Samlade arbeten I - 20

Han svedde skägget på dem.
Han fick ett ögonblick rast, han sprang
Hän till sitt folk,
Hans ord bröt sinnen, hans stämma klang,
En vredens tolk.
En stund blott än, och sig allt förbytt,
I strid var åter hans trupp, som flytt,
Han själf vid den älskade härden
Och elden i fart på nytt.
Och Drufva, han såg med förundran uppå,
Fast långt ifrån:
"Ett mästerstycke jag kalla må
Slikt, lärospån.
Vinns sådan ära med första språng,
Hvad hinner han ej, om hans tid blir lång?
Gud skydde den ädle gossen,
Han för arméer en gång."
Men dagen slöts, och dess kamp bröts af,
Då kom Schwerin;
Han stått mot svallet af stridens haf,
Fast späd och fin.
Då han kom med kanonerna åter i hamn,
Då ropade grånade kämpar hans namn,
Och vid högt hurra slöt Drufva
Den tappre i faderlig famn.
Den unge hjälten! Hans namn gick opp
Med tidig glans.
Ej sågs en bana mer ljus af hopp,
Mer skön än hans.
Hur blef den banan ej kort ändå!
Ett månhvarf hunnit ej halft förgå,
När till närmaste grifthvalf vägen
Var måttet på den också.
Dock än ett minne åt sägn och sång
Han hunnit ge,
En strid han kämpat ännu en gång,
Den skönaste,
Förrn döden nådde hans unga barm,
Förrn pulsen stelnat, som slog så varm,
Förrn, fåfängt vinkad af bragden,
Låg vissnad hans domnade arm.
Det var, när Oravais blodiga dag
Till sorg gick opp,
När segern själf blef ett nederlag,
Som bröt vårt hopp.
Då, säger man, strålade klarast hans mod,
Då träffade säkrast hans vingade lod,
Då eldades varmast kanonen,
När han stänkte den röd med sitt blod.
Då, säger man, hade han dignat ned
Till sist vid den,
Men kringränd rest sig mot fiendens led
Med svärdet än
Och ropat sin skara och ilat förut
Och brutit sig bana och huggit sig ut
Och fallit först, när de sina
Kringjublad han nått till slut.
Han hade sitt sextonde år ej nått,
På bår ren lagd.
Långt var det lif dock, han lefva fått,
Om lif är bragd.
Ack, mången grånat i ärans glans,
Som fäst med glädje sin strålande krans
På den femtonåriges hjässa,
Om i byte han vunnit hans.
Han hade sitt sextonde år ej nått,
Ja, ung han dog;
Dock sörjde en blödande här hans lott,
Själf pröfvad nog;
Dock stod kring hans läger i tyst förbund
Af krigets ädlaste kämpar en rund,
Och hvad för de tappre han varit,
Det syntes i denna stund:
Ej veklig klagan, blott saknad tung,
Blott sorg var spord.
Till hjältens ära, som dog så ung,
Ej föllo ord;
Men Vegesack prisade lifvets vår,
Och Adlercreutz smekte den bleknades bår,
Och ur Drufva såg man pressas
Rart vin,--en stor, klar tår.

N:O FEMTON STOLT.
Den sköna dagen på Lappos fält
Var ändad, och segerglad
Red Döbeln fram, där hans här sig ställt,
Längs hela dess stolta rad.
Han tackade vänligt hvar trupp därvid
Med en krigares enkla ord
För trofast heder, för manlig strid
Och för kärlek till fosterjord.
Han nådde sin yttersta flygel till slut
Vid aftonens sista glans;
Han tackade skaran där, som förut;
Den fördes af kapten Schantz.
Den glesnat mycket, han såg det väl,
Fått luckor i hvarje led;
Snart fäste dock annat genralens själ,
Och nu ryckte han fram därmed.
Man märkt vid talet från stund till stund,
Hur han blickat åt sidan ren
På en tiggarskepnad, en trasig kund,
Som stod där tyst och allen.
