Samlade arbeten II - 21

en stut, så sant Herren lefver."
"Hvad har jag med äran att göra", ropade herr Gyllendeg, otålig öfver
att vara missförstådd; "tviskinn och brända bullor, jag frågar enkelt,
hvad skollagen lofvar den, som stryper andras får."
Denna oväntade fråga, som väl aldrig i någon skollag haft ett svar,
hade så när bragt den gamla rektorn alldeles ur koncepterna. Han stod
en lång stund förbryllad och stottrade några obegripliga ord, innan han
kunde samla sig till den förklaring, att lagen i sådant fall lofvade
ingenting; men att han vore färdig att göra en paragraf beträffande
fårdråp för nu och evärdliga tider, som kunde inskrifvas i
interfolierna i 1721 års skolförordning. "Och", tillade han med stor
myndighet, "har någon af skolgossarna, eho det vara må, strypt edra
får, scilicet mala intentione, herr Gyllendeg, så visa mig
våldsverkarn; så sant Herren lefver, på hans rygg skall jag nöta ut ett
ris, om jag skulle nödgas bestå det af guldtråd."
Nu uppsteg vår general, skyndande att förebygga, hvad som nödvändigt
försvårat hans sak, det att bli utpekad af herr Gyllendeg, och tillika
i beråd att rycka skulden till sig allena och icke låta den hvälfva sig
på flere. Att slippa saken för bättre köp, än rektorns hot tycktes
bestämma, hoppades han med all tillförsikt; dessutom visste han med sig
själf, att han, om någon annan, skulle kunna vända allt till det bästa,
emedan han var en af den gamles favoriter. Han började därför sin
apologi med tämmelig frimodighet, förklarade sig vara den, som fört
gossarna ut på herr Gyllendegs äng, och beskref, tvärtemot kamraternas
väntan, med försvarlig sanning tilldragelserna där. Därefter utförde
han sitt försvarstal. Han kunde ej tro, sade han till slut, att herr
Gyllendegs äng skulle taga skada så sent på hösten; "dessutom", fortfor
han, "har jag velat gifva dubbel betalning för fåret, som jag af olycka
och icke af afsikt kom att döda."
"Har han bjudit er dubbelt skadestånd, herr Gyllendeg?" frågade
rektorn.
"Tro honom icke", svarade denne, "det är väl sant, hvad han säger; men
han är mera slipad än vi båda tillsamman."
"Väg edra ord, herr Gyllendeg", sade rektorn något stött, "jag är icke
något barn, ser ni, och har handterat en sak förr. Rannsakning, herr
Gyllendeg, rannsakning först och stryk sen.----Du hade väl",--här vände
han sig till vår general,--"du hade väl hjälp af andra vid strypningen,
eller huru, dansmästare?"
"Hvem skulle hafva bistått mig vid strypningen, då det icke var min
mening att strypa utan fånga? Tvärtom skyndade alla att hjälpa fåret,
fast hjälpen ändå kom för sent."
"Se, se", ropade herr Gyllendeg och höll sig för öronen, "jag vill
ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer som
en hal ål."
"Silentium, herr Gyllendeg", bjöd rektorn, "er rätt skall ingen skada
taga. Hvad ersättningen beträffar, skall den gå ut på mitt ansvar; för
öfrigt synes mig saken sådan, att fråga icke kan bli vid detta
tillfälle om en stut formaliter, utan endast om ett halft tjog på
hvardera tassen."
Herr Gyllendeg tog en viktig min och syntes fundera, om han kunde vara
nöjd med ett sådant utslag. Men den sakfällde själf tycktes icke utan
förvåning höra denna sin dom. Väl var man van vid en ganska variabel
och kort rättegångsordning i skolan; men denna gång syntes knappast
tecken till någon ordning. "Straffa mig icke för min olycka, herr
rektor", sade han bevekligt; "det är nog tungt för mig att nödgas
betala skadan redan." Vidare fick han icke säga.
"Håll upp, håll upp, munsjör", afbröt honom herr Gyllendeg, som
fruktade för hvart ord, vederparten fick tillfälle att framföra, "jag
säger, att han går som en rök ur ugnen, bara det blir hett å färde.
Tviskinn och brända bullor, herr rektor, gif honom tjoget först, säger
jag, och låt honom tala sen, eller jag vill ingen syndare vara, om han
icke pratar oss så yra i hufvudet, gamla som vi äro, att vi slå oss
själfva, innan han slutar."
