Samlade arbeten II - 05

Man älskar ej att se en soldatesk,
Som minnes annat än sin plikt för stunden.
Farväl, min general, en sak af vikt,
En obehaglig sak, i nära samband
Med tidens andra tecken, kallar mig."
Han hade talat. Generalen gick,
Och i sitt förmak trädde nu Potemkin.
Församlade vid dörren stodo där
I hopp och fruktan officerare
Af skilda vapen, grader, uniformer;
Och fursten såg dem, styrde stolt sin gång
Emot dem, stannade och öfverfor
En stund med blicken under tystnad skaran
Och höjde snart sin röst till stränga ord:
"Man sett i dag er, herrar öfverstar
Af fjärde, femte, sjunde regementet,
Er subalterner äfvenså af linjen
Och, Platoff, er, Markoff, er, kort, er alla
Förverka edra värjor.--Inga svar,
Alldeles inga ord till ursäkt, inga!
Det är vår kejsarinnas höga namnsdag,
Som nu gör nåd.--
I hvilka tider lefva vi? Soldaten
Betraktas som kantrat af ett befäl,
Som gjort ett par kampanjer vid hans sida;
Han smeks, han skonas, man förbiser allt,
Blott ej hans ärr, och samma skonsamhet
Begär man för sig själf. Markoff, se på er!
Är det af reglementet ni befalls
Att suspendera en af edra knappar?
Och denna orden, Platoff, kring er hals,--
Säg, fruktar ni att skiljas alltför mycket
Från hopen, om den blottas litet mer?
Hvad skick! Soldatbulvaner vore bättre
Än krigare, som ingen lydnad känna.--
Ni ler?--Jag ber er, ingen min! Och ni,
Ni med den rusigt nöjda blicken, Kulneff,
Hvad gör er fröjd? Att er piket kanske
Så väl höll folket nyss ifrån paraden?--
O Ryssland, Ryssland, själen i din styrka
Var ordningen, var själfförsakelsen
Hos dina söner; slockna får den ej.--
Furst Voldmar Paulovitsch, ni dröjer kvar,
Ni följer mig. Ännu en gång, er andra
Benådar kejsarinnans namnsdag."
Sagdt.
Till kabinettet gick Potemkin åter,
Den unge fursten följde tyst hans steg.
Och tystnad rådde länge mellan båda,
På ottomanen satte sig Potemkin
Och lät sitt hufvud sjunka i sin hand;
Den unge fursten väntade och teg.
När så en stund förflutit och en annan,
Tog Krimbetvingarn ordet, höjde sig
Och fäste skarpt sin örnblick på furst Voldmar:
"Man talt om uppror", sade han, "om trots
Emot en ordning, på hvars fasta grundval
Personers väl, familjers, staters, hvilar,
Jag menar uppror mot föräldramakt,
Och sådant i vårt fosterland, i Ryssland;
Är denna händelse er obekant?"
Den unge fursten teg, den äldre fortfor:
"En yngling, en af våra främsta släkter,
Förvillad troligtvis af tidens gift,
Ett svärmeri om mänskojämlikheten,
Har, glömmande sig själf, sin plikt som son,
Sin aktning för en följd af stora anor,
Sig sänkt i en mesallians, hvars blygd
Till lycka här ännu ej ägt sin like;
Ni vet kanhända denne ynglings namn?"
Han talte så; ej bidande ett svar,
Begynte han med dämpad stämma åter:
"En furste; lysande föräldrars hopp,
Emottar vid sin faders död i arf
Den ena af hans stora egendomar.
Han kommer till sitt landtgods, fäster där
Sitt unga öga på en ung slafvinna;
En vacker kind, en fyllig barm,--hvad skatt
Att öfverväga alla andra värden!
Alltnog, han väljer henne för sitt nöje,
Fördöljer henne, hvar,--man vet det ej,
Och offrar tvenne år åt sin förtjusning.
