Samlade arbeten I - 29

BÄTTRE GAMMALT GULD ÄN NYSMIDT SILFVER.
Skugga sökande, för att sig svalka,
Flög en falk utöfver Sarajevo,[8]
Såg en fura midt i Sarajevo
Och inunder den en kylig källa;
Nära källan såg han änkan Nypon
Och med henne jungfrun, hvita Rosa.
Falken började att eftersinna,
Om han skulle kyssa änkan Nypon,
Eller hellre jungfrun, hvita Rosa.
Så i valet kom han till beslutet,
Och han talte sakta i sitt sinne:
"Bättre guld, om äfven nött det vore,
Än som silfver är, ehuru nysmidt;"
Och han kysser muntert änkan Nypon.
Men förtörnad ropar jungfru Rosa:
"Sarajevo, blomstra utan frukter![9]
Är det sed, som nu i dig fått insteg,
Det, att unga gossar älska änkor,
Gamla gubbar åter unga flickor?"

HÄSTEN VILL EJ DRICKA.
O du flicka, gyllne peruns-blomma!
Har du vattnat ren min skymmel?--
"Vattnat
Har jag väl; men han vill ej från vattnet,
Utan skådar mot den strand af Sava,
Hvarest flickor binda blomsterkransar
Och de gula viner hjältar dricka."

ALI-AGAS MAKA.
Underskön är visst Al-Agas maka.
Sådan skönhet finns ej mer i Bosna,
Hela Bosna och Herzegovina;
Dock, hvad båtar henne denna skönhet,
Då på henne Agas blick ej hvilar?
Aga älskar Omars hulda flicka,
Som i jungfruburen vuxit ensam,
Skådat icke sol och icke stjärnor,
Aldrig än fått se, hur kornet växer,
Kornet växer, och den röda drufvan.

DÄR BASILIKA JAG SÅDDE, SKJUTER MALÖRT OPP.
Flickan återger sin älskling
Hans förlofningsring.
"Tag den åter! Fader, moder,
Som ej hylla dig,--
Fader, moder, bror och syster,
Alla neka mig.
Skona du din arma flickas
Oangripna namn!
Den förlåtnas öde äger
Nog sin tyngd ändå.
Där basilika jag sådde,
Skjuter malört opp,
Malört, denna bittra blomma,
Denna kärfva ört.
Binden mina bröllopsgästers
Smycken därutaf,
När de snart mig död ledsaga
Till den kulna graf."

SMILJANA.
Blommor plockar utmed ån Smiljana,
Samlar flitigt dem i famn och förkläd',
Binder sen af dem tre blomsterkransar.
Ena kransen för sig själf hon sparar,
Åt sin lekvän skänker hon den andra;
Men den tredje lägger hon på böljan
Och med tysta ord ledsagar denna:
"Simma, simma, gröna krans, med vågen,
Simma hän till Georgs port och bringa
Detta budskap till hans goda moder:
'Vill du, moder, gifta bort din Georg,
Gif ej honom åt den unga änkan,
Åt den sköna flickan unna honom!'"

ÖNSKNINGARNA.
Ranko sof i poppelskuggan,
Kommo dit tre flickor, talte
Under färden med hvarandra
Om hvad hvarje helst begärde.
Och den första flickan talar:
"Helst jag önskar mig en gullring."
Och den andra flickan talar:
"Helst jag önskar mig en gördel."
Och den yngsta flickan talar:
"Helst jag ville äga Ranko.
Lätt kan dock en ring bli bruten,
Lätt en gördel sönderrifvas,
Men min Ranko,--han förblir min."

ÖNSKAN.
Om en källa sval jag vore,
Väl jag visste, hvar jag vällde;
Nere vid min älsklings fönster,
Där han af och på sig kläder,
Att sin törst han måtte släcka
Och sig svalka med min bölja.