"Så sant Herren lefver! Sitt vissa skall han ej prata sig ifrån, om han
ock skulle tala som Cicero", sade rektorn nu, nästan smittad af herr
Gyllendegs farhåga, och med dessa ord sammandrog han ögonbrynen, ryste
peruken, tog ett ris och fattade den anklagades arm.
Ödet ville så, att den lilla trumslagaren äfven skulle hafva sin press
och pina den stund, generalen å sitt håll ansattes. Vår lilla kund var
nämligen uppkallad att multiplicera tvenne hesa långa tal och hade föga
tid och håg att hålla reda på siffror nu, då hans vän och beskyddare
befann sig i en så svår våda. Stora svettpärlor trängde fram i hans
panna, och emellan hvarje siffra, som han skref, spände han sina öron
för att uppsnappa ett eller annat ord af förhöret där uppe.
Läraren märkte snart oråd, men själf nyfiken att höra gången af herr
Gyllendegs process, lät han det bero vid att då och då blott ropa till
och hota, ungefär som en tankspridd resande vaknar ibland och ryter
till sin stannande häst för att straxt därpå få återfalla i sina
drömmar. Ändteligen tycktes han dock hafva fått en nöjaktig upplysning
i tvistefrågan, ty han samlade sig åter och fäste sitt öga på taflan.
"Obegripligt", skrek han nästan i detsamma, "obegripligt! Du kommer ju
ej ur en fläck. Har du glömt din tabula, mästare? Säg mig, hvad är två
gånger nio?"
"Aderton!" svarade gossen som en automat och hängde med hela sin tanke
vid rektorns sista, förfärliga: så sant Herren lefver.
"Aderton", ropade läraren i stigande ifver "blir det då intet vidare,
du petrificerade stutstäd; får du icke åttan upp och ettan i minnet?"
Men just då multiplikanten nu höll på att forma åttan, föll första
slaget i rektorns klass. Handen började darra på vår lilla kund, då han
hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström
af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät
han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned
mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen,
med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
"Slå honom icke", ropade han, så mycket man kunde urskilja bland
snyftningarna, "han har ingenting gjort; det är jag, som satte ut
snaran." Med dessa ord sökte han tränga sig fram ända till rektorn
själf.
Men herr Gyllendeg, som alldeles icke var road af diversioner för
närvarande, knep honom behändigt öfver nacken, förrän han hann fästa
rektorns uppmärksamhet. "Bevare mig, fattige man", sade han med
förtjusning, "här har jag just dig, som jag söker. Vänta blott, vänta
blott, spetsbof! Tviskinn och brända bullor, det skall nog bli din
tur."
Med dylika trösteord fasthöll han honom, till dess rektorn, som
bevärdigade detta nya uppträde blott med en flyktig sidoblick, hann
sluta tjoget.
Vår lilla trumslagare hade sålunda det missödet att se sin goda afsikt
omintetgjord. Långt ifrån att kunna rädda sin general, såg han sig
snart af herr Gyllendeg framställd för rektorn och rekommenderad till
ett eller annat tjog efter omständigheterna, en nådebetygelse, som
denne snart befanns villig att tilldela honom.
Sålunda slöts förhöret i skolan till herr Gyllendegs triumf, rektorns
hugnad och gossarnas yttersta förargelse. Emellertid, för att bruka
herr Gyllendegs ordspråk, hade man icke sett alla dagars ända ännu.
Generalen bet tänderna tillsamman och teg; men hans blick hotade.
Själfva den lilla trumslagaren, så svart han var i synen af
kringstrukna tårar, syntes dock förbittrad, och man märkte, då han gick
tillbaka, af hans pösande tröjficka, att han höll sin hand där inne
knuten. Också låg han i hettan så tungt på handen, då han sedermera
efter några få frågor fick fortsätta räkningen, att kritskärfvor yrde
kring siffrorna och ett godt kritstycke blef slut förr än räkningen.
Det syntes, att alla tänkte på hämnd.