Man väntat, att på detta rus af sällhet
En mättnad skulle följa och excessen
Få lämnas åt förlåtelsen och glömskan;
Men nej! En dag sitt höga slott igen
Besöker fursten, som emellertid
Förvärfvat grader här bland våra leder,
En maka för han med sig, en gemål,
Men hvem?--O fräckhet utan gräns!--Slafvinnan.
Ännu får saken dock ej allmängöras,
Familjbetänkligheter hindra detta,
Blott några få förtrogna känna den.
Så flykta åter år, och medan fursten
På ärans fält sig nya lagrar skär,
Befolkas fursteborgen med bastarder.
Till slut kan nesan icke döljas mer,
Den röjs, och ryktet hinner furstens mor,
Hvars hjärta nära brister af förtviflan.--
Nu, Voldmar Paulovitsch, är taflan färdig,
Kompositionen väcker ens förvåning;
Ni målat själf, är den natursann, säg?"
En vink han gaf, ett tecken, att han nu
Besvaras ville, och i liknöjdt lugn
Mot handen sänkte han sitt hufvud åter.
Att ge sin återhållna vrede ord
Behöfde ej den stolte Voldmar manas:
"Jag känt en furste", sade han, "i arf
Ett slott han fick, med slottet en slafvinna;
Slafvinna,--ja, hon var det, tills hans öga
I hennes såg, då var hon det ej mer.
Ej rodnaden på hennes kinder dock,
Ej hennes yppigt höjda barm--som ni,
Min furste, sagt--gaf friheten åt henne;
Hon fick den af ett hjärta för ett hjärta,
Och mer hon fick än frihet, fick beskydd
Hos en af Rysslands ädlaste furstinnor.
När, dyrkad i en krets af änglar där,
Hon vecklat ut sin rika blomnings skatter,
Blef hon sin forna herres maka:--han
Står här och väntar, furste, nu sin dom."
Han slöt. Den mäktige Potemkin tog
Med oförändradt lugn till ordet åter:
"Vår milda kejsarinna, själf en moder,
Har ömmat för er ädla moders smärta,
Har velat skona henne för den blygd
Att som sin dotter hälsa en slafvinna;
Dess höga vishet insett, att ett rike
Af Rysslands vidd behöfver sammanhållas
Af fasta band, att hvar atom, som störs,
Ger fart till rubbning i det stora hela;
Hon tolkar nu sin vilja genom mig:
Furst Voldmar Paulovitsch, er tjänst behöfs
I Tomsk, behöfs där ögonblickligt nu;
Er egendom förvaltas under tiden
Med kejsarinnans bifall af er mor.
Er resa--därom har man dragit omsorg,
Ett ekipage är tillreds. I Tomsk
Har ni att vänta edra instruktioner.
Farväl!"
Från Voldmars kinder bloden flytt,
Förisad stod han en minut och såg
Med ofrånvända blickar på Potemkin.
"Er tillhör makten", sade han till slut,
"Men jag är man och får ej fly till böner.
En finns, som kunde be för mig, för sig,
Men hon skall stötas bort, där hon ej höres.
Ja, utom henne, furste, finnas två,
Som kanske finge bedja; o, men de
Förmå ännu knappt nämna fadersnamnet.
En fråga dock, den sista: Förs jag bort
Att lefvande begrafvas, eller får
På jorden än jag återse de mina?"
Då stod den ädle furst Potemkin opp
Och tog hans hand: "Furst Voldmar Paulovitsch,
Jag känt er far, han stod vid denna sida
I stridens larm; för hans skull ville jag
Den spotska sonens hårda öde mildra.
Jag vet en gammal regel: lyd och vänta!
Jag ger er den, jag kan ej mer; farväl!"


ÅTTONDE SÅNGEN.

Där han så, af egna känslor sliten
Står i osäll tvekan, själf sitt offer,
Ser han dagen fly och kvällen sakta
Öfver jorden höja purpurvingen.
Hvilket sorl af obekanta röster,
Hvilken otämd yras vilda jubel
Skallar nu, Moskva, kring dina stränder
Från furst Voldmars slott, det förr så tysta?
