Samlade arbeten I - 02

begåfning, som fäste hennes uppmärksamhet vid den unga magistern: det
var hennes första och enda tycke, i hvilket hon inlade desto större
djup, hängifvenhet och själfförsakelse. Så fäste hon den lättantändlige
skalden och växte in i hans lifsgärning; och för huru många flammor han
än förr och senare upplät den ena eller andra kammarn i sitt hjärta,
förblef det dock alltid hon, som rådde öfver hela huset. Det var i
Pargas deras känslor möttes; förlofningen skedde i Helsingfors julen
1828 och giftermålet därsammastädes nyåret 1831.
I värmen af denna kärlek mognade nu Runebergs skaldskap. Hans första
diktsamling utkom visserligen i Helsingfors 1830, men dess flesta
dikter härröra från det lyckliga året 1828. Om de tidigaste af dessa
dikter ännu blott måla allmänna stämningar i tidens art eller röja en
genklang af samtida poeter, främst Stagnelius och Franzén, så äro
dikterna från Pargastiden äkta ingifvelser af hans nu till mästerskap
mognande skaldegåfva. Alltmera närmar han sig därmed verkligheten.
Naturskildringarna äro lika enkla som målande, såsom i den morgonfriska
_Färd till Åbo_, och hans kärleksdikter, _Den väntande, Till Frigga_
m.fl. äro hjärtats intimaste bekännelser, bundna i antikartade metrar
af förundransvärd skönhet och behärskning. Härtill kommer känslan af
att diktningen var hans rätta lefnadsuppgift, i kraft hvaraf han, i
stycket _Hvad jag är säll_, ännu ej fyllda 25 år, med den utvaldes
visshet tecknar sin framtid:
Odödlighetens lugna sol förgyller
det mål, jag söker, trånande och varm,
och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
min djarfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Två år senare i _Svanen_, återger han samma tanke och samma tillförsikt
i en mera enkel och innerlig ton, som träffar hemlandets innersta
väsen. Det lilla häftet afslutas med _Idyll och epigram_, en samling
harmoniska små mästerstycken, som i stil och behag förliknats vid
Thorwaldsens reliefer; men medan dennes framför allt äro antikartade,
röja Runebergs drag af det folkeliga, som på ett märkeligt sätt peka
framåt i hans diktning: redan i denna afdelning förekommer den ädlaste
pärlan i bandet, _Bonden Pavo_. Genom att öppna häftet med en hälsning
till Franzén har Runeberg ställt sin diktning under denne vördade
läromästares hägn.
Till Runebergs första diktsamling hör ock _Svartsjukan nätter_, detta
vulkaniska utbrott af en allt öfverväldigande fantasi som med sin
tvifvelsjuka patos står i bjärt motsats till hela hans öfriga diktning
och lefnadstro. Det är en outredd fråga huruvida något själfupplefvadt
legat till grund för dikten. Hans första kärlek, den till Fredrika
Juvelius, som begynte i skolåren och verkade ännu vid tiden för hans
första lyriska diktning, har i alla fall ej här spelat in; möjligen
förskrifver sig uppslaget från konditionstiden i inlandet. Det starkt
sensuella draget, märkbart äfven i par af de tidigare lyriska dikterna,
förutsätter att Runeberg ej ännu lärt känna den pliktuppfyllelsens och
själfförsakelsens kärlek, han funnit hos Fredrika Tengström. I
_Svartsjukans nätter_ säger en af Runebergs biografer, har skalden
genomgått en konstnärlig kris, en våldsam men grundlig befrielseakt
hvad lifsuppfattningen beträffar, medan den i antikens hälsokälla
renade formkänslan här tager afsked af hvarje romantisk öfverdrift.