Nu gaf han mannen en vink: "Du, du
Där borta, kom hit, tag mod!
Du var oss närmare dock än nu
I dag, där det gällde blod.
Säg, har du glömt, hur du tog dig gevär
Ur en fallen krigares hand
Och skyndade efter min tappra här
I stridens hetaste brand?
Då vi döko i åkern, hann du oss opp
Och dök som de öfrige med,
Då den syntes ånyo, min segrande tropp,
Då slogs du i främsta led.
Då man stormade byn mot kanonerna än
Och jag kastade blicken dit,
Då såg jag din trasiga jacka igen
Först uppe på batterit.
Det där var hurtigt: ett slikt försök
Kan bäras i ryktets famn;
Så gala öppet, min käcka gök,
Låt höra till först ditt namn?"
"Hvad namn i världen jag fått af präst,
Har ingen sig fästat vid;
Men fähund har man mig kallat mest
I hela lefnads tid."
"Bra! Kasta namnet tillbaks på dem,
Som gett det, och tröstad var.
Men säg mig blott, hvar du har ditt hem
Och hvar du har ditt försvar!"
Han viste på vägen vid kullens rand:
"Mitt hem på denna jag har;"
Han viste sin knutna, väldiga hand:
"Och här, här har jag försvar."
"Ditt hem går an, ditt försvar är godt;
Ditt yrke, det är dock, säg,
Att stjäla kyrkor, att snatta smått
Eller röfva på allmän väg?"
"Och hade jag stulit stort eller smått,
Visst ägde ett öre jag dock;
Och hade jag plundrat en tiggare blott,
Visst bar jag en helare rock."
Då strålade Döbeln af välbehag:
"Von Schantz, herr kapten, hör hit!
Hvem var den tappraste man i dag,
Som föll här i kompanit?
Låt hämta hans ränsel, hans rock, hans hatt.
Hans plit och gevär också:
Hans ädla namn och hans krigarskatt,
Den här skall i arf dem få."
Man kom med vapen och dräkt i hast,
De burits af femton, Stolt.
Von Döbeln log med ett ögonkast
På sin skyddlings trasiga kolt.
"Stolts rock är blodig, det fordras mod
Att dra det plagget uppå;
Men Fähund, ser jag, har tjockt af blod
På egna klutar också.
Så byt och kläd dig i uniform
För fronten här uppenbart!
Du gick framför den vid dagens storm,
Jag vill se dig inom den snart."
Han bytte dräkt, och hans kind, den brann,
Sen han vapen och rustning fått;
Och tyst kom Döbeln och ställde sin man
I luckan, där Femton stått.
"Och nu så är du en ung soldat
Af äktaste skrot och hålt,
Och nu så är du vår krigskamrat
Och numero femton, Stolt.
Så var till mod och till hjärtelag
Densamma du var förut,
Men nämns du fähund från denna dag,
Så drag din plit och säg: "Hut!"
Den nye krigarn, till denna stund
Hans bröst höjts lugnt som ett hvalf;
Vid dessa ord från genralens mund
Man såg dock, att djupt det skall.
Han hade smakat ej ens som stöld
En fröjd i sin lefnads dar;
Hans tårar, frusna i lifvets köld,
Ej runnit, sen barn han var.
Nu sken på hans hjärta för första gång
En strimma af sol och vår,
Och ur smultna källor med hejdlöst språng
Framströmmade tår på tår.
"Och får jag vara i lust och nöd
Soldat, bland de tappre en,
Så säg, när gäller det kamp och död?
Gud gifve i morgon ren!"

BRÖDERNA.
Du nämner mörk en Wadenstjernas namn?
Jag vet, du syftar på en dyster sägen:
Hur, sökande mot lifvets storm en hamn,
Hans broder kom, men stöttes från hans famn
I natt och dimmor åter ut på vägen.
Till Svansföns nejd nå'n gång din kosa ställ;
Där syns en gård, som höga björkar värna.
Vid solljus middag eller kolsvart kväll
Träd in i detta gästfritt öppna tjäll,
Där bor den gamle, Johan Wadenstjerna.
