Samlade arbeten II - 04

Den vapenklädde ryttarn var.
Och vid den låga hyddans dörr sin häst han band
Och såg sig om och trädde in
Och kom om några korta stunder ut igen
Och följdes af Nadeschda då
Och lyfte flickan lätt på sadelknappen opp
Och svängde sig i sadeln själf
Och lät den ystra fålen pröfva sporrens udd
Och flög sin kos som natten tyst.
Förborgad länge var för alla flickans lott,
Försvunnen från sin bygd hon var,
Och folket teg i häpnad eller sjöng en sång
Om furstetjänarns dunkla flykt.
Och spordes någon gång Miljutin, skakade
Den gamle stum sitt silfverhår
Och såg mot vägen, där hans glädje skyndat bort,
Tills blicken skymdes af en tår.


FJÄRDE SÅNGEN.

Otaligt har jag frågat,
En fråga för hvar timme,
Som vinter ägt och sommar,
Sen jag ditt öga skådat.
Till Kamas tysta nejder
Frän hofvets glans och flärden
En fursteänka flyttat,
Af lyckans gunst förlåten;
Vid flodens brädd en boning
Hon valt i lindars skugga;
Tre unga döttrars skönhet
Var hennes modersglädje.
Mot denna lugna boning
Log månen klar en afton,
Och i dess parker lekte
Med skuggor vårens vindar,
Förföljde och förföljdes.
Då satt bland dessa skuggor,
I dessa vindars värma,
I dessa gömda parker,
En yngling och en flicka;
De språkat tyst i kvällen.
De talte mellan kyssar
Ännu ett ord och många:
Som lätta skyar födas;
På blåa sommarhimlen,
Än purpuröfvergjutna,
Än skära, silfverhvita,
Än dunkelbleka, mulna,
Så föddes i en himmel
Af deras kärlek orden.
Och ynglingen, han talte:
"Otaligt har jag frågat,
En fråga för hvar timme,
Som vinter ägt och sommar,
Sen jag ditt öga skådat;
Och ren högt öfver kullen
På fästet månen stigit,
Och kvällens stunder ila,
Och än jag ville fråga."
Och flickan log och sade:
"Otaligt har jag svarat,
Ett svar för hvarje glädje,
Min furstes nåd beredt mig.
Hur säll i denna boning
Jag lefvat, gömd och skyddad,
En syster ibland systrar,
En dotter hos en moder,
Allt, allt jag sagt och svarat,
Och än jag ville svara."
Den unge fursten talte:
"I denna lugna boning,
En dyr väninnas fristad,
Af veka händer vårdad,
Sin blomstersjäl min blomma
Har vecklat ut i fägring,
Hon lärt att känna mycket,
Att lösa mången fråga;
Ett vet likväl hon icke,
Hvaraf min sällhet kommer,
Då hennes kyss jag möter."
Den sköna flickan talte:
"En seglare på hafvet
Är nu min unge furste,
Han varsnar icke stranden,
Men möts dock af dess dofter;
Då undrar han och söker
Och tror, att själf han gömmer,
Hos sig en skatt af blommor.
O furste, denna sällhet,
Som vid min kyss du känner,
Den är min sällhet endast,
Som doftar dig till mötes."
Men fursten log: "O flicka,
Säll dubbelt du, som äger
Din sällhet som din egen.
När jag, den arme seglarn,
Är från min blomstrand borta,
Då skimrar för mitt öga
Ej någon glädje mera;
Ett ödsligt haf är världen,
I höjd och djup är tomhet,
I hjärtat sorg och saknad.
Sant har Nadeschda talat,
Ett lån är blott min glädje,
Den finns hos henne ensam."
Sin flickas hand han fattat,
Han log ett vårligt löje:
"Min glädje nu jag känner,
Hvad gör Nadeschdas glädje?"
"Min kärlek gör min glädje,
Så är den oförgänglig
Och flyktar ej som furstens."
