Samlade arbeten II - 06

Med denna hjälplöst platta mänskoskara.
Omöjligt i hvart bref, hvart svar, man får,
Omöjligt, hvart man kommer, hvart man går.
Jag rest kring världen och jag fann ej
En lösen mer försliten än--"jag kan ej";
Man nött på den i sekler, och ändå
Skall den väl än i sekler nötas på. (Med vekhet.)
Jag kan ej, kan ej--bittra, kalla,
Förfrusna ord! Jag minns, hur stel er galla
På detta hjärta föll en gång. Nåväl,
Jag har er hatat sen af all min själ.
För er skull flydde jag från hemmets stränder,
Min barndoms lugna dal;
Förlefde långa år i fjärran länder
Med minnen och med kval;
Fick kraft, fick vilja dock af mina strider,
Blef man, bröt hinder, grånade omsider
Och hemkom ändtligt pröfvad, trumpen, tvär,
Halft mänskohatare, helt millionär.
Nu är jag här, har bott här länge redan,
Har önskningar, har medel, vill och kan;
Men pass! Allt samma bleka: går ej an,
Det spökar kring mig här i ny som nedan. (Tar brefvet åter.)
Han kan ej komma, skrifver han,
Han slutar just en tafla. Nå, än sedan?
Den kunde lämnas utan slut, minsann,
Och sved det, ville jag betala svedan.
En målare, en ung artist!--
Jag skickar vagn och hästar hela milen
Att hämta honom; kommer han? Jo visst!
Han slutar just en tafla: Amors list,
Och måste ändra riktningen på pilen,
Han kan ej nu, med mera i den stilen.
Man kan ej se förutan syn,
Ej väcka döda, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn;
Det kan man icke, men för resten
Åt fanders med hvad man ej kan,
Med allt omöjligt, allt: det går ej an!
Man måste svälja is för att fördra det.

ANDRA SCENEN.
v. DANN. JULIA.
JULIA.
Här är jag, onkel, hur vill onkel ha det?
Tvär eller rolig, osnäll eller snäll?
v. DANN.
Du skall bli målad här i dag, mamsell.
Ditt skick? Nåväl, hur du vill ta det.
JULIA.
Bli målad? Skall jag målas?
v. DANN.
Ja, minsann!
JULIA.
Omöjligt, onkel, nej, det går ej an,
Jag kan ej----
v. DANN (stiger upp med häftighet och håller sig för öronen).
Kan ej! Jo, du kan, kan målas,
Kan smörjas, svärtas, tjäras, ja, bestrålas
Med alla färger, som man finner till.
JULIA (smekande).
Ja, snälla onkel, visst, om ni det vill.
Dock fruktar jag, det kunde vara
För onkel själf ej utan fara
Att ha mig tjärad.--
v. DANN.
Hvad befalls?
Du hotar?
JULIA.
Nej, jag tänker bara,
Om jag, som ej är varsam alls,
Kom i extas och som en liten mara
Slog armarna så här kring onkels hals.
v. DANN.
Bort, stygga unge, du kan spara
Ditt smek, tills jag får tid därmed,
Jag vill ej smekas nu, då jag är vred.
JULIA.
Vred? Nej, hur kan--? Ack, svara ofördröjligt,
På hvem? Hvarför?
v. DANN.
Du vet det bäst:
På hela världen och på dig som mest
För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt".
JULIA.
Men, bästa onkel, medgaf icke jag
På stunden nyss, att jag kan målas?
v. DANN.
Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag.
JULIA.
Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas,
Hvad allt det hette, efter ert behag.
v. DANN (stryker henne lätt på kinden).
Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas.
JULIA.
Men skall jag målas? Hvarför? Säg mig det!
v. DANN.
Jag kunde svara: därför rätt och slätt,
Att jag det vill.--
JULIA.
Ja, men besinna,
Jag kan ha vilja mot, fast jag är kvinna.
v. DANN.
Just därför vill jag ge dig skäl.
