Samlade arbeten II - 13

Snart, o moder, snart
Skall glädjen ge mig krafter åter.
TEKMESSA.
Kom dock nu,
Kom, följ mig till min boning, att min trogna vård
Får ägnas dig, att denna hand får tvätta bort
Från dina lemmar saltet, som förstenar dem.
Kom, älskling!
EUBULOS.
Följ din moder, hennes råd är godt.
Vid sådan vård skall domningen försvinna snart:
Och af en gud fördubblad makt du återfå.
EURYSAKES.
Skall jag gå bort och lämna dig i våda här?
Behöfs mitt skydd ej, gamle?
EUBULOS.
Konung, tveka ej!
Än råder lugn, men dröj ej, snart är stormen lös.
EURYSAKES.
Så skyndom, moder! Tröttsam var mig leken nyss
Mot bränningar och vågor, jag förnimmer det.
Min kropp känns trög, och ovant sviker mig alltmer
Min styrka, så behöflig nu; jag blygs därför.
(De gå.)

SJÄTTE SCENEN.
EUBULOS (allena).
De gå, men svag och vacklande är gossens gång,
Min unge, dyre konungs. Alltför våldsam var
Helt visst hans kamp för räddning mot den starkaste
Bland jättar, hafvet. Måtte under gudars hägn
Hans moders trogna omsorg kunna återge
Hans lemmar lif och styrka. Ack, ett ögonblick
Förmådde vreden färga nyss hans bleka kind;
Hur var han då ej härlig? O, den älskade!
Skall han väl synas sådan än en gång, när snart
De våra samlas; skall hans återvunna kraft
Ge mod åt deras? Skoningslöst förlorad är
Han annars, han och alla vi, hans trogna här.
Men hvad? En väpnad skara nalkas skyndande,
Om vänlig, om fientlig, vet jag ej. Dock se,
Jag skönjer Rhaistes bland dem. Ve, nu återstår
För oss ej räddning mera. Oss? Hvem aktar oss?
Må vi förgås! Men dig, min unge konung, dig
Skall samma öde drabba!

SJUNDE SCENEN
EUBULOS. RHAISTES med en skara folk.
RHAISTES.
Ändtligt har jag nu
På klar och öppen gärning öfverraskat dig,
Du dolske räf, som hittills gått i mörker kring
Och snappat undersåters hjärtan från vår kung.
Nu är du fången på ditt dåd, ditt straff beredt.
Så gripen honom, I, min konungs trogne män,
Ty han är den, som skickat ynglingen, hans son,
Att vidt kring detta Salamis med hejdlöst trots
Predika krig och uppror. Hans är sagan om
Att Ajas' ättling vore återkommen hit.
O lögn, o fräckhet utan like! Af en slaf,
Ur hafvet räddad, skapar han en kungason.
Hvar är han? Visa denna son af Ajas fram;
Oss lyster skåda honom: säg, hvar gömmes han?
Så kärt du skattar lifvet, dröj med svaret ej;
Vår tid är kort.
EUBULOS.
På dig vill jag ej slösa ord,
Jag har förspillt för många på din nedrighet.
Men er, mitt hemlands söner, som åt våldet nu
Af tvång ert bistånd räcken, er förkunnar jag,
Att kommen är i verklighet Eurysakes.
Hvem är då konung, hvem bör rättvist hälsas här
Som härskare af alla, den, som fordomdags,
Med oss jämbördig, var vår like, eller den,
Som stammar ner från gudaborna drottar, från
En ändlös rad af våra fäders konungar?
Så tveken ej i valet, kasten modigt af
Eröfrarns ok och hyllen såsom herre den,
Som födseln ärnat spiran.
FOLKET.
Gamle man, för oss
Är konung den, som väldet har, som äger makt
Att straffa och belöna. Tänkte du som vi,
Du vore icke fånge nu och hotades
Med död och jämmer.
EUBULOS.
Usla mänskohärlighet!
Själf tiggarns hund, som svälter med sin ägare,
Går i hans spår palatsets rika bord förbi,
Försakar, umbär, lider för sin trohet gladt
Och fruktar ingen hunger så som kärlekens.
Att slicka en förhatlig hand blott för dess makt,
Att byta herrar, ockra med tillgifvenhet
Kan människan allena.
FOLKET.
Bitter var du förr,
Och samma bittra sinne, gamle, följer dig
Ännu i döden.
RHAISTES.
Akten på hans vanvett ej!
Hans mått är fullt, för våra fötter låge han
I blod nu redan, blefve han ej stum som död;
Nu skall hans arga tunga nödgas gagna oss.
Så se då, oförsynte, detta dragna svärd
Och välj, om du vill känna i din barm dess udd,
Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs.
EUBULOS.
Du frågar?
RHAISTES.
Och på svaret väger lif och död.
EUBULOS.
Så hör då: här, här i mitt hjärta göms min kung;
Sök honom där med klingan, ingen hindrar dig.
FOLKET.
Vansinnige, är lifvet dig så värdelöst?
EUBULOS.
Det vore så, om döden kunde skrämma mig.
RHAISTES.
Välan, men tala skall du, yppa likafullt,
Hvar den, jag söker främst, din kung, är undangömd.
Har djärfhet du att våga trotsa svärdets hot,
Skall gisslet, långsamt brukadt, dock få makt med dig.
Låt oss begynna genast, hit med spön, I män!
EUBULOS.
O blixt i natten, Hyllos!
FOLKET.
Rhaistes, se, gif akt,
Din fiende är nära.

ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRA. HYLLOS med en skara beväpnade.
HYLLOS.
Kröker du ett hår
På gubbens hufvud, gäller det ditt usla lif.
RHAISTES.
O blygd, en öfvermäktig skara, och för den
I spetsen fiskarns vilde son! Mig söker han,
Mig främst bland alla. Skynden, vänner, sluten er
Omkring er härskares förtrogne! Värjom af
Med mod hvart anfall! Må vi rygga steg för steg.
HYLLOS.
Hit med er höfding, lämnen villigt Rhaistes ut
I våra händer!
FOLKET.
Utan svärdshugg sker det ej.
Så pröfvom svärden!
(Strid. Rhaistes med sitt folk tränges tillbaka och förföljes.)

NIONDE SCENEN.
EUBULOS (allena).
Börja, sorgsna förespel
Till värre, större, sorgligare strider än!
Så vill vårt öde. Undan viker Rhaistes nu,
Men han skall återkomma i sin konungs här,
Och hvad, hvad blir då slutet? Gudar, skydden den,
Hvars unga lif är dyrast! Jag, årbrutne man.
Kan ej för honom kämpa mer, kan falla blott,
Men faller glad, sen honom jag fått skåda här.
Dock tyst! Leontes kommer, hasta synes han.

TIONDE SCENEN.
EUBULOS. LEONTES.
LEONTES.
Besinningslöst du handlat, gamle, djärfve man,
Då sådan storm du lössläppt, sändt din son kring ön
Att hejdlöst krig förkunna, väcka upp till våld
En öfvermakt, som slumrat. Hvem skall styra den,
Hvem stäcka af dess härjning? Hvar är främlingen?
Hvar göms han, svara! Frälsas måste han.
EUBULOS.
På dig,
Du unge furste, litar jag förtröstansfullt
Och vet, att dig kan anförtros min hemlighet.
Så hör: där i min ringa koja finns vår kung.
Den gudasände vårdas af sin moder där,
Att snart, sen stela saltet från hans lemmar tvåtts,
I kraft och fägring träda vapensmyckad fram.
LEONTES.
Stort är ditt tal om vapen. Drömbedragne, hvem
Har kunnat skaffa honom dessa?
EUBULOS.
Jag.
LEONTES.
Hvad prål!
En staf kanske, en bruten åra ägde du
Att räcka honom.
EUBULOS.
Furste, mot din vapenskrud,
Fast stark och härlig, byttes knappast hans, var viss.
Den bars af Ajas fordom.
LEONTES.
Hjältens största skatt,
Du skulle äga den?
EUBULOS.
Vänta, vill du skåda den?
Dröj blott en stund, kanhända är i gudars hägn
Min unga konung redan tvagen, vapenklädd
Och färdig att dig möta. Jag vill skynda straxt
Och kalla honom.