Är det så hans unga maka sörjer
Kärlekens och lifvets blomsterdagar,
Hjärtats första lycka, flydd med honom?
Sky att fråga! Främlingar från Volga
Äga slottet, tygelfria slafvar,
Af Natalia Feodorovna sända,
Af den ädle furstens stolta moder.
Men förjagad, skygdlös, har Nadeschda
Sökt sin barndoms låga hydda åter
Och af lyckans alla gåfvor bärgat
Tvenne späda söner blott.--I blommor
Har naturens vår sig klädt, sen vinter
Öfver hennes hjärtas vår sig lade;
Och hon gömmer nu sin sorg i skuggan
Af en löfrik häck vid samma bölja,
Där hon femtonårig fordom ofta
Speglat sina morgonljusa löjen.
Stum på gräsets matta nära stranden
Nu hon sitter, sänker som i drömmar
Stundom ned sin marmorhvita panna,
Tills på nytt ett gny af vilda fröjder
Skallar genom nejdens lugn från slottet
Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar.
Dock ej sorg blott talar milda ögat,
Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar
För en fläkt i lundens löf, för trastens
Skarpa drill från topparna i skogen.
Fly hon ville, fly långt bort från nejden,
Så det tyckes, nänns dock icke störa
Slumrarn i sin famn, den späde Igor,
Som så långt ifrån och dock så nära
Till sin mors bekymmer somnat stilla,
Medan yr på stranden än hans broder
Jagar sländor, vilsnade från vattnet.
Så hon dröjer; hvadan hennes oro?
Budskap kommit: "Du, som lärt att bära
Utan klagan sorger, lärt för andras
Tröst försaka egen, o furstinna,
Som ett helgon kär för våra hyddor,
Längre får du ej vår glädje vara:
Vilda falkar jaga dufvan, skynda,
Han är här, din makes broder, Dmitri."
Än en gång har hon blott velat säga
Sitt farväl åt ställen, dyra, fulla
Af en snabbt försvunnen barndoms minnen.--
Solen sjunker, skuggorna förlängas;
O, en skugga, mörkare än alla,
Skymtar, rör sig mellan träden, nalkas;
Det är Dmitri.--På det späda rofvet
Ren hans eldblick fallit; segern vinkar,
År af strider, feberyra drömmar,
Dystra dagar, nätter utan hvila
Skola gäldas nu. En blink, och målet
Har han nått.--Dock, under! Se, hans anlet
Byter färg; han döljer sig, han tvekar,
I den ädla kvinnans anblick fången.
Denna bild, hur lik, och dock hur olik
Den, som, en gång skådad, outplånlig
I hans halft förbrunna öga stannat!
Sin slafvinna sökte han, den forna
Vårligt ljufva, rosenlika tärnan,
Och en mor, en bleknad mor han finner,
Tidigt ren i lifvets allvar mognad,
Med försakelsens och sorgens adel
Kring sin panna. Sakta! Se, han skyggar,
Dunkla makter kämpa i hans inre:
Skall han dröja, eller skall han framgå?--
Där han så, af egna känslor sliten,
Står i osäll tvekan, själf sitt offer,
Ser han dagen fly och kvällen sakta
Öfver jorden höja purpurvingen;
Och emellan sina pulsars svallning
Hör han som ur fjärran röster tala,
Tysta, svaga, brutna anderöster:
"Dmitri, se, naturens hvila stundar,
Lugnets, sömnens, glömskans blida välde.
Ren med mattad sång i skogen kallar
Fågeln hem sin maka, träden hviska
Tysta afskedssuckar blott åt vinden,
Och ur luftens rymder, trött att irra,
Sjunker sval på blomsterbäddar daggen.
Dmitri, frid vill jord och himmel äga,
Hvarför stormar utan ro ditt hjärta?"