Med en ung författares glada tillförsikt hade Runeberg utstyrt sitt
häfte med ett i Petersburg litografieradt titelblad med Svanen såsom
sinnebilden af hans skaldskap. Hela upplagan var blott 1,000 exemplar,
och bland hans vänner var särskildt J.W. Snellman, som då
konditionerade i landsorten, verksam för afsättningen. Den var dock
mycket ringa. Tidningarna, som då för tiden visserligen ej voro några
nyhetsbärare, nämnde ej ett ord om hela diktsamlingen. I Tegnérs
hemland, med sinnena betagna af färgprakten i hans eldiga diktion,
ville man ej erkänna Runebergs enkla, plastiska diktning för lyrik. I
Finland kände man väl i den igen den finska naturen och äfven det
finska väsendet. Men man visste ej hvad man skulle säga och teg. Om ock
här och där enstaka röster höjde sig till den unge poetens förmån,
bevisande att han redan nu var uppskattad äfven utom vänkretsen i
hufvudstaden, så var det dock i det hela en lång och mödofull väg som
förestod Runeberg till den plats, han sedermera intagit inom
vitterheten.
Utan bifall gick dock Runebergs första diktsamling ej förbi. Franzén,
sedan 1811 öfverflyttad till Sverige, hade genom ärkebiskop Tengström
fått sig ett exemplar tillsändt. Från Stockholm svarade han därpå i ett
bref, som blifvit kalladt Franzéns testamente till Runeberg: "Då den
vackra gåfva, Herr Magistern haft den godheten att tillsända mig, först
kom i mina händer, hade jag för trägna ämbetsgöromål ej tid att mer än
här och där lyssna till ett lärkljud och fägnas af en majblomma.
Sedermera har jag genom läsning af det hela, och i synnerhet genom de
tvenne afdelningarna, som sluta häftet, funnit, att det är en stor
skald, som Finland håller på att frambringa". Detta Franzéns omdöme,
till hvilket ärkebiskopen lade sitt "ja och amen", kallar Strömborg ett
fastebref för Runeberg på hans stora skaldegåfva, och det är
visserligen lika hedrande för den gamle skalden som för den unge. Ett
tryggare fastebref hade Runeberg dock i den inre förvissning, som är
den sanna kallelsens kännemärke.
I Svenska akademin var man betänkt på att gifva Runeberg det
Lundbladska priset, men afstod i följd af politiska betänkligheter
under dessa julirevolutionens och den polska resningens dagar. Finlands
julirevolution var mindre farlig och mindre uppseendeväckande än den
polska: det var framträdandet af Runebergs skaldskap.

RUNEBERG I HELSINGFORS; LÖRDAGSSÄLLSKAPET OCH ÄLGSKYTTARNE.
I Helsingfors, dit universitetet 1828 öfverflyttat, hade Runeberg snart
återfunnit den i Åbo efter branden skingrade kamratkretsen. I den nya
hufvudstaden gjorde sig landets nya politiska förhållanden starkare
gällande. Man började fatta historiens mening med Finlands särskiljande
från Sverige. Man uppvaknade och fann, att den politiska skilsmässan
medfört också en inre, att det finska folket var hänvisadt till sig
själft, sina egna krafter; ur sina inneboende anlag måste det utveckla
en egen kultur, om det ville bestå bland nationernas antal. Redan under
Åbotiden hade J.J. Tengström, Linsén, Arvidsson yrkat på, att de
ledande klasserna, med bevarande af den svenska kulturen och språket,
borde stöda sig på det finskatalande folket, tillegna sig dess språk
och lära känna dess seder, sång och saga. I den allmänna domningen hade
deras maningar förklingat ohörda. Medan ämbetsmännen skötte
administrationen och ministerstatssekreteraren i Petersburg
förhållandet till monarken, låg allmänheten i stilla ro och skötte
sitt. Nu begynte inom universitetet, närmast hos den yngre
generationen, en fosterländsk rörelse af kulturell art, som efter hand
utbredde sig i allt vidare kretsar, tills den slutligen omfattade hela
nationens bildade klass.