En enkel hjärtlighet, en flärdlös tro
Från första stund skall du hos honom röja
Och känna dig så väl, så full af ro,
Som skulle i ditt eget hem du bo
Och vid din egen faders sida dröja.
Nämn endast ej ett namn, ett namn, som må
Om ock för evigt plånas, ur vårt minne,
Säg allt, och lugn han höra skall därpå,
Men nämn ej ordet Sveaborg, ty då
Är friden bruten och i storm hans sinne.
Allt hvad hans hjärta fordom tjustes af,
Hans folk, hans land, dess trohet, kraft och heder,
Allt, allt, hvad förr hans ande vingar gaf,
För honom sänkts i denna klippas graf,
Förkastadt, skändadt, härjadt, trampadt neder.
Och därför skakas han sen många år
Af grafvens namn, hvar gång han det måst höra,
Och därför bränner i hans själ dess sår,
Och därför reser sig af harm hans hår,
När ljudet Sveaborg blott når hans öra.
Det var en vinterafton, mörk och sen.
Den gamle, utan minnens skuld och utan
En framtids fruktan, satt vid brasans sken
Och hörde lugn, hur stormen ute hven
Och dref i bistra skurar snö mot rutan.
Han satt allena nu. Sin hand han räckt
Nyss till god natt och lämnat sina kära,
När plötsligt han, ur hvilans drömmar väckt,
Såg dörren öppnas och i snöhöljd dräkt
En vandrare hans bonings skygd begära.
Han såg och såg. En rysning genomfor
Hans hjärtas djup, när han den komne kände.
Det var en främling ej, det var hans bror,
Af samma fader född och samma mor,
Den man, som till hans tjäll i natten lände.
Det var den broder, som i forna dar,
Då i sin faders hem de växte båda,
Af syskonskaran honom kärast var,
Det var den ende, som han ägde kvar
Och ej på nitton år fått återskåda.
Dock, ingen skuldlös främling hade dröjt
Så lågt vid dörren, som den komne dröjde,
Och ingen okänd gäst så stum sig böjt,
Så tveksam bidat, sådan bäfvan röjt,
Som den en broder nu för broder röjde.
Ej ord, ej ljud. Minut uppå minut
Liksom för döda komma fick och vandra;
Tills som i bön så stilla dock till slut
Den bror, som kommit, syntes breda ut
På afstånd sina armar mot den andra.
Ett ögonblick var hjärtats språk förstådt
Och tycktes Johan Wadenstjerna skaka,
Det var en kort sekund; när den förgått,
Han vände stel sig bort, med handen blott
Den bjudna famnen visande tillbaka.
Då ljöd omsider den förskjutnes röst,
Djup, hemsk och dyster som en suck ur grafven:
"Låt isen smälta, broder, i ditt bröst,
Gif ej förakt åt den, som söker tröst,
Och bryt ej öfver en förkrossad stafven.
Ja, jag har felat. Mig ock ödet födt
Att bära nesans börda af den dagen,
Då finska krigarn gaf sig, förrn han blödt,
Då Sveas stolta borg, förrn kula stött
Mot dess granitvall, fegt blef skänkt och tagen.
Men var jag man att spränga pliktens damm
Och rycka till mig händelsernas roder,
Var jag den starke, som bort träda fram?
Dock, att jag det ej gjorde, är min skam;
Säg så, men krossa mig med hat ej, broder!"
Han slöt, hans panna sjönk, hans stämma dog
Uti en ström af tårar, bittra, strida.
Han hade talat till en broder nog,
Och nu med öppen famn ett steg han tog
Och tycktes af hans famn ett möte bida.
Då höjdes våldsamt gamle Johans barm,
En storm var lös däri af harm och smärta;
Men stum från väggen ofvan stolens karm
Han ryckte ned och höll med säker arm
Till svar en spänd pistol mot brodress hjärta.
Så är den hemska sagan om de två,
Mer mörk kanske, än jag förmått den skildra;
Har du, som hört med fasa nu därpå,
För strängt den stränge dömt, så hör också
Ett ord af frid, som må din dom förmildra.
