Samlade arbeten II - 27

parodi på riddarandan och medeltidens fabellika heroism; men huru
förhastadt hafva icke dessa bedömt Cervantes och hans mening. Det är
icke riddartiden i sin lefvande företeelse, han parodierar, icke en
skön och individuell uppenbarelseform för det eviga och högsta, utan
tvärtom en från sin bestämmelse lösryckt individs vanmäktiga försök att
reproducera skönhetsformer, som tjusat honom, men icke mer kunna finnas
tillsamman med de nya, dem såväl han som hans samtid i följd af natur
och utveckling födt och bort föda. Å ena sidan synes därföre Don
Quixote, genom sitt mot Gud och natur upproriska, själfmäktiga
sträfvande, såsom en dåre i sin klokhet, en svag och löjlig fantast i
sin kraft; å andra sidan åter visar han sig, genom den dyrkan för det
stora och sköna, som födt hans svärmerier, såsom, man kunde säga det,
vis i sitt vanvett och i sin svaghet ädel och beklagansvärd. I slutet
af sin roman karakteriserar Cervantes själf på det mest härliga och
träffande sätt sin skapelse. då han låter Don Quixote döende vakna ur
sin förvillelse och, glad och hög i sin inskränkta, men sanna värld,
lämna åt förtappelsen den värld, som lyste för honom så bländande, men
var ett missfoster af hans egen lösryckta och vilseirrande fantasi.
Vi hafva med flit uppehållit oss så länge vid detta stycke, emedan vi
anse Don Quixote för den renaste och mest storartade parodi,
litteraturen äger, och emedan hans karaktär förklarar och förklaras af
det exempel, vi straxt ofvanföre uppställde för att antyda, huru
vanskligt hvarje försök är att med själfviljans kraft framkalla
skönheter i likhet med dem, naturen danat och ensam är mäktig att dana.
Alldeles på samma vis, som en individ kan röja maner i sitt sätt och
sitt tänkesätt, kan äfven en annan hopdikta en mängd andelösa former,
en skatt af maner, och försöka koncentrera dem kring ett historiskt
eller icke historiskt namn, en supponerad och namngifven medelpunkt,
som af dem likväl icke till någon väsentlighet bestämmes. Häraf
uppkomma alla dessa dygde-, hjälte- och vishetsmönster jämte deras
motsatser, dem man så ofta ser i dikter och som äga allt utom en
individualitet, till hvilken deras yttringssätt kunna hänföras och ur
hvars egendomliga anda de kunna få sin förklaring och sin betydelse.
Det är dock ögonskenligt den skillnad emellan en individ, som röjer
maner, och en sammanförd massa af maner, som är ärnad att föreställa en
individ, att den förra aldrig kan helt och hållet upplösas till
motsägelser och intet, såvida han nödvändigt, såsom en skapelse af den
Högste, måste äga något, som är sant naturligt, den senare däremot,
nämligen den kring ett tomt intet koncentrerade massan af maner, kan,
lik en hop agnar, af den minsta vindfläkt förspridas i rymden och
förstöras. Huru litet abstrakta, från all inre bestämning lösryckta
handlingar betyda och huru litet de i allmänhet måla och bestämma den
persons individualitet, till hvilken de mekaniskt hänföras, se vi
klarast i det förhållande af lifvet, då vårt väsende lifligast söker,
fordrar och genomskådar en ren individualitet, i kärleken. Hvilka
folianter af anmärkta bragder, af nakna loftal, af beskrifna
fullkomligheter kunde väl tillägga en person en adel, som ej skulle
försvinna lik en rök mot den, som ett enda ögonkast af kärleken hos
honom varseblir och dyrkar? Eller ifall, vid frågan om att välja ett
föremål för sin tillgifvenhet, en människa skulle blott göra afseende
på fördelaktiga allmänna omdömen om en i öfrigt obekante person och tro
sig i anledning af de granna drag, man tillägger densamma, kunna skänka
honom kärlek, huru djupt vore honom ej i villfarelse och huru lätt
kunde hon icke i honom möta en individualitet, till hvilken inga
bevekelsegrunder i världen skulle kunna förmå henne att sluta sig?
