Samlade arbeten II - 02

'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand
Det stått sen min första vikingafärd.
Dess köl är bräckt, gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor.
Upp, tag det, flyg kring hafven och sök ditt namn
Bland främmande ljud, förgäten af mig!'
Och Hjalmar gick. Han kom på sin faders gård,
Där sköttes tomma, barnsliga lekar;
Af mannahänder, knutna kring svärden förr,
Nu slungades klot, nu fångades boll.
'Hvem finns, som älskar minnet af strider än',
Så ljöd till kämpaskaran hans maning,
'Hvem följer mig på banan af ändlöst haf,
Att leka en lek med sköldar och stål?
Ett skepp jag fått; gräs gror i dess botten opp,
Och dagen strålar genom dess sidor;
Men seger vinns af folk, och af kölar ej,
Och tryggaste väg är segrarens väg.'
Hans röst förnams, lik dånet af åskans vagn,
När öfver dofva, kvalmiga dagen
I nattsvart moln den blixtrande åker fram
Och väcker ur blytung dvala en värld.
En storm var kommen öfver en lättsöfd sjö,
I glada böljor höjdes den åter;
En damm var bräckt, och yr med fördubblad kraft
Ur fängelset bröt en jublande flod.
'Till hafs, till strid, till seger, till andra land!'
Från man till man så skallade ropen,
Och snart från halfsänkt skepp på en trotsad våg
Såg skaran sitt hems försvinnande kust.
Det kom ett bud för kungen: 'Din son far bort,
Långt ut på hafvet skymtar hans drake.
Ditt land är utan värn, af dess kämpar för
De bästa han med på vikingafärd.
Då blef kung Fjalar vred, och hans hy böt färg,
Han slog sin sköld i ljudande salen:
'Till sjöss', han ropte, 'ynglingar! Fjalars lag
Är kränkt, och förbrytarn andas ännu.'
Men Sjolf, hans vapenbroder från forna dar,
Gråhårig, böjd, tog ordet och sade:
'Dröj, kung, begär ej fåfängt en nekad hämnd,
Och jaga med svalor örnarna ej!
Hvad mer? Du finner Hjalmar kanske och vill
Med vissnad hand den väldige böja;
Skall han, i öfvermodet af styrkans fröjd,
Ej löna din vanmakts dåd med förakt?'
Ett ord gaf Fjalar icke till svar. Han gick
Till stranden, följd af väpnade skaran.
Hans gång var långsam, harm i hans anlet låg;
Nyss kämpande, nu den stelnat till lugn.
Tre dar på spårlös bana han irrat ren,
På fjärde dagen såg han ett segel;
Rakt fram mot Fjalars drake dess kosa hölls,
Och snart vid sitt mål det fladdrade slakt.
'Till strid dig red, kung Fjalar', på bjarmers språk
Med åsklik stämma ropte dess höfding,
'Din son slog fräckt vår konung och tog hans skepp,
Gif bot för hans dåd, dö, lämna oss ditt!'
I samma stund, bland stormande kämpar främst,
På kungaskeppet svängde han svärdet,
Och hård blef striden, like mot like stred,
Dock glesnade Fjalars sviktande tropp.
Omsider stod kring kungen en sköldborg blott
Af trogna vapenbröder från fordom,
Och Fjalar stred för seger ej mer, han stred
Orubblig för glansen blott af sitt fall.
Men se, i stridens hetta ej varsnadt förr,
Sköt fram ett skepp på kufvade vågen;
Förgylld var stäfven, seglen af purpurduk,
Och Gauthiods vimpel sken i dess topp.
Det klöf sin ban, det nalkades lugnt, men snabbt,
Och snart kring Fjalar lifvades åter
Af nya, sälla, eldade gästers tropp
De blodiga svärdens lyktande fest.
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk,
Då föll af bjarmerskaran den siste,
Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod
Med blottade stålet än i sin hand.
'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu
Den gamles djupa, darrande stämma,
'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här
Den djärfvaste stå okufvad ännu.
