Samlade arbeten I - 03

öfver att de gräla på honom eller glad öfver att de berömma honom i
tidningarna", skrifver hans hustru till en väninna. Glad och lugn i
djupet af sin ande, är det blott ett enda svar han ger: genom ännu
skönare och sannare verk ville han visa, hvad poesin är, när den
utöfvas i anda och sanning, medan han i afseende på sin bärgning väl
kunde finna en annan väg än universitetets.

HANNA OCH ÖFVERFLYTTNINGEN TILL BORGÅ.
Sommaren 1833 utgaf Runeberg sitt andra häfte _Dikter_, och då detta
skedde till förmån för de nödlidande i landets norra delar, fick det en
lifligare afsättning än det förra, så att behållningen slutligen
uppgick i nutida mynt till öfver 3,000 mark, en vacker gåfva till de
nödlidande af den unga poeten midt under hans egen kamp för tillvaron.
I detta häfte ingå de lyriska skapelser, som sedermera blifvit
Runebergs populäraste: _Vid en källa, Bondgossen, Den sjuttonåriga,
Hvem styrde hit din väg? Talltrasten, Det var då_, äfvensom fortsättning
till _Idyll och epigram_. Skalden har här trängt djupare in i lifvets
och naturens verkligheter; knappt ett enda poem, där ej dessa vore
ställda i något förhållande till människans inre värld, en
förknippning, hvarigenom den Runebergska lyriken får sin djupaste
tankehalt. Det är sommarens mognade frukter, jämförda med de vårfriska
blomstren i det förra häftet. Här ingå äfven _Grafven i Perho_ och
_Zigenaren_.
Runebergs andra dikthäfte mottogs i hemlandet med samma tystnad som det
första; det lifligare intresset hade gällt de nödlidande, icke
dikterna.
Julen 1836 utkom HANNA, Runebergs andra större episka dikt, äfven den
hexametrisk liksom Älgskyttarne. I denna ljufliga idyll, för att tala
med Runebergs norska biograf, en kärlekens höga visa, en lofsång öfver
den makt, som framför andra bestrålar människolifvet med solsken och
lycka, sammansmälter på ett underbart sätt den mästerliga
karakteristiken af kärlekens uppvaknande i den sjuttonårigas hjärta med
den tjusande skildringen af den finska inlandsnaturen i
midsommarkvällens ljus. Förebilder till Hanna kunde skalden haft inom
den Tengströmska kretsen, medan prästgården och inlandsnaturen stod för
hans blick sedan konditionstiden i Saarijärvi, men nu fattad i en lätt
antydd motsats till kustlandet i söder. Hvilken skillnad mellan det
rika och intelligenta lifvet i Pargas och denna stilla, afsides belägna
inlandsprästgård "vid en bortglömd vik af en insjö fjärran i norden",
där Hanna uppväxer frisk, glad och renhjärtad, men ock i den mest
landtliga okunnighet om allt annat än det enkla lifvet omkring sig!
Jämte kärleken är i denna idyll äfven vänskapen en af dess goda makter,
företrädd i två generationer, af den gamle pastorn och hans
ungdomsvän, som bägge grånat i tjänst hos samma bildningsmakt, den ena
i norr, den andre
långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
och af deras söner, som, värmde af samma vänskap, nu efter slutförda
examina i Åbo komma för att tillsamman tillbringa sommarferierna på
prästgården i norden. Allteftersom idyllens handling fortgår, upprullas
nu den täckaste bild af detta landsbygdens kulturcentrum, som i Finland
liksom i öfriga lutherska länder gjort en så betydande insats i
bildningsarbetet. Förvånande är den blick, hvarmed den unge skalden
trängt till djupet af dess väsen, som så harmoniskt försmälter till ett
med naturen och befolkningen omkring den.