Häraf synes, att genom blotta skildringen af handlingar, utan att deras
inre fyllande princip är uppfattad och klarligen antydd, ingen
personlighet kan göras förnimmelig. Men när nu, såsom fallet ofta är,
en person göres till ett namngifvet substrat för en dylik skildring och
är till alla delar obestämd och obestämmande, så framstår han såsom en
sammanfattning af idel maner, och hvarje föreställning om honom blir
rimlig: Han är att betraktas såsom ett falskt mynt, som i själfva
verket icke äger det ringaste värde och just därföre med lika rimlighet
kan stämplas på hvilken summa som helst. Om därföre fabrikanten af ett
slikt mynt ger detsamma en hög och viktig valör och framställer det som
äkta, så kommer parodisten och icke blott erkänner denna valör, utan
förhöjer den och antar flere andra och gör myntet därigenom till en
mera åskådlig löjlighet, utan att han genom sin åtgärd kunnat bryta
emot någon regel, där en sådan icke funnits, eller verka någon
förstöring, där intet fanns att förstöra.
Det är således mot maneret, mot det arbiträra, onaturliga, icke
inspirerade, som parodien spelar med all oskuld och utan att förstöra
annat än det, som i sig själft innebär en förstöring och som desto
ögonskenligare upphäfves, ju mer det befordras.
Sluteligen må den fråga uppkastas: Kan en skönhet födas i tiden så
fullkomlig, att den ej just genom sin egenskap af att vara individuell
och i tiden förgänglig innehåller en brist, som gör den till ett
rimligt föremål för parodien?
Då t.ex. ett barn, huru idealiskt det än må vara, icke får evigt
förblifva barn, utan kan och måste lossa sig ur barndomens bestämningar
och bli yngling, månne icke dessa bestämningar, som för utvecklingen af
ett mera förklaradt lif måste falla, äro brister, äro något
villkorligt, manerartadt, som vålla, att äfven det idealiska barnet kan
göra en parodi möjlig? Utan tvifvel äro alla barnets förgängliga
uttryck, för sig tagna, brister; men de äro det blott för sig tagna; ty
hos barnet äro de fullkomligheter. Gör blott dessa uttryck lösa från
väsendet, och hvart och ett af dem är ett maner, som kan parodieras och
förintas; men försök ej att förlöjliga personen, i hvilken de framstå
som skönheter, genom att parodiera dem särskilda; personen blir evigt
ouppnådd och träffas icke. Väl har hvarje ren individualitet sin
fortgång i tiden till högre och högre förklaring; men den fortgår icke
såsom ofullkomlig på hvarje punkt af banan, utan såsom alltid
fullkomlig på den punkt, där den är. Och vore icke detta fallet, så
skulle Gud, såsom sig uppenbarande, evigt vara ofullkomlig och aldrig
träffa sig själf. Men om nu konstnären kan fånga den framspirande äkta
individualiteten i någon punkt af dess utveckling och fängsla den vid
duken, marmorn, tonen eller ordet, så ger han åt evigheten en skapelse,
som väl alltid blommar, men aldrig förblommar, som alltid pekar mot en
högre förklaring, men aldrig blir ofullkomlig i sin. Och sålunda
framstå skönheter, som gifva parodien blott ljus och kraft att uppsöka
och förstöra det, som ej är dem likt, och mänskligheten den tröstande
lärdom, att väl mycket kan finnas i världen att skratta åt, men också
mycket, som påkallar endast välsignelse och dyrkan.


FÖRSÖK TILL EN NATURALHISTORISK BESKRIFNING ÖFVER DEN POETISKA ÖRNEN.

FÖRORD.