Det sägs, sen brodren tröstlös vandrat, att
Den hårde brodren sina ögon täckte
Och utan sömn och utan hvila satt
Och grät om kvällen, grät den långa natt
Och grät än som ett barn, när morgon bräckte.

LANDSHÖFDINGEN.
Gror bragdens ära blott på stridens mark,
Där tappre krigarn fuktar den med blod,
Kan ej den vapenlöse hälsas stark
Och visa hjältemod?
I djupa Finland bortgömd fanns en man,
En fridens man alltfrån sin ungdom hän;
I fridens värf ren grånad, styrde han
Som höfding nu sitt län.
Wibelius var hans namn, af anors glans
Omstråladt ej, men vördnadsvärdt ändå,
Ty namnets ära var, att det var hans,
Hans adel föll därpå.
Han ägt sin mannaålders gyllne tid
Af lugna mödor; den fanns mer ej kvar.
Nu var hans fosterland i kamp och strid,
Och gammal själf han var.
Af härar omhvärfd, sliten som ett rof
Emellan vän och ovän växelvis,
Fick han hvar stund för segrarens behof
Ge frid och lugn till pris.
Att värna rätt, förmedla bördors last
Han som en helig plikt sig föresatt,
Och därför var hans dag ock utan rast
Och utan sömn hans natt.
Så satt en gång han på sitt ämbetsrum,
Blott han med två hans sekreterare;
Han syntes bruten nu, hans läpp var stum,
Och tyste voro de.
Han önskat hvila, hvila en sekund;
Det var för mycket. Salens dörr slogs opp,
Han såg en krigare i samma stund,
Följd af en väpnad tropp.
Den ryska härens öfvergeneral
Var krigarn, ingen ringare person;
Han kom, steg fram och höll helt kort ett tal
Med hot i min och ton:
"Herr höfding, Finlands kamp har nått sitt slut,
Oss tillhör landet nu med vapnens rätt;
Dock kämpa landets söner som förut
I Sveriges här för det.
Välan, här är er penna, sätt er, skrif
Ett kraftigt bud, en maning nu till dem:
Att den skall tryggad bli till gods och lif,
Som återvänder hem;
Men att, om någon brottsligt håller vid
Att strida mot sin herre och monark,
Hans släkt skall jagas utan nåd och frid
Ifrån hans gård och mark.
Har ni förstått min mening, ord för ord,
Så skrif!" Han slöt med trotsigt välbehag.
Då stod Wibelius vid sitt domarbord,
Och där låg Sveriges lag.
Han sänkte tungt sin hand uppå dess pärm,
Hans blick, på boken fästad, lyste klar:
"Herr general, här ser ni ett beskärm
För dem, ni hotat har.
Här är vår vapenlösa trygghet än,
Vår lag, vår stora skatt i lust i nöd;
Er härskare har lofvat vörda den,
Den vädjar till hans stöd.
I den sen sekler ren det stadgadt stått:
Att, bryter en; all skuld är endast hans,
Att mannen böter ej för hustruns brott,
Ej hustrun för sin mans.
Om det är brott att kämpa för sitt land,
Hvartill hvart ädelt hjärta svarar nej,
Så utkräf straff af män med svärd i hand,
Af barn och kvinnor ej!
Ni segrat, makten tillhör er i dag,
Jag är beredd, gör med mig hvad ni vill!
Men lag skall öfverlefva mig, som jag
Långt efter den blef till."
Han talte så. En bäfvan genomlopp
De båda unga männerna i saln,
Och nu han slog sitt klara öga opp
Och såg på generaln.
Det bistra uttryck, krigarns anlet haft,
Var borta, varmt han mötte gubbens blick;
Han tog hans hand och tryckte den med kraft
Och böjde sig och gick.
Och nu, med händren slutna som till bön,
Sjönk höfdingen i domarsätet ned;
Han kämpat ut, han njöt sin segerlön,
En öfverjordisk fred.