Det blir icke af nöden för utförligheten af denna berättelse, som visst
icke i någon punkt blifvit hopdragen, att utskrifva här alla de hotande
ord och förbistrade titlar, hvarmed gossarna hela dagen efter herr
Gyllendegs visit interfolierade sina omdömen och berättelser om
densamma och om honom. Icke heller behöfver man omnämna de debatter och
planer, som föreföllo vid deras sammankomst, som aftonen af samma dag
under generalens presidium och i hans kammare beramades, i afsikt att
uppfinna medel till hämnd, en sammankomst i öfrigt så tyst, så sluten
och hemlighetsfull, att endast bepröfvade, pålitliga kamrater och af de
små blott vår lilla trumslagare för hans synnerliga brukbarhet och
välförhållande fingo bivista densamma. Vi kunna förbigå allt detta och
fästa oss blott vid resultatet af sammankomsten, som, sedan det
ändteligen blifvit behörigt kläckt och färdigt, gick ut på ingenting
mindre än att öfverraska herr Gyllendeg med rop om eldsvåda i hans eget
hus, jaga honom upp ur hans sötaste sömn och sedan begagna de fördelar,
villervallan, förskräckelsen och natten kunde gifva vid handen.
Tvenne omständigheter komma dock härvid i särdeles öfvervägande. För
att kunna ge tillbörligt lif åt simulakern borde man slippa in i herr
Gyllendegs rum midt om natten, och huru skulle man hoppas komma dit, då
man visste, att den gamla Susanna hvarje kväll med "tviskinn och brända
bullor" tillhölls att stänga både port och farstudörr.
Den andra omständigheten gaf än mera bryderi. Väl trodde man det bli
roligt nog att få den gamle bagaren uppväckt och uppskrämd; men hela
hans straff skulle dock bli blott en sömnlös natt. För att ge saken
större både vikt och allmännelighet borde man få om händer nyckeln till
klockstapeln och kunna ge den vanliga eldsignalen medelst klämtning.
Sålunda, mente man, skulle händelsen bli fullständig, i det att man
finge stadens hela folkström ledd öfver herr Gyllendeg och hans hus
samt möjligtvis, vid den allmänna forskningen efter elden, äfven kunde
beveka gatpojkarna att företaga sina undersökningar i själfva
bagarboden. Korteligen, man förutsåg en oändlighet af glada upptåg, om
man blott kunde komma åt den omtalta nyckeln; men detta om var en svår
bom att undanskjuta, ty nyckeln, visste man, fanns hos kyrkans
respektabla väktare, som var ingen annan än herr Gyllendeg själf.
Flere förslag uppgåfvos och förkastades; det rimligaste var att försöka
snatta sig till nyckeln; men om man än hoppades kunna insmyga sig, herr
Gyllendeg ovetande, i hans hushållskammare och där för en sekund
förvända ögonen på den gamla Susanna, blef det dock en omöjlighet att
åtkomma alla nycklar, som voro i hennes vård; och hvem fanns, som kände
den rätta? Det var här, vår lilla trumslagare fick tillfälle att visa
sig oumbärlig och betala äran af att vara en assessor vid den
riksvårdande öfverläggningen.
Såsom en amatör af tonkonsten, särdeles den bullrande, hade han väl
tusende och en gång varit uppe i klockstapeln för att höra på
ringningen eller vid särdeles lycka få trampa den minsta klockan själf,
och han kände därför, såsom han själf androg saken, klockstapelnyckeln
bättre än sin egen trumkäpp och kunde skilja den från kyrknyckeln, fast
båda hade krusade och genombrutna handtag och voro lika stora. Men hvad
den saken beträffade, att hämta den från herr Gyllendeg, förklarade
han, att han gärna ville beskrifva nyckeln för hvem som helst eller
måla den med sot, så likt han kunde, allenast han slapp att själf
skickas på den farliga expeditionen efter densamma. Ty om han än, mente
han, kunde undkomma herr Gyllendeg, af hvilken ingen hade så mycket att
frukta som han, var han dock icke fullt säker för den gamla Susanna nu
för närvarande, emedan han dagen förut, då han sprang hos henne i
underhandlingar, lockat pastorns stora hund in på gården med sig och
ässat den på hennes kattor, så att den nära bitit svansen af den bland
dem, som sist hann in genom farstudörren.
De föreställningar och bevekande skäl, hvarmed det lyckades kamraterna
att häfva dessa den lilla trumslagarens betänkligheter, omnämner
historien icke; men visst är, att vår lilla kund samma afton klockan
nio, eller den tid, då herr Gyllendeg, fattig och ensam som han var i
världen, plägade stänga sin port och gå till hvila, befann sig helt
allena på den kolmörka gatan i ingen annan afsikt än att smuggla sig in
i den värdige kyrkoväktarens och bagarens hus och snatta nyckeln till
klockstapeln.
