Samlade arbeten I - 23

Dubbelt, dubbelt är jag henne dyrbar."

10.
Tvenne finkar byggde bo i parken.
Under våren sjöng beständigt hanen,
Under sommarn började han tystna,
Och om hösten tiger han alldeles.
Hvarför?--Ty så länge våren räckte,
Tänkte han på maka blott och kärlek;
Men med sommarn nalkades bekymmer
Om hans bo och om hans späda ungar,
Och med hösten kommo kulna dagar
Och en längtan blott att flytta hädan.

11.
Fjärlar, I vårens barn,
Leende blommor, I,
Buskar och gröna trän,
Vissnen, o vissnen snart!
Bilder af ungdomen,
Bilder af kärleken,
Vissnen, o vissnen snart!
Såld åt den gamles famn,
Får jag ej älska er.

12.
"Våren flyktar hastigt,
Hastigare sommarn,
Hösten dröjer länge,
Vintern ännu längre.
Snart, i sköna kinder,
Skolen I förvissna
Och ej knoppas mera."
Gossen svarte åter:
"An i höstens dagar
Gläda vårens minnen,
Ån i vinterns dagar
Räcka sommarns skördar:
Fritt må våren flykta,
Fritt må kinden vissna,
Låt oss nu blott älska,
Låt oss nu blott kyssas!"

13.
Lutad mot gärdet stod
Gossen vid flickans arm,
Såg öfver slagen äng:
"Sommarens tid har flytt,
Blommorna vissnat ren;
Skön är din kind likväl,
Rosor och liljor där
Blomstra som förr ännu."
Våren kom åter; då
Stod han allena där.
Flickan var borta,--låg
Vissnad i jordens famn;
Ängen var grön igen,
Leende, blomsterrik.

14.
Minna satt i lunden
Och på kransen såg,
Som, af rosor bunden,
I dess sköte låg,
Och en tår föll neder
Uppå blomstren då,
Men till kransen beder
Ömma flickan så:
"Sköna, får du stanna
På min ynglings hår,
Dofta kring hans panna
Kärlek blott och vår!
Nekar han dig dröja
På det ljusa hår,
O, då må du röja
Minnas gömda tår!"

15.
Ack, natur, hur har jag kunnat
Förolämpa dig?
Andra har du fägring unnat,
Ingen fägring mig.
Ofta vid den slutna ringen
Jag förskjuten står;
På den fula blickar ingen,
Ingen vän jag får;
Och mitt hjärta slår som andra,
Älskar såsom de:
Hvarför skall jag ensam vandra
Och försmådd mig se?

16.
Trenne råd gaf modren åt sin dotter:
Att ej sucka, att ej missnöjd vara
Och att icke kyssa någon gosse.--
Moder, om din dotter icke felar,
Icke felar mot det sista rådet,
Skall hon fela mot de första båda.

17.
Flickan knyter i Johanne-natten
Kring den gröna broddens späda stänglar
Silkestrådar utaf skilda färger;
Men på morgonstunden går hon sedan
Dit att leta ut sin framtids öden.
Nu, så hör, hur flickan där beter sig:
Har den svarta, sorgens stängel, vuxit,
Talar hon och sörjer med de andra.
Har den röda, glädjens stängel, vuxit,
Talar hon och fröjdas med de andra.
Har den gröna, kärleksstängeln, vuxit,
Tiger hon och fröjdas i sitt hjärta.

