Samlade arbeten I - 31

Lärkans glädje, som med vingen
Nära molnens barm i höjden
Fri och lätt och sorglös leker.
Hjärtat fritt ifrån bekymmer,
Flög jag förr, som vinden flyger,
Fördes, som en gnista föres,
For, som löfvet far i lunden,
Såsom fjäriln öfver lindan,
Drack mig mätt af ljufva safter
Från den gyllne blommans kalkar,
Som af silfver öfverstänktes.
Främmande för alla sorger,
Satt jag, glädjens bild, på fältet,
Satt med honings-håg på tufvan,
Satt, en blomma lik, på lindan,
Lekande, förtroligt sluten
Till den muntra syskonringen,
Sakta smekt af vädrets ande,
När han kom med blomsterdofter
Från det honingsrika landet.
Hvilans afbild, sen på bädden
Sof jag, lik en liten fågel,
Och det blida lugnet redde
Vid min sida sig ett läger,
Störde ej min sömn med hotet
Om en nytänd dags bekymmer,
Om de sorger, hvilka plåga
Nu mitt sakta tärda hjärta.
Hvarken vet jag eller kan jag
Rätt och tydligt uppenbara,
Hvad som rann uti mitt sinne,
Hvad som drabbade mitt hufvud,
Denna underliga tanke,
Som uti mitt bjärta tändes,
Som, förut ej känd, mig nådde,
Efter det min moder sagt mig,
Sen hon sagt: "Min lilla dotter,
Snart du redan femton vårar
Lämnat efter dig i spåren."--
Jämte mina bröst, som stego,
Steg en okänd eld i hjärtat,
Jämte mina bröst, som svällde,
Svällde oron under duken
1 den ovant höjda barmen.
Ledsamt är det nu i stugan.
Tungt är sinnet nu på fältet,
Lugn finns icke mer i lunden,
Trefnad icke mer i skuggan
Under trädens mörka grenar.
Oron tvingar mig till hvilan,
Oron stör mig under sömnen,
Oron väcker mig till ljuset,
Till den nya dagens möte.
Nu det brinner i mitt hjärta,
I den skymda gömman brinner
Hoppets eld, den oförstådda,
Den besynnerliga elden,
Hvilken jag ej vet att släcka,
Icke hjärta har att kväfva.--
Dit de ila skyndsamt alla,
Alla ord ifrån min tunga,
När jag ej af någon höres;
Dit min hjärnas alla tankar,
Dit mitt hjärtas lugn och hvila,
Dit till hoppets dunkla vägar,
Aningarnas trånga vägar,
Sorgefulla för mitt hjärta,
Glädjefulla för mitt hjärta.
Af de önskningar, jag hyser,
Är blott en beständigt viktig,
Bland behofver, dem jag känner,
Känner hjärtat ett allena;
Sorgefullt det är för hjärtat,
Glädjefullt det är för hjärtat.

DEN BLODIGA SONEN.[20]
Hvadan kommer, hvadan kommer
Du, min käcke son?"
"Ned från stranden, ned från stranden,
O min moder kär!"
"Säg, hvad har du gjort vid stranden,
Du, min käcke son?"
"Mina hästar där jag vattnat,
O min moder kär!"
"Hvem har mullbestänkt din tröja,
Du, min käcke son?"
"Hästens hofvar, hästens hofvar,
O min moder kär!"
"Hvaraf är ditt svärd så blodigt,
Du, min käcke son?"
"Bloden är min enda broders,
O min moder kär!"
"Säg, hvart ärnar nu du färdas,
Du, min käcke son?"
"Långt, långt hän till andra länder,
O min moder kär!"
"Lämnar du din gamle fader,
Du, mils käcke son?"
"Må han hugga ved i skogen,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din gamla moder,
Du, min käcke son?"
"Må hon sitta gömd och spinna,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din unga maka
Du, min käcke son?"
"Må hon pryda sig för andra,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Lämnar du din son, den späde,
Du, min käcke son?"
"Må han gå till skol'n att agas,
O min moder kär!"
"Lämnar du din späda dotter,
Du, min käcke son?"
"Må hon söka bär i skogen,
Aldrig önska se mig åter,
O min moder kär!"
"Säg, när kommer du tillbaka,
Du, min käcke son?"
"När i norr sig dagen tänder,
O min moder kär!"
"När kan dag i norr sig tända,
Du, min käcke son?"
"När som sten på vågen sväfvar,
O min moder kär!"
"När kan sten på vågen sväfva,
Du, min käcke son?"
"När som dun till botten sjunker,
O min moder kär!"
"När kan dun till botten sjunka,
Du, min käcke son?"
"När till doms vi samlas alla,
O min moder kär!"