Icke utan rysning tänkte han då och då under färden på vanskligheten af
sitt företag och beskyllde sig flere gånger i sitt sinne för enfald, då
han kunnat låta öfvertala sig till ett slikt värf. Under allt detta
drog han sig omväxlande till minnes de instruktioner, han fått, och de
råd, han borde följa för att vinna sitt ändamål. Hans själ var i en
besynnerlig sväfning emellan räddhåga, mod, ledsnad och nyfikenhet, och
af alla dessa ingredienser smakade också det samtal, han höll med sig
själf, där han tågade sakta och betänksamt fram med armarne i kors
öfver bröstet och händerna för köldens skull instuckna inom ärmarna af
hans vida och goda fårskinnströja.
"Är jag slug eller galen", sade han i sitt sinne, "då jag ej vänder om,
utan går på ännu? Hu! Det är kallt i afton och så mörkt, att ej en
stjärna lyser. Öfver planket slipper jag in på herr Gyllendegs gård,
fast han har porten stängd; jag vet, hvar jag hoppade öfver i fjol. Det
är icke säkert på hans gård, där går en tomt nattetid. Folket säger,
att han ej tål barn, som äro yngre än tio år, för det att alla Sannas
kattor jama och skrika, utom den äldsta, som är tio år och ligger inne
på hennes säng för fetma. Råkar jag i tomtens händer, så lär han vrida
hufvudet omkring på mig. Den, som nu visste, om jag fyllt tio år eller
ej? Kanske jag går på det elfte, eller om jag kanhända redan är äldre;
jag har varit dum, då jag ej lagt det på minnet. Men det är ej natt
ännu, fast det är mörkt. Hu! Klockan slog. Jag tror, att det var nio.
Herr Gyllendeg skall bli rolig att se. Bara 'Gud bevare mig, fattige
man', inga 'tviskinn och brända bullor!' Om man endast kunde få honom
ut på gatan, sådan han kommer ur sängen. Min ena hand svider och är
svullen; de första tio slog han, så att han tröttnade. Det går
underligt till i skolan på senare tider. Endera af oss var skyldig, men
icke bägge! Nyckeln skall jag ha, om den hängde på Sannas enda tand.
Hu! Där strök någon förbi mig i mörkret. Huru skall jag slippa in i
hushållskammaren, där nycklarna äro? Låt se: släpp in mig, jungfru
Sanna; jag vill köpa saffranskringlor! 'Hvem är du?' frågar hon. Det är
jag. 'Ja du, vildbasare, kommer du åter med pastorns stora hund!'
skriker Sanna och tar dammborsten.--Åh, jag är galn, som icke vänder
om! Men hvem skall hämta oss nyckeln? Kanske får jag Sanna spak. Hon
har många gånger varit mera ond på mig än nu och har ändå snart blifvit
god igen. Men herr Gyllendeg? Om han kommer ut? Tre steg nära
farstudörren; närmare stannar jag ej, sen jag klappat på. Men om han
kommer? Åh! Då blir det att röra fötterna, och ingenting uträttas. Hela
upptåget är dumt; en annan hade kunnat försöka på. Fy, planket är kallt
som is"----med dessa ord gjorde han ett skutt och svängde sig öfver
herr Gyllendegs staket in på hans gård.
Vår lilla kund hade icke förr kommit in på gården och hunnit kasta en
blick öfver terrängen, än han fann omöjligheten af att gå till väga
enligt de föreskrifter, han fått af sina förmän och gynnare hos
generalen. Enligt dessa borde han nämligen, såsom läsaren äfven till
någon del kunnat finna af hans soliloqvium, under förevändning att köpa
kringlor söka att slippa in i jungfru Susannas helgedom,
hushållskammaren, kapitulera med henne och bilägga forna stridiga
punkter, såvidt möjligt vore, och, då hon försonad begett sig till den
tillgränsande boden att hämta brödet, kuppa klockstapelnyckeln och
gömma den i barmen af sin fårskinnströja. Förslaget hade visat sig
ganska utförbart i teorien; men nu, då vår lilla kund stod vid praxis,
studsade han redan vid den första punkten. Huru skulle han slippa in?