18.
Till en källa talte gossen vredgad:
"Källa, ängens öga, onda källa!
Tusen gånger har min flicka redan
peglat i din blåa famn sitt anlet;
Men du vårdar ej den hulda bilden,
Du förvarar ej min flickas anlet.
När hon bortgått, flyktar äfven bilden,
Och jag söker den förgäfves sedan.
Skall jag straffa dig, du onda källa,
Grumla opp din bölja, dika ut dig
Och förtrampa dina blomsterbräddar?"
Källan åter bad en bön och sade:
"Gosse, hvarför skulle du mig straffa,
Grumla opp min bölja, dika ut mig
Och förtrampa mina blomsterbräddar?
Jag är ju en vattnets dotter endast,
Har ej blod och har ej varma pulsar,
Älskar ej och älskas ej tillbaka.
Värre är att i ditt eget hjärta,
I ditt eget hjärtas varma källa
Flickans minne sällan varar längre,
Än hon står i fägring för ditt öga."

19.
Dottren sade till sin gamla moder:
"Får ej nu i höst mitt bröllop firas?"
Modren sade: "Låt det bli till våren:
Våren, dotter, passar bäst för bröllop,
Äfven fågeln bygger bo om våren."
Dottren sade: "Hvarför bli till våren?
Hvarför passar våren bäst för bröllop,
Hvad, om fågeln bygger bo om våren?
Hvarje årstid, goda moder, passar
Ju för den, som hvarje årstid älskar."

20.
Edvard talade till morgonstjärnan:
"Hulda morgonstjärna, himlens dotter,
Säg, hvad gör Amanda, när hon uppstått
Och kring skuldran kastat lätta slöjan?"
Morgonstjärnan svarade och sade:
"Goda gosse, när Amanda uppstått
Och kring skuldran kastat slöjan, går hon
Till sitt fönster, ser på mig och tåras,
Och sen vänder hon sin blick mot väster."
Edvard åter talade och sade:
"Godt är, att hon ser på morgonstjärnan,
Det bevisar hennes hjärtas renhet;
Godt är, att hon ser på den med tårar,
Det bevisar hennes hjärtas vekhet;
Men det bästa, att hon ser mot väster,
Ty i väster ligger Edvards hydda."

21.
Gossen sade till sin flicka:
"Du flyr unnan, goda flicka,
Hvarje gång jag vill dig fånga;
Men dock säg, säg, fann du nånsin
Någon trygg och säker fristad,
Förrän i min famn du flydde?"

22.
Till en bondes koja kom en krigsman,
Tung af år och vandrande på trädben.
Bonden fyllde lugnt ett glas för honom,
Bjöd och talte till den gamle knekten:
"Fader, säg, hur var det dig till sinnes,
När i striden fiender dig omhvärft,
Skotten knallade och kulor hveno?"
Gamle knekten tog sitt glas och sade:
"Såsom dig, när någon gång om hösten
Hagel kring dig hvina, blixtar ljunga
Och du bärgar tegen för de dina."

23.
Vid en flickas fönster stod en gosse
Trenne långa kvällar på hvarandra,
Klappade och bad att dock bli insläppt.
Första kvällen fick han hot och bannor,
Andra kvällen fick han ord och böner,
Tredje kvällen fick han fönstret öppnadt.

24.
Under strandens granar lekte gossen
Vid en vik af den besjungna Saimen.
Honom såg ur böljans salar Näcken,
Såg med kärlek på den Sköna gossen,
Önskande att honom till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den muntra gossen flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den muntra gossen bidde icke;
Sist, förvandlad till en yster fåle,
Steg han opp och hoppade bland träden.
Nu, när gossen såg den muntra fålen,
Gick han sakta lockande till honom,
Grep i hast hans man och sprang på ryggen,
Lysten att en glädtig ridt försöka;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Näcken med sitt sköna byte.
Kom så gossens moder ned till stranden,
Sökande sitt barn med sorg och tårar.
Henne såg ur böljans salar Näcken,
Såg med kärlek på den sköna kvinnan,
Önskande att henne till sig locka.
Då som gubbe steg han först på stranden,
Men den sorgsna kvinnan flydde honom;
Och som yngling steg han sen på stranden,
Men den sorgsna kvinnan bidde icke;
Sist, förvandlad till den muntra gossen,
Låg han glad och vaggade på vågen.
Nu, när modren såg sin son, den sörjde,
Sprang hon ut i böljan i hans armar,
Lysten att ur vådan honom rädda;
Men i samma ögonblick till djupet
Flydde Näcken med sitt sköna byte.