ELFTE SCENEN.
LEONTES
(allena).
Underbara makt af järn,
O öde, hvem kan böja af din stela arm,
När du vill krossa? Är Leiokritos tyrann?
Bort det! Ett hjärta mera varmt och kärleksfullt
Har Salamis ej fostrat. Blott när ödet vill
Hans son fördärfva, måste iskallt hat ta in
Det rum, där mildhet ständigt förr var hemmastadd.
Förgäfves, sen den djärfve fiskarynglingen
Spridt ryktet, att Eurysakes var anländ, har
Min fader jag bestormat, bedt om skonsamhet
För Ajas' son, vår återkomne härskare.
Förgäfves! Böner, föreställningar och hot
Med gudars hämnd och vrede, ingenting förmår
Beveka nu den aldrig svårbevekte förr.
Välan, min tärning fallit: hvad mig återstår,
Är ställa järn mot järn och trots mot trots, att gå
Mot ödet med dess öfvermakt, det rättas makt.
Men lif, mitt varma, unga lif, farväl, farväl!
Din honungsljufva blomning, att få sluta den
I dödens vinter räknar jag för vinning nu.
Dock, tomma tankar, viken! Handling kräfves här.
Jag ser, att skaror strömma hit från skilda håll
Med brokigt skilda vapen. Gubbar, ynglingar
Och männer, alla, alla synas hasta hit;
Storm, uppror, strid är nära.

TOLFTE SCENEN.
LEONTES. HYLLOS. SKAROR AF FOLK.
HYLLOS (återkommande med en flock beväpnade).
Fegt har Rhaistes flytt,
Den skalluppskrämda hjorten lik, och undgått oss;
Hans stund skall komma.
EN ANKOMMANDE SKARA.
Hyllos, denna mötesplats
Bestämde du. Hvar finna vi Eurysakes?
HYLLOS.
Säg du, Leontes, svara hvar, ifall du vet.
EN ANNAN SKARA.
Du har väl oss ej gäckat, yngling? Ve dig då!
HYLLOS (till Leontes).
Du såg väl honom, gick han till vårt hem kanske?
LEONTES.
Höj opp din blick och varsna blott, där kommer han.
HYLLOS.
Hur stolt och härlig, skåden, folk, vår konung där!
EN GAMMAL MAN.
O syn, se Ajas, Ajas! Lögn var deras tal,
Som sagt, att Ajas fallit; se, han lefver än.
EN ANNAN.
Mitt hjärta sprängs af glädje, hell min ungdoms kung!
EN TREDJE.
Hur skön, hur oförändrad!
EN FJÄRDE.
Höge gudar, har
Ej Hades rum för sina stora döda mer,
Då så de återvända?
EN TROPP YNGLINGAR.
Hvem han vara må,
Om Ajas, om Eurysakes, till kamp, till strid!
Vi följa honom mot förtryckarn, hell vår drott!
EN GAMMAL KRIGARE.
Rätt så, I unge! Härska skall på Salamis
Den, som allena äger rätt att härska här;
Men våld skall hejdas, brytas. Väl är Ajas död,
Jag själf och dessa krigskamrater veta det,
Vi, som vid Troja gråtit öfver hjältens stoft;
Men kvinnan, som syns nalkas, henne känna vi.
Hon är Tekmessa, åldrad, men sig lik ännu;
Och ynglingen vid hennes sida----
EN ANNAN KRIGARE.
Fadrens bild.
O, minns du, broder, när han flög från man till man,
Emellan oss på sköldar lyftad högt mot skyn?
FÖRSTA KRIGAREN.
Det var en kväll på Xanthos strand.
ANDRA KRIGAREN.
Då var han barn;
Nu fyller han sin store faders mått, som om
Vi hjälten fått tillbaka. Dock, försiktighet!
Där står Leontes, är ej han fientlig nu?