"Din kärlek gör din glädje;
Så svara, hvad är kärlek?"
Hon log ett vårligt löje:
"Min furste", så hon sade,
"Han vet det ej, han frågar;
O, att jag själf det visste!
Ett vet jag, att mitt sinne
I forna barndomsdagar
Var som en snö på bergen
Emellan jord och himmel,
Så lugnt det var, så fredadt,
Så hvitt, men ock så kyligt.
När solen kom däröfver,
Ett ögas varma strålar,
Då smälte det i floder
Af känslor och af tankar,
Blef fritt och mätte rymder,
Tillförne obekanta,
Blef varmt och blef en spegel
Att fatta blåa himlen
Och jordens blomsterfägring
Och i sitt djup förvara
Det blida ögat ständigt."
"Och hvems, o flicka, säg mig,
Var detta blida öga?"
Hon svarte ej, hon sänkte
Sitt strålomgjutna hufvud
Mot furstens skuldra sakta.
Då kom en fläkt och flydde
I lek emellan löfven.
De skälfde, skuggan skälfde,
Och månens skimmer, gjutet
På flickans svarta lockar,
Bröts ljuft i stilla darrning.
En stund förflöt i tystnad,
Då höjde lätt sitt hufvud
Den sköna flickan åter:
"Otaligt", så hon sade,
"Har nu min furste frågat,
En enda fråga ville
Nadeschda få besvarad:
Två gånger ren mitt öga
Sett dessa lunder löfvas
Och löfven åter falla,
Och endast tvenne gånger
Min furste har besökt oss.
Han sagt dock, att hans glädje
Finns här, ja, här allenast,
Hvi kommer han så sällan?"
En skugga, löfvens skugga,
Kanhända hjärtats äfven,
Föll nu på furstens anlet,
Men så till svar han talte:
"Nadeschda, kejsarstaden
Och krigarärans tjusning
Och hofvets prakt och nöjen,
De hålla Voldmar fången."
Den sköna flickan sade:
"Två gånger blott mitt öga
Sett dessa heder löfvas
Och löfven åter falla,
Och redan tvenne gånger
Har fursten här besökt oss.
När så af kejsarstaden
Och hofvets prakt han fängslas,
Hvi kommer han så ofta?"
Han log, den unge fursten,
En suck dock var hans löje:
"O flicka", så han sade,
"Hur säll jag ville dröja
Hos dig i dessa lunder,
Med dig en boning söka
Långt bort från kejsarstaden,
Som fågelparet söker
Ett bo blott för sin kärlek.
Men, ack, hos dig en timme
Får ägas ej, blott stjälas.
Två mörka makter hota
Min sällhet oupphörligt,
Den ena är min broder,
Min moder är den andra."
"Sin broder fursten nämnde,
Stör han en broders lycka?"
"Du minns en stund, o flicka,
Du minns den första gången,
Då våra blickar möttes,
Ditt hjärta och mitt hjärta.
Då var min broder nära,
Han såg dig, och din anblick
Spred i hans barm en låga,
Vild, dunkel, outsläcklig.
Sen denna stund en vålnad
Från nejd till nejd han irrar,
Ett mål blott har hans irring,
Han söker dig allena.
Nadeschda, från din furste,
Från alla jordens makter,
Från himmel och från afgrund
Hans våld dig rycka skulle,
Om han din fristad visste."
"Min furste nämnt sin moder,
Har hon ej modershjärta?"
"Nadeschda", så han sade,
"Kall, dunkel, obeveklig
Och stolt är denna moder,
Natalia Feodorovna.
Ej lifvets späda fröjder,
Ej hjärtats rätt hon aktar,
Monarkers nåd allenast
Och höga anors skimmer
Och slafvars mängd och stjärnor,
På bragdens bana vunna.
