Samlade arbeten I - 04

medicinska studiebana, hade hon flere år vistats som guvernant i det
inre Ryssland och återförde därifrån bland sina minnen en sägen om
tvenne furstesöner, som förälskade sig i en och samma slafvinna. Detta
var uppslaget till Nadeschda, som konciperades och slutfördes inom ett
enda år.
Att Runeberg i Nadeschdadikten förmått öfver själfhärskardömets och
lifegenskapens Ryssland kasta ett sådant skimmer af sympati, kommer
väsentligen af den humanitetsgrund, hvarpå dikten bygger, och som
skalden på det lyckligaste förknippat med gifna historiska förhållanden
genom att förlägga händelsen till Katarina II:s tid, då det adertonde
århundradets humanitetsläror framträngde äfven till Ryssland.
Det mänskliga värde, som ligger i ett rent hjärtas kärlek, vare sig den
tager gestalt hos en lifegen som Nadeschda eller hos en fursteson som
Voldmar, förenar dem bägge på samma grund. Så ljuflig och ren som
skalden målar denna kärlek, i månskensnatten i den underbara fjärde
sången, hvem kan betvifla dess verklighet? Hvad beträffar
furstesönernas moder, den anstolta Natalia Feodorovna, denna
karakteristiska typ i själfhärskaredömet, som lefver blott för
härskarens gunst, så har ock denna hårda natur en vek punkt i sin
moderskärlek, ehuruväl hon framför allt älskar sig själf i sina söner,
hvarför hon ock drabbas dess svårare, ej blott af Voldmars mesallians
med den lifegna utan ock genom Dmitri, sin "nattlige, dunkle son", som
sviker hennes lefnadsplan af kärlek till samma slafvinna. Också i
teckningen af de lifegne lefver samma mänsklighetskänsla: Vladimir, den
gamla trotjänaren, blir genom kärleken till sin herre något långt mera
än en slaf, ja äfven Miljutin, Nadeschdas fosterfar, som är så djupt
sjunken i lifegenskapens dy, att hans högsta önskan är att se henne som
furstens älskarinna, får i den varma tillgifvenheten mellan honom och
Nadeschda sitt människovärde. Och slutligen har skalden, genom att emot
Natalia Feodorovnas falskhet och flärd, då hon med målade tapeter söker
bedraga sin kejsarinna, ställa fram Nadeschdas rena och af sorger
förädlade gestalt, med beundransvärd finhet motiverat handlingssättet
hos Katarina II, denna Nordens Semiramis, som här fått den ädla
uppgift, att mänskligt återförena, hvad fördom och flärd åtskiljt.
I Nadeschda har Runebergs sångmö rört sig, med samma säkerhet i de
ryska fursteslottens glans och prakt som hemma på präst- eller
herrgården i eget land. Grot, åt hvilken han lämnade dikten att
granskas i manuskript, har ej haft något af vikt att anmärka, men
tillägger ock, att både gestalterna och naturen här äro behandlade mera
summariskt än i de finska bilderna. Icke dess mindre verkar dikten
öfvertygande genom sin inre följdriktighet och sanning, diktionens
skimrande fägring och stämningens djup, buren af de antikartade
metrarna, som episkt fortlöpa i orimmade romanser.
I sin tillfredsställelse öfver Nadeschda föreslogo Grot och Pletneff
äfven andra uppgifter ur det ryska lifvet till behandling; men Runeberg
hade med Nadeschda uttömt sitt ämne, och det var ej hans vana att
upprepa sig.

STRIDEN MED PIETISTERNA; KUNG FJALAR.
Medan Runeberg i diktens form utvecklade sin glada och ljusa
lefnadstro, hade pietismen, denna den mäktigaste religiösa rörelse vårt
folk upplefvat, lik en skogsbrand gått genom bygderna, uppskakande
sinnena ur deras liknöjdhet och renande hjärtan och seder med sina
stränga fordringar, men ock i mörk ensidighet förkastande lifvets och
människoandens yttringar på andra områden än det religiösa: hvad fann
den annat att hänvisa till, än ett fosterland bortom jordelifvet? I så
måtto har man kallat pietismen en underström till den nationella
rörelse, som med landtdagarnas återinkallande 1863 inträdde som en
faktor i folkets lif, åsyftande att göra detsamma i högre mening
delaktigt äfven af ett jordiskt fosterland. Upprunnen ur folkets djupa
led, vann pietismen anhängare äfven bland de bildade. I
universitetskretsar hade den sin målsman i Lars Stenbäck, hvars
väckelse inträffade under relegationen 1834.