FINSKA RUNOR.

I.
Såsom barn jag gick att valla,
Späd ännu, att drifva fåren,
Hög som fadrens knä till växten,
Lång såsom min moders slända.
Guld jag fäste på min tinning,
Blåa trådar kring mitt anlet,
Kring mitt hufvud silfverbindeln.
Kom en röfvare från skogen,
En fientlig man från snåret;
Guldet tog han från min tinning,
Blåa garnet från mitt anlet,
Från mitt hufvud silfverbindeln.
Tårögd kom jag hem tillbaka,
Och min far mig såg från fönstret.
"Torka tåren bort, min flicka,
Kom i boden utan smycken;
Där finns kista uppå kista,
Fäst på dig af allt det bästa.
Mången fästman frågar sedan:
'Hvems är flickan, hvems är jungfrun,
Hvems den undersköna bruden?
O, att jag den sköna finge!
När hon framgick, blänkte klacken,
Stod hon stilla, lyste väggen,
Satt hon, spratt af glädje jorden'."

II.
Gök, min älskling, låt dig höra,
Vidga strupen, brun som sanden,
Höj ditt bröst, som bönan brokigt,
Ljufva gäst från södern, svara:
Går en vecka jag i lockar,
Utan hufva huru länge?
Månne ett år, månne tvenne,
Månne hela lifvet genom
Eller knappt ett år kanhända?

VID IKORN-SKYTTE.
Skogens blomma, markens fägnad,
Som på grenen har din boning
Och på kvisten har din gunga,
Gnaga trädet, bit på kotten,
Medan jag min båge spänner
Och iordningställer pilen.

BÖRJAN AF KALEVALA.
Nu mig göres lust i hågen,
I mitt hufvud bor en tanke,
Lust jag har att börja runor,
Laga mig tillreds att sjunga.
Du, min vän, min gode broder,
Ädle språk-kamrat, ej ofta
Händer, att vi här förenas,
Börja samtal med hvarandra,
Här i dessa öde trakter,
Dessa sorgsna nordanländer.
Lägg då hand i hand och foga
Hake i den andra haken
För att sjunga goda kväden,
Sköna ord tillhopa sätta,
Att de ädle dem må höra,
Sångens vänner dem förnimma
Bland den ungdom, nu här uppgår,
Bland den skara, som här växer,
Dessa ord, som gåfva fångna,
Dessa ljufva sånger, tagna
Från den gamle Väinös bälte,
Under Ilmarinens ässja,
Ned från Kaukomielis svärdsudd,
Joukahainens båges bana,
Från det innersta af Pohja
Och från Kalevalas moar.
Dessa sjöng min fader fordom,
Då till yxan skaft han täljde,
Dessa lärde mig min moder,
Under det hon vred sin slända,
Bringade sin ten i rullning.
Ännu andra ord det finnes,
Dem jag fångat, dem jag lärt mig,
Plockat opp vid vägens sidor,
Dem jag brutit har från ljungen,
Rifvit lös från skogens ruskor,
Från de späda skotten dragit,
Under det jag gick att valla,
Gick som barn att vakta hjorden,
Efter Muurikki, den svarta,
Den med fläckar märkta Kimmo.
Hundra ord jag hämtat dädan,
Tusen ämnen för att sjunga;
Sångerna uti ett nystan,
I en bunt jag sammanhvälfde,
Lade nystanet på kälken,
Bunten i min lilla släde.
Länge har min sång i kölden,
Länge i det dolda varit;
Nu jag vill ur kylan sången,
Visorna ur kölden hämta
Hit till hörnet af vår järnbänk,
Ändan af den fasta plankan,
Under dessa sköna sparrar,
Denna vidtberömda takås,
Lossande mitt nystans ända,
Knuten lösande af bunten.
Så en vacker sång jag sjunger,
Låter väl en härlig ljuda,
Sen jag rågens kärna njutit
Och med kornet mig förfriskat.
Om ej öl för handen finnes,
Om ej spisöl mer är öfrigt,
Sjunger jag med torra läppar,
Drillar vid en droppe vatten,
Att den sköna kvällen ända,
Aftonskymningen förjaga,
Kanske nästa morgon möta,
Nästa gryning än förljufva.

