Samlade arbeten I - 08

"Närmare muren och drif den kurrande katten ur famnen.
Att du i stället må få en blomstrande gosse bredvid dig!"
"Tvy!" skrek sprittande opp den skröpliga, halta Rebecka,
"Tygle den onde din hädiska mund, långskäggiga odjur!
Fick jag väl njuta en blund för hans ogudaktiga krumsprång?
Får jag väl någonsin ro, om jag låge från dygn och till dygn här
Ve, att den dag jag skådat, då du, okristliga hedning,
Landet till styggelse tågar omkring!" Så talande, slängde
Gumman med darrande hand mot ryssens anlete katten.
Denna, förskräckt, grep fräsande tag i det yfviga skägget,
Klöste hans haka och kind och flydde på muren i blinken,
Där han i mörkret murrade sen med glimmande ögon;
Men på sitt läger lade sig lugn den gamla Rebecka.
Ontrus igen stod kvar och strök sin haka med handen,
Svor och brummade sakta och log med förundran i växling,
Tills han för ölet, som strax inhämtades, glömde sin motgång,
Släpade brodren bort från den farliga bädden och redde
Honom ett rum på den bänk, där han själf tog säte vid kannan;
Medan ett gällt, osläckeligt skratt, som pigorna börjat,
Ljöd vid de hvilande rockarne än och den gamla Rebecka
Satte sig opp, nedlockade katten och lade sig åter.


Femte sången.

Så fördrefvo sin dag på den välbemedlade herrgåln
Ryssarnas glädtiga tropp och drucko och friade ömsom,
Medan på holmen skyttarna gladdes af skott och af jaktrop.
Men då af solen en strimma ej mer var öfrig i väster,
Fanns på den skogiga ön ej heller en älg, som ej stupat.
Sex skidlöpare, dröjande kvar vid bytet att vakta,
Suto på snön i en rund och förnöjdes af mat och af brännvin;
Petrus igen och med honom den aktade herr kommissarien
Tågade långsamt fram mot sitt hem på det glimmande träsket.
Åter ett stycke från dem, så långt, att det vingade lodet
Nått, men ej träffat sitt mål, skrann flämtande värden på Hjerpvik;
Honom följde, fast nära dock ej, den raske Mattias.
Snabba som skuggor af moln, af stormarna drifna på fästet,
Flögo på isen de fram med glattade skidor i täflan,
Öfvade båda och båda för skidlopp vida berömda.
Nu det gällde ett vad: hvem först till den aktade herrgåln
Hunne och skaffade hästar att älgarne forsla från skogen,
Skulle med ett stop öl och en sup af den andra förplägas.
Vargen hade ej täflat i lopp med den åldrige Hjerpvik,
Där han för vadet ilade fram; den raske Mattias
Skyndade skamfull efter och stötte med käpparna drifvan.
Men när omsider han kom till den sluttande backen vid herrgåln,
Mötte han ren Zakarias, som stod stormodig på främsta
Slädan och följdes af två frilöpande fålar i spåret.
Glad, då de möttes, talte den ärade värden på Hjerpvik:
"Nu, nu, laga, Mattias, att ölet mig väntar och supen,
När jag med älgarne kommer i kväll och behöfver mig värma."
Sade och eggade hästen till färd. Men den raske Mattias
Tänkte på Hedda och fattade strax och släppte ej tygeln,
Innan han henne begärt af den åldrige fadren till maka.
"Väl", så sade han, "öl skall du finna i afton och brännvin;
Lofva dock ett, Zakarias, åt mig tillbaka i hast här,
Innan du färdas, lofva mig Hedda, din dotter, till hustru."
Leende svarade då Zakarias, den ärlige gubben:
"Ej är det jag, som skall bädda din säng och syra din rocka,
Fråga ej mig, men henne, och lofvar hon, lofvar jag äfven.
Väl med en sämre kunde hon vandra och vandra till sämre."
Sade och ropade högt åt hästen och åkte sin väg bort.
Men till stugan begaf sig med fröjd den raske Mattias.