Då våra naturalhistorici med så mycken både ifver och framgång bemödat
sig om att kunna lämna en utförlig skildring af örnsläktets arter och
egenheter, är det i sanning oförklarligt, huru de förbisett en hel
hälft af detsamma, kanske mindre rik på upptäckta species, men säkert i
vetenskapligt afseende lika karakteristisk, stor och viktig som den
hittills med så lifligt intresse behandlade andra delen. Efter
författarens tanke borde nämligen örnarne indelas i: 1:o de
_prosaiska_, sådane de finnas i vår vanliga värld, och 2:o de
_poetiska_, sådane som skalden ser dem i diktens regioner. Icke så, som
skulle uppgifter angående de senare alldeles brista, de sakna blott
system och ordning. Att samla hvad till upplysning om deras natur,
spridt och blott lätt utkastadt, förefinnes i våra skalders arbeten
skall bli föremålet för denna afhandling. Beklagas måste, att
uppgifterna i detta afseende äro dels ofullständiga, dels olika hos
olika författare. Så har t.ex. blott _Aqvila poetica vulgaris_ för
bristande källor kunnat med någon mera tillfredsställande utförlighet
beskrifvas. De många andra arter af detta släkte, som finnas uppgifna,
omnämnas nästan blott i förbiflygande utan någon närmare och egentlig
karakteristik. Otroligt svårt har det varit att söka ut det rätta bland
en mängd skiljaktiga meningar, som också i det ringa förrådet af
uppgifter icke underlåtit att insmyga sig. Härvid har jag dock alltid
trott mig göra rättast i att följa de nyaste källorna, dels emedan
dessa varit de mest rikhaltiga, dels också därföre att tiden vanligen
läker sår äfven i vetenskapligt afseende, d.v.s. rättar hvad förut
blifvit framställdt stympadt och förvridet. Härvid må äfven icke lämnas
onämnd den berömliga flit, våra yngre skalder framför de äldre börjat
visa i allt, hvad som angår örnens naturalhistoria. Ja, jag kan tryggt
säga, att bland tio af dem icke en skall finnas, som ej gifvit
intressanta såväl speciella som allmänna bidrag till den konungsliga
fågelns närmare kännedom.
Jämte det jag ber om den benägne läsarens öfverseende med det
bristfälliga i detta mitt försök, såsom varande det första i sitt slag,
får jag med saknad nämna, att mången ofullkomlighet i mitt arbete
kunnat afhjälpas, om jag blott haft tillgång till flere verk i ämnet,
en fördel, som jag såsom mången annan fått uppoffra åt den olyckliga
branden natten mellan den 4 och 5 september, hvarvid de flesta
hithörande böcker gingo förlorade.

_Aqvila poetica. (Den poetiska örnen)._
Innan jag företager beskrifningen om detta örnslag, måste jag
vederlägga en skadlig fördom, som sedan Spegels tid varit rådande och
mer och mindre förvirrande inverkat på yngre skalder vid deras
föreställningar om detsamma. Det ser nämligen ut, som om de lånat vissa
uppgifter af honom angående den poetiska örnen, ehuru den, som han
beskrifver, uppenbarligen mera närmar sig till den prosaiska; så säger
han i sitt arbete Gnids verk och hvila:
"När jag nu vidare vill upp i luften titta,
Tå ser jag här och ther the många fåglar sitta;
Men ingen ser jag dock så högt som örnen fara,
Som ock förthenskull sägs en fåglekonung vara;
Sitt näste gör han helst på klippors branta tinnar,
Och koxar vida kring hvar han en åtel finner.
Han lärer ungarna thet varma blodet supa,
Se upp mot solens höjd och ned i dälder djupa.--
-- -- -- -- --
--Jag vet ej säga mer, men hvad som eljest felar
Om örnens egenskap, thet Plinius meddelar."
[Plinius Nat. Histor. libr. X. c. 5.]