SICILIANSK SÅNG.[21]
Säg mig, späda bi, o säg mig,
Hvart du skyndar nu så tidigt.
Än på ingen bergspets gjuter
Morgonrodnaden sin stråle.
Öfverallt på ängens örter
Dallrar daggen än från natten;
Akta dig, att den ej skadar
Dina gullbestänkta vingar.
Ser du, alla blommor slumra
Än i sina gröna knoppar,
Luta än i drömmar hufvut
Tätt mot sina veka bäddar.
Men du lyfter käck din vinge,
Mäter utan rast din bana:
Säg mig, späda bi, o säg mig,
Hvart du syftar, hvart så tidigt.
Vill du honing? Icke annat!
Hvila då din lätta vinge;
Jag vill visa dig ett ställe,
Där du ständigt finner honing.
Känner du min hulda Nice,
Nice med de sköna ögon?
Hennes läppar andas sötma,
Outtömlig sötma, ständigt.
På dess sköna rosenläppar,
På min trogna flickas läppar,
Där finns honing, ljuflig honing,
Skynda dit och suga, suga!

DEN TROGNA FLICKAN.
(Skottländsk visa).
Falskt eller rätt, man säger lätt:
"En kvinnas tro är fal;
Hon snart bedrar och lämnar kvar
Åt kärlek endast kval."
Det säges så. Nu lyssnen på
Hvad om en flicka här,
Som ej för lek sin trohet svek,
Till att förtäljas är.
Till hennes tjäll en mulen kväll
Dess älskling smög på tå.
"Låt dörren opp, låt skyndsamt opp,
Förrn någon vakna må."
Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp:
"Jag snart ifrån dig drar,
Till döden fälld af dom och väld,
Jag nu blott afsked tar.
Jag måste hän, bland skogens trän
Kan jag en fristad få."
"O nej, o nej, allena ej,
Men jag vill med dig gå.
Hvad är all fröjd, i lifvet
Som bubblan den förgått.
O älskling, nej, allena ej,
Oss skiljer döden blott."
"Nej, stanna kvar, där förr var,
Du kan ej följa mig!
Hur skall det bli att lefva i
En öde skog för dig?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid;
Nej, hulda, nej, du följer ej.
Blif kvar och lef i frid!"
"Nej, gode, nej, gå ensam ej,
Jag dig med tårar ber.
Förlåten, o, hvar får jag ro,
Hvad är mig lifvet mer?
Bland snår och ris, bland frost och is,
Bland hunger, kval och strid,
Här vid ditt bröst jag har min tröst,
Min värma och min frid."
"Ack, hulda, nej, du får det ej,
Blif här, ej mera min!
Hvar sorg, så vild, gör tiden mild;
Han mildrar äfven din.
Hvad skall vår stad, dess tungor hvad
Ej hvässa skarpt som svärd,
Att hugga ned ditt rykte med,
Sen man försport din färd?"
"Nej, gode, nej, säg sådant ej;
Mig tröstar ingen tid;
Med hvarje dag, blott mera svag,
Skall jag bestå min strid.
Hvad rör vår stad, dess tungor hvad
