Samlade arbeten I - 05

herregård. På den uppresta estraden steg Fredrik Cygnaeus; pekande på
aftonskimret i vikarna och på månen, som i vårnatten höjde sig öfver
grantopparna, talade han om Finlands minnen och Finlands hopp, med
maning att lefva och dö för detta land. Nu var det Vårt land
uppstämdes, hufvudena blottades, och den fosterländska sången begärdes
och sjöngs om och om igen, buren sen dess på samma melodi till tusen
sinom tusen hjärtan i de tusen sjöars land. Skalden själf var vid denna
minnesvärda fest hemma i Borgå, där han som gymnasiets rektor väntade
Grot på rysk inspektion.
Det var den 13 maj 1848, den första dagen af Finlands
februarirevolution; den andra var den 12 december, då ändtligen Fänrik
Ståls sägner, första samlingen, utkom af trycket.
Den första upplagan af Fänrik Ståls sägner utgjorde 2,000 ex., hvilket
då för tiden var betydligt nog. Förlaget för Finland hade öfvertagits
af en yngre broder till den nyss aflidne bokhandlaren Öhman i Borgå,
mot ett honorar af 500 rubel silfver. Men i sista ögonblicket fann
denne affären riskabel och drog sig tillbaka med begifvande af
Runeberg, som nu själf öfvertog förlaget. Det var den 14 december på
morgonen, och det gällde att med den tidens kommunikationer få upplagan
distribuerad till jul. Fru Runeberg, som skötte den praktiska sidan af
saken, gaf sig ej tid att förtära något på hela dagen, förrän vid
tedrickningen på kvällen, upptagen helt och hållet med att inpakettera
och expediera den dyrbara julgåfvan, som de följande dagarna af poster
och resande kringfördes i hela landet. Hennes broder, bergmästar
Tengström i Helsingfors, fick emottaga en fora med 986 ex., hvartill
han efter par dagar rekvirerade ytterligare 264, dessa dock för
landsorten; närmare halfva upplagan åtgick i Helsingfors, där redan
första dagen 325 ex. i boklådorna försåldes. I Borgå försåldes den
första månaden omkring 200 ex. I Vasa klagades, att endast 50 ex.
ditkommit strax efter jul och inom par dagar försålts: kunde man ock
sedan få låna ett exemplar af någon bekant, så ville man dock själf ega
denna dyrbara bok. På landsbygden var den litterära afsättningen
trögare, men Fänrikarne nådde hastigt äfven dit; inom ett och ett halft
år var upplagan slutsåld.
Gripande var det intryck, Sägnerna vid detta sitt första framträdande
gjorde. Snellman i Kuopio, som ej erkände någon finsk
nationallitteratur annat än på finska, skref till Runeberg, några
månader senare: "Med tårar i ögonen och hjärtat fullt beslöt jag vid
läsningen af Ståls sägner att sända dig en tacksägelse, så varm jag
kände den böra vara. Detta beslut gick med många andra. Sak samma kan
det vara, du har säkert tagit min glädje och tacksamhet med i vårt
fosterlands allmänna". Lars Stenbäck i Vasa, som så strängt dömde all
skaldekonst, läste dem åter och åter för unga och gamla: Montgomery
skref från Umeå och proponerade genast brorskap och duskap med skalden:
och hvad de öfriga veteranerna tänkte, som efter en så fullkomlig
glömska nu fått öfver sig och sitt verk upprest ett monument, förmer än
kopparns eller granitens, därom vittnar ännu i Runebergs hem i Borgå
den stora silfverkannan med Finlands lejon på locket, som af dem och
deras ättlingar skänktes åt Fänrik Ståls sångare.
Efter Sägnernas utkommande tvistade recensenterna i tidningspressen om
huruvida de voro att hänföra till balladens eller romansens kategori,
mera lyriska, episka eller dramatiska till sin art. I själfva verket
har Runeberg i dem skapat en ny, modern diktform: poetiska berättelser,
hvar och en ett helt för sig, med situationer och gestalter, versmått
och ton omväxlande i fullkomlig frihet och dock förbundna allesamman
till ett helt såväl genom sin gemensamma sagesman och sitt gemensamma
ämne som ock genom den för dem alla gemensamma andan. Till form som
innehåll äro Fänrik Ståls sägner ensamstående, hvarför ock d:r W.