Våren 1830 uppstod inom denna krets det bekanta Lördagssällskapet,
hvilket Fredrik Cygnaeus kallat det märkvärdigaste, som i detta land
existerat. Som i en brännpunkt samlades där de unga krafter, som sedan
gestaltat Finlands framtid. Det yttre sambandet var ett med
medlemsafgifter sammanbragt bokförråd af i Sverige utkommen
skönlitteratur, som vid årets slut åter försåldes. Man samlades hvar
lördagsafton hos någon af medlemmarna. Trakteringen kunde vara endast i
en pärtkorg framsatta smörgåsar; men vid dessa samkväm förde snillet
spiran. "Man var", säger Topelius, som inträdde först mot slutet af
sällskapets tillvaro, men som fick höra och se något om det, medan han
som studentkandidat bodde hos Runeberg, "man var under dessa attiska
nätter i tillfälle att göra bekantskap med Runebergs lugna humor,
Snellmans skoningslösa logik, Nervanders sarkasmer, Nordströms infall,
hvassa som synålar". Fredrik Cygnaeus tillhörde sällskapet, M.A.
Castrén anslöt sig äfven, och när Lönnrot från Karelens ödemarker
återkom med sina finska folkvisor, syntes äfven han som gäst vid dess
sammankomster. Af Runebergs forna skolkamrater var L.I. Ahlstubbe,
Stubben, inom sällskapet gående under namnet "den absoluta
vältaligheten". Sedan en och annan af vännerna satt bo, deltogo äfven
fruntimmer, främst Fredrika Runeberg, som i detta snillrika umgänge
lefde upp ur sin tillbakadragenhet; genom henne inkommo andra
fruntimmer, äfven af den Tengströmska kretsen, som efter universitetets
öfverflyttning och ärkebiskopens död återförenats i Helsingfors.
I detta sällskap öfvervägde till en början det litterära intresset; men
senare, när vännerna mognade för allmänna värf, det fosterländska och
folkeliga. Så betydelsefulla företag som Finska litteratursällskapet
och Helsingfors Lyceum ha därifrån utgått. Huruvida Runeberg under
samkvämen var mera gifvande än emottagande är svårt att afgöra; säkert
är att de fosterländska impulserna hos honom gå längre tillbaka än hos
någon annan i kretsen. De anspråkslösa och trefna små trähus med gröna
trädplanterade gårdar, där dessa sammankomster egde rum, äro nu
försvunna eller stå undanskymda bland praktbyggnaderna i nutidens
Helsingfors. Men de tankar där föddes hafva gått ut öfver hela landet
och bestämt dess utveckling till dag som är.
Ur den riktning mot det fosterländska, hvari Runeberg lefde, har
ÄLGSKYTTARNE framgått och därmed det finska folkelementet till först
begynt sitt inträde i vår vitterhet och vårt nationalmedvetande.
Med _Vargen_, som förstudie hade Runeberg först företagit sig en
framställning af inlandsbons jägarlif under titel _Älgjakten_, hvartill
han förde manuskriptet med sig till Pargas. Sommarn 1827 såg Cygnaeus
det där och prisar det som kanske det yppersta, som någonsin skrifvits
på finsk jord; men Runeberg afböjde hans råd att publicera det, måhända
med en aning om, att något förmer borde ur ämnet framgå. I Helsingfors
togs diktverket åter fram, och nu växte planen under de nya
inflytelserna. Genom en omarbetning, hvarunder frierimotivet och "den
blomstrande Heddas" parti tillkommo, uppstod efter hand en allsidig
skildring af den finska allmogens lif där borta i ödemarkerna. Därvid
kommo två redan färdigdiktade sånger, om själfva jaktfärden att falla
utom ämnet, men så stark var hos den unga skalden själfkritiken och den
konstnärliga kraften att försaka, att han utan tvekan offrade dem för
det hela; och de voro dock, har han själf sagt, "icke sämre än det
öfriga". Ofrivilligt ledes därvid tanken till den då ännu oupptäckta
myten om Sampo, den finska folksångens underting, hvars frambringande
kräfde så många föregående offer af smideskonstens mästerverk. Sålunda
uppstod detta verk, om hvars nationella betydelse ej ens Runeberg själf
ännu var fullt medveten.
