Samlade arbeten I - 19

En hälsning ock ifrån det land, dig födde;
Det räknar lederna utaf de män,
Som för dess tro, dess hopp, dess minne blödde.
De glesnat mycket, desto mera har
Det kärlek för de få, det äger kvar.
Det tackar dem för detta trogna mod,
Som än vid polens is ej slöt att brinna,
Det tackar dem för allt det ädla blod,
De för dess framtids räddning låtit rinna,
Att genom dem dess lösen kan förbli:
"Än kommer dag, än är ej allt förbi."

VON TÖRNE.
Jag minns väl knappast, om jag talt tillförne
Om mannen frän S:t Michel gamle Törne?
Bland gråa hjältar nämndes äfven han
Och förde Savolaks vargering an.
Von Törne, vet du, var en äkta finne,
En gammal, knotig björk med masur inne,
Det var ej lätt att öfver honom rå,
Det skulle vara hugg, som bet uppå.
Han visste af det själf och trodde gärna,
När folket sade, att han hade kärna,
Att gamle Törne stod uppå sin kant
Båd' som major och öfverstelöjtnant.
Jag kände gubben under freden redan,
Då var han rund och trygg som framgent sedan;
En främling kunnat tro sig se en stock,
Som man klädt sporrar på och krigsmansrock.
Men i den stocken fanns ett hjärta slutet,
Ett hjärta, fläckadt ej, ej heller brutet,
Med starka pulsar och med eldadt blod,
Ett kärnfriskt mannahjärta, fullt af mod.
Och detta hjärta slog för fosterbygden;
Att veta akta den, se det var dygden.
Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked,
Att den var hans och hans vargerings med.
Jag minns, hur ofta, när han var bland kända,
Det var hans lust att orda utan ända
Om detta land, "det bästa rakt, som fanns",
Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".
Han stod då gärna bredbent midt i ringen,
Det var hans sturska vana, efter ingen
I vida världen, liten eller stor,
Förneka djärfts, att han var finsk major.
Som denna ära höll han ingen annan,
Med den i hugen lyfte stolt han pannan
Och var beredd att gå fast mot en värld
Med sin kohort, sin fullmakt och sitt svärd.
Ibland likväl, när han var rätt i taget,
Beskref han finnens enfald för gelaget,
Hur ärlig mången var, men dum också.
Han log hvar gång, ett jättelöje då.
Men kom en annan och försökte klandra--
Pass! Det gick an för gubben, ej för andra.
Långt förrn berättarn hunnit än till slut,
Fick han tillbaka: "Herre, håll er trut!
Jag frågar er, som är så stolt i orden,
Hvar ni sett en nation på vida jorden,
Sett eller läst om en i skrift, i bok.
Mer än den finska ädel, käck och klok.
Försök att stå med den på tjänstens vägnar
Dar kulan hviner och där blod det regnar,
Och svara, sen ni pröfvat själf och sett,
Om finnen saknar eld och ej har vett!"
Som han i freden var, var han i striden.
Jag var furir vid gubbens trupp den tiden
Och kunde nämna många andra drag,
Men vill blott tala nu om Lappos dag.
Vi voro sända då att rensa skogen,
Vi ville fram, hvar man var redobogen,
Men gamle herrn fick lust att göra halt,
"Emedan finnen sköt så skarpt och kallt".
"Halt", skrek han, "gossar, tagen stöd af träden
Och mejen skocken, som man mejar säden;
Skarpt korn, kall siktning! Här får korpen stek,
Det här blir en fördärfvadt rolig lek."
Han kände hvarje man i bataljonen
Till namnet icke blott, men till personen,
Gaf akt, så långt han såg, på en och hvar
Och hade ord för alla som en far:
"Rätt så, Karl Hurtig, det var träff, det skottet,
Nu puffar aldrig mera den, som fått'et.
Bra, korpral Flink, du skjuter som i fjol!
Aj se, för tusan, där föll Per Pistol!
Nå, det var synd med stackars gossen käcka,
Hans gamla far skall få mitt torp för Pecka."
