Samlade arbeten I - 22

Och af svallande pulsar
Vaggas själen till gudars ro.

UNGDOMEN.
Bland de makter, som på jorden trona,
Bär blott vanskligheten säker krona;
Döden kan ej störtas, kan ej skona,
Och hans lia rostar ej.
Yngling, bäfvar du för härjarns spira,
O, så lär att stundens högtid fira!
Vet, en evighet af lif kan spira
I ett enda ögonblick.
Jord och himmel äges af minuten,
Jord och himmel kan i den bli njuten;
Hög och rik och gränslös, fast förfluten,
Kan den bli hos minnet kvar.
Men ej tanken dock, af lagar bunden,
Känslan är den makt, som adlar stunden,
Känslan ensam skördar i sekunden
Mer än tusen sekler sått.
Jubla, yngling! Gudalånet blommar
Än i dina pulsars varma sommar;
Än uti ditt hjärtas helgedomar
Lefver känslan stark och ung.
Men de flykta, men de domna sakta,
Dessa stunder, som din sällhet vakta;
Åldern nalkas, yngling, lär att akta
Skänkerna af lifvets vår!
Njut, så länge än din majdag varar!
Ingen blomma höstens stormil sparar,
Ingen blid, förtrolig sol förklarar
Vinterns långa, kulna natt.
Hvarför skulle du i fåfäng möda.
Glädjens enda, korta dar föröda?
Hvarför med ditt friska hjärtblod föda
Slumpens och bekymrens nyck?
Kärleken dig manar;--hör du buden
Af den späda, segerkrönta guden?
Ej blott tärnan famnar du i bruden,
Alla världar famnar du.
Rankan svajar, purpurdrufvan blöder,
Glädje blott i hennes nejder glöder,
Kungasalig vandrar tiggarn, bröder,
Under rankans krona böjd.
Älska, yngling!--Hjärtats lågor svalkas;
Drick!--En vinter utan drufvor nalkas;
Lef och gläds och njut och le och skalkas!
Frost och domning följa sen.

DEN VÄNTANDE.
Hur lång ar vägen? Kort för det friska sinnet,
Men lång, ack, lång för det sjuka hjärtats väntan.
När skall hon komma, när skall den hulda sjunka
Säll i min svallande famn?
Hit skall hon nalkas, valde hon än att nöta
På skogens sandiga stig den späda foten,
Hit, om hon älskat böljan och djärf i jullen
Klyfver den spelande våg.
Från uddens häll, i skygd af den krökta tallen,
Vill jag en spanande blick i växling sänka
På stigen än och än på det spegellugna
Sundets bestrålade längd.
Här vill jag lyssna;--tystnen, o sångarinnor
I skogens toppar, er sång begär jag icke;
Nej, blott ett sakta ljud af ett årslag fjärran
Eller den älskades steg.
Förgäfves! Ej ett bud från den hulda stillar
Mitt öras längtan; blott finkens driller domna
I nejdens lugn, och stundom i ekos sköte
Gökens melodiska suck.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast
Af rädda får, som i damm tillbaka vända;
Ser jag längs böljan;--endast en skara måsar
Glimmar i aftonens brand.
Men du, hvars ögas strålar på en gång famna
Planetens segrande lopp, atomens dvala,
Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon?
Säg, hvar den älskade är!
Förgäfves! Lik en kung, från din höga bana
Kringströr du håfvor, men hör ej barnens suckar;
Åt mig, som tigger endast ett svar om henne,
Skänker du strömmar af guld.
Hvem skall jag fråga? Månne den muntra lärkan,
Som nyss med bärgade vingar sjönk ur molnet?
Hvad? Eller höken, där han med spända segel
Sköter sin luftiga jakt?
Ack, hvarje pulsslag öker mitt kval, min saknad;
Förrädiskt nära bedragna sinnen hoppet,
Och hoppet åter blåser med falska läppar
Låga i kärlekens glöd.
Ej svalkar aftondimman, ur viken stigen,
Ej daggens yppiga skur mitt hjärtas trånad,
Ej nattens vind, som, susande kringom klippan,
Smeker min kyliga lock.
Till hvila går naturen, alltmer förbreder
Den tysta skuggan sitt täcke öfver jorden;
I hvarje blomma sväller en stilla brudsäng;
Ensam försmäktar blott jag.

