Samlade arbeten I - 11

Spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet.
Tvekande stod hon, dröjde och teg, men mildt i sin bäfvan
Föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat.
Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan,
Fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar
Lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd.
Icke ett ord blef taladt. Med ömt, halft tvekande saktmod
Drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan,
Ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar.
Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt,
Tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet.
Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen,
Ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väfven,
Lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna.
Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat
Närde hon stilla och log och tårades, själf som en gåta,
Själf som en gycklande dröm för sin ljuft förvirrade tanke.
"Hvarför", tänkte hon, dröjer jag här, som jag vore förtrollad,
Har jag ej mycket ännu att bestyra! Syrener och häggar
Bjuda mig blommor och löf, och likväl oprydd för de komna
Står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas
Af mossväggarne där, med mörknade taflor behängda;
Ser han då ut, som vore han van att mötas af sådant!
Kunde jag komma mig opp och företaga mig något,
Skulle jag lättare bli, och den oförklarliga oron
Lämna min själ. Hvad tåras jag för, hvad suckar jag öfver?--
Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar,
Är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna?
Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam
Sitter vid väfven jag då och kastar min spole och ryser,
När stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan.
Tom är gården och tyst. Min bror är borta, och borta
Äfven den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar,
Allt är ödsligt och hemskt, som i grafvar går man i rummen.
Nå'n gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan,
Skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer
Mulen och pratar en stund. och berömmer sin boning och reser.
Är då så ljuft allt detta, och borde jag annat än gråta,
Borde jag annat, än gråta också för sommarn! En okänd
Väntas och visar sig knappt, förrn redan han är som en broder,
Kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga
Djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta.
Hvad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?"
Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta, en blomdoft
Liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas.
Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer,
Friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen,
Kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna.
Farstun ville hon än långt grannare pryda med löfverk,
Sätta buketter i glas för rummen, och kammarn på vinden
Fylla med blomsterångor, att ljuft för de komna den första
Natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas.
Först dock på hushållskammarn en blick af vana hon fäste,
Öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna
Såg, då med kinderna flammande än och ögat i tårar.
Opp från väfven hon steg och försökte att härma ett löje.
Genast glömde sitt värf den tjänande tärnan och ställde
Korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan;
Själf med förundran nalkades hon den skyggande flickan.
"Hvarför", sade hon, "ser jag en tår i ert mulnade öga,
Hvilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla
Vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?"
Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan,
Leende gladt, som om ren hon visste det väntade svaret.
Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas,
Utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade:
"Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna,
Tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta,
Liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore;
Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret!
Hvilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer,
Kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme
Sitta som jag här inne i kvaluren af häggarnas dofter,
Se, om ditt hufvud ej tynges till slut och ögonen rodna!"
Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet
Aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.
Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna,
Tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt,
Ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan
Lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren.
Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan
Blicka på nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen,
Utan hon ångrade snart i sitt sinne det hårda, hon talat.
Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat
Fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans
Skuldra hon lutade ned sitt lockiga hufvud och talte:
"Visst långt mindre, än själf du förmodar det, goda Johanna,
Känner du mig och förstår, hvad mitt innersta tänker och drömmer.
Nyss, då den gamle begärde min hand, och mitt hjärta af ömhet
Fylldes och gärna hans ensliga lif jag förljufvat och tröstat,
Mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal.
Nu, då en gäst har kommit från vidt aflägsnade länder,
Okänd mer än en sky, hit drifven af vindarne, okänd,
Talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras af kärlek.
Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke
Själf i mitt innersta du, att jag ej blir sluten af skygghet.
Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen,
Syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken?
Nej, med sin spensliga rock kring lifvet och hatten i handen
Sprang han från kärran och lyste af fröjd, då han gjorde sin hälsning.
Sen--och jag finner det själf, hur tokig jag blir, då han nalkas--
Ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig,
Liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon.
Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna,
Är det af kärlek ej, men af hat, åtminstone vrede,
Att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom,
När han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott."
Sade och bäfvade skygg och tryckte sig närmare tärnans
Vänliga famn och gömde i den af blygsel sitt anlet.
Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast
Svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn.
Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan
Sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt.
Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade:
"Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda;
Innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna
Löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker,
Hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket
Samlats till lekar ren och beredt lusteldar för natten."
Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra
Ljudet af klockan, som slog i detsamma, och glädas att träffa
Allt som förut så förtroligt och kärt i det älskade hemmet,
Hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick
Flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten.
Men då hon klädt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda
Skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan.


Tredje sången.

Till hjärtat, som var kallt,
Säg, hur du lågor bar?
Hur kunde du bli allt
För den, du intet var?
Solen sänkte sig ned och skymdes af bergen i väster;
Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren.
Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats,
Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets
Ljufva behag och hörde ej opp att minnas och tala:
"Ser du den rodnande sjön", så sade han, "ser du, hur olik
Hafvet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder!
Här är grönska och färger och lif. Otaliga holmar
Skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla
Lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga.
Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet,
Öppnas en vidare rymd af vatten, och trefliga byar
Skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran.
Äter på andra sidan hvad fält af odlade tegar,
Bördiga, höljda af brodd, omgifna af skogiga höjder!
Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna
Skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan.
Här, där skymningen nu oss möter i skuggan af barrträn,
Här är siskornas lind, hit komma de första om våren,
Smekas på granarnas skott eller yfvas och sjunga i toppen,
Liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad.
Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen,
Skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren
Börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka.
Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar
Spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar;
Innan han anar det själf, är han nere på buren, och nätet
Faller omkring, och sången är slut och friheten borta."
"August", sade med bannande röst den vänliga systern,
"O, att du än är grym som förut och fägnas af sådant!
Är det ett nöje kanske att hålla en fånge i buren
Året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas?
Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes,
Förs hon till skogen och hör en like och svarar af menlös
Glädje och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan."
Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade:
"Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror,
Stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda
Lär man dock skynda, om blott af ett älskande hjärta man lockas."
Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden
Föga, ty nejden fäste hans blick, och ställen, besökta
Tusende gånger förut, uppfyllde hans tanke med minnen.
Leende talade då den främmande ynglingen åter:
"Grymma vi kallas, vore vi så! Men grymmare mycket
Är hvar flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara.
Se bland många blott en! Vid mitt hem, helt nära till gården,
Växte af åldriga björkar en lund, värderad och hägnad;
Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löfven
Började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos,
Samlades orrar ibland helt tama och åto i träden.
Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta,
Smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och bytte,
Ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke,
Skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!'
Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo,
Ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt.
Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom,
Mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt.
Denne dock hälsade ej, men tryckte blott hatten i pannan
Djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan.
Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet:
'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtviflan och bortgick;
Hvarför krossade du den arme?' Men hör, hvad hon svarte:
'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt
Taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?'
Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar.
Nu, säg själf, hvad grymmare är: att skjuta en fågel
Eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?"
Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden
Höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn,
Hvilken från barndomsåren han där sett vistas och lefva;
Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade:
"Lefver han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket
Likasom förr, när morgonen gryr eller aftonen nalkas?
Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat,
Mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fånge och bortglömt
Lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet."
Honom svarade rörd den vänliga systern och sade:
"Bort han flyttat för alltid, och tom sen dagar och veckor
Står hans koja vid sjön och gläder ej ägaren mera.
Kunde jag dock med ett ord eller några beskrifva hans bortgång!
Ofta, som hade han känt en gäckande aning, i vintras
Kom han och satt i vår stuga och rökte sin pipa vid ugnen,
Talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren.
Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan,
Hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom;
Nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden
Refvar och krokar och sen begynna att fiska på allvar.
Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan.
Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla,
Isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor
Öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes.
Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre
Kunde han styra sin färd, hvar gång han syntes ånyo,
Tills att af hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle
Rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter.
Då--en afton det var, och jag gick allena på stranden,
Lockad af blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt--
Fann jag mig, innan jag visste däraf, helt nära hans koja.
Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten
Hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma,
Ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning,
Innan jag vandrade bort.--Så trädde jag in i hans stuga.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd hvilande stilla;
Mattare var hans öga än förr och hvitare kinden;
Döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet.
Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han hufvu't,
Hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe
Vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäfva till källan;
Hämtade vatten och gaf den döende gubben att dricka.
Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog,
Tog han min hand i sin darrande hand och talade detta:
'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka
Känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen.'
Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös
Kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa,
Utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida.