Runeberg, inför hvars ljusa lefnadstro pietismens asketiska ensidighet
syntes innebära en fara för bildningen, hade redan i Helsingfors tänkt
på att uppträda i frågan. Det var det första året i Borgå han skref
_Den gamle trädgårdsmästarens bref_, som trycktes i Helsingfors
Morgonblad 1 december 1837. Stenbäcks "Svar till den gamle
trädgårdsmästaren" ingick i Morgonbladet för januari 1838, hvartill
Runeberg i Borgå tidning, som emellertid Öhman och han uppsatt,
publicerade sitt genmäle _Till författaren af "Svar till den gamle
trädgårdsmästaren"_. I denna polemik, som med spänd uppmärksamhet
följdes af landets hela bildade klass, uppträder Stenbäck som den
eldige, sanningssökande ifraren, medan däremot hos den gamle
trädgårdsmästaren framträder en kvietism i lifsuppfattningen, som
utvecklat sig under det nog exklusiva umgänget med plantornas milda
värld, liksom om icke själf viskheten, lasterna och ondskan funnes till
i lifvet, åtföljda af sina förkrossande konflikter. Fanns det
fullkomlighet i hvarje punkt af tiden, som den gamle i sitt tredje bref
säger, så hörde ju till denna fullkomlighet äfven "den sekt af
gudaktiga, tysta, hemska varelser", som med sin läras "gift" störa den
milda harmonin i hans blomstervärld, i det de söndra ifrån honom hans
Rosa, hans enda dotter. Men pietisterne syntes för den gamle lika
förtappade, som han för dem, och det straff, som drabbar honom i hans
dotters död, kan således vara ur poetisk synpunkt berättigadt, medan
däri ligger ett polemiskt felgrepp, hvaraf ock Stenbäck i sitt "Svar"
begagnat sig.
Men Runeberg hade tänkt i saken djupare än den gamle trädgårdsmästaren.
I sitt mästerliga genmäle, som ej i språkets skönhet, men väl i
tankarnas djup och bildernas klarhet öfverträffar själva brefven,
vänder sig Runeberg främst mot pietisternas mörka förkastelse af
världen och människolifvet. För dem ett dystert andens fängelse, är
detta lif för Runeberg en ljus och härlig uppenbarelse af Skaparens
tanke. Bredvid uppenbarelsen i naturen erkänner Runeberg äfven det
uppenbarade bibelordet, men söker i dess läror människolifvets
förklaring,--ej dess förkastelse. Mellan materie och ande, mellan
världen och Guds rike ser han en enhet, som kristendomen blott befäst,
då "försonaren söndertrampade ormens hufvud". Runeberg erkände äfven
nödvändigheten af en omvändelse från själfviskheten och de onda
böjelser, som sitta rotade i den jordiska delen af vår tillvarelse,
något som ej sker oss af vår egen makt, utan som en nåd ofvanifrån. Men
denna omvändelse kan försiggå äfven annorlunda än enligt pietismens
normaliserade "Nådens ordning". Den kan vara en stilla utveckling, en
beständig sträfvan mot Gud, fortgående, för den enskilde som för
mänskligheten, icke språngvis, utan stegvis, organiskt, genom det
jordiska till det himmelska. Runeberg varsnar den öfver allt i
människolifvet, äfven hos den mest förtappade, i palatset lika väl som
i kojan, hos den ena nationen lika som hos den andra. Inför denna tanke
ljusnar tillvaron för hans blick, såsom den svartnar för pietistens.
Med tillrättavisande af pietisternas själfviska bekymmer för den egna
saligheten summerar Runeberg slutligen sin religiösa uppfattning i
följande ord: "En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek,
sina tankar och handlingar. I den lefvande tjusningen öfver deras
öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft, att det är
han som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget själf är det
milda offer, vår lära bjuder oss att nedlägga på den Högstes altare".
Runeberg var blott några och trettio år, då han träffade kristendomens
anda i dessa satser, hvilkas sanning, säger Strömborg, ingen erfarenhet
skall kunna jäfva. Att skalden pröfvat dem på sig själf, i sitt eget
lif, det bevisar det sätt, hvarpå han bar sina motgångar först och sina
framgångar sedan. De bildade klasserna höllo i allmänhet med Runeberg;
till allmogen trängde hans tankar väl endast medelbart, genom dem.
