Samlade arbeten I - 15

Då frosten kom med hungrens kval,
Hvem mätte allt dess spillda blod
Och allt dess tålamod?
Och det var här, det blodet flöt,
Ja, här för oss det var,
Och det var här, sin fröjd det njöt,
Och det var här, sin suck det göt,
Det folk, som våra bördor bar
Långt före våra dar.
Här är oss ljuft, här är oss godt,
Här är oss allt beskärdt;
Hur ödet kastar än vår lott,
Ett land, ett fosterland vi fått,
Hvad finns på jorden mera värdt
Att hållas dyrt och kärt?
Och här och här är detta land,
Vårt öga ser det här;
Vi kunna sträcka ut vår hand
Och visa gladt på sjö och strand
Och säga: Se det landet där,
Vårt fosterland det är!
Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjärnedans,
Där tår ej göts, där suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå.
O land, du tusen sjöars land,
Där sång och trohet byggt,
Där lifvets hat oss gett en strand,
Vår forntids land, vår framtids land,
Var för din fattigdom ej skyggt,
Var fritt, var gladt, var tryggt!
Din blomning, sluten än i knopp,
Skall mogna ur sitt tvång;
Se, ur vår kärlek skall gå opp
Ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,
Och högre klinga skall en gång
Vår fosterländska sång.

FÄNRIK STÅL.
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.
Välan, hvem följer nu mitt tåg
Till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna där en man,
Soldat för länge sedan,
Nu ägde fänriks titel han,
Men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
Att bo i samma gård som jag.
Jag såg mig då som en person
Med få, ja, inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades, magister;
Mitt "mensa" gaf mig öfverflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.
Jag rökte "Gäfle vapen" jag
Och hade sjöskumspipa;
Den gamle skar af blad sitt slag,
Då han ej var i knipa;
I sådant fall blef mossa blott
Hans nötta masurhufvuds lott.
O tid af guld, o lif blott tändt
För nöjet och behagen,
Då man är ung och är student
Och har fullt opp för dagen
Och ingen annan sorg försökt,
Än att mustaschen växer trögt!
Hvad visste jag af andras nöd,
Jag blott min glädje kände;
Min arm var stark, min kind var röd,
Och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
Och stolt som jag var ingen kung.
Men fänrik Stål satt utan knot
Förgäten i sin koja;
Han sög sin rök, han knöt sin not
Och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
Hvad man sig tyckte vara re'n.
Det var min höga lust att se
Den kantiga figuren,
Hans styfva skick, hans anlete,
Hans rock, så ovant skuren,
Hans örnenäsa mest ändå
Med brillor utan skalman på.
Jag gick till gubben ofta ned
Att gunstigt gyckel drifva.
Det var min fröjd, när han blef vred
Och kom sitt nät att rifva,
Då jag fick nålen ur hans hand
Och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdus
Och dref mig utom knuten;
Ett vänligt ord, en doft kardus,
Och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
Och gjorde samma narri om.
Att äfven gubben haft sin dag,
Då han var ung i världen,
Att han gått flere steg än jag
Och pröfvat mer på färden,
Var jag för höglärd att förstå,
Det kom ej för min tanke då;
Ej att han stått med svärd i hand
Och glad sitt hjärtblod gifvit
För detta samma fösterland,
Som nu så kärt mig blifvit.
Jag var så yr, jag var så ung,
Han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
Fann jag mig mätt af ruset.
Det vinter var, min dag blef lång,
Fast den var kort till ljuset;
Det var så ovant mot förut,
Jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok, jag fann,
Blott för att döda tiden,
Det var en skrift af onämnd man
Om sista finska striden;
Den låg där häftad, som på nåd,
Bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
Och bläddrade i bladen,
Jag vet ej, hur jag så fick fatt
På Savolaks-brigaden,
Jag läste en rad, läste två,
Mitt hjärta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
Blott ej sin ära svika,
Jag såg en här, som frös och svalt
Och segrade tillika;
Mitt öga flög från blad till blad,
Jag velat kyssa hvarje rad.