Idyllen är nu störd. Bortskrämda äro dess
------förklarade andar,
vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lifvet har gått fram med svårare fordringar än de som ställdes på
prästgårdens sjuttonåriga Hanna, för hvilken valet blef så lätt mellan
den fattige studenten och den rike befallningsmannen, mellan hjärtats
bud och beräkningen på världsliga förmåner. Men bilden är ej mindre
sann för det att den tillhör det förgångna. Hannas samtid återfann i
den med rörelse sitt bättre jag: så skönt, så godt, så varmt var
själfva hvardagslifvet, blott man ville se det med skaldens blick. Det
gick denna samtid, när den läste Hanna, som det gick Hanna själf, när
kärleken rört hennes hjärta och naturen omkring henne, så förtroligt
väl bekant den än var, framstod i en ny förklaring, som om den velat
säga:
------"Flicka, så klar och härlig var jag ju ständigt.
Se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom."
Med Hanna intog Runeberg omsider sin plats i den samtida vitterheten,
och sedan dess har äfven allmänhetens bifall oafbrutet följt honom,
medan han stigit mot det af "odödlighetens lugna sol" förgyllda målet,
som strålar i ungdomsdikten från Pargas. I eget land teg kritiken ännu,
men i Sverige mottogs Hanna med odeladt bifall. År 1839 tilldelade
Svenska akademin åt Runeberg sin stora guldmedalj utan föregående
täflan. Det skedde på v. Beskows förslag; att Runeberg djupt fattat
detta drag af ädelmod visar hans mångåriga vänskap och korrespondens
med den, som sålunda "samlat glödande kol på hans hjässa".
Sommaren 1836, medan Runeberg på Degerö, nära Helsingfors, en
skärgårdsnaturens pärla, fullbordade sin inlandsidyll, fullföljde han
ock sitt beslut att lämna universitetet och ansöka en ledigblifven
lektorsplats i latin vid Borgå gymnasium, till hvilken tjänst han
utnämndes i februari 1837. Nu fann man dock vid universitetet, att
något borde göras för att kvarhålla skalden. Innan lektorsutnämningen
var afgjord, ingick konsistorium till kansler med hemställan om ett
extra årsanslag på 2,000 rubel för att fästa Runeberg vid universitetet
och tillika "sätta honom i tillfälle att mera ostördt än hittills egna
sig åt sina litterära sysselsättningar". Runeberg afböjde emellertid
själf denna åtgärd, som vidtagits honom oåtspord. Bland orsaker, han
anför i bref till ärkebiskop Melartin och ministerstatssekreterarn
Rehbinder, undanskymmes den hufvudsakliga, som var att själfkänslan
förbjöd honom att emottaga ett anslag, som utan bestämda
tjänsteåligganden kunde blifva förbindande för hans öfvertygelse och
handlingssätt. Af något agg mot konsistorium synes ej ett spår. Till
Melartin skrifver han gladt: "Nu skall ingen säga, att universitetet
underlåtit att göra hvad det kunnat för min fortkomst, och då jag
skiljer mig från detsamma, medtager jag det glada minnet af dess mig
bevista erkännande och värma".
Detta goda och anspråkslösa hjärtelag midt under motgångar och
pröfningar--ett kännetecken på själfviskhetens öfvervinnande--är just
den egenskap Runeberg så högt värderar hos sina "tre stora läromästare
i lifvet", af hvilka den förste, vännen från skolan och studentåren
Fredr. Ehrström, med stilla jämnmod redan genomgått åtskilligt. Huru
Runeberg för sin del öfvat denna själfförglömmelsens konst, framgår af
hans religiösa mognad vid polemiken mot pietisterne, som kort därpå
begynte. Hösten 1836, kort före Hannas utgifvande, tryckte han i
Morgonbladet dikten _Till lyckan_, som också den visar huru ringa
Runeberg aktade lifvets yttre förmåner, om han än ej föraktade dem:
Ljusets lott och fridens gåfva,
glädjen, hoppet, kärleken,
allt, hvad lifvet bäst kan lofva,
ägde jag och äger än;
dig blott har jag sett försvinna,
hvarje gång jag sökt dig nå;
milda, svaga stoftgudinna,
le en gång mot mig också!