FÄRD FRÅN ÅBO.
Ren fladdrar seglet, jullen är lossad ren.
I styret fattar ynglingens säkra hand,
Och skön och rodnande i stäfven
Sitter vid åran en landtlig tärna.
Ej tyngs den lilla, vaggande båten mer
Af mjölk och frukter; stäfvorna tömda stå,
Och kram och högtidsdräkter gömmas
Nu i den städade äppelkorgen.
Men aftonvinden lefver ånyo opp,
Och Auras vimplar peka mot fjärden hän,
Och seglet fylls, och afsked vinkas
Glädtigt åt jullarnas mängd vid stranden.
Och nu, o stad, farväl, och ett långt farväl!
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål,
Ej mera höra dina vagnars
Dånande larm på de fulla torgen;
Men vandra ostörd kring i en lugn natur
Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand,
Och lyssna säll till bygdens tungor:
Fåglarne, eko och silfverbäcken.
Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn.
På afstånd ser jag stranden af Runsala,
Där mellan sekelgamla ekar
Nymferna vårda Choraei källa.
Frid med din aska, skald från mitt fosterland!
Som jag du ofta vaggat på Auras våg
Och ofta, ofta längtat åter
Hän till din dal och dess gröna vakter.
Men kosan styrs mot öster;--den långa sjön
Står som en ändlös spegel för ögat fram,
Och hvita såsom svanor klyfva
Segel vid segel dess blanka yta.
Men solen sjunker, vindarne tyna af,
I skogen somna ljuden af fåglarne;
Blott här och där en bygdens tärna
Lyfter sin åre och ler och sjunger.
Men lifvets glada dröm vid naturens barm
Och hjärtats längtan och tärnans blyga kval
Och hoppets fröjd och minnets vällust
Sväfva i tonernas famn kring sunden.
Det mörknar ej, det ljusnar ej,--härligt hvälfs
En natt af silfver, bytt mot en dag af guld,
Kring jullen, där den sakta nalkas
Fjärden, som klyfves af Lemos udde.
Med fröjd och vemod ser jag de nejder nu,
Där du, begråtne yngling, din lager bröt,
Där, Ramsay, du kring skyddad fana
Samlade flyende kämpar åter.
Med vemod, när jag tänker: du togs så ung
Från hoppets sköna värld, från ditt kämpalif;
Med fröjd dock, när jag tänker: hjälten
Blödde för äran och fosterlandet.
Ännu med vördnad tycker sig skärens son
I skumma nätter skåda din vålnad där
Och, allt som strandens granar susa,
Höra din manande härskarstämma.
Så styrs bland lugna minnen vår glada färd,
Tills Vapparns vida fjärd är tillryggalagd
Och sundet med sitt tempel fjärran
Bjuder oss in i sitt trånga sköte.
Där ser jag kullens grönskande björkar ren;--
Min sällhets stumma vittnen, jag hälsar er
Och dig, o hydda, byggd på stranden,
Ärnad åt mig för den korta sommarn.
Mottag mig nu och låt mig en vingad stund
Bland sömn och drömmar bo i din stilla famn!
När första morgonstrålen glöder,
Väntar mig Frigga på kullen redan.