I farans stund i stridens brun
Hvad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
Du dock så älskadt vara,
En kärlek få, så skön, så stark,
Af dem du närt med bröd af bark!
Min tanke genom rymder lopp,
Som förr den aldrig spanat,
Ett lif gick för mitt hjärta opp,
Hvars tjusning det ej anat,
Min dag flög som på vingar bort
O, hvad min bok mig syntes kort!
Den slöts, och kvällen likaså,
Dock glödde än min låga,
Jag fann så mycket återstå
Att forska om och fråga,
Så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.
Han satt på samma plats som förr
Och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
En missnöjd blick mig mötte;
Det var, som om han frågt där vid
Får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig
Jag kom med ändradt sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig
Och äfven jag är finne.
Min håg blef tänd att höra mer,
Kanhända får jag det af er?"
Så var min hälsning gubben såg
Förvånad upp från noten.
En glans uti hans öga låg,
Som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked;
Om herrn så vill, ty jag var med."
Jag satte mig på sängens halm,
Han började berätta
Om Dunekers eld, om kapten Malm,
Om mången bragd för detta;
Hans blick blef ljus, hans panna klar,
Jag glömmer ej, hur skön han var.
Han sett så mången blodig dag,
Så många faror delat,
Ej segrar blott, men nederlag,
Hvars sår ej tid har helat;
Så mycket, som ren världen glömt,
Låg i hans trogna minne gömdt.
Jag satt där tyst och hörde på,
Och intet ord förspilldes,
Och natten hunnit hälft förgå,
När jag från honom skildes;
Han följde mig till tröskelns rand
Och tryckte gladt min bjudna hand.
Sen sågs han aldrig mera nöjd,
Om han ej mig fick skåda;
Vi delte sorg, vi delte fröjd,
Vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
Jag blott student, han mer än kung.
De sägner, här i sång jag satt,
Från gubbens läpp de stamma,
Jag hört dem mången stilla natt
Vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
Tag mot dem, dyra fosterjord!

MOLNETS BRODER.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne.
Högt i skogen låg det ringa torpet,
Djupt i ödemarken, långt från vägen,
Där sen hösten krigets skiften rådde.
Ingen ovän hade funnit stället,
En fientlig fot ej trampat spången,
Som dit ledde; bud om blod och strider
Gaf blott korpen, ropande från molnen,
Eller gladan, som satt mätt i granen,
Eller vargen, som med blodigt byte
Sökte hedens skymda klyftor åter.
Men i pörtet vid det långa bordet
Satt en lördagsafton sorgsen värden,
Hvilande från veckans vedermödor.
Kinden höll han tryggt mot handen lutad,
Armen åter fast mot bordets ände,
Men hans öga såg åt sidan stundom,
Höll sig ej med lugn i samma syfte:
Ingen märkte detta af hans husfolk,
Af de båda, som i pörtet voro,
Ej hans fosterson, och ej hans dotter;
Tysta, slutna af hvarandras armar,
Hand i hand och hufvud sänkt mot hufvud,
Suto de i sorglös frid vid muren.
Men den gamle bröt omsider tystnan;
För den kloke blef hans mening tydlig,
Fast han sjöng blott som för eget nöje,
Såsom sången föll och orden ville:
"Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung,
Furan växer opp att pryda heden;
Mänskobarnet, om till kraft och storhet,
Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Gossen kom en vinterkväll i stugan,
Okänd kom han, lik en otam fågel
Vilsefaren in i mänskors boning;
Hjässan lyste kal ur mössans rämnor,
Tån stack fram emellan snön på foten,
Barmen såg man genom rifna tröjan.
Hvems och hvadan?--Fråga hvems och hvadan
Af den rike, som har far och hembygd.
Någon vind lär från mitt hem väl komma,
Skyn i luften törs jag kalla broder,
Men blott snö är jag på nattens fötter,
Som han stampar af, i stugan kommen.--
Snön från nattens fötter smälte icke,
Molnets broder flög ej bort med vinden,
Gossen dröjde kvar och blef en yngling.
