
Tyst omsider till bordet han gick och bryggde med hjärtlig
Fröjd ett rykande glas åt den stolte, men sakta till dörren
Smög mellertid hans dotter och kom till den gamle soldaten.
Ljuf i sin barnslighet kom hon, den sextonåriga flickan,
Rodnande blygt, med dallrande, klara tårar på kinden,
Tog i de fina händernas par den åldriges ena,
Väldiga hand och talte med förebrående mildhet:
"Elake, hårde Pistol, högmodige, vägrar ni komma,
Menar ni, ingen finns, som behöfver er här i den stora,
Lyckliga gården? Blicka dock opp, där ser ni min fader,
Märk det, mera än jag är nu för honom hans pipa,
Blott för sitt barnbarn lefver min mor, min svåger och syster
Äga hvarandra; på mig ej tänker en enda af alla.
Ensam blir jag här snart, af den öfverflödiga minskas
Fröjden ej mer, då hon går, och ökes ej mer, då hon kommer.
Lyckligt är allt af annat, och jag gör glädje åt ingen.
Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen
Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter."
Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle:
"Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lämna
Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten.
Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning,
Hjälp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd,
Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga;
Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar."
Sagdt, ur majorens hand mottog han det ångande glaset,
Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.



SMÄRRE EPISKA DIKTER.

GRAFVEN I PERHO.[2]

I.
Hvar är grafven, som i Perhos vildmark
Snart ett sekel har förgäten grönskat,
Icke värd att glömmas och förgätas?
Hvar är grafven? Fråga ej, o främling!
Där den långa skogssjön smalast buktar
In mot tallmons dal, är stället. Björkar
Skaka gröna kronor ren däröfver.
Hvar inunder deras rötter grafven
En gång blef igenfylld, känner ingen.
Du, hvars minne mer än mänskans vårdar,
Höga Sångmö, Finlands dotter, svara:
Göms en väldig konung där i grafven,
Eller göms en konungs vederlike?--
Ej en konung, ej hans vederlike;
Gamle bonden Hane göms i grafven,
Och med honom sex hans stora söner.
Sitt vid brädden af den höga stranden;
Jag vill tälja deras sköna öde,
Medan daggen än på ljungen glimmar
Och af brantens furar solen skymmes.
Hane, född af finska fäder, fyllde
Sjutti vintrar på sitt ärfda hemman.
Gammal själf, han ägde unga söner,
Trenne tvillingspar, det äldsta sjutton
Och det yngsta femton vårar gammalt.
Sköna, kraftiga de voro alla,
Lika bäckar, som af vårregn svälla;
Var dock någon framför andra härlig,
Var det visst den unga Tomas Hane,
Äldre brodern i det andra paret.
Gick han fram, fast höljd i trasor, sågs han
Skön som stjärnan mellan rifna skyar,
Och hvadhelst i världen han bedrifvit,
Hade ingen velat hata honom.
Honom tycktes dock hans fader hata,
Ej blott honom, men hans bröder äfven.
Ej som barn bemöttes de af honom,
Ej som tröstare på ålderns dagar,
Men som drängar, hårdare än drängar,
Såsom väsen utan själ och frihet.
Så de lefvat från sin barndom alla,
Och den dag kom, då de yngsta båda
Skulle fylla femton år tillika.
Klar stod morgonrodnan bakom skogen,
Ingen molnfläck skymde himlahvalfvet,
Från sin stråbädd stego brödraparen,
Glade som den dag, som var bebådad.
Men med bäfvan till sin far de gingo,
Där i stugan han allena dvaldes,
Och de yngsta stego fram med vördnad
Och, hans händer fattande, begynte:
"Fader, gif oss denna dagen ledig,
Denna dag blott, att med våra bröder
Öfver fyllda femton år oss glädja!"
Sträng som vintern, hörde gubben talet,
Sammandrog de hvita ögonbrynen
Och tog ordet: "Hvad i dag försummas
Lämnar ett försummadt kvar i morgon.
Åkern ligger oplöjd, gån att plöja."
Tyste gingo de till åkern alla,
Och till ledet kommen, talte Tomas:
"Såg jag rätt vår faders öga, bröder,
Är vår arm värd guld i dag; af svetten
Kan hvar droppe för ett granbarr säljas.
Nu i dag det gäller att arbeta,
Ty i afton kommer svårt att granskas."
Tomas detta. Vid hans maning sänktes
Hvarje plogbill ned i jorden genast.
Så från solens uppgång till dess nedgång
Utan mat och utan hvila framgick
Hvar och en vid sin bestämda fåra.