Huru innerligt de religiösa spörsmålen på denna tid fyllde Runebergs
lif äfven i hemmet, visar ett bref från hans hustru, som på tal om
pietisterna skrifver: "Jag ville att en af dem en gång kunde höra
Runeberg tala i saken, då han är (ja, jag måste nyttja det ordet)
riktigt inspirerad. Klar och ljus, liksom blickade jag in i Guds
anlete, är mig vår religion i all sin kärleksfullhet och härlighet, då
jag hör honom så, och som ett mörkt, betydelselöst stoft nedfalla dessa
på Skriftens förvrängning grundade olyckliga läror.----Nu först",
tillägger hon, "har jag rätt och fullt lärt mig inse, hvad jag eger i
min man".
Stenbäck lämnade Runebergs genmäle obesvaradt, vare sig han redan sagt
vad han ville, eller att han ej kunde bestrida sanningen i Runebergs
framställning. I alla fall har han stannat vid pietistens brinnande
kamp om sin salighet, utbytande lyran mot harpan, tills äfven dess
toner förstummades i de religiösa lidelsernas stormar. Han utgick ur
dem luttrad såsom människa, men med sin poetiska åder bruten. Hans
sista betydande dikt, vid österbottningarnas Porthansfest 1839, är
tillegnad Runeberg; polemiken hade ej hos honom kvarlämnat minsta skymt
af personlig misstämning.
Den religiösa polemiken har lämnat spår äfven i Runebergs tredje och
sista dikthäfte, en efterskörd från den lyriska diktningens fält,
utkommen sommaren 1843. Här ingår en afdelning legender, dels
bearbetningar efter Kosegarten, dels egna motiv. Bland de sistnämnda är
dikten _Krysantos_, i hvilken Runeberg gifvit konstens form åt hvad han
på tankens väg framställt i sitt genmäle till Stenbäck. Den gamle
trädgårdsmästarens ensidiga och bittra häftighet är här öfvervunnen,
och äfven den unge fördömande ifraren omfattas nu med samma milda
försoning, i hvilken lifvet ligger ljust för skaldens blick.
När Krysantos uppstod, hade planen till KUNG FJALAR redan legat och
grott hos Runeberg. Huru under Försynens osynliga ledning lifvet verkar
till människans förbättring och omvändelse, det är hvad Runeberg vill
visa i denna sin mäktigaste diktskapelse, som han själf kallat "ett
litet epos, hvari gudarnes storhet och nåd utgör ämnet". För denna
uppgift erbjöd antiken ej den nödiga känslan af personlig
själfständighet, men dess mera den skandinaviska forntiden, till
hvilken dikten därför är förlagd.
Fjalar, Gauthiods kung, hör till dessa vikingatidens storslagna men
själfviska gestalter, som, trotsande på sin viljas kraft, lefva blott
för egen storhet och ära, åsidosättande för dem hvarje annan hänsyn.
Men därjämte bo i detta kämpabröst äfven känslor af en ädel
mänsklighet, som röjer sig redan i hans beslut att, om ock blott till
egen tillfredsställelse och ära, från ett stamhåll för vikingar omskapa
Gauthiod till ett fridlyst rike, blomstrande under lagarnas fredliga
hägn. När nu Dargar, siaren, tolkaren af gudarnes bud, förkunnar den
blygd, som förestår Fjalar och hans ätt, då
------hans son, den ende,
sluter som brud sin syster i eldad famn,
så går Fjalar, med uppbjudande af all sin viljestyrka, till strid med
gudarne: till den storhet, han vunnit med kufvade riken och länder,
vill han yttermera lägga den, att hafva besegrat äfven gudarne, i sin
skoningslösa själfviskhet redo att för detta mål offra det ena af sina
barn, sin dotter, och höja svärdet mot det andra, mot sin son.