TRETTONDE SCENEN.
DE FÖRRE. EURYSAKES. TEKMESSA.
EUBULOS (till Leontes).
Se, furste, har han vapen?
EURYSAKES (till densamme).
Ädle yngling, du
Min räddare ur dödens kalla armar nyss,
Tag mot min tack! Kär är mig nu din skänk, mitt lif,
Sen jag fått svärd i handen att försvara det.
FOLKET.
Hell, hell vår unge konung, son af Ajas, hell!
EURYSAKES.
Djupt tränger till mitt hjärta denna hälsning, folk,
Och värdig skall jag visa mig den sköna lott
Att eder konung vara.
FOLKET.
Hell dig, för oss an,
Kom, för oss mot förtryckarn!
EURYSAKES.
Nu, Leontes, hör,
Hör dessa skarors jubelrop och svara sen,
Om jag ej äger trygghet, om jag frukta bör
Din faders välde längre?
TEKMESSA
Son, nej, trotsa ej!
LEONTES.
Till er, o salaminska männer, vänder jag
Mitt ord, förrn det af stridstumultets vilda dån
Snart öfverröstas. Hören och behjärten det!
Ej vill jag nämna mina sorger, hvilken kamp
Mitt inre kämpat, innan hit jag kom, beredd
Till uppror mot den, mig bland mänskor kärast är.
Ett säger jag: nödvändighetens tvång har makt
Att krossa mig, ej böja från det rätta af.
Till handling därför, medan tid oss ges ännu!
Sen er omkring, i glesa hopar samlens I
Till värn för denne, många knappt beväpnade;
Kring drotten, kring Leiokritos, min fader, står
En tallös skara, bättre rustad, ordnad mer
Och all sin makt och välfärd skådande i hans.
Besinnen nu, om dessa (hvad som ofelbart
Skall ske) af Ajas vapen känna Ajas' son
Och samfälldt falla öfver honom, honom blott;
Hur skall han kunna värja af sin ofärd då?
Förkrossas skall han hjälplöst, återvunnen knappt
Åt lifvet nyss och af sin dödskamp mattad än.
Nej, sådant får ej hända, växla måste han
Sin vapenrustning, byta den mot min i dag
Och vilseleda stormen.
FOLKET.
Samma ungdom ger
Åt bådas drag en likhet, som förvillar lätt;
Kanhända skall det lyckas.
LEONTES.
Sen, den hjälm, jag bär,
Har karisk skärm, en dylik äger hans jämväl.
Om nu vi fälla dessa värn på pannan djupt,
Hvem mäktar väl oss känna?
FOLKET.
Vist är detta råd,
Så vist som ädelt; därför, konung, tag det an!
EURYSAKES.
Är det din mening?
FOLKET.
Varsamhetens likaså.
EURYSAKES.
Måhända; hören åter min. Är jag er kung
För att af spiran pröfva blott dess tyngd, men ej
Dess fröjder? Skall jag vaka för ert land, för er,
Och undanskjutas från min ädla lön, min rätt
Att få beskatta faran främst, hvar fara finns?
Nej, min är bästa lotten. Skall jag vänta, tills
Ej segerns ära är jungfrulig mer, men är
En annans älskarinna?
TEKMESSA.
Lyssna, lyssna, folk!
O ljufva stund, o bittra stund, o modersfröjd
Och modersbäfvan, hvilka känslor likna er?
Jag darrar för din våda, barn, och tjusas dock
I djupa hjärtat, då din unga själ förstår
Att älska vådans ära. Följ då, följ din håg!
Dess ledning sviker icke.
FOLKET.
Drottning, hejda bör
Du detta mod, ej egga det. Hans lif är vårt,
På hans beror vår välfärd.
TEKMESSA.
Han är Ajas' son.
EUBULOS.
O konung, stäng ditt öra ej för folkets röst!
Din store fader hörde ofta den och lät
Sin starka vilja böjas som ett rör af den.
Du står ej ensam, faller också ensam ej;
Nej, tusen, tusen stå och falla jämte dig;
Så tänk på oss tillika!
EURYSAKES.
Hvad begären I,
Hvad önsken I? Min vapenskrud, så är ert tal,
Skall locka alla fiender mot mig, nåväl:
Skall jag, för att ej krossas själf, förleda dem
Att krossa denne? Har Leontes räddat mig
För att af mig till återskänk få död för lif?
LEONTES.
Just denna gåfva, konung, vore hvad du bäst
Mig kunde ge. Säg, menar du, att lifvets lott,
Mot dödens hållen, vore mig den kärare?
Af höge gudar manad, går jag pliktens väg
Emot min fader; rosenströdd är banan ej.
Men om ett grand af tacksamhet du tror mig värd,
Så neka mig det medel ej, som bäst förmår
Ge följd åt hvad jag göra kan till ditt försvar:
Gif mig din rustning! Låt mig utan ändamål
Ej offra, hvad jag offrat. Skall jag dö, nåväl:
Förmena mig ej glädjen att få dö, sen jag
I mån af mänsklig svaghet uppfyllt gudars bud.
Gif mig din rustning, konung!
TEKMESSA.
Ser du, ädelmod,
O son, finns äfven.
FOLKET.
Drottning, böj hans håg, att han
Beviljar denne ynglings bön, så sant han vill
Vårt bistånd röna. Hvad Leontes kraft förmår,
Det känna vi; din sons är än oss obekant.
EURYSAKES.
Ha, vill man hålla denne för den starkare,
Så må han pröfva, må han ta det läge fritt,
Där bäst hans kraft kan lysa. Jag skall veta, jag,
Att finna faran, utan att den söker mig.
Ja, låt oss täfla! Följ, Leontes! Folk, ditt ord
Skall efterkommas. Är jag nu dig obekant,
Skall du mig lära känna. Märk dock först: din kung,
Han lyder nu, men vill befalla nästa gång.