O flicka, ej din skönhet
Hos dig hon skåda skulle,
Ej dina ögons himlar,
Ej denna själ, som spelar
Med dagrar och med skuggor
I dragen af ditt anlet;
Slafvinnan, blott slafvinnan
I dig hon skulle skåda,
Och visste hon min kärlek,
Hon slet dig från min sida,
Om stycken än dig följde
Af mitt förblödda hjärta."
Sin arm liksom i bäfvan
Kring flickans lif han slutit,
Men, mot hans skuldra lutad,
Hon hördes sucka sakta:
"O mina barndomsminnen,
O ljufva fröjder alla,
Du sol i blåa rymden
Med dina ljusa dagar,
Du jord med gräs och blommor,
O källor, floder, sjöar,
Förtrogna, dyra vänner,
Om jag er aldrig skådat!
O, att i praktens salar
En fånge lik jag vuxit,
Blott skådat lampors skimmer
Och vandrat stel i glansen
Af guld och af juveler!--
Då ägde jag kanhända
Som Voldmar stora anor,
Då vore jag furstinna,
Fick älska den, jag älskar,
Och älskas ock tillbaka."
Hon talte, ljuden dogo
På hennes rosenläppar,
Och fursten teg.--I himlen
Af deras kärlek föddes
Ej ordens skyar mera,
Och tyst och klar var kvällen.


FEMTE SÅNGEN.

I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Ren tvenne år förgått,
Sen i sin hydda ensam blef Miljutin.
Det var en morgonstund,
Den gamle gått att andas vårens vindar.
En rönn i blomning stod
På gården, under den han valt sin hvila.
Allena satt han nu,
Allena, ty Nadeschda var försvunnen;
En sparf, en svärm af bin
I trädets topp hans enda sällskap voro.
Då kom en gammal vän
Och hälsade den gamle under rönnen:
"Miljutin, fröjda dig,
Ett budskap fullt af glädje jag dig bringar."
Den åldrige såg opp
Och räckte handen åt sin gäst förtroligt:
"Hvad budskap bringar du?
Har landet vunnit frid med glans och ära,
Har segerns Gud i nåd
Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?"
Den komne talte så:
"Långt närmare är fröjden oss, o broder;
Vår furste kommen är,
I natt vid slottet stannade hans vagnar.
I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Från slottet denna dag
Får ej behofvet vända hjälplöst åter,
Så har den ädle talt,
Och gåfvor regna där ur fulla händer."
Miljutin drog en suck:
"Hvad vållar maktens mildhet", så han sade,
"Har furstens blick igen
På en af våra tärnors fägring fallit?
I afton sluts kanske
Ditt öga, broder, under gyllne drömmar,
I morgon vaknar du
Och ropar utan svar din enda dotter."
Han sagt det, och en tår
Låg kvar ännu i fårorna på kinden,
När skyndande ett bud,
Med rika skänker lastadt, hann den gamle:
"Hell dig, Miljutin, hell!"
Så talte tjänarn och sin börda lade
För gubbens fötter ned,
"Hell dig och dina glada framtidsdagar!
Hör nu vår furstes ord:
Miljutin är af folket här den äldste,
Hans ålderdom skall bli
Som sommarkvällen full af ljus och glädje."
Från tufvan, där han satt,
Upp stod den gamle, tog sin staf i handen,
Han svarte ej, han gick,
Han styrde tyst sin trötta gång till slottet.
Men i sin höga sal
Satt Voldmar nu med oförmörkad panna.
Han talte milda ord,
Sin gamle, trogne tjänare han sporde:
"Vladimir, sen jag minns,
Från mina första år ditt hufvud grånat,
Nu säg, hur länge ren,
En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"
Den gamle stod en stund
Med handen på sitt rika skägg betänksam;
Omsider, skakande talte
Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte:
"Hur länge, vet jag ej,
O furste, blott bekymret mäter tiden.
Hvad är att räkna år
För den, hvars lif en vårdag likt förflutit!