Å konsistorii sida var stämningen ej så hel. Tre af dess ledamöter
röstade emot anslaget: Runeberg skulle göra vida mera nytta som lektor
i Borgå än som docent vid universitetet, för hvilket han ingalunda vore
oersättlig. Härtill har anmärkts, att det visade sig, att universitetet
ej heller var oersättligt för Runeberg. Den fördjupning och
koncentration, som kom hans poetiska begåfning till del i den stilla
småstaden, hade måhända under det rikare intellektuella och
vetenskapliga lifvet i hufvudstaden uteblifvit. Också afböjde han, vid
Sjöströms död 1846, då professionen i grekiska blef ledig, de allmänna
uppmaningarna att söka den.
Med oförbehållsam värme framträdde vännernas och den akademiska
ungdomens hyllning vid afskedsfesten den 12 maj 1837 på "Sparbanken",
på norra stranden af Tölöviken, ett värdshus som numera kvarstår blott
i Topelii noveller. "Öfver hela festligheten", säger Topelius i sin
dagbok, "låg en hjärtlighet och värme, som beständigt samlades kring
hufvudpersonen och åter utgick från honom, som från en lifvande fläkt."
Några dagar senare, en solig vårdag, förde Runeberg sin familj, hustru
och två gossar, landvägen till Borgå. Han stannade där för sin
återstående lefnad.

RUNEBERG I BORGÅ.
"För att sjunga behöfver man en grön kvist att sitta på", plägade
Runeberg yttra, åsyftande därmed icke blott en sorgfri utkomst utan ock
det fäste i lifvet, som en regelbunden verksamhet erbjuder. Det var
detta fäste han vunnit vid Borgå gymnasium.
I de gamla gymnasierna rådde en anda, som med goda och ondt numera är
försvunnen från våra skolor, en frihet i studier och lefverne, som ofta
urartade till själfsvåld, men ock frambragte karaktärer. Borgå
gymnasium var särskildt bekant för bristande disciplin. Gymnasisterna
infunno sig efter behag till lektionerna, och vid någon af dem ogillad
bestraffning, särskildt kroppsaga, som ansågs för gymnasistvärdigheten
kränkande, var det sed, att, genom klassvis företagna demonstrationer,
rop och hojtande eller allmän absentering, visa sitt missnöje med
lärarn i fråga. Skolans myndighet var så mycket svagare, som rektoratet
hvarje år gick i tur mellan lektorerna, hvarjämte hvarje strängare
bestraffning måste hänskjutas till collegium gymnasticum, hvars dom
åter, så snart det gällde relegation och kollegiet ej var enhälligt,
hemställdes domkapitlet, där yttermera rektor och lektorer anförde
klagomål mot hvarandra, tills ärendet med protokoller och bilagor
hamnade i hofrätten, allt medan själfsvåldet bland gymnasisterna
ogeneradt pågick: denna mur af sekelgamla författningar och sega
traditioner gaf sig ej vid första angrepp. Domkapitlets protokoller
bevara många fåfänga inlagor och besvärsskrifter af Runeberg från
början af Borgåtiden, då han, med biträde af några yngre lektorer,
sökte i läroverket införa en bättre ordning. Då Runeberg själf var
rektor, undvek han därför att sammankalla lärarkollegiet och
upprätthöll disciplinen genom den personliga auktoritet, han utöfvade
öfver eleverna, vinnande dem än med: den hjärtevärme, hvarmed han vid
enskilda samtal inträngde i deras inre, än med det stränga allvar,
hvarmed han fordrade pliktuppfyllelse af andra som af sig själf.