(För henne framför en spegel.)
Se på den bilden där, hvad ser du väl?
En liten häxa, vanskapt, vederstygglig?
JULIA.
Ah fy! En sårad flicka, stött, men hygglig.
v. DANN.
Må vara. Desto mera blott
Blir jag i mitt beslut orygglig.
Märk, med det lilla skönhetsmått,
Du rakt mot din förskyllan fått,
Skall snart du af en friarflock begäras;
Och hvad blir då min lott?
JULIA.
Att ständigt med besök besväras.
Ha, nu förstår jag planen! Kort,
Att hålla denna myggsvärm bort,
Skall utan nåd er arma Julia tjäras.
v. DANN.
Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund,
Om du kan vara allvarsam en stund.
Mitt goda barn, du vet ej, hur allena
Din stackars onkel lefvat all sin tid,
Hur ensam han måst kämpa ut sin strid,
Mot andras hårda hjärtan sitt förstena.
Bland främlingar, i obekanta spår,
Han vandrat från sin ungdoms första år,
Af ingen egen följd i lifvets skiften.
Först nu, nu, när jag nalkas griften,
Jag fått--
JULIA (omfamnande honom med innerlighet).
--En vän, som ej ifrån er går,
En egen, som kan läsa skriften,
Som i ert klara öga står
Och talar med så tydlig mening
Om en ovansklig inre vår,
Om huru vekt ert hjärta slår
I trots af all predikan om förstening.
v. DANN.
En vän, en egen! Ja, en vän,
Den vet jag att i dig jag ständigt finner,
En egen ock, så länge än
Min broders blod i dina ådror rinner;
Men märk, en vän, en egen, snart ej kvar, (Rörd.)
Där onkel åldras ensam och förtegen,
Nej, svärmande i världen, Gud vet hvar,
Med en än bättre vän, en mera egen.
JULIA.
Hvem, jag? Det sker ej, nej, vid Gud, det kan----
v. DANN.
Hör upp med ditt fördömda: kan ej, flicka!
JULIA.
Vill onkel tvinga mig att ta en man?
v. DANN.
Nej, men det sker likväl till punkt och pricka.
JULIA.
Det kan ej. Rår jag ej om min person?
v. DANN.
Vasserra ja, tills du fått blicka
I ögat på en man af ton,
En ung löjtnant, en grefve, en baron,
Som har för dig ett hjärta--och en ficka,
Precis som gjord för min million.
En sådan kommer snart som efterskrifven,
Och, barn, hur går det då?
Jo, då får onkel sitta öfvergifven
Och endast minnas i sin vrå,
Att han en egen haft kring sig också.
Just därför skyndar jag att fånga
En lägenhet (de bjuda sig ej många
I denna bygd, så gömd, så vild)
Att få dig målad, för att, en gång skild
Från dig, se saknans stunder mindre långa,
Då jag får se och äga helst din bild.
JULIA.
Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla
Er godhet? (Vill fatta hans hand.)
v. DANN (döljande sin rörelse).
Bort, jag vill ej nu bli störd!
JULIA.
Ni rörs ren af att blott er föreställa,
Att jag kan bli ifrån er förd.
v. DANN.
Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd?
JULIA.
Det hörs ju på er stämma, onkel snälla.
v. DANN.
Vid himlen, har jag då kring världen rest
Och hårdnat under kamp mot nöd och smärta,
Mött oron öfverallt, men lugnet glest,
För att bli rörd af att en snärta
Kan möjligtvis bli ryckt ifrån mitt hjärta?
Min stämma, att den ljuder litet hest
Och darrar litet, kommer allt af åren:
Själf fågeln piper klart ju blott om våren.
Det ges en sjukdom, barn, för mänskans röst,
En oundviklig,--kalla den till höst.
Se där förklaringen, bort med all annan!

TREDJE SCENEN.
v. DANN. JULIA. EN SLÄTMÅLARE.
(Målaren, med burk och penslar, klädd i ett skinnförkläde,
öfversmordt med färger, stannar bugande vid dörren.)