Eigenbrodt, Runebergs tyske öfversättare, som måhända djupare än någon
främling från de stora kulturlanden lärt känna Runebergs hemland,
kunnat beteckna dem som "en höjdpunkt af modern konst öfver hufvud",
"den mest storartade patriotiska diktning som någonsin diktats".
Den väckelse, som börjat inom Lördagssällskapets krets, hade med Fänrik
Ståls sägner omfattat hela nationen, sådan den representerades af sin
bildade klass. I dem trädde hennes bästa traditioner fram och talade
ett språk, som griper hvarje ofördärfvadt hjärta. De utgöra det
lefvande beviset på nationens enhet och nationens rätt att vara till.
Runeberg, säger G. Lagus, "har icke vädjat till några förgängliga
dokumenter, som af de mäktige kunde förtrampas, han har grundat denna
rätt på den djupa kraften hos folkets karaktärer, på kärleken till det
land, som blifvit det beskärdt, och på den sedliga anda, som
öfvervunnit hvarje bittert öde och gått segrande fram ur själfva
nederlaget".

MELLAN SÄGNERNAS FÖRRA OCH SENARE SAMLING.
Sedan Krimkriget 1855 fört Nikolai I:s regeringssystem i grafven och
Alexander II:s på tronen, hade en våg af den liberala strömningen i
Europa omsider nått äfven Finlands aflägsna bygder. Våren 1856
presiderade kejsaren i Finska Senaten och framlade sitt program för
landets utveckling, år 1861 sammanträdde januariutskottet och 1863, mer
än ett halft sekel efter Borgå landtdag, landets till landtdag
församlade Ständerrepresentation. Det nyväckta nationalmedvetandet,
hittills bundet inom hjärtan och sinnen, trädde nu ut för att
förverkligas i handlingens värld; den kulturella rörelsen öfvergick i
en social och politisk, så storartad, som af små förhållanden i ett
litet land kunde väntas. I handel och industri, i kanal- och
järnvägsbyggnader, i folkskolor och lärda skolor, i tidningar och
tidskrifter, i ämbetsverkens byråer, i kommunalstämmor och
ständerförsamlingar, öfverallt skall man kunna spåra denna patriotiska
anda, hvars djupaste och friskaste rötter vuxit i Runebergs diktning
och Fänrik Ståls sägner. Det var vid denna tid generalguvernören grefve
Berg, det försvinnande systemets representant, som nu fick afgå för en
friare utvecklings kraf, fällde det betecknande yttrandet, att Fänrik
Ståls imprimatur var censurens största misstag i Finland: att misstaget
fördubblats, om detta imprimatur hade förvägrats, var en tanke utanför
hans fattningskrets.
Denna tid, som för Runeberg infaller mellan de två samlingarna af
Fänrik Ståls sägner, betecknar ett långvarigt uppehåll i hans poetiska
produktion. Det var dock icke den politiska rörelsen i landet, som
upptog honom. Runeberg ställde sig med afsikt främmande för all
politik. Hans vistelse i Borgå, på sidan af hufvudstadslifvet, kom
honom härvid till godo. Under Krimkriget, då kanonaden från Sveaborg
skallrade i fönsterrutorna på Kroksnäs, fortsatte han där sitt vanliga
skärgårdslif. Professor Ilmoni, som i regeringens uppdrag försökte i
Sverige motverka den där på vissa håll uppflammande krigsifvern och
dess beräkningar på en resning i Finland, hade uppmanat äfven Runeberg
att i denna sak uppträda med en vederläggning. Men denne, som
visserligen delade hela folkets lojala trohet mot en lojal monark,
svarade afböjande. "Och därför, gode broder", tillägger han, "anser jag
mig icke vara mindre varm för mitt fäderneslands intressen, jag vill
blott icke direkt gripa uti dem, utan söka efter mitt mått befrämja dem
genom att troget verka inom det lilla område, där jag arbetar". Också
är det ett eget sammanträffande, att 1863, samma år som med
landtdagarnes återinkallande det politiska lifvet tog sin början i
Finland, Runeberg drabbades af det slaganfall, som för alltid
förstummade hans lyra. Den ena epoken var afslutad, den andra begynte.
