Samlade arbeten II - 08

Emot den unge målarn, fast så nära
Jag såg hans båda ögon.
v. DANN.
Hur?
FRU BINGEN.
Ett par,
Hvars likar jag ej sett sen unga dar,
Då jag dem såg hos ängeln här, er kära.
v. DANN.
Ni minns dem, fast ni knappt dem såg, förrän
Ni måste flytta från vår ort igen
Och fick först, sen de slocknat, återvända?
FRU BINGEN.
Hvem glömmer dem, som en gång såg dem tända?
v. DANN.
Och målarn? Hennes ögon likna hans?
FRU BINGEN.
I allt, gestalt, blick, trolskhet, färg och glans;
Det är, som om han ärft dem, så de blända.
JULIA (till v. Dann).
Men om han vore hennes son kanhända?
v. DANN.
Nej, nej, hans namn är icke hennes mans.

FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. FRANK. TRYGG
(med några täcken).
FRANK.
Det var ett sökande förutan ända
Att finna nycklarna. Se här vårt fynd!
Gå nu och städa efter oss, fru Bingen.
FRU BINGEN.
O jämmer, de ha hittat nyckelringen!
v. DANN (leende till fru Bingen).
Nu är er rätta pröfvotid begynd.
FRU BINGEN.
Men hvem kan väl bli ond på honom? Ingen.
(I det hon går ut.)
Med bästa sidentäcket är dock synd.

SJÄTTE SCENEN.
DE FÖRRE (utom fru Bingen).
FRANK (blickande efter den utgående).
Hon var ju mänsklig nu, den gamla maran,
Där ute höll hon ett förtvifladt larm.
v. DANN.
Ursäkta, herre, endast faran
För hennes täcken gjorde henne varm.
FRANK.
Varm? Kalla det ej värma, som var harm.
V. FANN.
Man måste tåla något af de gamla.
FRANK.
Rätt gärna, blott de nöjas med att samla
En hop millioner stilla och i fred
Och låta bli att pocka, gnata, skramla
Och vända hela världen upp och ned.
v. DANN.
Det sista, herre, är de ungas sed.
Att tala öppet klä, men ej att svamla:
JULIA (tyst till Frank).
Det slutas aldrig väl, om han blir vred.
FRANK (utan att akta på Julia, häftigt till v. Dann).
Att svamla? Hur? Hvad menar ni därmed?
v. DANN (med hetta)
Jag menar, jag--(Hejdar sig.) Nej, låt oss vänner vara!
Ni är för god att fråga, jag att svara.
Räck mig er hand!
FRANK.
Får gå, här är den, tag!
v. DANN.
Jag råkar snart i ifver.
FRANK.
Också jag.
JULIA (för sig).
Nå, himlen vare tack, den slöts då, striden.
v. DANN (tyst till Julia.)
Det blir en sann artist af den med tiden.
(Till Frank.)
Min unga vän, jag tror vi lätt fått krig.
FRANK.
Jag tror det ock; det feltes ganska föga.
v. DANN.
Jag brusar upp mot dem, som stöta mig.
FRANK.
Och jag mot dem, som vilja spela höga.
JULIA (förstulet till Frank).
För min skull, Axel, hejda dig.
v. DANN.
Ert språk förstår jag ej; stor sak! Ert öga,
Det är en tolk, som talar till min själ
Och gör, att jag ej allt så noga väger.
FRANK.
Om så är fallet, har jag skäl
Att vara nöjd, att detta arf jag äger.
v. DANN.
Ett arf? Hur sade ni? Af mor, af far?
FRANK.
Min bästa herr von Dann, det har
Så liten vikt för er att detta höra.
Min blicks legend, hvad kan väl den er röra?
Jag kom att nämna den ett arf, det var,
Emedan förr jag hörde folk så göra
Här i mitt hem, i mina barndomsdar.
v. DANN.
Jag häpnar.
FRANK.
Nu till arbets! Det skall lätta.
(Till Trygg.)