25.
Högt bland Saarijärvis moar bodde
Bonden Pavo på ett frostigt hemman,
Skötande dess jord med trägna armar:
Men af Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
Åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
Gräfde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Och med den flöt hälften bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Och af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slet sitt hår och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
Tagom stafven! Gud har oss förskjutit;
Svårt är tigga, men att svälta värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
Jag skall gräfva dubbelt flera diken,
Men af Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade hälften bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt flera diken,
Sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs hälften ned af axen;
Hösten kom, och kölden tog hvad öfrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
Låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att lefva värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
Jag vill gräfva dubbelt större diken,
Men af Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
Gubben gräfde dubbelt större diken,
Sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drifvan smalt af tegen,
Men med den flöt intet bort af brodden;
Sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
Men af den slogs intet ned af axen;
Hösten kom, och kölden, långt från åkern,
Lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter."
Och hans maka föll på knä och sade:
"Herren pröfvar blott, han ej förskjuter."
Men med glädje sade hon till gubben:
"Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
Nu är tid att lefva glada dagar,
Nu är tid att kasta barken unnan
Och att baka bröd af råg allena."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tår att pröfvas,
Som en nödställd nästa ej förskjuter;
Blanda du till hälften bark i brödet,
Ty förfrusen står vår grannes åker."

26.
Flickan ägde af sin mor ett minne,
Ägde ett med pärlor och demanter
Smyckadt spänne af omätligt värde.
Kommo tvenne fästmän då till henne.
Stolt och rik och mäktig var den ena,
Men han friade till flickans spänne.
Och den andra, han var blyg och fattig,
Men han friade till flickans hjärta.
Nu till dottren talte hennes styfmor:
"Tag den rike och förskjut den arme!
Skönt är guldet dock mot fattigdomen."
Flickan grät och vägrade förgäfves.
Men den dag, då lysning skulle tagas,
Fanns ej flickan mer i modrens salar,
Ej på gården, ej bland parkens stammar,
Men hon fanns på stranden invid, hafvet.
Dit kom hennes mor och hennes fästman,
Talande med vänlig röst till flickan:
"Följ oss opp till gästabud och glädje,
Ty din lysning skall i dag besörjas."
Då tog flickan ur sin gördel spännet,
Tog det i sin hvita hand och sade:
"Se, den litet har, är nöjd med litet;
Men den mycket äger, fordrar mera.
Tusen år och tusen ren har hafvet
Slukat håfvor och förvärfvat skatter,
Och det fordrar än mitt gyllne smycke."
Så hon sade och långt hän från stranden
Kastade sitt spänne ut i hafvet.
Men den rike gick förgrymmad dädan,
Och förgrymmad ropte flickans styfmor:
"Olycksaliga, hur har du handlat?
Ingen höghet har du mer att vänta,
Intet guld skall skimra i din boning,
Och ditt spänne ser du aldrig åter."
Men den ädla flickan log och sade:
"Hvad är höghet mot min framtids lycka,
Hvad är guld emot ett lif med kärlek,
Hvad är spännet mot min ynglings hjärta?"