Äfven i språkfrågan ställde Runeberg sig och sin diktning utom striden,
ehuru hans vänner uppmanade honom att uppträda och lägga sin auktoritet
i vågskålen. Han följde med sympati arbetet för det finska språkets
höjande, hvarförutom den högre odlingen ej kunde vinna allmännare
spridning i landet; han bevarade äfven sin vänskap för Snellman, men
ogillade bestämdt dennes nationalitetsteori, enligt hvilken landets
bildade klass, då för tiden enbart svenskspråkig, var en nationen
påförd främmande kast, som egde att i fosterlandets namn byta
språk eller gå under. Också känner hans diktning ingen sådan
national-åtskillnad. Den sociala åtskillnad, som där framträder mellan
herremannaklass och allmoge, är bildningens och lefnadsvillkorens, icke
språkets eller rasens. Hanna på prästgården, Augusta och majoren på
herregården, Älgskyttarnes Herr kommissarie och hans husfru, alla
representanter för den bildade svenskspråkiga klassen, umgås med den
kringboende finskspråkiga allmogen så lätt och förtroligt, att det ej
ens fallit skalden in att i dikten antyda tillvaron af skilda språk. I
skildringen af allmogen är det flertaliga finskspråkiga elementet icke
för honom något väsentligen annat än det fåtaligare svenskspråkiga. I
Fänrik Ståls sägner, där folktyperna tecknats rikast, skall man väl
förgäfves fråga, huruvida Runeberg mött dem under konditionstiden i
inlandet eller bland kustbefolkningen vid Borgå. Sven Dufva, Munter och
äfven Spelt äro mera utprägladt finska, Gamle Hurtig, De två
dragonerne, N:o femton Stolt måhända mera svenska. Men alla kunna de
säga som Adlercreutz om Munter eller som studenten i Fänrik Stål:
"Äfven jag är finne!" Så innerligt äro de vuxna ur den historiska
traditionens anda, som utgör en nations väsentliga enhet och kännemärke
och inför hvilken skiljemurar i härkomst och språk falla i grus".
Äfven beträffande Runebergs egen diktning, som hvarken då eller ens nu
trängt ned till massan af nationen, kan man med fog påstå, att det ej
varit skillnaden i språk, utan i bildningsvillkor, som härvid utgjort
hindret. Hvarför skulle ej annars Finlands svenskspråkiga
allmogebefolkning, för hvilken det språkliga hindret ej förefanns,
hafva tillegnat sig densamma framför den finskspråkiga? Först sedan
folkskolorna upptagit Fänrik Ståls sägner, har Runeberg begynt verka
bland folkets djupare lager äfven på finska; under 1870-talet uppstodo
genom samverkan af flere författare förträffliga finska
öfversättningar, som tjänat äfven de finskspråkiga högre läroverken och
den finskspråkiga bildade allmänhet, som ej läser Runeberg på hans eget
språk. Men hvad hvarken språk- eller bildningsförhållanden hindra, är
att Runebergs verk tillhöra Finlands nationallitteratur, så länge här
en nation existerar.
Men om Runeberg icke af det rikare offentliga lif, som uppblomstrade i
hans land, låtit sig bortryckas från sin diktning, så har dock hans tid
på 50-talet varit af andra omständigheter splittrad.
