Samlade arbeten II - 32

Besöladt är med fåglars och med hundars spis,
Som de från Polyneikes usla lik ha ryckt.
Si, därför taga gudarne ej mer emot
Vår offerbön och lågorna af offerlår."
Här finner man ganska klart, att Kreon räknas hafva handlat i eget och
icke i statens syfte och att således det ena af de förmenta stridande
momenterna i denna dram alldeles saknas. Fattar man saken så, att
Kreon, förblindad af öfvertygelsen om sin rätt och makt som
envåldsherre, trädt i strid mot gudarne och att Antigone däremot i
enlighet med deras lag bryter mot hans, skall man finna äfven
upplösningen i dramen skön och konsekvent, i stället för att den ur den
andra synpunkten skulle vara lika omotiverad som sårande. Väl krossas
äfven Antigone, men huru annorlunda ljuda icke hennes afskedsord:
"O grift, o brudgemak, o hem i jordens famn,
Dit, för att evigt dväljas, jag nu vandra skall"--o.s.v.,
då hon så gladt uttrycker hoppet om ett kärt återseende af fader,
moder, broder, och så förtröstansfullt frågar:
"Hvad har jag brutit mot de högstes himlabud?"
huru annorlunda än Kreons sönderslitande förtviflan, då han beröfvad
sin son, hvars hat in i döden han ådragit sig, i känslan af sin skuld
utbrister:
"O ve!
O bröst utan sans, hvad dödsbringande,
Hvad gräslig skuld du begått!
Skåder dödsoffret, sen
Hans banman, som mördat blod af egen blod!
Fröjdlösa följd af mina råds vettlöshet!"
och koren svarar honom:
"Nu tyckes du, fast alltför sent, det rätta se."
Om, såsom jag hoppas, efter denna utläggning af den Sofokleiska
tragediens innehåll och mening, tvifvel uppstår hos läsaren om
pålitligheten af Saimas antaganden i afseende å den, skall detta
tvifvel sannolikt föranleda till närmare pröfning äfven af andra
yrkanden i recensionen och åtminstone göra uppfattningen af min dikt
friare och mindre beroende af någon förutfattad mening. Och med denna
fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars
saga.
Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar
framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse,
att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På
detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd. Att
det i och för sig icke saknar rimlighet, finnes lätt, om man ger akt på
att Fjalar länge varit van att härska, att segra, att se allt vika för
sin vilja. Han har öfverallt varit den öfverlägsne, han har lärt sig
tro på sig själf, han glömmer sitt beroende af gudarne och aflägger sin
stolta ed. Dargar uppträder varnande, hotande; men långt ifrån att
svikta, öker kungen sitt trots, han, människokufvarn, ställer sig nu
till kamp mot gudarne och firar, ehuru med blödande hjärta, sin triumf
öfver dem, i det att han ger åt döden sitt barn. Nu börjas striden,
eller rättare, striden har fortgått redan, äfven gudarne hafva
framträdt i handling, fastän tyst, såsom det ägnar dem, ty gudar stoja
icke. De hafva handlat i Fjalars egen handling, de hafva låtit honom
skilja sin dotter ifrån sig. Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen
omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han
kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från
hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar
måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen
vissa seger, det gjorde han just till deras.
I förbigående torde jag här få bemöta ett inkast, som förekommit på
något af våra tidningsblad, att nämligen en motsägelse skulle ligga
däri, att Fjalar uppoffrar sin dotter, ehuru han icke tror på gudarnas
makt. En sådan otro röjer Fjalar icke. Tvärtom visar han just genom sin
handling, att han tror på deras både tillvaro och makt, ehuru han
tillika förmenar sig själf, genom att uppbjuda all sin kraft att verka
och försaka, kunna göra deras råd om intet, kunna besegra dem. Han
förnekar ej gudarne, han föraktar ej deras makt, han tror blott sig
själf vara mäktigare än de.--Men jag återkommer till sagan.
Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft
under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men
utgör visst icke någon finhet i kompositionen. Gudarne synas här för
mycket närvarande, göra här liksom en för tydlig ansträngning, de
nödgas gripa i händelserna med hela handen, i stället för att styra dem
med en knappt märkbar vink af det minsta finger; detta visar dem icke i
deras rätta storhet. Men snart uppträda de åter mera egendomligt.
Fjalars namn var kändt öfverallt. Hans företag, hans öden kunde
rimligtvis icke blifva obekanta. Hvarhelst hans dotter kom att hamna,
skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna
igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det
fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde,
för att hindra det. Han sättes i rörelse af sin egen själfviskhet,
sorgen öfver sitt barn, harmen att hans seger varit honom så dyrköpt,
kanske blygseln öfver att han visat sig svag och sviktande; hela
tilldragelsen är för honom bitter, han vill icke se den bekantgjord,
och han förbjuder hvar och en att med ett ord erinra om den. Ytterst är
det dock blott gudarnas vilja, Fjalar här verkställer; för dem var det
nödvändigt, att Oihonna förblef okänd, och den stolte kungen måste
afskära möjligheten af hennes igenkännande. Här är sagan åter finare,
här styra gudarne mera förborgadt.
Men nu har också Fjalar gjort allt, hvad han förmått göra för att
befordra de högre makternas afsikter, han har nämligen bortskaffat
dottren unnan sin uppsikt och ställt så till, att hon icke ens af
främmande skulle kunna upptäckas vara hans. Det skall kanhända skänka
någon ett nöje att betrakta, huru den väldige styraren af lifvets gång
nu bortkastas af gudarne såsom ett onyttigt verktyg och lämnas kvar i
sin blinda själfbelåtenhet, i stoltheten öfver sin förmenta seger,
medan de själfve, aldrig slumrande, sakta verka för sitt mål.
Det är förut antydt, att gudarnas sätt att handla i samma mån bör
förefalla upplyftande och dem värdigt, som det icke uppenbarar sig i
ett grott ingripande i sakernas naturliga gång, utan i en vis och tyst
ledning af dem. Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet
dolda lilla rodret styres kolossers lopp; så foga de himmelska blott
ett obemärkt roder vid händelserna, och de gå i deras plan.
Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri
torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår
uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.
Skulle man i hennes fägring blott vilja se uttrycket af den svaghet för
vackra figurer, som vi, diktens män, gärna röja, så inrymde man den en
för inskränkt betydenhet. Här är den nämligen nödvändig, ja, man kunde
säga gifven henne af gudarne, icke af skalden. Hon måste vara skön, för
att hennes rykte skulle spridas och hinna Hjalmar. Han, den unge
vikingen, kunde blott sålunda dragas till henne, om det icke skulle ske
genom en blind nyck utan rimlighet och sanning. Alltså, hon blef skön,
vi äro berättigade att föreställa oss det, i högre makters vård och
efter deras vilja, emedan hon blott såsom sådan kunde af Hjalmar blifva
bemärkt och sökas. Men just denna hennes skönhet, som å ena sidan var
nödvändig för gudarnas plan, var å den andra ett stort och hotande
hinder för densamma; ty under samma villkor, som den borde fängsla
Hjalmar, skulle den äfven utöfva verkan på hennes omgifning i det land,
där hon befann sig, och sålunda helt naturligt och omedelbart framkalla
förhållanden sådana som de, hvilka i den andra sången af poemet träda i
den uppenbaraste konflikt med de högre makternas råd. Fasthåller man i
sin föreställning denna konflikt, så torde man finna, att äfven den
andra sången i Fjalar icke är en blott lösryckt episod, utan ganska
nära förbunden med diktens helhet. Skall Oihonna här bortges åt någon
af Morannals söner, och skall hon själfmant möta med kärlek någon af
dem? På dessa frågor hvilar intresset, må vara till och med det
dramatiska, i denna sång. Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är
rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar
segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu
tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på
tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres. Är man
nu intagen af intresse för gudarnas sak och tänker sig, att den är