FLICKORNAS FÖRBANNELSER.
Konda dog, hans moders enda sällhet,
Lämnande sin mor det kval att honom
Fjärran från sin boning ge åt jorden.
Hon begrof den käre i sin trädgård
Under gyllne pomeransträns skugga.
Hvarje morgon går hon sen till grafven:
"Konda, Konda! Svara, trycker jorden,
Eller trycka dig din kistas bräder?"
Och ur djupet ljuder svaret åter:
"Icke jorden trycker mig, o moder!
Icke trycka kistans bräder heller,
Nej, förbannelser af flickor endast.
När de sucka, ges i himlen gensvar,
När de banna, skälfver jordens grundval,
När de gråta, måste Gud bevekas."

DEN SKÖNA ILIJA.
Sakta på Donau vaggar en julle,
Bär på dess våg den sköna Ilija.
Falken på högra handen han håller;
Sorgsen i hågen, ger han den näring,
Gjutande tårar, ger han den dricka.
Lutad till falken, hviskar han detta:
"Fågel, min falk! Ej vill jag dig nära,
Nära med lika kost som min egen,
Vattna med samma dryck, som jag själf har.
Sorgsen i hågen, ger jag dig näring,
Gjutande tårar, ger jag dig dricka,
Men till en jakt ej vill jag dig styrka,--
Styrka jag vill dig, att du må flyga,
Flyga som budskap hem till min maka,
Se, om den hulda lycklig och frisk är,
Se, om hon redan födt mig en gosse."
Under hans vinge bindes ett bref sen:
"Ila och sänk dig neder vid fönstret,
Neder på rosenbusken den röda,
Nära till fönstret sitter den hulda,
Sitter och stickar där vid sin båge.
Hälsa den goda vänligt ifrån mig,
Säg: 'Med Ilija var jag i går än,
Tömde i går än vin med min herre'."
Snart vid Ilijas boning var falken.
Brefvet då löste älskade makan,
Och såsom svar hon talte till falken:
"Hälsa från mig den sköna Ilija,
Bed, att han ej uppskjuter sin hemfärd.
Doftande rosor blomma i trädgåln;
Ack, men med hvem, med hvem dem plocka?
Muntert på gården ropar där falken,
Ack, men hvem lockas med mig att jaga?"

DE ÄLSKANDES GRAF.
Tvenne unga älskade hvarandra,
Tvådde båda sig i samma vatten,
Torkade med samma duk sig båda.
Ingen visste därom första året,
Men på andra blef det kändt för alla,
Kändt också för fader och för moder.
Modren hindrar dock de trognas kärlek
Och den älskande från älskarn skiljer.
Genom stjärnan sände gossen budskap:
"Dö, min älskade, om lördagskvällen,
Jag vill dö med söndags-morgonrodnan."
Så beslöts det, så det skedde äfven.
Lördagskvällen dog den trogna flickan,
Hennes älskling dog med morgonrodnan.
Man begrof dem båda med hvarandra,
Hand i hand i jordens sköte sänkta,
Och i händren lades gröna äpplen.[10]
Några månar,--och från gossens läger
Reste sig en lummig gran i höjden,
Och från flickans sköt en rosenbuske.
Men kring granen slingrade sig rosen
Som ett sidenband kring eterneller.

FLICKAN VID ZETINJA.
Vid Zetinjas djupa, svala bölja
Satt i dryckeslag en skara hjältar,
Och en vacker flicka bjöd dem vin där.
Men när bägarn hon åt någon räcker,
Fattar han, i stället för pokalen,
Hennes hvita hand att henne famna.
Flickan åter sträfvar mot och talar:
"Nå, i sanning, mina tappra hjältar,
Allas eder tjänarinna är jag;
Men åt en blott kan jag fästmö vara,
Blott åt den, som i sin vapenrustning,
Med sin divansmantel därutöfver,
Från den ena stranden till den andra
Genomsimma kan Zetinjas vågor.--
Dennes trogna fästmö vill jag blifva."
Dock med nedsänkt hufvud ser hvar hjälte
Tigande emot den svarta marken,
Utom en, den käcka Radoitza.
Hurtigt opp ifrån sin plats han springer,
Gjordar om sig sina blanka vapen,
Sveper sig i mångahanda dräkter,
Kastar öfver dem sin divansmantel,
Och så störtar han sig ned i böljan.
Snart från ena stranden till den andra
Har den djärfve simmarn redan hunnit;
Dock när dädan han sin hemfärd börjar,
Dykar han i böljan oförmodadt,
Icke så, att krafter honom felats,
Men att pröfva älskarinnan endast,
Om han skulle få en trogen maka.
Hur han sjunker, märker då den kära,
Ser det, ilar, kastar sig i strömmen.
Hastigt stiger ynglingen ur djupet
Och med kraft den dunkla vågen klyfver,
Tills han hunnit till sin älskarinna.
Och han fattar hennes hvita händer
Och den hulda till sin boning leder.

