Samlade arbeten I - 25

Hur skönt jag lefver, o, hur lätt jag andas!
Hur härlig strålar kvällen för mitt öga,
Och hoppet vet dock af en bättre morgon.
En kärleksbädd är jordens gröna matta,
Och sömnen är dock mera ljuf därunder;
Hur saligt allt!--Jag står på Minnas graf.
Jag står på Minnas graf!--O, det är ljuft
Att tänka, hur hon hvilar lugnt här nere
Och hur jag själf skall snart få hvila lugnt.
Hur obetydlig var ej denna skatt,
Som sköflades af oinvigda händer!
Hvad ägde icke Minna kvar för mig?
Den själ, som låg odödlig i dess öga,
Den skönhet, som i hvarje fiber brann,
I tiden tänd, men tänd för evigheten,
Den var för mig; för hennes make var
Ej annat än det stoft, där masken nu,
Som han, sin medvetslösa högtid firar.
Du sofver, Minna? Nej, du sofver ej!--
Ditt hjärta sofver, men din ande vakar,
Din skuggbild är det, som så kärligt ser
Ur hvarje blommas daggbestänkta öga;
Med fågelsången, som ur parken skallar,
Melodiskt blandad, når din röst mitt öra:
En hviskning sänder du i hvarje fläkt,
Ett budskap med hvar sky, där oppe tågar;
Och jag förstår din vink och lyder den.
O, hvad är sorgen, på hvars altar vi,
Nattvandrande i stoftets dalar, offra?
Och denna här af mödor och bekymmer
Och kval och fasor, som förtära sinnet,
Hvad äro de?--En tropp af skuggor blott,
Fantomer, verkliga för tankens öga,
Så länge han i mörkrets rike dväljs,
Men tomma, utan varelse och kraft,
Så snart han mäktar sig mot ljuset svinga.
Ej utom grusets räcka ödets gränser;
Och människan, som är på jorden jord,
Är himmel genast, då hon är där oppe.
Hur ser jag icke nu med ömkan neder
På er, o nätter, som jag genomvakat,
På er, o dagar, som jag gråtit bort!
Jag kan knappt mera fatta dessa små
Bekymmer, som mig syntes då så stora;
Ty i min kärleks rika helgedom
Hur lydde Minnas sista ord till mig?
"Som jag skall du kanhända länge drömma,
Att du förgäfves söker här din sällhet,
Och såsom jag skall äfven du en gång,
Med hjärtat lugnadt och med själen ljus,
Förvånad vakna, sluten i dess armar."
O, nu förstår jag hennes mening klart!
Min plåga var en dröm,--det verkliga
Är icke födt och skiftar ej med stunden.
Ett enda var dock sant; det var min kärlek;
Jag sof uti dess famn,--nu är jag vaken.
Jag såg i sömnen spöken, natt och fasor;
Nu ser jag Minna, himlarna och Gud.
O kärlek, huru skön är icke du
Emot den Amor med förgiftadt koger,
Som dikten målar och passionen tror!
Du står förklarad för mitt öga nu;
Jag ser din båge riktad, men den är
Den öppna famn, du sträcker ut mot världen;
Och dina pilar känner jag--de bildas
Af oskuld, salighet och ljus.
Det var en stund--jag såg dig då i samma
Gestalt som nu,--det var den första gången,
Jag dig förklarad såg i Minnas blick.
Dig slöt jag då med henne mot mitt hjärta;
Men blott en stund, sen fann jag dig ej mer.
Mitt ljus var slocknadt, i min själ var skymning,
Och för sömnvandrarn genom lifvets natt
Sjöng sinnligheten en förrädisk vaggsång.
O, endast tvenne flyktiga minuter,
O, af det långa lifvet endast tvenne
Är människan ur stoftets dvala väckt
Och kan mot andevärldens vällust skåda;
Och dessa gry med hennes första kärlek
Och hennes sista stund!--Som barnet hvilar
Med slutna ögon vid sin moders barm,
Så hvilar människan i evighetens.
En gång vid modrens kyss slår barnet opp
Sin blick och ler och somnar in ånyo;
Och det är bilden af vår första kärlek.
Men drömmar smyga till den spädas sinnen,
Oroande, försåtliga och grymma,
Som störa pulsens gång och hjärtats frid;
Och slumrarn kvider då, och tårar tränga
Igenom ögonlockens trånga galler,
Och modren sluter honom närmare
Och närmare emot sitt bröst, till dess
Han vaknar, ser förvånad opp och känner
Den hulda snart och ler igen och sträcker
De späda armarna med fröjd mot henne;
Och det är bilden af vår sista stund.
Men icke alltid plågas slumrarn dock
Af svåra syner; ty minuter gifvas,
När leende i någon jordisk form
Hans bättre lif för honom uppenbaras,