Revolutionsåret 1848, då Runeberg åter var rektor, kom dock äfven han
till korta. Slagsmål med stadens sjömän och gesäller, öfverdådigt lif
på värdshusen och annat ofog fortfor äfven sedan de felande begärt och
erhållit tillgift mot löfte om bättring. Runeberg fann det slutligen
nödigt att sammankalla lärarkollegiet, som enhälligt ådömde dels
relegation, dels aga på flata handen, dels karcer och varning. Vid
domens afkunnande, då handplaggorna exekverades, använde Runeberg den
högsta fysiska och andliga kraft; björkriset formligen söndersmulades
under tyngden af hans slag, medan han för den församlade ungdomen
förklarade den lydnad de voro skyldiga sina lärare och sitt gymnasium:
plikten var för Runeberg ej att leka med. För sina kolleger framstod
han härvid i högsta måtto imponerande, men på eleverna gjorde domen ett
motsatt intryck och var i själfva verket ett felgrepp. Kroppsstraffet,
hvaremot gymnasisterna så länge drifvit opposition, hade de nu vuxit
ifrån. Svikna i sina illusioner om frihet och människovärde, till och
med beträffande Runeberg, afgingo 38 gymnasister från läroverket, bland
dem A.E. Nordenskiöld, sedermera nordostpassagens ryktbare upptäckare.
Runebergs rektorsprogram följande vår visar, huru djupt han dock i
grunden förstod de unga: hos dem lefver, säger han, en varm håg för det
ädla och rätta; men denna håg är ännu outvecklad, så att ynglingen lätt
tar miste och ställer sig till stöd för ett mindre förhållande, hvars
helgd han förstår, emot ett större, om hvars vikt han ej hunnit komma
till insikt. Det gäller då för lärarn att ej förkväfva "den vackra
låga, som eldar ynglingen för en i hans mening berättigad sak, en låga
af hvilken ensamt äfven det stora rätta i en framtid kan vänta sin
kraft och sin fyllnad". Men å andra sidan bör ock tillses, "att de ädla
frön, man förutsätter inom ynglingens barm, icke må förvildas i sin
grodd, utan uppgå till blomning och frukter". Med detta uttalande, som
i sin helhet läses hos Strömborg, har Runeberg trängt till en af
kärnpunkterna i uppfostringskonsten. Också egde han, efter 48, ända
till slutet af sin lärotid gymnasii-ungdomens odelade tillgifvenhet och
beundran.
Af själfva undervisandet var Runeberg mindre intresserad. Och dock
sätter Strömborg honom äfven som lärare främst bland alla gymnasiets
lektorer. I sin hopknäppta prästrock--som lektor var Runeberg
prästvigd, dock utan skyldighet till prästerliga förrättningar--satt
han allvarsam i katedern, medan lektionen fortgick jämnt, klart och
redigt. Under öfversättningstimmarna, då Runeberg värmdes af den
klassiska texten, som han tolkade mästerligt, låg snusdosan af näfver
obegagnad på bordet; under de grammatikaliska öfningarna fick den,
mellan priserna, svänga rundt i vänstra handen, liksom markerande
därmed de olika graderna af hans intresse för undervisningens olika
sidor. Tjänstgöringen var lindrig, endast 8-12 timmar i veckan, och
gjorde, van som han var vid undervisandet från sin tidigaste ungdom,
knappast intrång i Runebergs författarskap. I början läste han latin,
men fick sedan transport till lektoratet i grekiska, där
författarläsningen var hufvudsak. Med en af kollegerna, lektorn i
historia J.E. Öhman, hade han därtill upprättat ett progymnasium, som
dock i hufvudsak leddes af kamraten. Tillsammans hade de ock 1838
uppsatt "Borgå tidning", hvarvid Runebergs anpart till stor del sköttes
af hans hustru. Öhman, en energisk och klartänkt man, som redan från
början af Runebergs skaldskap förstått att uppskatta det, omfattades af
Runeberg, för det rastlösa och oroliga i hans natur, med mera aktning
än värme.