Min smälek eller dygd?
Kom, gode, hän till skogens trän,
Och där vi finna skygd."
"Se skogen, den är hemsk, min vän,
Och farlig likaså;
Ser du min hand på bågens band,
Skall du ej bäfva då?
Och gripes jag, fast vek och svag,
Min lott du dela får.
På år af nöd blir slutet död;
Nej, dröj, jag ensam går!"
"Nej, gode, nej! Ger kärlek ej
I farans stund oss mod?
Af kvinna kan den göra man,
Af svaghet hjältemod.
Ser jag din hand på bågens band,
Skall jag ditt öga bli,
Och så mot nöd och så mot död
Förente kämpa vi."
"Se, skogens famn är blott en hamn
För vilddjur och för brott;
På ditt gemak blir molnet tak,
Och skyl ge löfven blott.
Din kammar där en håla är,
Din bädd blir snö och is,
Till vin du får en vattentår
Och hunger blott till spis."
"Nej, skogens famn skall bli en hamn
För friheten och dig;
I ditt förvar mitt tak jag har,
Och hydda är du mig.
Din starka hand skall lägga band
På röfvare och djur,
Och hvad vi mer behöfva, ger
En kärleksrik natur."
"O nej, o nej, du får det ej!
Din kind skall blekna där,
Din lätta dräkt mot storm och fläkt
Ej något värn beskär.
Ej moders röst, ej systrars tröst
Skall finna dina spår.--
En kvinnas barm blir kall som varm;
Farväl! Jag ensam går."
"Farväl, min mor! Din dotter for
Med den, hon trohet svor.
Farväl! Ej mer, o systrar, er
I hemmets sal jag ser.--
Se dagens sken! Det ljusnar ren:
Upp, älskling, låt oss fly;
Hvad rör mig värld, hvad mod och flärd,
Hvad rör mig kind och hy!"
"Välan, så stå, hur fast du må;
Men hör ett ord ännu:
I skogen där en flicka är,
Som bättre är än du.
Den gamlas lag föraktar jag,
Den nya är mig kär.
Jag söker frid, ej kvinnostrid,
Du kan ej vara där."
"Låt vara så, en flicka må
I gröna skogen bo:
Ock henne vill jag höra till
Med ömhet och med tro,
Vill älska dig och öfva mig
I tålamod och fog
Och tjäna den, du tar till vän,
Om hundrade du tog."
"Mitt enda väl, du trogna själ,
Hvem finner fläck hos dig?
Ej såg jag en som du så ren,
Så kär var ingen mig.
Var lugn och glad; hvad nyss jag sad',
Var blott en dikt, ej mer;
Ett grefligt namn, en skuldfri famn
Jag åt din kärlek ger."
"Hvemhelst du är, den du har kär,
Är som en drottning spord.
Hvad är så halt, så lätt, så falt
Som falska männers ord?
Din tro består. I känslans vår
Min kärlek nu du har,
Och samma vän i hösten än
Skall du i mig ha kvar."

CHEVY-JAKTEN.
(Efter Herders tyska bearbetning af det engelska originalet.)