Jag var ett barn ännu,
När af er höga furstesläkt jag upptogs,
En yngling var jag, när
Er ädle faders första steg jag stödde."
Furst Voldmar såg med nåd
Den åldrige och talade och sade:
"Vladimir, från mitt slott
I morgon ren af tunga värf jag kallas,
Jag får ej dröja kvar,
Att ej ett oblidt öga ser min lycka.
Men du skall lefva här,
Din trohet här skall härska i mitt ställe
Hvad du befaller, skall
I slottet ljuda som min egen vilja.
En finns dock här, hvars bud,
Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,
Men doldt, men obemärkt,
Att ingen dödlig anar hennes välde.
Af dig blott sedd och känd,
Beslöjad djupt för hvarje annan, kallas
I byn din dotter hon
Och är för dig allena härskarinna.
Vladimir, trogne, säg,
Har nu du fattat, hvad din furste menar,
Och kan han resa trygg
Och veta, att hans vilja ej försummas?"
Den trogne gubben log,
En blick af kärlek på sin herre fäste
Och förde gladt sin hand
Mot borgen af sitt höjda bröst och talte:
"O furste, gammal är
Vladimir ren för obekanta seder,
Att lyda var han van,
Af inga makter lär han mer ett annat."
Han talte dessa ord
Och gick på furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.
Han dröjt ett ögonblick,
Då dörren uppläts dristigt af Miljutin;
Den åldrige steg in,
Af tjänarskaror fåfängt återhållen.
Först när af furstens blick
Han möttes, stannade han stum i vördnad
Och böjde djupt sitt knä,
Mot golfvet sänkande sin höga panna.
Från Voldmars anlet flög
Den skymt af vrede snart, som först där röjdes,
Och vänligt sträckte han
Emot den årbetyngde slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gör, att så din furste du bestormar?
Stå upp, hvad är din bön?
I dag går ingen sorg från denna boning."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan;
En lärka ägde jag,
Din hök har röfvat henne från min hydda."
Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
Jag har en näktergal,
Den vill jag ge dig i din lärkas ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af milda ljud och näktergalars sånger.
En bild, en helgonbild,
En svag, förgänglig bild af alm jag ägde,
Den var min hyddas skatt;
En röfvare ifrån ditt slott den stulit."
Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
En bild af guld jag har,
Den vill jag ge dig i din almbilds ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af löftens glans och gyllne skatters skimmer.
En dotter ägde jag,
Hon var min lärka, hon var helgonbilden,
Hon en slafvinna var,
Din makt har tagit henne från mitt hjärta."
Då såg furst Voldmar opp,
Hans panna strålade, hans kinder glödde;
"Miljutin", sade han,
"I dag går ingen sorg från denna boning."
En suck, ett ljud, en ton,
Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar,
Och se, den slutna dörrn
Till praktgemaken uppläts i detsamma,
Och mera skön blott nu
I purpurdagern af ett ljusnadt öde,
En rosig vårsky lik,
Stod för den gamles häpna blick Nadeschda.
Furst Voldmar log med nåd,
Han tog den komnas hand i sin förtroligt,
Till gubben, där han stod,
Han förde fram hans sköna fosterdotter:
"Miljutin, trogne slaf,
För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen,
En helgonbild af guld
För den af alm, som togs ifrån din hydda.
Min gåfva du försmått,
En dotter sörjer du, en späd slafvinna;
Jag en furstinna har,
Jag ger dig henne i slafvinnans ställe."
En tår, som daggens pärla klar,
I purpur glödde på Nadeschdas kinder,
Och tyst och utan ord
Hon kysste leende den gamles panna.


SJÄTTE SÅNGEN.

O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men i sitt slott, det höga, vid Volgas flod,
I marmorsalen ensam bland bilderna
Af hädangångna, lysande anor satt
I glans Natalia Feodorovna själf.