Luften strömmade in, gladt hördes den jagande måsen
Ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar
Bruten allenast af fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet,
Var det en stråle af fröjd, eller syntes det vara det endast,
Efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans hufvud
Sjunkit mot skuldran, och lifvet med sorger och glädje försvunnit?
Hyddan lämnade jag med bäfvande hjärta och tillslöt
Dörren och vågade ej, förrn redan jag nalkades hemmet,
Stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande.
Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben,
Nej, långt mer som det minne jag får, sen jag länge betraktat
Fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna,
Solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla,
Sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider."
Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick.
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder
Älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns
Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta
Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen,
Blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten,
Glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne.
Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen
Höjde sig furar mot skyn, halfbrända, med glesnade kronor;
Icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens
Buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen af åsen.
Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös
Tafla af skogar och vatten och fält utbreddes för ögat,
Klädda i skimmer ännu af aftonens mattade purpur.
Skaror af vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar
Glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan,
Medan en annan fyllde dess rum med växlade färger.
Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad,
Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden
Fogade ljuft vallhjonet en ton, mångdubblad af eko.
Men till sin vän han talte, den främmande, full af förundran:
"August, mera bekant, långt mer än du varit mig nånsin,
Är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen.
Här visst ser jag den bok, på hvars strålande sidor du läsit
Allt, hvad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta,
Jag och min syster och du, och fördrefvo med aningar kvällen.
Lyckan af människans lott och kärleken, friden och glädjen
Lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar,
Vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken af eko,
Fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej änglar,
Leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta?
O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln
Segla de kring, framtindra ibland i en stråle af solen,
Blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften;
Var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska?"
Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans
Öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden;
Men med en halfdold suck hon frågade: "Talar han sådant,
Talar för andra han sådant, för mig upptäcker han intet!
Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något,
Är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar,
Mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam.
Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan
Endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta,
Gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon,
Någon att sluta mig till i en allvarsammare timme.
Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta
Sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklaradt!
Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad
Öfver naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet.
Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala,
Säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt,
Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom.'
O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar
Dröjde hos oss, hur vore det ljuft att kunna med henne
Växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast!
Låt mig höra ett ord, hvad heter hon? Namnet allena
Vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne.
Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?"
"Fråga ej", svarade gladt den främmande, "ingen i världen
Liknar hon, knappast sig själf. Den af smek bortskämda Maria
Hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker.
Hyllad af egna och främmande, snart enväldig och nyckfull,
Växte hon opp, men kär för oss alla förblef hon beständigt.
Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen,
Kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke;
Fordrade åter hon spotskt, hvad hon önskade, lydde man nästan,
Lydde, om än förtretad ibland, och visste ej hvarför.
Sådan kom hon en höst till staden, och klubber och kaffen
Började nu. På en kväll var ren landtflickan en mod-dam.
Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig,
Tog hon i dansen ett steg, lorgnerades, hviskades, mystes;
Allt var lyckadt och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt.
Då först blef hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn
Eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa
Kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo;
Kom en annan, som ej, kantänka, behagade henne,
Fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa,
Innan den finaste skymt af en rynka han såg på prinsessans
Näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet.
Då kom äfven er bror, en vild björnunge från norden,
Teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra;
Inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera,
Satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets
Saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljufvast.
Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll
Såg man i den, med glesnade löf, tungt sväfvande dimmor,
Bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen.
Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast,
Mera af under rikt och af drömmar, vakande drömmar.
Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria
Lyssna också, och man såg, att hon häpnade först af förundran,
Liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna.
Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken
Lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit
Drömmande kvar i vår krets. Förgäfves! Följande afton
Kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast.
Ändtligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån' gång,
Dolde hon tjusningen ej, och det öfvermodiga ögat
Svällde af tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick.
Hvilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag!
Hemma förtrolig hon blef, på en dans saktmodig och enkel
Trädde hon in, besvarande mildt hvar mötande hälsning.
Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad,
Lika mot alla hon var, och äfven den ringastes hyllning
Fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke.
Gladare nalkades snart hvar människa henne, och mindre
Slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes.
Sådan var hon, försök att föreställa er henne,
Full af växlingar blott, nyss en, nu åter en annan!
Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen"... Leende afbröt
Vännen hans ord: "Kom", sade han, "följen mig; källan vid stranden
Måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom."