Fast bilden är förgänglig som hans dröm.
Hvad var min kyss, som outsläcklig brann
På Minnas rosenläppar? Hvad den sällhet,
Som brusade igenom mina ådror
Hvar gång, jag henne tryckte mot min barm?
Hvad var det ljus, som härligare då
Från dagens gyllne källa tycktes flöda?
Den skönhet hvad, som då uti min själ
Så yppigt ur naturens fullhorn tömdes?
Hvad voro de? Blott drömmar,--ack, men drömmar,
I hvilkas skuggdrag dock en vänlig skymt
Af evighet och himmel låg förklarad.
Jag står på Minnas graf och tänker än
På forna sälla dar. Och hvarför skulle
Jag er förjaga, mina fröjders minnen?
Är icke lifvets bästa fröjd ändå
I dödens stilla gårdar såsom hemma?
Välkomna, bilder från min ungdomsvärld,
Förtroliga gestalter, utan omsorg
Och utan strid, med hjärtan, fulla blott
Af stundens skänker, och med ögon, blinda
För hvad en framtid i sitt sköte bar!
Välkomna! Här vid grafvens rand är stället,
Där oskuldsdrömmar obesvikna drömmas
Och sorglösheten för en dag, som gryr,
Ej vid dess skiften får med marter gäldas.
Här är ert rätta hemvist, här är ljuft
Att se er åter, och jag vill besvärja
Ur mullens djup den tysta slumrarinnan
Och än en gång med er och henne gå
Min gröna, rika barndomsdal igenom.
Men tiden flyr, och afskedsstunden nalkas,
Ett afsked, där om återkomst ej talas,
Men intet hjärta lämnas tröstlöst kvar.
Jag flyr nu från ett land, där jag en främling var,
Och mot mitt sköna hemland syftar färden.
Och mången fröjd blef denna kust mig skyldig;
Ack, mången lofvad fröjd, men ingen tår
Af pröfningarnas gift, af sorgens galla.
Dock dröjer jag med fuktadt öga än
Uppå den kulna, törnesådda stranden.
Af afskedsstunden adlas allt till dyrbart,
Och ömt försonad blickar jag farväl
Ät hvad jag nu för alltid öfvergifver.
O, det är lätt att oförrätter glömma,
Då man är öfver lidandet och sorgen,
Och ingen bitter tanke tar man med
Till kärlekens och fridens ljusa fester.
Farväl, du höga drott, som evigt ung
Din eldvagn genom eterns rymder åker,
Du milda sol, farväl! För hvarje gång
Jag jublande på ditt triumftåg skådat,
För hvarje gång jag i ditt varma ljus
Tyckt fosterlandets klara dagar skimra,
För hvarje fröjd, som i ditt hägn slog ut,
För hvarje känsla, som din låga mognat,
För ljusets och för lifvets bästa gåfvor,
Haf tack, haf hjärtlig tack!--Snart skall jag mer
Ej se din morgonrodnad gry, ej höra
De hymners ljud, som följa dina spår;
Men du, ej trött, ej åldrad, skall ännu
Ditt friska spann igenom världen jaga
Och mäta sekler åt förgängelsen
Och lugnt utur förgätna släkters mull
Till blomning åter nya släkter väcka,
Till dess du äfven en gång, mätt af år,
Ur redet löser dina gyllne fålar
Och lägger ner ditt rika lån hos Gud.
Till dess farväl!--Och du, o sköna dal,
Som i din blomsterfamn mig tog den stund,
Jag kom som gäst till obekanta länder,
Du, bland hvars lunders sus och källors sorl
Jag mig så ofta i mitt hemland drömde,
Farväl, farväl! För mig skall icke mer
Din majdag gry och dina blommor knoppas.
Men tag en annan i mitt ställe då,
En annan, irrande som jag i gruset,
Tag honom till ditt skötebarn som mig
Och skrif för honom med hvar nyfödd vår
Din blomsterskrift om bättre regioner.
Och er, och er, o millioner hjärtan,
Som blifven här att glädjas och att lida,
Åt er en afskedssuck, ett ömt farväl!
För er är pröfningen ej slutad än,
Men många hårda strider obeståndna.
O, klagen ej, fastän ej hvarje frö,
Som hoppet djärft i ödets drifhus kastar,
En grönklädd stängel skjuter opp och bär
Lycksalighetens himlaburna frukter!
För dem är tidens sol för kall ändå.
Men om, af bittra sorgers tårregn ammad,
En jordisk sällhet slutligt gror för er
Och äfven den af kulna stormar skördas,
Så klagen ej ändå, ty med sin vällust
Och med sitt kval är lifvet dock en dröm!
Och nu, och nu är intet mera kvar!
Håll famnen öppen, Minna, där du glad
Ur änglars krets mot min förvandling skådar;
Håll famnen öppen,--om ett ögonblick
År jag hos dig, i dina armar redan!--