Obemärkt han sprang det första året,
På det andra högg han sveder redan;
Men förrän den fjärde sommarn ändats,
Slog han björnen, öfver hjorden fallen.
Hvar är nu hans rykte, kärt för mången,
Större än en man i nejden vunnit,
Hvar är fostrarns hopp? Den gamle sitter
Tung i stugan, längtar, fast förgäfves,
Att ett enda ord om kriget höra.
Om hans land är bärgadt eller fallet.
Örnens språk forstår han ej att tyda,
Korpens rop han känner ej; en främling
För ej budskap opp till ödemarken,
Och den unge, som hans hjälp bort vara,
Lyss på budskap nu från kvinnohjärtan."
Som när sommarns hvirfvelvind en afton,
Då naturen lik en söndag tiger,
Kommer ensam, osedd, snabb som pilen
Och slår ned i skogssjöns famn, en planta
Rör sig ej, ett barr ej, lugn står tallen,
Lugn står blomman på den branta stranden,
Lugnt är allt, och endast djupet sjuder;
Så, då sången slog den unges sinne,
Satt han stum, orörlig, sluten, bortskymd,
Men hvart ord dref bloden ur hans hjärta.
Kvar han satt hos flickan hela kvällen,
Gick till hvila, då de andra gingo,
Tycktes somna, förrn de andra somnat,
Men långt förr, än någon annan vaknat,
Ren vid första glimt af morgonrodnan,
Smög han obemärkt ur stugan ensam.
Dager blef, och solen steg på hvalfvet,
Men blott tvenne väcktes nu i torpet;
Stugan reddes, morgonbrödet frambars,
Men blott tvenne stego fram till bordet;
Middag blef, och ingen tredje syntes.
Utan moln var än den gamles panna,
Utan tårar än hans dotters öga,
Men till hvila, fast af söndan manad,
Gick vid slutad måltid ingendera.
När en stund förgått, så lång som stunden,
Innan stormskyn, sedd vid himlaranden,
Kommer, brister, haglar och förskingras,
Höjde ordet som till tröst den gamle:
"Lång är vägen fram till byn, min dotter,
Branter möta, bäckar hindra, spångar
Finnas ej, och höstregn fyller kärren.
Den, som vandrat dit vid morgonrodnan,
Är väl knappt, då kvällen stundar, hemma."
Så den gamle. Utan akt på talet
Satt hans dotter, sluten lik en blomma,
Som sin kalk vid nattens anbrott sluter;
Hvad hon tänkte, var för henne ensam.
Länge satt dock ej den ädla flickan,
Längre ej, än efter solens nedgång
Plantan mattad väntar aftondaggen,
Förrn en tår föll ned på hennes kinder
Och hon sjöng med lutad panna sakta:
"När ett hjärta mött ett annat hjärta,
Ringa blir då, hvad förut var mycket,
Jord och himmel, hemland, fader, moder.
Mer än jorden sluts då i ett famntag,
Mer än himlen ses då i ett öga,
Mer än moders råd och faders vilja
Hörs då i en suck, som knappast höres.
Hvilken makt kan tjusa så som kärlek,
Hvilken boja hålla den, som älskar?
Sjöar simmar han som anden öfver,
Möta fjällar, får han örnens vingar;
Långt för middag är han ren tillbaka,
Där han väntats först till sena kvällen."
Sången hade knappt den gamle fattat,
När, af vaknad sorg och oro slagen,
Han gick ut att söka den försvunne.
Tyst ur stugan gick han, tyst på stigen,
Villsamt tecknad ut i ödemarken;
Solen stod ren skogens toppar nära,
Innan närmsta gård han tröttad nådde.
Tom och ödslig, lik en tall på heden,
Där en skogseld gått med härjning öfver,
Syntes nu den fordom rika gården;
Men i stugan satt värdinnan ensam,
Mot sitt söfda barn i vaggan lutad.