Så var hans språk, så förde han befäl,
En finsk major till botten af sin själ.
Det kom ett bud från Adlercreutz: "Forcera!
Framåt med bataljonen, skydna mera!"
Von Törne hörde ganska lugnt därpå.
Behöll sin plats och svarte blott: "Jaså!"
Nu kom det glada. Gubben stod vid fanan,
Stod stolt och rund och bredbent efter vanan,
Som om han ärnat stå till världens slut
Och ment åt själfva kulan: "Stopp, vet hut!"
Hvart ville budet med en slik ta vägen?
Den unge fänriken var helt förlägen;
Han hade sprängt dit öfver sten och stock,
Och allt stod gubben kvar mot order dock.
"Ryck framåt, herr major!"--"Tyst, herre, bara!
Ni kan ju se det, här är ingen fara."
"Men generaln befallt."--"Ja, lefve han!
Karl Adlercreutz, han är en ärans man."
Han sagt det knappt, när han från närmsta tallen
Fick sig en sats af splittrad bark mot skallen:
"Åhå, jag kunde vänta sådant här,
Det är en karl att sikta bra, den där.
Det var så när, att han mig träffat hade;
Nu får jag säga, som Hans Klinga sade,
När kulan strök förbi hans ögonbryn:
'Den djäfvuln aktar ju ej ens folks syn'."
De orden hade ständigt gjort hans nöje,
Nu log han ock på nytt sitt stora löje
Och ställde sig helt trygg, som nyss förut,
Med hand i sidan och med benen ut.
Gud vet, hur länge än han dröjt med slaget,
Men bäst han stod där midt i själfva taget,
Paff, kom en kula, åter och flög hän
Rakt genom porten mellan gubbens knän.
Den gamle märkte fladdret i syrtuten,
Såg ned, såg på den, den var genomskjuten,
Höll upp ett skört, det andra likaså,--
Fördömdt, det syntes hål i båda två.
Nu blef han misslynt, tog sig vid sitt öra:
"Här får Matts skräddare ett vackert göra!
Men skynda, gosse, kära Janne, kom
Och se, om det står bättre till bakom."
Och Jan, hans gamla dräng, steg fram: "Ack. herre,
Nu gick det tokigt, här är sjufaldt värre,
Där framtill finns helst skörtet i behåll,
Men här en trasa bara utan fåll."
Då blef von Törne vred: "Nej, si en tocken,
Som tar och skjuter platt fördärfvad rocken,
Som jag i dag bär på mig andra dan!
Framåt här, gossar! Fan skall ta den fan."

DEN FEMTE JULI.
"Nu lyser julisolen klart,
Mitt sinne stäms så underbart
I denna morgonstunden;
Kom, yngling, om du vill som jag,
Kom, låt oss andas några drag
Af sommarluft i lunden;
Det är i dag en högtidsdag."
Den gamle knekten talte så,
Sköt nätet bort, stod upp att gå
Och tog mig tyst vid handen;
Och genom byn vi följdes åt
Och öfver ängens blomsterstråt
Till blåa sjön och stranden,
I pärlor klädd af daggens gråt.
O, hvilken himmel, hvilken jord!
Den gamle talte ej ett ord,
Han tycktes blott betrakta.
En tår föll å hans kind ibland
Omsider tryckte han min hand
Och log och sporde sakta:
"Så kan man dö för detta land?"
Jag teg. En blick ur hjärtat var
Mitt enda, lättförstådda svar,
Han sökte ej ett annat.
Och tystnad rådde en minut,
Han såg kring nejden som förut
Från kullen, där vi stannat;
Då tog han ord, då brast han ut:
"Ja, yngling, här från denna strand
Du ser ett stycke af det land
Som fosterland du kallar:
Skönt som vid Virdois sjöar här
Är det kring Saimens tusen skär
Där Vuoksens bölja svallar,
Där Imatra i skum sig klär.
Och stod du nu längst upp i nord,
Du såg en lika härlig jord
Ifrån dess fjällar höga;
Och om den flacka kust du såg,
Som sköljs af Bottenhafvets våg,
Låg Finland för ditt öga
Och tände kärlek i din håg.