ANDRA DELEN.

TJÄNSTEFLICKAN.
Om ren vid helga klockors ljud
Jag stode i min högtidsskrud
Och såge natt och dimmor fly
Och söndans sköna morgon gry!
Förbi är veckans möda då;
Till ottesången får jag gå
Och träffa nära kyrkan den,
Som saknat veckan ut sin vän.
Han står väl då på förhand ren
På kyrkobackens brant allen
Och blickar öfver träskets längd
På slädornas och folkets mängd.
Och jag är den, som eftersöks,
Och tåget nalkas, skaran öks,
Och plötsligt syns jag däribland
Och räcker honom gladt min hand.
Nu, muntra syrsa, sjung din sång,
Tills pärtan brunnit ut en gång
Och jag får gå till sängs igen
Och drömma om mitt hjärtas vän.
Jag sitter här och spinner nu,
Och rullan är ej half ännu;
Och Gud vet, när jag spunnit ut
Och när den långa kvälln tar slut!

BONDGOSSEN.
Jag huggit, tills min kraft förgått,
Och hugger om igen,
Och yxans stål är hvasst och godt,
Men furan står dock än.
Min arm var en gång tung och stark;
Nu är den mer ej så,
Sen vintern om jag ätit bark
Och druckit vatten på.
Ifall min tjänst jag bytte om
Och bättre för mig såg,
Jag kanske till en herre kom,
Som hade bröd af råg.
Kanske i närmsta stad jag fann
En lön för tro och flit.--
Jag tänker ofta så och kan
Dock icke längta dit.
Står fjället där med löfprydd topp
Och ser i sjön sin bild?
Går solen där så härlig opp,
Och går den ner så mild?
Finns där en dal, som blomdoft strör,
En mo, som tallar bär?
Och hon, hvars vallhorn nu jag hör,
Skall hon väl finnas där?
Förbi far molnet utan skygd,
Till vindens tidsfördrif;--
Och utan vän och fosterbygd
Hvad är ett mänskolif?
Kanske att Gud hör folkets röst
Och lindrar landets nöd;
Kanske en bättre skörd i höst
Oss ger ett bättre bröd.