För Runeberg med sin fasta tro på den lagbundna ordningen i skapelsen
gällde det nu att låta gudarnas ledning af händelserna ske med blott
sådana medel, som ligga inom naturens vanliga lagar, hvarmed ock dikten
betages allt tycke af afsiktlighet. Underbar är därvid skaldens konst,
som här kan i några drag blott antydas. Det rent mänskliga hos Fjalar
gör det naturligt, att han ej själf öfvervakar sin späda dotters
uppoffrande, utan öfverlämnar henne åt Sjolf, vapenbrodern, som
utsätter barnet i hafvet under Vidars klippa, där hennes räddning i den
stormiga julnatten väl är föga sannolik, men dock ligger inom gränserna
för det naturliga. Och sedan, när hon, okänd, ett bortvräkt barn,
hamnar i Morvens land, i Morannals konungaborg, huru naturligt är det
icke, å ena sidan att hon försmår Morannals trenne söner, med hvilka
hon uppvuxit som en syster, å den andra att hon vinnes af Hjalmar,
sjökonungen fjärran från, lika naturligt som Hjalmars vikingafärder i
främmande land och den gamle Fjalars svaghet att tillåta dem, blott
hans eget land är fridlyst. Sedan gudarne vid Oihonnas räddning
"nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen
"med en knappt märkbar vink af det minsta finger".
Steg för steg ledes sålunda Fjalar till den väldiga katastrof, som med
uppskakande kraft störtar honom från hans stolthets och hans
själftillräcklighets höjder, där han, segrarn öfver människor och
gudar, vid lifvets kväll solar sig i glansen af sin viljas förmenta
verk. Förkrossad af Oihonnas och Hjalmars fall, erkänner han gudarnes
seger, som är en högre världsordnings seger öfver det själfviska
mänskliga jaget. Gudarne hafva icke slagit honom som i den grekiska
ödestragedin i blind obeveklighet. Deras slag har afsett Fjalars
uppfostran, ett luttrande af den ädla metallen från det själfviska
slagget. I all sin förskräcklighet blir straffet därmed en nåd,
nederlaget en seger, döden ett lif hos gudarne, mot hvilket all jordisk
storhet är ringa,--en omvändelse i sitt slag, hvarmed Runeberg ville
säga, att "nådens ordning" ej är den enda vägen till Gud. I så måtto
har Kung Fjalar betecknats som hans sista ord i striden med
pietisterna.
Då diktverkets plan fordrade, att Oihonna uppväxte hos ett annat folk
än det fornskandinaviska, var det en lycklig tillfällighet, att Nils
Arfvidssons metriska öfversättning af de gaeliska originalen till
Ossians sånger utkom julen 1842. I dessa märkeliga rester af Skottlands
keltiska kultur fann Runeberg det folk han sökte, ett folk med mildare
seder och mänskligare känslor än vikingarne. Motsättningen mellan det
ossianska och det skandinaviska har han fasthållit så alltigenom, att
han kunnat beteckna sitt poem som "en af gifna natiönella och
tidsförhållanden bestämd episk skildring". Dock har det ossianska
rikare befruktat hans fantasi än det dinaviska. Visserligen åro Fjalar
och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen
klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på
skandinavisk botten. Dargar, siaren, så oundgänglig för diktens
utveckling, kunde väl sammanstå med kelternas druider, men saknar
historisk grund i den skandinaviska fornvärlden, liksom ock den
omvändelse, som försiggår med Fjalar, har en betydligt djupare
innebörd, än den kämpanaturernas förädling genom striderna, som
Ragnaröksmyten afser.
Ofvanberörda motsättning har skalden åskådliggjort äfven i de
storslagna, antikartade metrar, hvaraf Fjalardikten består.--Lyriskt
förbundna i fyraradiga strofer med det noggrannast genomförda skema,
klinga dessa metrar kärfvare och kraftfullare för de skandinaviska
bilderna, vekare och mildare för de ossianska. Så lätt än språket i
skaldens hand tyckes böja sig efter skemats svåraste fordringar, så
stor har den möda varit, som åstadkommit intrycket af en sådan
mödolöshet. Det är som om diktionens kraft och glans, dess mjukhet och
fägring, blott skulle växa i mån af de svårigheter, som måste
öfvervinnas.
Runeberg hade nu nått den ställning i sitt fosterland, att ett nytt
diktverk af honom betraktades som en nationell tilldragelse. Kung
Fjalar, som utkom i bokhandeln i juni 1844, mottogs med stort intresse
särskildt i Helsingfors, där landets bildade allmänhet samtidigt möttes
vid universitetets promotionsfest. I Kaisaniemi, som då både hette och
var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens
utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen.
Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala
storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt
sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar. I
"Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina
socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara
med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan
framställts. I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med
tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung
Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska
vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat. I den
enda anmälan, som i Sverige såg dagen, anmärktes, att Runeberg var
svensk endast till språket; till sin anda tillhörde han en annan
nation: en svensk läsare kände en köld, ett visst _noli me tangere_ i
botten af hans diktning.

