Samlade arbeten I - 10

Såsom han mycket sett och mycket bepröfvat i världen.
Men på den ärlige Aron, som lagt fiolen på bänken,
Medan han sorglös satt och torkade svetten ur pannan,
Höll välaktade herr kommissarien sitt öga beständigt.
Honom värderade så den förståndige herrn, att han hellre
Låtit omsider sin yppersta dräng borttåga till andra,
Än han den åldrige släppt ur sin gård. En fradgande stäfva
Tog han i handen till slut och bjöd den gamle och sade:
"Aron, min vän, drick öl och förfriska dig, som du förtjänt har
Genom din polska, som ljöd som ett nordanväder i furan;
Sen må du kasta din tiggarestaf på den blossande brasan.
Här må du lefva, min vän, på din ålderdom, lugn och betryggad,
Beten meta åt mig, då jag fiskar med krokar om sommarn,
Jaga från åkern svinen och höns och tuppar ur trädgåln.
Slikt må om sommarn bli din befattning; den hårdare vintern
Må du förnöta i stugan, och sitta med pipan i munnen,
Bindande ryssjor och nät och lappande hålen på noten."
Stäfvan emottog rörd den förståndige Aron, sitt anlet
Lyfte han högt, att den svällande tårn knappt kunde ur ögat
Rulla, men glad i sin själ genmälte han: "Prisa och tacka
Vill jag min Gud, som mig förde till er, välaktade herre!
Mycket jag pröfvat, det värsta af allt för den grånade gubben
Var dock att vandra omkring som det irrande molnet i luften,
Utan att känna ett rum för den efterlängtade hyllan.
Ofta med ängslan såg jag på färder från socken till socken
Från landsvägen emot kyrkgårdarne. 'Aron', jag tänkte,
'Äfven den uslaste här i den by, du tågar igenom,
Har dock sin tröst och sin borg där inom den hägnande muren;
Du, hvar dig unnas en gång att hvila ditt tröttade hufvud,
Vet ej, och främling blir du i dödens gård som i lifvets.'
Så jag tänkte, värderade herre, och skyndade framåt.
Nu må jag prisa mig säll, ty jag äger ett hem, då jag lefver,
Äger ett hem, då jag dör, där en vän och en annan kanhända
Stannar och säger: 'Se här göms Aron den gamle från herrgåln.
Träsket ljuder ej mer af hans morgonsånger, hans giga
Klingar i stugan ej mer; men den åldrige sofve i frid här!`
Sade och grät af glädje och tömde det fradgande ölet.
Så samtalade dessa, och lyssnande bidde de andra.
Sedan skötte man åter med glädje den stojande dansens
Muntra bestyr, och den fattige var som den rike vid godt mod;
Ty man saknade ej fioler och skrällande gigor,
Polskor, minetter, förplägning och ord i den rymliga stugan,
Medan man firade där till gryende morgon i samdräkt
Männernas lyckade jakt och de älskandes raska förlofning.



HANNA.
En dikt i tre sånger.

_Till den första kärleken.
En gång min första kärlek frågte jag:
"Min lefnads stjärna, säg, hur tändes du,
Och hvadan äger du ditt milda ljus?"
Då sade stjärnan: "Har du sett nå'n gång,
Hur lätt en flyktig sky kan skymma mig?"
Jag sade: "Än med mörker, än med ljus
Ett moln gått opp och dolt dig för min syn;
Dock brann du lika klar, sen det försvann."
Och stjärnan sade åter: "Har du sett,
Hur lätt en jordisk dag fördunklar mig?"
Jag sade: "Mången jordisk sol jag såg
Gå opp i glans och öfverstråla dig;
Dock gick den ständigt ned, men aldrig du."
Då sade stjärnan: "Tror du på mitt ljus,
Och vill du tända lifvets hopp därvid?"
Jag sade: "Bortom molnet log din blick,
Och bortom dagens bländsken brann du klar,
Och bortom grafven skall du lysa än."
Då sade stjärnan: "Vet du, hvad jag är?
En suck jag är ifrån din egen barm,
Som sökt med fridens hopp en högre värld;
En blixt jag är utaf ditt eget lif,
Som flög i strålar till sitt hemland opp;
Ett solljus är jag af din egen själ,
Och i min milda låga lefver du."_

HANNA.

Första sången.