I kammaren närmast farstun på ena sidan bodde herr Gyllendeg. Han hade
ljus uppe ännu och satt vid sitt bord. Vår lilla kund, som smög sig
försiktigt upp bakom rutan för att rekognoscera, såg, att den gamle
hade framför sig sin bönebok och med andakt begrundade en bön däri, som
börjades: "Uti Sveriges rikes bank". Att ett enda slag på
farstugudörren skulle störa honom, fann den lilla observatorn lätt.
Däremot såg han, då han straxt därpå steg upp på fönstret till
hushållskammaren, den gamla sysselsatt med knådning och i en sådan
ifver, att han för hvarje tag tydligt hörde klatsarne af degen. Huru
skulle hon kunna förnimma någon saktare klappning, äfven om
hushållskammaren stött till farstun och köket icke varit emellan!
Vår lilla vän steg åter ned från sitt observatorium, synnerligen
missnöjd och rådlös. Vid en skymt af ljusskenet ur Sannas fönster
syntes hans anlete draget i hundrade bukter, och hans hand låg
arbetsamt bakom örat, liksom för att räfsa tillsamman allt, hvad där
kunde finnas af fintlighet och förslager. Ingenting ville hjälpa.
"Nog går det", utbrast han sluteligen i en sakta brummande ton, "nog
går det",--jo, försök! Det är lätt att säga: det går, det går; men man
sätter inga fötter under det med stora ord. Försök att klappa på! 'Hvem
är det, som kommer och dundrar på min dörr så sent? Tviskinn och brända
bullor! Man må då unna mig nattro, fattige man.' Gå sedan in den, som
vågar; jag går icke. Se där! Nu gäspa han. Hu! Jag borde gå; min hand
börjar också värka i kölden.--Vänta, herr Gyllendeg, er betalning
kommer nog! Huru skall jag få nyckeln blott?
Med dessa ord, dem han sakta och afbrutet uttalade, hade han satt sig
ned på en trappa af stegen utanför Sannas fönster och föll snart i ett
tyst eftersinnande. Oförmodadt sprang han upp, såsom om han sluppit en
stor börda, smög sig tätt under fönstret, drog sig tillsamman, så att
hans anlete nästan vidrörde marken och framgnällde i denna positur ett
klagande miau, tillräckligt naturligt för att i ögonblicket få gensvar
från en af Sannas pensionärer där inne.
Efter detta lyckliga förebud höll han sig tyst och lyssnade.
Klappningen i degen hade afstannat, det hördes icke ett ljud. Han slöt
till att den gamla Susanna hade sina öron uppe, och han uraktlät icke
att begagna denna fördel. För andra gången försökte han sin virtuositet
i kattmusik, och detta med om möjligt än större framgång, ty två, om ej
tre olika stämmor återljödo i ackorder från Sannas kammare.
Nu smög han sig några steg längre bort och såg upp. Den gamla jungfruns
runda anlete var redan synligt i fönstret. Hon stod där med oro målad i
hvarje drag och försökte med sina degiga händer undanstänga ljusskenet
för att kunna se ut på gården. Vår lilla kund spratt i hjärtat af
glädje, då han blef henne varse, och uppmuntrad af sin framgång och för
att sätta kronan på sitt verk, lutade han sig åter ned och klämde för
tredje gången fram ett miau, hvars upptakt väl gick fort, men hvars
senare stafvelse kostade honom ett fullt andetag luft och slöts med en
passage genom flere tonarter, till den grad gäll, skärande och
förtviflad, att till och med Sannas feta katt hoppade hufvudstupa ned
från sängen i förskräckelse och hon själf nära dignade ned af ångest.
Nu höjde sig den lilla äfventyraren upp och väntade att se den vidare
följden af sin intrig.
Det förgick också icke många ögonblick, innan han såg ljuset förflytta
sig från hushållskammaren till köket, och straxt därpå hade han den
stora glädjen att höra farstudörren öppnas helt sakta och den gamla
Sanna med all den ömhet, som låg i hennes röst, framhviska därur ett
bevekande: kis, kis, kis!
Det var just denna inbjudning, vår lilla vän väntat på, och han lät,
som man säger, icke be sig tvenne gånger. Hopkrumpen och tyst tassade
han fram till trappan, uppför densamma och förbi Sanna. En ovillkorlig
rysning genomfor den åldriga kattpatronessan, då hon såg de skumma
konturerna af denna jättekatt sväfva upp mot dörren, och ännu mer, då
hon kände den stryka förbi sig i mörkret. Men vår lilla kund begagnade
sig af tillfället och stannade ej förr än i köket, där han med stor
resignation inväntade sin farliga beskyddarinna och beredde sig för
vidare operationer.