Huru rik och fullständig har ej lefnadsbilden utfallit! Pörtet, där
röken hänger som en sky ofvan taksparrarna, bohagsting och klädedräkt,
seder och umgängesformer, allt är träffadt med en nästan etnografisk
trohet, äfven i enskildheterna, så att Lönnrot, som fick manuskriptet
till genomgående, hade intet att anmärka, utom att "den raske Mattias"
borde till Tjäderkulla medföra välkomstgåfvor åt barnen, hvilken
ändring ock skalden införde. I dessa yttre lefnadsformer röra sig den
själfegande bonden i Mattias' person, torparen i Petrus på Tjäderkulla
och Zakarias på Hjerpvik, medan äfven inhysingen och "den aktade
tiggaren" ha sin plats på den värmande ugnen hos Petrus liksom den
gamla Rebecka i folkets stuga på herrgården. Karaktärerna äro
visserligen tecknade blott i sina enklaste drag. Men i dessa typer
lefver en anda af upphöjd idealitet, som adlar deras primitiva
lefnadsformer och i hvars namn tiggaren får sitt människovärde lika väl
som torparen, hvars stuga han gästar. Skaldens humor, skiftande mellan
smålöje och kärlek, spelar omkring dem; diktionen sprider öfver dem
sitt skimmer af bilder, hämtade alla ur just det lefnadsområde, inom
hvilket dikten rör sig; och slutligen framstår, som en förträfflig
relief åt det betänksamma och innerliga finska lynnet, de skäggige
arkangelitiske bröderne med handelsmannens rörligare och ifrigare
väsen.
Med en konst, som ej är mindre stor därför att den är så enkel, har
skalden sammanfört alla dessa drag inom ramen af den lilla händelse,
kring hvilken dikten rör sig,
männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning,
och därmed förbundit dem till ett folkepos af stor nationell betydelse.
Och till detta verk gick han vid några och tjugu år, utan föregångare,
om man ej därtill vill räkna Homerus, och behandlande den svenska
hexametern med en ledighet, en omväxling och en säkerhet i det
metriska, som ställer äfven sådana föregångare som Tegnér och
Stagnelius i skuggan.
Hvilket är det drag, hvari Runeberg djupast träffat den
finska nationalkaraktären? Denna fråga framkastades vid något
afslutningssamkväm bland lärarene vid Helsingfors Lyceum. Den ena
framdrog ett, den andra ett annat, tills G.A. Borg, en af
Lördagssällskapets medlemmar, framhöll den sega styrkan i lidande,
grundad på en orubblig förtröstan till godheten i Försynens ledning af
människolifvet, ett drag som tiggaren Aron röjer sedan hans existens
gått under för nöden, lika väl som bonden Paavo, när han öfvervunnit
den. När Borg citerade slutorden i Arons berättelse:
men själf med förnöjsamt
sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan
sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger
blef Runeberg så glad, att han sprang opp och tog vännen i famn. Den
styrka i lidandet, som Runeberg funnit hos den finska allmogen i dess
enskilda lif, har ej heller undgått honom, då han besjunger 1808 års
krig, där samma allmoge uppträder på den historiska handlingens fält.