Se så, min gamle kund, vak upp, var snar,
Se efter att ni får er tross till rätta
För tre af fönstren, detta, detta, detta;
Tag täcket!
TRYGG.
Hur skall jag det fästadt få?
FRANK (visande på bordet).
Där har ni hammare och nubb, låt gå!
TRYGG.
Man kan ej spika genom täcket heller.
FRANK.
Vill ni stå här och pruta, när det gäller?
TRYGG.
Åhå!
v. DANN.
Man kan ej? Fy du! Spika på!
(Trygg faster upp täckena.)
FRANK.
Vid detta fönster skall staffliet stå.
(Flyttar staffliet på sin plats och ställer upp ramen.)
Och här, min Jul--(Rättar sig.) min fröken, ställer
Jag stol för er, sitt ned!
v. DANN.
(tyst till Julia).
Den där är skapt att tämja små mamseller.
JULIA (för sig).
Blott han ej ville tämja gubbar med.
FRANK (till Julia, som satt sig, i det han fattar sitt kolstift
och ställer sig
framför sin tafla).
Se så, tag nu en min, som när ni glädes
I djupa hjärtat och till hälften ler.
v. DANN.
Herr Frank, kan jag få vara här tillstädes
Och se uppå? Säg öppet ut, jag ber.
FRANK.
Den talar ständigt öppet, som ej rädes;
Blif kvar, tag plats, ifall det roar er.
(till Julia.)
Ej hitåt! Se åt sidan litet mer!
v. DANN.
Ursäkta, att jag frågar än. Är dräkten
Som den bör vara? Hon är hvardagsklädd,
Kanske för mycket enkelt, är jag rädd?
FRANK.
Skall fröken presenteras utom släkten,
Kanske på hofvet?
v. DANN.
Skämta ej, min vän;
Min Julias dräkt, er smak bestämmer den.
För min del ser jag helst, om hon får vara
Så enkel, som hon rörs kring min person,
Ty blott för mig, mig gamle, målas hon.
FRANK.
Det gör mig nöje, och jag kan förklara,
Att ni i detta tycke träffat ton.
v. DANN.
En hufvudsak är likhet, likhet bara.
Nås den, så vill jag ej på summor spara.
FRANK.
Herr Dann, ni tänker nu på er million;
Men vet och hör det utan alla fraser,
Jag har mitt gifna pris och tar ej gracer.
v. DANN (för sig).
Man kommer då ej ur en fläck med den.
JULIA
(tyst till v. Dann).
Håll ut, min onkel, tröttna icke än!
FRANK.
Min fröken, passa på, gör ej grimaser!
(Till Trygg.)
Och ni, ni har ju slutat, gå er väg!
Hvem bjuder er stå kvar och gapa?
v. DANN.
Gå, Trygg! Är något otaldt än, så säg!
TRYGG.
Nej, herre.
FRANK.
Marsch! Rör föttren, gamla apa!
(Trygg knyter handen och går brummande ut.)

SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE (utom Trygg).
v. DANN.
Min unge vän, om ni har tålamod,
Så låt mig tala fritt, det är min vana.
Jag känner er ej närmre, men kan ana,
Att ni med all talang dock ej är rik.
FRANK (leende).
Nej, herre, jag är fattig, mängden lik.
v. DANN.
Och det finns törnen på artistens bana.
FRANK
(med en blick på Julia).
Men också rosor, blott man vet att spana.
v. DANN.
Jag tänkte, sen jag nu är en relik,
En skugga blott af hvad jag var tillförne,
Och måste vänta hvarje dag mitt slut,
Få rödja undan för en vän ett törne,
Få skapa någon liten fröjd förut.
Jag äger skatter, mer än jag behöfver,
Kan slösa en million och dock ha öfver;
Hvad gör jag väl med detta öfverflöd?
I lifvet föga, mindre än som död.
Jag har hört noga åt på alla kanter,
Men har ej släktingar, ej ens förvanter
Att lämna mina rikedomar åt;
Jo, en ändå, det lilla stycket,
(Pekande på Julia.)