FÄNRIK STÅLS SÄGNER.
Med Nadeschda hade Runeberg gifvit en bild från Ryssland, med Kung
Fjalar från Skandinavien; hans sångmö återgick nu till hemlandet, till
det krig, som skilde Finland från det senare landet för att förena dess
öden med det förras. Underströmmen från konditionstiden i Saarijärvi
steg upp och bar fram FÄNRIK STÅLS SÄGNER som de dyrbaraste alstren af
Runebergs fosterlandskärlek.
I Borgå hade Runeberg haft tillfälle, både i staden och dess omnejd,
att öka sin samling af minnen från 1808. Samma år han flyttade till
Borgå, afled där R.O. v. Essen, Jackarby-generalen, hvars egenheter
fortlefde i talrika anekdoter, af hvilka dikten med hans namn bevarat
några. Hos Sucksdorffs i Lovisa sammanträffade skalden med general G.A.
Ehrnrooth, 1808 major vid Savolax infanteriregemente, efter kriget
divisionschef för finska militären och sedermera som pensionerad bosatt
på sin egendom Sesta i Hollola, där han en gång, till harm för den
livreklädda betjänten, skall hafva till sitt middagsbord inbjudit någon
veteran från Savolaxbrigaden; äfven skall Ehrnrooth ej tålt, att bonden
efter dåtida sed stod med hatten i hand, när han tilltalade honom: allt
drag som kommit till användning i _Fänrikens marknadsminne_. Det
djupaste intrycket mottog Runeberg från det Dunckerska hemmet på
Kinttula, hos Zachris Dunekers son, possessionaten Gustaf Duneker, den
tredje af Runebergs "läromästare i lifvet", som i hög grad synes hafva
ärft fadrens egenskaper, hvarför _Den femte juli_ kan betraktas som en
hyllning åt den förre lika väl som den senare. Stycket upplästes af
Runeberg vid ett besök på Kinttula 1855, då manuskriptet öfverlämnades
som minnesgåfva åt Dunekers ännu kvarlefvande änka.
Äfven skaldens egna minnen gingo tillbaka till 1808, då han som
fyraårig pilt i Jakobstad suttit på Kulneffs knä eller hört v. Döbeln
vid björneborgarnes aftåg från staden med knuten hand fara ut mot Vår
Herre, för den otjänliga väderleken, ett drag af fritänkaren, som
Runeberg ännu på sin höga ålderdom hade i minnet under sina samtal med
Strömborg.
Huruvida Runeberg vid teckningen af typerna ur de djupare lagren haft
att stöda sig på traditionen eller träffat dem under sina jakt- och
fiskarfärder bland allmogen "föryngrad i en ätt, men ej en annan", är
mindre bekant.
Till det lefvande källmaterialet kom den "Historia öfver kriget mellan
Sverige och Ryssland åren 1808 och 1809", som utgafs år 1842 af Gust.
Montgomery, en af krigets veteraner, landshöfding i Umeå i
Västerbottens län. Den episodrika framställningen och
militärpatriotiska andan i detta historieverk anslog motsvarande
strängar i skaldens inre, på samma gång händelser och personer säkrare
framstodo mot bakgrunden af det historiska sammanhanget. Också kan man,
till och med i enskilda uttryck, spåra inflytandet af denna källa, som
Runeberg själf nämner som sin främsta.
Sålunda i det inre förberedda, hafva Fänrikarne, såsom Runeberg för
korthetens skull kallade dessa sina poetiska berättelser, fått sin form
af en yttre anledning. Bokhandlaren A.C. Öhman, en bror till lektorn,
hade upptagit en ur det nyväckta intresset för 1808 års krig uppkommen
tanke på en samling litografiska porträtt af krigets mest framstående
personer, till hvilka porträtt Runeberg skulle skrifva biografierna. Då
lektor Öhman var gift med en brordotter till öfverstelöjtnanten Otto v.
Fieandt, samlade man inom släkten rörande denne originelle krigare ett
material af anekdoter och anteckningar, som för ändamålet öfverlämnades
åt Runeberg. Härur uppstod den första af Sägnerna, _Otto v. Fieandt_,
våren 1846. Det litografiska porträttverket kom af särskilda orsaker
icke till istånd, men Runeberg hade funnit formen för ett porträttverk
af högre rang: Fänrik Ståls sägner.