Liksom den bäck, där rann,
För den, som rinner här,
Vi voro för hvarann,
Så länge du var där.
Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster
Strålade klar och kastade ljus på den landtliga prästgåln,
Där uråldrig den låg vid den speglande viken af insjön.
Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn,
Rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan,
Stundom med handen fläktande bort den skockade röken.
Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda
Älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet.
"Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord,
Bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn,
Ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars."
Så han skrifvit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam,
Väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen.
Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan,
Fri i sin lediga dräkt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder,
Vidgades fullt och lyftes af andedräkten i vågor,
När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje.
Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått,
Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla;
Men då hon ljudet förnam af det klingande uret i kammarn,
Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen
Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
Sedan besåg hon sitt verk, af belåtenhet lockad att småle,
Fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit,
Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta:
"Visst en sötare väl ej funnits än denna; hur vackert
Randar ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten!
Hade jag ren en klädning däraf att bära i morgon!
Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag,
Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan,
Röd af värmen och grann och nättare mycket än alla,
Sneglar enhvar på mig och afundsjukas i tysthet.
Men då den aktade herrn, den rike befallningsman, kommer,
Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom,
Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är."
Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg,
Öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan,
Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad,
Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.
Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanne.
Hvilken i många växlande år, sorgfällig och trogen,
Släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt.
Denna nu kom andtruten och talade genast och sade:
"Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre,
Tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart,
Ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården.
Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt,
Kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra,
Ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind,
Ny var äfven hans dräkt och undransvärdig i fägring.
Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan,
Såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården,
Gammal och ung, och hans öga var mildt att skåda som solsken.
Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan,
Djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter;
Så af vördnad jag neg och ärnade digna på stället.
Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig,
Utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna',
Sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar,
Ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.'
Så han sade och log, och en mening låg i hans löje.
Hvad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat,
Fann jag ej då. Ett band låg öfver min tunga, och tårar
Trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren
Skämta som andra och ej förakta den ringare mera.
Lätt dock gissar jag nu, hvad han mente: att allt han förnyat,
Kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra
Lefnad också och ej mer föråldras allena och ogift;
Men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården,
Därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid;
Åter att mildt han log och lofte förpanta det bästa,
Tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka."
Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan,
När hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore,
Om hon den runda, vördiga herrns värderade maka
Blef och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor.
Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen,
Tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga hufvud,
Full af behag, och såg sig med fröjd och talte tillika:
"Gamla Susanna, tycker ni! Skulle han välja en sådan?
Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes?
Fy, jag är själf snart rädd för mitt öfverdådiga öga.
Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar
Mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor,
Sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt.
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom,
Rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa,
Tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan
Snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen.
Dock, hvad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig,
Söka sig brud, då som ung han älskat att lefva allena?"
Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring,
Tog guldvingar på fingren och tillknöt klädningen bättre;
Men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn
Blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade:
"Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning,
In i min kammare snart, att höra ett ord om din framtid."
Sagdt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters
Hjärta betog, och af aningar fylldes det lekande sinnet.
Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens
Rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom,
Allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida,
Färdig att söka sig skygd; men hon talade häpen och sade:
"Råd mig, gamla Susanna, och säg, hvad måste jag göra?
Måste jag stå för den ärade herrn och begäras af honom,
Spricker min kind af blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen;
Så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas."
"Hå hå", svarade, leende slugt, den gamla Susanna,
"Nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen.
Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller
Mannen, och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes;
Åter förut är det hon, som har att säga det mesta.
Minns jag dock själf, hur jag förr, då han kom, densamma, som sedan
Blef mig en trogen man, tills döden skilde oss åter,--
Hur jag befallte och viste mig spotsk och värd att begäras,
Tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje;
Därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn,
Akta knappt värdt att kasta en blick på den ärade herren,
Innan han bugat sig djupt och ödmjukt bedt om er ynnest.
Men då han talat och sagt, hvad hans hjärta bjuder att säga,
Blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar
Tid att besinna er först och går högmodig tillbaka.
Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga
Mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera,
Lära med spaknadt mod, att ni ej är färdig att genast
Springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är.
Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld,
Väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud,
Sitter ni här och har alls icke i sinnet ett afslag,
Skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka,
Hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnadt,
Ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde
Hållen och lika förnäm som er ädle, bedagade herre."
Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren,
Kom i den svala farstun och stannade, dragande andan
Länge och sökande tyst att kufva det klappande hjärtat.
Men då hon druckit sig mätt af aftonkylan, och kinden
Mildare brann, och barmen sin våg ren saktare häfde,
Rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde.
Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuf till förundran;
Lik en strimma af sjön, som, af morgonstrålar begjuten,
Smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar,
Sågs i sin fägring hon nu emellan de gamle i kammarn.
Men af förtjusning greps den rike befallningsmans hjärta,
Sinnet af värma mjuknade opp, och kärlekens sötma
Blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror.
Pipan ställde han strax med belefvenhet unnan och framsteg,
Prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss.
Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början,
Utan han plirade ömt och myste med munnen allenast.
Men i sin länstol talade så den vördige pastorn:
"Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen,
Väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden,
Likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan,
Synlig en stund, och lätt af en fläkt förskingras en annan.
Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta
Tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas.
Därför har jag också rätt ofta i stojet af dagen,
Ofta i nattens lugn på din framtid tänkt och med oro
Fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös.
Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker
Honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida.
Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan
Dröjer ännu, och kraften är kvar att råda och handla;
Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger
Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad,
Finner du lätt, att ej mången som han kan skänka en flicka
Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Pröfva dig då och beslut, om du vill som maka den ädle
Följa och gläda hans lif och dela hans håfvor tillika."
Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan
Talet och blickade ned och kunde ej svara af häpnad.
Men den förståndige herrn, den rike befallningsman, gladdes,
Full af förhoppning, och log och gnuggade händren och sade:
"Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset,
Kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden
Fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka,
Så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle.
Men inredningen räcker evinnerligt länge; förgäfves
Har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat;
Fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela.
Men i det gamla huset är allt uppfejadt och lagadt,
Rummen drifna på nytt, allt under mitt öga, tapeter--
Knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blefvo--
Satta i saln, förmaket och äfven i kammarn där inom,
Så att man där kan möta också en vinter, då kölden
Jagar oss in och vi älska det trefliga tjället och brasan.
Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika,
Kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln,
Rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna;
Kanske mognar ett äppel också, om sommarn är vacker."
Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor:
"Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister
Min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan
Lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom;
Annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas.
Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när
Icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren.
Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga
Allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas.
Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka
Landet och hämta oss kram! Jag säger, en klädning af siden
Såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp."
Mera talade ej till sitt pris den aktade herren,
Utan han teg och gladdes af hopp, frikostigt i tanken
Hvälfvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö,
Löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen.
Men på sin dotter blickade mildt den vördige pastorn,
Rökte och log och talade snart halft bryende detta:
"Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast
Svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand;
Men för den aktade herrn går snart en dag och en annan,
Medan han väntar på svar och du öfverlägger och lugnas."
Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens
Hjärta, och glad i sin håg begaf hon sig åter ur kammarn,
Svalan den glädtiga lik, som, kommen af våda i rummen,
Bäfvat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda
Gamle, att hvar på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen,
Orda om jordens ans och göra till byggnader utkast;
Själf hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan,
Spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå.
Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna,
Fostrad som dotter mer än som tjänarinna i huset,
Såg hon och bjöd med en vink af den lyftade handen att nalkas.
Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans
Trappa med blommor och löf och kom rödbrusig och svettig.
Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan,
Först i salen och dän i den ensliga kammarn där inom;
Men där talte bekymrad den sjuttonåriga flickan:
"Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen
Smugit sig ren, gå tyst och titta i fönstret, att ingen
Står bland syrenerna gömd där ute och spetsar sitt öra!
Vet du en underlig sak, en förunderlig--skratta blott icke!--
Vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren af en fästman."
"Fästman!" ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde
Händerna ned, "helt visst har den stolte befallningsman friat?
Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre
Flicka än ni, en mera bekväm att dagar och nätter
Värma hans svalnade famn och smittas af ålderns förvissning.
Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjärta,
Akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift.
Hvad, om den gamles teg är större än andras, hans boning
Högre sitt tak, på våningar höjdt, mot himmelen sträcker,
Borta är lyckan ändå: för trefnaden gulnar ej axet,
Kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes,
Sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas.
Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret,
Rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln;
Såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yfviga bladen
Krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull,
Gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust
Fästa sig under håfvornas glans och smitta det goda;
Därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta
Bjuder er ringare skatter kanske, men gladare dagar."
Henne med undran svarade då den vänliga Hanna:
"Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på hvad du talar,
Toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek,
Vårda hans hus och njuta med fröjd det goda, han äger!
Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla,
Hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen
Log, då han nalkades, ömt och ögat strålade vänligt;
Så syns ingen, som tyngs af ålderdom och af krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur öfverflödigt han äger
Allt i sitt hus, hur aktad han är af alla och ärad,
Finner du snart, att ej mången som han kan skänka en flicka
Lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena,
Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig
Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljufhet,
Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre
Håfvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar.
Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska.
Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka
Mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit,
Rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?"
"Hå hå", suckade nu den vackra Johanna, "förgäfves
Skattas ej guldet högt, då det allt kan jämna i världen,
Göra den åldrige ung och en ung förlika med åldern.
Låt då gärna de ord, jag talte, försvinna med vinden,
Såsom de kommo med den, och blif för den gamle en trogen
Maka och gör hans glädje och gläds af hans skatter tillbaka;
Akta blott, skåda ej sen, hvad ni än ej skådat, en yngling,
Er jämnlike till år och med er jämnlottad i villkor,
Se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga
Faller i ert, och en blick, som ej mer förjagas och glömmes,
Blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta."
Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedröfvad.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan,
Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden,
Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens
Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva,
Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade:
"Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes,
Där man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden,
Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter.
Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta
Vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme,
Ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan
Sutit med sömmen i famnen och tänkt.--Nu säg, hvad jag tänkt då!
Allt är förtroligt och kärt, hvar planta, bekant som en syster,
Skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar
Komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga.
Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka
Högre än lyckan att här få lefva med egna beständigt!
Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas:
Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets
Ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden.
Därför måste väl nu den ädle begära en annan,
Söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet
Älskadt och ljuft, och bättre förstår värdera hans håfvor;
Sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket,
Menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas."
Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet,
Hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle
Yppa det sen och våga bedröfva den ärade herren;
Ty i detsamma rullade fram på den banade vägen,
Skymd i en hvirfvel af damm, en kärra, och vänligt i farten
Lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret.
Denna i blinken kände igen sin väntade broder,
Klappade händren gladt tillsamman och, glömmande oron,
Skyndade ut att se och möta de komna på gården.