27.
Stor var tavastländarn Ojan Pavo,
Stor och väldig ibland Finlands söner,
Stadig som en granbevuxen klippa,
Djärf och snabb och kraftig som en stormvind.
Tallar hade han med rötter uppryckt.
Kufvat björnar med sin blotta armkraft,
Lyftat hästar öfver höga gärden
Och som strån förmätne männer nedböjt.
Och nu stod den starke Ojan Pavo
Stolt och väldig uppå lagmanstinget:
Midt på gården stod han ibland folket
Som den höga furan ibland småskog.
Men han hof sin stämma opp och sade:
"Finns här en af kvinna född och ammad,
Som förmår att hålla mig på stället,
Blott ett ögonblick på samma ställe,
Den må taga strax mitt rika hemman,
Den må vinna mina silfverskatter,
Den må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag dess egen."
Så till folket talte Ojan Pavo.
Men förskräckte stodo bygdens drängar,
Tigande i nejden af den stolte,
Och där trädde ingen fram till honom.
Och med undran och med kärlek sågo
Bygdens flickor på den unga kämpen;
Ty han stod, den starke Ojan Pavo,
Som den höga furan ibland småskog,
Och hans öga brann som himlens stjärna,
Och hans panna lyste klar som dagen,
Och hans gula hår föll på hans skuldror
Som ett solglänst strömfall öfver fjället.
Men ur kvinnohopen framsteg Anna,
Hon, den skönaste af bygdens flickor,
Vacker som en morgon till att påse.
Och hon framsteg raskt till Ojan Pavo,
Slog omkring hans hals de mjuka armar,
Närmade sitt hjärta till hans hjärta,
Pressade hans kind mot sina kinder,
Och så bjöd hon honom slita lös sig.
Men den starke gossen stod besegrad,
Kunde icke röra sig af stället,
Utan sade sviktande till flickan:
"Anna, Anna, jag har tappat vadet.
Du må taga strax mitt rika hemman,
Du må vinna mina silfverskatter,
Du må äga mina många hjordar,
Och med kropp och själ är jag din egen."


SVARTSJUKANS NÄTTER.