DEN SKRÄMDA.
Maras hår uppflätar modren,
Fem- och niodelt i växling,
Och hon talar, ömt bekymrad:
"Om du färdas ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Må du ej med Tomas dansa;
Tomas är en yster sälle,
Se, och du en ogift flicka."
Mara lyder ej sin moder,
Utan vandrar ner till fältet,
Till en ringdans där på fältet,
Och hon svänger om med Tomas.
Tomas, dansande med ringen,
Ger en vink åt sina svenner,
Att de skulle hämta hästar,
Hämta dit hans fux och skymmel.
Svennerna förstodo genast,
Förde fålarna till ringen,
Förde dit hans fux och skymmel.
Tomas hoppar opp på fuxen,
Lyfter Mara opp på skymmeln,
Och de flyga genom lunden,
Såsom stjärnor fly på himlen.
Ren var fältet lagdt till rygga,
Och till Mara talar Tomas:
"Ser du där den murkna lönnen?
Märk, i den vill jag dig hänga;
Kråkan skall ditt öga hacka,
Örnen slå dig med sin vinge."
Mara började att snyfta:
"Ve mig, ve mig! Gud förskone!
Så det hände hvarje flicka,
Som sin moders råd ej följer!"
Tomas ler och tröstar henne:
"Frukta icke, hulda Mara!
Ingen murken lönn där synes,
Nej, min hvita gård allenast.
Min du är, min boning städar
Du från denna stund som maka."

DE SVARTA ÖGONEN.
Modren bannade sin Jovo:
"Son, hvar höll du hus i aftse?"
"Bana icke, gamla moder!
Hos tre sköna flickor var jag.
En var hög och smärt till växten,
En var röd och hvit om kinden,
En bar ögon, lika natten.
Af den höga, af den smärta,
Plågas, moder, nu mitt hufvud;
Och af den med röda kindren
Plågas nu mitt bröst, o moder;
Men af den med svarta ögon,
Gamla moder, tar jag döden.
Lägg mig på en bår och för mig
Till den huldas tjäll, att hennes
Svarta ögon må mig skåda."
Sagdt; och honom lämnar lifvet.
På en bår han läggs af modren
Och till flickans boning bringas.
Hon med svarta ögon ser det.
Och hon talar till sin moder:
"Låt mig dö, min gamla moder!
Lägg mig sen på båren, lägg mig
Nära till den sörjda döda!
Sen en graf oss red och sänk oss
Hand i hand i den till hvila.

VÅRA MÖDRAR BÄRA SKULDEN.
Bakom Savas våg på stranden
Leder ynglingen sin fåle.
Mössan i sin hand han håller
Och befuktar den med tårar.
Och han bannar hvirfvelvågen:
"Måtte Gud dig straffa, Sava!
Hvarken kan jag genomvada,
Eller kan jag simma öfver
För att där min flicka kyssa."
Och den sköna flickan svarar:
"Nej, vid Gud, du gode yngling!
Vredgas ej på Savaströmmen,
Sava är dig ej fientlig;
Nej, fientlig är din moder,
Din mot dig, som min mot mig är.
Din vill, att du ren med våren
Hem skall föra den, du älskar,
Min står fast däri, att dottren
Skall till hösten vara ogift."

SUCK.
Dunkla skogspark, hvad din skugga svalkar!
Hjärta, hjärta, hur du är bedröfvadt!
Dig så nära ser du den, du älskar,
Dig så när--och får ej kyssa honom!