Men vet du, hvad jag syftar på
Kan du den tysta tår förstå,
Som i mitt öga sitter?
Och denna dag, säg, anar du,
Hur den kan vara mig så ljuf
Och likafullt så bitter?
Det är den femte juli nu.
En dag gryr opp, en dag förgår;
Hur mången lämnar ens ett spår,
När den från oss är tagen?
Den femte juli, ack, den drog
Ej spårlöst bort, jag minns den nog
Sen sjutton år den dagen.
Det var den dag, då Duncker dog.
Här fanns ett folk i Suomis land,
Det finns ännu: vid sorgens hand
Det lärt att bära öden,
Det känner intet offer svårt,
Dess mod är tyst, dess lugn är hårdt,
Dess trohet trotsar döden,
Det är det folk, vi kallar vårt.
Du ser det i dess hvila, du,
Det härjas ej, det störs ej nu,
Dock kan för det du flamma;
Jag såg det i dess pröfningstid,
I frost, i svält, i storm, i strid,
Jag såg det då detsamma;
Hvad, tror du, kände jag därvid?
Jag såg det blöda dag från dag,
Jag segrar såg och nederlag,
Men ingen såg jag svika;
I bygder, där ej sol gick opp,
Stod kämpen än med ishöljd kropp
Och nekade att vika,
Fast utan hem och utan hopp.
Hvad tålamod, hvad mannamod,
Hvad kraft i hug, hvad eld i blod,
Hvad lugn i skiften alla,
Hvad bragder kräfdes ej af den,
Som detta folk, som dessa män
Sin hjälte skulle kalla
Och dyrka efter döden än?
Men fråga, om du träffar på
En veteran från kriget då,
En af de tappras skara,
Spörj, om han kände dock en man,
Som priset öfver alla vann
Och trofast skall han svara:
'Ja, herre, Duncker hette han.'
Och utan höga anors lån
Kom denne man, en hyddans son,
Från obemärkta trakter
Och vann en storbet, knappast drömd,
Blef landets stolthet, blef berömd
Som starkast bland dess vakter
Och blir i Finlands tid ej glömd.
Och denna äras rena glans,
Hans kärlek gjorde den till hans,
Hans varma hjärtas låga.
Sin fosterjord han trohet svor,
För den som för en brud, en mor
Sitt allt han ville våga,
Med denna kärlek blef han stor.
Han föll; och dock, hvad härlig lott
Att dö som han, sen så man fått
Sitt lif med ära hölja!
Det är att trotsa glömskans sjö,
Att lyftas som en grönklädd ö
Ur djupet af dess bölja;
Det är att dö, och dock ej dö.
Nu stråla blomsterprydt, o land,
Höj öfverallt en löfrik strand
Ur sommarvarma vågen,
Låt rodna dina fjällars topp,
Låt skimra dina strömmars lopp
Och slå mot himlabågen
I glans ditt Saima-öga opp!
Att minnet, när på denna dag
Det nämner Dunckers namn som jag,
Kan stolt till dig sig vända
Och säga: 'Se, så härligt log
Det land, som hjältens kärlek tog;
Säg, kan det hjärtan tända?
Det var för denna brud, han dog'."

MUNTER.
Vackert var det att betrakta
Hjälten Adlercreutz, genralen,
Hur han kom så tyst och sakta
Till soldatens graf i dalen,
Hur han stannade vid randen
Och, med hatten sänkt i handen,
Såg den enkla bädd fullbordas,
Där Hans Munter skulle jordas.
Stor var eljest icke hopen,
Honom följde i det sista:
Två soldater gräfde gropen,
Fyra stodo vid hans kista;
Men till heders sen för resten,
Utom generaln och prästen,
Tre korpraler, pengar värde,
Och furiren, jag,--den fjärde.
Annan ståt fanns ej att skåda.