FEMTE AKTEN.

(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.)

FÖRSTA SCENEN.
TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Hur långt har solen hunnit nedom skogen ren?
Säg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än?
Jag känner kvällens ljufva svalka kring min kind,
Fast inga fläktar röras. Blir det natt en gång?
LEDSVENNEN.
Ännu är dagen vaken, fast med mattadt ljus.
O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än,
Förrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer,
TEKMESSA.
Så skall då striden vara länge än. O Zeus,
Naturen lugnas, stormarna i dagens barm,
De somna förrän dagen; mänskans stormar blott
Försmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf;
Blott natten, sänd af döden, stillar allt.
LEDSVENNEN.
Var glad,
Var icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt
Förlängas, segern följer ju de våra nu.
TEKMESSA.
Så tycks det, prisad vare Zeus.
LEDSVENNEN.
Långt närmare
Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak
Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare,
Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande,
Att fienden trängs undan mer och mer.
TEKMESSA.
Du såg
De båda unga furstarne, min son och den,
Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade
Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de
Förnimbart öfver mängden?
LEDSVENNEN.
Som på himlens hvalf
Orions tvenne stjärnor.
TEKMESSA.
Och emellan dem,
De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn?
Fanns hos den ena eller andra ingenting,
Som gaf ett företräde? Bar den ena ej
Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare
Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf,
Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd?
Hur var det, gosse?
LEDSVENNEN.
Drottning, fordrar du ett svar
Som moder till den ena?
TEKMESSA.
Svaga hjärta, o,
Hur genomskinligt och hur obevakadt bor
Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej
Det svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt.
LEDSVENNEN.
Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se
Hos någondera af de båda drottarne
I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet;
Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp,
Så lika voro båda. Pansarskruden blott
Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem.
TEKMESSA.
Och anletsdragen?
LEDSVENNEN.
Något, innan skärmarne
Från fastare tillspända hjälmar föllo ned
Och sänkte öfver blick och panna skuggor djupt.
Men när det skett vid stridstrumpetens första ljud
Och dager sedan föll på deras kinder blott
Och ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt
Du själf, om dina ögons ljus du ägt ännu,
På annat än på deras vapen skilt dem åt.
TEKMESSA.
Så lika voro båda?
LEDSVENNEN.
Ja, så undransvärdt.
TEKMESSA.
O du, som bär egiden på jungfrulig arm
Med makt att skydda skaror eller krossa dem,
Stridvana, segerskiftande gudinna, du!
Förnim min bön, en moders denna gång dock ej;
Jag vet, en sådan vore ju för obekant,
För ringa för att finna väg till dig, till dig,
Du otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade.
Nej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram,
Så ren, så obesmittad af hvad mänskligt är,
Som sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön!
Ur tacksamhetens helga källa flöder den.
Omhägna i den långa stridens vilda ras
Vår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen!
Sträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil,
Ett uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop,
Som skockar sig fientlig, där hans bana går,