Orden hör han, som emellan vågens
Bränning seglarn från den strand, han lämnat,
Hör ännu ett vallhorns sista toner,
Och han suckar, och hans blickar söka
Som af blygsel marken, tills ånyo
Stormens andar vakna och hans läppar
Ljudlöst tolka deras mörka maning:
"Dmitri, svage, skräms du af en aftons
Ljusa stillhet, af en värnlös kvinnas
Bleka kind? Har under år du kämpat,
För att svikta i din segers timme?
Upp, en lögn dig gäckar! Hvad är lugnet?
Vreda stormars korta slummer endast.
Vill du skona, glömma och försonas?
Dmitri, frid är himlens lott och grafvens,
Men på jorden hatar broder broder."--
När han sagt det, ser han opp, som skulle
Nu beslutet mognat. Var det slumpens,
Var det oskuldsskyddarns verk, han varsnar?
Med ett veck af modrens slöja fläktar
Nu, just nu, den vakna brodren sakta
Från den söfdas kind en tår och varnar
Tyst sin moder att ej gråta flera.
Genomilad af en rysning, vänder
Broderhatarn bort sitt anlet, stunden
Är försvunnen åter, och bemanna
Måste han på nytt sitt mod, som sviktar.
Bort han smyger, som om här han kände
Af försvurna makters spel sig omhvärfd,
Vill i skogens djup i frihet andas
Några stunder och med stadgad seger
Öfver hjärtats uppror återkomma.
Knappt så långt han hunnit, att af bäcken,
Från hvars strand han nyss sin vandring börjat,
Sorlet mer i kvällens lugn ej hördes,
När i ödsligheten oförmodadt
Af en syn på nytt han öfverraskas.
På en mossig häll framför hans fötter
Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad,
Lik en stod, ur gråa klippan huggen.
Målet tycktes han ej blott för dagens
Färder nått, men för sin lefnads långa
Vandring äfven; blott med möda höjde
Mot den kommande han än sitt öga.
"Främling, granne", så han sade, "broder,
Du, hvars blick ej än som min af dödens
Skuggor skyms, säg, har i dessa nejder
Du en kvinna sett, vår ädle furstes
Helgonmilda, olycksfödda maka?
Länge här jag henne sökt förgäfves,
Och min kraft förgått, min dag är liden;
Sågs hon, o, ledsaga då till henne
Mig, den brutne, döende, hvars hjärta
Klappar fridlöst nu de sista slagen."
Så den gamle, och furst Dmitri känner
Vårdarn af hans broders slott, Vladimir;
Men med hatten djupt på pannan nedtryckt,
Rädd att röjas, börjar han och talar:
"Gubbe, säg mig, har ock du en börda
På ditt sinne, som förbittrar lifvet
Och gör döden tung? Din furstes maka
Söker du; för hvilket brott mot henne
Vill du tigga nåd vid hennes fötter?"
Än, med lifvets sista styrka samlad,
Reste sig minutligt opp den gamle:
"Främling", sade han, "i hvilket vilddjurs
Är min hamn förbytt, då så du frågar?
Dock, en främling är du, såg ej henne,
Visste ej, att blott en tigers like
Mot en sådan bryta kan.--Dock, brutit
Har den gamle, fast mot henne icke.
Se, det oerhörda, aldrig sedda,
Såg jag, hörde jag; min furstes maka
Såg jag från hans eget slott förjagas
På hans egen moders bud. O främling,
Tigande, med tvenne späda söner,
En vid högra, en vid vänstra handen,
Gick hon bort från öfverflöd och lycka
Till sin fosterfaders öde koja.
Ingen såg dock henne gråta, ingen
Henne klaga hört; att trösta andra
Lefver hon, en ängel själf, som höjes
Öfver jordens lust och nöd.
Främling, stunden lider. Nalkas kunde
Icke hon med bön sin makes moder;
Där fanns Dmitri, han, förföljarn, hotfull
Väntande sitt rof.--Dock, detta öga
Grät för henne, dessa läppar bådo
Böner, dem hon själf ej nu fick bedja.
Tyngd af år och sorger, tog jag vägen
Till min forna herres slott vid Volga,
Till Natalia Feodorovnas boning.