RODDAREN.
Sjung, arma gosse, sjung!
Din rodd blir annars tung,
Din hand vid åran domnar snart,
Och hvem skall sen ge båten fart?
En våg ej rör sig mer,
Af sol och dag jag ser
En strimma blott vid västerns bryn,
Och mörk i fjärdens djup är skyn.
Säg, arma gosse, säg:
Hvart skyndar du din väg,
Allena, sträfvande och trött,
Då natten själf har somnat sött?
Är det en fågeltropp,
Du skrämt vid stranden opp,
Är det en lom, är det en and,
Du jagar nu från strand till strand?
Du, som från skog och fjäll
Mig frågat mången kväll,
Mig frågat förr, mig frågar än
Hör, eko, hör mitt svar igen:
Jag ingen fågeltropp
Har skrämt vid stranden opp,
Det är ej lom, det är ej and,
Jag jagar nu från strand till strand;
Min tanke jagar jag:
Hvartenda åretag,
Hur lätt det är, hur svagt det är,
Mig närmre till min tanke bär.
Där röken stiger opp
Mot klippans blåa topp,
Där hyddan syns vid träskets slut,
Dit har min tanke rymt förut.
Där skall jag finna den,
Förrn det blir dag igen,
När båten hunnit strand och hamn,
Och jag min trogna flickas famn.

TALLTRASTEN.
Det är så lätt man rörs och andas ren;
Ej mer en brännhet sol med stupadt sken!
Af sommardagen finns ej öfrigt mer
Än västerns glans, som genom lunden ser,
Och vindens fläkt, som, redan matt och sval,
Skall domna snart på blomstren i vår dal.
Blott du, den silfverklara kvällens vän,
O talltrast, bryter nejdens tystnad än!
Är dagen eldig och är natten ljuf,
Af båda diktens färger lånar du
Och målar i en oförgänglig sång
Din trohets högtid såsom våren lång.
Du har som jag en vän att tolka för
Den fröjd, det kval, ditt veka hjärta rör.
Har jag som du en stämmas välljud fått,
Ett språk så innerligt, så lätt förstådt?
O, kan jag säga, hur jag älskar nu,
Och kan jag en gång älska ömt som du!
Lycksalig den, som vid naturens bröst
Från henne hämtar kärlek, ord och röst,
Som, irrande, sitt modersmål ej glömt!
Han drömmer blott och säger, hvad han drömt,
Men medvetslös och utan reglors tvång
Han drömmer vishet och han talar sång.
Jag vill dig höra, skald, vid skogens bryn,
Tills sista purpurn flytt från aftonskyn
Och nattens fackla tändt sitt bleka sken.
Vid hyddan möts jag af min flicka sen,
Och skall jag tolka, hur jag dig förstått,
Ej ord jag brukar, utan kyssar blott.

JÄGARGOSSEN.
På marken vistas fågeln blott,
Och löfven skymma än;
Jag har ej gjort ett enda skott,
Och det blir kväll igen.
Om vintern komme hit en gång
Med drifvor i sitt fjät,
Jag såge bättre ripans gång,
Och orren hölle trä't.
Om luften ville blifva sval
Och löfven falla sen,
Jag såg kanske i nästa dal
En flock af järpar ren.
Dock snart skall ripans spår sig te,
Och järpens skygd förgå;
Men den, som helst jag ville se,
Skall jag ej se ändå.
Jag blickar här,--hon blickar där,
Men ack, vi mötas ej!
Jag kunde stå, där blicken är,
Och såge henne ej.
Emellan oss är sjö, är fjäll,
Är mo med furu på,
Emellan oss är dag och kväll
Och kanske natt också.