Hvem ville väl mer vid närmare eftersinnande betvifla, hvilken örn
Spegel menar? Stämmer ej hans beskrifning in med alla prosaiska
naturforskares, såsom han också citerar Plinius? Hvilken olikhet
emellan denna och den verkeliga poetiska örnen, enligt allt hvad man af
de trovärdigaste uppgifter kan sluta! Spegels örn t.ex. bygger näste på
branta klippor, den poetiska örnen däremot uppföder sina ungar i vagga;
Spegels föder sig af åtel, den poetiska äter intet annat än ljus;
Spegels super blod, den poetiska dricker endast eld och eter, hvilket
allt med tillförlitliga bevis i det följande skall bestyrkas. Det är
således obestridligt, att den Spegelska örnen utgör åtminstone ett
mellansläkte, såframt ej det sannolikaste är, att den värde författaren
beskrifvit den verkliga prosaiska. Emellertid hafva nyare skalder,
missledda af diagnosen, användt flere af de Spegelska kännetecknen
äfven på den poetiska örnen, till icke ringa förvirring både för
vetenskapen och den systematiska forskaren. Så t.ex. omnämna en del
skalder, att örnen allenast blickar opp mot solen, medan åter andra
påstå, att han bor i solen, går till solen, sveder vingarna i solen,
o.s.v.--För min del vore jag fallen för att antaga en Aqvila
Spegeliana, åtminstone tills ytterligare uppgifter hunnit samlas, och
att låta densamma bilda ett särskildt eller ett mellansläkte, hvars
närmare beskrifning den benägne läsaren kan få inhämta ur hans ofvan
citerade arbete. Och nu må skridas till utvecklingen af vårt speciella
ämne, till beskrifningen af den egentliga poetiska örnen, hvarvid först
kommer i betraktande:

_Aqvila poetica vulgaris. (Den allmänna poetiska örnen).
Beskrifning._
Denna örn är vingstark och har en luftig kropp. Så säger Sondén i sina
dikter:
"_Som örn han flydde med en luftig kropp_."
Hela hans yttre har höghetens allvar:
"_Hvar skall nu speglas
Höghetens allvar,
Som af naturens
Eviga krafter
Gafs åt din daning_?"
(Euphrosyne).
Han har en särdeles själsstyrka:
"Ser du, kring den starka anden
Växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför_?"
(Tegnér).
Hans blick är lugn, i synnerhet vid sakta väder:
"_Vid vindarnas sus
Du (örn) blickar så lugn_."
(Rudolph i kal. Vinterblommor).
Hans klo är senig, men hans näbb mjukare än någon hittills känd
fågelarts och i sanning till den grad böjlig, att han kan le, såsom det
heter om honom i visor:
"_Men släkten du sett
Ren födas till gråt
Och sträfva--belett
Det hopp, deras stråt
Belyste till grafven_."
(Rudolph i kal. Vinterbl.).
_Eller:
"Dock under löje
Frihetens ädling
Skådar föraktligt
Masken, som krälar
Själfvisk i gruset_."
(Euphrosyne).
Oftast ser man honom med svedda vingar; så säger Valerius:
"_Spädaste örn ej räds att i solen sveda sin vinge_."
Det är skada, att tillgång till vidare uppgifter i detta afseende
brista. Författaren, som själf ej haft tillfälle att se den allmänna
poetiska örnen, kan ej heller med egna observationer ersätta det, som
felas. Flere och vidsträcktare upplysningar äro dock att tillgå öfver
hvad i det följande kommer att bli föremål för afhandlingen, nämligen
detta örnslags

_Vistelseort och lefnadssätt_.
Skandinavien är den poetiska örnens hemland. Han bygger och låter ofta
se sig där. Assar Lindeblad, som omnämner detta, säger sig äfven
därföre älska Sverige:
"_Jag älskar Sverige, det sköna land_;
-- -- -- -- --
_Där bygga örnar på bergens topp_." etc.
Sina ungar uppföder han än i skyn, än på lösa fjällspetsar, dem han
inredt till vaggor. Så säger Rudolph:
"_Dig vaggade storm I skötet af sky_."
Och på ett annat ställe:
"_På fjällarnas spets,
Som vagga dig gaf,
Du får ock din graf_."
Detta bestyrker äfven Sondén, jämte det han antyder orsaken till örnens
lust att bygga i höjden, som orden lyda:
"_I skyn på branta klippor är mitt bo,
Ty jordens låga kryp ej andas där_."
Märkvärdig är uppgiften af _Son i Örnskog_ i Helsingfors Morgonblad,
som tyckes röja, det örnen någon gång gör bo i furar, såsom det heter i
hans sång:
"_Se så!--O skuldra, fast sona en granit,
Som furans gren med örnens näste ofvan_."
