Samlade arbeten I - 24

Och ingen fläkt af aftonvinden hann
Den friska helgedomens svala skymning.
Det syntes icke mänskospår i den,
Ej spår af dessa fräcka sköflarhänder,
Som sätta konstens stela krona opp
Uppå ruiner af naturens fägring.
I blomning stod där hvarje ört på marken,
I sommarskrud stod hvarje träd;--en flock
Af luftens fjäderklädda barn allenast
Satt drömmande emellan löfven där,
Och sången slumrade på deras tungor.
Jag stannade, jag visste icke mer
Af någon lidelse, af någon tanke;
Mitt väsen var, som skeppet är på hafvet,
När ingen svallvåg mot dess sida slår
Och ingen vind dess slappa segel fyller.
Men nu--nu klang en himmelsk ton igen,
Och plötsligt ljödo lutans alla strängar
En rik, högtidlig harmoni, som snart
Melodiskt fylldes af en kvinnostämma.
Hvad nyss var sänkt i sömn, spratt opp på nytt:
Hvar fågel öppnade sin näbb till sång,
Hvart löf i parken skälfde, och ett regn
Af dagg föll dallrande af hvarje blomma.
Och jag, jag hörde rösten mig så nära
Och kände den,--och det var Minnas röst.
Men stod du en gång, svept i dimmans flor,
På kullens spets, af vårens morgon famnad,
Och drack en rosenånga, fast du ej
De röda skålar såg, hvarur den flödde,
Och badade i värma dina lemmar,
Fast värmans källa doldes för din blick,
Och såg du då en flyktig storm förjaga
Den lätta dimman, såg du berg och dal
Förtroligt träda fram ur formlösheten,
Och såg du då med klara ögon glad
De vänner, som din vällust nyss beredde;
Då vet du, hvad jag var och hvad jag blef
Det ögonblick, jag Minnas stämma hörde.
Ty hvad jag lidit, hvad i långa år
Jag njutit såsom ljuft och tänkt som sällt,
Stod i förklarad glans inför min själ,
Och kärleken gick som en sol däröfver.
Förbannad från mitt hjärtas ljusa eden
Var dock en enda tanke,--var dock den:
Att Minna, Minna ägdes af en annan.
Jag kände blott min sällhet, visste blott,
Att hon och jag i världen fanns--ej annat,
När jag i jublande förtjusning sprang
Den korta väg, som skilde oss ännu,
Och föll på böjda knän vid hennes fötter.
Men hon, ej skrämd, ej öfverraskad, såg
Så ömt förtroligt leende på mig,
Som om jag länge stått hos henne redan;
Hon såg, som barnet på sin ängel ser,
När modren bäddat vaggan mjuk och drömmen
Då genast leder fram den välbekante.
Ej ljöd dock lutan mer. Det byttes ej
Ett brutet ord, en vingad suck af oss;
Men på den lätta brygga, bägges blickar
Emellan våra hjärtans himlar slogo,
Gick kärleken, i tusen former klädd,
Att växla njutningar och växla boning.
Tills, famn ej mera skild från famn, och mun
Ej stängd från mun, jag låg i hennes armar
Och kände svallningen af hennes barm
Och drack dess tårbestänkta kinders dagg
Och domnade af vällust bort--och väcktes.
Men, lögn af sällhet, håll mig evigt dock,
Ack, evigt i din hulda boja fången!
Jag tigger ej af verklighetens nåd
En fröjd, som multnar under ägarns händer.
Med fantasiens skuggspel är jag nöjd,
Blott den beständigt för mitt öga ter
Den stund, då jag var säll, fastän bedragen.
Då skall jag än, när Minnas vår förgått
Och hennes kinder inga rosor bära,
Se henne ung och salig i min famn.
Då skall jag än, när mina dagar flytt
Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft,
Men stjärnorna min fria ande bärgat,
Då skall jag än från världens sköna ljus,
Från Gud, från himlar och från änglar gå
Att drömma mig vid Minnas purpurläppar.

TREDJE NATTEN.
I öster stiga svarta skyar opp,
Bebådande en lång och stormig natt.