Inne fann han väl ej, hvad han sökte, den blomstrande Hedda,
Ty hon satt där oppe i hushållskammaren ensam,
Full af bestyr att snart få slut på den randiga väfven;
Ryssarna såg han dock där och med dem rotfattiga gumman.
Nära till muren satt den skröpliga, halta Rebecka,
Krumpen och tyst, långskäggige brödren lågo där spridde,
Icke på valda ställen, men hvar de af händelse fallit.
Vakne voro de ej, de njöto det ljufliga rusets
Döfvande ro och glömde i lugn besvärliga färder;
Endast den brunskäggyfvige Ontrus satt vid sin kanna,
Drucken och säll, och såg på de fallna kamraternas hvila.
Men då i dörren han märkte den raske Mattias från Kuru,
Sprang han från bänken strax och började dansa i glädjen.
Skriande sjöng han och mätte den rymliga stugan med stegen,
Så att hon skyndade, skrämd af hans språng, den gamla Rebecka,
Bort i en vrå och fördömde med slutna händer hans upptåg.
Väl af hans dans förnöjdes den raske Mattias från Kuru,
Hellre han skådat Hedda ändå; men han hejdade Ontrus
Midt i hans fart och fångade ögonblicket och talte:
"Hej dock! Går det så lätt, danskunnige broder, att röra
Fötterna nu, då du lyder den glädtiga takten allena,
Skulle väl stugan ej mer inrymma de luftiga sprången,
Om med en vacker flicka du fick kringsvänga i polska?
Säg, hvar äro de nu, de blomstrande pigorna alla?"
Honom svarade åter den brunskäggyfvige Ontrus:
"Hvem vill passa därpå, hvar de öfriga springa på gården:
Endast den fagra Hedda, som sitter vid väfven där oppe,
Söker jag glad, ty hon brygger och säljer det härliga ölet.
Snart skall hon visa sig här med en skummande stäfva ånyo."
Glad nedsatte sig då den raske Mattias att vänta.
Men i detsamma syntes i dörrn den saknade flickans
Rodnande kind, och hon kom att spola sitt färgade ullgarn.
Stäfvan bar hon i handen också, af det jäsande ölets
Fradga bestänkt, då hon skred som en morgonstjärna till bordet
Och med ett leende fäste sin blick på den raske Mattias.
"Nu", så sade hon, "måste du strax, värderade främling,
Skilja en tvist, som jag har med en annan flicka i gården:
Om det är hon eller jag, som skall få af den andra ett nålbref.
Om på er jakt du träffade bäst, får jag, och hon tappar;
Åter om Petrus träffade bäst, får hon, och jag tappar."
Sade och knöt kring röret en ända och började spola.
Närmare henne satte sig då den raske Mattias,
Tände på pärtans eld sin stoppade pipa och sade:
"Flicka, ej mer må du våga på främlingens lycka ett nålbref.
Så har det gått med vår jakt, att af fyra älgar, som fallit,
Två jag skjutit, och en välaktade herr kommissarien,
En blott Petrus också; men det yppersta skottet är hans dock.
Se, då vi slutade ren och voro beredda till hemfärd,
Sköt Zakarias ett skott, där han stod vid stranden allena,
Sköt och höjde sin röst och skrek som ett dånande tordön:
'Hit, hit! Skynden er, skynden med laddade bössor i tid hit!'
Ingen hade väl då, om icke den flyende haren,
Täflat om yppersta priset i lopp med den ärlige Petrus;
Så framskyndade han, då han hörde det skallande ropet.
Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet,
Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende älgen
Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket.
Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade:
'Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar?
Snarare träffar du skyn, än den flyende älgen på slikt håll.'
Tigande ryckte han vred ur min hand det gamla geväret,
Lade det genast till ögat och sköt. Ett rop af förundran
Följde hans dånande skott, ty den fjärran trafvande älgen
Stannade, reste sig högt och störtade blodig på drifvan.
Icke i mannaminne ett skott, likt detta, förspordes.
Dock, hvi talar jag här om vår jakt? Långt annat i hågen
Har du väl nu, då du spolar ditt garn, kanhända till brudskänk,
Kanske till väst åt en man, som fångat och äger ditt hjärta?"