Som här ni ser, knappt värd en enda plåt.
Hon skall få allt, och det är dock för mycket.
Ni finner nu, hvarför jag nyss er gaf
Den vink, det anbud, som ni böjde af.
FRANK.
Ett är mig dunkelt dock; jag kan ej finna,
Hvad jag har gjort för att er ynnest vinna.
v. DANN.
Visst ingenting, men allt förklarar sig
I dessa ord: ni intresserar mig.
FRANK.
Det är långt annat, än jag djärfts förmoda.
Men har ni mer än nog för er person,
Så bjud åt någon annan af ert goda;
För min del var jag ständigt af den tron,
Att ingen man får vara nådehjon.
JULIA (för sig).
O min beräkning! Ack, den hårda pannan!
v. DANN (tyst till Julia).
Blir han ej målare, blir ingen annan.
JULIA
(tyst till v. Dann).
Min goda onkel, gör ännu försök!
v. DANN (tyst till Julia).
Må ske en gång, men det går upp i rök.
(Till Frank.)
Ni är artist, jag vet, att ni som andra----
FRANK (afbrytande).
Nej, fröken, hvilken min! Säg, skär ni lök?
v. DANN.
Jag menar, unge vän, att ni tänkt vandra
I konstens sköna spår Europa kring;
Men utan medel gör man ingenting.
FRANK
(visande sitt kolstift).
Här är mitt medel.
v. DANN.
Bra, rätt bra, men världen
Tar penningar för allt, kan ni förstå.
Ren själfva resan, herre, blotta färden,
Vagn, hästar, allt blir dyrt, var viss därpå.
FRANK.
Har man ej råd att åka, kan man gå.
v. DANN.
Välan, ni går. Men vet ni, hvad det kräfves
För tålamod att gå, hur svår och lång
Ni måste finna vägen mången gång,
Hur värst af allt, att tiden går förgäfves?
Men låt oss anta, att ni nått ert mål.
Ni tänker dröja där, ni vill studera.
Godt, men ni är ej gjord af järn och stål,
Ni vill ha husrum, kläder, mat, med mera.
Det kostar; ni är utan mynt; säg, kan
Ni tänka på att dröja kvar där längre?
FRANK.
Jo, jag kan svälta, herre, det går an;
Man spänner endast bältet litet trängre.
JULIA (tyst till v. Dann).
Han är artist.
v. DANN
(tyst till Julia).
Långt mer, han är en man.
FRANK.
Vill fröken hvila litet, så välan!
v. DANN.
Ni afslår då mitt anbud, ni föraktar
Min ringa tjänst?
FRANK.
Jag nämnde mina skäl.
Jag får ej motta den, men jag betraktar
Mig som er godhets gäldenär likväl.
Och nu att hämta färg! Ett kort farväl!
(Går.)

ÅTTONDE SCENEN.
v. DANN. JULIA.
v. DANN (betraktande teckningen).
I sanning, ja, en likhet, det är gifvet.
JULIA.
Ack, onkel, jag är ledsen, jag vill dö.
v. DANN.
Hvad nu? Där ute finner du en sjö,
Gå, kasta dig i den, så slipps ju lifvet.
JULIA.
Ja, skämta! Jag är allvarsam.
v. DANN.
Hvad grubblar fröken på? Säg fram!
JULIA.
Jo, på herr Frank och på hur öfverdrifvet
Han bär sig åt mot er i allt.
v. DANN.
Den saken, flicka, kan du ta helt kallt.
JULIA.
Jag vet, att han är fattig, ja, jag känner,
Hur djupt bekymren på hans sinne tärt.
Han är så ensam, har ej släkt och vänner,
Han söker inga, aktar det ej värdt.
v. DANN.
Då liknar han ju mig, det är mig kärt.
JULIA.
Men hvarför vill han ej bespara
Sig alla sorger, säg mig det,
Då onkel bjuder hjälp?
v. DANN.