Men då aftonskuggan höljde fältet,
Fanns en enda teg af åkern oplöjd.
Då kom äfven dit den gamle fadren,
Ropade tillsammans sina söner
Och begynte: "Väl har verket skridit,
Men med bättre flit det skridit bättre.
Alla kan jag ej på en gång straffa,
En har äfven mer än andra felat,
Han skall straffas för sig själf och andra.
I den trånga källarn i min stuga,
Under golfvets tjocka, tiljor gräfven,
Skall förbrytarn sitta innesluten.
Trenne dars och trenne nätters växling
Skall hans skumma öga icke skåda,
Trenne dars och trenne nätters näring
Skall hans torra tunga icke smaka."
Så han sade och gick bort förgrymmad,
I sitt ord, sin blick, men ej i hjärtat,
Om de stora tårar ej bedrogo,
Som, då han sig vände, sköljde kinden.
Ren låg jorden tyst i nattens armar.
I sin stuga sof den gamle fadren,
Bröderna i pörtet på sin stråbädd.
Ingen sof, så sant han tycktes sofva,
Men han väntade de andras sömn blott.
Först, när hvar och en han somnad trodde,
Steg den yngste, Jakob, upp från bädden
Och begaf sig till sin far i stugan.
"Fader, jag är den, som har förbrutit;
På min födslodag sprang jag i glädje
Obetänksamt kring och glömde plöja.
Straffa mig, som bröt, och ingen annan."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Jakob gick och lade sig till hvila.
Åter, när enhvar han somnad trodde,
Steg från bädden tvillingsbrodern Gustaf
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, mig allena drabbe straffet,
Såsom jag allena det förtjänar.
På min födslodag sprang jag kring renen,
Att för mina bröder plocka hallon.
Mitt är felet, och de andras icke."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Gustaf gick och lade sig till hvila.
Åter, när enhvar han somnad trodde,
Steg från bädden tredje brodren, Erik,
Och begaf sig till sin far i stugan:
"Fader, om du ärnar straffa någon,
Så är skulden min och ingen annans.
Jag sprang tanklöst kring vid träskets vassar
Att med stenar jaga unga änder;
Min är tegen, som blef lämnad oplöjd."
Honom svarade den gamle fadren:
"Som ditt brott är, blir ditt straff i morgon."
Erik gick och lade sig till hvila.
Så i ordning gick enhvar till fadren,
Kom med samma svar från honom åter,
Tills af alla Tomas blott var öfrig.
Denne, då han märkte brödrens vandring,
Gissade till deras uppsåt genast
Och betänkte sig, tills alla somnat,
Och gick in i stugan till sin fader.
"Fader, hör en sällsam sak, i sanning!
När jag låg där nyss och tycktes sofva,
Satte sig hvar broder upp i bädden,
Och då ensam jag låg kvar på halmen,
Talade de sakta med hvarandra:
'Bröder, hvar och en vet bäst, att Tomas
Ensam vållat allt det straff, oss hotar,
Likså väl som att han allt bekänner.
Men han har för oss så ofta lidit,
Att vi en gång bort för honom lida.'
Sen, när alla tycktes somnat åter,
Har jag sett än en och än en annan
Smyga ut och komma in tillbaka.
Har jag gissat deras afsikt, fader?
Hvad de sagt, har deras kärlek diktat,
Ty den felande är jag, i sanning."
Fadren svarade med bruten stämma:
"Gå, och straffet hinner dig i morgon."
Ren med gyllne vingar morgonrodnan
Flugit opp ur sjön och satt i skogen,
När den gamle sina söner ropte.
Hög och sträng i sina hvita lockar,
Satt han redan helgdagsklädd vid bordet,
Och en penning, fosterlandets gåfva,
Hängde vid hans blåa rock på bröstet.
"Hvem af eder", frågte han allvarlig,
"Står här nu med brottet på sin skuldra?"
"Jag", ljöd svaret från hvar broders läppar.
Då brast dammen, som för barnens ögon
Stängt i sjutton år hans tårars flöden,
Och han grät med sammanknäppta händer:
"Pris ske Herran", sade han, "den store;
Fylldt är löftet, och mitt fadershjärta
Har vid mina söners hat ej brustit.
Barn, från nu ej mer som slafvar hållna,
Men som söner, älskelige söner,
Hören hvad er gamle fader talar:
Där som ung i närmsta by jag tjänte,
Fanns en far med åtta raska söner,
Men så hätsk är ovän ej mot ovän,
Som en bror bland dem var mot sin broder;
Möttes de, var knifven deras tunga,
Gingo de förbi hvarandra, stenen.