Långt hän i väster, bortom sund och uddar,
Sjönk solen tröttad nyss i hafvets famn
Och släckte lugnt sin fackla.
Hur växlar allt! Den dag, som hvälfde nyss
Sin rika blomning öfver tusen länder,
Står vissnad ren, och mörka skuggor tära
På bladens sista, matta purpur nu.
Det lugn, som bredde lätta vingar öfver
Den glada nejdens land och vatten, flyr
För stormens örtflykt, hotande i fjärran,
Och intet är af allt, som varit nyss.--
En bild utaf naturens stora lif
Är lifvet i en mänskobarm; för båda
Står samma eviga och höga lag:
Förvandling är dess bokstaf, lif dess anda.
Lycksaligt är det hjärta dock att prisas,
Hvars dag ej till en stormig natt förbyts,
Men till en natt af frost och is och dvala;
Ty domnadt märker det ej då förlusten
Och väcks af nästa morgon, men ej mer
Till en förgänglig dag.
Det bodde nyss
En himmelsk frid i mitt förtärda hjärta,
Och glädjen spridde där sitt ljus ännu,
Lik höstens sena sol, som någon gång,
Minutligt, ödelagda fält förgyller;
Men plantor, ack, som vissnat längesedan,
Begynna åter blicka opp, bedragna
Utaf en härmad vår, tills snart ett moln
Förskingrar deras hopp och haglar ner
En skur af stela dödar på de späda.
Så, milda känslor, I, som skjutit åter
En dvärglik grodd i den betrycktes barm,
Skall snart kanske ert matta lif förstöras.
En dyster aning sveper ren sitt flor
Omkring er himmel;--ack, om några stunder
Är allt måhända mörkt igen som förr!
Men tyst, en sång!--Hvad mänskligt väsen dväljs
Som jag bland klyftorna, i öde skogen?
En glädtig sång! Kanske af en förvillad,
Som återfunnit stigen till sitt hem
Och skyndar jublande till barn och maka.
Den sälle! Regnet faller kyligt ren,
Och natten andas kallt; men ack, hur lätt
Skall icke färdens långa möda glömmas
I hvilobädden af en älskad famn!
Där syns ju glädjesångerskan!--Men ack,
Hvad strid emellan hennes sång och väsen!
Lik bäcken, som sin muntra stämma höjer,
Fastän den bruten mellan klippor går,
Så tycks ock hon, på lifvets fröjd bedragen,
Förvirrad, krossad, sjunga sällhet än.
Se denna glesa krans af vissna rosor,
Som fängslar hennes spridda hår;--hvar fläkt
Slår bort ett gulnadt blad af dem, liksom
Ett oblidt ödes lätta vindar slita
Förhoppningar ur en förkrossad barm.
Se hennes anlet, likt en höstlig källa,
Af stormar grumlad, öfverhöljd med spillror
Af en förhärjad blomstervärld; ännu
Är himlen dock ej jagad ur dess spegel.
Så hvilar äfven där i hennes anlet
Ibland förstörda drag en stämpel än,
Som är mig känd, som jag förut har älskat.--
Kom närmre, vilda tärna! Minna blickar
Sin kärlek än ur ditt förgråtna öga;
På dina kinder syns en skymt ännu
Af rosengårdarna på Minnas kinder,
Fast sorgen bredt sin vinter öfver dem;
Hög hvälfs din panna såsom Minnas panna,
Din röst är hennes, och din barm är hennes;
Kom, låt mig känna, om ditt hjärta slår
Så högt, så brinnande som hennes hjärta.
Kom, kom!--
Ha, milda himmel, det är hon!
I pulsar, svallen vildare än hafvet,
Att fasan ej må isa edra böljor!
Ja, det är hon! Förnuft, släck ut din lampa,
Den lyser opp en afgrund!--Samla, natt,
Från halfva världen hit ditt mörker, fallen,
I klyftor, öfver oss och oss begrafven!--
Vansinniga! I denna fasans nejd,
I denna stund af skymning och af hvila,
Då sorgen sofver och då glädjen drömmer,
Hvem söker du?
HON.
Ha, ja, hvem söker jag?