Att han ej öfvermannas. Oka du hans kraft
Att föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt,
Tills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får
För den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål
En suck jämväl för honom dock! Om ära ej,
Om skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet
Bönfaller den allenast. Låt din vrede ej
För fadrens misstag drabba hans förföljda son.
Göm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot,
En dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig.
Tyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade,
Förtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör!
LEDSVENNEN.
Du irrar, härskarinna.
TEKMESSA.
Hör jag ej ett gny
Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock?
Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve!
De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus!
LEDSVENNEN.
Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud
Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand.
Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så;
Snart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når,
Hur vattnen börja spegla mer och mer och gå
Till nattlig hvila.
TEKMESSA.
Lyssna, svärdshugg, vapenbrak,
Fast dämpadt genom vida bygders mellanrum,
Förnimbart dock!
LEDSVENNEN.
Du villas. Bortom dälden där
På höga fjällets hjässa satt i cedrarna
En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;
Nu hör du deras vingslag.
TEKMESSA.
Är jag obekant
Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar
Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går?
Hör jag dem första gången nu, för att lik dig
Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock?
O, under år och åter år af fejder satt
Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag,
Tekmessa förr och såg och hörde striderna.
Som nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu
Hon skärpt sitt öra, längtande att spana ut
Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.
Då var mig Ajas' lärare i hörselns konst,
Nu låter mig Eurysakes ej glömma den.
LEDSVENNEN.
Vid alla gudamakter----
TEKMESSA.
Hvad bedyrar du?
LEDSVENNEN.
Jag tror, att din förnimmelse bekräftas.
TEKMESSA.
Väl!
När sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd
Och luften darrar för trumpetens kopparröst,
Då börjar du att höra. Ack, den vreda mön
Fördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn;
Nu skall hans son förkrossas.
LEDSVENNEN.
Långt, långt borta än
Är striden, ädla drottning; långsamt närmar sig
Dess dån och buller, hörbart knappt, fast du det hör.
Snart kan det fjärmas åter.
TEKMESSA.
Ser du ingenting,
Syns ingen nalkas?
LEDSVENNEN.
Ingen kan jag varsebli.
TEKMESSA.
Det prasslar tydligt bortåt kampens håll, gif akt!
Jag börjar skilja stegen af en skyndande.
Hvem kommer?
LEDSVENNEN.
Underbara aning, ja, jag ser
På många båghålls afstånd mellan pinierna
En man, som hastar hitåt.
TEKMESSA.
Kan du skönja ren
Hans anletsdrag, om okänd eller känd han är?
LEDSVENNEN.
Ej än, det skymmer.
TEKMESSA.
Bär han vapen eller ej?
LEDSVENNEN.
Mig tycks, att i sin högra hand han bär ett svärd,
Kanske en bila, något ser jag glänsa där.
TEKMESSA.
Oss lär han väl ej hota, hvem han
Är han ej redan nära?
LEDSVENNEN.
Ja, nu känner jag
På skick och gång vår Hyllos. Hitåt skyndar han.
TEKMESSA.
Med hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig!
En glädjetidning bringar han visst ej, när han,
Den djärfvaste bland djärfva, striden öfvergett.
Men hör, han nalkas. Hyllos, länka hit din gång,
Kom, skynda, gosse!