Jo, jag kan svara:
Det sker af stolthet, och han handlar rätt.
JULIA.
Och sen hans ton mot er, hans hela sätt--
v. DANN.
Det kunde något höfligare vara.
JULIA.
Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld,
Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta.
Ni är så ömsint, ni är god som guld.
v. DANN
(täppande sina öron).
Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta.
JULIA.
Det måste fram, jag säger det med smärta:
Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld.
v. DANN.
Din skuld? Nej, detta blir för galet!
Din skuld? Hvad är din mening med det talet?
Hans skick, hans sätt, hans språk, hvad rör det dig?
JULIA.
Hör endast, att jag får förklara mig.
Jag hade två förslag och gjorde valet
Så dumt som möjligt.
v. DANN.
Gåtor allt ännu.
JULIA.
Jag kände förr herr Frank, jag sagt det ju.
Att han var fattig, visste jag tillika,
Men stolt också, ja, mer än många rika.
Dock, det var då, när han sin framtid såg
I ljus ännu, i glans sin konstnärsbana.
Nu var han kommen hit. Jag måste ana,
Att han var bruten nu till mod och håg.
Jag tyckte, onkel, att hans öde låg
I mina händer, tänkte på er vana
Att hjälpa alla, hvar ni någon fann,
Som trädde modigt fram och vann ert tycke.
Då grubblade jag fram mitt mästerstycke----
v. DANN,
Och detta blef, ifall min tro är sann,
Helt visst för ditt geni ett kostligt smycke.
JULIA.
Ack, jag lät Trygg beskrifva herr von Dann
Som en magnat, som en komplett tyrann,
Hvars lif det var att kufva, att befalla,
Att fordra slafvisk ödmjukhet af alla.
v. DANN (förvånad).
Jag borde svära. Hvad i alla dar
Var då din afsikt därmed?
JULIA.
Jo, att väcka
Hos Frank hans stolthet, om den döfvad var.
v. DANN.
Och den blef väckt?
JULIA.
Ja, om ni fordrar svar,
Men ack, för mycket, att det kan förskräcka.
v. DANN.
Men nu, min fröken, sen du redogjort
För denna plan, den älskliga, den täcka,
Säg, tycker du, du handlat, som du bort?
Hur har du valt personer, tid och ort?
Jag säger: saken är den mest besatta,
Jag i min lefnad sport.
Att ta min Trygg till hjälp för att förplatta
Min karaktär inför en ung artist;----
Hur du har kunnat röja sådan brist
På takt och hållning, har jag svårt att fatta.
JULIA.
Min goda onkel, det var kvinnolist.
v. DANN.
Just rätta ordet. Ja, jag måste skratta.
Men märker du, hvad du ställt till,
Din kvinnoslughet, hvad af den är blifvet?
Jag har den unga mannen kär, jag vill
På allt sätt hjälpa honom fram i lifvet;
Jag visar vänlighet, gör anbud;--han,
Han håller mig för en förklädd tyrann.
Ta skänk af mig? Nej; hellre allt försaka!
Han tror mig stolt; och han är stolt tillbaka.
Hvad står att göras nu? Du har ju haft
Hans öde, som du tyckt, i dina händer;
Så styr det, visa nu din kraft!
Jag ser ej råd, hurhelst jag saken vänder;
Jag vågar ju ej ens förklara mig,
Af fruktan att för svårt blottställa dig.
JULIA.
Ack, onkel, att ni rör i dessa bränder,
Som fräta i mitt hjärta nog förut!
Låt mig få hämta mig en kort minut.
(Besinnar sig en stund, med handen öfver ögonen)
Ja, det går an, ja, på min ära,
Rätt träffadt, fast min hjärna rullar kring!
Herr Frank bär än i dag en ring,
Som jag i Sverige ren såg honom bära.
Med denna gör han säkert ingenting.
Var vänlig nu, försök begära
Att köpa den; bjud mångfaldt värdet sen,
Den har också en furstlig ädelsten.
v. DANN.