Ej bjarmen var min ovän, för hans skull ej
Mitt lugn mot hafvets stormar jag bytte;
Jag drog mot den, som gäckade fräckt mitt bud
Och gjorde min svurna ed till en lek.
Träd fram med slutna hjälmen du man, hvars dåd
Blott svagt med tungans gissel jag agar,
Ett annat språk jag önskar att tala nu,
Med skarpare egg det biter kanske.
Träd fram, din fader kallar dig nu till strid,
Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom;
Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä
Och dö med försonad skuld vid hans fot.
Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft,
Dog långsamt bort bland kämparnes skara,
Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod
Än kvar i sin väntan Gauthiods kung.
Då lade Hjalmar, segraren, svärd och sköld
På blodadt skeppsdäck tigande neder
Och trädde vapenlös för sin fader fram
Och böjde i vördnad knä vid hans fot.
Och Fjalars klinga glänste mot kvällens sol,
Mot sonens hjässa styrde han hugget;
Det föll med kraft, gällt klang det i stålblank hjälm;
Men ynglingen stod orörlig ännu.
'Min tid är liden', började Fjalar kung,
'Ej så jag högg i flyktade dagar.
Lös af dig värnet, blotta ditt hufvud, son,
För svag är min arm att klyfva en hjälm.'
Då löste Hjalmar stilla sin hjälm och bjöd
Åt fadrens hämnd sitt blottade hufvud;
Och skyddlös stod han, ägde ej annat värn
Än anletets öppna, leende lugn.
Dock se, den gamle sviktade nu. Hans svärd,
Till dödshugg lyftadt, drabbade offret
Så matt, som om till hvila det lagt sig ned
På lockarnas gula, svällande bädd.
Från denna stund far ynglingen, djärf och fri,
Från strand till stran på främmande vågor,
Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land
Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.
När kvällen kommer stundom och kungens borg
Af gäster fylls, och fradgande hornet
Går laget kring, och grånade skalden rör
Den väldiga harpans darrande sträng,
Och sjunger, glömsk af åldrade minnens pris,
Den unges nya segrar allenast,
Och Hjalmar, Hjalmar klingar i salen högt,
Och Fjalar, den stolte Fjalar förgäts,
Då smakar mjödet kungen, då höjer han
Föryngrad åter lutade pannan,
Då sänder han vid tonernas lek ibland
Med strålande blickar sångaren tack."
Hon slöt. På marken glimmade daggen ren,
Och månan såg från blånande höjder
Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn,
Där tyst i sin gång skred sommarens natt.
Då sågs på heden nalkas en man, han kom.
"Jag sökt ditt spår, Oihonna", han sade,
"Från Morvens kung jag bringar ett bud: var snar!
Förrn morgonen gryr, han väntar dig ren."
"Du man af ord, som ila", var flickans svar,
"Hvad gör, att så den gamle mig kallar?
Har dödens fläkt hans vissnade lemmar rört,
Säg, ärnar han gå till andarnas hem?"
Den komne talte: "Klang jag af vapen hört
Från borgens salar. Drotten i tornet
Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp
Hörs ropet om strid; jag känner ej mer."
Då stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man,
Ditt värf har här du slutat", hon sade,
"Gå, för hans dotters hälsning till Morvens kung;
Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn."

FJÄRDE SÅNGEN.
Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?
Det dagas på Morvens strand,
I dunklet grånar på klippans höjd
Morannals torn, och där under
I dimmor suckar ett haf.
Oihonna, du syns ej än,
Hafburna flicka, hvar drömmer du?
Stå upp, dig väntar Morannal,
Den gamle saknar sitt ljus.
Ej ser han, att natten flytt,
En ändlös natt i hans öga bor,
Ej jordens brudliga anlet
Han ser vid morgonens kyss.
Dock vaknade fläktars lek
Från tornets fönster förnimmer han
Och lyss till börjande ljuden
Af vattenfåglarnes flykt.