Sedan skalden hvilat ut efter Sägnernas förra samling och äfven några
nya tillkommit, inträffade sommarn 1851 hans svenska resa, hans enda
färd utom hemlandets gränser. Han reste i sällskap med Duneker sjövägen
öfver Helsingfors och Åbo och dröjde i Stockholm tolf dagar, i Uppsala
två, emottagen med hedersbetygelser, som väl därförinnan icke kommit
någon finsk man till del i utlandet. Det var dock icke
hedersbetygelserna Runeberg sökte, utan hjärtan och tankar, och han
fann dem till och med vid audienserna på slottet och vid de officiella
middagarna, hos v. Beskow med notabiliteterna af Sveriges vittra och
lärda samfund, på Hotel Fenix med riksdagsmän och litteratörer, men
framför allt vid enskilda bjudningar och samkväm, där han lärde känna
Stockholms litterära personligheter. I Uppsala, där han fem timmar å
rad fick stå och höra på tal, utan att komma i samspråk med
studenterna, gick han slutligen förtretad sin väg. Huru djupt hans verk
trängt in äfven i Sverige, fick han under dessa dagar till fyllest
erfara. Samhörighetskänslan mellan syskonländerna på hvardera sidan om
Bottenhafvet, hvilken lidit någon afbräck under den finska nationens
sträfvan att stå på egen botten, hade genom Fänrik Ståls sägner
återknutits med den historiska traditionens starkaste band; Sverige är
i dem representeradt af sådana män som v. Döbeln, Sandels, af Klercker,
v. Schwerin, Wibelius: Äfven Runeberg själf härstammade från Sverige,
där hans farfar verkade som kyrkoherde på Alunda prästgård i Uppland.
Ärkebiskop af Vingård, som i sitt tal på Fenix berörde denna
omständighet, antydde enskildt för Runeberg, att man gärna ville bereda
honom plats i Sverige. Runeberg svarade: "Herr ärkebiskop, Finland är
en fattig mor, som behöfver alla sina söner". Ännu på återfärden, som
skedde norr ut öfver Kvarken, blef skalden firad i alla städer. Från
Umeå följdes han af landshöfding Montgomery ned till Vasa, allt medan
firandet fortgick. Också skrifver Runeberg från sistnämnda ort till sin
hustru: "Den som vackert vore hos er tillbaka. Jag är gränslöst trött
på all världens härlighet och längtar efter gröt, fisk och lugn på
Kroksnäs".
En god del af året 1852 var Runeberg upptagen af att inreda den nya
gård, han köpt sig sagda år, sedan den gamla vid Krämaregatan, där han
bott i tretton år och skrifvit sina förnämsta dikter, blifvit för
obekväm för den växande familjen. Den gamla gården har bevarats för
eftervärlden i en akvarell af Albert Edelfelt; med sina vindskupor och
sitt höga brutna tak låg den ett stycke på sidan om det gamla Borgå,
där det med krokiga gator och gammaldags små rödmålade trähus från
åstranden klättrar upp mot Borgbacken och domkyrkan. Runebergs nya hus,
detsamma som af statsverket inlösts och nu vårdas i Borgå som en
nationalegendom, ligger i den nya stadsdel, som uppvuxit nedanom gamla
Borgå.