HVAD JAG ÄR SÄLL!
Hvad jag är säll!--I lifvets morgontimmar
Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag,
Lik seglaren, som i sin julle stimmar
På vikens spegellugn en sommardag;
Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver,
En blomrik tafla tindrar för hans syn,
Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver,
Och strålfull ler den under vattnets bryn.
Hvad jag är säll!--Stå icke jordens länder,
En gränslös bana, öppen för min gång?
Har jag ej skatter nog i mina händer,
Min stämda lyra och min glada sång?
Har jag ej språk, som talar till en annan,
Om än bland söderns nakna barn jag gick:
Det friska lugnet på den ljusa pannan
Och kärlek i det fria ögats blick?
Hvad jag är säll!--I tusen former dansar
Det sköna idealet kring min stig,
Och äran står vid vägens slut med kransar
Och vinkar leende och kallar mig.
Odödlighetens lugna sol förgyller
Det mål, jag söker, trånande och varm,
Och ingen låg, föraktlig tvekan fyller
Min djärfva, stolta, ungdomsfriska barm.
Hvad jag är säll!--En trogen flicka delar
Min ömhet, mina minnen och mitt hopp.
Finns någon fröjd, som i min lycka felar,
Den söker jag i hennes armar opp.
För hennes blickars oskuldsfulla värma
Uppblomstrar härligt mina känslors vår,
Och såsom fjärlar hennes kyssar svärma
Omkring det eden, i mitt hjärta rår.
Hvad jag är säll!--När lifvets morgon viker,
Står mig dock lyrans milda tröst igen.
Hvad jag är säll!--När äfven lyran sviker,
Har jag kanske ett namn till tröst för den.
Men om af ryktets tunga jag förglömmes,
Är mig likväl min hulda flicka kvar;
Och om ock hon för mina blickar gömmes,
Har jag dock minnet än af hvad jag var.

MÖTET.
Hon stod vid hasselhäckens dörr,
Den flicka, som jag älskar mest,
Och hennes blick, så yster förr,
Var nu med stilla vemod fäst
På tufvan, där förleden kväll
Hon vid min sida satt så säll.
En tårbegjuten ros hon bar,
Ett minne, som jag skänkte där.
Hon trodde, att jag fjärran var,
Och jag var henne dock så när;
I närmsta buske gömd jag låg
Och tårades och såg och såg.
Där stod en björk från fordomtid
Och grönskade och växte fritt;
Den bar min flickas namn,--bredvid
Bar den i ljusa barken mitt.
Tätt till hvarann jag båda skar
En afton, då jag ensam var.
Det var så kärt för hennes håg
Att se dem vara dag från dag.--
Nu stod hon suckande och såg
Den flydda vännens kända drag
Och skref, en sorgsen vers dit ner
Ur Ingborgs klagan af Tegnér.
Och jag blef tyst och gömd ändå
Och lät min flicka plåga sig.
Det var så ljuft att tänka på
De kval, den hulda led för mig;
Blott därför var jag otacksam
Och skyndade ej genast fram.
Men fjäriln flög till blommans knopp,
Och blomman gaf sin purpurmund;
Och trasten sjöng i björkens topp,
Och hennes make kom på stund;
Då nämnde jag min flickas namn,
Sprang opp och flög i hennes famn.

TILL EN FLICKA.
Flicka, säg hvad magiskt tvång det är,
Som mig ständigt till ditt hjärta jagar?
Säg mig, hvarför längtar jag att där,
Endast där fördrömma mina dagar?
Hvarför är den sköna helgedom,
Där naturen som prästinna dröjer,
För min blick så stel, så glädjetom,
Om ej dig jag bland dess under röjer?
Såsom jag i stoftets bojor snärd,
Såsom jag ett rof för ödets bölja,
Är för mig du mera än en värld,
Fast den minsta buske kan dig dölja.
Hulda, länge, innan dig, jag såg,
Var jag älskad, älskande tillbaka;
Ofvan molnen, där mitt hemland låg,
Ägde jag förut en dyrkad maka.
Rikare var hennes barm än din,
Hennes kyss var mera full att njuta;
Vid som himlen var dess famn, och min
Var dock ej för trång att henne sluta.
O, hur mönstrar jag ej mången gång
Dessa minnen ifrån fadershuset!
Hvad jag älskat såsom fri en gång,
Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset.
Flicka, ej din tjusande gestalt,
Färgen ej på dina rosenkinder,
Nej, en kärlek till det stora allt
Är den makt, som vid din famn mig binder.
Jord och himmel äger jag i dig,
Kan i dig blott till mitt hjärta pressa;
Undra därför ej, att du för mig
Är så dyr, så dyr som båda dessa.