Klädd i slitna krigarkläder
Låg han, Munter, i sin låda
Hopklämd mellan fyra bräder,
Trygg och nöjd att se i döden,
Som han var i alla öden,
Samma kämpe som i lifvet,
Mindre färm blott, det är gifvet.
Nu, när skild från strid och skiften
Sitt kvarter han fått, soldaten,
Framsteg korpral Buss på griften
Och höll) tal om stridskamraten.
Hur han var till börd och minnen,
Hjärta, språk och kraft och sinnen
Som en slant till krigsman slagen,--
Allt drog gubben Buss i dagen.
Det var konstlöst, men man rördes,
Stod där kvar i tyst förbidan,
Log, när Munters kärnspråk hördes,
Strök mustascherna åt sidan.--
Vill du lyssna till hans saga?
Den är enkel och alldaga,
Kan väl mödan knappt betala;
Hör dock! Gamle Buss må tala.
"Krigsmän! Nu är Munter borta.
Känd och käck långt mer än mången,
Har han kommit nu till korta
Och åt döden gett sig fången.
Efter marscher, stormar, strider
Har han nu gjort halt ömsider,
Lagt sig här till rast i backen
Och vändt lugnt i vädret klacken.
Fråga oss, som närmst i elden
Fått med honom kulor smaka.
Om han höll sig, där man ställde'n,
Eller ryggade tillbaka,
Om i striderna och slagen
Han fick hvitt i anletsdragen,
Eller såg mot dödsminuten
Mörkbrun, som af koppar gjuten.
Till armén från vilda skogen
Kom han, styf till skick och later,
Sina tappra fäder trogen,
Allt från hedenhös soldater,
Svarte kort och talte föga,
Log med skalken i sitt öga
Högst tre ord, sen stum som siken,
Men på hufvet slog han spiken.
Liksom han, så hela raden
Af hans släkt gått fram i världen,
Blödt och dött i lägsta graden,
Hållit truten, talt med svärden.
En gång som ett troll omsider
Steg i Karl den tolftes tider
Ända till furir en Munter;
Sen dock bar på nytt herunter.
Mången, ej i tjänsten öfvad,
Släpper sent sitt hem ur minnet,
Hänger näbb och går bedröfvad,
Innan tiden stålsatt sinnet.
Sådan var ej Munters vana,
Nej, till tredje Gustafs fana
Kom han, rakt från första dagen
Som en slant till krigsman slagen;
Drack af fröjd, blef vild om kvällen
Och slog buckla på geväret;
Nästa morgon fick sig sällen
Litet fuktel för besväret.
Väbeln sade: 'Tag ej illa,
Så är tjänsten, gubbe lilla!
Har du mjuknat nu till början?'
'Jo,' sad' Munter, 'tack för smörjan!'
Nykter var han ock alltsedan,
Hurtig, nöjd och oförtruten,
Fick i första dusten redan
Vänstra skuldran genomskjuten.
Döbeln stod då bland de sina,
Hörde samma kula hvina:
'Den gick nära, barn, hvem fick'en?'
'Munter svarte: 'Jag var pricken.'
Knappast läkt på nytt den gången,
Fick han åter lyckan pröfva,
Fick, i en kosackhop fången,
Sina breda fötter öfva;
Tvangs att följa halfva milen
Stäppens fåle, snabb som ilen,
Tills af några djärfva kunder
Han blef frälst som af ett under.
Svetten svällde i hans panna,
Hjärtat slog och barmen häfdes,
När han ändtligt kom att stanna;--
Dock god min behölls och kräfdes.
'Fick du trafva?' ljödo ropen
Skämtsamt ur den ystra hopen,
'Hur gick färden, hur var stigen?'
Munter svarte: 'Tämmeligen.'
Kort därpå blef Armfelt slagen;
Munter, blodbestänkt, ja, färgad,
Stod sin fana närmst den dagen,
Genom honom blef hon bärgad.
Nu, vasserra, ändtligt fick han
På den fasta, gråa brickan
Svärdsmedaljens hederstecken;
Munter sade lugnt: Å näcken!'