förlorad, om Oihonna blir förmäld, måste man, då man alls icke ser
gudarne göra något ingrepp i händelsernas enkla gång, öfverallt i
sången se hotande anfall och sväfva i ovisshet om utgången. Först skall
man icke med likgiltighet afbida den gamle kungens beslut, då hans
söner uppmana honom att bortge Oihonna åt någon af dem. Det gäller på
ena sidan hans rikes välfärd, hans söners framtida lugn och friden inom
hans familj, å den andra en okänd, främmande, ur hafvet räddad flickas
rätt att få följa sitt tycke och själf bestämma sitt val. Skall han
icke besluta sig för hennes uppoffrande, då det är fråga om att
därigenom befordra sina viktigaste intressen? Man måste väl anse
gudarnas seger här vara åtminstone tvifvelaktig, och dock hafva de
obemärkt på förhand aflägsnat all fara. I hvarje annat land på den tid,
inom hvilken dikten faller, hade Oihonna blifvit bortgifven; men här är
det Morvens kung, som dömer, bunden af stora, dyrkade fäders seder, af
minnen från Finjals och Ossians dar. Gudarna behöfva icke gripa
våldsamt in i händelserna, de hafva styrt så, att Oihonna kommit till
Morven, de behöfva icke synas nu i själfva striden, det hade varit mera
grott och mindre mäktigt. De veta, att Morannal icke kan korsa deras
afsikt.
Förhållandet är detsamma i de följande scenerna i sången. Öfverallt ser
man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras
omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som
de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas
sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i
hennes händer. Hon, den nordiska tärnan, med vikingars blod i sina
ådror, älskar modet, kraften; friskheten; men Finjals ättlingar äro
milda, nästan förvekligade: Hon har lärt sig jaga på Morvens kullar,
hon har i kungasalen lyssnat till sångerna, från fordom, och då den
stolte jägarn kommer, säger hon: "Min båge har klang som din", och den
smäktande kärlekssångarn visar hon till blommorna i dalen, att sjunga
för dem. Äfventyret går dock längre. Det finns en yngling, stämd för
strid och bragder, tidigt pröfvad i drabbningen, ägande allt, hvad man
tycker Oihonna fordra af den, hon skall kunna älska. äfven han begär
hennes kärlek och afvisas. Hon ser i honom en broder, hon kan ej blifva
hans. Här tyckas gudarne sist liksom leka med faran, då den för
betraktarens öga framstår som störst. Ty det är dock nära nog en lek
att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den
blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga
brodrens armar.
Men om man vill vidhålla det inkast, att Oihonna ingenstädes i sången
bestämdt utpekas såsom Fjalars dotter och att läsaren således i den
icke kan se och följa annat än en ung, obetydlig flickas idé, torde
dock det intresse, man i sådant fall förlorar, snart nog ersättas, då
man ändteligen upptäcker det sanna förhållandet och tanken faller
tillbaka på det förflutna. Man skall nämligen då se händelserna, som
under deras fortgång föreföllo mindre viktiga, på en gång uppenbara sig
såsom betydelsefulla och blott lifligare öfverraskas af upptäckten, att
gudarne afböjt faror, dem man icke anat. Diktens scener äga i detta
afseende vackra motsvarigheter i det verkliga lifvet. Men för att
sentera kompositionen på detta sätt (jag återkommer ännu till en förut
berörd omständighet) måste man fullkomligt aflägsna all föreställning
om någon konflikt mellan familj och stat såsom utgörande ett grunddrag
i poemet och helt enkelt hålla sig vid den brytning, som fortgår mellan
Fjalars vilja och gudarnas.
Tredje sången börjas med att vidare utföra målningen af Oihonna. Om
man, efter den karaktär hon röjer i den andra, ville tycka, att gudarne
behöft dana henne alltför ovanlig, nästan okvinnlig, för att betrygga
sin seger, finner man henne här sammanställd med den veka, kvinnliga
Gylnandyne. Visserligen, hade hon varit till lynnet fullkomligt sådan
som den sörjande, öfvergifna älskarinnan, skulle hon väl icke försmått
den kärlek, som ägnades henne; men å en annan sida, huru litet äro ej
de båda flickorna hvarandra olika. Båda röja de i så många fall samma
tycken, båda söka de ett föremål för sin kärlek, sakna, dyrka och
svärma. Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet
mindre vek, och på denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man
sålunda att gudarne räknat.