"Hå hå!" suckade nu den skröpliga, halta Rebecka,
Där vid ugnen hon satt hopkrumpen och stödde i stilla
Gungning mot händernas par den rynkiga hakan betänksam:
"Hå hå! Vore jag än, som jag var i min blomstrande ungdom,
Vore jag än, som jag var, då vid lagmanstinget jag tjänte,
Frodig och frisk och förnöjd och röd som en skinande glödhög,
Bättre jag visste att skicka mig så, som det ägnar en flicka.
Mången förnämare man, som mig kom med förmätenhet nära,
Fick sig en trasa i synen och äfven en skopa med vatten.
Icke ville jag då med alla, som komma och fara,
Sitta och språka förtroliga ord, som den flyktiga Hedda
Sitter med främlingen nu och slutar ej spola i kväll här."
Så hon sade; och djupt grep tadlet den blomstrande flickans
Sinne, och rodnande tog hon sin korg och begaf sig ur stugan.
Men som då noten en kväll af fiskare kastas i lugnet,
Varpet i början är blankt och knappt vid flarnena krusas,
Tills omsider det trånges ihop, och fiskarna stängda
Spritta ur sjön, och vågen i rörelse bringas och häfves,
Så, vid den åldrigas tal, ju närmre sin mening hoa hopdrog,
Skiftade främlingens anletes drag från lugn och till vrede.
Vred från sin bänk uppstod han och talade bittert och sade:
"Gamla Rebecka, om tyst på den sotiga muren du drefve
Syrsor och russakor bort, då de springa i kärlekens upptåg,
Utan att människor störa och hindra förtroliga samtal,
Hade om dagen du frid och en lugnare hvila om natten;
Men som en dåre, och ej som det ägnar en klok, du beter dig."
Så han sade. Ett ord gaf icke Rebecka till gensvar,
Utan hon gungade stilla, och tyst håhåade endast.
Men i detsamma syntes igenom den öppnade gluggen
Petrus på gården ren och den aktade herr kommissarien.
Ut begaf sig Mattias och lämnade vreden i stugan.
Strax, då de komna han nått, begynte han tala och sade:
"Petrus, förut du varit en gång med lycka min talman,
Var det ännu och gå, om den aktade herrn det ej nekar,
Snart att fria för mig till Hedda, ty henne begär jag;
Allt hvad min förra hustru du lofvat, lofve du henne."
Bifall nickade strax kommissarien och talade vänligt:
"Gå blott, gå, fast gården sin yppersta piga förlorar,
Mer än en piga, ty kär som ett barn har hon varit oss ständigt;
Men om hon villigt och gladt, som jag tror, förslaget emottar,
Skola i stugan i kväll ej dans och förplägningar saknas."
"Hej, Hej!" ordade åter den välförståndige Petrus,
"Icke dock så, ej går jag åstad som en tiggares talman,
Hvilken för bruden en narr och knappast tobak för sig själf får.
Talar jag, måste en stäfva med öl först lossa min tunga,
Sen skall en brudgumsgåfva också jag äga för bruden."
Leende inbjöd strax kommissarien den aktade Petrus,
Skaffade öl, och hans torpare tömde med glädje en stäfva;
Men till stugan igen begaf sig den raske Mattias.
"Ontrus", ropte han gladt, då han öppnade dörren och inkom,
"Fram med en sidenduk ur din väska, så sluta vi handel!"
Liksom en sommarsky, af den glimmande blixten itu deld,
Lyste af glädje din blick vid hans ord, förståndige Ontrus.
Ej köpslagades länge, och ej afprutades mycket,
Hälften dock prutades strax, och den raske Mattias från Kuru
Förde den köpta duken i hast till sin svåger i salen.
Denne, så snart han druckit sitt öl och gåfvan i hand fått,
Gick högtidlig och stolt i sitt värf till den blomstrande flickan,
Där vid sin randiga väf hon i hushållskammaren dvaldes.
Kommen, tog han sig plats vid den sprakande brasan på spiseln,
Stoppade pipan, tog med härdade fingrar ett eldkol,
Tände den långsamt, rökte och teg. Den blomstrande Hedda
Skötte sin väf och slängde den flyende spolen behändigt.