Jag söker här min älskling, och han svarar
Från alla gråa klippor, då jag sjunger.
Hör, hör! En stämma där, en där, en där,
Den sista är så långt, så långt, att jag
Ej hinner honom mer, sen dit han flydde.
Hör, hör! Nu är han åter nära,--nu
Där längre,--nu så långt, att knappt han höres.
O, ve! Hvi flyr han? Hvad har jag väl brutit?
Och har jag brutit, vill jag allt försona.
HAN.
Du gråter: gråt ej, kvinna! Låt din tår
Ej fruktlöst falla vid ditt ödes fötter;
Det ser ändå ifrån sin höjd på dig,
Som solen på den lilja, han förbränner.
Var glad, din älskling kommer då igen;
Nu vill han icke komma, då du gråter.
HON.
Då skall jag le. Jag log nu nyss också
Och sjöng af glädje, ty han var så nära.
Han svarade från denna häll. Hvar är han nu?
Jag kom och fann blott dig,--men såg du honom?
Och ägde han en vänlig hälsning ej
Att lämna kvar åt mig, förrän han flydde?
HAN.
Han sade, att då nästa morgon gryr,
Är han tillbaka hos sin trogna flicka
Och skiljs ej mer.
HON.
Du arma blomma, som jag plockat
För honom, för att gläda honom, ack!
Till nästa morgon lefver du ej mer.
Du måste vissna, natten är för lång.
Men, gode främling, tag den späda blomman, du;
Jag kan ej vänta, jag vill söka honom.
Om han mig flyr och jag är där i fjärran,
Då han är här, så räck åt honom blomman!
Säg, att som hon förvissnar under natten,
Skall jag väl vissna, innan morgon gryr;
Säg honom, att han icke borde fly,
Att jag ej minns, hur länge jag har irrat
Uti hans spår förgäfves, ja, förgäfves.
Min tunga bränner, mina fötter blöda,
Jag dignar ofta, då han är som närmast,
Och drömmer under dvalan, att min barm
Är full af törnen, att mitt hjärta stinges
Vid hvarje slag.--Det är en dröm.--
HAN.
Håll opp!
HON.
Den vederkvicker mig likväl, och snart
Är dvalan slut.
HAN.
Håll opp! Du talat nog
Att jaga lugnet bort från himlens salar.
Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjukt
Som ditt.
HON.
Som mitt? O, då behöfves tröst!
Men säg, hvar skall jag hämta den ifrån?
Den har jag sökt, som molnet i sin irring
En fristad söker, såsom vattenfågeln
I vassens mörker letar sina ungar,
Som blöda ren i jägarns hand. O, tröst
Har icke jag, du arme like! Fick den
Af mänskor ej, af himlen ej, af jorden ej.
Jag har en saga; vill du höra den,
Så underlig och dock så sann? Jag såg den själf.
Först skall du gråta, sedan skall du skratta,
Och om du skrattar, vill jag skratta äfven.
Man sade mig, att kärleken ej var
För jorden skapad, att ett brott det vore
Att klaga, då dess planta vissnar här.
Men jag gick ut med hjärta, fullt af hopp,
Och tänkte söka opp en lycklig kärlek.
Jag ville se, om ej ett ställe fanns,
Där tvenne trogna kunde lefva sälla.
Och ren i närmsta skog såg jag ett par
Af turturdufvor. I den glesa toppen
Af ett förtorkadt träd de suto båda
Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn.
Jag stannade; för mig var skådespelet
Så outsägligt ljuft. En glädjetår
Steg i mitt öga, men den hann knappt falla,
Förrän en hök kom obemärkt och tog
Den ena dufvan;--under klagoljud
Försvann den andra bäfvande bland träden.
Med smärta såg jag efter höken,--han
Flög med sitt byte till ett annat träd.
Där satt hans maka, bägge delte dufvan,
Och sen de mättats, smekte de hvarandra;
Och jag blef tröstad åter, ty jag såg,
Att kärlek fanns, och allt var lugnt kring den.
Då ljöd ett skott,--den ena höken föll,
Den andra flydde bäfvande i skogen.