Och växande vågors brus
Han hör och kallar, Oihonna, dig:
"Upp, dotter, skynda dig; dagen
Är här, hans stämma jag hör."
Då kommer hon, våges mö,
Den svala strålen på Morvens fjäll;
Hon nalkas lyssnande kungen:
"Morannal, fader, o hell!
På heden vid Cronas ström
Jag stod, när solen sig sänkte sist;
Där såg med lockande ögon
Den tysta natten mig än.
Sent kommer Oihonna nu,
Djupt sof din dotter, af jakten trött.
I drömmars riken, o fader,
Förgat för länge hon dig.
Dock glimmar Dunhormods topp
Ej än; matt rodnar blott höjdens fur.
Hvi bjöd din vilja mig vara
Långt förr än morgonen här?"
Fram räckte den gamle mildt
Till dottrens möte en vissnad hand:
"Kom", så han sade, "du strimma
I Shelmas dimmiga natt.
Kom, låna en dag blott än
Den blinde gubben ditt ögas ljus;
Hans blick skall klarna mot kvällen,
Hans mörker fly som en dröm.
När aftonens moln du ser
Förbleknadt segla i stjärnklar rymd,
Då vandrar drotten af Shelma
Med dagad blick på dess rand
Och skådar på nytt sitt land,
Som långt, långt borta han minns det än,
När månen göt på dess kullar
Sin ström af darrande ljus.
O dotter, det stundar strid!
Från Innishonna ett budskap spörjs:
Dit kom han, sagornas Hjalmar,
Med Lochlins kämpar i går.
Dän sände sin hälsning han,
Den unge örnen från dimmors land:
'Upp, drott af frejdade Morven,
Till vapen kalla ditt folk!
Frisk blåser en vind från nord;
När vattnen dagas i morgon, kung,
Ett åskmoln för den af segel
Emot din bäfvande strand'."
Den åldrige slöt. Ett sken
Af rodnad syntes på flickans kind.
"Hvi hotar", sporde hon sakta,
"Oihonnas hjälte ditt land?"
Då talte Morannal än:
"En skatt jag äger, han fordrar den;
I bardens toner den klingat
Och lockat ynglingens håg.
O dotter, förnim hans ord!
Så bjöd han säga: 'Jag for våg
Till solens leende länder,
Till vinterns isiga hem;
Men hvart jag ock kom, där ljöd
I sång, i saga din dotters namn,
Där hördes älskares klagan,
Försmådda veklingars kval.
Då svor jag i harm att själf
Den spotska flickan till brud mig ta.
Gif akt att skydda din dotter,
Ty Hjalmar friar med svärd.'
Så hotar han. Grydde nu
Den dag, som såg mig på Cronas hed,
När Trenmors skara där blödde
Och Erin höljdes af sorg!
Då funne på sandens bädd
Snart Lochlins kämpe sin graf också,
Lik hafvets bölja, som störtar
På stranden opp och förgås.
Men flydd är Morannals tid,
Hans arm är vissnad, hans blick är släckt,
Hans strider blekna i fjärran
Som vinterns nattliga sken.
Skall Morven i glans stå fram,
Dess kämpar blöda med fröjd i dag?
Finns blixt, o Gall, på din båge,
Bor död i Clesamors spjut?
Och Rurmar, min tredje son,
Som slår din harpa i Finjals sal,
Förstår du tvinga med svärdet
En ton ur hjälmar, också?
Mig tyckes, att ljud jag hör,
Kring Loras stränder en klang af stål.
Se ut, hvad ser du,--o dotter,
Gå Shelmas härar till strid?"
Hon blickade ut, hon såg
Med tjusfull bäfvan i klarnad rymd,
Och mot dess speglande anlet
Bröts dagens rosiga sken.
"O fader, en här jag ser,
Från bergen tågar den långsamt ned,
Som molnet tågar mot dalen
Och gömmer åskor och storm.
Men lugnt är det vida haf,
I glans slår solen sitt öga opp,
Och djupen skälfva af lågor,
Och fästet spränges af ljus."