DEN TILLFRISKNANDE.
O, låt mig sitta tyst på din bädd och skåda,
Hur våren sakta spirar ur vinterns dvala
Och purpursmyckad, blomsterbekransad åter
Lofvar mig gladare dar.
Jag satt ej längesen vid din sida, flicka;
Din hy var härjad då och ditt öga mulnadt,
Och dödens blekhet låg som en dyster drifva
Öfver ditt anlete bredd.
Nu har han flyktat. Leende strålar åter
Mot mig din hulda blick som en klarnad majsol,
Och på de blida kindernas värma svälla
Rosor och liljor igen.
Och alla löjen, alla de små kariter,
Som skrämda flögo unnan den kulnes spira,
Församlas åter, än kring din ljusa panna,
Än kring din yppiga mun.
De täckas lekar vill jag en stund betrakta,
Hur, fjärillikt, de hylla hvar nyfödd skönhet,
Tills själf med fjärilns mod jag mig lifligt sänker
Ned för att leka bland dem.
För hvarje tår, jag göt på din vinter, flicka,
Skall då din vår mig skänka en vacker blomma;
För hvarje suck, din bleknade läpp mig kostat,
Ger mig den friska en kyss.

VAGGSÅNG FÖR MITT HJÄRTA.
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!
Hvarför ser du mot dagen än?
Säg, hvad väntar du mer af den?
För de djupa sår kanhända
Någon helande blomma?
Arma hjärta, slut ögat till!
Dagens rosor du pröfvat nog;
Blott i sömnens dunkla lustgård
Gror den stängel, dig läker.
Sof, som liljan, hon slumrar bort,
Flyktigt bruten af höstens vind.
Sof, som hinden, tyngd af pilar,
Somnar in och förblöder.
Hvarför sörja förflutna dar?
Hvarför minnas, att sällt du var?
En gång måste våren vissna,
En gång glädjen, o hjärta!
Äfven du har din majdag sett;
Hvad, fast icke den evig blef!
Sök blott ej dess milda låga
Än bland vintriga skuggor!
Minns du sällhetens stunder än?
Lunden grönskade, fågeln sjöng,
Och ditt kärleksfulla tempel
Var den doftande kullen.
Minns du famnen, som slöt dig där?
Minns du hjärtat, som sökte dig?
Minns du än den kyssbetäckta
Läppens domnande eder?
Då, när öga i öga såg,
Känsla speglad i känsla låg,
Då var tid att vaka, hjärta,
Nu att slumra och glömma.
Sof, oroliga hjärta, sof,
Glöm, hvad världen har ljuft och ledt!
Intet hopp din frid förstöre,
Inga drömmar din hvila!

BARNDOMSMINNEN.
Jag minns en tid, jag minns den hvar minut,
Då lifvets maj på mina kinder glödde
Och i min späda barm en ros slog ut,
Hvars fägring inga stormar än förödde.
Hur säll jag lefde i min oskuld då,
Lik morgonstundens första fläkt i dalen!
Min fröjd var ren som ljuset i det blå,
Och lätta såsom daggens pärlor kvalen.
Då tycktes glädjen bo i hvar gestalt
Och jorden le, liksom af änglar buren,
Och vindens susning, bäckens sång och allt
Var barn som jag och lekte med naturen.
Men snart du flydde, sköna barndomsvår,
Att aldrig värma detta hjärta mera.
Ack, lundens fägring knoppas år från år,
Men lifvets blomma en gång och ej flera.
Förgäfves, sen dess, purpur tynat af,
Du vattnar hennes rot med tårefloder;
De bleka bladen söka blott en graf,
Och stängeln sjunker mot sin kalla moder.
O, snart ju ila dessa stunder bort,
Som offras här åt sträfvandet och hoppet!
Då mänskans bana mättes ut så kort,
Hvi skall dess glädje vissna under loppet?
Mot dig jag blickar, tid, som har förgått,
Som seglarn på sin sörjda strand tillbaka;
Ack, le och njuta, det var barnets lott,
Och ynglingens är strida, och försaka.
Hvad är den värld, som ljusnar för mitt hopp,
Den palm, hvarom min djärfva aning talar,
Emot den hydda, där jag växte opp,
Och kransarna uti min barndoms dalar!
Dock klagar icke jag.--Den fröjd, som var,
Skall hjärtats dufvobud ej återfinna;
Blott, ljufva minne af förflutna dar,
Blif du min trogna följeslagarinna.
Kanske ännu vid vägens slut en vän
För den af bördor tyngda vandrarn ömmar,
Kanske att ålderdomen ger igen
Min forna frid och mina barndomsdrömmar.
När, böjd mot stafven i min matta hand,
Jag ser det rum, där inga sorger agga,
Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand
Som fordom mången afton till min vagga.