Detta är troligen ett misstag, föranledt däraf, att örnar ofta visa sig
i furutoppar, gungade af stormen, och blott se, utan äfven kunna höra,
att det är en örn, som gungas. Så säger Rdd uti kalendern Psyche:
"_Och stormen, den hördes I furarne gunga
En vingstark örn_."
Den poetiska örnen kläcker ej sina ungar. De äro ursprungligen till i
sin fulla utbildning, men sakna lif, till dess de blifvit kysste af
solstrålen. Så säger Rudolph:
"_Då solen slog opp
Sin härliga blick,
Den stråle, som först
Uppvaknande gick
Ur morgonens tjäll,
Dig kysste till lif_."
Örnarnes afföda är icke alltid örnar; det händer, att en del af ungarne
bli svanor; dock uppfostra de alla i samma hus. Så säger Carl i Poetisk
kalender för 1822:
"_Vilda örnar, milda svanor,
Syskon i ett enda hus_."
Detta låter nästan otroligt, dock talar för sanningen däraf den
utomordentliga lust till bad, både örnar och svanor röja och som
tydeligen har sin grund i någon gemensam vana från yngre år och från
samma föräldrars hus. Om denna badlust tala flere skalder. Så säger
Euphrosyne om örnen:
"_Att den, som lefver
För det omätliga,
Måste där bada
Glänsande vingen,
Vill han i lifvet
Stilla sin längtan_."
Med henne instämmer Bahr i sina dikter:
"_Se, huru örnen flög,
Se, hur han sväfvar hög,
Stolt af det ädla lopp.----
Badar i ljusets flod
Vingen med lust och mod_."
Carl, i Poetisk kalender för 1819, låter svanen säga:
"_Vinkad till Apollo genom drömmar,
Får jag bada mig i välljuds strömmar_." etc.
Allt vittnar för sanningen af ofvan anförda sats. Den poetiska örnens
föda, den han mera drickande än ätande njuter, är eter, eld, kraft,
mod, frihet och ljus m.m. Så säger Rudolph:
"_I eterns svall
Du släckte din törst;
Drack kraft och drack mod
Och frihet och ljus_."
Häri instämmer Dahlgren:
"_Under det örnen
Längtansfull ilar
Upp emot solen
För att få dricka
Eldens och lifvets
Himmelska sötma
Ur hennes bröst_."
En Spegelian är i detta fall Ingelman, som skrifver:
"_Öfver jorden himlen hänger,
Lik en bister örn, som ser
På det rädda rofvet ner
Och uti snärjande kretsar sig svänger_."
Han tyckes nämligen antaga, att örnen lefde af jordiskt rof, hvilket
han troligen skall hafva svårt att bevisa.
Den poetiska örnen är ganska seglifvad, dock sätter han genast
klippingen till, så snart han träffas i vingen, en underrättelse, som
säkert är kärkommen för jägare, hvilka kunde stöta på detta ädla djur.
Så säger Tegnér:
"_Och den flyktande tid,
Lik en vingskjuten örn,
Faller död där bredvid_."
För sanningen af denna uppgift är dock svårt att uteslutande borga, så
mycket mer som yngre naturforskare synas yrka, att örnen på intet sätt
kan såras. Det må sen komma af hans luftiga kropp eller af hans höga
flykt, alltnog, så säger Rudolph:
"_Ej pilen dig nått,
Försåtet har sändt;
Den studsande vändt
Från luftiga slott
Mot ljusskygga snår
Nedstörtad tillbaka_."
Någon gång har man äfven sett örnen i stället för vingar betjäna sig af
skepp för sina färder i luften, och skola dessa fartyg vara till
konstruktionen lika de gamla nordiska drakarne. Så säger om honom
Rudolph:
"_Sin drake på djupet af glittrande fjord
Då lägger den vingstarke kung.
Och fastän hon flyr från mörknande jord,
Den last kännes icke för tung_."
[Jag har förstått luften med uttrycket: glittrande fjord,
ehuru jag är viss på att däremot mycket kan invändas af de
prosaiska lastdjur, som vilja taga allt efter ordalydelsen.]
De nyaste forskningar bestyrka, att den poetiska örnen aldrig kan
fångas och upphöra att bero af sig själf. Flere uppgifter hos Rudolph
bestyrka detta; så säger han:
"_Du känner ej lag,
Som du åt dig själf
Ej bjudande gaf_."