JULIA (för sig).
O Gud, min buse målarn, det är han!
Men hvad har onkel fått i pannan? (Högt.)
Ogörligt, onkel, nej, det går ej an!
MÅLAREN.
Omöjligt, nådig herre, nej, jag kan
Ej stryka två hvarf med den ena kannan,
Det här är kvar blott----
v. DANN (häftigt uppbragt till målaren).
Ur min åsyn, man!
Fördömde "kan ej", bort, fördröj ej tiden,
Gå ned till gamle Trygg, han gör likviden.
MÅLAREN.
Får jag då ej arbeta mer?
v. DANN.
Jo, men hos mig ej längre. Packa er!
MÅLAREN.
Ack, nådig herre, aldrig har jag velat
Förtörna er, förlåt mig nu, jag ber,
Hvad jag af oförstånd har felat.
Fördrif mig ej ifrån er gård,
I staden är man jämt i knipor.
Jag har så många i min vård,
Mor sjuk och barn en rad som orgelpipor.
JULIA.
Ack goda, goda onkel; var ej hård!
v. DANN.
Kan ej, ogör--, omöjligt om hvartannat,
Och idel nej, nej, nej! Det är förbannadt.
JULIA.
Hur är det rimligt, att ni vredgas än?
Ni skrämt tillräckligt ren, kom nu med trösten
Och gör den stackars mannen glad igen!
Ni kan ju krossa folk med blotta rösten;
Lägg några mjuka, goda ord i den,
Låt den bli litet hes, låt den få hösten!
v. DANN (lugnare).
Man kan ej se förutan syn,
Ej väcka döda, ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn,
Det kan man icke, men för resten----
JULIA.
Kan man ha hjärta under västen
Och låta bli att rynka ögonbryn.
v. DANN.
Välan, mitt barn, tack för protesten!
(Till målaren.)
Min vän, kom ej med ert: jag kan ej, mer.
(Räcker honom några guldstycken.)
Se här! Min vagn far snart till staden,
Beställ ut färg, så kan ni, som ni ser.
MÅLAREN.
För mycket!
v. DANN.
Öfverskottet tillhör er.
MÅLAREN.
Allt detta guld?
JULIA.
Det går nog åt för raden.
MÅLAREN.
Hur kan jag tacka nog?--
v. DANN.
Se så, gå ner
Och stryk, hvad ni har öfrigt af er röra.
Sen ni det gjort, så kom igen
Hit upp till mig att efterhöra.
Jag har ett mellanarbet än,
Som lämpar sig för er att göra.
(Målaren går.)

FJÄRDE SCENEN.
v. DANN. JULIA.
JULIA.
Men, onkel, skall jag målas af den där?
Hvad har ni satt er nu i sinnet?
Jag kunde ju knappt stanna honom när,
Jag har en fasa ren för blotta skinnet.
v. DANN (skrattande).
Du galna fjolla, hvem begär,
Att för en smörjburk du skall sitta här?
JULIA.
Ja, kan han måla mig ur minnet,
Så tusen gånger gärna då,
Han kan då få förtjänst för sina små.
v. DANN.
Hvad prat! En härlig bild vill du mig lämna
På detta sätt till hugnad, när du far.
JULIA.
Hur skall jag ana till, hvad ni kan ämna?
Det bästa, onkel, är, att jag blir kvar
Och spelar själf min bild i alla dar--
v. DANN.
Och får, om du blir tjärad, strax dig hämna.
Men allvar, flicka! Jag har hört,
Att lyckan nyss har till vår grannstad fört
En verklig målare.
JULIA (intresseradt).
Ack, är det möjligt?
v. DANN.
Ja, det är möjligt, likså sant och visst,
Som att det är förgjordt, fördömdt, för löjligt
Med dina möjligheter först och sist.
JULIA.
Men, bästa onkel, verkligt en artist?
v. DANN.
Just en artist och en berömd tillika.
JULIA.