VID EN VÄNS DÖD.
Förgänglig var då den sälla lott,
Mig brydde;
Lik vårdagsfläkten den smekte blott
Och flydde.
Ack, ljuft jag drömde,
Jag mig förglömde;
Men snart kom den, som min glädje gömde
I grafven.
Hur kärt, hur ömt jag än nämner dig,
Du flydda,
Du hör mig ej, du ej öppnar mig
Din hydda;
Min tår ej räcker,
Min suck ej väcker
Det bröst, som stoftet och natten täcker
I grafven.
Dock, ömma vän, fast för ödets slag
Jag dignar,
Min sorg är ljuf, och min smärta jag
Välsignar;
Ty du har vunnit
Och friden hunnit:
Det lugn, jag mist, du fördubbladt funnit
I grafven.
Ja, lycklig du, som din staf har fällt
Och somnat;
På jorden är blott det hjärta sällt,
Som domnat.
Mot ödet, tiden,
Mot stormen, striden,
Hur lugn är hvilan, hur djup är friden
I grafven!
Sof, sälla ande, från flärden skild
Och kvalen,
Sof sött som daggen, om kvällen spilld
I dalen;
Tills gryningsstunden
Bestrålar runden
Och väcker slumrarn ur morgonblunden
I grafven.
Det frö till lif, som i mänskan göms
Af ljuset,
I mörkrets fjättrar ej evigt glöms
I gruset.
Hvad döden fäller,
Han återställer,
Och knoppen blott, hvarur blomman väller,
Är grafven.

ÖFVER ETT SOVANDE BARN.
Hur säll i vaggans famn du hvilar än,
Hur obekant med villorna och flärden!
Din bädd--af modershand bereddes den,
Din ro--af syskon från den högre välden.
Som morgonlugnet kring en källas blå,
Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver;
Ty tidens vinge slog ej än därpå,
Och ödet gick ej än med storm däröfver.
Du ler:--o, röjdes dock en gång för mig
Den bild, som leker i ditt slutna öga!
Det är ej jorden än; som tjusar dig,
Det är ett minne från det fjärran höga.
Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott,
Med blommans lif att hjärtats lif förena!
I dina blickar härske slummern blott
Och drömmens ängel i din barm allena!

PÅ ETT BARNS GRAF.
Hvem mätte ut din strid så kort,
Säg, späda barn, som slumrat bort
Från jordens fröjd och smärta?
Dess vår du endast skåda fick,
Dock bodde tårar i din blick
Och oro i ditt hjärta.
Nu är ditt lugn dig återställdt,
Nu sofver du så djupt, så sällt,
Som under snö och ilar
Den fallna blomman hvilar.
Den lott är ljuf, den seger skön,
Att ren till dagens fulla lön
För morgonväkten fällas.
Ack, mången gick i sorgens dal,
Som såg det gry, betryckt af kval,
Och fridlös såg det kvällas,
Men kom ej såsom du likväl
Med ren och obefläckad själ
Vid Herrens vink ur kvalmen
Till skuggan och till palmen.