Andra sången.

O, andra nejders son,
Hvi flög du dädan, säg?
O, fågel långt ifrån,
Hvem styrde hit din väg?
Ren man hälsat hvarann och med återseendets glädje
Växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn
Satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn
Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen,
Hvilken för många bestyr och förargliga rester i socknen
Knappt hann bygga med ord en prunkande våning och hvälfva
Taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.
Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga
Ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens
Glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna,
Innan han såg hans kind af förlägenhet rodna och ögat
Sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade:
"Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt
Hvilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling;
Men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta,
Ser af en ädel man, af den äldste, jag ägde bland vänner,
Liksom den varmaste äfven, de oförgätliga dragen.
Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan,
Barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med hvarandra.
Knä vid knä där suto vi sen och delte gemensamt
Läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan.
Men då med sommarns sprickande löf och med drifvan om julen
Friheten kom och vi foro enhvar till det saknade hemmet,
Var det i glädjen en sorg att lämna hvarandra och skiljas;
Åter, när skolan kallade oss, och ömma föräldrars
Armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon,
Var det i sorgen en glädje att vänta hvarandra och mötas.
Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne,
Lätt som en telning viras omkring en annan och växer,
Växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda.
En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård
Bytte mot helgedomen en gång och sökte af ljusets
Heliga skatter en lott att äga och sprida i världen.
Täflande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena,
Glädde den andra också att veta och känna och lära.
Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider,
Lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana
Sågo mot kommande år och mot värf, som väntade mannen,
Ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika,
Agde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma.--
O, då vi skildes sen,--som han sjunger, den älsklige skalden--
For han för evigt dit, jag hit. Bekymren i lifvet
Kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor.
Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
Lefde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad;
Jag vid en bortglömd vik af en insjö fjarrän i norden
Grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda.
Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga,
Ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet,
Glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan,
Glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och lifvets
Sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan,
Allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad,
Ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom."
Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt.
Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte:
"Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes,
Döf i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända
Var det en annan vän, som han skattade mer än min fader."
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade:
"Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor,
Smekt af er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra,
Hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala.
Sådan satt han också och talte om flyktade dagar,
Talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms,
Delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda.
Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd
Grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara,
Talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta
Dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er.
Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet
Ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen,
Länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning.
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas,
Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast,
Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet
Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider.'
Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!"
Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat,
När med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen
Reste sig opp: "O, son af den älskade", sade han stilla,
"Bild af en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta,
Kom, att i dig jag må famna ännu den ädle, som bortgått.
Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän,
Bjuden för sommaren blott, må du lefva och röras ibland oss;
Kär som en skänk af himlen, en son, är du kommen, och tacksam
Tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser."
Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg
Trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen.
Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet
Spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet,
Där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten.
Varsam, full af förundran och rädd att störa den gamle,
Började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning;
Men till sin dotter talade då den vördige pastorn:
"Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers
Kyss åt den yngling ge, som så främmande varit dig hittills.
Se, för en framtid är han din bror, en son af din faders
Ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster."
Sagdt; och en ljuf, lätt flammande sky, halfmulen af oro,