Men då den välförståndige Petrus sutit en stund där,
Trädde han fram och lade den glimmande duken på väfven:
"Denna", sade han, "ger dig den raske Mattias från Kuru,
Gåfva som karl, ej ofta bestådd åt den fattiga flickan,
Är hon ock vacker som du, och som du värderad af alla."
Sade och satte sig ned och rökte och började åter:
"Icke blott duken han ger, men sig själf han bjuder dig äfven.
Men att du icke må tveka och tro, att en fattig begär dig,
Se, så vill jag förtälja dig allt, hvad han har och besitter,
Löst och fast, det förnämsta; det ringare nämner jag icke,
Ty uppräkna det allt förmådde jag ej på en kvällstund,
Hade en tunga jag än mer rörlig än löfvet på aspen.
Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång
Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn,
När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd.
Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor,
Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde,
Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord.
Ville jag nämna därhos hans gifvande sveder, där skogen,
Härjad af lågorna, tvingas att ge sin fetma åt sådden,
Eller hans kyttlands-tegar, som midt i det sumpiga kärret
Sträcka sin längd och mellan beständigt flödande diken
Synas som holmar af guld, när grödan mognar om hösten.
Åkrarna plöjer han lätt med fem hullglänsande hästar.
Ängar äger han ock, kring hela hans socken berömda,
Både på högländ mark och på låg, välrödjade alla,
Hvilka om våren gro blomrika och bärgas om sommarn.
Aldrig betar en tand på hans väl omhägnade ängar,
Medan de stå i sin växt, de betas af lian allenast.
Ty med det första marken om värn från drifvor befriats,
Lösas hans frodiga kor ur spiltan och drifvas till skogen,
Där de i dalarna finna en frisk och rikelig föda.
Så kringvandra de dagen igenom om sommarn och njuta
Grönskande gräs och dricka sig mätta ur rinnande bäckar,
Men hvar afton komma de hem, en glädje för ägarn.
Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar
Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket?
Femtio ulliga får och tjugu behornade getter.
Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias
Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur,
Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt.
Mycket bekymra ej heller de lönande fåren om vintern,
Ty då stå de i stall och äta en rikelig löfskörd;
Getterna åter kunde den sämsta tiggare äga,
Så behändiga äro de ständigt att söka sig foder.
Kommer en främling med häst och stannar på gården att hvila,
Genast springa de fram till hans lass och sköfla hans hösäck,
Tills han förtörnad svänger sin piska och drifver dem unnan.
Se, så har jag beskrifvit hans gård och bördiga ägor
Utan ett svekfullt ord, och på samma sätt äfven hans husdjur,
Tager jag hönorna bort och den vaksamt galande tuppen,
Hvilka i stugan vistas och bo med människor gärna.
Sådant äger han allt, den raske Mattias i Kuru,
Rik och förnöjd, och befaller ännu, som om herre han vore,
Tre välmående torparegods på hans bördiga hemman.
Se, och en sådan man, med sådana håfvor och skatter,
Sedda med åtrå äfven af den, som rikare nämnes,
Bjuder dig lyckan nu att äga och ensam besitta.
Ty så lofvar han dig, den raske Mattias i Kuru,
Om som en trogen hustru du vill, tillgifven och godsint,
Dela hans möda om dagen och dela hans läger om natten:
Först skall du rå som värdinna i allt och befalla i huset
Drängar, pigor och barn; din man skall du råda allenast.
Nycklarna äge du själf; hvad lås dig lyster att öppna,
Öppne du fritt, hvad skatter som helst, du finner där inom,
Kan du betrakta som dina med fröjd och icke med afund.
Men om du hvälfver ibland ett förslag i ditt sinne, som strider
Mot hvad din man har tänkt, då måste du vika med saktmod,
Om jordbruket det rör eller penningens kloka förvaltning.
Gäller det åter mat eller dryck och anständiga kläder,
Eftergifver din man och vill detsamma, som du vill.