LIF OCH DÖD.
Lifvets ängel satt på skaparns högra arm,
Nedanför låg jorden i sin barndom än;
Och den Högste såg ifrån sin höjd med harm
Ren den första synd, som växte opp på den.
Flyg, så sade Gud till lifvets ängel då,
Straffande till jordens skuldbehöljda dal!
Ingen fröjd skall evigt blomma mer därpå,
Intet väsen fly förgänglighetens kval.
Och Guds sändebud flög ned till syndens land,
Svingande sin lia, som hans herre bjöd;
Och när stoftets son såg spåren af hans hand,
Nämnde han förskräckt den ljusa ängeln _Död_.
Och den höge skördarn skonar ej.--Hans glaf
Krossar örtens ringhet, krossar ekens prakt.
Hög och låg och rik och fattig, kung och slaf,
Alla bäfva för hans allvar, för hans makt.
Men utaf de offer, som han fäller här,
Samlar han det ädla, som låg gömdt i dem,
Skiljer det från grusets smitta blott och bär
Allt försonadt åter till sin Gud, sitt hem.

TILL DEN ÅLDERSTEGNE.
Sörjer du en tid, som är förfluten,
Ädle gamle, där du tyst och sluten
Skrider fram i ålderns kulna dal?
Tänker du med saknad på de stunder,
Då du närde känslans rika under
Och den ungdomsvarma pulsen svällde
Än af salighet och än af kval?
Ingen vällust spirar på din bana
Kärlekens och ärans djärfva fåna
Svajar fjärran från din öde stig;
Nöjets blida, balsamfyllda fläktar,
Flickans rosor och pokalens nektar
Lifva sjuklingen och lifva slafven,
Ack, men lifva icke mera dig.
Löna dig för mödorna och striden
Dessa lemmar, stämplade af tiden,
Denna längtan, som sitt mål ej hann?
Eller gömmer det förödda tjället
Någon njutning, någon skatt i stället
För den glädje, som kom in med våren
Och som gäckande med den försvann?
Ja, i djupet af ditt inre väcktes
För hvar trånad, som af tiden släcktes,
Högre nöjen, renare begär.
Ack, vi skåda blott din yttre slöja,
Blott de fåror, som din panna plöja,
Icke fridens ängel i ditt hjärta,
Ej det eden, som han skapat där.
Se, när dagens purpurlågor glimma,
Tjusar än en guldbestrålad dimma,
Än en blomma, i sin knoppning röjd.
Först när solens milda flamma bärgas,
Flyr det bländsken, hvaraf gruset färgas,
Och i oförgänglig skönhet tindrar
Då det stjärnbeströdda fästets höjd.
Så, när ålderns långa afton skymmer,
Flykta själens jordiska bekymmer,
Och dess himmel går förklarad opp.
Är det svårt att lifvets dag försaka,
Kan du önska dig dess glans tillbaka,
Då din kväll är ljus som stjärnerymden
Och omätligt såsom den ditt hopp?
Allt, hvad fordom du som ljufvast tänkte,
Allt, hvad sträfvandet och lyckan skänkte,
Står ett bleknadt intet för din syn,
Som för vandraren på Alpens höjder
Dalens dofter, fjärilar och fröjder,
När han fjällets fria hjässa hunnit
Och af eter svalkas ofvan skyn.
O, hvad är den sällhet, här vi söke?
Blott ett blomstersmyckadt troll, ett spöke,
Ur sin natt af fantasin befalldt.
Trånfull sträckes famnen till dess möte,
Jublande vi sjunka i dess sköte,
Men som rök omsluter oss fantomet,
Fridlöst, mulnadt, gycklande och kallt.
Lycklig du, som flärden mer ej dårar;
Lögnerna af jordens falska vårar
Har du lärt att fatta med förakt.
Inga skiften nå ditt trygga läger,
Hvad du hoppas, hvad du sökt och äger,
Fostras ej i dödlighetens parker
Och förvissnar ej med deras prakt.
Skygd mot villorna och mot passionen
Och ett minne, huldt som harpotonen,
Och en graf, som vinkar och som ler,
Och en röst, som bakom grafven talar,
Kallar, bjuder, tröstar och hugsvalar:
Där den sällhet, som du eftertraktar
Och som åldrens stilla bana ter.
Hell dig! Undan stormarna och åren,
Hög och segrande i silfverhåren,
Vandrar du mot evighetens rand,
Seglarn lik, som, ren af lugnet vaggad,
Ser på afstånd oceanen fradgad
Och med glädjens hvita vimpel hälsar
Stränderna utaf sitt fosterland.