Och dessa vittnen två, som dröjde kvar,
De nämnde ofta sen med eldad håg
Om en förklaring, stilla, underbar,
Som i hans anlet låg.
Att detta sken var himmelskt skönt, därom
Fanns blott en enda tanke hos de två;
Men hvarifrån det vackra ljuset kom,
Blef olikt tydt ändå.
Den ena höll det för ett yttre lån
Af dagens sol, som lyste mild och klar;
Den andra sade: "Det kom inifrån
Hans samvetes det var."

ADLERCREUTZ.
Hvem är den höge mannen där på älfvens strand,
Som skådar öfver fjärdarna och fälten?
Hans skick, hans dräkt, hans läppars trots, hans blickars brand
Och svärdet stålblankt i hans manligt knutna hand,
Allt ger en bild af krigaren och hjälten.
Han står allena, ingen har han när,
Minutligt blott man komma ser och vandra
En ung soldat, som bud till honom bär;
Men framför honom och bakom står här mot här,
Med blod och dödar hotande hvarandra.
Inför hans öga ligger Siikajokis nejd
Så vinterödslig som ett lik på båren,
Och för hans tanke än mer ödslig Finlands fejd
Med återtåg i blygd, med strid och ära väjd
Och ryska härens jubelhån i spåren.
Däraf det mörker, på hans panna bor,
Den skugga, som de ädla anletsdragen
Har öfverhöljt som med ett sorgens flor:
Han ser sitt fosterland, en fattig, skyddlös mor,
Ett offer bli, på söners mod bedragen.
Den man, som detta skådar, skådar allt förödt,
Att svika pliktens bud var ej hans vana;
Han är en man så trofast, något land har födt,
En man, som pröfvat faror, kämpat, segrat, blödt
Som yngling redan under ärans fana.
Du ser ett sinne, som ej bräckts, ej böjts
Af lust, af nöd, af låga eller höga,
Du ser en ande, som i stormar höjts,
Du ser den tappraste bland tappre, Adlercreutz.--
Han har de bilderna för själ och öga.
Och dock så är det han, just han, som nyss befallt
Det dystra sorgespelet börjas åter,
En hopplös färd, en vandring utan rast och halt,
En mistning steg för steg af hemland, ära, allt;
Hvad blott ett brustet hjärta ej begråter.
Ett verktyg för en annan viljas lag,
Ej strid, men flykt han nödgats anhefalla.
Sin trogna här han ordnat ren till slag,
Men nej, den får ej slåss, den måste fly i dag.
Som den har gjort en dag förut och alla.
Han ser dess slutna skaror lösas åter opp,
I spillror söndras ordningen för striden.
Han känner detta folk i hvar brigad, hvar tropp,
Han lefvat deras lif, han hoppats deras hopp
Ej blott i dag, men långt förut i tiden.
Han vet, att denna här ej liknöjd går
De nesans steg; hans bud har föreskrifvit,
Att bitter harm förtynger hvarje spår,
Han vet, att i hvart bröst bor frätande ett sår,
Mer kvalfullt, än om dödens hand det gifvit.
O denna här! Han pröfvat har dess kraft, dess mod
I bättre dagar, längesen förflutna,
Han minns, hur glad för tredje Gustafs blick den stod
Och gick i striden fram och tecknade med blod
Sin bana mellan leder genombrutna.
Ja, det är samma här, han nu för an,
Föryngrad i en ätt, men ej en annan,
Och därför vet han, hvad den vill och kan,
Och därför, när han ser den rygga, mörknar han
Och sänker som af blygd den stolta pannan.
Ren har i vrede Döbeln hunnit tåga af,
Sin tropp till färd syns Palmfelt sammantränga,
Och Gripenberg har sänkt sin segervana glaf.
Hvar stund är dyr. Med storm går öfver istäckt haf
I massor fienden att vägen stänga.
Orörlig dock står Adlercreutz än kvar,
Ännu ett värf har han att öfvervaka:
På älfvens is en bataljon han har;
Den får han ej i gång, den står vid sitt standar
Och viker ej ett enda steg tillbaka.