Stängd var porten för den gamle, trogne
Tjänarn nu; i dagar och i nätter
Låg jag under himlens tak där ute,
Väntande att få furstinnan skåda.
Och hon syntes; som ett djur i stoftet
Kröp jag till den stoltas fötter, tiggde
Om förbarmning för min furstes maka,
För hans barn.--Bönhörelsen af fega
Slafvars gissel fick jag, tills jag hånfullt
Stöttes bort att börja återfärden.
När jag så, föraktad, slagen, krossad,
Lämnade mitt forna hemvist, tändes
I mitt hjärta harmens vilda låga,
Och i trakter, fordom fridens, höjde
Jag förbannelsens och hämndens verop:
'Ve dig, ve, Natalia Feodorovna,
Som mot egen blod af stolthet rasar!
Utan kärlek, ensam, må du lefva,
Aldrig glädjas af ett barnbarns joller
Och, då döden nalkas efterlängtad,
Legda händer dina ögon sluta!'
Och jag mindes furstens broder, Dmitri,
Honom, på hvars hjässa skulden hvilar,
Och jag ropte,--främling, rys att höra
Hatets ord:
'Dubbelt, dubbelt ve dig, vilde Dmitri,
Du, hvars svarta afund allt förvållat!
Vattenblomma utan frukter vare
Den välsignelse, jag ofta kallat
Öfver dina lockar ned, då fordom
I min famn, ett skuldlöst barn, du lekte.
Hemlös, fridlös, hopplös, af ditt eget
Hjärtas ormar sliten, må du irra
Mot ett mål, som flyr dig och som, hunnet,
Stöter dig med bruten kraft tillbaka!'
Så jag ropte.--Jag har hatat, broder;
Att jag hatat, är den skuld, mig trycker,
Jag vill dö med frid."
I häpen stumhet
Stod furst Dmitri, men den gamle fortfor:
"Du, som än kanske af lifvet pröfvat
Blott dess sötma, byts din lott, och fräter
Sorgens eller aggets gift ditt sinne,
Sök då henne, som jag fåfängt sökte.
Mången storm hon stillat, mången smärta
Har hon läkt, på hennes lugn ren mången
Lagt ett skuldbelastadt hjärtas börda;
Alven jag, om hennes fot jag hunnit,
Skulle lärt att glömma och förlåta,
Skulle somnat lugn."
Han teg. En tystnad,
Djup som grafvens, rådde några stunder.
Då steg Dmitri fram och tog den gamles
Hand i sin: "Kom, följ mig", så han sade,
"Jag vill leda dig och visa vägen.
När du hunnit den, du söker, bringa
Från ledsagarn då till lön en hälsning,
Säg: Vid denna bäck, på dessa blommor,
Föll för Dmitris hand hans falk, som eggad
Ville röfva bort hans broders dufva.
När hon ryser då för namnet Dmitri,
Säg: O kvinna, Dmitris kraft är bruten,
Blott med möda mina steg han stödde,
Fridlös själf mig förande till friden."
Sagdt; och till Nadeschdas sida hunnen,
Lämnade han tyst den gamle, flydde,
Lik en skugga, dyster, bort i fjärran
Och försvann i obekanta öden.


NIONDE SÅNGEN.

Hvilken sällhet att till alla kunna hinna,
Kunna ordna alla brister
Och en liten blomstergärd af frid och lycka
Blott med hjärtats vilja skapa!
Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Hos Natalia Feodorovna
I furstinnans höga, hvita slott vid Volga
Tagit hvila öfver natten.
Det var morgon, härligt lyste sommarsolen
Öfver landet, öfver floden,
Och den höga monarkinnan stod förklarad
I det öppna fönstrets svalka;
Vid dess sida, fast på afstånd, stod furstinnan,
Och vid närmsta slutna fönster
Krimbetvingarn, furst Potemkin, och den gamle
Amiralen, gref Bestuscheff.