I.
Lord Percy från Northumberland,
En ed han svurit har:
På Chiviats berg att jaga
I trenne runda dar,
Till trots för riddar Douglas
Och hvem med honom var.
"De bästa hjortar på Chiviat
Skall jag fälla och föra bort."
"Vid Gud!" sad' riddar Douglas,
"Hans väg skall blifva kort."
Och Percy ifrån Bambrow kom
Med en skara, stolt att se;
Väl femton hundrade skyttar
Från landamären tre.
Med måndags morgon börjar han
På Chiviats berg sin jakt.
Hvart spenbarn känner den med sorg,
Det blef en blodig jakt.
Och kopplen drefvo skogen kring,
Och villebrådet sprang,
Och skyttar hukade sig ned
Vid breda bågars klang.
Och hjortar ströko genom skog,
Nu där, nu åter här,
Och hundar sökte i ris och snår
Att finna rofvet där.
Med måndags morgon Percys män
På Chiviats berg sig ställt.
En timme efter middag ren
De hundra hjortar fällt.
De blåste död kring fältet nu
Och drogo djuren hop.
Till nederlaget Percy kom
Och såg de slagnas hop.
Han sade: "Douglas lofte så
Att tala med mig i dag;
Dock, att han ej komma skulle,
Vid Gud, det visste väl jag."
En squire ifrån Northumberland,
Han ser till slut dock där:
Fram tågar riddar Douglas,
Med honom en väldig här,
Med hillebårder, spjut och svärd,
Att skådas vidt och bredt;
Ej bättre män till bröst och arm
Har kristenheten sett.
Två tusen spjutbeväpnade
Af obefläckad frejd,
Långs Twide burna alla
I Tiwedalens nejd.
"Låt af från djuren", Percy sad',
"Enhvar sin båge tag;
Ej mer han haft den nödig
Alltfrån sin födslodag."
Till häst den starke Douglas drog,
Framför sin krigshär han;
Hans rustning blänkte såsom glöd,
Ej fanns hans öfverman.
"Säg", sade han, "hvad folk är ni,
Och hvem är den, er för?
Hvem gaf er lof att jaga
I park, som mig tillhör?"
Den första man, som gaf ett svar,
Lord Percy själf var den:
"Hvad folk, det säga icke vi,
Ej heller hvilkens män;
Men vi jaga här i parken;
Vill du det hindra än?
De bästa hjortar i Chiviat
Vi skjutit och föra bort."
"Vid Gud", sad' riddar Douglas,
"Er väg skall blifva kort."
Den ädle Douglas talade
Till Percy åter så:
"Att döda män förutan skuld,
Det vore synd ändå;
Men, Percy, du är lord af land,
Och jag af stånd som du;
Vi låta folket stå bredvid
Och slåss, vi båda, nu?"
"Väl, straffe Gud", så Percy sad',
"Hvem som det neka vill.
Det skall du, käcke Douglas,
Min själ, ej vittna till.
I England, Skottland, Frankerik
Har ingen kvinna födt
Den, jag med Gud och lycka
Ej gladt i striden mött."
En squire ifrån Northumberland,
Withrington, trädde fram:
"Skall slikt i England täljas för
Kung Henrik, till vår skam?
I ären rike lorder två,
En fattig squire är jag,
Och skulle se de ädle slåss
Och icke dela slag?
Nej, tryta mig ej vapen blott,
Ej tryter hjärtelag."
En dag, en dag, en fasans dag,
En blodig dag blef den.
Min första sång är slutad.
Jag sjunger mera än.

CHEVY-JAKTEN.