Den första samlingen af Fänrikar uppstod mellan åren 1846-48, med en
fart i skapelsearbetet, som kanske aldrig varit hos Runeberg starkare.
Medan motiven om hvarandra grodde i skaldens fantasi, upptecknade han
här och där enskilda verser på något tillhandsvarande papper, ett
brefkuvert, en akademisk disputation, en examensordning, ett
kininpulveromslag, dyrbara litterära minnesmärken, dem hans hustru
sorgfälligt tillvaratagit och som nu vårdas i Runebergs hem i Borgå.
När sedan själfva nedskrifningen vidtog, kunde man få se skalden någon
kväll i sällskap fåordig och tyst: följande afton var Sägnen färdig,
såsom Strömborg berättar om _Löjtnant Zidén_; dock att ännu enskilda
uttryck jämkades och bättrades till och med i korrekturet, tills dikten
funnit den form, i hvilken den kunde gå till eftervärlden. Den senare
samlingen, som kräfde mera möda och tid, utkom först 1860.
Som en gemensam ram för Sägnerna står bilden af Fänrik Stål, som
skalden funnit hos den lättretade gamle underofficeren på Ritoniemi,
dock så, att Fänriken hade både kännedom om och uppfattning af
åtskilligt, som låg utanför gubben Pelanders horisont. Med detta
snillrika fynd har Runeberg ej blott visat tillbaka på den patriotiska
väckelsen från konditionstiden, utan ock på ett poetiskt sätt anknutit
Sägnerna till den muntliga tradition, ur hvilken så många af dem äro
hämtade.
Inom denna ram har Runeberg framställt ett galleri af fosterländska
gestalter, som söker sitt motstycke i hvilket lands litteratur som
helst. Adlercreutz, v. Döbeln och Sandels äro skarpt individualiserade
fältherretyper hvar för sig, till hvilka väl det historiska stoffet
flutit rikligast. I officerskårens lägre grader, hos v. Törne, v.
Konow, v. Fieandt, v. Essen, Zidén och Lode, har skalden bakom deras
underliga yttre funnit karaktärer af äkta inhemsk halt, vuxna på
indelningsverkets mark, utan mycken krigskonst men ock utan fruktan och
dagtingan. Men den rikaste skörden har han gjort, där historien varit
fattigast på stoff, bland gemenskapens män. Den enkla enfalden hos
_Sven Dufva_, trögheten och likgiltigheten hos _Trosskusken, Gamle
Hurtig_ med sina anekdoter från Gustaf III:s krig, afundsamheten mellan
_De två dragonerne_, se där hvad hvardagsögat varsnar hos de skrofliga
soldatgestalterna i denna här. Men skaldens varma blick har trängt
igenom ytan; vid hans hand träder den enfaldige fram och offrar lifvet
som en hjälte, den tröge vaknar upp som den förste i hären, den
pratsamme gubben lägger sig tyst ned på sin sköna konst att aldrig fly,
och afundsamheten förädlas till en täflan om krigarära, där insatsen är
lifvet. Härigenom uppstår hos dessa gestalter en obeskriflig blandning
af heroism och komik, hvars framställning endast den store diktaren
kunnat vedervåga; man vet ej rätt när man skall skratta eller gråta.
Vackrast har skalden måhända tecknat nationalkaraktären i Munter, som i
hurtighet och handlingskraft höjer sig öfver de föregående; också blef
det han, som fick emottaga Adlercreutz' minnesvärda vittnesbörd: han
var finne!
Äfven den obevärade allmogen har sin plats i Sägnerna, som den hade det
i kriget, där dess patriotiska känsla framträdde med en gripande kraft:
vid Lemo, i Närpes, i Karelen, bland partigängarene under Roth och
Spoof, öfverallt var den i rörelse. I Sägnerna har den tagit gestalt i
_N:o femton Stolt_, landstrykaren, som af Döbeln på Lappos slagfält
inställes i rotarna, medan _Soldatgossen_ i lyriskt bevingade strofer
förtäljer oss, huru den nedärfts generation efter generation. Från
samma djupa lager frambäres samma känsla af _Torpflickan_ och den ädla
flickan i _Molnets broder_, den ena förkrossad, emedan hennes älskade
bevarat sitt lif genom att svika sitt land, den andra upplyftad, i det
hon för samma land förlorat sin.