Det är svårt att ända in i små detaljer så ådagalägga diktens mening,
att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste
öfverlåtas åt sensationen ensam. Detta anmärkes med särskildt afseende
å scenen mellan de båda flickorna, såvida min utläggning af dess
betydelse i dikten lätt kan förefalla ofullständig, till och med sökt.
I öfrigt erkänner jag villigt, att gruppen af de två jägarinnorna i
natten mellan dagg och stjärnor varit för mig så frestande att måla,
att jag icke gärna kunnat afhållas af annat, än att teckningen varit i
uppenbar strid med taflan i dess helhet.
Uppträdet mellan Fjalar och hans son på hafvet har Saima ansett i hög
grad kapriccieradt. Vi må då se bort från den schattering, Oihonnas
personlighet får genom hennes berättelse om detta äfventyr, äfvensom
från den förberedelse till hennes förening med Hjalmar här göres,
hvilka båda fördelar må betraktas endast såsom bisaker, och uteslutande
hålla oss till blotta händelsen, som hon beskrifver. Följande
anmärkningar erbjuda sig då själfmant.
Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål
för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror,
äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders
lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att
han skall möta och vinna Oihonna. Hos honom väckes således i enlighet
med gudarnas ändamål samma kämpahåg, som fört hans fader i dennes
ungdom ut på vikingafärder, och han följer den och far. Men alldeles
så, som Oihonnas fägring på en gång var nödvändig för de himmelska
makternas plan och medförde den våda för densamma, att hon i följd af
denna sin skönhet lätt kunde komma att af någon annan på förhand
bortryckas från Hjalmar, har dennes nödvändiga brott mot fadrens lag
och vilja här den fara med sig, att Fjalar efter sitt stolta, stränga
och oböjliga lynne kunde taga en blodig hämnd på sin son och sålunda,
ehuru omedvetet, göra gudarnas seger om intet. Vill man nu åter se
händelserna gå sin naturliga gång och personerna handla fritt och utan
omedelbart tvång, skall man icke kunna vara så viss om utgången af
detta äfventyr, att icke äfven dess lösning skall motses med intresse.
Och ändteligen, då man ger akt på huru den gamle kungen, hvars arm
varit för svag att klyfva sonens hjälm, slutligt besegras af hans
blottade anlet, kan man äfven här finna skymten af de makter, som redan
tidigare i dikten med små, nästan omärkliga medel doldt, men säkert
verkat till sin seger.
Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första
sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre
förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den
skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar
genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma
kärlek, som den han känner för sina barn. Utan denna mänskliga känsla
hade han rimligare förskjutits af gudarne såsom stel och förstockad, än
blifvit, såsom fallet är här, ett föremål för deras tillrättavisning
och ledning. Ty att i den hårda aga, som drabbar honom, ligger lika
mycken nåd som stränghet, är en sak, som längre fram skall ådagaläggas.
Fjärde sången för Hjalmar till Oihonna. Här har Saima fäst en ogillande
uppmärksamhet vid den omständighet, att Hjalmars frieri saknar all
romantisk färg, att han på kämpavis med svärdet skaffar sig en brud.
Att detta är enligt med tidens kostym, kan icke nekas och erkännes
också af Saima. Men att flere andra lika viktiga, kanske viktigare
motiver ligga till grund för en sådan behandling af saken, tyckes icke
hafva blifvit varsnadt. Hade Hjalmar uppträdt som en romantiserad
kärlekshjälte, hvad hade väl varit rimligare och mera enligt det lynne,
som dikten gifvit Oihonna, än att han blifvit försmådd och afvisad af
henne likasom de flere andra dylika, hvilka hon förut förskjutit?