Man må försöka på----
(Lyssnar. Steg höras i trapporna.)
Tyst, han är nära!

NIONDE SCENEN.
DE FÖRRE. FRANK (bärande sitt färgskrin i ena handen och med
andra fösande framför sig slätmålaren från förra akten).
FRANK.
Ni önskar dela med er, nå välan,
Se här har jag en skråbror, herr von Dann!
Han talar ständigt om betryck och knipor;
En sten kan röras af hans nöd,
Hans sjuka hustru och hans orgelpipor,
Som gnälla hela dagen efter bröd.
Gif honom något af ert öfverflöd!
v. DANN.
Herr Frank! Han var väl nyss här oppe
Och fick sig redan då en skärf;
Men säkert är det klent med hans förvärf,
Och hvad jag gaf, är kanske blott en droppe
I hans behof. Nåväl, han skall få mer,
Om ej för egen skull, så dock för er.
(Till mannen,)
Gå nu och måla planket färdigt, herre,
Bestäm sen priset, hur ni vill;
Tags det för högt i växt, är det ej värre,
Än att jag lägger endast hälften till.
Se så, stå här ej längre och förspill
Er tid! Nu räntar, hvad ni gör och gjorde.
SLÄTMÅLAREN.
Ack, nådig herre, jag är svårt däran,
Jag saknar ord, omöjligt, nej, jag kan--
Jag kan ej, kan ej tacka, som jag borde.
v. DANN (skrapande sig häftigt i hufvudet).
Fort ut i frid, ni alla Kan-ejs smorde,
Ni kung af hela riket Går-ej-an!
(Slätmålaren skyndar ut.)

TIONDE SCENEN.
DE FÖRRE (kvarblefne)
JULIA.
Men, goda onkel, hvarför vill ni skrämma
Den arma mannen ständigt? Är det rätt?
Ni tror er kunna allt, båd svårt och lätt,
Och kan ej ens er hetta hämma.
Kan ej--ni själf, ni borde säga det
Rätt ofta, som man ser hvar dag här hemma.
v. DANN (med stor gest).
Vill du ditt "kan ej" närmare bestämma?
Jag kan ej se förutan syn,
Det vet jag, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn----
JULIA (afbrytande).
Allt detta ej, men mycket till för resten.
v. DANN.
Tig, stygga unge! Du är svår som pesten.
Bestäm mig närmare, hvad jag ej kan!
JULIA (vekt, men liftigt).
Ni kan ej se en varelse, som lider;
Ni kan ej afslå någon mänsklig bön;
Är lindring möjlig, när ett hjärta svider,
Kan ni ej låta bli att göra rön.
Ni kan ej, hvar som helst en sträfvan röjes,
Som vill det ädla, men af tvång fördröjes,
Emotstå lusten att befrämja den;
Ni kan ej såra ovän eller vän.
Ni kan ej hindra blicken eller rösten
Att yppa, hvad inom er föregår:
Er stämma darrar ofta och får hösten,
Ert gamla öga fuktas och har vår.
(Slår armarna kring hans hals.)
Ack, goda onkel, nu på nytt en tår!
v. DANN (skjuter henne bort och stryker sig hastigt med handen öfver
ögonen.
Till Frank, som under tiden gjort sin palett färdig).
Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva
Med knappt ett ord af sanning i sin mund,
En riktig fågel, just en äkta dufva,
Och henne har jag kring mig här hvar stund!
FRANK (för sig, med synbar rörelse).
Den satans Trygg skall få sig bot för snufva.
Att ljuga så! (Tecknande åt Julia.) Sitt, fröken, en sekund!
v. DANN.
Här kan ni finna, hvad jag måste tåla
Af denna flicka, ja, långt mer därtill;
På detta vis är hon i stånd att måla
Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill.
Det här var ett sätt, vill ni höra flera?
JULIA.
Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera!
FRANK (till Julia).
Men i er färg hvad växelspel!
Er kind har nu en glöd, att den kan bränna.
v. DANN.