År 1853 var Runeberg som bäst i farten med Sägnerna, då han jämte
Stenbäck och B.O. Lille oförmodadt kallades till ledamot i den förnyade
psalmkommittén, som 1854 sammanträdde i Åbo med uppdrag att kläda den
föråldrade svenska psalmboken i en tidsenligare dräkt. För Runeberg var
detta uppdrag en medborgerlig plikt, som måste fyllas, hvad försakelse
den än pålade honom; hans varma religiositet och vördnad för kyrkan
gjorde dock äfven denna plikt för honom till en hjärtats sak. I Åbo
åtskildes man med den öfverenskommelsen, att de tre poeterna hvar på
sitt håll skulle utarbeta sitt förslag. Under tvenne år, medan
Krimkrigets kanoner dundrade och ryska soldater voro inkvarterade i
hans gård, satt Runeberg vid sitt psalmarbete med en trägenhet, som
ingalunda var hans vana vid diktandet. Det drygaste arbetet medförde
omarbetningen af de äldre psalmerna, men till dem har Runeberg lagt vid
pass 60 egna, af hvilka väl en del återgifva mera kyrkans lära än
skaldens, men flere äro diktade nr hans eget innersta. Hans varma tro
på det gudomligas uppenbarelse i naturen och i ordet; hans glada
förtröstan till Guds kärleksrika ledning och skydd; den innerlighet,
hvarmed han fattar människans barnaförhållande till Gud: det är hvad
som kännetecknar dessa klenoder i den svenska psalmdiktningen. "Min
tid", skref han till v. Beskow i sitt majbref 1855, "har varit jämt
delad mellan undervisningen å gymnasiet och psalmarbetet, så att
dagarna liknat hvarandra som vattendroppar". Också var, när
psalmkommittén åter sammanträdde i Åbo 1857, Runebergs förslag det
enda, som låg färdigt till granskning. Det genomgicks nu "rad för rad
och ord för ord, vägdes, klipptes, fylldes och jämkades med en
sorgfällighet, som skonade hvarken person eller möda", berättar han för
v. Beskow till julen samma år. Han tillägger: "En ovärderlig lycka för
oss under allt tråk var, att vi alla tre voro hjärtans vänner från
ungdomstiden och, fast jag själf säger det, hvarken otåliga eller
fåfänga. Däraf kom också att icke minsta moln af osämja kylde den
sommarvarma friden under vårt arbete och att minnet af denna tid nu kan
vara oss outsägligt kärt". Betydande ändringar undergick Runebergs
förslag icke. "Själfvaste Stenbäck, som naturligtvis känner de frommas
fordringar på det nogaste, fröjdar sig öfver vårt arbete och påstår,
att ingen med fog bör kunna hafva något att klaga öfver", skrifver han
från Åbo till sin hustru.
Det färdiggranskade förslaget blef enligt kommitténs beslut tryckt till
kyrkans jubelfest sommaren 1857, hvarvid förlagsrätten tillerkändes
Runeberg. Detta beredde hans tacksamma landsmän tillfälle att åt
skalden sammanbringa en nationalgåfva under formen af en aktieteckning
för inköp af förlagsrätten i fråga, hvilken teckning, under ifrig
anslutning från allmänhetens sida, inbragte den för dåtiden betydande
summan af 72,000 mark i nuvarande mynt; hvarje tecknare erhöll ett
exemplar af psalmboken, prydt med facsimile af Runebergs handskrift
till psalmen N:o 223 jämte skaldens namnteckning. Runeberg, hvars
knappa lektorslön ej mera motsvarade de stigande utgifterna i hans hem,
äfven om författarhonoraren begynt något ökas, hade härigenom med ens
befriats från ekonomiska bekymmer och vunnit en betryggad ålderdom.
Runebergs psalmförslag blef, emot all förmodan, icke antaget, utan
omarbetades i en ny kommitté af Topelius' smidigare penna, tills det i
sin nuvarande form stadfästes på kyrkomötet 1886. I den finska
psalmboken ha Runebergs psalmer äfven kommit till användning.
År 1857 erhöll Runeberg, i följd af de omställningar skol- och
gymnasieförordningen af den 7 april 1856 medförde, några år före
uppnådd emeriti ålder afsked med full pension från sin lektorstjänst
vid gymnasiet och fick således friare händer för sin diktning, en glad
tilldragelse som han, enligt bref till v. Beskow, firade med att göra
ingenting.
"Vår Herre", yttrade Runeberg vid denna tid, "har två väggar att föra
människan till sig. Den ena gör han spak genom sin aga, den andra
ödmjukar han genom sin öfverväldigande godhet. För mig", tillade han,
"har han valt den senare vägen".