Som han var i dessa strider,
Lika nöjd och oförfärad
Var han allt till sista tider,
Endast mer bemärkt och ärad,
Var nu grå i skägget vorden,
Kanske än mer karg på orden,
Men i eld och rök och flamma
In i döden än densamma.
Sent på ett besök i våras
Kom hans mor till bivuaken;
Då fick Munter lof att tåras,
När han såg den gamla draken;
Satt ock sedan långt på natten,
Teg och log och såg på skatten.
Detta möte var det sista,
Nu lär gummans hjärta brista.
Aldrig nej, hvadhelst hon sade;
Till hvart ord från modrens tunga
Endast ja och ja han hade,
Tills hon ändtligt hördes sjunga:
'Käre son, var ej förvägen!
Håll dig saktligt, gå ur vägen,
Bättre fly än illa fäkta!'
Då sad' Munter: 'Pass, ursäkta!'
Dock, hans kula, den var gjuten,
Här var gränsen, här fanns döden,
Sen han käck och oförtruten
Följt armén i alla öden.
Än i går dock blef han funnen,
Hurtig med tobak i munnen,
Som piket hos generalen,
Där ett krigsråd hölls i salen.
Nyss på orderna vi läste,
Hur, liksom att föra ordet,
En granat kom in och fräste
Mellan herrarne kring bordet.
Munter, van att röra bränder,
Spottade i styfva händer
Och fick gynnarn öfver nacken,
Flink att skynda ut på backen.
Dörren hann han, klippte sedan
Genom farstun ut i rycken,
Stod så när på trappan redan,
När granaten sprang i stycken.
Det var Munters bragd den dagen.
Nu så låg den tappre slagen,
Dock, till modet än behållen,
Sad' han endast: 'Fan tog bollen.'
Än i dag, när morgon grydde,
Höll han kvar af lif en gnista;
Ingen klagan, hållning prydde
Veteranen i det sista.
'Stackars gubbe, ena armen,
Den är borta, hela barmen
Full med skärfvor af granaten
Munter sad': 'Han sprack, den saten.'
Sådan slöt han, sådan var han,
Karl i början, karl i slutet,
Trög i ord, men kvick i faran,
Med om saken oafbrutet.
Van att handla, ej att pråla,
Van att sakna, van att tåla,
Var han man att allt fördraga,
Allt, ja, utom ett--att klaga.
Kunde världen oss betala
Våra bistra dar och nätter,
Ägde de ett språk att tala,
Finlands genomblödda slätter,
Kunde härens fanor säga,
Hvad en Munters likar väga,
Mången med galon på rocken
Fick då buga för en tocken.
Ja, min gamla barm känns höja
När jag honom minns i ledet;
Skulle dödens fåror plöjas,
Vänner, det var häst i redet;
Aldrig ängslig och förlägen,
Bara hejsan och ur vägen,
Gången jämn och efter trumman,
Framåt, det var hufvudsumman.
Och hur var han dock ej boren,
Vänfast, trofast, lugn och stilla
Som ett barn, fast grå till håren,
Ville han knappt ovän illa.
Fienden var för hans händer.
Hvad tobaken för hans tänder;
Bägge sleto press och våda,
Dock som kära plantor båda.
Heder öfver honom, heder
Öfver krigarn, där han gömmes!
Mannamod och mannaseder
Akte, att hans namn ej glömmes.
Inga slafvar trampe kullen,
Där den tappre bor i mullen,
Nej, en ätt af gamla stammen
Skydde ständigt grafven. Amen!"
När korpralen slutat hade
Och steg ned från vigda sanden,
Tog genralen själf en spade
I den segervana handen.
Det var han, som sist af alla
Sakta lät på grafven falla
Litet stoft af fosterjorden;
Men han talte.--Glöm ej orden!
Hvad han sade, föll i tycket,
Väckte tankar mångahanda,
Fast det ej var grant och mycket,
Endast talt i Munters anda;
Nog det var att vittne bära
Om vår trohet, om vår ära,
Nog också till krigarns minne;--
Orden lydde: "Han var finne."

VON ESSEN.