Med Älgskyttarne hade den unga nationen fått sin första nationaldikt i
högre mening. Den utkom i Helsingfors hösten 1832, men afsättningen
gick trögt: ännu fem år senare kunde Cygnaeus i sin bitterhet mot den
allmänna likgiltigheten säga, att detta betydelsefulla diktverk ej ens
blifvit så mycket läst, att afsättningen kunnat betäcka
tryckningskostnaderna. Romantiken hade ej vant allmänheten vid att
äfven det ringare kunde tjäna poesins syften. Älgskyttarnes enkla
hvardagslif syntes henne prosaiskt inför prakten i Tegnérs poesi. I den
mån den nationella rörelsen utbredde sig, bidrog dock Älgskyttarne
mäktigt till att väcka nationalkänslan och rikta henne på det
folkeliga. År 1836, samma år Kalevala utkom, bestämde Finska
litteratursällskapet som uppgift för sin första prisutdelning en
versifierad öfversättning till finska af Älgskyttarne, ehuruväl utan
resultat. År 1837 syntes den första inhemska recensionen af poemet: det
var Cygnaeus, som i "Jääkynttilät" gjorde det första försöket att
ställa Runebergs diktning på dess rätta plats i allmänhetens
medvetande. Om, slutar han, det finska folket af något olycksöde skulle
utstrykas ur nationernas antal, så vore Älgskyttarne jämte Kalevala det
Herculanum och Pompeji, i hvilka man kunde lära känna den försvunna
nationen.
Vid tiden för Älgskyttarnes slutredigering diktade Runeberg _Grafven i
Perho_, en första förebådare af Fänrik Stål. Hvadan denna nya,
krigiskt-folkeliga ton, som ej kan förklaras blott ur hans
inlandsvistelse och hans intresse för den finska folkvisan? I själfva
verket är det på en omväg den inkom i hans diktning, genom de _Serviska
folksånger_, af hvilka han efter Goetze och Herder från tyskan
öfversatte ett urval till julen 1830. Medan han ännu ogift bodde i
Helsingfors tillsammans med Fredrik Cygnaeus, hade han tillfälligtvis
bland dennes på golfvet i deras gemensamma sal kringströdda bokförråd
funnit ett ouppskuret häfte _Servische Volkslieder_, öfversatta af P.
v. Goetze, Petersburg 1827. Anslagen af den på en gång nya och dock
bekanta tonen i dessa sånger, utbildade han ej blott den folkeliga
stil, som sedan framträder i _Idyll och epigram_, utan fann där ock det
heroiska drag, som den finska folksången saknar. Från den serviska
folksången har han ock den femfotade orimmade trokaiska versen, som i
hans diktning fått nära nog en lika stor användning som själfva
hexametern.
_Grafven i Perho_, som Runeberg insände till pristäflan i Svenska
akademin, blef där den 20 december 1831 belönad med det mindre priset.
Utgången förtröt honom, och det berättas, att han kastat medaljen i
kakelugnsvrån; senare har han förklarat sin förtrytelse som ett
missnöje med sig själf, att han till Akademin insändt ett poem, hvars
egenartade anläggning och kärfva diktion alltför starkt kontrasterade
mot den rådande smaken, för att utgången kunnat blifva en annan.
Ur samma källa, men med rikare flöde, har ock _Molnets broder_ framgått
(1835) och, bland minnena från Pargas, _Den döende krigaren_ (1836). I
öfrigt har den konception af Fänrik Stål, som skalden emottog i
inlandet, hvilat ännu länge.

MORGONBLADET OCH MOTGÅNGARNA VID UNIVERSITETET.
När Runeberg öfverflyttade till Helsingfors, var det i afsik att vid
universitetet söka sin framtida bärgning. År 1830 speciminerade han för
docenturen, som dock ej medförde annan ekonomisk förmån än den
privatundervisning, som då för tiden, då privatvägen till studentexamen
stod öppen, var för yngre akademici en vanlig biförtjänst. Samma år
erhöll han vid universitetet en amanuensbefattning, som gaf honom
obetydlig lön och betydligt skrifarbete. Det var på den han gifte sig.
Härtill kom 1831, då Helsingfors Lyceum öppnades, lektioner därstädes.