Tänk då ej mer, förståndiga Hedda, hitåt och ditåt,
Likasom mången gör, som, förledd af sitt flyktiga sinne,
Ständigt föraktar det goda, han vann, för det bättre, han hoppas;
Icke så rik är på blommor en äng i den varmaste sommar,
Barn, som på glädje den väg, där vi gå mot grafven beständigt,
Endast vi akta oss väl, att ej hoppet, det hala, bedrager;
Ty hvar vi stanna en stund att njuta en lycka, i blinken
Springer där hoppet förut och visar en bättre på afstånd;
Dåren följer det lysten från en till en annan och ratar,
Aldrig förnöjd, tills slutligt han suckande hinnes af döden."
Sagdt; och han teg, uppblickade högt och tryckte förnöjsamt
Med pekfingret på askan, som pöst i den rykande pipan,
Medan hon, rodnande djupt, den unga, förståndiga flickan,
Nedslog ögat, fingrade halsdukssnibben och svarte:
"Icke vill jag förtiga för dig, värderade Petrus,
Huru med glädje jag hör, att den raske Mattias begär mig;
Ty du känner dock väl, hvart den fattiga flickan beständigt
Riktar en längtande blick och sitt hjärtas innersta tanke.
Tungt är tjäna en annan, om äfven den gode man tjänar,
När för den lön, han ger, han äger att fordra vår möda,
Tyngre blir det en gång att kraftlös lefva af nådbröd.
Därför hyser ej flickan en gladare önskan på jorden,
Än att sin egen bli och rå som värdinna och ständigt
Tjäna en godsint man af kärlek och icke af nödtvång.
Ofta när ensam jag satt här oppe och trampade väfven,
Tänkte jag så: När skall du väl, Hedda, väfva ditt eget?
Spolen flydde ock då rätt ofta den mötande handen.
Medan en rullande tår föll ned på den randiga väfven.
Nu, om min fader det vill, vill gärna jag följa Mattias."
Sade och grät af glädje och fattade Petrus i handen,
Skakande den; och han grät, den gamle, af glädje tillika.
Men då sitt värt han slutat och allt aflupit med framgång,
Gick han till stugan och träffade där den raske Mattias.
"Saken är afgjord", sade han glad vid ett ljudande handslag,
"Vandra till kammaren du och jollra och lek med din fästmö!
Själf skall på skidor jag skynda mig hem att hämta mitt folk hit.`
Sade och lämnade svågern och steg på sitt glattade skidpar,
Skyndande fjäten hem till sitt torp med glädje i hjärtat.


Sjätte sången.

Men på det skogomhägnade Tjäderkulla i stugan
Satt den förståndiga Anna med son och dotter i stillhet.
Veckans möda var slut, bortskjuten var rocken, och väfven
Hvilade tyst, ej sköttes ett arbete mera af någon,
Glade hade de hört, om än längre, den kunnige spela,
Ty som en guldsträng klang i hans mund järngigan beständigt.
Men den förståndige tystnade nu och talte och smålog:
"Färdig vore jag här att spela, så länge jag mund har.
Visste jag blott, att man tvättade under tiden min mecka."
Sade och afdrog metkan; och alla förstodo hans mening.
Upp steg genast den blomstrande dottren och hällde i bunken
Vatten och tvättade ren hans mecka och bar den att torkas.
Men den förståndiga Anna på Tjäderkulla begynte:
"Aron, min vän, det är väl, att du så, fast gammal och hjälplös,
Ansar din kropp och ej älskar att dväljas beständigt i ugns-sot.
Därför vill jag också förunna dig såpa att tvätta
Änne och hand, och en knif att skrapa ditt grånade skägg bort,
Ty så skjuter det fram, att den svarta kinden och hakan
Likna en bärgad teg, där stubben allena är, öfrig."
Henne svarade strax den aktade tiggaren Aron:
"Anna, förståndiga hustru, åt mig, hvarhelst jag må gästa,
Bjuds den renande badstun, så snart den eldas för andra;
Därför som drifvan hvit är min kropp, där den skyddas af kläder
Anletet ensamt är svart, ty det sölas af sotiga händer,
Sölas af svett och damm, och skägget växer beständigt,
Därför skadar det ej att emellanåt tvätta sig endast."
Sade och redde sig till att putsa sig. Jackan af vallman
Slängde han unnan och gick till en vrå, där han stilla och bortskymd
Skrapade skägget från hakan och tvättade händer och anlet.