Ve, jag tänkte, hellre vill jag sakna
All den fröjd, en älskad maka skänker,
Än att lefva år från år i fruktan
Att med slika odjur fylla jorden;
Och med tanken var beslutet fattadt.
Redan tyngde femti år min hjässa;
Men ej åren, icke krigets mödor
Kufvat mina friska lemmars styrka.
Sådan satt jag sent en natt vid milan,
Då en man stod hastigt vid min sida
Och vid eldens matta skimmer talte:
'Känn i mig de onda brödrens fader;
Låt den kraft, som göms i dina leder,
Ej för maskar i din graf besparas.
Tag en maka, föd åt landet söner,
Och hvad mina ej af medgång lärde,
Låt gemensam nöd de dina lära!'
Mannen så. Ett vindkast ökte lågan,
Och han var försvunnen, som han kommit.
Han gaf rådet, Gud förlänte framgång.
Nu vid samma Gud, o söner, svärjen,
Att, som hittills I tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skall den enas bli och ej den andras,
Allt, såvidt er lif och krafter skänkas;
Och den sorg, som mig min hårdhet kostat,
Skall ej fruktlös gäcka mig i grafven."
Då steg Tomas Hane fram och talte:
"Fader, ingen ed är ljuf som denna,
Liksom ingen är så lätt att fylla.
Se, som trälar, ej som söner hållne,
Hvarför gingo vi ej bort från gården
Och hos andra sökte tjänst och lycka?
Hvarför, om ej för att icke skiljas?
Ingen ville öfverge den andra.
Skola vi kring vida världen spridas,
Såsom tjäderungarna i skogen,
Dem den mordbetänkta skytten jagar?
Sådant var vårt tal, då nöden gällde,
Sådant skall det bli i lyckans stunder."
Och vid Gud begick hvar brodereden,
Att, som hittills de tillsammans hållit,
Framgent ingen trygghet, ingen fara,
Ingen lust och ingen nöd på jorden
Skulle enas bli och ej den andras,
Allt, såvidt dem lif och krafter skänktes.
Så de svuro; men den gamle fadren
Gömde eden glad uti sitt hjärta.

II.
Ren försvunnen var den gyllne friden,
Mord och härjning fyllde Finlands bygder,
Männer stupade och kvinnor flydde.
Upp från Lintulaks och Saarijärvi
Kommo budskap, sorgeliga budskap,
Ned från Storkyros och Lappos slätter
Kommo icke gladare till Perho.
Vid det långa bordet i sin stuga
Satt en dag den ålderstegne Hane,
Middag ätande med sina söner,
När en flykting, när en tolfårs gosse
Hann med bruten andedräkt hans stuga
Och, igenom dörren kommen, talte:
"Signe Gud er, gamle fader Hane!
Tjugu ryttare med långa pikar
Hafva bränt vår gård i natt. De rasta
Nu i kyrkobyn på vägen hitåt;
Innan kvällen skola här de vara."
Vred steg gamle Hane opp och talte:
"Väl har Gud sex söner mig förlänat,
Seniga och axelbreda gossar,
Men om tolf jag hade, gick väl någon
Glad för fosterland och hem i döden?"
Så han sade och från väggens trädknapp
Nedtog lugn det rostade geväret.
Tomas log och uppsteg stolt och talte:
"Vapen passa ej för gamla händer,
Liksom feghet ej för unga hjärtan;
Häng geväret opp igen, o fader,
Och låt mig och mina bröder pröfva."
Gubben gladdes åt hans ord och lydde.
Men i blinken gick hvar bror med stolthet
Till sin säkra, skinnbeklädda bössa,
Slängde den på axeln och i handen
Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
Så beväpnade, de gingo alla,
Tigande, men i sin själ betänkta
Att, hvarhelst de mötte ovänsskaran,
Slå den neder eller falla själfve.
Som de nu en knapp halffjärndel framåt
På den smala socknevägen hunnit,
Talade till sina bröder Tomas:
"Tågen nu, som vägen leder, bröder,
Tills i hinnen träskets bukt mot dalen;
Där på tallmon ofvanför bland träden,
Där är stället att vår ovän bida.
Innan kvällen kommer han väl icke,
Om han först skall härja vägen framåt;
Mellertid vill jag en stund fördröja
I det gråa torpet här vid vägen,
Där min flicka ren min ankomst väntar."
Så han sade och gick upp till torpet.
Bröderna i långsam vandring hunno
Det bestämda stället, där vid träsket
Tallmon öfver dalens väg sig höjde,