I sammanhang härmed kan nämnas Runebergs sätt att bära världsliga
utmärkelser, kallelserna till medlemskap i lärda och vittra samfund,
professorstiteln (1844), ordensdekorationerna både från den egna
monarken och Sveriges, hvilka med hans stigande rykte i all större mått
kommo honom till del. För flärdfri att pråla med dem var han ock för
flärdfri att ostentativt visa dem tillbaka, när han ej kunde på förhand
afböja dem. Däremot bar han icke med samma jämnmod extra ekonomiska
förmåner af statsmedel, såsom det på silfverbröllopsdagen tilldelade
studieunderstödet åt de äldre sönerna hvilket han ålade dem att afsäga
sig genast efter aflagda examina. Ännu mera förtröt honom
teologiedoktorsvärdigheten, som Lille i all välmening skaffat honom i
anledning af psalmförslaget 1857, en grad hvilken hans vetenskapliga
studier ingalunda motsvarade. Han "fräste som ett strykjärn", hvar gång
det ämnet vidrördes, säger hans hustru. Ännu på sin sjukbädd kunde han
vid minnet häraf skaka sin friska vänstra hand och förargad utbrista:
"Sakramenskadt, de veta ej huru en karl skall vara!"
Strömborg, som redan nu begynt, efter sin utnämning till lektor i
Borgå, att närmare umgås i det Runebergska hemmet, omnämner den glädje,
hvaraf Runeberg strålade vid denna tid, då han blott känt behof af att
vara lycklig och se andra lyckliga. Han lät sina idéer som sköna fåglar
i skiftande gestalter flyga omkring sig och fägnade sig af att blott se
dem, utan att ens söka fånga dem. För sina gäster, som åter från när
och fjärran strömmade till hans hus, var han denna snillrika,
varmhjärtade, anspråkslösa värd, som räckte till för alla och aldrig
tycktes tröttna, huru än nattens timmar fortskredo. Men medan studenten
sålunda var upptagen, fick fänriken åter i ensamheten röka sin mossa.
Runebergs tid upptogs dessa år äfven af nya upplagor af hans tidigare
verk. Öfversättningarna till de stora kulturspråken befattade han sig
icke med. I själfva verket hafva endast de tyska blifvit bestående,
framför allt _W. Eigenbrodts Runebergs epische Dichtungen_, 1891,
hvarmed hans förnämsta verk införlifvats med världslitteraturen, utan
att dock tillsvidare hafva därstädes vunnit samma beaktande som
Tegnérs.
Till vederkvickelse från dagens mångahanda hade Runeberg vid tiden för
psalmdiktandet begynt egna sig åt en ny art af jakt, räffångst med
brockar, en vintersport hvarvid han utvecklade stor ihärdighet och stor
kännedom om räfvens natur och lefnadssätt, så att jaktbytet under årens
lopp räckte till både för de tjuguåtta skinnen hans hustrus pälskappa
och som underlag till gevären på väggarna i hans arbetsrum. "Måtte han
blott inte göra af med sig med de där jaktfärderna", skrifver hans
hustru helt orolig. "Genom snö och issörja, kärr och sanka ängar, allt
går det med samma ifver, och med hans kolossala figur och 40 år är det
ej mer detsamma som förr". Detta skrefs 1846; Runeberg var nu fyllda
femtio.
Omsider uppnådde äfven den senare samlingens Sägner den förras antal af
17. Material hade Runeberg ej saknat, det tillsändes honom från många
håll, särskildt af gamla veteraner eller deras ättlingar. Men ämnet
hade dock begynt uttömmas, och hvarför skulle Runebergs sångmö nu mera
än annars upprepa sig? Det långa uppskofvet medförde en märkbar
skillnad mellan de bägge samlingarna. Förmågan att uppfinna situationer
är väl lika stark i hvardera, men medan i den förra sägnen är anlagd på
en enklare handling och mera summarisk i framställningen, äro i den
senare detaljerna rikare, karaktärsteckningen mera individualiserad,
och dikterna verka med starkare dramatiska effekter. Den utveckling mot
det dramatiska, som Runebergs skaldskap under dessa år genomgick, har
äfven här gjort sig gällande.