Öfver hufvud hade Runeberg sin umgängeskrets lika mycket utanför som
inom gymnasiets lärarkår, såväl i staden som på egendomarna i dess
grannskap. Han lefde sig snart in i Borgå förhållanden. Åt besökare
från Helsingfors plägade han säga: "Ni kommer hit från hufvudstaden,
som ena kaxar, med Senaten till frack och Universitetet till byxor, men
jag skall säga er att här bakom bergen finnas också människor". Bland
dem fann Runeberg sin andre "läromästare i lifvet", tullförvaltar
Dreilick, hvars finkänsliga, anspråkslösa och pliktfasta personlighet i
hög grad vunnit hans vänskap. "Hit kom jag", yttrade han, "såsom en
höglärd magister och trodde mig vara något, men först af honom, en
syndare och publikan, lärde jag mig att vara människa".
Svårare hade Fredrika Runeberg att finna sig i förändringen. Hon
saknade djupt det intelligenta och lifvande umgänget från
Lördagssällskapet. "Ack den Kronohagen där i Helsingfors, den var ändå
en ljuflig sak", skrifver hon till sin väninna ännu 1840. "Herrarna
kalasa här ifrigt sinsemellan, men mellan dem och fruntimren är befäst
ett stort svalg". Äfven senare, när det Runebergska hemmet blifvit
centrum för de bildade familjernas umgänge både i staden och omnejden,
vann hon inga närmare förtrogna på orten. Och af de gäster, som från
när och fjärran besökte dem i allt större antal, efter hand som
skaldens rykte steg, hade hon "ingen fri luftväxling för sin inre
människa" i följd af en tilltagande döfhet, som med åren alltmera
utestängde henne från yttervärlden. Hon läste mycket och genom henne
har Runeberg, som med åren alltmera ogärna själf läste något,
fullständigt följt med den samtida skönlitteraturen, vare sig hon
föreläste eller refererade den. Men hvad som framför allt tog hennes
kärlek i anspråk var hemmet, där efter hand sex raska söner uppväxte,
och ej blott kärleken, hvaraf hon hade rikligare att ge, utan ock
krafterna, som aldrig tycktes henne förslå för arbetet, som "alltid
ökade sig mera än hon hann undan".
Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för
sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt.
I sina bref till Snellman, som för denna begåfvade kvinna hyste en
aktning, som han ej medgaf fruntimren i allmänhet, bemöter hon
samtidens fördomar mot kvinnligt skriftställeri med en bitterhet,
hvilken satt desto djupare, som hon ej själf kunnat helt frigöra sig
från dessa fördomar. Flere år å rad förkväfde hon i hushållsgöromålen
sin skriflust, så att Runeberg slutligen förebrådde henne detta
"alltför ensidiga Marteri". På Snellmans tillskyndan publicerade hon i
Litteraturbladet på 1850-talet en del "Teckningar och drömmar"; år 1858
utkom hennes hufvudarbete, "Fru Catherina Boije och hennes döttrar", en
berättelse från Stora ofredens tid i stil med Topelii "Fältskärns
berättelser", författad tidigare men utgifven senare. Med hvad hon
äfven i bundet språk publicerat är Fredrika Runeberg helt visst den
mest betydande svenskspråkiga författarinna i Finland.
Somrarna tillbragte Runeberg med sin familj från och med år 1838 på
Kroksnäs, i skärgården strax söderom Borgå, en gammal herrgård i
bondehand, hvars enkla, rödmålade mansbyggnad ännu står kvar som på
Runebergs dagar. Skyddad af Vessölandets djupa barrskogar, erbjuder
naturen här, rikt kuperad, med rymliga fjärdar, löfrika sund och
vassbevuxna vikar, all den inre skärgårdens fägring och behag, hvartill
ock hör den sekelgamla odling, som med åker och äng och trefna
bondgårdar brutit dess ursprungliga vildhet. Här har skalden oafbrutet
i 31 år, sommar efter sommar, vid naturens bröst funnit den sunda
näring, hans ande efter vinterns arbete behöfde.