Herr Frank, jag ser en blixtrande juvel
Uppå ert finger; låt mig fritt bekänna,
Att lust till diamanter är mitt fel.
FRANK.
Hvad sen?
v. DANN.
Jag menar, om ni sålde denna?
Höj pris, om det på pris beror.
FRANK.
Dess pris, herr Dann, är högre, än ni tror,
Den löses ej med guldet i er låda;
Den är mig kär; näst mina ögon båda
Det enda arf, jag äger af min mor.
Betrakta den, se, den är skön och stor.
(Sträcker sin hand nära under v. Danns ögon.)
v. DANN (uppfarande från sin stol.)
Ni heter icke Frank, ni söker dölja
Ert rätta namn?
FRANK.
Hur kan ni mena så?
v. DANN.
Jo, denna ring är mig bevis därpå.
FRANK.
Min ring?
v. DANN.
Ja, hör mig! Sen, af ödets bölja
Jag drifvits vida världen kring,
Då sände jag den ring, ni bär, er ring,
Till en, en kvinna, som ej fick mig följa,
Ej dela mina skatter, men som var
Min barndomsvän, min brud i forna dar.
FRANK.
Jag häpnar.
v. DANN.
Hördes då er mor ej nämna
Mitt namn nån gång?
FRANK.
Nej, aldrig; endast en,
En namnlös, henne kär för länge sen,
Som, sen han tvungits att sin hembygd lämna,
Sändt henne denna ring från fjärran hamn.
Blott hennes sista suck ljöd som ert namn.
v. DANN.
O himmel, hvad du velat ämna
Åt mig ännu! Kom, gosse, i min famn,
Kom, äg mitt allt, var som en son mig nära!
Men hvarför bytte du ditt namn?
FRANK.
Jag fann,
Jag tyckte mig för fattig att med ära
Mitt stolta, högtförnäma släktnamn bära.
v. DANN.
Då, gosse, kan du ta det åter an;
Nu kan du hissa flaggor som i hamnen.
JULIA (i det hon, aftorkande sina tårar, skjuter skälmskt undan
v. Dann och
slår armarna kring Franks hals).
Skall jag ej också få min del af famnen?
v. DANN (förvånad).
Hvad nu? Släpp af! Det där är galnskap ju.
Hvad tänker du uppå, säg, yrar du?
Du är ju rakt ifrån förståndet, flicka.
JULIA (med låtsad enfald).
Ack, aldrig vet jag att mig skicka
I onkels tycke, som jag bör.
Gör jag ej rätt? Jag gör, som onkel gör.
v. DANN.
Ja, hon har mist all sans, det kan ej klicka.
Jag är bestört. Förlåt, min son, förlåt!
Hon är som litet tokig mellanåt.
FRANK.
Nej, nu är tid, att täckelset må falla.
(Till v. Dann.)
Min far, min far, om jag er så får kalla,
Er Julia gör ej första gången så;
Vi varit länge ense ren, vi två.
I Sverige ren blef aftaldt mellan båda,
Fast vi haft skygghet för att det förråda.
v. DANN.
O himlens makter, jag välsignar er
För det mig unnats denna dag få skåda.
Det haglar på mig glädje mer och mer.
(Sluter båda i sin famn.)
JULIA.
Nu, onkel, har jag sluppit ur min våda:
Jag narrats, att ni är tyrann, och ni,
Att jag är tokig,--det kan kvittadt bli.
v. DANN.
Du tokas jämt.
JULIA
(seende upp mot v. Dann).
Men hvad är det för glitter?
En tår, vid Gud, som i ert öga sitter
Och faller ner och följs af en kamrat;
Bekänn det bara, nu är onkel flat.
v. DANN
(stryker sig öfver ögonen).
En tår? Hvar tror du dig en sådan finna?
JULIA.
Nej, blygs ej för den mer, låt den få rinna.
Ni är så skön i ålderdomens dag,
När hjärtat speglas i hvart anletsdrag,
När ögats kyla smälter bort i tåren,
När den är sjuk, er blick, när den har våren.
v. DANN.