Det sågs i den gamles drag
En skymt af leende sorg; dock snart
Stod hög han upp, och hans ande
Bröt fram i glödande ord:
"Hell", talte han, "himlars drott,
Du stjärnekonung, jag hälsar dig,
Du sol, som vandrar i ungdom
Högt öfver vissningens jord!
Min glädje i fordomtid,
Mitt ljus, som hägrar i minnet än,
Fast natt betäcker mitt öga,
Fast mörker bor i min barm!
Behöf i din stolthet ej
Ditt anlet gömma i dag af harm
Att se en son af Morannal,
Som skyr en fiendes spjut!
Och barn af er faders kraft,
Gall, jaktens furste, och Clesamor,
Du yngling, pröfvad af svärden,
Och Rurmar, sångernas vän,
Gån glade på hjältars ban,
I spår, som trampats af Finjals ätt
Allt här försvinner, evärdlig
Är bragdens ära allen.
Säll den, som af år ej bryts,
Som ung får falla i hjältars rund,
Som blixten ler i sin tjusning
Och ljungar, krossar och dör.
Ack, tynande flamman lik
Är ålderdomen. På hemmets härd
Den flämtar matt och förbrinner
Och höljs af aska och glöms.
Hvi dröjer han, Fjalars son?
Har Innishonna i lundars natt
Hans stridshåg lockat till hvila,
Förgäter Hjalmar sitt ord?
Mig tycks dock, att vågors svall
Jag hör och nordliga fläktars sus,
Som fly med starkare vingar
Hvar stund mitt öra förbi."
"O fader, vid nordens rand
Går natt ånyo på fästet opp.
Rädd bäfvar strålen af dagen
Och flyr på böljornas topp.
Det mulnar, i mörker sveps
Allt längre hafvet, och stålgrå höjs
Garmallas klippa och skakar
Från hjässan bränningens skum.
Och hvitare vågor slå
Mot stranden redan, och halfbränd står
På branten furan och sviktar
För stormens växande il.
Dock syns ej ett segel än;
Mot svarta molnet i fjärran blott
Bryts stundom flyktigt en ljusning,
Af måsens vinge en blixt."
Hon tystnade, stormen röt
Med fullväxt stämma i rymden ren,
Och tungt ur djupet i gensvar
Ljöd böljans flämtande suck.
Och molnet af eldar klöfs,
Och genom ödsliga höjders vidd,
Doft öfverröstande stormen,
For himlens mäktiga dån.
Då talade Morvens kung:
"En dag, lik denna, jag såg en gång,
Det var den dagen på hafvet,
När dig, o flicka, jag fann.
Darg hette en man. Hans namn
Må sång ej nämna. I biltog färd,
Förskjuten, hatad och hemlös,
Kring vattnen sökte han rof.
Jag följde med harm hans skepp,
Som vågat närma sig Morvens strand;
Och röfvarn skydde att bida,
Vid mörkrets bragder blott van.
Ren nalkades kväll, och långt
På hafvet syntes hans segel än,
Och fåfäng glödde min vrede;
Då bröt ur molnen en storm.
Af dånande åskor följd,
Som nu fördubblad i kraft hvar stund,
Min drakes vingar den lyfte,
Men slet Dargs segel från topp.
Dock skulle en nidings blod
Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt
Ur svartnad sky, och en flamma
Steg klar ur röfvarens skepp.
Jag nalkades branden. Eld
Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod
I dyster tystnad vid rodret,
Mot flamman täckt af sin sköld.
Ett barn på sin arm han höll,
Han tycktes vänta mitt segel nu,
Han såg tillbaka beständigt
Med längtans dröjande blick.
Mig rörde hans nöd. Jag höll
Allt närmre, tills på ett pilskotts håll
Mitt skepp jag svängde mot vinden,
Att undgå flammorna själf.
Då kastade röfvarn vildt
Sin sköld i lågan. Ett språng han tog
Och sjönk med famnade barnet
I böljans gapande graf.