Om somrarna skref Runeberg numera föga. Så snart våren kom, drefs han
af en rastlös längtan ut till naturen, för att "deltaga i dess
utvecklingsfest", och var ofta redan före feriernas inträde utrest till
Kroksnäs på någon jakt- eller fiskefärd. Sommarn igenom bedref han på
de kringliggande vattnen sitt fiske, med långref och krok, med nät och
ryssjor, hvarvid sönerne efter hand som de växte upp biträdde, de yngre
vid fångsten och vården af betena, de äldre som roddare, medan Runeberg
i sin halmhatt och hemgjorda linneblus med läderbälte kring lifvet satt
i aktern af båten och skötte refvarna. Det var intet dolce far niente,
såsom hans hustru någonstädes skämtsamt beklagar sig i sina bref, utan
en sysselsättning, som för tillfället upptog hela hans intresse och
bedrefs med största omsorg; hans drag kunde mulna i allvar, när yngsta
sonen låtit kråkorna beskatta betesförrådet, såsom Strömborg förtäljer
om den fiskefärd han deltog i. Jaktfärderna gällde om våren
sjöfågelskytte för vettar, om hösten hare och skogsfågel och räckte
någon gång flere dagar å rad. I kalendern Ilmarinen för 1884 ingår en
intressant skildring af en sådan längre jaktfärd tidigt en vår på
sjöfågelskytte till yttersta hafsbandet, där man tältade i det fria,
ehuru snön ännu låg kvar i skogarna, medan kosten bestod af på stället
tillbredd fisksoppa; icke minst värdefull är uppgiften om Runebergs
intresse för den skrytsamme och egensinnige lotsen, med hvilken han vid
toddyglaset fortsatte diskursen natten igenom. Om hösten riktades
jaktfärderna till omnejderna kring Borgå, där Runeberg snart blef
hemmastadd ej blott på herrgårdarna, utan ock i mången bond- och
torpstuga, som ända till våra dagar bevarat minnen däraf. De personer
och typer, han därvid mötte, bland allmogen såväl som bland de bildade,
blefvo ej utan sin betydelse för hans skaldskap.
Runebergs overksamhet på Kroksnäs var endast skenbar. Det var nu han
samlade sina förråd af nya åskådningar och idéer. Från skogen och sjön,
från skären och hafvet, från grönskan och sommarljuset hade de sin
friskhet och sin styrka. Nya diktverk växte nu upp i hans fantasi, och
då han själf meddelat, att han ej nedskref någonting, förrän dikten i
hans inre fått en fullt tydlig och harmonisk gestalt, var kanske denna
del af skapelsearbetet den förnämsta. Efter middagshvilan, när han gick
ut till "Mellanängskällan", blef han kvarsittande vid dess klara
vatten, ostörd, i tyst begrundan, ofta långa stunder, medan hans
anhöriga, som kände hans vana, togo en omväg för att ej störa honom.
Det var diktverkens början; de slutfördes under de långa och mörka
vintermånaderna i staden.
När Runeberg kom till Borgå, hade han redan, som han uttryckte sig,
mycket "färdigskrifvet i hufvudet".