Hit skulle komma en med sådant gry!
Det kan jag aldrig tro.----
v. DANN.
Det gör mig lika.
JULIA.
Man kan--hur?--utan nål ej sy?
Hur säger onkel?--Ej på himlens fästen
Så stjärnor, rycka döda ned ur sky----
v. DANN (förifrad).
Men man kan komma till en stad, en by,
En gård, ett torp, till världens alla nästen
Berömd och oberömd, med penseln, lästen,
Med allt. Men vill du gäcka mig? Åh fy!
JULIA.
Förlåt mig, onkel, saken är så ny,
Så oerhörd.--En konstnär här på orten!
Från hvilket håll i världen kommer han?
Från Rom, Paris, kanske från Höga Porten
En turk till målare, ja, det går an;
Man kunde sitta för en sådan man.
v. DANN.
Mamselln är skämtsam--
JULIA (lifligt).
Nej, förklara
Er närmare! Hur skall jag det förstå,
Att någon kan en konstnär vara
Och vara här i denna gömda vrå?
En konstnär, onkel, trifves bara
Bland idealer, lita ni därpå!
Han vill beundra, njuta, tjusas, fara
Till länder blott, där konstens tempel stå.
Han vill----
v. DANN.
Nej, hvilken eld!
JULIA (för sig).
Min arma fjolla,
Hvad jag var nära att förråda mig!
v. DANN.
Hann Stockholm under din pensionstid vålla
Så varm artistbeundran, säg, hos dig?
Har någon artig konstnär biktat sig?
JULIA
(stött och förlägen).
Min Gud, behöfver man väl kunna trolla,
För att ur tusen böcker fatta opp
En konstnärs önskningar, hans mål, hans hopp,
Det lif, som spänner i hans själ dess strängar?
v. DANN.
Förträffligt, allt det där är sant
Och genom själfva stilens många slängar
Tillika ganska grant.
Ett enda synes dig dock obekant,
Det enda, du, att han behöfver pengar.--
JULIA
(med en suck).
Ack, pengar!
v. DANN.
Pengar, pengar, kära du!
Af dem har målarn, som vi satt i fråga,
Behof som alla andra, till sin plåga.
Han kommit till sin hemort nu
Från Sverige, där han bildat sin förmåga--
JULIA (lifligt).
Hur, onkel? Hvem? Hvad heter han?
v. DANN (utan afbrott).
Men där han, ung ännu, har svårt att våga
En täflan med så mången äldre man,
Som vill ha pengar och som måla kan.
JULIA.
Men är det då ej möjligt att få veta
Hans namn? (För sig.) Ack, det är Axel, ingen ann'!
v. DANN.
Han heter Axel,--Axel--nej, minsann
Jag minns hans tillnamn, nå, det kan förtreta.
JULIA.
Frank.
v. DANN.
Frank, så hette han, just så.
Det fägnar mig, du tycks ju honom känna.
Då allt omkringgår, var det kanske denna,
Som lärde dig att en artist förstå.
JULIA (kort).
Hur så?
v. DANN.
Blott säg mig, hurdan är han, flicka?
JULIA
(i sin förra stämning).
Jag kan försäkra er, en man af ton,
Fast ingen löjtnant, grefve och baron,
Som har för mig ett hjärta och en ficka,
Precis som gjord för er million;
Han lärde rita blott i vår pension.----
Ja, ja, min onkel må visst blicka,
Så mycket onkel vill, på min person.
v. DANN.
Du är förstämd, jag tänkte skicka
Och tvinga honom hit ännu i dag;
Men det är bäst att vänta, märker jag.
JULIA.
För min skull inte; gör, som er behagar,
Jag står till tjänst i dag och alla dagar;
Men onkel är så afvig nu, så tvär.
v. DANN.
Visst icke; det är du, som afvig är.
JULIA (för sig).
Hur tanke tanke i mitt hufvud jagar!
O himmel, Axel, Axel är då här!
v. DANN.