Till utgifningsåret hör _Björneborgarenas marsch_, som sjöngs första
gången af studenterna i Kaisaniemi den första maj 1860. Den sista af
Sägnerna är Landshöfdingen. Samlingens emottagande både i Finland och
Sverige vittnar om huru Runebergs läsarekrets vuxit; han hade aldrig
sökt publiken, men nu sökte publiken honom. Häftet trycktes hos
Sederholm i Helsingfors, där det första exemplaret ficks färdigt 1860
den 13 december på aftonen; man slets därom i enskilda kretsar. Ännu
sent på natten anropades förläggaren af fänrikens vänner, och när det
följande morgon utan annons blef bekant, att samlingen fanns
tillgänglig, blef boklådan formligen belägrad. I Sverige tala
tidningarna om en "oerhörd", en "fenomenal" afsättning. Runebergs
förläggare i Sverige, N.M. Lindh i Örebro, som nio år tidigare inköpt
förlagsrätten till Runebergs samtliga föregående verk för 3,300 rdr,
erlade för detta lilla häfte utan tvekan 6,000 rdr, ett honorar, som
dittills ej uppnåtts af någon svensk författare, undantagandes Emelie
Carlén. Inom ett år utkommo i Sverige och Finland fem upplagor på vid
pass 25,000 exemplar; äfven för Danmark trycktes en särskild
svenskspråkig upplaga.
Allmänheten hoppades på ännu en tredje samling Sägner, och i själfva
verket tyckes Runeberg haft några i tankarna, särskildt en om
Montgomery. Men hans sångmö kallade honom till nya uppgifter. "Åt
Fänrik Stål har jag sagt ett långt, sannolikt evigt farväl", skrifver
han till v. Beskow i majbrefvet 1862.

RUNEBERGS DRAMATISKA DIKTNING; HANS SJUKDOM OCH DÖD.

Mot slutet af Runebergs skaldebana inträdde en riktning mot det
dramatiska, hvaraf spåren gå långt tillbaka. Redan de första åren i
Borgå var Holberg hans älsklingsförfattare, och om hans intresse för
Shakespeare vittnar hans uppsats af år 1842: _Är Macbeth en kristlig
tragedi_? När Stjernström gästade Borgå, var Runeberg en af den
uppburna skådespelarens ifriga åhörare. Den tröghet, hvarmed de sista
Sägnerna uppstodo, har kanske ytterst sin förklaring i skaldens håg för
en ny diktart.
Knappt ledig från Sägnerna, tog Runeberg i tu med _Kan ej_,
familjemålning i tre akter, ett lustspel på inhemsk botten, där dock
gestalterna på episkt vis blifvit alltför skarpt utpräglade för att
röra sig med den lätthet, lustspelet fordrar på scenen; som läsdrama
har detta täcka och graciösa stycke sin fulla verkan. _Kan ej_
fullbordades 1862 och uppfördes 1863 både i Stockholm, Köpenhamn och
Helsingfors; i Finland har det äfven sedermera hållit sig som
repertoarpjes på Runebergsdagen.
Julen 1863 utkom KUNGARNE PÅ SALAMIS, en tragedi i fem akter, som
skulle "följa efter sin idylliska syster och bedja om ursäkt för hennes
enkelhet", skrifver Runeberg till v. Beskow. Denna antika tragedi hade
skalden påbörjat redan på 1840-talet, innan Fänrikarne trädde emellan,
vid tiden efter hans transport från det latinska lektoratet till det
grekiska, då läsningen af de grekiska auktorerna i skaldens fantasi
återväckte antikens formsköna värld. I dess saga och historia fann han
den fastare botten hans dramatiska instinkt sökte: Sofokles' "Ajas
gisselbärarn" var en omedelbar föregångare till Kungarne på Salamis,
hvaraf redan tre akter voro fullbordade 1845, då skalden nu, efter
närmare tjugu års förlopp, återupptog till behandling detta stora ämne.