Som en fågel, då han oförmodadt
Hör ett skott och kulans ljud förnimmer,
Fasar, spritter, kastar ut sin vinge;
Så från stolen flög den unga kvinnan,
Då hon hörde dörrens gång, men glädje
Blef dock vid den gamles anblick fasan.
Fram hon sprang och slöt hans hand i sina,
Stora tårar sköljde hennes kinder.
"Hell", hon sade, "hell dig, gamle fader,
Dyr i sorgen till vår boning kommen,
Trefaldt hell den ädle, som du fostrat
Till förtrycktas värn och armas bistånd!
Sitt och hvila dina trötta lemmar
Och med glädje hör, hvad jag förtäljer:
Hårdt var kriget ren från höstens början,
Landet tärdt af vän och ovän lika,
Dock den vapenlöses lif var fredadt;
Men en dag har knappast än förflutit,
Sen en skara män från närmsta socken
Följde hären fienden till mötes.
Slaget hölls, och segern svek de våra,
Få af många kommo undan döden,
Och som löf i stormen spridda desse.
Nu gick vreden strandlös lik en vårflod
Öfver nejden: värnlös eller väpnad,
Man och kvinna, ingen såg förskoning.
Hit kom strömmen ren vid morgonstunden,
När till gudstjänst ringdes första gången,
Och en våg vek in till oss att härja.
Låt mig ej vid jämrens sagor dröja!
Bunden låg på golfvet ren min make,
Blod var gjutet, våldet rådde, nöden
Var som störst och ingen hjälp att vänta.
Själf af åtta armar gripen, slets jag,
Som ett byte mellan rofdjur slites;
Då kom räddarn, då var hjälpen närmast,
Molnets broder bröt som storm i stugan,
Och förtrycket vek, de fräcka föllo.
Här jag sitter nu i sköflad boning,
Mer än sparfven under taket fattig,
Mera glad dock än i lyckans dagar
Skall jag se den ädle, se min make,
Om från byn de utan skada komma,
Dit de följde fienden i spåren."
När den gamle hört det sista ordet,
Stod han upp, som om han hvilat länge,
I håns blick var mörkt af sorg och oro.
Fåfängt bedd att dröja, tog han vägen
Som till byn, den välbebodda, ledde.
Solen skymdes ren af skogen fjärran,
När han, delad mellan hopp och ängslan,
Hann den gård, där kyrkans herde bodde.
Sköflad syntes nu den stora gården,
Tom och ödslig, lik en afklädd holme,
Sedd från träskets is en vinterafton.
Men i stugan satt vid muren ensam,
Trött af år, den gamle knekten Klinga.
Nu, när denne hörde dörren röras,
Såg sin vän från forna dagar komma,
Sprang han upp, fast lam af sår och mödor.
"Än har dagen ljus för oss", han sade,
"Då de unga trampa våra stigar,
Kraft och mandom ej är glömd i landet.
Sådan gudstjänst har i dag här hållits,
Att ett barn, som hört den nu i vaggan,
Skall förtälja den för sina söner.
Se, i roflust lik en skara vargar,
Kom han, landets ovän, segerdrucken,
Följd af blod och härjning hit.--Det mindre
Kan förtigas, om ock ej förgätas;
Men när troppen ren i blod sig mättat,
Blott de värsta blifvit kvar på stället,
Då steg jämmern öfver damm och bräddar.
Nu emellan tvenne ystra hästar
Bands den ädle herden, dittills skonad,
Att till fots den vilda ryttarn följa.
Kort var domen, inom några stunder
Skulle handen domna, foten svika
Och hans hvita lockar sopa stoftet.
Ensam stod den gamle, upp mot himlen
Såg hans öga, som mot himlen skådas,
Då på jorden allt är natt och mörker.
Pris och ära! Då var hjälpen närmast;
Han, som föddes lik en fläkt på heden,
Molnets broder, se, en ljungeld vorden,
Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
Här jag lefvat nu med likars bistånd,
Som en rotlös gran mot andra fallen,
Tung för mig, en börda för min nästa;
Lifvets gåfva vill dock än jag skatta,
Om från striden, nära kyrkan hållen,
Än med seger hem den ädle kommer."