Däremot fulländas just genom det friska, manliga draget hos Hjalmar,
att med vapen genomdrifva sin vilja, den karaktär hos honom, som redan
tidigare gjort honom intressant och dyrbar för Oihonna. Vidare måste
erkännas, att en bjärtare romantisk kolorit, ett mera intresseradt
dröjande vid teckningen af ett kärleksförhållande mellan tvenne syskon,
haft med sig så mycket anstötligt för natur och känsla, att det varit i
högsta grad oartistiskt att icke undvika allt sådant. Och sist, då på
de båda syskonens förmälning all vikt i kompositionen hvilar, men
däremot alls ingen på höjden och beskaffenheten af deras kärlek, hade
en utförligare behandling af den haft ingen betydelse för det hela och
således blott åstadkommit, jag vågar mena det, den enda, rätt
kapriccierade episod i hela poemet.
Äfven här kan man således antaga, att i Hjalmars uppträdande med väpnad
arm en högre skickelse uppenbaras, såvida han blott på detta sätt kunde
fängsla ett lynne sådant som Oihonnas. Ingenting hade varit lättare för
skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt
utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att
icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det
fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter
ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.
Men var det i följd af Oihonnas lynne nödvändigt, att Hjalmar skulle
fria som viking och icke som riddare, så föranleddes åter häraf nya
äfventyr för honom och för gudarnas sak. Stormen på hafvet, Morvens
anryckande härar, striden, särdeles anfallet mot Hjalmar af Morannals
alla söner, äro skildringar, som, betraktade ur denna synpunkt, icke
borde vara främmande för dikten. Och då Morannal vid enviget mellan de
unga kämparne befaller sina söner möta främlingen blott en och en, är
det icke kungens ädelmod ensamt, som kan väcka intresse, utan fastmer
den omständighet, att Oihonna blifvit förd till ett land, där en sådan
adel i seder och lynnen var ärfd och hemfödd. Jag erinrar i synnerhet
här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i
Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig
styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden
med Hjalmars.
I öfrigt torde här såsom en bisak få anmärkas, att skildringen af den
gamle Morannals person och hans död icke betydelselöst inleder femte
sången af Fjalar. En jämförelse mellan de båda kungarne skall
åtminstone visa den sistnämndes skuld större och i följd däraf det
hårda slag, som drabbar honom, desto mer berättigadt. Man må blott ge
akt på huru Morannal, ehuru han icke ärft någon tro på höga, eviga
gudar, likväl troget och ödmjukt håller sig fast vid dyrkan af sina
fäders bleknade hamnar, medan Fjalar trotsande sätter sig opp mot
makter, hvilkas öfverjordiska tillvaro och gudomliga storhet den
religion, i hvilken han uppvuxit, lärt honom känna.
I femte sången, just när allt är förberedt för att krossa Fjalar, når
hans själfförtröstan sin höjd. Han solar sig i sitt lands härlighet,
den han förmenar sig ensam hafva skapat, och då han af Sjolf erinras om
gudarne, drifver stoltheten öfver den förmenta segern honom att nästan
förneka dem. Han kallar dem nu makter, dem ingen sett, drömmars väsen,
hvilkas välde man vill nödga honom att erkänna, ehuru han så
fullkomligt bevist deras vanmakt. Ännu då Dargar så plötsligt och
öfverraskande inställer sig på hans uppmaning, bjuder han till att i
hans uppträdande se blott en slump. Så söker han fortfarande stå fast i
sin stolthet, till dess det afgörande slaget drabbar honom i hans sons
bekännelse och han nödgas ödmjuka sig och erkänna sig besegrad.