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde:
"_Förakt för det grus,
Där krälande slaf,
Som snäckan sitt hus,
Framsläpar sin lott
Af nesa och brott,
Som bojornas tvång
Förhånande skänkte_."
Detta bestyrker --et--, som låter örnen säga:
"_Blott där har jag hemmet,
Där förr ock det varit_."
Allra tydligast yttrar sig dock Sondéns örn:
"_Ej svekets snaror, ej försåtets dolk,
Ej hatets pil kan hinna luftens drott_."
Euphrosyne, som sjunger om _den fångna örnen i bur_, måste därföre
tagit miste på hela fågelarten, kanske poetiskt kallat en hök eller
någon annan fångbar fågel örn. I alla fall förorsakar en sådan lust att
adla de jordiska föremålen då och då missförstånd, såsom nu är
händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än
den verkliga allmänna poetiska örnen, då hon låter sin örn sjunga:
"_Ränkfulla snaror
Slöto i nesliga
Bojor min ungdoms
Djärfva förmåga,
Ville vid gruset
Stänga de höga,
De himmelska tankar_."
Detta kan man kalla att hafva starkt adlat en hök eller något dylikt
fjäderfä.
Den poetiska örnen är en konung öfver icke mindre folklika undersåtar
än någon annan jordisk regents, och hans slott står på så fast
grundval, att åtminstone ingen pålning varit nödvändig. Så säger den
storsinta Sondénska härskaren:
"_Jag konung är för luftens fria folk,
På järn, granit och marmor står mitt slott_."
Vid sina lustfärder till solen begagnar örnen, som sagdt är, dels
vingar, dels skepp. Stundom täckes han dock göra en promenad dit opp
till fots. Så säger Rudolph:
"_Men världsögats blick
Med kärlek då ler
Som förr, när du gick
Upp mot det, än ner
Till dig_."----
Angående den poetiska örnens ålder äro uppgifterna ingalunda
öfverensstämmande. Rudolph själf säger på ett ställe, att "hans lif är
en dag"; på ett annat, att han "sett släkter födas till gråt."
Euphrosyne säger om sin hök, att han sutit fången från urminnes tider.
Troligast är, att den poetiska örnen icke är långlifvad.
Denna örn är vidare utomordentligt storsint, högsint, veksint,
trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af
lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och
härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m.m.
Upplyftande som hans lif varit, så är äfven den poetiska örnens död.
Ensam vill han skiljas hädan, såsom han här lefvat ensam.
"_Du lefde, du dör
Så ensam. Ej hör
Ett öra din suck,
Då dödskvalets storm
Tungt häfver ditt bröst_."
När han sålunda kreperat, bränns han till aska vid "hans kungliga väns
kringstrålande fart." Då hvirfla vindarne fram till fjällarnas kam och
"_Stämmande in
I sfärernas takt,
De kväda ned makt
En grafsång_"
för honom, och han har en värld till sin grift,
"_Med molnen till stod
Och stjärnor till skrift_."
Sålunda beskrifves hans slut i den Rudolphska Eddan. Otvifvelaktigt
vore mycket att tilläggas. Det, som är anfördt, torde dock i någon mån
fylla den lucka, som hittills i detta afseende funnits i ornitologien.
Utom _Aqvila poetica vulgaris_ har författaren haft tillfälle att
inhämta uppgifter om tre andra arter af den poetiska örnen. Dessa
uppgifter äro beklagligtvis icke många; det är dock troligt, att vid
ifrigare forskningar och större tillgång på källor bättre resultater ej
skola uteblifva. De författare, som hvar för sig försett mitt system
med en ny art under det poetiska örnsläktet, äro: Tegnér, --et-- i
kalendern Vinterblommor samt Ingelman.