Med vrede slog jag ned min blick och tänkte:
"Här mördas kärleken; det finns likväl
En ort, där idel goda hjärtan klappa,
Där skall jag finna, hvad jag söker, där
Förföljs ej kärleken, men ler och skyddas."
Så tänkte jag och lättade min fot
Att vandra dädan;--under foten, se,
Låg en förtrampad fjäril, än i döden
Vid blomman fäst, som han i lifvet älskat.
Han var förtrampad af min fot, af mig,
Hur underligt, af mig, som velat köpa
Med eget lif hans lif tillbaka,--skratta!--
Du skrattar ej,--af mig var kärleken
Förtrampad,--och du skrattar ej?--
HAN.
O, kvinna!
Förtviflan skrattar såsom du, förtvifla ej!
Din fjärils död var kärlekens triumf;
Han dog gemensamt med sin älskarinna,
Han dog för dig, som ville honom godt.
Ser du, i lifvets öknar går en ängel,
Han älskar kärleken som du, han rycker
Också en maka ofta från en maka,
Men ej med hökens roflust, ej med jägarns,
Ej tanklöst, såsom de; med ömhet blickar
Han på den ena, då han tar den andra.
Han tänker: "Sen du gråtit några stunder,
Du efterblefne, skall jag dig ej glömma
I tåredalen, där du ensam går."--
Vet du, hvem ängeln är? Han heter Död;
Hans gärning liknar din, ty han är god som du.
HON.
O, du är själf den milda ängeln, sänd
Ej att begära tröst, men skänka tröst.
Förtälj din vackra saga än om Döden,
Hur ömt han älskar--allt och allt förlossar!
Förtälj det än, och jag vill böja ned
Mitt matta hufvud på ditt knä och lyssna.
Och när jag lyssnat och mitt öga sluts,
Så håll dig färdig med din gömda lia
Och för den bleka liljan opp till Gud.
HAN.
Att evigt blomma och att evigt älska.
HON.
Att sitta vid den Högstes fot och gråta,
Tills Han, bevekt af mina tårar, sänder
Dig ned att hämta den, som nu mig flyr.
HAN.
O, då du hamnat, hamnar han också!
Han skall väl söka själf den goda ängeln,
Som honom för till dig. Till dess förglöm,
Hvad jorden brutit, hvad du lidit där!
Sof bort din smärta, sorgens trötta dotter,
Och dröm, hur lyckan står vid grafvens rand
Och tigger för sitt rika fullhorn än
Den sköna skatt, hon nödgas sakna: friden.
HON.
Och huru Döden fattar lyckans hand
Och för den blinda som en trogen vän
Tillbaka genom världen, genom tiden,
Och fyller bristen, då hon gett, och sår
Försoning i de fel, som hon begår.
Så vill jag drömma på ditt knä, du gode,
Du ende, som ej skymfade den svaga,
Ej återstötte utan skydd och tröst
Den skyddbegärande, den öfvergifna.
Ja, jag vill drömma lugnt uppå ditt knä,
Så lugnt som stjärnan i en sommarhimmel,
Som hjärtat drömmer i sin barndomsvärld.
Din lön är färdig: du är Dödens ängel,
Och du behöfver skatter för att älskas
Af jordens barn; tag hvarje tår, jag gråtit,
Tag alla suckar, dem jag gjutit har,
De äro pärlor nu och diamanter,
Som möta dig, hvarthelst du styr din färd.
Men där en fridlös änka klagar sen
Bland bleka barn, som ropa efter bröd,
Och där kring bårens rand sig nöden lägrat,
Där strö dem ut, och jag vill skåda då
Välsignande från himlens sal därpå.
Men där du ser en tröstlös kärlek kräfva
Af jord och himmel en förlorad sällhet,
Där strö ej guld, ej diamanter ut,
Men höj din lie, skörda!--
HAN.
Sömn, o sömn,
Du svala dagg för hjärtats sjuka blomma,
Du blida, som på drömmens vingar bär
Den kvalda anden ur sin fångaboning
Och låter honom några stunder fri
I evighetens etersalar andas!