När den gamle hört det sista ordet,
Gick han ut, som om från glöd han ilat;
Aftonrodnan var dock bleknad redan,
Innan kyrkobyn han hinna kunde.
Så var byn att se i rök och aska,
Som ett stjärnehvalf af skyar härjadt;
Så låg kyrkan bortom byn på kullen,
Som en ensam stjärna mellan molnen;
Så låg tystnad öfver öde nejden,
Som ett månsken öfver kala hösten.
Mellan fallna kämpar, vän och ovän,
Som en skugga öfver skördad åker
Gick den gamle. Öfverallt var döden,
Men af lif ej ens en suck att spörjas.
Först vid slutet af den krökta gången,
Mellan ödelagda gårdar banad,
Satt en yngling, snart förblödd, vid vägen
På hans bleka kinder flög dock rodnad,
Flyktigt som på kvällens silfverskyar,
Och hans släckta öga tändes åter,
När han vaknad såg den gamle nalkas.
"Hell", han sade, "nu är lätt att blöda,
En bland många, som det unnats tidigt
Att för fosterlandet dö med seger.
Hell dig, du som fostrat landets räddning,
Trefaldt hell den ädle; som oss förde,
Ensam mäktig mer än vi tillsamman!
Se, med bruten styrka stod vår skara,
Skingrad som en hjord, den ingen leder,
Ren till dödens nesa hopplös korad.
Ingen fanns, som ropte folket samman,
Ingen gaf ett råd och ingen lyddes,
Förrn han syntes, förrn ur öknens klyftor
Tiggarsonen kom med kungapanna
Och hans röst, som ljöd till strid, förspordes;
Då flög eld igenom hvarje hjärta,
Tvekan flydde, honom kände alla,
Och med honom gick vår tropp mot svärden,
Som en stormvind in i vassen bryter.
Se mot kyrkan! Långt som vägen räcker,
Ligger landets ovän, som på ängen
Strå vid strå, där skördarns lie framgått;
Där är banan, som den ädle vandrat,
Som min blick har följt, sen foten svikit,
Som min tanke följer än i döden."
Sagdt, och kämpens öga slocknar sakta.
Så i stillhet släcktes dagen äfven;
Månen, nattens sol, den bleka, ensam
Lyste vandrarns stig till kyrkogården.
När den gamle inom muren trädde,
Stod en mänskoskara mellan korsen,
Hemsk och tyst, som skaran söfd därunder.
Ingen fanns, som gick ett steg till mötes,
Ingen, som ett ord till välkomst sade,
Ingen fanns, som ens med blickar talte.
När den gamle inom ringen trädde,
Låg en yngling för hans fötter slagen,
Lätt, fast öfversköljd af blod, igenkänd.
Som en fura, mellan tallar fallen,
Än i stoftet störst och utan like,
Låg bland fiender, som stupat, hjälten.
Men med sammanknutna händer, mållös,
Som af åskan drabbad, stod den gamle,
Och hans kind var hvit, hans läppar skälfde,
Tills hans sorg fick ord och brast i klagan:
"Nu är åsen i min stuga bruten,
Skörden på min teg af hagel härjad,
Nu är grafven värd långt mer än gården.
Ve mig, att jag så skall se dig åter,
Du, min ålders stöd, min lefnads ära,
Skänk af himlen, nyss så stor och härlig,
Nu som sanden, där du hvilar, ringa."
Så i ängslan knappt den gamle klagat,
När en röst, som var hans dotters, hördes,
Och hon talte, nyss till stället kommen:
"Kär han var mig, mot mitt hjärta sluten,
Dyrbar mer än annat allt i världen,
Dubbelt kär är mig dock nu den ädle,
Kall mot jordens kalla sköte sluten.
Mer än lefva, fann jag, var att älska,
Mer än älska är att dö som denne."
Så hon sade utan gråt och jämmer,
Framgick stilla till den fallnes sida,
Böjde knä och tog sin duk och täckte
Tyst och lätt hans genomskjutna panna.