Håll munnen, unge, nu! Jag är en man,
En hårdnad man; jag kan, hvad mänska kan;
Men att stå här och se er fröjd och lycka
Och allt, hvad jag har kärt, i famnen trycka,
Och kväfva minsta tår af glädje,--nej!
Det är omöjligt, barn, det kan jag ej.
Ridån faller.



KUNGARNE PÅ SALAMIS
Tragedi i fem akter

Personerna.
LEIOKRITOS, konung på Salamis.
LEONTES, hans son.
TEKMESSA, Ajas' änka.
EURYSAKES, Ajas' och Tekmessas son.
RHAISTES, konungens förtrogne.
ADAMASTOR, | konungens sändebud.
MEDON, |
EUBULOS, gammal fiskare.
HYLLOS, hans son.
Tekmessas ledsven,
Budbärare, krigare, personer af folket,
Handlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska
krigets slut.


FÖRSTA AKTEN.

(Hafsstrand. På något afstånd en hydda på en utskjutande
klippudde; långt borta stranden af fasta landet.)

FÖRSTA SCENEN.
EUBULOS. HYLLOS.
HYLLOS.
Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell!
EUBULOS.
Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst!
HYLLOS.
Skall jag ej jubla, fader? Hvilken lycklig dag!
EUBULOS.
Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring.
HYLLOS.
Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt
Har skickat roförstörarn hit i denna stund?
EUBULOS.
Du skådar mannen, gå att sköta båten, du!
Jag dröjer.

ANDRA SCENEN.
RHAISTES. DE FÖRRE.
RHAISTES.
Man, hvad smög du undan i din barm?
EUBULOS.
Se, Rhaistes, hvilken härlig fångst oss nätet skänkt:
En stor murena och sardeller, skönare
Än salaminska böljan plägat hysa förr.
Välj ut de största, efter du som rättighet
Har fordrat ständigt, hvad af hvarje slag var störst,
Och skynda hem och sänd en slaf att hämta dem.
RHAISTES.
Rätt snabb du är att bjuda mig min lott i dag.
EUBULOS.
Jag önskar ej, att solens brand fördärfvar den.
RHAISTES.
En annan orsak gömmer du i mantelns veck.
EUBULOS.
I sanning, ja: min hunger, som beveker mig
Att söka snart min boning där på uddens häll.
RHAISTES
(gripande häftigt inåt hans barm).
Du nämner hungern. Är det den, jag fattar nu?
Ej såg jag förr, att den med handen hållas kan.
EUBULOS.
Ve, att min kraft ej mer är; hvad den fordom var!
Släpp af, slit ej min klädnad sönder!
RHAISTES.
Se; o se!
Vid Zeus, en purpursnäcka, värd en fårahjord!
Den vill du gömma? Gubbe, genom hvilken konst
Du skaffar dig ditt offervin, förstår jag nu,
Och dessa feta stycken, dem du bränner städs
Med sakta bön om Ajas-ättens återkomst;
Hur dem du hittar på din klippa, märker jag.
Men vet: en annan härskar nu på Salamis,
En konung, som förstår att skilja fiender
Från vänner åt och ge åt hvar och en den lott,
Han genom trohet eller otrohet förtjänt.
Ej lär han länge tåla, att en man som du,
Hans ovän, ur hans vänners sjöar skatter drar
Och, undanträngd på kala klippan, tallen lik,
Blott mera yppigt höjs och frodas dag från dag.
Jag säger detta, att du ej en annan gång
Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig
Att svekfullt undandraga mig min egendom;
Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare
Du tålas kan ännu på dina fäders ö.
EUBULOS.
Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand?
RHAISTES.
Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför.
EUBULOS.
O den förtrycktes öde! Höge gudar, när
Skall öfvermodet, svällande som vinterns flod,
Sin damm på jorden finna? Ser ert öga ej,
Hur ondskan yfves och det goda trampas ned?