MORGONEN.
Solen några purpurdroppar
Ren på österns skyar stänkt,
Och på buskar, blad och knoppar
Daggens pärleskur sig sänkt.
Skogens alla fåglar svinga
Jublande från topp till topp,
Tusen glädjeljud förklinga,
Tusen stämmas åter opp.
Fjärden krusas, böljan randas,
Lunden rörs af fläkt på fläkt,
Lif och blomsterdofter blandas
I hvarenda andedräkt.
Ängel från det fjärran höga,
Hvarje väsens blida vän,
Gryning, har ett mulnadt öga
Mött din ljusa anblick än?
Skingrad är bekymrens dimma,
Tankens dystra moln förgått;
Dagen i sin barndomstimma
Älskar barndomskänslor blott.
Ingen lider, ingen saknar;
Allt är glädje, frid och hopp.
Med naturens morgon vaknar
Hvarje hjärtas morgon opp.

KYSSEN.
Jag kysser dig och ledsnar ej,
Och skall jag nånsin ledsna? Nej!
Nu, goda flicka, svara mig,
Hvad sällhet kyssen skänker dig!
Du älskar den såväl som jag;
Nu säg, hvad utgör dess behag?
Jag frågar nu, jag frågte nyss
Och får till svar blott kyss på kyss.
Om i min läpp man boning gömt,
Du kysste den ej mera ömt;
Om galla vore stänkt därpå,
Du kysste lika ömt ändå.
Se till, hvad förebär du väl,
Om någon frågar efter skäl,
Nej! Om någon oblygt kommer nu
Och frågar: Hvarför kysses du?
Och folket dömer strängt, min vän,
Hvad skall det säga då om den,
Som annat ej än kyssa gör
Och själf ej en gång vet hvarför?
För min del jag ej hittat på,
Hvad godt i kyssen finnas må;
Men jag vill dö, om jag en stund
Skall stängas från din purpurmund.

DEN ÅNGRANDE.
Göm, poppelskugga, i ditt trogna sköte
De ord, han sade vid vårt sista möte!
Hans djärfva bön, hans vrede och hans oro
För mig, för tystnaden och dig blott voro.
Ty solen sjunkit redan från det höga,
Och ingen stjärna öppnat än sitt öga,
Och ingen vaken vind fanns mer i nejden,
När om min afskedskyss han tände fejden.
För dig blott kan jag yppa, hvad jag kände,
Hur hvarje suck, hvar tår, han göt, mig brände,
Hur gladt jag honom tusen kyssar unnat,
Om flickan vågat ge och blygseln kunnat.
Säg honom du, om någon gång han nalkas
Att drömma bort en stund hos dig och svalkas,
Säg honom då, ifall ett språk du äger,
De tysta ord, jag nu med bäfvan säger:
"Glöm, goda gosse, hvad dig kränkt och smärtat!
Den köld, hon hycklar, är dock långt från hjärtat.
Förtörnas ej, fast henne hård du tycker,
Och tröttna ej vid hennes blyga nycker!"

DET VAR DÅ.
Högre mot sanden
Svallar den vreda sjön,
Björken på stranden
Susar ej mera grön;
Marken är stel af snön.
Du, som med våren
Flydde från dal och vän,
Bragte dig tåren
Blott för en stund igen,
Ville jag säga än:
"Skåda kring runden,
Flicka, en gång ännu!
Minns du, hur lunden
Fordom var grön och ljuf?
Se, hvad den blifvit nu!"
Sen, då hon flydde,
Skulle hon säga så:
"Skönare grydde
Ynglingens kind också;
Men det var då,--ja, då!"

SJÖMANSFLICKAN.
Vinden blåser opp i hast,
Segel fylla stång och mast,
Skeppet styr till fjärran länder,
Gud vet, när det återvänder!
Du, som far där, äger du
Någon blick för mig ännu?
O, jag såg dig än kanhända,
Om min gråt blott toge ända.
Vore jag, hvad fågeln är,
Vingad, såsom måsen där,
Följde jag dig glad på färden
Till den obekanta världen!
Kom beständigt, dit du kom,
Vände, när du vände om,
Spelte med min lätta vinge
Och din blick i flykten finge.
Men den arma flickans lott
Är att fläkta afsked blott
Med en tårfull duk i handen,
Vinglös lämnad kvar på stranden
Långt ifrån att följa få,
Måste jag tillbaka gå,
Innan kvällen komma hunnit,
Innan seglet än försvunnit;
Måste jaga ur mitt bröst
Saknaden, som är min tröst,
Torka väl från kinden tåren,
Att min mor ej märker spåren.