Sagdt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen.
Snart till källan man kom. Af himlens skimmer bestrålad,
Outtömlig och klar, där låg den i bädden af blommor,
Lik ett människoöga, hvars frid, ej rubbad af stormar,
Dallrar af ljus blott än och af lifvets åder i djupet.
Tysta vid brädden af den nedsatte sig alla och drucko,
Hvilande där och betraktande sommaraftonens slockning.
Ord ej funno de mer och sökte dem icke; i tankar
Närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes af sällhet;
Men på den främmandes bild föll flickans öga i källan.
Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra,
Älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke;
Innan hon visste det, log dock, hans blick mot hennes och möttes.
Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat
Drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände, hur kinderna redan
Tändes af glöd, och hon såg med bäfvan sitt rodnande anlet
Blottadt i källan för ynglingens blick.--Då seglade vänligt,
Färgadt i purpur, ett moln utöfver den speglande böljan.
Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad,
Se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet
Glödde, och flyktig en skymt af en tacksam glädje allenast
Röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet.
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodren,
Nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar:
"Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke,
Nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet:
Min är redan Maria, ej mer den spotska Maria,
Nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger
Skönare, än han beskref, och mildare, ljufvare, bättre.
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes
Broder din hand! Så önskar hon, syster mot syster i byte;
Så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!"
Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset
Ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen
Sakta bland löfven och stod omsider vid brädden af vattnet.
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln,
Flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen,
Skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen.
Skonande fällde han stenen och såg, hur den bäfvande modren
Sam vid hans fötter ännu och trotsade döden af kärlek,
Tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad
Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden,
Lockad af fågeln och rädd att störa de båda vid källan.
Snart dock vände han om och spanade redan på afstånd,
Spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter.
Famnad af ynglingens arm, stod skön i den bleknade kvällen
Flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga hufvud;
Men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom
Leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga.
Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje
Tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt:
"Nu, hvad säger vår far, då vi så förlofva oss alla,
Hastigt, utan att nämna ett ord åt honom på förhand?
Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlofningen upphäfs."
Skämtande talte han så; men med oro hörde dock flickan
Orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlydt,
Så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles,
Glömt hans önskan och sin att lefva beständigt i hemmet,
Glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast.
Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo,
Innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta.
Så, af de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad.
Knappt af vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden
Hördes en kallande röst och man märkte den gamla Susanna.
Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig,
När med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt,
Färdig i ifvern att torka beständigt sin svettiga panna.
Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan,
Steg hon på sidan af vägen och väntade. Vänligt till henne
Talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan:
"Hvarför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna,
Släpar om dagen och hvilar ej ens, när aftonen nalkas?
Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker."
Så hon sade; ett svar gaf icke den gamla tillbaka,
Vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet,
Men afsides hon hviskade sen den komna i örat:
"Gud välsigne, mamsell, hvad ni dröjer, att vofflorna kallna,
Steken i grytan torkar och bränns, och den vördige pastorn
Sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard.
Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten,
Blir det i sommar kanske ert bröllop, säg, om ni redan
Svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?"
Sakta talade åter till henne den vänliga flickan:
"Vänta ej, gamla Susanna, att få tillreda mitt bröllop;
Somrar hinna förgå och höstar, innan det firas,
Kanske kommer till slut en vinter för evigt emellan."
Sagdt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran.
Själf hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt,
Drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljufva bekymmer fördjupad.
Men när trappan man hunnit och lätt från sitt hufvud hon hatten
Lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter,
Tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bäfvan,
Öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn.
Tung af mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle
Tröttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen af länstoln
Lutat sitt hufvud och somnat.--Ännu vid hans fötter på golfvet
Steg en strimma af rök ur den knappt halfslocknade pipan.
Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron,
Skön som den åldrige är, då de glesnade lockarna hvitnat,
Läpparnas purpur är slut, och kinderna vissnat och sjunkit,
Medan en lång, lång lefnad af ljus och förtröstan och kärlek
Röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder,
När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet,
Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka
Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads
Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa.
Knäböjd nära hans fot, vid den älskade ynglingens sida,
Stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga;
Slutligt sänkte hon tyst sitt hufvud och tryckte med varma
Läppar en kyss på hans hvilande hand. Förvånad ur slummern