FÖRSTA NATTEN.
O du, som sjunker stum och sluten ned
Ur molnens rymd på svarta vingar,
Förnim den sorgsnes klagan, milda natt,
Förnim den olycksaliges förtviflan!--
Hvems är den röst, ur klippans refvor irrar,
Lik flodens brusning, lik en suck af hafvet,
Ditt tysta, vemodsfria tåg till mötes?
Hvems är den stämma, som med ugglans läten
Till en förvirrad harmoni sig parar,
Beskrattande med återbrutna ljud
Din frid, din stillhet, dina vallmodofter?
Det är den sorgsnes klagan, milda natt,
Det är den olycksaliges förtviflan.
Jag tänkte en gång i en bättre stund:
"Förnuftet måste blifva fridens härold
Till upprorshopen i min vilda barm."
Och se, förnuftet smög sig bäfvande
Med palmbeväpnad hand på öde stigar
Och kom till kvalens slutna borg, till hjärtat,
Och klappade på borgens port och sade:
"I, stormande passioner! Hvarför fylla
Med ödeläggelse och krig de rum,
Där förr I offraden åt mig och lugnet?
Bekännen än mitt öfvervälde, hvilen
Som oskuldsfulla barn i mitt beskärm,
Och lydnaden skall återbringa lugnet,
Och lugnet följes blott af goda änglar.
Se, hvarför striden, hvarför rasen I?
En kvinnas rika blomstergårdar mätta
En annan fjärils honingslust;--för er
Stå ej de fulla blomstrens kalkar öppna;
Men hvarför svärma ständigt kring densamma?
Hvad en er nekar, skall en annan skänka,
Och lika nektar dricks ur lika blommor.
Så talade, vid borgens port, förnuftet.
Då låg bland söfda söner innanför
Svartsjukan, kärlekens och hatets dotter.
I fridlös dvala låg hon där och sög
Ur egen märg en otillräcklig näring
Och skärpte sin för dagen skygga blick
Och spetsade sitt öra under sömnen.
Så hörde hon förnuftets tal vid porten;
Försvunnen var i blinken hennes hvila.
I hämndfull harm spratt furien opp och tog
Ur smärtans koger ett förgiftade svar;
Men hvarje pil, som flög från tungans båge,
Föll krossad mot förvridna läppar ned,
Tills raseriet, dämdt inom dess barm,
Bröt fram uti ett hånskratts fulla strömmar.
Ur dvalan väcktes syskonskaran nu:
Den bleka plågan och det hemska kvalet
Och trånaden, som tärs af evig hunger,
Och afunden, som andas pest, och vreden,
Som fröjdas af sin blodbestänkta dolk.
De väcktes alla, och i modrens spår
Framilade den käcka legionen
Och bröt med jubelskri till fejd.--
Och nu, du milda gnista, lån af Gud,
Du ljusa ängel, som lik solen glädde
Min lefnads vår, förnuft, hvad är din lott?
Att kufvadt dväljas mellan mörkrets andar
I grottorna af mitt förtärda hjärta,
Att somna in vid dina bödlars skrål
Och vakna opp vid dina kedjors slammer.
Jag sade: "Jag vill anförtro åt dagen
Mitt hjärtas ödemark att vederkvickas.
Den Gud, som lockar rosen ur sin knopp
Och örtens späda frö ur grusets sköte,
Den höga, strålbeklädda Gud, som sprider
Sitt lif, sin vällust i en död natur
Och tvingar stoftets alla myriader
Att jubla kring sitt glimmande triumftåg,
Den Gud, som hägnade min barndoms blomning,
Skall ej förskjuta mig." Så sade jag
Och höjde min förgråtna blick mot öster.
Då blef det ljust kring österns rand, och solen
Steg opp och stänkte som en mogen drufva
Kring himmel, jord och haf sin purpursaft.
Och etern drack--och strålade af fröjd,
Och böljan drack--och skälfde af förtjusning,
Och jorden drack--och kullar, berg och dalar
Berusades af drufvans blod och glödde
Och väckte sina tusen söfda barn