Hemsk och tigande stod kämpaskaran,
Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer;
Tysta stodo nejdens kvinnor äfven,
Komna dit att skåda och att sörja.
Men den ädla flickan sade åter:
"Om dock någon ville hämta vatten,
Att jag kunde två hans anlet blodfritt,
Stryka än en gång hans lock med handen,
Se hans öga, ljuft ännu i döden;
Visa ville jag med fröjd för alla
Molnets broder, den förlåtne tiggarn.
Som stod upp och blef vårt hemlands räddning."
När den gamle så sin dotter hörde,
Såg den öfvergifna vid sin sida,
Tog med bruten röst han åter ordet
"Ve dig, ve dig, du, min arma dotter!
Glädjens glädje, sorgens bot och lättnad,
Värn i nöden, fader, broder, make,
Allt med honom är för dig förloradt,
Allt du mistat, intet står dig åter."
Högt i jämmer brast vid talet skaran,
Ingen fanns, som stod med tårlöst öga;
Men den ädla flickans tårar glänste,
Och hon tog den fallnes hand och sade:
"Ej med klagan skall ditt minne firas,
Ej likt dens, som går och snart skall glömmas;
Så skall fosterlandet dig begråta,
Som en afton gråter dagg om sommarn,
Full af glädje, ljus och lugn och sånger
Och med famnen sträckt mot morgonrodnan."


VETERANEN.
Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var han böjd af åren,
Men syntes hög ändå;
Förändrad var han mycket
I detta ögonblick,
En ädel krigarhållning
Låg i hans hela skick.
Rotfattig var han annars
På sina gamla dar;
Från forna tappra strider
Han hade ärr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I många år förut,
På Röikö torp han hamnat
I Alavo till slut.
Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummer väckt,
Begynte kasta af sig
Sin slitna hvardagsdräkt,
Tog på sin högtidsklädnad,
Bespard sen många år,
Och strök åt båda sidor
Sitt silfverhvita hår.
Så stod soldaten färdig
Att ut ur stugan gå,
Helt vördnadsvärd att skåda
I dräkten, gul och blå,
Med mässingsskodda hatten
Högt öfver hjässans rand,
Och dödens lugn i minen,
Och vandringsstaf i hand.
Där ute lyste solen,
Ej sedd på många dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Kring fält och sjö for vinden
Med lätta andedrag;
Hvart ville gamla krigarn
På denna sköna dag?
Hvart ärnade han styra
Sin vandring denna gång?
Blef hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
Hvi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tänkte gå?
Det hördes ingen ringning
Från denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stängd och tom.
Hvad skulle man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen helgedag.
Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjänst denna tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
Så hölls den näst invid;
Ty kringom den på höjden,
Från mon till insjöns strand,
Stred Finlands kämpaskara
Just nu för kung och land.
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
Där Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjänas
I dag af Adlercreutz.
Han ville höra klangen
Af svärden än en gång,
Den välbekanta tonen
Af fältkanonens sång,
För minnet återkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya släktet,
Hur det höll ut i blod.
Så har man tydt hans mening;
Kanske man den förstått.
Dock såg man ej hans tankar,
Man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
Helt lugnt, det märkte man,
Och hann så kyrkovallen,
Där striden hetast brann.
Där tog han plats vid vägen
Och satt och såg uppå,
Han såg mot finska hären,
Mot ryska likaså;
Hvarhelst de skarpast möttes,
Där sågs hans blick bli kvar,
Och ofta som förklaradt
Hans hela anlet var.
Och blinda kulor hveno
Kring honom hvarje stund,
Och dödens ädla skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej från stället,
Hans lugn var lika gladt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, där han satt.
Och i beständig växling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han af en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock striden hvälfde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vän och ovän lika
Gick vördande förbi.
Men dagen led, och solen
Vid västerns portar stod,
Då segrade omsider
Den finska härens mod,
Då sågs hvart hinder-brutet,
Hvar fiende på flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var åter lugnt och tryggt.