Hans hustru, från hemmet van vid sträng hushållning, hjälpte till med
pension för studenter och studentkandidater; bland de sistnämnde var
den fjortonårige Topelius. Men trots all sparsamhet förslogo dock ej de
knappa tillgångarna, helst Runeberg regelbundet hemsände bidrag till
sin mor i Jakobstad. Besluten att hvarken skuldsätta sig eller annars
anlita andras hjälp, öfvertog han från början af år 1832 den ena af
hufvudstadens två tidningar, "Helsingfors Morgonblad", som egdes af
bokhandlaren J.C. Frenckell. Årslön för redigeringen var 2 rubel banco
för hvarje prenumereradt exemplar med en garanterad minsta inkomst af
800 rubel. Första året, med 493 exemplar, blef den rbl 942:50 eller i
nuvarande mynt Fmk 1,077:15 som ansågs för ett godt resultat.
Vid redaktionen skulle Runeberg biträdas af Nervander, som dock efter
några nummer drog sig tillbaka, kanske emedan han ogillade den skarpt
polemiska ton, Runeberg inslog i sina litterära recensioner. Nervander
begaf sig sedermera på sin långa utrikesresa, och deras vägar skildes.
Af ett bref från Runeberg 1848 vid Nervanders plötsliga frånfälle ser
man, att de gamla känslorna för ungdomsvännen dock fortlefde.
Den litterära fejden i Sverige mellan akademiker och romantiker hade i
Finland följts med lifligt intresse, särskildt i akademiska kretsar.
Runeberg kunde ej tilltalas af de förres reflexionspoesi, som på
felfria, väl kadenserade alexandriner gick ärenden åt tidens
moralfilosofi och nyttighetssträfvanden; men än mindre gillade han
fosforisterna, som förlade dikten och idealet till en fjärran blå rymd,
där skalden besjöng blott sin egen fantasis drömmar, förgudande sin
konst och sitt jag, medan verkligheten blef för honom låg, simpel och
prosaisk. För Runeberg var verkligheten, naturen såväl som
människolifvet, poesins och all konsts grund, som hon hvarken finge
försköna, emedan den i sig själf var skön, eller ringakta, emedan den
var hög och helig: hennes uppgift var blott att förklara verkligheten.
I dess helgedomar inför hon tusen sinom tusen hjärtan, uppenbarande för
dem de dolda tankar, de idéer, som verka under ytans mångfald och
förvirring. Men han framställer ej idén begreppsmässigt, som
vetenskapen, utan i åskådningar: den innebor och genomstrålar de
gestaltningar, som ur verkligheten afspeglas i skaldens ande och dem
skalden återger i sin dikt. Så är konsten hvarken akademikernas
tjänarinna åt andra ändamål eller fosforisternas själfändamål: fritt,
vid vetenskapens och religionens sida, tjänar hon de makter, som leda
mänskligheten på dess bana genom tiderna. Denna konst är _realistisk_
såtillvida, som hon har sin grund i verkligheten, men blir, då hon i
denna verklighet söker idén, för att i diktens form göra den
tillgänglig för alla, därigenom idealistisk.
Dessa åsikter hade Runeberg funnit vid studiet af antiken, men framför
allt hade de framgått ur hans eget väsen. Han hade förverkligat dem i
sin egen diktning, såvidt den hittills framträdt; sin tidning hade han
väl till stor del öfvertagit för att där få förfäkta dem i en mera
direkt form.
Redan i sin första nummer utlägger Runeberg sin konstuppfattning i en
artikel, som riktar sig mot Svenska akademins valspråk, "snille och
smak". Därpå tillgriper han parodins vapen. Hans första offer är
Dahlgrens poetiska kalender "Freja", hvars pratsamma verskonst han
eftergör med en lätt öfverdrift, som än godmodigt, än burleskt blottar
den i all dess ytlighet. I _Projekt till en poetisk förening_ måttas
ett hugg mot den götiska skolans nordiska kraftpoesi, medan i _Försök
till en naturalhistorisk beskrifning öfver den poetiska örnen_ den
gängse poesins osanna förhållande till naturen prisgifves åt löjet.