När Runeberg begynte sysselsätta sig med dramatisk diktning, yttrade
han i bref till en af vännerna från Lördagssällskapet, att hans
afgjorda riktning åt det episka möjligen därvid kunde leda honom på
afvägar. Denna farhåga har besannats, åtminstone för dramats tre första
akter, där exposén och karaktärsteckningen fått en nog mycket episk
bredd och saklighet. Samtalet mellan Leiokritos och Leontes, där fadren
för sonen motiverar det hårda regemente, hvarmed han vill betrygga sitt
efter Ajas' fall usurperade välde på Salamis, saknar dramatisk
hållning, och Leontes' pliktkollision, då hans erkännande af Ajasättens
anspråk ställa honom i valet mellan Eurysakes och sin egen fader, är
utkämpad i ynglingens bröst redan före dramats början, medan Tekmessas
och sändebudens berättelser äro episka beståndsdelar utanför handlingen
på scenen, låt vara efter antikt mönster. Ett starkare dramatiskt lif
möter i de bägge senare tillkomna akterna, då genom Eurysakes'
uppträdande på Salamis katastrofen närmar sig: vapenbytet mellan
Leontes och Eurysakes, den växlande striden, Rhaistes' död, Leontes'
fall för sin faders svärd, Leiokritos' undergång och Eurysakes' seger,
allt sammangår till en stor dramatisk verkan, som gör sig gällande
äfven från scenen.
Om Kungarne på Salamis det oaktadt aldrig blifvit något spelstycke, kan
detta bero äfven på annat än dramatiska brister; en hufvudorsak ligger
tvifvelsutan i dess främmande, antikartade innehåll. Icke blott dramats
yttre form: den sexfotade jambiska versen, språk och diktion, repliker
och argumentering, äro hämtade ur det grekiska dramat; äfven
karaktärsteckningen inrymmer drag af antik hårdhet och konsekvens:
Eubulos, den gamle fiskaren, hvars trohet mot Ajasätten verkar med
styrkan af en naturdrift; Rhaistes, härskarens gunstling, som i sitt
väsen röjer intet annat än låghet: Eurysakes, hvars hämndkänsla på
forngrekiskt vis går ut äfven öfver besegrade fienders lik: allt detta
är drag, som stå främmande för den moderna andan.
Men därmed är Kungarne på Salamis ej blott en studie på antiken. I
dessa den forngrekiska världens gestalter har Runeberg framför allt
sökt och träffat det allmänt mänskliga, det för alla tider gällande.
Leontes' stränga ifver för det rätta, för hvilket han offrar sitt lif,
verkar som ett förebud till den stoiska filosofin; men denna lära
innebar många kristna beståndsdelar. Med sitt saktmod och sin
försonlighet kommer Tekmessa kristendomen ganska nära, och ännu närmare
kommer Leiokritos, i det skuldmedvetande, hvarmed han i undergångens
stund böjer sig inför de himmelske, hvilkas uppfostrande ledning af
människolifvet han bevittnat; men dessa makter--desamma som böjde
Fjalar--hafva uppenbarat sig för människan så länge hon varit människa.
Genom att sålunda i det antika lifvets former träffa dess bestående
drag har Runeberg af detsamma gifvit i Kungarne på Salamis en bild, som
hör till det yppersta den nyare diktningen frambragt. Han har ock
därvid egnat en gärd af tacksamhet åt den bildningsvärld, ur hvars rena
och klara former hans sångmö hämtat en så väsentlig näring för sina
alster. Med sina höga tankar, sina varma känslor, sin underbara diktion
är Kungarne på Salamis en svanesång, värdig denna sångmö.
Runeberg själf har kallat Kungarne på Salamis "ett dramatiskt
lärospån". Att han kände sig kallad att fortgå i denna riktning är
otvifvelaktigt. Han hade funnit sin art inom det historiska
skådespelet, och de verk, som ur de gifna förutsättningarna kunnat
utgå, hade måhända grundlagt hos oss en inhemsk dramatik. Men den
Försyn, af hvars mantel han i sin diktning sökt lyfta en flik, hade här
bestämt dess mål och gränser.