Den man, som för den, tröttnat att med flykt och skam
Ett slagfält ständigt byta mot ett annat,
Hans återtåg är gjordt, och tyst och allvarsam
Står för sin front han nu, besluten att gå fram,
Om ej, så bli på platsen, där han stannat.
Ej vill han stelna bort i polens snö,
Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma,
Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö,
Nej, känna som en man och sedan manligt dö;
Och truppen, som han för, den vill detsamma.
Det är von Hertzens trupp. Genralen känner den
Och vill ej öfverge sitt folk i nöden:
Hans egen hembygds hyddor fostrat dessa män,
Han kallar, bjuder, ber; men nej, de dröja än,
De trotsa honom, som de trotsa döden.
Hvad under! Brusar han ej upp af harm
Vid detta trots? O nej, han står betagen,
Klar blir hans panna, blicken ljus och varm;
Man ser, en eld är lös i djupet af hans barm,
Och återskenet syns i anletsdragen.
Ett ögonblick, och se, hans eld har bredt sig ut,
Så långt ditt öga hinner, skönjes branden.
Hans ilbud flyga, nya sändas hvar minut,
Och skaror svänga om som skyndat bort förut,
Och Hertzens bataljon har stormat stranden.
Sprängdt är hvart hinder för dess segerlopp,
En mäktig här i hjärtat genombruten,
Och Åbos kämpar skynda mot den opp,
Och Gripenberg för fram sin tavasthuska tropp
Med högt hurra, i täta leder sluten.
Se dessa män! Von Essen djärf, vid svärdet van,
Med Heideman och Ramsay vid sin sida,
Se, hur i språng de rusa fram på blodad plan!
Och Lange, Kihlström, Bremer, Bröijer, Nordensvan
Och tusen än, säg, om de lärt att strida?
Nu ändtligt lösta ur ett hopplöst tvång,
Se de med tjusning ärans kransar viras,
Lång var förnedringen de burit, lång;
Nu har för dem grytt opp en hedersdag en gång,
Och med en bragd för sekler skall den firas.
Förgäfves tapper gör sitt motstånd än en här,
Som själf till denna stund ej motstånd pröfvat.
Rajevskis blixtar skrämma ej: det namn, han bär,
Så skönt, så fruktadt nyss, är dömdt att slockna här,
Sin trollmakt afklädt och sin glans beröfvadt.
Dock än en strid. Hans rader fly, men snart
Med nya massor ses han spetsen bjuda,
Och Finlands kämpar hejda ren sin fart;
Då hörs i fjärran än, men hvar sekund mer klart,
Den stolta Björneborgska marschen ljuda.
Han kommer, Döbeln, på sin vapenbroders bud,
I sträcktåg har han hunnit framom tiden.
Ett jubel hälsat ren hans kända toners ljud;
Nu syns han.--Adlercreutz, som eldad af en gud;
För vid hans sida hans kohort i striden.
En stund blott flammar kampens låga än;
I nästa stund då är den ren förbrunnen,
Och Siikajokis fält är vår igen,
Och flyktens nesa vådd med blod från tappre män,
Och deras första, stora seger vunnen.
Han, som en gång på våra kala drifvor stod
Och kunde för sitt land dock kärlek bära,
Han, som för detta land göt gladt sitt varma blod,
Han, som, då allt gafs bort än, ägde kraft och mod
Att träda fram och rädda Finlands ära,
Han hvilar nu. Den starke har fått frid,
I Sveas trygga jord hans aska gömmes,
Och äfven där han kämpat skönt en strid,
Och ingen skådar än en gryning af den tid,
Då han af Sveas stolta folk förglömmes.
Men om i hjältars land, i sena framtids år,
Hans bragder blekna bortför större minnen,
Om vid hans namn ej mer ett hjärta eldadt slår
Och enslig, obesökt, med nötta runor står
Den graf, hvari han göms, den trogne finnen;
Då har hans lof, hans ära än ej dött,
Då skall hans ande ila öfver hafven
Med stolthet till det land, som honom födt:
Här glöms han aldrig, här har för sitt folk han blödt,
Här skall han lefva, om ock där begrafven.