Han stod på sin farstutrappa
Med mössa af krigarsnitt,
Med sporrar och ryttarkappa;
Han ärnade göra sin ridt.
Han stod där sjuttiårig,
En kämpe till min och blick,
Smärt, högrest, silfverhårig;
Där har du hans yttre skick.
Men hvad vållar hos gubben vreden?
Han stampar helt vildt af harm.
Vi lefva ju midt i freden,
Hur gör han sådant alarm?
Betrakta blott lugnt processen,
Så farligt är ej därmed;
Du ser den gamle von Essen,
Du ser hans vanliga sed.
Nu ropar han. Lyss till orden,
Nu ger han reson och skäl:
"Matts kusk, du mitt straff på jorden,
Dig borde jag rakt slå ihjäl.
Hur länge skall här jag bida
Allt för din sömnighets skull?
Du känner, när jag vill rida,
Du vet, när timmen är full."
Och kusken, han kom ur stallet
Med skymmeln stolt att se;
Att han sofvit, det var ej fallet,
Han vaknat för fort kanske.
Med hufvudet högt uppburet
Framledde han hingsten stum.
Blixt, dunder! Det ädla djuret
Stod skälfvande, höljdt af skum.
Han steg från sin farstutrappa,
Genraln, i sitt bästa skick,
Med sporrar och ryttarkappa;
Då föll på skymmeln hans blick.
Han stod som af åskan slagen,
Han trodde sitt öga ej:
"Säg, skurk, är min syn bedragen,
Är detta ditt verk? Säg nej!
Men dukar du opp en fabel
Och ljuger mig full här nu,
Så går jag och tar min sabel
Och klyfver ditt hufvud itu."
Det var Matts kusk, soldaten,
Han blef ej så lätt försagd;
Väl hade han gjort mandaten,
Men svarade själf för sin bragd.
"Hur? Ljuga här?" stolt han sade,
"En skam är att misstros så.
Väl svårare skuld jag hade
Och ljög ej, herre, ändå.
Här kom en kosack på vägen,
Han skröt med sin flinka rapp.
Hvad? Skulle jag bli förlägen?
Jag red med honom i kapp."
Von Essen, sjuttiårig,
Med flammande eld i barm,
Smärt, högrest, silfverhårig,
Han hoppade högt af harm.
"Bort", skrek han, "du fräcka sälle,
Till stallet igen och minns
Att hämta i skymmelns ställe
Den gröfsta piske, där finns!"
Han var en man, soldaten,
Som stått för kulor och död,
Som tagit sin kost af staten;
Nu åt han von Essens bröd
Han gick helt stum och sluten,
Men hans öga, det brann i glans;
Han gick och kom på minuten,
Med den gröfsta piske, som fanns.
Han räckte den åt sin herre:
"Jag är man i mitt led också,
Och sköts det, sköt jag än värre.
Och stacks det, stack jag som två.
Skall nu som en häst jag smaka
Er snärt, då jag gjort som bäst,
Så sparkar jag upp tillbaka,
Och sparkar ock som en häst!"
Genralen, han hörde hotet,
Helt rak tillbaka han steg,
Han tycktes ej ha emot'et,
Han såg på mannen och teg.
Och allt som han såg, så höjde
Han högre sin resliga kropp.
Och allt som han teg och dröjde,
Så klarnade anletet opp.
"Och hör du", skrek han omsider,
"Hvar fick du ett sådant mod?
Det där är från forna tider,
Det där har vuxit i blod.
Jag ser det ej första gången
I dag, jag har känt det förut.
Jag såg det hos mången, mången
I själfva hans dödsminut.
Jag sett det, där Finlands fana
Gladt fläktat på segrens fält,
Jag sett det på nödens bana,
I slagnas isade tält.
Och skulle, när du dig skickar
Så manligt som nu, min son,
Och skulle, när så du blickar,
Jag ge dig åt piskens hån;
Vid himmelens Gud och Fader,
Då vore jag aldrig värd
Att nämna de tappra rader,
Bland hvilka jag höjde mitt svärd.