Också har Runeberg ur nationens karaktärsegenskaper, sådana de vid
diktverkets fortskridande framträdde för hans blick, hämtat tröst och
hopp för fosterlandets framtid. Har detta hopp varit fåfängt och dessa
egenskaper funnits till blott i skaldens fantasi? Historien vittnar
annorlunda. Denna patriotiska anda har icke sviktat i farans ögonblick:
hvarför icke? Emedan den har sin rot i det sant mänskliga eller, bättre
sagdt, i det sant religiösa. Den ställer fosterlandet icke som ett
själfändamål, inför hvilket sedliga hänsyn sättas åsido, utan som en
länk i mänsklighetens utvecklingsgång mot Gud. Den röjer ej en skymt af
nationell skrytsamhet eller fåfänga. Dess elementer äro heder och
pliktuppfyllelse, trofasthet och mannamod, och framför allt den styrka
i lidandet, hvarom Fänriken vittnar med historien
I bygder, där ej sol gick opp,
stod kampen än med ishöljd kropp
och nekade att vika,
fast utan hem och utan hopp.
Och dessa egenskaper gälla med samma värde äfven i fiendernas led, där
Runeberg i _Kulneff_ förhärligat det ryska mannamodet.
Andan hos armén och allmogen bryter sig bjärt mot bakgrunden af en
oduglig högsta ledning. Med en skärpa i bedömandet, som numera var hos
Runeberg sällsynt, brännmärker han denna ledning i _Konungen,
Fältmarskalken_ och _Sveaborg_. En senare historieforskning har i någon
mån låtit Adlercreutz dela ansvaret med Klingspor och betecknar
Cronstedts handling blott som en hög grad af politisk ynkedom. Äfven
Montgomery är i sitt omdöme mildare och använder ordet förräderi blott
i en not. Själf medveten om sin skärpa, har Runeberg i bref till
Montgomery som förklaring hänvisat på sin kärlek för armén, som han
velat fritaga från ansvaret för missödena under kriget. Historiskt har
han häri rätt; men ett dagtingande af samma art som på Sveaborg rådde
ock bland landets ämbetsmän och präster, hvilka betjänade den
inryckande fientliga militären med en tjänstvillighet, som skarpt
kontrasterar mot den krigiska hållningen hos landets allmoge.
Emellertid, i stället för att beakta detta, har Runeberg tvärtom i Olof
Wibelius framställt ett föredöme af lojal patriotism bland ämbetsmännen
och i friherrinnan Sofia Ramsay på Esbogård, som för fäderneslandet
burit offret af två lofvande unga söner, ett föredöme af ädel
själfförsakelse bland de bildade, som nog var ett undantag i den
allmänna misströstan och undfallenheten. Men denna räknade Runeberg
till det förgängliga i nationens lif, och han har äfven häri historiskt
rätt. Ty medan den bildade klassen på förhand kapitulerade, fanns det
en armé, som genom sina offer och sin pliktuppfyllelse räddade landets
ära och landets framtid. Detta är det väsentliga i historien om 1808
års krig, och den anda, hvarur detta resultat framgick, återfinner man
i Fänrik Ståls sägner; hvarför skulle det oväsentliga där förtjänat en
plats?
Jämte det Sägnerna sålunda träffat kriget såväl i dess anda som yttre
drag, framhålla de med bestämdhet dess hufvudgång och förnämsta
bataljer, hvarigenom af kriget uppstått en totalbild, så fullständig,
att Topelius i Helsingfors tidningar kunde utbrista: "Så skall
fäderneslandets historia bibringas folket: det skall då lära känna sig
själft bättre än genom alla historiska läroböcker". Måhända han redan
då fick impulsen till "Fältskärens berättelser", som några år senare
begynte utkomma.
Såsom inledningssång till Sägnerna står _Vårt land_, som skrefs redan
1846, trycktes i Fosterländskt album 1847, sjöngs vid särskilda
tillfällen och på särskilda melodier, bland hvilka äfven en af Runeberg
själf, men eröfrade sin plats som landets nationalsång först vid
studenternas majfest 1848, då den sjöngs på Pacii melodi. Det var
revolutionsåret, då Europas stora nationer planterade frihetens röda
fana i sina hufvudstäder. I Finland gick det stillsammare till:
studenternas fanor betecknade det glada, fredliga tåg, som från
hufvudstaden öfver Långa bron rörde sig ut mot ängarna vid Gumtäckts