Att tömma morgonens och lifvets fullhet.
Af jubel ljödo nejdens alla eko;
Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn
Flög fågeln med sin tungas glada offer,
Och människan, den sällaste af alla,
Gick majestätlig fram med knäppta händer
Att digna ned af andakt inför Gud.
Då såg jag i mitt bröst och sökte blott
En suck att blanda i naturens glädje
Och fann mitt hjärta mera tomt än dödens.
Med brusten blick, af fasa öfversvämmad,
Jag ilade till mina kulor åter,
Lik en förirrad natt i dagens famn,
Lik molnets skugga, som med oro flyr,
Af sjö och land, af höjd och djup förskjuten.
Hvem hör mig, hvem behjärtar mina ord?
För hvem skall jag mitt öde uppenbara?
Den stela klippan rörs ej af mitt kval,
Och natten äger för mitt språk ej öra.
En vallfart gör jag till den nejd, där förr
Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes.
Hvad äger jag på dessa ställen mer?
En vålnad lik, jag går bland grafvar här
Och vålnader utaf min lefnads lycka.
Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än
Och sina gröna pilar öfverskyggad;
Den var ej fordom främmande som nu.
På denna bädd af blommor satt jag ofta
Vid Minnas sida, målande för henne
Vår framtid, full af kärlek och af ljus.
Och lutad mot min skuldra såg hon då
Med barnslig vällust mot den sköna taflan;
Och hvarje oro, om den fanns nå'n gång,
Och hvarje tvekan var så lätt förskingrad;
Ty brudgum lofte alltid gökens stämma,--
Och lycka väpplingens orakelspråk;
Och hon var nöjd igen; hvem denne brudgum,
Hvad denna lycka var, förstod hon väl.
O Minna, skogsprofetens löfte svek;
Men ödets profetior voro sanna.
Här ser jag aspen; bär den än mitt namn,
I bredd med hennes, i den gröna barken?
Här våra popplar; sina rika grenar
De slingra kring hvarandra än som förr.
Den ena skall beteckna mig, den andra
Beteckna Minna;--afgrundslika lögn!
Men jag vill vandra längre, jag vill se
Det ställe, där jag tog farväl af Minna,
Då hon gick hem att i sin jungfrubur
Förgråta tiden af min bortavaro.
Och jag flög ut i världen, full af mod,
Med hjärta glödande af kärlekens
Och af den anade bedriftens sällhet.
Här sorlar källan, på hvars strand vi stodo,
Och morgonsolen gick förklarad opp;
"Se", sade Minna, "gå som den så ljus,
Så säll, så stark din bana genom världen
Och kom med lugn och värma såsom den
Till våra dalar, till din Minna åter."
En kyss blott var mitt svar; men mer än löften
Och mer än eder sade den.
Och nu,
Se, här är häcken, sammanväfd af rönnar
Och af syrener; här var möte aftaldt.
Här satt jag, återkommen, pulsen slog
Af hopp och väntan. Många farors skördar
Och många segrars ära, men det bästa,
En pröfvad trohets guld, det var den skatt,
Jag bar till välkomstgåfva åt min brud.
Här satt jag, såg med längtan öfver ängen
Och såg och såg igen;--och Minna kom,
Men vid en makes arm.--Förgäfves, natt,
Förbreder du ditt täcke öfver nejden;
Du har ej mörker nog; jag ser ännu
Den fasansfulla synen, ser dem komma,
Ser honom, med den stela, trygga gången,
Och Minna vid hans sida, med förgråten blick
Och bleka kinder, härjade af tårar;
Ser Minna stappla vid hans sida, lik
Den halft förblödda hinden, som vid foten
Af altaret mot offerprästens stål
Med vemod blickar opp och tigger döden.
O, höge Gud! Har icke mänskohjärtat
Sin kärlek och sin himmel såsom du?