Det första större diktverket i Borgå är JULKVÄLLEN. I detta
syskonstycke till Hanna är skådeplatsen åter inlandet, men nu "den rikt
bemedlade herrgården", den andra af de bildningshärdar, från hvilka
kulturen utgått till den inre landsbygdens befolkning. Den är i ego hos
en adlig krigare, den gamle majoren, hvartill förebilden kunnat finnas
hos Enehjelm i Saarijärvi eller någon af de militära godsegarene i
omnejden af Borgå. Med sina glimmande takkronor, sin stormodigt ropande
kusk och sina förnämare vanor står herrgården i Julkvällen på långt
större socialt afstånd från folket än prästgården i Hanna. Uppvuxen i
dess adliga kultur, har den sextonåriga fröken Augusta i sitt väsen en
helt annan förfining än hennes syster på prästgården. Hon spelar
klaver, hon har läst Irving och Moore, hon skrifver vers, men framför
allt: i hennes hjärta bor en adel, både bildningens och födselns,
hvarur detta sextonåriga barn hämtar de ingifvelser, som göra henne
till julkvällens tröstande ängel. Huru skulle den till åldern mognare
Hanna redt sig inför uppgiften att stilla den sorg och söndring, som
julposten medfört med de oroande nyheterna från Turkiet, där svågern
kämpade som kapten i ryska armén? Rörande är den sextonårigas fina
konst, då hon med sitt klaverspel omstämmer fadren, som fåfängt talat
förnuft med sina gråtande fruntimmer, och med sin romans tröstar sin
syster kaptenskan i kammarn vid den förstföddes vagga. Slutligen är det
ock hon, som om under hafvandena både i torpen och drängstugan har en
omtanke, hvilken får sitt mest gripande uttryck i förhållandet till
Pistol, den gamle trumpne soldaten, hvars son stupat i kriget, medan
kaptenen återkommer på julaftonen sårad men behållen. Det är hennes
älskliga väsen, som öfver den gamle soldatens manliga resignation
kastar ett skimmer af mild försoning: i hjärtelaget hos dem bägge bor
en valförvantskap, som öfvervinner olikheten i ålder, stånd och
bildningsvillkor.
Hanna är uteslutande idyll; i Julkvällen tillkom det
krigiskt-patriotiska elementet med en styrka, som ej undgick att göra
intryck på samtiden. När gamle Pistol uppträdde från de djupa led, som
1808 bestått den förtviflade striden för fosterlandet och äran,
flärdlös, trumpen och lugn, med en järnfast ära i djupet,
väckte han hos allmänheten samma känslor, som grepo hans vapenkamrat,
den ädle majoren, då
----Finland, stod för hans öga; hans torftiga, gömda,
heliga fädernesland.
När samtidigt Montgomerys historia öfver 1808 års krig utkom, blef
intresset allmänt för dessa krigiska minnen, som slutligen fingo sin
odödliga form i Fänrik Ståls sägner.
Julkvällen påbörjades den första vintern i Borgå. Men dels skolarbetet
och Borgåtidningen, dels frossan, då för tiden en långt allvarsammare
sjukdom än nu, afbröto utförandet, tills året 1840 Nadeschda trädde
emellan och med omotståndlig makt tog skaldens fantasi i besittning.
Först efter dess fullbordande, januari 1841, återkallade han
gestalterna från den finska vinterbilden, den vänliga fröken Augusta,
hvars romans afbrutits i midten, majoren och hans vapenbroder från
krafternas dar, och ej gestalterna blott, utan tonen och stämningen, så
att, när diktverket utkom till julen 1841, det förelåg så helgjutet,
som om det skapats under en enda oafbruten ingifvelse: ett kraftprof,
som bättre än något visar den underbara uthålligheten i Runebergs
skaldefantasi.
Medan Runebergs sångmö hittills gifvit endast bilder ur den egna
nationens lif: i Älgskyttarne dess allmoge, i prosaberättelserna dess
borgarstånd och kustbefolkning, i Hanna och Julkvällen dess präste- och
adelstånd, beträder hon med NADESCHDA den främmande världen i det land,
hvarmed Finlands öde efter 1808 förenats. Motsatsen kan ej vara större:
där lifegenskap, här ett själfegande bondestånd; där själfhärskaredöme,
här en fri samhällsanda, om ock än väntande sina former; där glans och
prakt i de ledande klassernas lif mot den stilla enkelheten här. Den
ädla mänsklighetskänsla, som är en af de ledande makterna i Runebergs
diktning, höjde honom öfver hvarje trångbröstad nationalfördom. Men
hvarifrån hade Runeberg, som aldrig vistats i Ryssland, sin åskådning
af det ryska lefnadssättet och den ryska naturen?