BARDEN.
I dalens famn förflöt hans barndomstid,
Hans lif var lugnt som källan vid hans hydda.
Hvar nyfödd dag kom rik af hopp och frid,
Och ingen oro tog han från den flydda.
Han själf ej drömde om sin framtid än,
Och ingen anade hans kall med åren.
Hans värld var trång; dock storhet fanns i den,
Och skönhet väcktes äfven där af våren.
Och obekant och sluten i sig själf,
Men med en jättelik natur förtrogen,
Han lärde kraftens språk af bygdens älf
Och saknadens af bäckarna och skogen.
Där såg han klippan trygg bland stormar stå,
En bild af mannens mod, en bild af hjälten,
Där lyste kvinnans själ ur himlens blå,
Och kärlek slog i blommor ut på fälten.
Så ammades han opp, hans håg blef stor,
Hans barm bekant med fröjderna och kvalen;
Han tog farväl af hydda och af mor
Och gick med lyrans skatt ur barndomsdalen.
Och genom världen drog han med sin sång,
Till hvarje slott, till hvarje koja bjuden.
Han sjöng,--och slafvar glömde bojans tvång,
Och kungapannor klarnade vid ljuden.
Och stod han hög i borgens rund ibland,
Förmälande en djärf bedrift med tonen,
Då lyste drottens blick som stjärnans brand
Och riddarsköldar dånade kring tronen.
Och tärnan satt och hörde på hans röst
Med ögon, på den stolta skaran vända,
Och hennes kind blef röd, och hennes bröst
Bestormades af känslor, förr ej kända.
Så sjöng, så lefde han i lifvets vår,
Och så i lifvets sköna sommarstunder,
Tills tiden kom med vinter till hans hår
Och åldern blekte kindens ros därunder.
Då gick han åter till sitt hem och tog
Ännu en gång sin lyra där i handen
Och grep en djup ackord på den--och dog
Och gaf åt andens fosterbygder anden.
Nu grusas vården öfver bardens graf,
I sekler ren hans aska bott där inne;
Men sången flyger öfver land och haf,
Och hjärtan glöda vid den ädles minne.

TILL TRÅNADEN.
För jordens gudar höjer jag ej sången;
Jag bringar offret af min lyras röst
Åt trånaden, åt den förgråtne fången,
Som gömd och okänd ammas i mitt bröst.
Där mellan lifvets sorger bor den höga
Med dunkla forntidsminnen i sin barm,
Och tårar svälla i hans mulna öga,
Och tomhet famnas af hans sträckta arm.
O, hvarför kan jag ej hans dar besälla,
Ej finna svalka för hans hjärtas brand!
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa
Och ger åt främlingen ett fosterland?
Ack! Evighetens håfvor blott försona
Den stoltes kvalfullt lågande begär,
Och såsom konungen sin stela krona
Föraktar ängeln hvarje njutning här.
Och därför ser han, hvar gång östern randas,
Med tårar opp mot en förhatad dag,
Och därför mäter han hvar stund, jag andas,
Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.
Haf, tålamod, du gäst från högre trakter!
Din pröfvotid är hård, men icke lång;
Det blir en natt, som söfver dina vakter
Och för dig sakta ur din bojas tvång.
Snart skall du, själf befriad lyfta vingen
Och fly från jorden, en förklarad hamn,
Och ofvan stjärnorna och ofvan tingen
Din himmel nå i fosterlandets famn.