Tystnad rådde, tills den höga kejsarinnan
Lyfte rörd sin hand och talte:
"Hvilken anblick, hvilken tafla, ljuf och verklig,
Dessa sekelgamla lönnar,
Mellan gula, skördbetyngda stränder floden,
Och på afstånd kullar, lunder!
Säkert bor ett lyckligt folk i dessa hyddor,
Som emellan löfven skymta
Gladt i våra färger, röda, hvita, blåa,
Nästan trängande hvarandra.
Tack, Natalia Feodorovna, som en moder
Är för mina barn vid Volga!"
Så hon sade, och med mildhet åt furstinnan
Räckte hon den sänkta handen.
Slottets stolta ägarinna kysste ödmjukt
Denna fina hand och sade:
"O min dyra kejsarinna, lätt min omsorg
Var för dessa bygders trefnad,
Var den trogna odlarinnan blott, hvars möda
Icke tynger, då i höjden
Bor en sol, som, aldrig tröttad, öfver landen
Sänder varma sommardagar."
Så hon sade. Kejsarinnan log med mildhet
Och fann godt begynna åter:
"Ofta, ofta har jag skattat deras lycka,
Som ett mindre rike styra,
Blott en ringa krets, som lätt ett vaksamt öga
Mäta kan och öfverskåda.
Hvilken sällhet att till alla kunna hinna,
Kunna ordna alla brister
Och en liten blomstergård af frid och lycka
Blott med hjärtats vilja skapa!
Säg, Potemkin, ni, som finner råd för mycket,
Säg mig, hur skall Katarina
Få sitt Ryssland öfverallt som här vid Volgas
Vackra stränder ljust och bördigt?"
Så den höga; vid dess fråga furst Potemkin
Böjde djupt sitt ädla hufvud
Och med ögat åter höjdt mot kejsarinnan
Svarte mellan lek och allvar:
"Blott ett medel, blott ett enda har jag funnit,
Måtte detta bli begagnadt:
Att vår dyra kejsarinna lefver länge."--
Så Potemkin; och den höga log åt svaret,
Log ett ögonblick allenast;
Då till allvar byttes åter milda löjet,
Och hon drog en suck och sade:
"Jag är kvinna, blott en kvinnas är min styrka;
O, en manlig hand behöfdes
Att gestalta detta gränslöst vida välde,
Till sin glanspunkt lyfta Ryssland.
Om med offret af mitt lif jag kunde köpa
Dig ur grafven, store Peter!
Gref Bestuscheff, ni hans trogne vapenbroder,
Ädla minne från hans tider,
Säkert ville ni mitt sällskap bli i döden
För en vinning, stor som denna?"
Så hon sade. I den gamle krigarns ögon
Stego tårar, och han svarte:
"Kejsarinna, detta vinterhöljda hufvud
Kan ej någon lösen vara
För en återköpt minut af lif åt Peter;
Om det kunde, stod han för er,
Sade: 'Dotter, höga dotter, din är spiran,
Jag har verkat, jag vill hvila:
Mer än du har icke Peter älskat Ryssland,
Och hans kärlek var hans styrka'."
Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Fick en glädjetår i ögat,
Men hon sade: "Jag är lycklig denna morgon,
Jag vill skåda andras lycka.
Furst Potemkin, låt befalla våra vagnar!
Jag vill göra promenader
Till de ljusa, vackra hyddorna där borta
Och betrakta deras inre."
Sagdt. Men häpnad slog furstinnans stolta sinne,
Och hon skyndade att svara:
"O, min dyra härskarinna, öfver fälten
Leda endast smala stigar,
Utan våda kan med vagnar man ej komma
Till den lilla byn i fjärran.
Min är skulden; om jag anat denna önskan,
Hade vägen varit banad."
Kejsarinnan log i mildhet blott och sade:
"Intet hinder, min Natalia!
När som här jag har naturen glad och härlig
Öfver, under mig, omkring mig,
Går jag gärna, vandrar ofta vida längre
Än till byn den korta färden.
Kommen, kommen!"