Bort flög med orkanens il
Hans skepp. Själf kämpande sågs han än
Sin börda lyfta ur vågen
Och räddning kräfva af mig.
Jag märkte hans vink. Jag tog
Ombord den brutne. Då såg min blick
För första gången Oihonna,
Då fick af hafvet jag dig.
Späd var du, men oskadd dock
Af våg och flamma. I gråt du låg
Vid röfvarns bröst, och i bäfvan
Ditt anlet gömde vid hans.
Men dyster, i trotsigt lugn,
Med svedda lockar, med halfbränd dräkt,
Satt, blek som skyarnas vålnad,
På däcket döende Darg.
'Kung', talte han, 'nöjd jag går
Till önskad hvila i glömskans famn;
En bön dock ber jag för henne,
Som ensam sörjer mitt fall.
Ej är det min blod, du ser
I hennes kinder. Sin lefnads skuld
Den fågelfrie förstörarn
Åt ingen lämnat i arf.
Hon gafs mig af natthöljd sjö
En stormig jul, då i vådligt skygd
Af Vidars klippa jag ankrat,
Vid Fjalars konungaborg.
Blif henne ej oblid du,
Hvars mildhet aldrig af rykte glöms;
Hon var den enda på jorden,
Som fått en glädje af mig!'"
Ljuf föll på Oihonnas kind
En tår vid åldrige kungens ord,
Men snart till ändrade syner
Flög klarnad åter dess blick.
Vid stranden ett härskri ljöd,
Med stormens brusning, med åskans dån
Förmäldes klangen af sköldar
Och kämpars jublande rop.
Han syntes på svartnad våg,
Han kom ren, örnen från dimmornas land,
Sjökungen, Hjalmar af hafven
flög Morvens härar emot.
Och stolt på sitt hemlands strand
Stod Shelmas skara i sluten tropp,
En klippvall, trotsande böljan,
Som skyrest måttar sitt slag.
Den drabbade. Stridens stund
Var kommen, vågen mot klippan bröts,
Här föll mot här, och på stranden
En bränning stänktes af blod.
Men stum i sin tjusning stod
Oihonna. Flickan från hafvet såg
Sin hjälte, mötte i dagen
Sitt ljus från drömmarnas värld.
Hon följde med eldad blick
Hans ban, hon såg, hur med svärdets blixt
Han bröt sig vägar i molnet
Af korvens skockade här.
Ren segrade Lochlins folk,
Ren Shelmas skara i sviktning stod;
Då såg hon striderna stanna,
I lugn böts slaktningens storm.
"Oihonna, din läpp är stum,
Gif svar", så talte Morannal nu,
"Hvi glesnar klangen af svärden?
Finns Morvens ära ej mer?"
Han sade. I bäfvan gaf
Sitt svar Oihonna: "O fader, gläds!
Snart, snart är sagornas Hjalmar
En blodlös skugga på skyn.
Han sviktar, hans hjälm är bräckt,
Han mött tre söner af dig, o kung,
Han kämpar ensam. I häpnad
Står allt vid drottarnes strid.
Djärf drabbar med spjutet Gall,
Skarp blixtrar klingan i Rurmars hand,
Och blodigt synes mig svärdet,
Som höjs af Clesamors arm."
Då mörknade Morvens kung,
Han slog i vrede sin ungdoms sköld,
Han hof sin stämma, och stillhet
Han bjöd kring drabbningens rymd.
"Hvad", ropte han, "höljs med blygd
Morannals hvitnade hjässa? Kränks
Af er, o söner, hans ära,
Som trotsat skiften och år?
Skall sången om Finjals ätt
Med fruktan flyga min kväll förbi,
Att ej er nesa må röra
Dess vingars strålande glans,
Och sagan i Lochlins land
Förtälja Hjalmars, den ädles, fall,
Och hånfullt nämna, att ensam
För er, för trenne han föll?
Upp, Gall, du är kungason
Som han, förstfödde bland bröder, du,
Gå, strid allena och stupa,
Om segern sviker ditt svärd!"