Jämför man nu de båda kungarne, skall man finna, hvad dikten menat med
deras sammanställande. Morannal är öfvervunnen, hans här är slagen,
hans söner hafva stupat, han står ensam kvar i sin blindhet, ett
segrarens byte; och likväl äger han sin tröst och sitt hopp. Han står
och faller icke med sig själf, hans längtan höjs till fäderna på
molnen, hans bästa lif är att utan vanfrejd vara med dem, och
han väntar att snart nå deras rymder. Han är sålunda genom
tillbakasättandet af sig själf förtröstansfull och segrande äfven i
olyckan, han är redan genom sin dyrkan af skuggor lyftad öfver
förgängligheten af sin egen person. Fjalar åter triumferar öfver sitt
fulländade verk, han tillbes af ett land, hvars lycka och flor han
skapat, det finns ingen, som vågar mäta sig med honom; hvad han på
jorden kunnat åtrå, har han vunnit, han tycks äga allt, och dock äger
han intet bortom det mål, dit åren föra honom, bortom förvissning och
död. Den enda tröst, hans stolthet pekar på, är att kasta lifvets
bleknande fröjd och storhet bort och dö. Först när gudarnas straff
drabbar honom och han förödmjukad nödgas erkänna dem, kommer han i
Morannals ställning och är, såsom krossad och böjd, i större mening
glad och segrande, än han var under sin förmenta storhet. Äfven för
honom klarnar nu ett lif bortom döden, och han utbrister till gudarne:
"Jag har lärt er känna, ej jag blyges
Att mig böja för er en gång.
Mätt jag är på lifvet, och jordisk storhet
Är mig ringa vorden. Jag går till er."
Det är icke mer döden, han ser såsom ett mål, det är ett lif hos
gudarne.
Detta slut visar nu beskaffenheten af det straff, som drabbade
gudabekämparn; det var lika mycket en nåd som ett straff. Fjalar var
för ädel, för mänskligt hög och stor för att lämnas kvar i sin
förvillelse och själfviskhet, han måste väckas genom ett slag,
visserligen strängt, ty ett mildare hade han väl ej aktat, men dock ett
slag, hvarigenom han lärde sig lefva för en annan storhet än den, som
ålderdomen och döden en gång skulle tvinga honom att lämna. Vill man
därföre--särdeles med afseende å det omedvetna brott, i hvilket Hjalmar
och Oihonna inledas,--kalla Fjalar-dikten en Schicksals-dram eller
något dylikt, så möter man den svårighet, att det totala af
kompositionen ingalunda uttalar ett blindt, allt krossande öde, utan
tvärtom en mild och vis styrelse af högre makter till en människas
uppfostran och förädling. Mycket säkrare vore det därföre att kalla
Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och
nåd utgör ämnet.
Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning
just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel
för ett högre ändamål. De äro således att betraktas såsom helt
underordnade personer i dikten, utan ansvar och utan skuld, ja,
berättigade till lön inför de makters domstol, som funnit nödigt
uppoffra deras jordiska väl för deras faders öfverjordiska och sålunda
utkorat dem till försoningsoffer för honom.
Vill man nu följa ofvan antydda gång af dikten, skall man troligen icke
beskylla den för alltför mycket afvikande utsprång och episoder utan
samband med det hela. Man ser här en man uppträda i trots mot gudarne
och dessa tyst och vaksamt leda en följd af personer och händelser så,
att deras kärleksfulla afsikt att krossa och tillrättaföra honom
segrande tillintetgör alla motverkande omständigheter och omsider
fullkomligt vinnes.
Sådan är i min föreställning hela dikten; läsaren finner här de
yttersta konturerna, inom hvilka den rör sig. Att den icke blifvit
sammansatt efter ett på förhand uppgjordt, så beskaffadt schema,
behöfver väl icke nämnas. Man diktar efter en intuition mer än efter
beräkningar, men är intuitionen äkta, skall dock dikten icke sakna plan
och enhet.
Då jag nu sökt framställa kompositionen i Kung Fjalar och yrkat, att
dess delar icke äro utan samband med det hela, skulle man mycket
missförstå mig, om man trodde mig anse, diktens värde härigenom
ådagalagdt. Det följdriktigaste poem kan sakna lif och skönhet, och det
är därföre blott i ett afseende jag försvarar mitt, det enda, i hvilket
jag kunnat och bort göra det, nämligen i afseende å dess inre
sammanhang.