MOR, SYSTER OCH MAKA.
Högt uppå ett vårdtorn vandrar Jovo;
Under honom bräcks det murkna timret,
Och i fallet bryter Jovo benet.
Genast blir en läkarinna kallad,
Ifrån bergets täta skog, en Vila.
Mycket fordrar Vila för sin läkdom:
Af hans mor den hvita högra handen,
Af hans syster hennes lockars fläta,
Och ett pärlehalsband af hans maka.
Modren gaf sin högra hand för honom,
Systern skänkte sina lockars fläta,
Men hans maka ej sitt pärlehalsband.
"Nej, jag ger, vid Gud, ej bort mitt pärlband,
Som jag själf ifrån min fader medfört."
Då förgrymmas Vila ifrån berget
Och förgiftar dödligt Jovos skada.
Jovo dör,--ve, ve dig, arma moder!
Trenne sorgefåglar[12] klaga sedan:
Ena klagar utan uppehållan,
Sent och tidigt klagar blott den andra,
Och den tredje, när det så sig faller.
Den, som klagar utan uppehållan,
Är den dödes olycksburna moder;
Åter den, som klagar sent och tidigt,
Är den dödes sorgebundna syster;
Den, som klagar, när det så sig faller,
Är den dödes ungdomsfriska maka.

HÄXERIET.
Härligt var att se, hur inpå kvällen
Hjälteskaran drack det gula vinet.
Med befann sig ock den veka Stojan,
Drack ej vin och brännvin icke heller,
Utan kaffe blott ur gyllne skålar.
Några flickor vandrade långs stranden,
Och bland dessa Ivans sköna syster.
När den veka Stojan henne märker,
Tänds hans bröst af kärlek,--och åt tärnan
Kastar han ett äpple och ett kvitten.[13]
Men förtrytsam slängde Ivans syster
Genast bort från sig hans gula kvitten,
Och med foten stötte äpplet unnan.
På den gröna marken föll hans kvitten,
Äpplet åter i den svala böljan.
När den veka Stojan märkte detta,
Blef han strax så mörk, så vild till sinnes.
Dädan skyndar han med snabba fötter
Och sitt hem, sin hvita boning uppnår.
Papper tar han genast fram och skriftyg,
Att förtrolla Ivans sköna syster.
Och han sammansätter fyra trollbref;
Skrifver ett och kastar det i elden:
"Eld, förbränn, förbränn ej brefvets trollkraft,
Tänd blott, tänd blott Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett,--kastar det i böljan:
"Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft,
Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!"
Skrifver än ett--kastar det i luften:
"Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft,
Fören, fören Angelijas hjärta!"
Ett han gömmer under hufvudkudden:
"Hvila icke kraftlöst där, o trollbref;
Tills att Angelija med dig hvilar!"
Märk! Och inom några korta stunder
Ljuder där ett klappande på porten:
"Öppna porten, om du Gud bekänner,
Öppna porten, mig förtära lågor!"
Stojan tiger och vill än ej svara,
Högre klappar åter Ivans syster:
"Opp, mig rycka floder med sig hädan,
Opp med porten, om du Gud bekänner!
Snart till molnen höjes jag af vindar."
Hastigt springer då den veka Stojan,
Låter upp den vida buxbomsporten
Och ledsagar henne in med glädje.