Är det så ringa, att en hand af stoft
Kan strafflöst plundra i dess helgedomar?
Dock, på min fråga svarar blott det skedda
Ett iskallt ja, och mångfördubbladt ljuder
Detsamma åter ur min egen barm.
Nej, jag vill icke längre dröja här.
Till mina klippor, hårda som mitt öde,
Vill jag tillbaka vända; intet lif
Skräms där af mina suckar, ingen ört
Förtvinar där af mina tårefloder,
Och minnen af min sorg blott finnas där.
I solhvarf ren jag lefvat ibland dem
Och längtar åter till min själs förtrogna.
Så långt har det då kommit! O, förut,
I vårens, kärlekens och Minnas famn,
Hvem hade trott, att ödemarkens klyftor
En saknad fristad blefve mig en gång?
Ej slår ett hjärta i mitt grannskap roligt.
Den trötta vandrarn, bränd af solen, glömmer
Sin bördas tyngd, då han mig ser, och flyr
Med vingad fot min anblick; själfva glädjen,
Så högljudd annars, stämmer ned sin röst
Till stilla böner, då min nejd hon nalkas;
Och först i fjärran, sen hon gått förbi,
Får hon sin sång och sina löjen åter.
Förut, hur annorlunda var ej allt!
Glad som en efterlängtad majdag kom
Jag då till oskuldens och fröjdens lekar,
Och hvar som helst jag gick vid Minnas arm,
I fältets dager eller parkens skymning,
Församlades af bygdens muntra barn
En menlös skara, som sin ringdans knöt
Omkring vår kärlek, eller vid vår lycka
Sin egen, anspråkslösa lycka band.
Skall ej en gång ett skuggspel af hvad då
Var verkligt unnas mig ännu af lifvet?
Är banan mörk, så långt den än må sträckas?
Jag frågar hoppet, som i storm och natt
Så ofta tröttat sina vingar redan
Och återkommit tröstlöst, som det for.
O, höge allmakt, brutit har ditt barn;
Låt straffets åskor öfver mänskan ljunga!
Hon bröt för jordens skänker; tag, hvad jorden gaf,
Tag maktens, rikedomens, ärans skatter,
Låt henne sucka under vedermödor,
Ur klippan tvingande sitt tårbestänkta bröd,
Tag hälsans kraft ur hennes nerver, låt
Den svaga kräla som en mask för plågan;
Men, Helige, det enda ädla, som
Hon bärgade af en förlorad adel,
Den känsla, i hvars famn hon står för dig
Så hög som mellan paradisets fruktträn,
Så ren som i dess gyllne dagars glans,
Tag denna ej, tag hennes kärlek ej!
Hvad har hon kvar, om den förloras?--Dock,
Hvad äro mina böner, hvad min klagan?
Står icke djupt och outplånligt ren
Min dom i ödets koppartafla skuren?
Hvad hoppas jag, hvad söker, hvad begär jag,
Hvad kan jag få, hvad kan jag mista mer?
Nej, gamen, som förtär min barm, skall jag,
Prometheus lik, i evigheter nära.
Min varelse, ej helad, ej förstörd,
Skall ständigt spinna sina egna marter,
Och som en håndikt öfver mänskligheten
Skall jag af dagens ljus, af nattens stjärnblick skys.
Men se, här är jag åter vid mitt hem!
Här är den kulna grottan; o, som nu
Så dyrbar har den aldrig förr mig varit.
Där skall jag hvila lemmar, som af trötthet
Och strider digna. Sluten i dess famn,
På dess granitbädd skall jag, gömd för världen,
Hvars skönhet kväljer och förskräcker mig,
Kanske en stund af sömnens ro besökas,
Ett ögonblick få glömma bort mig själf.
Dock om, ännu på veka svandun vaken,
Vid Minnas sida hennes make hvilar,
Så lämna mitt förgråtna öga, sömn!
Låt mig i väkter på ett fridlöst läger
Med öppen blick mot grottans mörker stirra,
Men flyg till honom, kväf hans känslors svall
Och tvinga honom att sin himmel glömma!