Därpå tog han i hast linborsten från hyllan och redde
Lockarna ut, och ledige föllo de snart på hans skuldror.
Sådan trädde han fram omsider, med undran af alla
Skådad, ty nu i hans skick ej röjdes en tiggares skepnad,
Men som en hemmansbonde, som en rusthållare sågs han.
Genast tog hon till ordet, den kunniga Anna, och talte:
"Aron, min vän, som du visar dig nu i pärtornas skimmer,
Ville väl ingen, fast fattig du är, vanlottad dig kalla,
Utan med armarne lagde i kors och med lösta bekymmer
Satt enhvar på sin bänk, och den aktade tiggaren Aron
Fröjdade alla och spelte en surrande polska på gigan.
Ty som en ståtlig skatt är en ståtlig gestalt att betraktas;
Men det kunde väl mången förundra sig öfver att sådan
Kraft bland syrsor och sot uppvuxit på främmande murar,
Icke på egen mark bland hjordar och bördiga tegar."
Henne att svara beredde sig nu den förståndige Aron;
Först dock tog han ur barmens förvar lerpipan med skinnskaft,
Mödosamt tändande an, hvad i bottenaskan af stjälkar
Sprakade än och lönte med rök den arbetande munnen,
Innan han satte sig ned och började tala och sade:
"Mången kunde också, om från Soini, det ödebelägna,
Hit han komme, en frände till mig eller gammal bekant blott,
När han mig såg, som jag visar mig nu i pärtornas skimmer,
Kunde han säga: 'Se där, förståndiga Anna, är Aron!
Sådan syntes han ej, af ålder betungad och armod,
Fordom i gladare dar, då han ägde sitt hemman i Soini,
Kraftig till år och förnöjd som en kung och värderad af alla.'
Alltså kunde han säga och jag kanhända med tårar
Höra hans ord och minnas de lättare dagarnas glädje."
Sade, och starkare sög han därvid den sprakande pipan,
Blickande opp, men en tår nedrullade rund på hans kinder.
Honom svarade rörd värdinnan, den kunniga Anna:
"Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet,
Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft;
Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt."
Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron:
"Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan
Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.
Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat,
Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna,
Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra.
Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde,
Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning.
Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas,
Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder.
Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter
Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse.
Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven
Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas.
Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan,
Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders
Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.
Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet
År från år, afundad af många och prisad af alla,
Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt
Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur
Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda.
Råg upplånte jag då och ville betala om hösten;
Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.
Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten,
Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott.
Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna
Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde.
Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock.
Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen,
Mötte mig främmande män i min dörr. 'Vän', sade den ena,
'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.'
Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre,
Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd
Lefva vi nu.' Ej svarande, gingo de åter i stugan,
Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg,
Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan.
Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru,
Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenast
Barnet, som kvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjälplöst.
Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas,
Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten.
Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälften
Skylde det icke min skuld. 'Vän', sade mig fogden ånyo,
'Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?'
Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna,
Där de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder.
Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra
Stretande mot, oroliga, lämnande sorgsna sitt ställe.
Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös
Vägrade följa, förunnades mig; så foro de alla.
Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren.
'Aron, min vän', så talade då min hustru i sängen,
'Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktår
Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.'
Så hon sade; men mig slog mörker för ögat. Med möda
Kom jag till spiltan fram. Där stod med hängande hufvud
Kon och tuggade halm och sörjde. Det torkade jufrets
Spenar med darrande hand jag fattade, ömsom den ena,
Ömsom den andra försökte jag då förgäfves,--en droppe
Skänkte de ej. Förtviflad jag pressade hårdare; blod blott
Trängde sig ut, och röd bestänkte den botten af stäfvan.
Rasande, björnen lik, när jägarens spjut i hans barm trängt,
Gick jag till stugan och tog från spettet ett bröd; med ett yxhugg
Slog jag det sönder, och svart flög barken, ur rämnorna kringspridd.
Bitarna förde jag fram till min hustru: 'Se där, hvad oss lämnats',
Sade jag, 'ät och mätta ditt barn.' Ett stycke hon mottog,
Vände det tigande kring i sin hand, såg på det och tryckte
Barnet mot barmen och föll vanmäktig tillbaka på kärfven.