II.
Nu Englands söner bågen spänt
Med hjärta och med mod.
Den första svärm, de sköto af,
Göt fjorton skottars blod.
Gref Douglas själf för skottarna
I spetsen tappert stred;
Vid Gud, det vistes öfverallt,
Där han sår och jämmer spred.
Gref Douglas som en båld genral
Tredelte nu sin här.
Från trenne sidor bröt den in.
Med väldiga gevär.
Och många djupa sår det gafs
Åt våra skyttars hop,
Och mången ädel hjälte föll,
Visst ej med glädjerop.
Hvar engelsman lät bågen bli
Och drog sitt svärd alltren;
En fasans syn det var att se
På hjälmarna dess sken.
Ej pansar hård, ej präktig hjälm,
Mot våra glafvar höll;
Och mången, som var käck och stor,
Till de våras fötter föll.
Till slut med Douglas Percy kom
Att pröfva svärdens bett.
De höggo friskt med Marylands-stål,
För bägge blef det hett.
Som blixt på blixt de gåvo slag,
De båda män af mod,
Tills blod ur deras hjälmar sprang,
Som om det regnat blod.
"Håll upp, o Percy", Douglas sad',
"Mitt fasta löfte hör:
Till konung James i Skottland
Jag dig som grefve för.
Din lösen skall du hafva fri,
Så tag min lofven nu;
Förty af alla, som jag slog,
Den tappraste är du."
"Nej", sade grefve Percy, nej!
Mitt första ord det var,
Att jag för ingen viker,
Som kvinna burit har."
Och se, då kom med fart en pil,
Sänd af en väldig arm;
Gref Douglas har den träffat
I djupet af hans barm.
I lefver och i lunga in
Den skarpa pilen skar.
Ej många ord han talte sen
I sina lefnadsdar:
"Gå på, gå på, mitt tappra folk!
Med mig det varit har."
Gref Percy, stödd emot sitt svärd,
Såg Douglas blekna då;
Han tog den dödes hand och sad':
"Ve, att jag ser dig så.
Att rädda dig, jag delte gladt
På trenne år mitt land;
Ty bättre arm och hjärta har
Ej hela nordens land."
Det såg en skottländsk riddare,
Montgomri hette han;
Han såg gref Douglas falla
Och lade spjutet an.
Han jagar fram på en korsar
Emellan hundra skott,
Han stannar ej, han dröjer ej,
Han söker Percy blott.
Han mättar emot Percy lord
En stöt, som drabbar svår.
Hans säkra järn, hans starka spjut
Igenom Percy går.
På motsatt sida lansens udd,
En aln i längd, man ser:
Två män som de, som föllo här,
Har icke jorden mer.
En bågskytt från Northumberland
Såg Percy falla blek,
Han bar en båge i sin hand,
Som honom aldrig svek.
En pil han tog; en aln i längd,
Och hvässte uddens stål,
Ett skott han mot Montgomri sköt,
Visst ej på lek hans mål.
Den pil, han mot Montgomri sändt,
I målet snart den stod.
Dess svanspennor dränkte sig
Allt i hans hjärteblod.
Ej fanns där en, som ville fly,
Enhvar blott strida kan.
Med sönderhuggna svärd ännu
De drabba mot hvarann.
En timme före vesper bröt
På Chiviat striden ut;
När klockan ljöd till aftonbön,
Var fjärran än dess slut.
De räckte först hvarandra hand
Vid månens dröjda sken;
De hjälpte upp hvarann, men stå
Förmådde få allen!
Till England kommo femtitvå,
Af femton hundra, hem;
Till Skottland, af två tusende,
De kommo femtifem.
De andra lågo döde där
Eller kunde ej stå opp.
Hvart spenbarn känner än med sorg
Det blodiga förlopp.
Död låg där med lord Percy själf
Johan af Aggerston,
Den snabbe Roger Hartley,
Vilhelm, den djärfve Heron.
Georg, den tappre Lovli,
En riddare af namn,
Och Raff, den rike Rugbi,
De lågo där famn vid famn.
Om Withrington det gör mig ondt,
Han var så käck och djärf;
När fötterna han mist, på knä
Han spridde än fördärf.
Där låg med grefve Douglas död
Hew af Montgomri, sir;
Den tappre David Lewdal,
Hans systerson, låg där.
Med honom Karl af Murrey,
Som ingen fotbredd vek,
Hew Maxwel, ock en lord af land,
Med Douglas låg där blek.
Vid gryningen man bar dem bort
På björk och hasselträn,
Och mången änka kom med sorg
Och bar sin make dän.
O Tiwedal, du klaga må,
Northumberland, ej le!
Två män som de, som föllo här,
Skall mer er gräns ej se.
Det kom ett bud till Edinburgh,
Där Skottlands konung satt:
"Din grefve Douglas slagen är
Och död vid Chiviat."
Af sorg han sina händer vred
Och ropte: "Ve, o ve!
En sådan man skall jag ej mer
I hela Skottland se."
Det kom ett bud till London ock,
Där konung Henrik satt:
"Din grefve Percy slagen är,
Och död vid Chiviat."
"Gud vare med hans själ i nåd!"
Föll konung Henrik i,
"Väl hundrade hans likar
I landet äga vi.
Men, Percy, lefver jag, så sant,
Skall du ock hämnad bli."
Och som vår ädle konung svor
Och kungaeden bjöd;
Så stridde han vid Humbledown,
Att hämnas Percys död.
Där, ädle skottar trettisex,
På samma dag enhvar,
Vid Glendal under vapenbrak
På fältet blefvo kvar.
Allt sådan var nu Chevy jakt,
Ett sådant slut tog den.
Vid Otterborn, hvar slaget stod,
De gamle visa än.

SANKT GEORGS RIDDARE.
Romans of Uhland.