Här, så furstinnans vilja bestämt det, här,
Bland dessa vittnen, skulle furst Dmitri nu,
Sen långa år i fädernas hem ej sedd,
Inför sin moder träda. Som till en fest
Var salen ordnad, purpurgardinerna
Från alla bilder vecklade opp i prakt,
Och högst vid bordet jämte furstinnans plats
Stod, ställd för sonen färdig, en taburett.
Den stolta modren väntade, timmen slog,
Och in kom Dmitri, festlig som rummet ej.
Hans dräkt var vårdslöst ordnad, om ordnad ens,
En hvardagsdräkt, hans vanliga hemdräkt förr,
Hans blick var skygg, men spotsk på en gång och mör
Och stjärnlöst nattlig steg han till modren fram.
Ett ögonblick såg dyster furstinnan opp,
Som om mot sonens mörker hon mörknat själf,
Dock snart i höghet sträckte hon, ljusnande,
Sin hand mot fursten, tog från sin plats ett steg
Och rörde moderligt med en kyss hans kind.
"Min Dmitri", så hon sade, "välkommen var!
Med rättvis stolthet ser jag min ädle son
I sina anors strålande krets igen,
En oerfaren yngling ej mer som förr,
Men pröfvad, van att handla, beredd kanske
Att själf sitt rum eröfra bland dem en gång.
Min son, från hemmet länge du varit skild.
Hvar, hur, i hvilka nejder, i hvilket värf,
Har du ej yppat, jag det ej frågat har;
Min önskan varit sådan, jag velat så.
Åt sig, sin egen adel, sitt eget val
Af ärans banor ville min ädle son
Jag öfverlåta, Ville behålla blott
En rättighet, den bästa, en moder har,
Den att få hoppas allt af ett älskadt barn.
Och nu, min Dmitri, frågar jag,--dock ej jag,
Men dessa stumma bilder igenom mig--
Till hvilket mål du sträfvat, på hvilken glans
I ärans rymd din trånande blick du fäst."
Så var furstinnans hälsning. Hon satte sig
Och med ett tecken viste sin son hans plats.
En stund flög bort i tystnad, en vingsnabb stund
Furst Dmitri teg, hans läppar ej än till svar,
Men till ett skugglikt leende rördes blott,
Och hög tog åter ordet hans moder då:
"Min Dmitri ej vill svara, vill tyst kanske,
Som dessa bilder fråga, besvara dem;
Välan, min stolta, strålande fröjd det är
Att själf för eget lugn ej behöfva svar.--
Se opp mot denna kvinna, min ädle son,
Det svarta ögats glödande elddjup se
Och pannans hvälfning, skymd af en otämd lock!
Din moders ättemoder af furstlig stam,
Bland stjärnor född på Grusiens fjäll, hon var.
En son hon hade. Bort från sitt hem han for
Som du, for tidigt, dröjde i åratal
Som du, och ensam satt i sitt slott hans mor.
Då kom en gång af hennes bekanta en,
En vän, ej sedd sen länge, grefvinna född,
Fast med ett dunkelt vapen förenad då.
Med godhet dock hon möttes, förtroligt språk
Blef växladt, mången fråga om förr, om nu,
Och så omsider sporde den främmande:
En son du äger, gläder förhoppningsfull
Hans ungdom dig, hvar är han, för hvilket värf,
För fridens eller krigets, bestämdes han?
Hon log, din ättemoder, och gaf till svar:
'Sen tvenne år mitt öga ej honom såg,
Hans blick blef varm, hans fäderneboning trång,
Han tog sitt arf, han sökte en öppen värld
Och kämpar nu, kvar, huru,--jag vet det ej.'
Men full af undran talte den andra än:
'Hvad, vill du skämta blott, eller drömmer du?
Du mor med känslor varma som blickens glöd,
Du lämnar åt sitt öde din enda son?