Gå, sök dig en vän här nära,
En duktig och stursk kamrat,
Och drick ett glas for vår ära,
Här har du en blank dukat!
Och tack för det vackra minne,
Du väckt i mitt hjärta, du,
Och tack för ditt arga sinne,--
Och drag åt helvete nu!"
Han strök sig om ögonbrynen,
Det tycktes, hans blick var skum,
Han svängde sig, barsk i synen,
Och gick tillbaks i sitt rum.
Det var densamme bjässen,
Jag minnes sen fordomdags,
Det var densamme von Essen,
Som stridde i Savolaks.
Färm var han, aldrig dåsig,
Nu bar det ändå till fjälls.
För kölden han dragit på sig
Storstoflor och vargskinnspäls.
När så han gick mot faran,
Som vanligt i främsta led,
Och sjönk i den brustna skaran,
Hvar gång han sin fot stack ned,
Då svettades gubbens panna,
Då kände han tung sin plikt,
Då måste han stundom stanna
Inunder sin gräsliga vikt.
Men "Framåt!" skrek han åt hären
Med samma eld ändå,
"Och bären mig, gossar, bären,
Ifall jag ej orkar gå!"
Tre ting i lust och smärta,
Dem ägde han, käck och god:
Stolt själ och lättrördt hjärta
Och brinnande hetsigt blod.

TROSSKUSKEN.
Gamle Spelt, skall han så helt förgätas? Nej!
Han var kusk vid trossen, högre var han ej,
Hade som hans likar måst i glömska falla,
Om han ej fått namn som latast bland dem alla.
Pengar värd var gubben ock att se uppå,
Han och hästen, som han körde, likaså.
Höll den ena sina steg med två ben dyra,
Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra.
Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans,
Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
Grålle bar från eget stall sitt damm i världen
Och sitt sot på näsan Spelt från egna härden.
Där de syntes så alltjämt i trängen sist,
Är det säkert, att på skratt var ingen brist;
Hästen gick i sömnen, gubben sof på kärran
Hur den gamla hölls på lasset, vete Herran.
Sakta bar likväl det framåt, småningom,
Högre, högre upp mot nordens bygd man kom;
Halfva Österbotten snart han genomfarit,
Var dock allt densamma, han i Nyland varit.
Och på lika sätt gick äfven färden till,
Samma skratt, hvar han for fram, hvar han höll still,
Och vid skrattet klatschar, det var klippt och skuret,
Än på gubbens rygg och än på kreaturet.
Ingen ändring dock i skick och lugn och fart,
Spelt, han var ohjälplig, det var uppenbart;
Ingen piske bet på gubbens tjänstekläder,
Och i tjänsten bar ock Grålle barkadt läder.
Så omsider nåddes Siikajokis strand,
Blott en frusen flik fanns kvar af fädrens land,
Äfven denna skulle snart till byte lämnas;
Dock, en stark kan brytas, och en svag kan hämnas.
Före kväll var vunnet härens första slag,
Flyktens dag förvandlad till en segerdag,
Återsvalla skulle en gång jagad bölja,
Strömmen ändras, den förföljde nu förfölja.
Snart också från man till man en maning lopp:
"Nästa morgon allt i skick att bryta opp!
Här och tross skall innan natt i ordning lagas,
Och med fröjd mot söder sen så snart det dagas."
Allt var ordnadt, det blef natt, man sof i fred;
Endast unge fänrik Blume sof ej med.
Eld och ifver brände i hans tappra sinne,
Stugan blef för kvaf, han fick ej ro där inne.
Ut på trappan kom han. Mörkt och tyst var allt,
Fästets stilla stjärnor lyste klart och kallt,
Blott i öster, mellan skogens toppar dragen,
Sågs en blekröd strimma gry, en rand af dagen.
Ingen mänska skönjdes, lass och vagnar blott,
Utan förspann, vända norr ut, som de stått:
Allt var, som det varit, intet annorlunda;
Samma färd som hittills tycktes åter stunda.