Allena, med framsträckt sköld,
Mot Lochlins hjälte till strid gick Gall.
Ej svag var fursten af Shelma,
Dock snart drack stoftet hans blod.
Han stred i sin ungdoms glans,
Han föll med ära från styrkans höjd,
Som vågen sväller i dagen
Och strålhöljs än i sitt fall.
Fram trädde på blodad sand
Nu Rurmar, buren för strider ej,
Blott van vid drömmen och harpan
Och hjärtats tidiga sorg.
Hans kamp som en facklas var
Mot nattens stormar. För Hjalmars slag
Han sjönk, och evigt för sången
Var kallnad ynglingens barm.
Den tredje var Clesamor,
Till år den yngste, men tidigt sedd
Bland män af Morven på dödars
Af järn omblixtrade fält.
Han kämpade vredens kamp,
Hans blickar sprutade flammors hot,
På blod af bleknade bröder
Sitt svärd han förde till hämnd.
Och drabbande stålet klang,
Och Morven hörde med tjusning än
Ett sent, halft döende eko
Af ljud från Ossians dar.
Då hejdade Hjalmar rörd
Sin hand, som måttade dödens hugg:
"Håll, yngling", talte han, "spara
Jag vill åt sagan ditt lif.
Mig gläder din morgons glans,
Din dag skall stråla af sol en gång;
Kom, räck mig handen försonad
Och lef för bragdernas fröjd!"
Föraktligt till svar ett slag
Gaf Shelmas kämpe med afvigt svärd;
Och ny blef striden, och slocknad
I blod slöts Clesamors blick.
Du flicka från vågors haf,
Ditt blåa öga af tårar skyms.
Ej föll din hjälte, Oihonna,
Hvi gråter vågornas mö?
Hon fattat den gamles hand:
"Sörj, fader", talte hon, "ensam, böjd,
Med mig och mörkret du lämnats,
Att vänta segrarens bud.
Ej andas en son af dig
På Morvens klippiga stränder mer;
De följt hvarandra i döden,
De sofva grafvarnas sömn."
Hon slöt. Men i klarhet sken
Morannals panna på nytt. Hvart moln
Af oro lämnade stilla
Hans anlets bleknade dag.
"Nu", talade Morvens kung,
"Kan utan fruktan Morannal gå
Att möta fädernas andar
I stjärnors blånande sal.
Ej följs han af minnens blygd,
Ej skall han gömma i molnets natt
För söners nesa sin vålnad,
Då Finjal nalkas på skyn.
Du dotter, en graf mig red,
Där Shelmas furstar på sandens bädd
Nu hvila. Skänk oss gemensam
En vård i harpornas land!
Sen följ på hans bragders ban
Den ädle främlingen säll, och göm
Morannals minne och lyssna,
Då sången höjer hans lof!"
Hans hvitnade hjässa sjönk
Mot skuldran sakta, hans öga slöts,
Och drottens ljusnande ande
Flög glad till skyarnas hem.


FEMTE SÅNGEN.

Hvad är mänskan, att mot er hon stormar!
Stjärnor like, i onådd rymd
Len i genom molnen af jordens öden,
Dem i lek en fläkt af er vilja styr.
Nu var Fjalar konung gammal vorden,
Satt mest stilla i högbyggd sal,
Hade ej sen länge sitt land beskådat,
Ej fått andas svalkande sjöars luft.
Och det blef en dag, och solen stigit
Nyss ur böljornas bad i glans,
Och dess aldrig åldrade glädje lyste
Som i forna dagar i salen än.
Kungens håg var lätt i morgonstunden;
I förklaring hans anlet sågs.
Om förflutna, stormiga tiders minnen
Talte han i grånade kämpars krets.
Plötsligt höll han midt i sagan inne,
Stod från tronen i höghet opp.
"Vingsnabbt flykta", sade han, "styrkans stunder,
Och för minnet äger man dagar nog
Jag vill föras opp på Telmars fjällbrant
Och betrakta mitt land ännu.