Omöjligt.'--Så hon sade; i höghet då
Uppstod furstinnan, räckte den främmande
Sin hand och talte aldrig förgätna ord:
'Var lugn, min vän, ett känner hans moder dock,
Behöfver mer ej känna: hvarhelst han finns,
Bor guldrent i hans hjärta hans fäders blod.'--
Min Dmitri, så hon tänkte, din ättemor,
Af hennes ande äger ock jag ett arf."
Hon slöt, men upp såg Dmitri och talte djärf:
"Här är jag, moder, döm mig, du ser mig här,
Säg själf, om till din glädje, om till din sorg;
Hvar ytlig, fal förgyllning föraktar jag,
Och hvad mitt yttre röjer, mitt inre är."
En blick, en hjärtlig, spanande, dunkel blick
I sonens öga hade hans moder fäst,
Och nu hon såg mot bilderna opp på nytt
Och sträckte majestätlig sin hand mot en:
"När denne stjärnomstrålade", sade hon,
"Kom från sin första ynglinga-utflykt hem,
Förmäler sägnen skönt, att han kom så arm,
Så utan yttre, skimrande glans som du.
Hans fader fallit tidigt i Peters strid
Mot Sveriges vilda lejon, hans ädla mor
Sett nyss sin boning härjas af fiender
Och satt, en värnlös änka, i plundradt slott.
Pultavas fält var blodadt, och ryktet flög
Med segerbudskap, jublande vidt, då såg
Sin son hon återkomma; allena, tyst,
Med vinst blott af en blekare kind han kom.
På honom, fast sen länge ej sedd, ej spord,
Sitt hopp hon fäst, dock teg hon och sörjde stum,
Att sköflad så han kom till ett sköfladt hem.
En dag försvann, knappt grydde den andra, när
Af jubel nejden fylls, och från höjd och däld
Hörs ropet: Tsaren, tsaren i antåg är!
Ej mer som förr i sällare tider kan
Den ädla ägarinnan af slottet nu
Vid tsarens fot begära en ynnest, be
Att få ett ögonblick hans värdinna bli.
Allena, osedd, gömd i ett sidorum,
Hon öppnar blott ett fönster och skådar tyst
Mot vägen, vill blott blicka välsignande
På fosterlandets far, då han flyr förbi.
Han kommer, segrarn, hjälten, med skumhöljdt spann
Han skyndar fram, af dånande vagnar följd,
Och skaran nalkas, glimmar, försvinner,--nej!
Den stannar, stannar, Dmitri, på slottets gård.
En blixt af häpnad, ljuf, men förkrossande,
Den ädla slottsfruns hjärta igenomfar,
Dock går hon glad att möta sin höge gäst
Och hinner vestibulen med hastad gång.
Hvad syn! Där står monarken i höghet ren.
Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser
Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss
På kind, på mund, på panna af honom höljd.--
Min Dmitri, denne yngling, som kom som du
Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer
Än hvad han ville synas; i mången strid
Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod
Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår
Han bar, var tsarens gunstling, var general."
Så talte hon; en leende ljusning flög
Kring hennes anlets mildrade majestät,
Men marmorstel satt Dmitri, tills marmorn nu
I hemsk förvandling smälte och brast i ord:
"Hör opp", han sade, "moder, att se mig an
Med denna svärmiskt forskande, sälla blick,
Som anar gömda strålar af tsarers nåd
Hos mig, din bleka, stormiga, dunkla son.
Ej att dig bringa glädje jag kom; hvad du
Som glädje skattar, Dmitri ej sökt, ej fått,
Nej, för mig själf jag kom, för min egen fröjd,
Fast med din smärta, moder, den köpas skall."
Han teg och strök sin panna och talte än:
"O, att du födt mig så, att de stjärnors glans,
Du nyss beundrat, tjusat ock mig! Ett barn,
Af lekverk fägnadt, hade med svärdet jag
Dem plockat glad och tömt i en lek mitt lif.