När då den sista truppen
Bröt ned från kullens topp
Och drog förbi soldaten,
Då stod han högrest opp:
"I unga, tappra söner
Utaf vår fosterjord,
Finns någon här, som aktar
En grånad krigsmans ord?
Stor tack vill han er säga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skådat
Ett härligare slag.
Gud vare pris och ära,
Vårt folk vet segra än,
Än lefver fädrens anda,
Ännu har landet män."

LÖJTNANT ZIDÉN
Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!"
Främst ville han gå hvar fara emot
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
"Hurra, mina män, framåt!"
Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
"Tätt efter i fjäten, gossar",
Det var hans kommandorop.
Och framåt såg han, han såg sig ej om,
Når så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn midt i striden han var.
Först då, när fiendens hop han nått
Och börjat hugga och slå,
Då såg han efter, hur flinkt de gått,
Hans kära vasagossar,
Hur nära de voro uppå.
Och hände då, att han kring sig fann
Sin hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
"Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi."
Men gick hans trupp, då han själf sprang fram,
Och kom han i strid förrn den
"Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen."
Han förde då kriget först bröt ut,
En trupp af femtio man;
Den hade smultit ihop till slut:
Med tjugo vasagossar
Stod nu i hären han.
Men om med färre och om med fler,
Det gaf han ej akt uppå,
Han följde sitt gamla krigsmaner:
"Tätt efter i fjäten, bussar,
Nu gäller det fart, låt gå!"
Det var i striden vid Virta bro
Den sista, där han var med;
På ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
De broto mot stranden ned.
Där stod Tutschkoff med ett tusen man.
Sex hundra blot hade de.
"I tre kolonner vi rycka fram",
Skrek öfverste Fahlander,
"Hvem hinner främst af de tre?"
De orden hörde löjtnant Zidén,
Vasserra, det märktes snart.
"Framåt", så ropte han, "flinka ben,
Hurra, mina vasagossar,
Karl den, som i dag tar fart!"
Det var visst icke den första gång,
Han ropat till folket så,
Men aldrig hade i sådant språng,
Så blindt han tillförne rusat
Mot fiendens hop som då.
Förrn någon annan till anfall kom,
Tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft och han såg sig om,
Såg efter, hvad hjälp han hade,
Hur tappert hans bussar gått.
Han sjönk till jorden, han såg och såg;
Det var som förtrolladt, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
Hans enda vasagosse,
De öfriga såg han ej.
Kolonnen kom, den kom helt när,
Han fäste på den sin blick:
"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?"
Förgäfves, häri såg platt ingen,
Hans tålamod förgick.
"Nu rycka de andra i seger fram,
Och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen."
Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej höfs att om skam här orda,
Ni förde en tapper tropp.
Gud gifve, att alla som vi ryckt an,
Då vore så mången ej fälld.
Nu hafva vi fallit till sista man,
Ty den främsta var vasaflocken,
Och på oss gaf fienden eld.
Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
Sen ni ropat en gång framåt;
Men vi hörde er röst, och vi följde er,
Och förr blef ingen efter,
Än han stupat på ärans stråt."
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlet sken, hans sårade barm
Steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:
"Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och voro de främst i sin löjtnants spår,
Hurra, det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar, vi!"

TORPFLICKAN.
Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommarkvällen,
Ett sken af mattad purpur göts kring bygderna och tjällen,
Från dagens mödor glad och trött en skara landtmän kom,
De fyllt sitt värf, de vände nu till sina hyddor om.
De fyllt sitt värf, de gjort sin skörd, en dyrbar skörd den gången,
En djärf, fientlig krigartrupp var nedgjord eller fången,
De dragit ut till kamp mot den vid morgonsolens sken,
När allt i seger ändadt var, då var det afton ren.
Helt nära fältet, där den stått, den långa, heta striden,
Vid vägen låg ett litet torp, halft öde då för tiden.
På stugans låga trappa satt en flicka tyst och såg,
Hur skaran kom och drog förbi i fridsamt återtåg.
Hon såg som den, som söker, ser; hvem vet, på hvad hon tänkte?