HÄLSNINGEN.
Fästet klarnar opp, den dunkla skuren
Lämnar rum för aftonsolens sken,
Och på fjärden, af en svallsjö buren,
Vaggas dagens storm och sofver ren.
Hon, som saknat mig på många dagar,
Ser ej än min julle styra dit;
Kanske står hon nu vid sjön och klagar
Och med tåradt öga blickar hit.
Ej ett vindkast fyller dock mitt segel,
Och det vill ej skrida, om jag ror,
Och så långt, långt bortom fjärdens spegel,
Skymtar udden, där den hulda bor.
Svala, du, som rör så gärna vingen,
Med ett tröstens bud till henne flyg!
På dess skuldra sitt och, sedd af ingen,
Dessa ord i hennes öra smyg:
Goda flicka, om din vän du saknar,
Hör hans trogna hälsning genom mig!
Nästa morgon, endast vinden vaknar,
Lossar han sin båt och söker dig.
Lång är vägen, och han själf behöfver
Vindens hjälp att klyfva fjärd och sund;
Men, hur lugnt det är, som jag däröfver
Sväfvar lätt hans tanke hvarje stund.
Några fågelljud i skogen väckta,
Blott en källas sus bland strandens fjäll,
Blott en myggsvärms lätta vingslag fläkta
Den med blixtens snabbhet till ditt tjäll.

AKTA, DÅ ÄR GUDEN NÄRA!
Sköna flicka, yra flicka,
Vänta några vårar bara,
Och du skall så fritt ej blicka,
Och du skall så yr ej vara.
Fjorton år blott glädje amma;
Femton år och sexton stunda,
Guden kommer med sin flamma,
Och det blir helt annorlunda.
Blott en gnista af hans låga
Tusen sorgsna tankar föder,
Blott en fläkt ifrån hans båga,
Och det friska hjärtat blöder.
Flicka, än mot pilens smärta
Ingen sorgfull vakt behöfves;
Guden nalkas ej ett hjärta,
Medan än dess aning söfves.
Men när friden byts i saknad,
Saknan i begär, som tära,
Akta, då är slumrarn vaknad,
Akta, då är guden nära!
Lugnet störes, glädjen smittas,
Inga fröjder lyda valet,
Och i ögats spegel hittas,
Mellan hopp och löjen, kvalet.

SERENAD.
Ren släckt är lampan i min flickas kammar,
Ett blekrödt månsken blott på rutan flammar,
Och genom slöjan, fäst för den, jag ser
Den skönas bild ej mer.
Snart skall hon bäddens trygga fristad hinna;
Sen, blyga Cynthia, blif min spejarinna
Och yppa vänligt, hvad du skåda fått,
För mig och natten blott!
Om med en blick, där himlen strålar åter,
Hon sammanknyter händerna och gråter
Och talar ord, som blott en ängel hör,
Sin aftonbön hon gör.
Men om den höljda barmen rörs och bäfvar,
Ett leende på rosenläppen sväfvar
Och kindens låga sakta tänder sig,
Då drömmer hon om mig.

FÖRSTÄLLNINGEN.
Alla känna fröjd och smärta,
Fast ej alla det förklara;
Hvarje flicka har ett hjärta,
Fast hon låtsar utan vara.
För de nöjen, gudar skicka,
Kan sig ingen dödlig akta;
Kyssar älskar hvarje flicka,
Fast hon låtsar dem förakta.
Yngling, älska, brinn och låga,
Och med köld skall du belönas,
Men ett liknöjdt steg blott våga,
Och ditt kval skall bli din skönas;
Och dess fåfängt dolda smärta
Skall i min, i röst förklara:
"Hvarje flicka har ett hjärta,
Fast hon låtsar utan vara."
Fordra tusen kyssar,--alla
Skall med hyckladt tvång hon unna;
Fordra ingen,--och den kalla
Skall ej en försaka kunna,
Skall ur tårar ofta blicka,
Skall i suckar hviska sakta:
"Kyssar älskar hvarje flicka,
Fast hon låtsar dem förakta."