IDYLL OCH EPIGRAM

1.
Flickan kom ifrån sin älsklings möte,
Kom med röda händer. Modren sade:
"Hvaraf rodna dina händer, flicka?"
Flickan sade: "Jag har plockat rosor
Och på törnen stungit mina händer."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med röda läppar.--Modren sade:
"Hvaraf rodna dina läppar, flicka?"
Flickan sade: "Jag har ätit hallon
Och med saften målat mina läppar."
Åter kom hon från sin älsklings möte,
Kom med bleka kinder.--Modren sade:
"Hvaraf blekna dina kinder, flicka?"
Flickan sade: "Red en graf, o moder!
Göm mig där och ställ ett kors däröfver
Och på korset rista, som jag säger:
En gång kom hon hem med röda händer,
Ty de rodnat mellan älskarns händer.
En gång kom hon hem med röda läppar,
Ty de rodnat under älskarns läppar.
Senast kom hon hem med bleka kinder.
Ty de bleknat genom älskarns otro."

2.
Först gå bäckens första bubblor sönder,
Först förvissna vårens första blommor;
Men din första kärlek, unga hjärta,
Öfverlefver länge hvarje annan.

3.
Om sin lycka talade en fästman:
"Nästa söndag lyses sista gången,
Nästa måndag skall mitt bröllop firas,
Nästa torsdag för jag hem min fästmö."
Söndag kom,--det lystes sista gången,
Måndag kom,--och firadt blef hans bröllop,
Torsdag kom,--och hemkom-öl blef bållet,
Men ett hemkom-öl med sorg och tårar,
Ty till grafvens hem han förde bruden.

4.
Gossen hann till femton år--och trodde
Ej ännu, att kärlek fams i världen,
Och han lefde fem år till--och trodde
Ej ändå, att kärlek fanns i världen.
Kom så oförtänkt en bildskön flicka,
Som på några timmar honom lärde,
Hvad han under tjugu år ej fattat.

5.
Tvenne myrtnar stå i Lauras fönster;
Till den ena bär hon vatten ständigt,
Men den andra torkar bort i krukan.
Hvarför vårdas en och glöms den andra?
Ty hon fick dem ej af en och samma,
Men den ena af sin unga älskling
Och den andra af sin man, den gamle.

6.
När den sköna maj med sippor kommit,
Kransa tärnor sina bruna lockar,
Skyndande till ringdans kring sin majstång.
Under dansen äro alla glada.
Glad är den, som bär ett vackert smycke,
Glad är den, hvars blomsterkrans är lyckad,
Glad är den, som känner kinden rodna.
Frågar du, hvem gladast är af alla?
Den, som ser sin fästman med i ringen.

7.
Tvenne popplar susa öfver grafven,
Där en trogen ynglings aska gömmes,
Satta fordom af hans flickas händer.
Nu i poppelskuggan springa barnen,
Som hon fostrat med en annan make
Jaga fjärilar och plocka blommor.

8.
Mellan friska blomster genom lunden
Gick den goda flickan helt allena,
Och hon bröt en nyfödd ros och sade:
"Sköna blomma, om du vingar ägde,
Skulle jag dig sända till min älskling,
Sen jag fästat tvenne lätta budskap,
Ett vid högra vingen, ett vid vänstra,
Ena: att han dig dock skulle kyssa,
Och det andra: sända dig tillbaka."

9.
I sin fästmans armar grät en flicka
Och beklagade sitt hårda öde:
"Under sista natten, gode yngling,
Brann min hydda, brunno mina hjordar,
Allt, ack, allt, hvad jag i världen ägde "
Gossen gladdes i sin själ och tänkte:
"Har den trogna flickans hydda brunnit,
Dubbelt skall hon då min hydda älska;
Hafva hennes många hjordar brunnit,
Dubbelt skall hon fägnas då af mina;
Har hon mistat annat allt i världen,