Sommarn 1838 hade Fredrik Cygnaeus fört till Runeberg i Borgå Jakob
Grot. Denne ryske lärde hade som tjänsteman vid Rikskonseljen begynt
intressera sig för den nordiska litteraturen. Han lärde sig ej blott
svenska språket, utan ock, under en vistelse hos Lönnrot i
Kajanatrakten, det finska, öfverförde till rysk dräkt Tegnér, Runeberg,
Kalevala och publicerade i den ryska tidskriften "Samtiden" intressanta
uppsatser från det område han valt som sitt. År 1841-53 professor i
ryska vid universitetet i Helsingfors, stod han som en intresserad
förmedlare af det andliga utbytet mellan sitt fosterland och det där
han verkade. Bekantskapen mellan Runeberg och Grot, en gång inledd,
öfvergick efter hand till brorskap och verklig vänskap. Upprepade
gånger gjorde Grot sommartid på Kroksnäs besök, som kunde räcka ända
till tio dagar, medan de om vintrarna träffades ömsevis i Borgå eller
Helsingfors. Sitt första besök på Kroksnäs, sommarn 1839; resan dit
från Borgå, då Grot i sin obekantskap om vägens längd anlände så sent i
sommarnatten, att familjen redan låg till sängs; Runebergs glada
välkommen, när han med ljus i handen steg ut ur sitt rum: allt detta
beskrifver Grot med rysk liflighet i en längre uppsats i "Samtiden".
Hvad främlingen främst lade märke till hos den finske skalden var "hans
öppna anlete, som uttrycker förstånd, redbarhet, saktmod och en
orubblig själens frid". Det sistnämnda hade han funnit äfven hos
Lönnrot, en frid så motsatt det ryska lynnets oro: hos båda, Lönnrot
och Runeberg, hade den samma grund i deras religiositet. I skaldens
sommarhem bemärker han, näst gästfriheten, den stora enkelheten: det
primitiva möblemanget, de bilade stockväggarna, fönstren, som efter
österbottnisk sed saknade rullgardiner; han hänföres af
skärgårdsnaturen, som med gråa klippor, gröna barrskogar och gyllene
fält utbredde sig framför hans fönster. Runeberg, som i hög grad besatt
förmågan att samtalsvis vinna sanna och djupa åskådningar, har under
dagarna för Grots första besök på Kroksnäs utan tvifvel fått en rik
inblick i lefnadsförhållandena i Nikolai I:s Ryssland. Samtalen varade
stundom, skrifver Grot om ett senare besök, ända till fem timmar och
fortgingo långt in på de sommarljusa nätterna. I ett annat bref
förvånas han öfver de djupsinniga tankar och snillrika bilder, med
hvilka den finske diktaren rör sig äfven på främmande områden, och kan
icke nog prisa hans "sällsynta förmåga att uppfatta och värdera det
vackra hos hvarje nation".
Vänskapen mellan Grot och Runeberg är en bild af det förtroendefulla
förhållande, som rådde mellan ryska och finska skriftställare på en
tid, då man trodde på vetenskapens och poesins kraft att förbrödra
nationer. År 1853 kallades Grot till lärare åt den blifvande kejsaren
Alexander III, som för honom hyste mycket förtroende; hvilken betydelse
har ej häri legat för Finlands välfärd? Ännu 1877, vid Runebergs död,
egnade Jakob Grot åt den finske diktaren varma afskedsord i den ryska
pressen. "Han var en af de utvalda", skrifver han, "öfver hvilka folken
med rätta äro stolta och som utgöra en prydnad för mänsklighetens
häfder." Grot afled år 1893.
Genom Grots vistelse på Kroksnäs var Runebergs fantasi redan varm för
det ryska lifvet, då hans hem juldagarna samma år besöktes af en nära
bekant från Lördagssällskapets tid, fröken Henriette Ahlstubbe, en
syster till Stubben, gemenligen Stubbskan benämnd. För att understöda
sin bror, hvars humanistiska intressen betänkligt inkräktat på hans