Slutligen lämnar han skämtet och går fienden direkt på lifvet, då han i
uppsatsen _En blick på Sveriges nu gällande litteratur_ företager en
omvärdering af alla gängse litterära värden, från kalendrarna och
Eufrosyne upp till själfva Tegnér, affärdande dem en efter annan med
korta, snäfva, nedsättande omdömen. Han erkänner Tegnérs öfverlägsna
form och stolta kraft och låter gärna hans dikter gälla som "lyckade
produkter af en diletterande förmåga"; men sedda ur poesins högsta
synpunkt sakna de sanning och nödvändighet. Till en slutlikvid
framdrages v. Beskows poem "Sveriges anor", som söndertages och
nagelfaras bit för bit, tills ingenting återstår af detta tomma
praktstycke, som Svenska akademin belönat med sitt stora pris och
allmänna opinionen upptagit bland den svenska litteraturens klassiska
mästerstycken; det har aldrig hämtat sig från detta slag. För öfrigt
bör tilläggas, att Runeberg med lika stränga omdömen nedsatte Victor
Hugo, de franska romantikernas firade chef. Bellman, fru Lenngren,
Franzén och Almqvist äro inom den svenska vitterheten de enda, han
erkände som verkliga poeter.
Sitt omdöme om Tegnér har Runeberg senare rättat, med vidhållande af de
öfriga. Men om man icke erkänner någon poesi utan en lefvande
gestaltbildning, så blir det svårt att göra rättvisa åt den Tegnérska
tankens eldiga flykt och blixtrande bildprakt, som faller mera inom
odens och dityrambens kategori. Den djupa motsatsen mellan Tegnér och
Runeberg har blifvit anmärkt som bevis på den bestämda åtskillnad, som
då redan uppstått mellan de bägge af dem företrädda nationerna, en
åtskillnad som dock fanns äfven före den politiska skilsmässan.
Af Runebergs vittra bidrag till Morgonbladet är det värdefullaste hans
_Smärre berättelser_, fem korta prosastycken, och dock i sin
koncentrerade framställning innehållande en mängd betydelsefulla,
skarpt markerade gestalter, dem han framkallade bland minnena från det
österbottniska kust- och småstadslifvet. Dessa berättelser äro så
mycket märkligare, som det är förnämligast i dem Runeberg tecknat några
bilder ur borgareståndets lif i våra städer. Hans prosastil löper här
tyngre och mera ansträngd än versen; också var det ej mycken tid att
arbeta på den, då ofta nog tryckerigossen satt i tamburen och väntade
på manuskript. År 1854 utgåfvos dessa prosaberättelser i en skild
samling.
Därjämte strödde Runeberg med fulla händer omkring sig för sin tidning
dikter, estetiska uppsatser, romanfragment, fabler och reflexioner: och
då detta dock icke fyllde en tidning på en tid, som kände hvarken
notisafdelning eller politiska artiklar, frågar man sig huru, midt
under hans öfriga sysselsättningar, redaktionsarbetet blef honom
möjligt? Därpå kunde hans hustru gett besked. Medan hon i sitt hushåll
för pensionärerna föreföll tyst, tillbakadragen och trött, var hon i
all stillhet sin mans outtröttliga medarbetare, kunde språk, läste
snabbt, öfversatte och skaffade litterära meddelanden, biografier,
berättelser m.m. "Uti en årgång", säger hon senare i bref till
Snellman, "hade jag verkeligen största andelen". Så började detta
äktenskap och förblef så deras sammanlefnad igenom. Därtill kommo
bidrag af Stenbäck, Nordström, Lönnrot, Cygnaeus och Ahlstubbe, hvarför
Morgonbladet kan betecknas som ett sammanhållande organ för landets
yngre skriftställare.
Runebergs angrepp i Morgonbladet ådrogo honom skarpa genmälen från
svensk sida; man fattade icke att Runeberg åsyftat göra gällande en ny,
djupare uppfattning af skaldekonsten, hvarför öfverdrifterna borde
skrifvas på hans hänförelse för en sak, som var för honom helig.