PRINS MUSTAFAS SJUKDOM.
För att bada går en skara turkar,
Och turkinnor komma från att bada,
Männerna med Mustapha i spetsen,
Kvinnorna med Mehmed paschas maka.
Skön är Mustapha, sultanens ättling,
Mera skön dock Mehmed paschas maka.
Och förtrollerskan är icke skön blott,
Men tillika så försåtligt smyckad.
Genast sjuknar prinsen in af kärlek,
Tänd af Mehmed passhas sköna maka,
Går ren plågad till det hvita slottet
Och på veka dynor där sig lägger.
Alla fruar efter, rang och ordning
Komma att prins Mustapha besöka,
Borta blir blott Mehmed paschas maka.
Sultaninnan sänder bud till henne:
"Ädla fru, gemål till Mehmed pascha,
Aktar du dig mer än sultaninnan?
Mustapha, min son, på sjukbädd ligger;
Alla fruar gjort besök hos honom,
Du allena, du försmår att komma."
Mehmeds maka mottar denna hälsning,
Vecklar sina ärmar opp i blinken
Och bereder lätta sjukbädds-rätter:
Grädda rosenröd på gyllne tallrik,
Ljusgult serde uti silfverskålar,
Vårens körsbär, syltade med honing,
Persikor med morgondagg bestänkta,
Hafsstrandsfikon och mostarska drufvor;
Klär sig sen i kosteliga kläder
Och beger sig så på färd till slottet.
Snart palatsets gångar hon beträder.
Oanmäld och hälsande på ingen,
Sakta till den sjukes rum hon skrider;
Och hon sätter sig vid hufvudgärden,
Tar ett virkadt guldtyg fram och fläktar
Svalka åt hans feberheta panna.
Men, till sultaninnan vänd, hon talar:
"Sådan sjukdom som den tappre prinsens
Önskar jag att må min broder träffa,
Ja, mig själf som Mehmed paschas maka;
Ty en kärleksyrsel är ej sjukdom."
När prins Mustapha förnummit detta,
Står han opp på snabba fötter genast,
Riglar alla dörrar och behåller
Mehmeds maka kvar tre runda dagar.--
Men på morgonstunden af den fjärde
Med ett artigt bref uppvaktar paschan:
"O sultan, min store, dyre herre!
Från min boning har en dufva bortrymt,
Till ditt slott hon flugit,--lösgif henne,
Lösgif henne, om du Gud bekänner!"
Därpå får han från sultan det svaret:
"Mehmed, trogna slaf, jag har en falk här,
En otämjelig och vildsint fågel,
Som ej släpper, hvad han en gång fångat."

SKÖRDEFLICKAN.
Kärfvar, skördade med silfverskära,
Samlar hop med gullprydd hand Lepota.
Dock, när middagssolen börjat glöda,
Sjunger för sig själf hon sakta detta:
"Den, som sammanbinder mina kärfvar,
Vill jag strax mitt hvita anlet skänka.
Den, mig vatten ifrån källan hämtar,
Vill jag skänka mina svarta ögon.
Den, som bygger mig en skuggrik löfsal,
Honom vill jag bli en trogen maka."
Sjunger så och tror sig hörd af ingen.
Lyssnat har likväl den unga herden,
Och han binder kärfvarna tillsamman,
Bygger opp af hassel strax en löfsal,
Hämtar vatten från den svala källan,
Bjuder det och talar till den sköna:
"Nu, Lepota, uppfyll, hvad du lofvat!"
Skalk var skördeflickan dock och löste
Sig med några skälmska ord från löftet:
"Låt mig bli i frid, du unga herde!
Medan du band samman mina kärfvar,
Bette dina lamm i åkerstubben.
Då du bragte mig från källan vatten,
Har du med en dryck dig själf förfriskat;
Och i skuggan, som du mig beredde,
Har du äfven själf ju funnit svalka."

BRÖLLOPSSÅNGEN.[14]

I.
Skön att skåda under aftonsolen,
Satt vid sidan af sin ledsven bruden,
Under kransen tittande på älskarn.
Och till flickan talte hennes brudgum:
"Hvarför ser du på mig, hulda flicka?"
"Jag betraktar dig i väntan endast,
Att du ville ge mig några läror,
Hur jag vore bäst din mor till nöjes."
"Lätt det blir dig att min mor behaga:
Sent till sängs och tidigt opp från bädden,
Sopa rummen, skaffa köket vatten,
Sedan kamma dina blonda lockar."

II.
Malmkanoner gifva dån från skansen,
Gästerna församlas ren hos bruden,
Och man ärnar börja bröllopståget.
Bruden har i går ren utsått blommor,
Blommor på sin hulda makes lycka.
Ville lyckan gynna hennes make,
Borde blomstren gro om kvällen redan,
Sammanböja stänglarna om natten
Och om morgonen buketter bilda.
Lyckan var den hulda maken gynnsam;
Blomstren grodde opp om kvällen redan,
Sammanböjde stänglarna om natten,
Bildade med morgonen buketter.
På sin lott fick hvarje gäst en blomkvast,
Brudgummen fick själf den hulda bruden,
Hennes ledare fick ensam ingen.
Dock, till honom lutad, hviskar bruden:
"Vredgas ej, min ledare; en blomkvist
Mera skön och rik för dig jag sparar.
Gissa hvilken?--Jo, min unga lekvän."