Men andra stjärnor lyst för din Dmitris blick,
Två stjärnor, mordiskt tjusande, mäktiga,
De bränt hans barm, de sugit hans hjärtas blod,
Och kärlek är den ena, den andra hämnd."
Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum
Furstinnan satt, han såg det och vidtog än,--
Hans röst var vågens röst, då i storm den slår
Mot klippans barm och brytes och suckar dof:--
"Från barndomsåren var jag din mulne son,
Den andra, ständigt, ständigt den andra blott;
Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf
Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
Vårt arf blef skiftadt, säll till sitt eget slott
Min broder for, jag följde, en främling lik.
Välan, en sällhet grydde för mig ändå,--
Den stals, stals bort af honom, som vunnit allt.
Då sprang min ena stjärna ur natten fram,
Då såg jag hämnden vinka, den lyst min ban
I år af kval, och nu den mig lyste hit.
Min moder, denne lycklige, ljuse son,
Er fröjd, er ständigt gynnade gunstling, han--
Med en slafvinna fostrar han ättens hopp,
En låg lifegens dotter hans maka är."
En blekhet, tänd och flydd i ett ögonblick,
Furstinnans anlet darrande öfverfor,
En ljungelds hemska, flyktiga återsken,
Och nu med kufvad smärta begynte hon:
"O Dmitri, du nattburne, om åt din hämnd
En broders olycksöde kan svalka ge,
Var lugn, hans dom skall falla.--På Rysslands trott
Finns den, som vet att vörda en moders sorg.
Hon skall förstå min bön, då med krossadt bröst
Jag ber den höga skydda vår ädla ätt
Mot en vanbördings brott, som befläckar den.
Var lugn, jag ägt två söner, jag äger nu
Blott en, med dig ej täflar en annan mer;
Var lugn, min son, olycklige, mörke son,
Din ena stjärna lyst dig till önskadt mål."
Hon talte så och dröjde; en hämmad tår
Bröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind,
Och nu hon tog den nattliga sonens hand
Och höjde, lik en bedjande, än sin röst:
"Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu,
På dig allena hvilar vår ädla ätt,
Förtvifla får du icke, förloras ej,
Så nämn din andra stjärna, din kärlek nämn!
Så skön, så rik, så mäktig, så lysande
Har Ryssland ej en dotter, att hennes hand
Din moders son skall vägras; tsarinnan själf
Skall med sin allmakt skydda ditt djärfva val,
Blott nämn det, säg, hvem fängslat ditt hjärta, blott!"
Hon slöt. Men ur den bedjande modrens hand
Drog Dmitri sin och dolde sin kärlek ej:
"Min moder", så han sade, "din Dmitri skall
Ej mer förtvifla, icke förloras mer,
Om till hans vilda, flammande, tärda barm
Din makt hans broders maka, slafvinnan, fört."
Då stod furstinnan sviktande opp, hon teg,
Hon gick med långsam gång, majestätlig, stum,
Ur höga anors strålande festsal ut;
Men, af den stolta skickad, en tjänare
Kom in och sänkte, utan en vink, ett ord,
För alla bilder purpurgardinerna,
Och snart stod Dmitri ensam, och ingen blick
På honom fäste helgade fäder mer.


SJUNDE SÅNGEN.

Och tystnad rådde länge mellan båda,
På ottomanen satte sig Potemkin
Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten väntade och teg.
"Genralmajor Kutusoff, då han kommer,
Förs in till mig, hit in i kabinettet,
De öfrige, Markoff, kosacken Platoff,
Furst Voldmar Paulovitsch och andra vänta."
Så talte, vårdslöst kastande sig ned
På ottomanens purpurbädd, Potemkin,
Och adjutanten mottog med en bugning
Den stolte Krimbetvingarns vink och gick.
På furstens panna sågs en skugga hvila,
Och oro, ledsnad, trötthet talte ögat;
Blott stundom till ett nyss serveradt glas
Med roslikör sin vackra hand han sträckte
Och förde mot sin läpp dess dofter blott.