Säg öppet, om det vill ackommodera
Prinsessan att bli målad nu?
JULIA.
Af hjärtat gärna, jag har sagt det ju,
Allenast onkel icke vill studera
Så misstänksamt min minsta min alltjämt.
v. DANN.
Du yrar, vet du ej att tåla skämt?
JULIA.
Ja, blott däri ej ligger något mera.
Ni gaf mig ögon, som så när mig skrämt.
v. DANN.
Hvem, jag? Bekänn det, att på allt du hittar.
JULIA.
Ja, onkel är förskräcklig, när ni tittar.
v. DANN.
Du sett i syne nu, det är bestämdt.
JULIA.
Det syns en misstro hos er då, som smittar.
v. DANN.
Åh tyst! Jag rymmer unnan rätt och slätt,
Jag tar min tillflykt till mitt kabinett
Och skrifver några ord, med lätthet funna,
Som torde få herr "Kan ej" till att kunna.
Han måste komma.--
(Går in i sitt kabinett och läser till dörren).

FEMTE SCENEN.
JULIA (ensam).
O, så är mitt sätt!
Jag kunnat dock den goda gubben unna
Att se på mig. Hvad var för ondt i det?
Jag vore färdig att af ledsnad gråta.
(Niger utanför den slutna dörren och säger helt
sakta för sig med sammanknäppta händer.)
Min goda, goda onkel måst förlåta!
(Lägger handen på sitt hjärta.)
Jag hade här en liten hemlighet,
Som jag på intet villkor ville låta
Min onkel se, däraf kom min förtret;
Men jag blir genast god, som onkel vet.
(Går bort från dörren åter.)
Men hvarför skulle han mig just betrakta
Den stund, jag hade svårast att mig vakta,
I öfverraskningens minut, minsann,
Då pulsen bultade, då kinden brann,
Då tusen tankar flögo kring i pannan,
I hjärtat sorg och glädje om hvarannan?
Ja, sorg i all min fröjd;
Ty att få råkas åter, hvilken höjd
Af glädje, och ändå hvad smärta,
Att han skall nödgas, detta stolta hjärta,
Blott för en lumpen penning offra opp
Sitt mål, sin varma längtan och sitt hopp!
Han tänkte få besöka konstens länder.
Hur sade han? "Först efter år af flit,
När jag ifrån Italien återvänder,
Då vill jag hamna vid vår hembygds stränder,
Då vill jag komma dit,
Där du mig väntar, älskande och trogen."
Ack, denna sällhet var för dig ej mogen,
Min arma Axel! Nej, nu är du här,
Begär ej glans och lagrar, men begär
Blott porträttera hop en liten summa,
För att kanske om några år,
Med modet brutet och med viljan sår,
Få fara ut i skygd af dessa dumma,
Små, runda tolkar, dem en värld förstår
Så ytterst artigt, fast de äro stumma.
Men hvad, om jag till onkel går,
Bekänner allt och säger: "Ack, försumma
Ej nu att göra, hvad ni kan förmå
För Axels lycka; den är min också.
Ni är så rik, för hvem vill ni väl spara?
Gif honom medel att kring världen fara!"
Jag skulle icke fåfängt be, o nej!
Det vet jag visst, men Axel vill det ej.
Han har förbjudit mig att nämna
Ett ord om vår förlofning. Han vill lämna
Sin konstnärsbana, har han bedt mig tro,
Förr än han vill af någons gunst bero.
Jag tror det ock; de voro inga tomma,
Förflugna ord, hans ord. Nej, alltför väl
Jag lärt mig känna ren hans stolta själ.
Och nu, och nu så skall han komma
Och såsom förr i Sverige måla mig.
Skall han väl tycka, att hon liknar sig
Och icke vissnat ren, hans blomma?
Ett år förflutit, sen jag gick
I min pension och sen vi skildes.
(Ser sig i spegeln.)
Bestämdt har jag sen dess fått mera skick,
Men då var ögat som en liten vildes;
Nu har den mulnat ren, min blick;
Dock nej, det var ju blott en tår, som spilldes.