FJÄRILN OCH ROSEN.
Rosen lutar, blek om kinden,
Hennes tid är all;
Fjäriln domnar under vinden,
Under skurens svall.
När skall fjäriln få tillbaka
Sina lekar och sin maka?
När förlåter
Dvalan åter
Rosens matta ögonlock?
Barn af sommarn, lefde båda
Lyckliga som den;
Inga skiften, ingen våda
Störde glädjen än.
Af hvarandras kyssar sälla,
Utan skuld att vedergälla,
Utan oro
Båda voro,
Och de måste störas dock!
Hur de dröja, hur de bida,
Aldrig väckas de;
Kärleken vid vårens sida
Kan ej lif dem ge;
Men på kullen, där de bärgas,
Nya, sköna rosor färgas,
Och i doftet
Öfver stoftet
Svärmar nya fjärlars flock.

FÅGELFÄNGARN.
Jag vandrar fram på skogens ban
Och blickar opp i tall och gran,
Och ofta nog jag fåglar ser,
Men ingen flyger ner.
Och hvar och en tycks fly den stråt,
Där jag har utsatt mitt försåt,
Och lika tomhändt, som jag kom,
Jag måste vända om.
Jag borde se med sorg och ångst
På min bedragna fågelfångst,
Men huru felt det än må slå,
Är jag förnöjd ändå.
Jag har en snara kvar till slut
Som aldrig lämnats tom förut,
Dit fågeln, lika gärna går,
Som jag densamma får.
Och när jag kommer hem igen
Jag gillrar än i afton den:
Och flicka lyder fågelns namn
Och snaran är min famn.

TILL AFTONSTJÄRNAN.
Stjärna, kvällens dotter, du,
Säg mig, hvad du skådar nu?
Ser du från din trygga borg
Mer af glädje eller sorg?
Kanske på ett stormigt haf
Seglarn nu från böljans graf
Än med fruktan, än med hopp
Blickar mot din ledning opp.
Kanske i en bortglömd dal,
Ensamt lämnadt med sitt kval,
Söker nu ett krossadt bröst.
I ditt milda öga tröst.
Kanske att på dig som bäst
Någon trogen flicka fäst
Sina blickar, och begär
Att sin älsklings möta där.
Ser du seglarns kosa störd,
Låt den bli till rätta förd!
Ser du sorgen, kvald och glömd,
Håll din ljusa tröst ej gömd!
Men om du min flicka ser,
Sänd en vänlig stråle ner,
Sen du skrifvit i dess sken,
Att jag väntar längesen.

DEN DÖENDE.
Den långa natten gått till ända snart:
Blir icke hvalfvet redan ljust och klart,
Och får ej träskets snö ett högre sken?
Var det ej orrens rop, söm hördes ren?
När morgonsolen glöder innan kort
Och snön på taket börjar smälta bort,
Och droppa efter droppa ren jag ser
Förbi den öppna gluggen falla ner,
Och syrsan tystnat inne, och jag hör
Den muntra sparfven kvittra utanför,
Då hållen mig en annan säng beredd,
En kärfve halm, på stugans trappa bredd.
Ty jag vill ledas dit och hvila där
Och se, hur skön och glad naturen är,
Och fröjdas än en gång åt land och sjö
Och sen i våren, där jag lefvat, dö.

YNGLINGEN.
Vind, som mig smeker och lämnar,
Säg, hvart din kosa du ämnar,
Skyndande, flyktig och snar,
Säg mig, hvar hamnar du,--hvar?
Bölja, som gungar min julle,
Skulle jag följa dig,--skulle
Årorna lyda ditt drag,
Svara, hvar hamnade jag?
Tankar, otaliga tankar,
Sägen, hvar kasten I ankar?
Barn af en ädlare värld,
Ges det ett mål för er färd?