I.
Gällt trumpetens toner skalla
Vid Sankt Stefan af Gormaz,
Där den tappre gref Fernandez
Af Kastilien läger har.
Och de morers kung, Almansor,
Rycker med en härsmakt an,
Från Kordova har han tågat
Att bestorma denna stad.
Ren Kastiliens riddarskara
Sig till häst beväpnad satt,
Och den tappre grefven rider
Mönstrande från rad till rad:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hvarje kämpe ren sig väpnat;
Du blott finns ej på din plats!
Du, till häst den främsta fordom,
Fordom främst i hvarje slag,
Hör du nu mitt härbud icke,
Icke krigstrumpetens klang?
Skall man i den kristna hären
Sakna dig på stridens dag,
Skall din ära nu förblekna
Och din lager falla af?"
Paskal Vivas hör ej orden,
Djupt i skogen vistas han,
Där på toppen af en kulle
Ett kapell Sankt Georg har.
Bunden står hans häst vid porten,
Med hans vapenskrud och lans,
Och vid altaret det helga
Själf den tappre knäböjt har.
I sin andakt djupt försjunken,
Hör han icke stridens larm,
Som blott doft, likt vinden, susar
Genom skog och ödemark,
Hör ej hästens muntra gnäggning,
Icke vapnens dofva klang.
Men hans skyddsgud vakar trogen,
Men Sankt Georg skådar allt:
Ur sin sky han stiger neder
Och hans vapenrustning tar,
Kastar sig på riddarns fåle
Och till striden styr sin fart.
Ingen såsom himlens hjälte,
Blixtens broder, storma kan,
Morerna på flykt han jagar
Och Almansors fana tar.
Ren vid altaret sin andakt
Paskal Vivas slutat har,
Träder ur kapellet åter,
Finner vapenskrud och lans,
Rider tankfull hän mot lägret,
Vet ej, hvaraf komma kan,
Att trumpeter honom hälsa
Under segersångens klang:
"Paskal Vivas, Paskal Vivas,
Du vår riddaräras glans,
Hell dig, höge segerhjälte,
Som Almansors fana vann!
Hvilka blodbestänkta vapen,
Splittrade af styng och slag!
Hur med sår betäckt din fåle,
Som i striden djärf dig bar!"
Paskal Vivas söker fåfängt
Deras jubel böja af;
Ödmjukt sänker han sitt hufvud,
Stum mot himlen pekar han.

II.
I sin trädgårds aftonskymning
Gick grefvinnan Julia.
Fatiman, Almansors ättling,
Där den sköna fångat har,
Flyktar med sitt ljufva byte
Genom skogar natt och dag,
Tio vapenklädda morer
Följa honom åt som vakt.
Vid den tredje morgonrodnan
Hinner han den tysta park,
Där på toppen af en kulle
Sitt kapell Sankt Georg har.
Ren på afstånd ser grefvinnan
Upp mot helgonbildens drag,
Som, i marmor huggen, tronar
Öfver kyrkoportens hvalf,
Sådan han i drakens strupe
Stöter segrande sin lans,
Medan, vid en klippa bunden,
Konungsdottren ser hans kamp,
Gråtande, af sorg förkrossad,
Ber grefvinnan Julia:
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Fräls mig du ur drakens makt!"
Se, hvem skyndar från kapellet,
På en snöhvit fåle fram?
Gyllne locken fladdrar, vinden
Bär den röda mantelns svall.
Mäktigt har sitt spjut han svingat;
Träffad, röfvarn Fatiman
Sjunker dignande till jorden
Såsom draken fordomdags.
Och hans tio morer fattas
Af en vild förfäran snart,
Kasta sköld och lans och flykta
Öfver berg och slätt och dal.
Men på knä grefvinnan sjunkit,
Bländad af den höges glans,
"O, Sankt Georg, helga kämpe,
Tusen gånger haf min tack!"
När hon åter höjer ögat,
Hjälten ren försvunnit har,
Och blott dunkelt går en sägen;
Att det Paskal Vivas var.