(Dörren röres.)
O, den som helst en stund här vara fick
Allena!

SJÄTTE SCENEN.
v. DANN (inträder med ett bref i handen). JULIA.
v. DANN.
Nu, låt se, om det slår klick!
Nu tror jag, han skall komma, snabb som ilen;
Den gunstig herrn höll på med Amors list,
Så skref han nyss, nu tror jag fullt och visst,
Han låter guden själf få sköta pilen.
Han satt som fjättrad vid paletten sist,
Nu skall han sprängas lös,
(Skakar brefret.)
se här är kilen!
JULIA.
Men, bästa onkel, han är dock artist.
Man måste fara varsamt med en sådan.
v. DANN
Åh, du kan vara ganska trygg för vådan.
Den kil, jag brukar, är ett löfte blott
Att köpa taflan, som han målat senast,
Om färdig eller ej, allt lika godt.
JULIA.
Och så tror onkel, att han gör sig brådt?
v. DANN.
Jag loft betala hvad som helst, allenast
Han ej vill söla, utan kommer genast.
JULIA.
Jag fruktar, onkel valt det sämsta sätt
Att skynda på hans ankomst.
v. DANN.
Hvarför det?
Skall ej ett sådant anbud honom locka?
JULIA.
Han kommer föga, om han tror er pocka.
v. DANN.
Hur, pocka? Han förstår ju lätt,
Att gubben offrar på en nyck, min docka.
JULIA.
Men aldrig säljer han sig åt er klocka.
v. DANN.
Tyst då, för tusan, en gång! Jag är mätt
På alla dessa upptåg, svårigheter,
Omöjligheter med och utan vett,
Allt hvad er legion af inkast heter.
Han måste komma. Gud ske lof, jag har
Här i min närhet en, som mig ej plågar
Med motstånd, skrupler, inpass, galna svar,
En man, min bästa skatt sen forna dar,
Som följt mig, följer mig, hvarhelst jag tågar,
Ej ställer is emot mig, när jag lågar,
Och hejdar med ett nej hvart steg, jag tar. (Ringer.)
Gif akt, min Julia, du skall se en karl,
Som vill, som kan, som hugger i, som vågar
Och som förstår att svara, som jag frågar.
(Gamle Trygg inträder och stannar aktningsfullt vid dörren)

SJUNDE SCENEN.
v. DANN. JULIA. TRYGG.
v. DANN.
Du måste åter in till staden, Trygg!
TRYGG.
Skall ske.
v. DANN.
Om den ej kroknat ren, din rygg.
TRYGG.
Allt annat!
v. DANN.
Ta min vagn för andra gången.
TRYGG.
Den fick ett fel i jons på tistelstången.
JULIA. (Skälmskt.)
Förträffligt.
v. DANN
(harmset).
Så, på tvären här också!
TRYGG.
Men det är lika allt, det går ändå.
v. DANN
(förnöjdt till Julia).
Du hör! (Till Trygg.) Låt bota vagnen då på stunden!
TRYGG.
Vår smed har rymt till krogen ren, den hunden.
JULIA.
Aha!
v. DANN.
Fördömdt!
TRYGG.
Men smedjan, den står kvar;
Jag har skött slägga förr i mina dar.
v. DANN (till Julia).
Gif akt! (Till Trygg.) Får du din vagn, som du vill ha den,
Så spänn i blinken för och far till staden.
TRYGG.
Med samma par som sist?
v. DANN.
Ja, orka de?
TRYGG.
Om två ej orka, herre, tar jag tre.
v. DANN (till Julia).
Hvad menar du? (Till Trygg.) Tag, om du vill, fast fyra,
Blott det går fort.
TRYGG.
Blir något att bestyra?
v. DANN.
Ja, du skall skaffa målarn hit.
JULIA (i det hon fixerar Trygg, för sig).
Han skrufvar läppen, ha, det var en bit,
Som tycktes smaka gubben smått af syra.