Skidor tog jag på föttren i hast och for till min granne,
Han, som bodde mig närmst, en pipas väg, då man skyndat,
Och då till honom jag kom och begärde ett lindrande bistånd,
Gaf han det, broderligt delande med, hvad besparadt han hade.
Åter jag skyndade hem med mjölk i en flaska på ryggen,
Hann till gården och hann stugdörren. En sorgelig klagan
Mötte mig där, in gick jag och såg af barnen de tvenne
Äldre, som gråtande högt omgåfvo sin moder, det ena
Skakande henne vid handen, det andra vid lockiga hufvet;
Men orörlig och stum låg hon, dödsdrifvan var utbredd
Öfver den stelnade kinden, och natt betäckte dess ögon.
Så var det ute med allt, och förödt var det härliga Kangas.
Händerna sträckte jag opp mot himlen och fattade sedan
Stafven och tågade af; barnhopen på kälke bakom mig
Drog jag och gick gråhårig från socken till socken och tiggde.
Tiden läkte dock sorgen, och nu i främmande gårdar
Blomstra de älskade barnen på nytt; men själf med förnöjsamt
Sinne begär jag mitt bröd och spelar min giga, som syrsan
Sitter, fast solen är knapp, på det vissnade bladet och sjunger."
Sådant berättade där den ärlige Aron, och honom
Hörde med tårar och gråt den goda, förståndiga Anna.
Men då han slutat, strök hon med ärmen kinden och ögat,
Skakade hufvudet, snyftade, snöt sig och sprang till sin boda,
Hämtade kött in, hämtade smör och mujkor och kalja,
Rågande bordet med mat; men Aron, den gamle, i nacken
Tog hon och nödgade fram att, fast mätt tillförene, äta.
Denne åt, som den ärade bjöd; då nalkades Petrus,
Trädde i farstun, öppnade snart den knarrande stugdörrn,
Stampade snön från föttren och tog välvördig sin plats in
Högst vid bordet, där bänk med bänk i vinkel förenas.
Men då han tändt sin pipa och lagt skinnmössan på bordet,
Drog han behagligt en starkare rök och talte och smålog:
"Anna, han kommer ej lätt, din bror, från den blomstrande Hedda;
Fast är den raske Mattias, min vän, som en gädda på kroken,
Men om dig lyster, så kom, och vi färdas i afton gemensamt,
Äldre och yngre, och fira med fröjd hans förlofning på herrgåln."
Sagdt; och alla de hörde hans ord med förundran och glädje.
Genast klarnade åter den kunniga Anna i synen,
Gick till sin kista att klä sig, och dottren sig klädde tillika.
Sonen, den reslige Karl, tog endast sin scharlakansväst på,
Knäppte sin jacka igen, uppjämkade byxorna högre,
Spände sitt bälte om medjan och stod ren färdig till aftåg.
Men till sin mecka vid brasan begaf sig den ärlige Aron,
Tog den rykande än af hetta uppå sig och sade:
"Petrus, förståndige vän, det är tid, att jag tackar och vandrar
Nu, sen du dygnet om i din gård välplägat och födt mig;
Många bemedlade män må jag träffa i afton på herrgåln,
Hvilka mig hylla som du och bjuda på glädje och gästning,
Ingen träffar jag dock som den kunniga Anna att skattas,
Hvilken, fast mätt jag var, mig tvungit att äta än mera."
Sade och fattade stafven, beredd att tåga till herrgåln.
Honom hejdade dock den ärlige Petrus och sade:
"Aron, det höfves ej dig att sjuttioårig i mörkret
Tåga till fots från min gård, då jag än bar hästar i stugan;
Tungt det vore för dig, men för mig en nesa i socknen.
Därför åker du bäst, då min son med vigare fötter
Skyndar på drifvan sin färd och skidorna tyglar i farten."
Sagdt; och den åldrige satte sig glad för brasan att vänta.
Men storståtlig och grann i sin grönrödrandiga ullkjol,
Halsen beprydd med en duk af kattun, mångrosig och färgrik,
Trädde hon fram, lik sommarn i prakt, den förståndiga Anna.