Kom, sänk dig ned till oskulden, fastän
Dess bädd af klippans kulna mossa reddes
Och fast hon lutar hjässan mot en famn,
Där alla lifvets vilda sorger storma!
Hon sofver ren--min bön är hörd--, hon sofver.
Se, öfverståndna äro dagens mödor,
Och plågor, hopade af långa år,
Uti ett enda ögonblick förgätna.
Hur lugn är ej den godas sömn,--som kvällen,
När dagens stormar rasat ut, förklaras
Dess sorgebleka anlet mer och mer;
Och dessa tecken, hvarmed ödet stämplar
Sitt herravälde in på slafvens panna,
De jämnas åter, och befrielsen
Bor, typiskt röjd, hos slumrarinnan redan.
Ja, säll är du, som sofver och som glömmer;
Ej tränga världens dystra bilder nu
Igenom dina blickars slutna portar,
Och lifvets djupa afgrund höljs af natt.
Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit,
Dess barm är sårad och dess pulsar tömda,
Och hon förföljs ännu. En flykting är
Dess tanke, utan riktning, utan hem;
Dock jagas äfven han af sorgens härar,
Hvarthelst han irrar, sökande en fristad,
Och ej en gång i din förstörda borg,
O vanvett, låter du den kvalde dväljas.
Blott sömnen är de öfvergifnas vän.
Du dyra varelse! Jag klagar ej,
Att sinnlighetens lampa, att förnuftet
Blott flämtande, med halfsläckt låga brinner
Inom din hydda, rest af jordens stoft;
Men att, hvarthelst dess matta stråle faller,
En tår skall röjas och en jämmer skådas,--
Se där min plåga! Litet nog ändå
Betalar själens gudaeld här nere
De offer, som den kräfver af vår frid.
Ty hvad är mänskan med sin dubbla lott
Af jordiskt mörker och af himmelskt ljus?
En dyster natt omkring en enda stjärna.
Förgäfves bryter hennes bleka sken
Igenom slöjorna af moln och dimmor;
Hon dagar ingen rymd, hon tränger ej
Med strålfull fackla genom skuggans gårdar,
Och stormen bryter segrande likväl
Med härskarstämma genom nattens famn,
Och böljor sucka mellan öde stränder.
Det finnes stunder dock, då ögat, glömskt
Af skymningen, af fasorna och striden,
Med barnslig vällust ser på stjärnan blott;
Och dessa stunder vördar, svagheten
Som sina ljusa stunder, älskar dem
Som glädjens lätta ögonblick af lifvet;
Men kraften, men det starka hjärtat åter
Förbannar dem som foster af en afgrund,
Förrädiskt lockande ett fridlöst hopp,
Blott för att visa, hur dess vingar domna,
Försåtligt talande om ljus och frid
För tanken, som i villans öknar famlar.
Så hvila ut till morgondagens mödor,
Du ödets korsbelastade slafvinna,
Och glöm, så länge du kan glömma än!
Åt mig har natten ingen sömn att skänka,
Min hvila är en vanmakt blott att bära
Det lidande, som samlas öfver mig.
Men jag vill sitta och ditt lugn likväl
Med glädjeblandadt vemod än betrakta,
Som sorgen sitter vid en älskad graf
Och gläds åt blomman, som gått opp däröfver.


FJÄRDE NATTEN.
Hon är försvunnen,--ja, hon är försvunnen!
Det enda minne, jag af henne fick,
Är spåret på det daggbestänkta gräset
Och kvistarna, som darra än, där hon
Gick stilla fram emellan skogens stammar.
Ja, hon är borta! Som en aftonrodnad
Försvann hon bakom klyftorna och träden,
Och ensam står jag kvar--en dyster natt.
O, jag var säll ändå! Jag slöt den hulda
Emot mitt hjärta, och jag led allena,
Och hon var trygg i sömnen som ett barn.
En här af minnen från förflutna tider
Slog opp sin skådeplats kring slumrarinnan
Och spelte genom mörkrets glesa flor
I växlande gestalter för mitt öga.