Så flöto långsamt några få minuter,
Och dörren uppläts åter, och Kutusoff
Steg in.--Sin ställning bytte fursten ej,
Blott förde handen öfver ögat, såg
En stund med skärpta blickar mot den komne
Och med en knappt förnimbar nick begynte:
"Jag låtit kalla er, min general,
Hvarför, det vet ni själf. Med synbar ledsnad
Betraktade vår höga kejsarinna
Paraden nyss; en brist på hållning, takt,
Långt lättare att märka än förklara,
En håglöshet, en--med ett ord--ett själfsvåld
Förstörde ordningen i våra leder;
Hvad skall jag tänka om er disciplin?"
Han teg, den unge generalen teg,
Men i hans kinder steg den blod, hvars färg
Ren purprat Largas, Kaguls, Sabors stränder,
Och fursten såg det och tog vid på nytt:
"Ni tycks ej gilla detta milda klander,
Ej själf ens funnit några fel kanhända?
Välan! Hvad tecken gaf en grenadier
På eder flygel sin kamrat i ledet?
Säg, gjordes svängningarna utan rämnor,
Befälets blickar, lågo de på chefen,
Hur slöts karrén, hvem såg sig om, och hvems
Var benet, som det sjunde regementet
Drog efter sig ännu, sen det gjort halt?
Otaligt kunde nämnas utom detta.
Nu svara, säg mig, general Kutusoff,
Hvad tror ni vålla detta oskick?"--
Stolt
Såg fursten opp, den unge krigarn böjde
Sitt hufvud vördnadsfullt och gaf sitt svar:
"Ers durchlaucht", så han sade, "största delen
Af dessa troppar lämnat nyss Turkiet,
Rekryter äro andra, tagna in
I deras ställe, som af kriget skördats.
De yngre äga än blott ringa vana,
De äldre glömt bland strider, mödor, marscher
Den stränga exercisens takt kanske."
Han talat, men den ädle fursten stod
Med ifver opp: "Nämn mig ej dessa skäl,
Ivan Ilarianovitsch, ej dessa!
Nej, djupare är grunden gömd; en anda
Af egenmyndighet vill gripa folket;
Hvar den är hemfödd, vet man ganska väl.
Fantastiskt vilda läror från Geneve
Förtrollat ren Europas andra länder,
Och äfven hit de spridt sitt gift. Alltmer
Förljummas känslan för en högre ordning,
Den ringes lust att smälta i det stora.
Man lär sig tala om ett mänskovärde,
Som är ett annat än en mänsklig lydnad
För maktens bud.--
Enhvar vill se sig som en medelpunkt,
Kring hvilken nejders, staters välfärd hvälfves.
Bekänn det, ni är ung och general"--
Här flög kring furstens läpp ett mildradt löje--
"Bekänn det, äfven ni har tyckt nån gång
Er stor, odödligt stor, har drömt kanske
Om intet mindre än att se en dag
På edra skuldror Rysslands öde hvila.
Hvad kan det ringa, en parad som nu,
Ett stycke lumpen exercis betyda
För den, som drömmer så om stora segrar!"
Han slöt. Den unge hjälten, sårad djupt,
Ej höll sin harm tillbaka mer, men talte:
"Min furste, mer än storheten jag skattat
Den lott att för ett fosterland få strida;
Den blifvit min, jag ingen bättre sökt.
Bland mina drömmar--jag har drömt också--
Var skönast den att få åt Ryssland offra
Hvad det mig skänkt, mitt trogna hjärta"--
Mer
Fick han ej tala; med sitt höjda finger
Bjöd fursten tystnad och begynte själf:
"Ni manövrerar alla dagar nu,
Tills edra veteraner glömt Turkiet
Och alla yngre lärt sin exercis.
Kutusoff, edra tjänster glömmas icke,
Men stränghet, regel, disciplin bör finnas;