TILL EN ROS.
Slumrarinna i den slutna knoppen,
Vakna snart och gläd din fosterdal,
Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen,
Som från himlen faller mild och sval.
Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet,
Varar blott så länge stunden rår.
Skynda, skynda!--Glädjen är som lifvet,
Lifvet åter som en flyktig vår.
Älska, njut och låga, sköna blomma,
Vecklad ut i fägring mer och mer!
Innan hösten må en ängel komma;
Som dig bryter och åt himlen ger.

DEN SKÖNA.
Allt är godt, hvad jag vill göra,
Allt är lätt, hvad jag begär,
Alla hviska i mitt öra,
Huru skön jag är.
En berömmer ögats låga,--
Växten en, en annan hyn;--
Får jag ej min spegel fråga
Eller tro min syn?
Tittar jag i spegeln bara,
Ser jag själf dock mycket mer,
Än min hela friarskara
På en afton ser.
Ljuft det vore att berömmas,
Fast berömmet är en vind,
Skulle ej mitt hjärta glömmas
För min vackra kind.
Men för den blott ord man äger,
Blott för den är känslan gjord;
Ingen till mitthjärta säger
Ett förtroligt ord.

VID EN KÄLLA.
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De växla i din våg.
Där kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.
Dock, där en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.
Nu åter en!--Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig;
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.
Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl,
Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!
Men hur de kommit, hur de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.
Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero!--
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?

DEN SJUTTONÅRIGA.
Jag vet ej, hvad jag hoppas,
Och hoppas likafullt;
Mitt hjärta känns så ödsligt,
Och är ändå så fullt.
Hvart syftar denna oro,
Som ej ett mål kan nå?
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Vid sömmen hela dagen
Jag sitter som en träl;
Jag tycks arbeta flitigt,
Det lider ej likväl.
Mot handen sjunker pannan,
Och nålen glömmes då.
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Jag mente: våren kommer,
Naturens dräkt blir ny;
Då skall min håg förändras
Och mitt bekymmer fly.
Och våren kom och sommarn,
Jag blef mig lik ändå.
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Jag älskar ej som fordom
Min sköna nejds behag;
Ju mera dagen klarnar,
Dess mera mulnar jag.
Hur skall min oro skingras,
Och när min sorg förgå?
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
O, den som finge hvila
I dödens lugna bo!
Kanske att blott i grafven
Ett hjärta finner ro.
Men dock, hur tungt att redan
Från sol och vänner gå!
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?


HÄMNDEN.
Skönt i loppet strålar bäcken,
Än af silfver, än af guld,
Och i sommarhettan häcken
Står med matta rosor full.
Bäckens svala bölja lockat
Alla nejdens flickor dit,
Och där häckens löf sig skockat,
Ler en gosse, gömd med flit.
Intet öga märker faran,
Ingen tunga binds af den,
Och åt löjet skattar skaran
Tusen yra offer än.
"Tänk, om någon skulle höra
Våra lekar och vårt glam!"
"Tänk, om häcken hade öra",
Svarar gossen och står fram.
"Han skall fångas, han skall jagas!"
Och han jagas, förrn han rymt.
"Han skall bindas, han skall agas."
Och han binds och agas, grymt.
Gissa, hvaraf bojan gjordes!
Bojan gjord af blommor var.
Gissa, hvari straffet spordes!
I en kyss af en och hvar.

BLOMMANS LOTT.
Bland sommardagens barn en ros jag såg
I första stunden af dess blomningstid.
Med purprad kind i knoppens famn hon låg
Och drömde blott sin oskuld och sin frid.
"Du sköna blomma, vakna, blicka opp
Och lär att lifvets bästa lott förstå!"
Så sade, fladdrande kring blad och knopp,