Där såg jag er, o mina barndomsdagar,
Med edra klara solar och ert lugn,
Då tanken än ej visste af sig själf,
Ej flugit ut ännu att fåfängt söka,
Lik Noachs dufva, någon grönklädd strand,
Men gungade i drömmens trygga ark
På lifvets vida, bottenlösa bölja.
Dig såg jag äfven, lund, där jag en gång
För Minna blottade mitt hjärtas lågor,
Där lättbevingad, svalan lik, som sväfvar
Mot vårens famn ur sundets purpurvåg,
Bekännelsen flög öfver hennes läppar
Och hennes blickar gräto pärlor till
En krona åt min segrande förhoppning.
Dig återsåg jag, djup af sällhet, stund
Och evighet tillika, då min kyss
För första gången i den svala kvällen,
Vid lunders susning och vid fåglars sång,
På hennes läppars vällustbädd försof sig.
Och er och er, o eder, tusen gånger
Besvurna och igen besvurna, såg jag,
Ej lätta och förhoppningsfulla nu
Som fordom, men allvarliga och dystra,
På tidens vingar pekande och på
Det mörka ödets järnhand, där den tung
Låg vårdslöst hvilande på brutna fjättrar.--
Så såg jag än med vemod, än med glädje,
De dunkla hamnarna af forna fröjder,
Än bedjande för nattens flykt, och än
Att solen evigt ville borta dröja.
Men bergens toppar klarnade i väster,
Och snart mot dalen i en långsam ström
Flöt ljuset neder från förgyllda fjällar,
Och dagen frambröt, och hans strålar föllo
På Minnas bleka kinder ren.
Då slog hon opp sitt öga, såg mig an
Med blickar, ej förslöade som nyss,
Men skarpa, genomträngande som pilar:
"Du är det, jag har funnit dig; min dröm,
Min svåra dröm är slut."--Med dessa ord
Uppstod hon hastigt, grät en tår förstulet
Och tog min hand och talte himmelskt lugn:
"Se, plågans spjut är krossadt, täckelset
Är från mitt öga fallet; jag har funnit
Det jag har sökt, och hjärtat vill ej mer.
Hvad jorden äger, hennes fröjd och smärta,
Har jag i bräddadt mått tömt ut, och mer
Har hennes trånga förråd ej att skänka.
Jag vandrar nu, dit du ej följa får;
Men snart jag vandrar längre bort, och då
Välkommen efter!
Som jag skall du kanhända länge drömma,
Att du förgäfves söker här din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjärtat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar;
Till dess farväl!"--Hon kramade min hand
Och vände stilla mot den smala stigen
Och började med långsam gång sin färd.
Min famn stod öppen, och mitt öga bjöd,
I täflan med min tunga, henne åter;
Hon såg min tår ej, och min bön dog bort,
Förgäfves klappande på hennes hjärta.
Sin bana gick hon, obeveklig, kall,
Den bleka månen lik på vinterns himmel.
Jag skyndade i hennes spår, jag ville
I mina armar sluta än en gång
Den afgud, som mitt hjärta evigt famnar.
Jag nalkades,--hon såg tillbaka då
Och höjde hotfullt varnande sin hand;
Förisad stod jag kvar på hennes bud,
En blodlös bild, ur marmorns klyfta huggen,
Lik sångaren i Plutos dunkla borg,
Då natten tog hans Eurydice åter.
Orörlig var min fot vid marken häftad,
Mitt bröst var länge utan suck och stämma,
Tills jag omsider såg, hur mer och mer
Den älskade i skogens djup försvann.
Då fick jag klagoröstens gåfva åter
Och ropade med hemsk förtviflan: Minna!
Men blott ur bergens sorgsna grottor kom
I långa suckar återsvaret: Minna.
Hon vandrar!--Hjärta, frågar du hvarthän?
Hvarthän, om icke till sitt hem, sin make;
Ty hvarje ädelt sinne bär sitt tvång
Och smider pliktens kopparkedjor starka.
Välan, hon går tillbaka till de sina,
Med känslan kufvad af förnuftets bojor.
Hon får ej minnas, vill ej minnas mig;
Och snart skall vanan, som det tunga lättar
Och det förhatliga gör ljuft och älskadt,
Med milda händer blomsterhölja törnen
Af hennes olycksaliga förbund.