Dock, nog om detta. Öfver läppar, ädlare
Än mina, denna klagan gått; högborna män,
Zeus-födda drottar suckat fåfängt denna suck.
Men dig jag frågar, du, som utan blygsel djärfs
Till mig om trohet tala och om otrohet,
Hvem är af oss den trogne? Du, som, flarnet lik
På vindomsusad bölja, byter härskare,
Du, eller jag, som delar Backosplantans lott
Att lyftas och att falla ned med samma stam?
Ej är den tid förgäten, när för Telamon,
Vår kung, du kröp och för hans segerstolta son,
Sköldbärarn Ajas, hyckelödmjukt böjde dig;
Ej glömd den är. Då var du fattig, jag var rik.
Mitt var det fält, du odlar nu; de hjordar, du
Kring Xuthosberget vallar, voro mina då,
Och min var ock den boning, nu du kallar din.
Hur har det så förändrats?
RHAISTES.
Hvad? Du frågar det,
Du, som ej aktar ödets järnhand, ej det skick,
Som gudar stadga, då de störta kungar ned
Och höja andra bättre.
EUBULOS.
Jo, förgången var
I troers land knappt Ajas, nådd af eget svärd,
Och Telamon af år och sorger bruten ned,
Förrn glömsk af dem, af deras godhet, af den son,
Som Ajas efterlämnat långt från hemmets jord,
Du smög dig slafviskt till den nye härskarns fot,
Att få en skärf utaf hans rof, ditt fosterland.
Sen bor på kala hällen jag, i lunden du.
Du talar om min rikdom. Var din hand ej nyss
Inom min mantel? Kände du ej hafvets salt,
Hur bittert vågen stänkt det kring min gamla barm?
I storm, i köld, vid solens ljus, vid stjärnors sken,
Af åldern tyngd, på vilda böljan sträfvar jag
I ett föraktadt yrke för en ringa lön;
Du lutar dig vid källan i olivens skygd,
Af varma vindars balsamdofter fläktad kring,
Och tömmer, kransad själf, den kransade pokaln.
Är jag den afundsvärde, du missunna bör?
Dock vet: så länge än för nätets fångst ett lamm,
En omängd droppe vin jag mäktar lösa in,
Skall från min udde altarflamman nå din syn.
Och sviker mig min styrka, kan ur hafvet mer
Jag ej dess gåfvor hämta, vill jag hugga af,
I brist af annat offer, denna svaga hand
Och lägga den som gåfva ned på gudars härd,
För hans skull blott, för mina bättre dagars kung,
Att mig må unnas se hans sonsons hemkomstdag
Och se hans ätt i blomning än på Salamis.
Nu tag ditt rof och vandra! Du har hört mitt svar.
HYLLOS.
Det skall ej ske.
RHAISTES.
Hvad, äfven du?
HYLLOS.
Gif snäckan hit!
RHAISTES.
Förmätne, vill du slita ur min egen hand
Min egendom?
HYLLOS.
Den tillhör oss och icke dig.
RHAISTES.
Vik bort!
HYLLOS.
Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt.
RHAISTES.
Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod
Att öfva mot din härskares förtrogne våld
Och fruktar ej det stränga straff, som krossande
Dig drabba skall.
EUBULOS.
Gif efter, gosse, bättre är
Att vika än att trotsa nu.
HYLLOS.
O fader, ej
För dig, för mig jag trotsar: Lätt för oss det är
Att allt fördraga. Ödet lärt oss denna konst.
För henne blott jag vågar allt, den sörjande,
Den blinda kvinnan, som, vid bättre dagar van,
Nu skyddlös i vår boning valt ett ringa skygd.
Ej har hon lärt sig njuta sådan kost, som vi
Förmå åt henne bjuda, ej en sådan dräkt
Hon burit fordom, som hon nödgas bära nu.
Att hennes lott förbättra gåfvo gudarne
Sin skänk i dag. Skall feghet oss förmå att den
I röfvarns händer lämna?
RHAISTES.