BLODHÄMNDEN.
Hvems är klagoskrit där i Banjani?
Månne Vilans? Månn' den onda ormens?
Ropte Vila, komme det från berget,
Ropte ormen, komme det från klyftan.
Vilan ej och ej den onda ormen,
Batritch Perovitsch är den, som klagar
Under Osmans, Tchorovitschens, händer.
Honom han besvär vid brodernamnet:
"Släpp mig, Osman Tchorovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen hundrade dukater;
Mina bröder sju; sju Perovitscher,
Gifva gärna dig sju damaskener;
Deras makar skänka dig sju kransar
Och min broder Raduls maka, Zvjeta,
Sina kransar och sitt öras smycke.
Men min moder ger en ung slafvinna,
Ger dig många kosteliga kläder,
Och min fader, Pero Vutschitschevitsch,
Skall förära dig sin egen lifhäst
Och däröfver hundrade dukater."
Ren vill denna unna honom lifvet,
När, af onda makter förd till stället,
Panto från Tupan där syns och talar:
"Muselman, du Tchoros ättling, Osman!
Släpp ej Perovitschen Batritch undan.
Bjuder han dig än omätlig lösgäld,
Se, af turkarna skall han den pressa.
Vill han gifva dig sju damaskener,
Skall han äfven dem af turkar röfva.
Vill han kransar gifva dig och smycken,
Skall han fånga våra bröders makar
Och af dessa smycken ta och kransar.
Lofvar han åt dig en ung slafvinna,
Torde han min egen dotter röfva
Och dig henne såsom lösen bjuda.
Och den lifhäst, han dig vill förära,
Är ju af Banjanis ras till skit dock."
Panto så och svänger sig ur sadeln.
Låga blixtrar ur hans studsarmynning,
Och han träffas, Perovitschen Batritch,
Genom gördeln, och hans mund förstummas.
Död han sjunker mot den gröna marken,
Och från kroppen skär hans hufvud Osman.
Och det kommer budskap till Saljuto,
Till den slagnes ålderstegne fader.
Göken gråa klagar i Saljuto,
Ropar midt i vintern ut sin klagan,
Som om ingen årstid ägnats honom.
Göken grå är icke den, som klagar;
Nej, där klagar Pero Vutschitschevitsch,
Perovitschen Batritchs gamla fader:
"Ve mig, ve mig, ve till domedagen,
Ty af söner, som mig efterlefva,
Hämnas ingen väl hans mord, den dyres!"
Honom tröstar Perovitschen Radul:
"Slikt må ej ditt gråa hufvud ängsla.
Vänta endast till Sankt Görans-dagen,
Tills med löf sig berg och kullar kläda
Och det flacka fält med gräs och blommor;
Då vill jag kamraterne församla
Och med dessa till Banjani draga
För att hämnas Batritchs mord, min broders."
Men ren nalkades Sankt Görans-dagen,
Ren med löf bekläddes berg och kullar,
Gräs och blommor täckte redan fälten,
Och kamraterne tillsamman kommit.
Till Banjani drar med dessa Radul
Och tar af till bergets skog vid Utes.
Trenne runda dagar där de bida,
Ändlöst spanande mot Gatzkos slätter,
Tills på håll en turk till häst sig visar,
Just den sökte, Tchorovitschen Osman.
Radul så till sina kämpar genast:
"Bröder, sen I där den bofven Osman?
Huken eder ner mot gröna marken;
Men jag själf vill ställa mig i vägen
För att vänta Tchorovitschen Osman.
Ej för edra damaskenerklingor
Skall han falla, den fördömda turken,
Om mig Gud den lycka värdes unna
Att med mina händer gripa honom!
Men om jag ej lyckas honom gripa,
Då--lägg an, hvem som af kvinna född är!"
Kämparne sig huka ner i gräset;
Radul åter ställer sig i vägen.
Och när turken nu till stället hunnit,
Springer Radul fram att gripa honom,
Fattar hästens tygel med sin ena,
Turken med sin andra hand i brickan
Och till marken rycker honom neder.
Käckt till bistånd hans kamrater ila,
Och de fånga lefvande Osmanen.
Honom ber vid brodernamnet Osman:
"Släpp mig, Radul Perovitsch, min broder,
Skona lifvet, du i Gud min broder!
Tag i lösen tusende dukater!
Tjugu bröder, tjugu Tchorovitscher,
Gifva gärna tjugu damaskener,
Och de Tchorovitschers ädla makar
Sina lockars kosteliga smycken.
Deras gyllne keder jag dig bjuder,
Af dukater och af pärlor tunga.
Men jag själf vill ge dig min araber,
Högrest, att en slik ej finns i Bosna,
Hela Bosna och Herzegovina,
Med hans töm och silfvertunga sadel,
Allt till svansen öfvertäckt med sammet;
Hvarje buckla är med loskinn kantad
Och med guld och silfver smyckad rikligt."
Döf för detta, svarar Perovitschen:
"Turk, du Osman Tchorovitsch! En dyrbar
Lösegäld bjöd dig min broder äfven,
Men förgäfves!--Utan skoning skilde
Du hans blonda hufvud ifrån kroppen."
Och han drager fram. sin knif ur gördeln
Och från kroppen skiljer Osmans hufvud.
Tar hans hufvud, tar sin öväns' vapen
Och arabern, turkens höga stridshäst,
Och beger sig hem med sina vänner.
Men i Montenegro-bergens grannskap,
Från den lilla byn där, från Saljuto,
Till hans möte går den gamla fadren,
Sträcker famnen och hans anlet kysser.
Radul kysser gubbens hand och klädfåll
Och för honom turkens hufvud kastar.
Och då ropar Pero Vutschitschevitsch:
"Hell mig nu och intill domedagen,
Då mig unnats denna stund att skåda,
När min dyre son är hämnad vorden!"
Gubben så,--och honom lämnar lifvet.
Död han ligger; frid med honom!--Herren
Tage honom upp till paradiset
Och välsigne hägnande oss alla!