Franzén blef, förmodligen på landsmanskapets vägnar, högst uppbragt och
har sedan dess ej yttrat ett ord om Runebergs skaldskap, ej heller, när
de 1840 träffades i Helsingfors vid universitetets jubelfest, sökt hans
närmare bekantskap.
I hemlandet sades intet i tryck; men sinsemellan lät man talet gå, och
då det är de små andarnes sed att förutsätta små motiver äfven hos de
stora, menade man nog allmänt, såsom ock i Sverige, att Runeberg velat
göra rent hus i den svenska vitterheten för att sedan ställa fram sig
själf som den kommande profeten. Störst var oviljan bland den äldre
generationen, hvars beundran för Tegnér var obegränsad.
Prenumerantsiffran för Helsingfors Morgonblad nedgick år 1832 både i
landsorten och i Helsingfors; från 493 till 329, och ville ej sedermera
stiga, så länge Runeberg kvarstod vid redaktionen. Vid universitetet
blef han förbigången 1831 vid utdelningen af det litterära understödet
och höll på att bli det äfven 1834, då understödet åter var ledigt.
Året förut hade han blifvit förbigången vid besättandet af adjunkturen
i grekisk och romersk litteratur, ehuru både Sjöström och Linsén, de
två professorer, hvilkas adjunkt han skulle blifva, satte honom i
första rummet och Linsén därvid framställde sin önskan med en saklighet
och en vältalighet, som bort öfvertyga de andre; endast två af
kollegerna förenade sig med dem. Med pliktskyldiga komplimanger åt
magister docens Runebergs poetiska talang och förhoppningar om hans
kvarblifvande vid universitetet, sågo sig de öfriga tvungna att rösta
på hans äfven i rent vetenskapliga meriter underlägsne medtäflare.
Runebergs framtid vid universitetet var därmed stängd. Topelius i sina
anteckningar från den tid, han bodde i det Runebergska hemmet, omnämner
den yngre generationens harm, särskildt österbottningarnas: Snellman,
som då var deras kurator, hade det oroliga året 1834 talrika
svårigheter med att afstyra deras bullersammaste opinionsyttringar;
vivatropen utanför Linséns bostad och pereatropen för de andre röjde
dock hvad ungdomen tänkte.
Det var en domningens, småsinnets och kotteriväsendets tid. Helsingfors
var en kälkborgerlig småstad, där reaktionen vid universitetet fann en
förträfflig jordmån. Det var denna anda, som relegerade Stenbäck 1834,
som 1838 dref Snellman från kuratelet och universitetet, som med
missundsamhet följde Nervanders af regeringen understödda verksamhet
och med hvilken Nordström vid konsistoriebordet utstod så många duster.
Den långvariga likgiltighet, som mötte Nervanders och Nordströms
vetenskapliga arbeten, verkade som en väsentlig faktor vid den senares
öfverflyttning till Sverige och var, för Snellmans vidkommande, nära
att drifva honom samma väg.
Hvad Runeberg beträffar, kommo till hans motgångar i det offentliga
äfven sådana af enskild natur: 1833 afled hans äldsta barn, en dotter,
hvars förlust grep föräldrarna djupt, och 1834 förlorade han sin mor,
hvarmed det gamla hemmet i Jakobstad upplöstes; systrarna flyttade till
Helsingfors som småskolelärarinnor. Under dessa år visar sig, hvad halt
det fanns i botten på Runebergs bergs väsen. Icke ett ögonblick synes
han vackla i sin öfvertygelse om skaldekonstens uppgift eller i
vissheten om sin poetiska kallelse. Han lämnar sina svenska vedersakare
obesvarade: de bekymra honom lika litet som motgången med adjunkturen
nedslår hans mod. "Han skrattar alltid åt mig, när jag är utkommen