Vår äfventyrare hade knappt hunnit in genom köksdörren och kommit i
ljusskenet, när hans runda och skinnklädda gestalt genast igenkändes af
den gamla Sanna. De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida
större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt
burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren
och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans
person.
"Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du
står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort! Hvart kastade
du katten, som du höll på att plåga i jons, säg mig det?"
"Jesus, mor Sanna", sade den lilla trumslagaren, i det han med en lätt
volt omintetgjorde hennes försök att gripa honom, "ni biter väl icke
folk heller, vet jag? Nog lär ni vara ond på mig ännu för pastorns
hund; men hvad skulle jag göra? Då han ville bita mig, så måste jag väl
narra honom på kattorna."
"Jag talar icke nu om fjolgammal snö", fortfor Sanna, "jag frågar,
hvart katten tog vägen, som nyss var i dina klor, och om den är vid lif
ännu."
"Åh, fy!" sade den lilla äfventyrarn och antog en ganska stött min,
"tror ni, mor Sanna, att jag är någon kattdödare. Låt mig berätta
blott, hur det är. Ni hörde väl, hur den stackarn skrek och jämrade
sig?"
"Om jag hörde det?" sade Sanna och suckade.
"Det är en löpkatt", återtog vår lilla kund i en ömmande ton och steg
närmare den gamla, "den är utan hus och hem och söker i gårdarna efter
mat. För en stund sedan, mor Sanna, det är ömkeligt att berätta därom,
var den hos oss och blef körd på dörren med hugg och slag af vår piga.
Jag följde efter den på gatan och lockade; men den stannade icke.
Sluteligen hörde jag den jama på er gård, och jag tänkte be er, mor
Sanna, taga den i vård, ty den är så mager, att den icke har kött under
skinnet, utan bara benkanter, såsom om den vore en påse med stenar och
stickor."
"Gud bevare mig, fattiga kvinna", sade Sanna snyftande, "hvart tog det
usla kräket vägen?"
"Ja, hvart tog den vägen, mor? Den sprang undan, så snart jag kom in på
gården. Jag får icke tag på den alla gånger, fast jag ofta gifvit den
mat; och ändå hyllar den sig till ingen annan i hela staden så mycket
som till mig."
"Kom in och värm dig, gullgosse", sade Sanna och ledde vår lilla kund
in i hushållskammaren. "Kunde du icke klösa pigan, som slog den, kunde
du icke det, säg?"
"Hvad skulle det hjälpa att klösa henne", svarade trumslagaren, "hon
kunde bli värre en annan gång; men om jag hade någon mat att ge katten,
om det vore helst en semla, så vore det mycket bättre."
"Om du skulle få fast den, gullgosse, och hämta den hit, så ville jag
ge dig en hel saffranskringla för besväret. Jag vet väl, fattiga
kvinna, att jag ingen sömn får i natt för bekymmer och oro."
"Om ni lofvar mig en saffranskringla, då jag kommer med katten, mor
Sanna, och om ni nu ger mig en semla, så skall jag hämta kräket hit, om
jag skulle nödgas söka det inpå halfva natten. Se bara efter, mor
Sanna",--detta tillade han med en genomdrifven spetsfundighet i min och
uttryck--"att ni lämnar farstudörren ostängd, att jag må slippa in, då
jag kommer, och icke väcka upp herr Gyllendeg."
Den gamla svarade honom icke ett ord, utan blott myste förtroligt och
smällde honom med tre fingrar på axeln, säkert för att antyda både sitt
ingående i komplotten och sitt bifall till hans klyftighet. Omedelbart
därpå gick hon i bagarboden näst intill rummet för att hämta den
betingade semlan, och vår lilla kund var icke densamme, som lät ett
sådant tillfälle gå sig ur händerna.
Klockstapelnyckeln pöste redan under hans skinntröja, och han hade
jämkat sig närmare köksdörren, innan mor Sanna hunnit välja en semla,
sådan hon tyckte lämpligast att ges utan betalning. Då hon ändteligen
kom ut, tog han med tacksamhet emot den bjudna städseln och syntes till
och med någorlunda uppmärksamt åhöra alla de varningar och råd, hon
hade att ge honom beträffande tjänsten, i det hon vackert lyste honom
ut genom köket och farstun.