LYRISKA DIKTER.

FÖRSTA DELEN.

TILL FRANZÉN.
Höjde du då ren för sista gången
Här en älskad röst,
Du, som, lärkan lik, flög bort med sången
Undan storm och höst?
Skall det land, som såg din morgons blomma,
Såg din middags guld,
Icke äfven se din afton komma
Solbelyst och huld?
Glömmer du i Sveas blomsterdalar
Fosterlandets skog
Och vid sångerna af näktergalar,
Huru vakan slog?
Sen du for från oss, har redan mången
Vinter setts förgå;
Men fast våren kom och fågelsången,
Kom ej du ändå.
Ack, i dina forna lunder drömde
Natten lika ljuf,
Och den minsta blommas öga gömde
Samma dagg ännu,
Som när fordom säll du gick på stranden,
Där din hemälf flöt,
Tänkte visor, såg på midnattsbranden
Eller blommor bröt.
När kring samma nejd det åter våras
Och dess prakt slår ut,
Vore det ej ljuft ännu att tåras,
Där du sjöng förut?
Ja, fast Uhlås gamla borg föröddes,
Fast du finner blott
Sörjande ruiner, där du föddes,
Där din boning stått,
Vore ju dock kärt att gå och minnas,
Hvar det fordom var,
Hyddans ställe och den sångarinnas,
Som dess flaggstång bar.
Vinden gnyr i Auras lärosalar;
Kom dock dit också!
Mången hugkomst där ur askan talar
Till ditt bröst ändå!
Kom tillbaka till ett land, som famnar,
Ack, så gärna dig!
Hvar som helst i våra skär du hamnar,
Blombeströs din stig.
Som en saknad vårdag skola tjällen
Hälsa dig igen,
Och hvart eko i de gråa fjällen
Som en barndomsvän.

DEN GAMLES HEMKOMST.
Flyttfågel, lik, som efter vinterns dar besöker
Sin insjö och sitt bo,
Jag kommer nu till dig, min fosterdal, och söker
Min flydda barndoms ro,
Sen många haf mig skilt ifrån den kära stranden
Och många kulna år,
Sen mången fröjd jag njutit i de fjärran landen
Och gråtit mången tår.
Här är jag nu tillbaka.--Himmel! Där står tjället,
Som förr min vagga bar;
Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället,
Min värld i forna dar.
Allt är som förr. I samma gröna skrud stå träden
Med samma kronor på,
Och luftens rymder skalla än af kända kväden,
Och skogens likaså.
Och böljan leker än med Näckens blomsterskara,
Som förr så lätt och ljuf,
Och från de dunkla holmarna hörs eko svara
Ungdomligt gladt ännu.
Allt är som förr, men jag är icke mer densamma,
Du glada fosterdal!
Min lust har slocknat längesen som kindens flamma,
Och pulsen klappar sval.
Jag vet ej mer att skatta allt, hvad skönt du äger,
Och allt, hvad skönt du ger.
Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger,
Förstår jag icke mer.
Dödt är mitt öra för de gudars harposträngar,
Som spelte ur din våg;
Och älfvorna, som dansade på fält och ängar,
Jag mer ej återsåg.
Jag gick likväl så rik, så rik från dig, o hydda,
Och så förhoppningsfull!
Mig följde känslor, i din helga skugga grydda,
Som lofte dar af gull.
Mig följde dina underfulla vårars minne
Och dina nejders frid
Och dina goda andar, burna i mitt sinne
Ifrån min första tid.
Och nu, hvad för jag åter från den vida världen?
En hjässa, tung af snö,
Ett hjärta, sjukt af lidelserna, mätt af flärden
Och längtande att dö.
Jag fordrar då ej mer, hvad jag förlorat, åter
Af dig, du hulda mor!