När då med fridens gryning i dess själ
Dess bleka kinders nya gryning börjar,
Hvem är den lycklige, hvars kyssar få
Ur deras morgonrodnad purpurn suga?
Och när ifrån den friska barmens skatter
Hon slöjan kastat och det rum beträder,
Där, lyst af lampan eller stjärnan blott,
Försåtligt yppig högtidsbädden sväller,
Hvem följer glädjerusig hennes steg
Och mäter, trånande, sekundens dröjsmål?--
Ha! Icke den, som ensam irrar här
Och dricker nattens kulna dagg och söker
En mossbevuxen klippas läger,--nöjd,
Om han på den kan för en stund förglömma,
Hvad han har varit, hvad han är och blir.
Hvad hvisken I uti mitt öra åter,
Dagskygga spöken, barn af mörkrets värld?
Hvad bröt väl Minnas make?--Dock, hur ljuft
Att se det blod vid dolkens sidor stelna,
Som brunnit nog vid Minnas sida ren!
Fly, afgrundstanke! Vill du locka bort
Ur själens famn dess enda skatt, den ängel,
Som ensam blef den öfvergifne trogen
Och stundom talar om ett annat land,
Där Minnas kärlek möter mig på stranden?
Nej, han skall lefva, om han kunde än
Med tusen sinnen frossa af sin lycka,
Och ur min sällhets aska skall jag bärga dock
En möjlighet af Minnas återkärlek.
Man talar om hur dödens lugn är djupt,
Hur bojan faller af den tyngda anden
Den stund, då hjärtat slår sitt sista timslag
Och mer ej mäter fångenskapens tid.
Och det är sant, att ingen stormil skakar
Det tjäll, som byggs åt slumrarn under kullen,
Att ingen smärta födes af den barm,
Som stilla under mossans djup förmultnar;
Men anden, anden, är han fri?--O nej!
Han är ej fri i eterns ljushaf, där
Bevingad mellan stjärnorna han sväfvar;
Han är ej fri i evighetens famn,
I himlens salar är han slaf ännu;
Han bär sin boja i sig själf, så länge
Han bär ett minne än af tidens kärlek,
Och denna kärlek är ej skakad af
Så lätt, som grusets sköra fjättrar bräckas.
Se, klippan stiger brant mot molnets rand;
En färd till toppen och ett språng från den,
Hvad ringa pris för sällheten och friden,
Om dessa kunde köpas därmed blott!
I tusen skilda dräkter vinkar döden,
Så blid, så litet skrämmande i hvarje.
Jag kunde störta i dess öppna famn
Så glad som svanen i det klara sundet,
Och dröjer dock--o, hvarför dröjer jag?
Ha! Blefve anden friad genom döden
Och ren från hvarje jordiskt minnes smitta,
En suck, en enda klagan skulle då
Ej mera flyga öfver mina läppar.
Nej, blomsterkransa skulle jag min panna,
Till fjällets spetsar ett triumftåg göra,
Och under glädjesånger ville jag
Mig segrande i djupets kaos störta;
Men nu, hvad vore dödens frukt? Ett lif
Blott mera mäktigt att sitt kval begripa.
O. ingen himmel vore härlig nog
Att locka dig från jordens dalar, ande,
Så länge Minnas hjärta klappar där!
Vid henne skulle du din frihet fängsla,
Oemotståndligt till din afgrund dragen,
Lik fågeln, som, af ormens blickar snärd,
Med öppna ögon i hans eldgap flyger.
Du skulle fly till Minnas famn och där
Ett vittne bli till sinnlighetens segrar,
Då hon, lik fablernas menad, berusad
Af vällustbägarns gift, förglömt sig själf
Och jublande i nattens stund på ett
Förhatadt altar kärleksoffer tänder!
Nej, bättre vore, att i klippans barm
Ett evigt fängelse för dig bereddes,
Dit ingen skymt af jordens bilder hann
Och intet ord af hoppets falska löften.