Men så litet dikten genom allt detta kan göra anspråk på att kallas
lyckad, så säkert är, att frånvaron af ett sådant sammanhang varit ett
ohjälpligt och väsentligt fel. Saimas åsikt, att man i episka
skaldestycken icke behöfver fordra en enhet, en grundtanke, som
omsluter och uttalar sig i alla episoder, är oriktig och förefaller så
mycket mer främmande, som Hegel själf, en auktoritet, hvilken Saima
nyss förut hyllat i en sak, där han tagit miste, här är af en helt
annan mening och, hvad mer är, har fullkomligt rätt. I en ganska
utförlig afhandling visar han skönt och klart nödvändigheten af enhet
äfven i epos och bestyrker sin sats med exemplen af särskilta tiders
yppersta episka skaldeverk. Redan hos Aristoteles finner man samma sak
tydligt uttalad. Sagan, säger denne, är en, icke om en, ty oändligt
mycket händer en och samma, bland hvilket dock få omständigheter höra
tillhopa. Och ur denna synpunkt klandrar han de cykliska skaldernas
sätt att föra tillsamman en följd af händelser utan annat samband än
det, att de träffat samma person, tilldragit sig i samma krig, o.s.v.,
då däremot hos Homerus allt hänför sig till samma utgångspunkt och af
den får sin förklaring. Visserligen har äfven den mening, att ett epos
låter sjunga sig framåt i oändlighet, haft sina försvarare, men dessa
äro längesedan hängångna, och åsikten hade bort få åtfölja dem. Eljest
är väl ingenting lättare än att sjunga så, att man får gå från en sak
till en annan utan att bekymra sig om deras inbördes samband och deras
förhållande till en hufvudsyftning, men emedan detta är så föga
konstnärligt, är det angeläget att snarare motarbeta än auktorisera
det.
Mycket kunde vidare vara att andraga mot särskilta yttranden och
antaganden i Saimas kritik, men för att ej öfver höfvan utvidga
omfånget af denna uppsats, må det mesta förbigås. Ganska många
anmärkningar mot poemet Fjalar äro dessutom af den beskaffenhet, att de
af sig själfva falla unnan, om min framställning af diktens syfte
befinnes träffande. Innan jag dock slutar, måste jag beklaga, att Saima
gjort sig så mycken möda med att söka intvinga min dikt än på antikens,
än på romantikens, än på epikens, än på dramats områden, hvarigenom hon
kommit att uppställa fordringar, som hvarken kunnat eller bort
tillfredsställas af en af gifna nationella och tidsförhållanden bestämd
episk skildring, och för en sådan torde dock poemet Fjalar böra få gå
och gälla.
Hvarje folk, hvarje tid har sitt själfständiga skaplynne, som vid
efterbildningen måste bibehållas, om teckningen icke skall blifva
förfelad i det allra väsentligaste. Likaså har äfven det episka
skaldeslaget sin egendomlighet, för hvilken mycket måste uppoffras både
af lyrikens eld och dramats rörliga styrka. Det är i allmänhet svårare,
än man vill tro, att taga hvarje sak för hvad den är, och i afseende å
Fjalar tyckes Saima hafva varit mer än vanligt besvärad af denna
svårighet. Men då fråga en gång var om klassifikationer, hade man bort
kunna vänta en säkrare uppfattning af använda konsttermers betydelse,
än den Saima ådagalagt. Att Fjalar-dikten afgjordt bör föras till det
romantiska skaldeslaget, hör man henne yrka--ehuru det tillika
försäkras, att däri saknas såsom hufvuddrag de väsentliga elementerna i
den romantiska dikten--; men hvad hon egentligen menar med ett
romantiskt skaldeslag, är svårare att inse. Väl hör man ofta
benämningen romantiskt epos, romantisk lyrik, romantiskt drama, med ett
ord, en romantisk poesi, under hvilken de särskilta skaldeslagen