DE BÄGGE JAKSCHITCHERNE.
Månen förebrådde morgonstjärnan:
"Morgonstjärna, säg, hvar har du varit,
Hvarest jollrat bort den sköna tiden,
Då man dig ej sett på trenne dagar?"
Honom svarar åter morgonstjärnan:
Hvarest varit? Hvar förjollrat tiden?
Ofvan Belgrads hvita fäste stod jag
Och betraktade ett sällsamt under:
Hur två bröder delte fadersarfvet,
Jakschitch Dmitar och Jakschitch Bogdane.
Ren i godo öfverens de kommit,
Ren de hade delat fadersarfvet:
Dmitar ärfde Valakit och Moldau
Och Banatet odelt intill Donau.
Bogdan fick det flacka landet Sirmien,
Långs åt Savaströmmen alla ängar
Och till staden Ushitz hela Servien.
Dmitar tog den nedre deln af staden
Med ett torn, Neboischa, nära Donau.
Bogdan tog den öfre deln af staden
Jämte kyrkan Rushitza i midten.
Om en ringa sak blott blef man osams,
Om ett intet, knappast värdt att nämnas,
Om en falk och om en svartbrun fåle.
Dmitar, stödd uppå sin rätt som förstfödd,
Fordrar falken utom lott och rappen;
Bogdan skänker honom ingendera.
Nästa morgon, när det än knappt dagats,
Svingar Dmitar sig på rappen höga
Och tar med också den gråa falken
För att jaga uti bergets skogar.
Angelija, sin gemål, han ropar:
"Angelija, du min trogna maka,
Mottag detta gift och ge åt Bogdan!
Dock, ifall du ej min önskan fullgör,
Vänta mig ej mer i hvita borgen."
När den trogna makan slikt förnummit,
Går hon med sig själf till råds bekymrad,
Pröfvar, tänker och sig själf tilltalar:
"Gråa gök, hvad skall väl blifva af dig?
Om min makes broder jag förgifver,
Är det mig en synd inför vår Herre,
Är det inför mänskor skam och nesa.
Stor och liten skulle om mig säga:
'Skåden, skåden där den olycksburna,
Som sin egen svåger har förgifvit!'
Ger jag åter icke gift åt honom,
Får jag mer ej vänta hem min make."
Tänkte så och fattade beslutet:
Neder steg hon i den dunkla källarn,
Framtog bröllopsbägaren, den vigda,
Smidd af idel guld i drifvet arbet
Och ett minne af den dyre fadren.
Bägaren med gullgult vin till randen
Fyller hon och frambär till sin svåger,
Kysser honom sen på hand och klädfåll
Och, mot jorden böjd för honom, talar:
"Dig, min gode svåger, vill jag skänka
Denna guldpokal med vin till randen;
Skänk mig falken du, och skänk mig rappen!"
Och Bogdan, bevekt af hennes böner,
Skänkte henne falken strax och rappen.
Dmitar jagar dagen om i skogen,
Lyckas dock ej jaga opp ett villbråd,
Tills att ödet sent på kvällen honom
Till den säfbekrönta skogssjön leder,
Där en guldbevingad and byggt näste.
Dmitar låter gråa falken stiga,
Att på anden skjuta ned i säfven;
Se, men knappt berörd utaf hans vinge,
Har hon redan öfvervunnit falken
Och hans högra vinge sönderkrossat.
Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte,
Klädde han sin furstedräkt utaf sig,
Sam till ort och ställe hän i säfven
Och tog opp därur den gråa falken;
Och han frågte så den gråa falken:
"Säg, min falk, hur är du nu till sinnes,
Hur till sinnes nu förutan vinge?"
Falken hämtar andan djupt och säger:
"Så till mods är jag förutan vinge,
Som en broder är förutan broder."
Då betänkte plötsligt Jakschitch Dmitar,
Att hans maka redde gift för brodren,
Och han svingar sig på rappen höga
Och mot Belgrad spränger fram som ilen,
Att sin bror vid lif kanhända hinna.
Som han nu var bryggan Tschekmek nära,
Sporrar han sin häst att fly däröfver;
Men med brak ger bryggans hvälfning efter,
Och i fallet bryter hästen benet.
När sig Dmitar ser i denna våda,
Löser han af hästen genast sadeln,
Fäster den vid fjäderprydda klubban
Och beger sig raskt till fots till slottet.
Och han kallar strax den trogna makan:
"Angelija, du min trogna maka!
Kanske har du ej min bror förgiftat?"
Och hon svarar gladt sin make detta:
"Nej, förgiftat har jag ej din broder;
Med din broder har jag dig försonat."