Samma färd?--Nej, något olikt fanns ändå,
Fast ej blicken strax i skuggan föll därpå:
Just den sista kärra, som åkt upp i ledet,
Den stod omsvängd nu och hade häst för redet.
Och vid tygeln ren i skick en man sig ställt,
Blume trodde ej sitt öga,--det var Spelt;
Gamle Spelt, som nedböjd genom landet farit,
Var ett hufvud högre nu, än förr han varit,
Rak som trots en yngling bar han sina år,
Djupt på skuldran föll hans vackra silfverhår,
Anletet, med kinden slät och näsan tvagen,
Sken i mörkret nu mer ljust än förr om dagen.
Unge Blume visste knappt att fatta sig:
"Hvilket under, gubbe, har forvandlat dig?
Du, mer lat och sotig förr än likar andra,
Står nu putsad främst och främst beredd att vandra.
Hvem har tvått ditt anlet rent från sot och damm,
Hvem har pressat i din gråa lugg en kam,
Hvem har fått dig väckt, det är dock hufvudsaken,
Du, som knappt på själfva dagen förr hölls vaken?"
"Unge herre", hördes lugnt den gamles svar,
"Långsamt far man, när från eget land man far.
När man ser sitt folk med skam fly unnan bara,
Då lär bättre sofva än att vaken vara.
Hvarför skulle jag mitt gamla anlet två?
Mera öppen hade blygseln synts därpå.
Gärna tog jag mot och tålte spe och snäsa;
Sorg jag bar, och därför bar jag sotig näsa.
Nu är allt förändradt, finska hären stridt,
Finland ligger för oss öppet himmelsvidt,
Ingen fläck skall mer på landets ära stanna;
Nu kan mannen visa ren och klar sin panna.
Kalla folket upp, låt röra trumman snart,
Natten är förliden, dagen lyser klart!
Förr så var det brådska, då vi mest bort rasta;
Adle, unge herre, nu är tid att hasta!"

VILHELM VON SCHWERIN.
Och öfverstelöjtnant Drufva han stod
Bekymrad nu:
"Här dugde ej att ha sprucket mod,
Det brast itu.
Nu ser jag fienden rycka an,
Mångdubbelt starkare kommer han,
Och order har jag att stanna
Och slåss till min sista man.
Och hade jag helst vid kanonerna där
En veteran,
En man, som vant sig att bruka gevär,
En krutsprängd fan;
Men nej, en yngling, spenslig och fin,
En femtonåring, en gref Schwerin
Skall svara för batteriet,
Hvad håller en sådan för min?"
Han red till ynglingen hän med hast,
Sin hand han bjöd:
"Min vän, snart spelas här höga kast
Om lif, om död,
Död, säker död, om ni står er slätt,
Men lif kanske, om ni siktar rätt.
Dö, lefva, det får ni, herre,
Men vika, nej, pass för det!
Jag ser er stå här så späd och vek,
I storm ett rör;
Ni har ej pröfvat en sådan lek,
Min sorg det gör.
Den leken leks ej till tidsfördrif,
Så känn på hjärtat och svar mig gif:
Skall ni våga i dag, om det gäller,
Blankt offra ert unga lif?"
"Herr öfverstlöjtnant, ni drar ert svärd
Med årbräckt hand
Och vågar dock bjuda ert lif som gärd
För kung och land;
Jag har ett lif i sin styrkas vår,
Det bott i mitt hjärta blott femton år,
Säg, skall jag ej våga det bjuda?
Jag vill se, hvem min gärd försmår!"
Den gamle Drufva, han spände sin blick:
"Det där klang stål!
De orden, herre, de slogo ej klick,
De råkte mål.
Så må jag kalla er vek ej mer,
Men tacka Gud, att han gett mig er,
Ty hjärtat är det, ej armen,
Till slut dock, som kraften ger."
Snart ljödo kanonerna, ynglingen stred
Sin första strid.
Hans folk, svårt härjadt, till flykt sig spred,
Han själf höll vid.
Hans batteri var hans härd, hans hem,
Han skötte dess eld, han tjänte för fem.
Där kom en skara kosacker,