Så äger då ej en gång du, den hela
Förblödda jordens sista, glada tröst,
Du fristad, vid hvars portar slafven lägger
Sin börda ned och konungen sin krona,
Du fridens tempel för en värld, du hamn,
Dit lifvets alla trötta segel sträfva,
Så äger då ej en gång du, o graf,
Ett läkemedel för mitt arma hjärta!
Välan, jag vill fördubbla mina kval,
Vill själfmant samla smärtans alla vapen
Och trycka dem så flitigt i min barm,
Att sår på sår må regna och åt mig
Ett ögonblick ej gifvas för att känna
Det enas plågor, förrn det andra drabbat.
Så skall den dvala jagas bort, som lik
Det lugn, som mellan åskans knallar råder,
Ibland förbredes i min själ och ger
Åt kvalets viggar blott en ökad fasa.
Med sorgens öfvermått skall sorgen kväfvas,
Och dessa afgrundsdolkar skola dock
En gång förslöas, då de ständigt brukas.
Se opp, mitt öga, tanke, spänn din flykt
Och hjälp mitt ödes bristande förmåga
Att måla bilder på min kärleks duk,
Förfärligare än de redan sporda!
Fullända teckningen af denna tafla,
Där Minna väckts af morgonsolens strålar
Och lyftat sakta opp ur vaggans bädd
Ett barn, som vid dess sköte ler i sömnen.
Med skärad pensel måla hennes ögon,
Som tvenne himlar, lugna, klara, blå,
Med gränslös ömhet famnande den späda.
Och hennes anlet, låt det hälft förklaras
Af dagens ljus och hälft af modersglädjens,
Och att det sällare må röjas än,
Låt några tårar i dess sällhet irra!
Men gif den späda ängeln inga drag,
Som likna mina. Nej! En annan gaf
Åt Minna hennes sköna skatt, en annan
Skall hon i honom älska, vid en annan
Igenom honom bindas, och åt mig
Skall ingen fläkt af hennes ömhet ägnas.
Så är den första taflan färdig. Nu,
Gå till den andra, måla där en park
Med löf och skuggor omkring Minnas boning.
I parken bilda henne, vid dess barm
Låt barnet dricka ur sin näringskälla,
Och där framföre teckna sen en man,
Som ser med lutadt hufvud ned på gruppen.
Åt Minna gif ett uttryck, som om lunden
Med löfvens tusen tungor, som om vinden
Ur hvarje fläkt, ur hvarje stråle dagen
Till henne skulle hviska: "Du är mor!"
Låt kölden smälta på dess makes panna,
Gif faderskänslor åt hans marmoranlet
Och låt hans blickar röja, att han då
Begriper värdet af sin stulna lycka.
Mig må din pensel vårdslöst kasta ut
Bland klipporna, som trona där i fjärran.
Led några forsar dit, som öfverrösta
Min klagan, om jag klagar, och ett vindkast,
Som sliter tårarna ifrån min kind,
Att ingen dödlig anar, hvad jag lider!
Så är den andra taflan skön.--Och nu!
Tag mera mörka färger, gör en natt,
Som dyster hvälfver sig kring moln och stormar.
I Minnas sofrum sätt en halfsläckt lampa,
Låt sömnen vinka och paulunen svälla,
Låt--nej, fullända ej din afgrundstanke, nej!
Låt tvenne stjärnor mot hvarandra irra
Och krossade från sina banor ramla
Och världen lossas från sin fasta grundval
Och jord och himmel i en suck förgås!

FEMTE NATTEN.
Frid, milda afton! Jord och himmel, frid!
En lifstidsfånge lik, som blef benådad
Och kom ur tornets natt; ur järn och boja
I dagens vida tempel ut igen,
Där solen brann, där luften ljöd och fältet
I löf och blommor mot hans anblick trädde
Och hvarje bana var förutan gräns
Och hvarje sällhet såsom himlen öppen:
Lik honom, endast mera säll, står jag
Ibland passionens sönderbrutna länkar.
På detta spegelklara haf af frid
Vill hjärtat bäfva, o, och kan det icke!
Och tanken skakar tveksamt sina vingar
Och vill ej tro sin frihet, och likväl
För hvarje vingslag honom öfver molnen.