TRYGG.
Skall karln i vagnen, straxt jag kommer dit?
v. DANN.
Ja, det förstås; minuterna ä' dyra.
TRYGG.
Då får jag bruka all min flit,
Ty junkern gaf mig ren en artig hyra,
För det jag var en smula envis sist.
JULIA (förnöjdt).
Märk, bästa onkel, märk, han är artist,
Han kommer, när han vill, men ej på dagen.
v. DANN.
Men han skall komma nu, och det är visst.
Jag vore annars på min Trygg bedragen.
TRYGG.
Får jag, ifall han tredskas, tan i kragen?
JULIA.
För Guds skull, onkel! Nej.
v. DANN (med stor belåtenhet till Julia).
Bekänn blott nu,
Den där gör inga svårigheter, du.
(Till Trygg, i det han räcker honom brefvet.)
Se här, gif detta fram! Om han ej jäfvar
Allt, hvad i världen nämns reson,
Kan fröken vara lugn för hans person
Och du få slippa bruka dina näfvar.
Men nu är konsten den att vara snar.
Hur länge kan det räcka, förrn du ställer
I ordning allt och far
Och är tillbaka åter? Kanske par,
Tre, fyra timmar, hur?
TRYGG.
Å, stickor heller!
Det går väl af med en, ifall det gäller.
v. DANN.
Men passa på, att du ej kör omkull.
TRYGG.
Jag får väl akta mig för vagnens skull.
v. DANN (till Julia, med belåtenhet).
Förstår du, hvad en man som denne väger?
JULIA.
Ja, gubevars, jag ser, att onkel äger
I honom en, som säger ja till allt.
v. DANN.
Och är i stånd att göra, som han säger.
(v. Vann och Julia närma sig förscenen under samtalet, och
Trygg blir kvar vid fonddörren, så att han icke hör dem.)
JULIA.
Kanhända till och med, om ni befallt
Omöjligheter?
v. DANN.
Tror du honom vara
Nog galn att lofva allt?
JULIA.
Ja, fresta bara,
Bjud det befängdaste!
v. DANN.
Så får jag nej.
JULIA.
Vill onkel hålla vad? Ni får det ej.
v. DANN.
Du skall få lära känna karln i blinken.
Trygg!
TRYGG.
Herre!
v. DANN.
Du har märkt, strax bortom byn
Så stiger vägen rakt mot himlens bryn.
TRYGG.
Ja väl.
v. DANN.
Så snart du hunnit högsta brinken,
Så tar du middagssolen ned ur skyn.
TRYGG.
Jag må försöka på, på Guds försyn.
JULIA (klappande händerna).
Gudomligt! Präktigt!
v. DANN.
Han begrep ej vinken.
JULIA (skälmskt till Trygg).
Ack, Trygg, ni vet, hur mån jag är om hyn;
Tänk därför nu bland skyarna där oppe
På mig en smula, tag mig i ert hägn
Och hämta mig en liten flaska regn!
Jag sätter värde på hvarenda droppe,
Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt.
TRYGG (förtrytsamt).
En flaska regn? Att ta den med blir svårt,
Den kunde gå i kras och släcka solen.
v. DANN.
Aha, min fröken, knäpp på den fiolen!
Han kan ge svar på fråga, som du ser.
TRYGG
(till v. Dann).
Jag är ej van att säga nej åt er,
Tål också skämt af er, men ej af alla.
v. DANN
(ironiskt till Julia).
Har fröken något mera att befalla?
JULIA (vänligt).
Ja, att ej Trygg får vara ledsen mer.
TRYGG.
Tack för den rösten! Trygg är hastigt slagen:
Godt ord af er, och allt är godt igen.
JULIA
(gladt och vänligt).
Men hvem bad onkel skryta hela dagen
Med er fullkomlighet, min vän?
(Båda närma sig honom åter.)
Och hvem bad er, hvad som var värre än,
Be att få fatta en artist i kragen?
v. DANN (till Trygg).