ANDRA NATTEN.
Förskjuten, gäckad, trånande och fridlös
Gick vandraren i sekellånga år
Sin tunga stig igenom öde länder.
Ej bjöd en trofast famn vid dagens slut
Ett fredligt läger åt hans trötta lemmar,
Ej räckte någon vänlig hand en dryck
Af källans svalka åt hans heta läppar,
Och ingen pannas hvälfda himmel ägde
Två milda stjärnor för hans hjärtas natt.
När morgonen, det glada sinnets älskling,
Sin purpurhy i österns böljor tvådde,
Då steg han med förkrossad håg från bädden
Och såg ur tårar mot en tröttsam dag;
När kvällen, kvalda hjärtans tröstarinna,
Vid västerns guldport log bland sömn och drömmar,
Då sjönk han mattad på en sömnlös bädd
Och såg emot en ödslig natt ur tårar.
En afton stod han stum vid oceanen
Och styrde trånfull sina blickars vingar
Mot sitt af kvällens sol belysta hem;
Men, like trötta fåglar, föllo alla
Förlorade i böljans vida graf,
Och deras liksång var den suck, dem gafs
Till trogen följeslagare på vägen.
Då växte, likt den unga svanen, opp
Ett snöhvitt segel, glimmande i öster;
Och inom några korta stunder sam
Det vimpelprydda skeppet vid hans udde.
Vid stranden låg en planka;--med en bön
Till böljans makter slog han sina armar,
En glädjedrucken älskling lik, om den
Och störtade sig djärf i vågens bädd,
Sitt hemland och sitt sälla hopp till mötes.--
En ädel hand från skeppet räckte mildt
Den tröttade sin hjälp.--Och nattens döttrar,
Den tysta sömnen och den lätta drömmen,
Begrofvo snart hans lidande i frid.
När nu med rosenläppar morgonrodnan
Bebådade naturens vällust, dagen,
Slog vandrarn opp sin blick och såg omkring sig--
Och såg sin hembygds länge sörjda kust,
Och såg dess gröna, trädbevuxna kullar,
Och såg dess blomsterklädda häckars gång.
På stranden kände han sin hydda, kände
Dess glada fåglars morgonbön;--berusad
Ur fröjdens öfverfyllda nektarkalk,
Föll han i salig yra på sitt anlet,
Välsignande det lif, han nyss förbannat,
Den jord, han kallat smärtans afgrund nyss.
Och som han slöt sin bön, då sprang bland löfven
Hans barndomsvän, hans trogna flicka fram
Och föll förlorad i sin älsklings armar,
Besköljande hans kinders milda brand
Med återseendets och glädjens tårar.--
Men, sorgens son, säg, hvarför dröjer nu,
Din själ vid glada bilder?--Hvarför talar
Din röst om mänskosällhet nu, förut
Blott van att ensam klaga och fördöma?
Ha, äfven jag var säll en stund,--en stund,
Ej dyrköpt nog för tusen seklers marter!
Ha, jag var säll!--Se, solen hunnit ren
Till andra rymder jaga nattens skuggor,
Och daggens droppar släcka icke mer
Den trånadsmatta blommans törst, och jorden
Står skälfvande i ljus och dag och ler
Åt villan och fantomerna af mörkret;
Men för mitt öga står dock nattens dröm,
Så skön, så magiskt klar ännu, och kämpar
Mot verklighetens strålar segerrikt,
Som månans skimmer emot stjärnornas.
O dröm, o himmelskt ljufva dröm! Om dig
Skall jag för nejdens kala fjällar tala,
Tills deras missljud-vanda eko glömma
De rop af smärta, dem de hört af mig,
Och vänja sig att af sig själfva stamma
Den häpne vandrarn glädje blott till mötes.--
Så sakta då, o skog, din tysta susning!
Och hämma, bäck, ditt muntra språng en stund!
Och, klippor, höjen edra gråa hjässor!
Och, nejdens alla andar, hören--hören!
Det var en kväll, en nordisk sommarkväll,
En kväll, då solen icke går till hvila
Vid jordens barm, men kysser henne blott
Och skyndar åter opp till dagens fröjder;
Det var en kväll,--den vida västern låg
Och dvaldes i ett haf af guld och saffran,
Och öfver österns gröna kullar summo,
Likt rosengårdar i det stilla blå,
De skära, purpurstänkta molnens flockar.
I dagg och vällust låg naturen stum,
Och jag,--jag vandrade bland hennes under,
Stum såsom hon. Jag kände ingen sorg,
Men medvetslöst uti mitt hjärta bodde
Ett stilla kval ändå, som jägarns lod
I örnens sönderskjutna sida dröjer.
Men när han sitter sen på klippans spets
Och mänger dagens strålar där med blod,
Då känner han uti sin barm en plåga,
Men vet ej, hvarifrån den kom och när
Den slutas; så med vemod, som jag ej
Begrep, en gåta för mig själf, jag gick
På fältets fägring, vacklande och sluten,
När hastigt, fjärran från ett sakta ljud,
Som af en lutas lätt berörda strängar,
I samklang döende, mitt öra hann.
Jag lyssnade.--Ännu en ton, ännu
En suck af andarne i lutans boja,
Och sen ett lugn, en stillhet öfverallt.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden,
När sista fläkten gått med stim däröfver
Och vattnets dallring byts till spegelglans:--
På en gång skingrades min smärta nu,
Och jag var lätt till mods igen som blomman,
När fästets källor flödat ut och hvalfvet
Ånyo mot den tårbestänkta klarnar;
Men medvetslös som blommans var min fröjd.
En sorglös trånad dref mig mot den nejd,
Ifrån hvars famn de milda ljuden kommo.
Jag skyndade, som lyft af vingar, dit
Och lyssnade, och lyssnade ånyo.
Så kom jag till en park, där stam vid stam
Mot ljusets pilar höjde gröna sköldar