Den första och förnämsta af dessa arter, så hvad kraft som öfriga
meriter angår, är:

_Aqvila p. chronometer. (Tidens örn)._
Efter allt, hvad det ringa förrådet af källor låtit mig inhämta, har
ingen annan upptäckt eller med ringaste upplysning bestyrkt tillvaron
af denna härliga art af örnsläktet än Ingelman. Det är synd, att han,
som haft tillfälle att observera den väldiga fågeln, lämnat om honom så
knapphändiga notiser. Intet annat än den stora upptäckten kan urskulda
hans efterlåtenhet att utförligare utreda densamma. Kanske får man dock
framdeles hoppas något mer af honom i detta afseende. En fruktan att ej
förbli den första, som gifvit den lärda världen denna dyrbara gåfva,
har troligen föranledt det brådskande i hans uppgifter. Han säger om
sin örn intet mer än att:
"Tidens örn _far opp i ringar,
Och hvar ring är ju ett år,
Mänskligheten tar han uppå sina vingar,
Och hans bana opp mot solen går_."
Jag har tvekat, om jag skulle benämna denna örnart efter dess
upptäckare eller låta bli därmed, tills han genom vidsträcktare
uppgifter mer tillägnat sig äran af sin upptäckt; att jag stannat vid
det senare alternativet, hoppas jag skall ursäktas.
Den andra arten är:

_Aqvila p. Psyche. (Själörn)._
Detta märkvärdiga naturfenomen är upptäckt af Tegnér. Det är en örn med
fjärilvingar. I landsorterna har jag hört talas om en själ, som
troligen är det populära namnet på denna örn. Ingen sade sig hafva sett
densamma, utan allt, hvad man om själens skick visste, var supposition
blott. Så mycket viktigare äro därföre de upplysningar, Tegnér om den
meddelar. Så säger han:
"_Den arma Psyche, huru än hon svingar,
På jorden är en örn--med fjärilvingar;
Men hennes vingar växa i det blå,
Där solar flyga, änglaharpor slå_."
Det är ganska anmärkningsvärdt, att denna örn med sina små fjärilvingar
kan svinga omkring och höja sig till det blå för att låta vingarna
växa; dock:
"_I himmel och på jord finns mer, Horatio,
Än er filosofi kan drömma om_."
Så säger Shakespeare, och detta ordspråk må man visst lämpa till detta
fall.
Den tredje arten är:

_Aqvila p. Stella. (Stjärnörn)._
Arten är upptäckt af --et-- och förekommer omnämnd i kalendern
Vinterblommor.--Dessa fåglar synas till tusendetals på firmamentet
under vinternätterna. De kallas af allmogen stjärnor. Ingen före --et--
har dock haft tillfälle att få ned någon af dem för att närmare kunna
utreda, till hvilket fågelslag de höra. Den lärde auktorn lämnar om dem
också ingen annan underrättelse, än att de äro eviga och lyftas på
starkare vingar än han. Som orden lyda:
"_Varen mig hälsade,
Eviga stjärnor,
I, världsrymdens örnar,
Som lyftens på starkare
Vingar än jag_."
Sålunda har jag sökt att på vetenskapens altare offra en skärf. Vid
bättre tillfälle och med mera utvägar kan i en framtid möjligtvis
samlingen ökas.


FRU LENNGREN.

Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man äfven här önskade
kunna skatta en gärd, var född _Malmstedt_, i Upsala år 1754, och
genomlefde en period i svenska litteraturen, då vitterbeten var tronen
lika nära som regenten själf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med
en friskhet och liflighet som under ingen annan tid, icke en gång under
den litterärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel,
röjts hos densamma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska
förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska
skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m.fl.
dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva
dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem
ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru
Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden
af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad
af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande
på hennes talang af åsikter, som voro tidens och som genom detta
umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpliktad
att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som
karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan
öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till
mognad just genom åsikter, inhämtade medelst samma umgänge från samma
tid. Ty onekligt är, att till konstandans hufvudsakliga fordran då
hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en
bestämdhet i tanken, som lika litet tålte en abstraktionssats, hvars
sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes,
som någon inbillningen mutande bild utan egenskapen att kunna uthärda
förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den
gamla klassiska tidens anda en stor likhet rum; den härstammade också
från Frankrike, där väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens
mönster.
I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton
af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig
klippa för en uppgående konstnärstalang. Endast geniet i ordets högsta