Se så, gå, ställ din vagn i skick, var flink!
TRYGG.
Allt skall bli färdigt, herre, i en blink.

ÅTTONDE SCENEN.
v. DANN. JULIA.
JULIA (for Sig).
O Gud, nu far den gamla björnen
Med uppdrag, sådant onkel nyss det gaf.
Det blir bestämdt spektakel af.
Ack, konstens väg är full af törnen.
Skall Axel kommenderas som en slaf?
Hvad är att göras?
v. DANN.
Barn, du tänker
Helt visst på målarn nu och din kostym?
JULIA
(allt ännu för sig).
Han kommer aldrig, om man kränker
Hans hederskänsla.
v. DANN.
Din barett med plym,
Hvad tror du, fäst med en rubin, som blänker?
JULIA (som förut).
Han är för stolt därtill.
v. DANN.
Om sen du stänker
En rad af stora pärlor kring din hals?
JULIA
(uppvaknande).
Hvad säger bästa onkel, hvad befalls?
v. DANN.
Kors, hvad uppmärksamhet åt mig du skänker,
Jag tror, min själ, att du ej hört mig alls.
JULIA.
Förlåt, jag har så mycket att besinna.
v. DANN.
Det tror jag nog, det är ej svårt att finna;
Men hvad?
JULIA.
Jag glömde--nu är väl för sent--
Att ge åt Trygg ett uppdrag, som jag ment.
v. DANN.
Att hämta någonting från skyn kanhända?
JULIA.
Nej, blott från staden.
v. DANN.
Det blir ganska lätt.
När han blir färdig, skall jag honom sända
Hit upp till dig, så kan du gifva det.
Det gäller visst din toalett.
Låt honom endast snart få återvända,
Själf går jag nu och ställer allt på rätt.

NIONDE SCENEN.
JULIA (ensam).
Det hjälper ej, jag måste gå emellan,
Om Axel någonsin skall komma hit.
Min Gud, att skicka Trygg som härold dit
Med pock och trug, nej, värre såg man sällan.
Men hvad bör göras? Vänta, några ord (Går.)
Med blyerts blott,--jag säger icke rader,
Jag tecknar dem i hast vid detta bord,--
De skola verka mer än myriader
Af onkels, jag är viss därom.
(Sluter sig, tar ett blad ur sin plånbok, skrifver och förseglar
hastigt en liten biljett, den hon visar i sin hand, i det hon
uppstiger från bordet.)
Se här! Det blef ej långt; allenast
Halfannan rad: "Kom, blif ej ledsen, kom,
Och, goda Axel, kom för min skull genast!"--
Ja, han skall komma, jag är viss på det.
O, att jag finge honom lika lätt
Att bjuda till att onkels tycke vinna!
Ett ord af mig sen till, det hjälpte ock.
Ack, onkels barm är ej af sten och stock,
Han skulle göra allt, det kan jag finna,
Och Axel slippa längta, tråna, brinna
Och se från öde trakter bort mot dem,
Där lagern gror, där konsten har sitt hem,
Fast ej hans lilla, arma älskarinna.
Hvad, om jag skrefve? Dock, jag kan ej hinna.
Där finns så mycket att ge akt uppå
I onkels lynne, om man önskar få
Ett insteg i hans varma hjärta.--Inga
Omständigheter får man göra då,
Man måste kalla alla hinder ringa,
Man måste hoppas allt och allt förmå,
Stå färdig när som helst att sönderslå
Sin panna mot hvar mur, att den betvinga,
Omöjligheten själf till lydnad bringa,
Som envåldsherre genom världen gå.
Befalla, kämpa, trotsa, icke tinga;
Kort sagdt, af lagar hylla endast två:
Att aldrig bli en slaf af några öden
Och förr, än säga "kan ej", tåla döden.
(Kort paus.)
Om Axel visste att bete sig så!
Väl kunde han med lätthet därtill öfvas,
Om tiden endast medgaf, att jag skref.