SKADARS GRUNDLÄGGNING.
Trenne bröder grundade ett fäste,
Trenne bröder, tre Merljavtschevitscher.
Vukaschin var konung och den äldste,
Och den andra var voivod Ugljescha,
Gojko Merljavtschevitsch var den yngste.
Desse bygga vid Bojana Skadar,[15]
Bygga ren tre runda år med ifver,
Ren tre år, med mästare tre hundra,
Och förmå dock ej att lägga grunden,
Mycket mindre att uppresa fästet.
Hvad om dagen mästaren uppfört,
Rycker åter Vila ned om natten.
När det fjärde året ren begynner,
Ropar Vila ned från bergets skogar:
"Allt förgäfves! Vukaschin, o konung,
Fåfängt, fåfängt du ditt gods förspiller;
Grunden är du ej i stånd att lägga,
Mycket mindre att uppresa fästet,
Om du ej två namn af lika tonljud,
Icke Stojan och Stojana finner,
Men de båda dock förtrogna syskon,
Att dem mura in i tornets grundval.
Så, blott så, skall fundamentet tryggas,
Så, blott så, förmår du resa borgen."
När kung Vukaschin förnummit detta,
Dessimir, sin trogna sven, han kallar:
"Dessimir, min son, af hjärtat käre!
Du, till denna dag min trogna sven blott,
Men från denna som min son värderad!
Spänn i blinken hästarne för vagnen,
Tag där in sex bördor guld, och såleds