Jag vill se den sällhet, min ande skapat,
Förrn mitt öga skymmes af kumlets natt.
Bringen mig mitt svärd! En bragd är öfrig
För min domnande arm ännu.
Segra var min vana, och blott med seger
Höfs att sagan slutas om Fjalar kung."
Svärdomgjordad leddes gamle kungen
Upp till toppen af Telmars fjäll,
Och han satt och såg på sitt land i tystnad,
Där, af sommarn famnadt, i frid det låg.
Solen lyste öfver värmda dalar,
Öfver speglande sjöars rymd;
Mellan kullar skimrade blåa floder,
Och på fälten böljade skörd vid skörd.
Ljust och gladt låg Fjalars vida rike,
Högtidssmyckadt, för kungens fot;
Med ett anlet, mildt som en tacksam dotters,
Såg det mot sin grånade fader opp.
Men den gamles blick blef skum af tårar,
Och han talade stolta ord:
"Jag har sett mitt verk, det är nog, fullkomnad
Lefver här för minnet den ed, jag svor.
Ödebygder ärfde jag af fäder,
Jag har skapat ett fruktbart land.
Dessa tegar plöjde ej forna männer,
Dessa hyddor sågo min ungdom ej.
Jag har lefvat." Drotten teg i höghet,
Men till honom ur kämpars rund
Framsteg Sjolf, den gamle, med mulnad panna,
Och han hof sin stämma till kraftens ord:
"Kung, du åldras, armens senor svika,
Tung du lutar mot jorden hän.
Blott en skugga, smältande bort i natten,
Ser ännu mitt öga af hvad du var.
Var du själf dig nog, hvi lät du vissna
Dina lemmar i ålderns höst?
Var det du, som skapat det verk, du skådar,
Upp då, skapa åter din ungdom själf!
Böj ditt sinne, kung, för höge gudar!
Deras gåfva din storhet var.
Det var Frej, som klädde i grönska tegen,
Blott Allfader hägnade landets frid.
Tors var kraften, som du kände fordom,
När i striden du väldig stod;
Hvad du själf förmådde, det var att falla
Glömd, som trädet faller i stiglös skog."
Så den gamle. Tankfull satt kung Fjalar,
Talte sedan med trotsigt lugn:
"Ord jag hört om makter, dem ingen skådat,
Och på drömmars väsen jag bjuds att tro.
Ovan är jag att på andra lita,
Stöd jag fann i min egen barm.
Så jag mänskor kufvat och ödets roder
Ryckt ur fåfängt hotande gudars hand.
Sanning må det vara: Fjalar åldras,
Locken hvitnar, och skuldran tyngs.
Mycket är försvunnet, som fordom varit;
Lifvet lefver så, det är tingens gång.
Ett är kvar. Den arm, som år försvagat,
Kan jag höja till seger än,
Kan min lefnads bleknande fröjd och storhet
Kasta kungligt leende bort och dö.
Jag vill dö. Mitt kall är fylldt." Vid ordet
Hof den gamle sin hjässa hög,
Lät sin kungamantel på klippan falla
Och för dagen blottade barmens ärr.
Sist han drog sitt svärd; som förr i striden
Rostfri skimrade klingans glans.
Blixt fanns kvar ännu i den gamles öga,
När en blick till hälsning han stålet gaf.
"Hvar är Dargar nu", så talte kungen,
"Han, som lyssnar till gudars råd,
Ser i rymder in, dem hans blick ej hinner,
Och i tider lefver, som än ej grytt?
Vore han så vis, han yfs att vara,
Kände stunden han nu och kom.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös
Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand."
Som han sagt det, sågs en vålnad skrida
Genom dalen i långsam gång,
Upp mot fjällets höjder han styrde stegen
Och på toppen trädde, där Fjalar satt.
Kungen syntes häpna, när han kände
Gråa vandrarens drag igen.
Utan ord han satt, och hans hand med svärdet
Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Dargar stod för drotten. "Du har bjudit
Mig att komma. Du ser mig här.