En graf du blott mig unne, där din källa gråter
Och där din poppel gror.
Så får jag drömma vid din lugna barm och njuta
Din trogna hägnad än
Och lefva i de blommor, ur min aska skjuta,
Ett oskuldslif igen.

DET ÄDLAS SEGER.
För det ädla, bröder, skall min lyra stämmas.
Hur det ädla segrar, fast dess framsteg hämmas,
Hur det trotsar ondskan, hur det kufvar makter,
Läre du världen, min heliga sång!
Den förblödde trösta, om han slutat hoppas,
Säg den böjde slafven, att hans frihet knoppas,
Och för härjarns härar och för våldets vakter
Tolka, att hämnaren nalkas en gång!
Se, med stjärnprydd mantel går den fräcke bofven
I en prakt, som föddes af de dolda rofven,
Och af häpnad tiger den förskräckta lagen,
Trampad i stoft, där den väldige gick.
Men han möter dygden med dess lugna panna,
Och han ser dess öga på sitt öga stanna,
Och han står besegrad,--och af blygsel slagen,
Sjunker till jorden hans skyggande blick.
Se det gamla lejon, som en nejd föröder;
Där en hjord förskingras, där ett offer blöder;
Är det stolt i känslan af sitt herravälde,
Tryggt af sin styrkas omätliga skatt.
Men det märker herden, som till hjälp vill ila,
Ser en högre stämpel på hans anlet hvila,
Och med kufvad stolthet, sen sitt rof det fällde,
Flyr det att gömmas af skogarnas natt.
Men med svärd till spira och med blod till krona
Bland förtärda likar ses tyrannen trona;
Och hans lag är mörker, hans befallning boja,
Död och förfäran hans sändningebud.
Och med bortglömd adel, med förgäten ära
Till hans fötter slafvar sina rökverk bära;
Och af lejda skaror, som kring borgen stoja,
Ropas han jublande ut som en gud.
Såsom kung står brottet, och det goda dväljes,
Sanningen förtrampas, mänskligheten säljes,
Och den höga tanken blir en dvärgväxt blomma,
Dignande under förrädarens hand.
Då naturen suckar, då dess tempel skändtas,
Då dess helga dagar till en natt förvändas,
Hvar är hämnarn, bröder? När skall hjälpen komma,
Bringande frid öfver sköflade land?
Se, af våld ej krossadt och ej skrämdt af glafvar,
Hvilar än det Ädla mellan blod och grafvar,
Och till gudabarnet stiga änglar neder,
Ammande slumrarn med frihet och ljus.
Men hans styrka växer under milda händer,
Och hans tankes gnista sig till flamma tänder,
Och han öppnar ögat, och han skådar eder,
Slafvar, tyranner, ruiner och grus!
Se, då flyr hans dvala, och hans vrede glöder,
Och hans hjärta ropar om förtryckta bröder,
Och han slår på skölden, och han svär att fira
Ljusets triumf med en frälsad natur.
Och med kraft och värma han sin väg beträder
Och lik dagens stjärna sig i strålar kläder,
Och mot vinternatten kring tyrannens spira
Sänder han glödande pilarnas skur.
Och då faller härjarn, då förjagas natten,
Och en gryning flammar öfver land och vatten,
Och mot morgonglansen af den nya dagen
Skallar den heliga frihetens ord.
Men det ädla stiger öfver glädjens vimmel,
Och det vidgas stilla till en molnfri himmel,
Och, ej skymfad längre, ej i fjättrar slagen,
Bor i dess famn en välsignande jord.
Och en tid skall komma, då basunen ropar
Och då rymden samlar sina stjärnehopar
Och åt vanskligheten och åt kaos gärdar
Välden, som fyllde det härliga blå.
Men fast solar ramla från de fasta grunder
Och fast jorden flyktar som en suck därunder
Och fast askan skingras af förgätna världar,
Lefver och segrar det ädla ändå.

LÄRKAN.
Högre uppsteg dagen,
Glädjen och behagen
Väcktes ur sin långa vinterdvala;