VAGGVISA.
Från tyskan.
Sof, du min lilla, min älskling är du;
Göm dina ögons små pärlor ännu!
Allt är så tyst, som i grafven det är;
Sof, och hvar fluga bortflåktar jag här.
Ännu, mitt barn, är din gyllene tid;
Sedan, ack, gryr den väl aldrig så blid.
När kring ditt läger bekymren sig ställt,
Slumrar du lilla ej mera så sällt.
Änglar från himmelen, täcka som du,
Sväfva kring vaggan och le mot dig nu.
O, de besöka dig sedan också,
Men för att aftorka tårar blott då.
Sof, du min lilla; och mörknar det än,
Tröttnar ej mamma att vagga sin vän.
Sent eller tidigt,--i moderlig barm
Vakar dock kärleken trogen och varm.

SERENADEN.
Af Uhland.
Hvad milda toner väcka mig
Ur hvilans korta blund?
O moder, hvadan komma de
I denna sena stund?
"Jag varsnar intet. Somna tyst,
O, blifve slumren ljuf!
Mitt arma, sjuka barn, dig ges
Ej serenader nu."
Från jorden komma ej de ljud,
Som hälsa mig så gladt;
Nej, det är änglaskarans sång,--
Min moder, o god natt!

DEN HELIGA AGNES.[22]
Blott tretton år den ädla Agnes hunnit, när
Hon döden undgick och det sanna lifvet vann.
Skön till sitt yttre var hon; hennes like fanns
Bland hufvudstadens döttrar ej; dock skönare
Var hennes själ, af himmelsk kärlek genomträngd.
Högboren, adlad redan af sitt sinnelag,
Till kroppen vek, till själen stark hon var, ett barn
Till år, men som en mogen kvinna klok.
Och tretton år den ädla flickan hunnit blott
Och gick i skola än, när Titus Lucius,
Den yppersta af hufvudstadens ynglingar,
Prokonsulns son, för henne ren af kärlek brann.
Juveler, pärlor, kosteliga dräkter, guld,
Sin faders alla skatter han till brudskänk bjöd;
Men stilla talte flickan blott till ynglingen;
"Begär mig ej, jag kan dock aldrig blifva din,
En annan tillhör jag och är förlofvad ren."
I spotsk förundran svarar denne: "Du, så ung,
Så späd ännu, hur vore du förlofvad ren?
Hvem ville oförväget våga täfla här
Med mig, en son af landets högste styresman,
Hvem är förmäten nog att vilja mäta sig
Med mig i skönhet, adel, makt och rikedom?"
Men Agnes log och utbrast i sin älsklings lof:
"Skön är min älskling mer än alla sköna här,
Hans glans beundra solen, månen, stjärnorna;
En fläkt blott af hans andedräkt ger sjuka lif,
Ett löje på hans läppar väcker döda opp.
Af adel är min älskling mer än ädla här;
Hans fader tog ej kvinna, och hans moder har,
Jungfruligt hög och ren, ej vetat af en man,
Och därför lyda honom villigt andarne.
Och mäktig mer än jordens store är min vän,
Blott stoft mot honom äro folkens härskare.
Han rullar himlen som en klädnad hop, han slår
Mot bergen, och de spruta rök och lågor fram,
Han hotar vågen, och den sjunker kufvad ned,
Han näpser stormen, och orkanen blir en suck.
Nämn mig ej andra rika, blott min vän är rik;
Hans äro jordens skatter, hafvets skatter hans,
Hans schaktets guld, hans pärlorna i flodens djup,
Och alla Orientens ädla stenar hans.
Nämn mig ej kärlek, kärlek känner blott min vän;
Mer eldigt än en jordisk vän han älskar mig,
Och för sin älskarinna har han offrat allt,
Sin faders famn, sin himmels ljusa fröjd; sin jords,
Sin ungdoms blomning, ja, sitt lif, allt, allt han gaf,
I bitter död förblödd för mig, sin dyra brud."
Så talte jungfrun, och med högre glöd ännu
Berömde hänryckt hon sin brudgums gåfvor sen:
"O se! Mig har min älskling fäst med gyllne ring,