ANDRA SCENEN.
DE FÖRRA. HYLLOS.
HYLLOS.
Drottning, jag har ilat hit,
För din skull skickad af din son.
TEKMESSA.
O, lefver han?
HYLLOS.
Väl, att jag här dig funnit.
TEKMESSA.
Svara, lefver han?
HYLLOS.
Helt visst var han ej fallen, när han sände mig.
TEKMESSA.
Välsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,
Som förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,
Härbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes
Har nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig!
Säg, var hans mod obrutet, var han utan sår,
Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!
HYLLOS.
Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud
Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han för mig.
TEKMESSA.
Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de?
HYLLOS.
Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort
Till någon holme, någon ö vid kusten, där
Mer gömd du kunde vara.
TEKMESSA.
Himmel, är då allt
Förloradt?
HYLLOS.
Drottning, skynda, kom! Min båt är snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka än till striden, innan allt är slut.
TEKMESSA.
Se ditåt, andas icke där Eurysakes?
Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.
För, om du vill, mig närmare till honom; då
Jag följer dig, men bort från honom,--trefaldt nej!
HYLLOS.
Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt
Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,
Stridvana skaror strömma till Leiokritos,
Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig,
Så länge tid oss unnas.
TEKMESSA.
Hvilket våld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för?
Men om så helgdförgäten och så skoningslös
En född af kvinna vore, att han såg min nöd
Och ville den föröka, hvad förmådde han?
Den finge ej förstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dött, den kunde ej.
HYLLOS.
Är det ditt ord, det sista?
TEKMESSA.
Mitt beslut du hört.
HYLLOS.
Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig;
Jag måste till de våra.
LEDSVENNEN.
Drottning, Hyllos' arm
Syns blöda.
HYLLOS.
Blott en rispa af Timokles' spjut;
Han kastar det ej mera.
TEKMESSA.
Gå ej än, blif kvar,
Låt mig förbinda såret först; min hand är van,
Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp.
Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du,
Att hämta vatten.
HYLLOS.
Vatten! Ja, en kylig dryck
Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst.
Jag dröjer några ögonblick.
TEKMESSA.
Räck mig din arm,
Att jag den undersöka får. Emellertid
Berätta du om striden; säg, hur visar sig
I den din unga konung?
HYLLOS.
Akta!
TEKMESSA.
Spjutets udd
Har skurit djupt, en skadad åder blöder än.
En bindel blott att börja med, tills vatten fås
Hur stred din konung?
HYLLOS.
Lejonväldigt, där han fick.
TEKMESSA.
Fick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl
Den lotten honom unnats.
HYLLOS.
Alltfrån första stund
Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,
Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,
Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid
På annat håll och ropte åt de sina högt
Att honom undfly.
TEKMESSA.
O, de bytta vapnens svek!
Än då Leontes, gosse?
HYLLOS.
Honom sökte man,
Kring honom trängdes skarorna, stormhotande,
Som åskmoln kringom fjället.
TEKMESSA.
Och den ädle, han?
HYLLOS.
Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,
Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.
TEKMESSA.
Min son?
HYLLOS.
Just han.
TEKMESSA.
Han räddade sin räddare
I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
HYLLOS.
Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott,
Men gäldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop
Omkring Leontes och från honom skilts igen,
Såg han den trogna vännen omges af en ny
Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har
Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna,
Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,