Samlade arbeten II - 34

uppenbarelsens ljus kom öfver människosläktet, icke varit annat än en
styggelse för Gud, att"----dock jag vill skona er från att höra flere
af dessa skärande föreställningar. Jag vill hellre söka utreda den
frågan: Huru får människan döma sin like? Det är afgjordt att, då hon
äger förmåga att urskilja rätt och orätt, hon äfven bör och måste
kunna bedöma en annans handling eller tanke, huruvida den är
öfverensstämmande med det rätta eller icke. Men då denna tanke, denna
handling icke utgör den tänkande eller handlande personens hela
väsentlighet, utan blott en yttring af densamma, så är klart, att den
dom, som öfvergår yttringen, icke kan uppsvälja hela väsendet. Och då
detta väsende evigt är ett fält för människan att uppdaga, så kan hon
väl icke tillvälla sig rättighet att döma öfver annat än det, som hon i
detsamma upptäckt, det vill säga: hon kan döma öfver personens
handlingar m.m., men domen öfver personen själf måste hon öfverlämna åt
Gud. Huru förfärlig är icke därföre föreställningen, att en människa
skulle våga säga åt sin like: Du är nu, i detta nu, förtappad! Vi kunna
glömma oförrätter, vi kunna älska dem, som gjort oss skada, som felat;
huru påminner icke detta oss om att den felande icke är detsamma som
felet, att vi i honom se en like och sammansmälta i ett djup, som felet
icke mäter. Själfva språket varnar oss för att fälla en dom, som ett
människohjärta aldrig bör fatta, en människotunga aldrig uttala. Det
tillåter oss säga: "Denna människa är syndig", men nekar oss att säga:
"Denna människa är synd". Och hafva vi vågat bruka ett sådant uttryck,
så hafva vi tillika uttalat den fasaväckande lögn, att Gud gifvit
väsende åt en synd.
Så tillfredsställande det vore för mig att än längre få fortsätta mitt
bref, måste jag dock, af billig fruktan att trötta ert tålamod, tänka
på att förkorta mina andraganden och vill därföre förbigå det samtal,
som än vidare och långt in på natten ägde rum mellan mig och den gamle
tjänaren. Jag finner också, att de tre viktigaste satser, i hvilka er
åsikt af lifvet blottar en svaghet, redan äro af mig berörda; jag menar
den skarpa söndringen, som bortskär skapelsen från skaparen, det
själfviska bekymret, som afser blott en egen individuell salighet, och
den stolta ofördragsamheten, som uttalar förtappelsens dom öfver
varelser i Guds värld. Dessa tre förvillelser höra nära tillsamman och
framspringa den ena ur den andra. Tillåt mig att ytterligare nämna
blott några ord om hvar och en af dem. Ni bestämmer med så trånga
gränser salighetens område, att ni, om jag får bruka en bild, liksom
säger till bloden i edra ådror: "Håll dig i hjärtat allenast; hjärtat
är lifvets källa, och du är på en afgrundsväg, om du befinner dig utom
detta." O, min herre, låt ni bloden strömma fritt i sina ådror: den
skall vända om till hjärtat för att hämta lif, men också gå utom det
för att lefva och lifva. Säg icke, att människan i den mänskliga
handlingen, i konsten, vetenskapen är stadd på förtappelsens väg; äfven
dessa äro ådror, utgående i grenar ur samma hjärta, religionen, och hon
måste lefva äfven i dem och genom dem sprida lif i en kropp, som icke
består af hjärta ensamt. Vidare ville jag varna hvar och en för den
själfviskhet att göra sin egen begränsade personlighet till ett föremål
för all sin omtanke, äfven om denna omtanke afser blott höga intressen.
En kristen lefver sitt sanna lif i sin tro, sin kärlek, i sina tankar
och handlingar. Att tro med ljus, att älska med rikedom, att tänka sant
och handla rätt, detta är den eviga salighet, den kristna bör
eftersträfva, och i den lefvande tjusningen öfver sin tankes, sin
handlings öfverensstämmelse med det rätta glömmer han lätt och ljuft,
att det är han, som tänker och gör. Och denna glömska af vårt eget
själf är det milda offer, vår lära bjuder oss nedlägga på den Högstes
altare.--Sist några rader i afseende å er stränghet att döma andra. Det
förtäljes i en skön legend, att en yngling begaf sig från sitt hem för
att tjäna den mäktigaste herre på jorden. Han kom till en konung, denne
älskade hans frimodiga väsende, hans friska kraft, och tog honom i sin
tjänst. Under kvällen nämndes satans namn, och konungen korsade sig
därvid. Ynglingen märkte däraf, att det fanns en mäktigare herre, än
den han nu hyllade, och gick ut att uppsöka honom. Men äfven denne såg
han undvika ett kors vid vägen, och då han frågade, hvarför sådant
skedde, fick han till svar, att afgrundsfursten fruktade det träd, på
hvilket hans eviga fiende lidit. Då ville den unge kämpen söka Kristus
och tjäna honom. Han kom till en eremit i skogen och frågade, hvar han
kunde finna försonaren för att ägna honom sina krafter. Den fromme
mannen bad honom söka Herren i hans ord och i bönen. Snart märkte dock
ynglingen, att han icke var skapad med förmåga att på denna väg finna
den han sökte, och han bad eremiten visa honom ett arbete, som han
finge påtaga sig för Kristi skull. Den gamle förde honom till stranden
af en flod och ålade honom att där bära öfver den farliga böljan fromma
pilgrimer. Legenden säger, att Kristus under natten kom till stranden
och begärde hans hjälp, och att densamme, som icke kunde läsa eller be,
dock befanns värdig att bära världens försonare.
Krafterna äro mångfaldiga, gåfvorna mångfaldiga och sätten att arbeta i
Guds ändamål likaså. Säg därföre icke, då ni ser en broder, som icke
vakar och tänker i böner såsom ni: "Se, denne är en förtappad". Säg
snarare: "Låt mig se efter om icke äfven denne står vid den brusande
flodens strand och trotsar vakor, mödor och faror och kämpar med sina
friska lemmars krafter för att bära däröfver Kristi utkorade och arbeta
för hans sak".
Jag slutar här. Måtte ni i dessa mina utan bitterhet framkastade tankar
se en fridsam hälsning äfven från min bortgångne vän. Dessa åsikter
hafva under hans jordiska lefnad varit hans, och då han nu ser i en än
högre förklaring deras sanning, skall han säkert icke fördöma er för
den hårda dom, ni om honom uttalat, att han icke känt det minsta af
hvad kristendom är.