"Gå nu snällt, gullgosse", så föllo de sista ord, hon sade, "gå tyst
och locka icke argt, om hon än icke kommer genast. Se efter att du inte
fattar henne i nackskinnet, såsom man brukar bära hundar, utan tar
henne sakta på ena armen. Låt henne luta hufvudet mot ditt kindben,
gullgosse, så ligger hon nöjdare. Gå sedan helt tyst upp efter våra
trappor, hör du, så att du icke väcker herrn. Om hon jamar och skriker,
det usla kräket, så stryk henne sakta på ryggen, då du kommer på vår
gård, och tala till henne vänligt, förstår du. Farstudörren skall nog
stå på glänt, och ingen annan dörr i gården är läst. Farväl, gullgosse,
minns nu, hvad jag har sagt dig."
Med dessa ord sköt hon sakta farstudörren till efter vår lilla kund,
som med lättadt hjärta skyndade till sina väntande kamrater.
Ett glädjesorl mötte vår lilla trumslagare, då han inträdde i
samlingsrummet samt framdrog klockstapelnyckeln, och glädjen växte än
mer, då han berättade, att vägen till herr Gyllendegs rum var fri och
öppen. I ögonblicket vidtogos alla anordningar till träffningen.
Generalen jämte en annan säker man utvaldes att öfverraska herr
Gyllendeg själf, fyra andra beordrades att sörja för klämtningen, och
de öfriga skulle sprida sig kring alla gathörn och vid gifven signal
bryta lös. Enhvar hade sin post och var nöjd.
Den enda, som gick sin egen väg och om hvilken ingen visste, hvar han
skulle uppträda, var trumslagaren, hvilken, het och ondsint som han
var, i förtrytelse lämnade sällskapet efter några helt korta debatter
om den plats, han borde intaga. Han ville nämligen med all makt bli en
af dem, som skulle omedelbart anfäkta herr Gyllendeg, och hade sina
särskilda skäl att afslå alla andra poster. Därför stötte det honom
redan vid afgörandet af första punkten, att han icke ihågkoms jämte
generalen, då han likvisst kände belägenheten hos herr Gyllendeg bättre
än någon annan, och han förteg icke heller sin förtrytelse.
"Jag undrar, hvart man ärnar stoppa mig", sade han, det vore ej för
mycket, om jag skulle få följa med till herr Gyllendeg, då jag först
och främst fått mera stryk än något annan för hans skull och sen lärt
mig hitta fram i hans gård, då det varit litet farligare att styra där,
än det nu kan bli."
"Du har ju ingen annan rock än din skinnpäls, som hvar och en känner
igen", sade generalen.
"Så", invände vår lilla kund, "har jag icke min valmanströja?"
"Ja, den har man sett än oftare", fortfor den andra, "och dessutom är
du själf så liten och rund, att alla, som sett dig en gång, känna igen
dig, om det vore midt om natten som nu. Herr Gyllendeg skulle snart
gissa, hvem som spelt honom skälmstycket, om han såg dig ibland de
första, som storma in till honom."
"Jag kan då slippa helst i hans farstu?" frågade trumslagaren envist.
"Nej", sade generalen bestämdt, "du får ej visa dig i början på hela
gården; men", tillade ha med vänskap, "du kan få följa med dem, som gå
för att ringa i klockstapeln, där har du mycket roligare."
"Tackar ödmjukast", anmärkte vår kund, "så galn är jag icke, att jag
går dit. En gång har jag försökt att komma dit i mörkret, det var sista
julmorgon, då ville jag ordentligt bli uppäten af spöken. Om där varit
ett eller två; men de surrade omkring mina öron, såsom om jag varit vid
ett getingsbo. Jag tror, att ett af dem också stack mig i nacken, fast
skinnkragen tog emot. Dit må andra gå en gång till och icke jag."
"Så följ då med dem, som ställa sig i gathörnen."
Här blef vår lilla kund verkligen stött och, brummande några orediga
ord om att han ingen brandvakt var och dugde till bättre, tog han sin
mössa och gick, såsom sagdt är, med förtrytelse sin egen väg. Af de
kvarblifvande beredde sig hvar och en för sitt värf utan att fästa
vidare afseende på den lilla trumslagarens kapris.
Men ungefär vid denna tid, kanske litet förut, steg herr Gyllendeg upp
från sin stol, inläste med stor andakt sin bönebok, suckade till Gud
och gick till sångs. Dagens tilldragelser hade nästan alla kvarlämnat i