Länge har du låtit mig vänta, konung,
Du är bräcklig vorden sen forna år.
Har du hunnit nu ditt verk fullborda,
Är han hållen, den ed, du svor?
Har du lagt för lifvet den väg, det tagit,
Och till moln gjort gudar och gudars råd?"
Fjalar log. "Det träffar stundom sällsamt",
Så han talte; "af hvilken fläkt
Fördes till ditt öra min maning, gubbe,
Samma stund, när öfver min läpp den hann?
Dock du kommit, det är nog. Besvara
Vill till lön jag din fråga nu:
Jag har visat lifvet den väg, det tagit,
Och mitt råd har seger, och gudars ej.
Se dig om, det är mitt land, du skådar.
Var det sådant, då jag ej var?
I min makt det stått att i strider offra
Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds.
Detta rike har jag kunnat härja,
Ödelägga från gräns till gräns,
Att ej vinden funnit ett löf att röra,
Fjäriln ej en planta att hvila på.
Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner,
Lyser dagen på bruten bygd;
Lundar stå, där ödsliga skogar stodo,
Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.
Tegar bära årets hopp, som fordom
Drefs af stormar kring okändt haf;
Sommarskuren, daggen af natten fostra
Nu vår rikdom, växande förr ur blod.
Tämd är jorden, tämdt är mänskosinnet,
Bärsärksmodet ej dyrkas mer;
Ändra makter råda i svärdets ställe,
Och där våldet segrade, segrar lag.
Tukt och seder skattas, mildhet trifves,
Fredligt yrke sin ära har.
Så har Fjalar mäktat sitt rike ordna;
Säg mig, skuggors tolk, om han fyllt sin ed?
Men det hot, du bar från dina gudar,
Som en rök det försvunnit har.
Ingen syster sluter min son i famnen,
Och min hjässa tryckes af ingen blygd.
Blåa djupet gömt min enda dotter;
Öfver kufvade vågors rymd,
Fläcklös, mångbesjungen, sin faders ära,
Hjalmar säll från seger, till seger far.
Blott ett löfte än jag ej fullbordat,
Det skall fyllas; min tid är kort.
Nalkas, Dargar, kom att din skuld försona,
För din lögn jag kräfver i bot ditt blod!"
Gamle siarn såg på kungen neder:
"Lifvets börda", så talte han,
"Skall från mig ock lyftas en gång, o Fjalar,
Och för tidig kommer mig döden ej.
Skådat har jag nog af mänskoöden,
Pröfvat sorger och fröjder nog.
Dock en stund fördrar jag väl än att lefva;
Jag begär den stunden för din skull, kung!
Dröj med hämnden, tills ett vittne kommer,
Som förhöjer din segers glans.
Dröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära;
Ej blir väntan lång, han är fjärran ej."
Så han talte, och han teg och sträckte
Handen stilla mot hafvets rymd,
Och i jubel stormade Fjalars skara:
"Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!"
Hjalmar syntes. Lätt på blåa banan
Flög hans flotta mot hemmets strand.
Närmre, närmre glänste hvar stund hans segel,
Och kring kölar skimrade vågors skum.
Glädje sken ur gråa kämpars blickar,
Där de samlats på skyhögt fjäll.
Gamle kungen syntes allena mulen;
Tankfull, mörk mot skeppen han såg och teg.
Först när hamn de nått och klippors branter
Skymde bärgade segel ren,
Föll kung Fjalars öga på Dargar åter,
Och han bröt sin tystnad och ordet tog:
"Ej jag trodde mig min son få skåda,
Ryktet sjöng, att han fjärran var.
Dock den dag, af lifvet jag afsked tager,
Kan väl utan undran ett under ske.
Hjalmar nämnde du. Välan, han kommit,
Höja skall han min segers glans.
Här, med sol, med haf och med jord till vittnen,
Skall han stå och döma emellan oss."
När han sagt det, syntes Hjalmar. Ensam
Kom han klippornas stig uppför,