Då sitt knä furstinnan böjde
För den höga, bad och talte:
"Välj ett annat nöje, milda kejsarinna;
Morgondimman knappt sig skingrat,
Svala vindar, då er värma öks af gången,
Skada lätt er dyra hälsa.
Millioner blicka opp med mig och bedja,
Låt oss icke bedja fåfängt!"
"Stilla, stilla, ingen oro mer, Natalia",
Bjöd och talte kejsarinnan,
"Denna varma blomdoft, denna blåa himmel
Har i Petersburg jag sällan.
Upp, mitt sällskap, kavaljerer! Min värdinna
Är väl god och visar vägen."
Så hon sade, och i blinken var hon färdig,
Henne följde tyst furstinnan,
Furst Potemkin och den ädle gref Bestuscheff.
Och till byn de styrde färden.
Nära slutet af den långa, smala stigen,
Mellan skördbetyngda slätter,
Låg en kulle, som för vandrarns öga länge
Dolde hyddorna och träden.
När dess höjning kejsarinnan nått omsider,
Såg den lilla byn hon nära,
Icke hyddor, endast målade tapeter,
Täcka byggnader på väfvar.
Och hon gick att dem beskåda, såg bakom dem,
Såg af torf blott låga kojor,
Lika iden, unnanskymda, fönsterlösa,
Mörka, dystra, mänskotomma.
Med en fin, förborgad skymt af harm på läppen
Och en ljungeld i sitt öga
Till den bleknande furstinnan hon sig vände,
Talte bittra ord och sade:
"Hvem har målat dessa hyddor, magnifika,
Då på afstånd de betraktas?
För min hofteater måste furst Potemkin
Söka få artisten anställd.
Men, furstinna, hvem bebor då dessa kojor,
Som af edra konstverk smyckas?
Med förundran har jag saknat glada landtmän
Så vid slottet som kring bygden.
Är det seden här, att folket drar sig unnan,
När en härskarinna nalkas?"
Så hon sade, och furstinnan ville svara,
Men den höga kejsarinnan
Gaf sin arm åt furst Potemkin i detsamma
Och begynte återfärden.
Hastigt skyndade furstinnan fram till busken,
Bröt bland rosorna den skönsta,
Men den gamle krigarn följde henne långsamt,
Bröt förutan val en annan.
Kejsarinnan mottog bådas bjudna gåfva,
Tackade med mildhet båda,
Men furstinnans blomma gaf hon åt Potemkin
Och behöll blott gref Bestuscheffs.
"Min värdinna", så hon sade, "ni förlåter,
Att jag slöser edra skatter,
Men jag älskar blommor, ger åt vänner gärna,
Som jag äfven tar af vänner,
Allt, som äger af sig själft sitt hela värde,
Utan flärd och svek på ytan."
Det blef tystnad, under tystnad hann man slottet;
Ur dess portar då med jubel
Trädde fram en mänskoskara, festligt smyckad,
Så furstinnan det förordnat.
Vägens båda sidor fyllde folkets rader,
Bleka, tynande gestalter
Böjde knä och strödde rika blomsterskatter
För de kommande på stigen.
Kejsarinnan såg till höger, såg till vänster,
Såg på gamla, såg på unga,
Och hon stannade omsider majestätlig
Mellan skarorna och talte:
"Min furstinna, jag vill lämna här ett minne
Af min vistelse på slottet;
Blif min tolk till edra bönder, fråga folket,
Hvad det önskar och behöfver."
Och furstinnan hörde budet, höjde rösten
Och förkunnade och sade:
"Mina barn, ifall min omsorg för ert bästa
Har förbisett några brister,
Är det unnadt den att yppa, hvad han önskar,
Som vill träda fram och tala."
Ingen yppade en önskan, ingen tycktes
Vilja träda fram och tala;
Tyst och knäböjd dröjde skaran, och den ena
Såg med tvekan på den andra.
Dock, omsider stod i hopen opp en gubbe,
Tankfull, dyster, hundraårig,
Kal i höjden sken hans hjässa, till hans gördel
Flöt det silfverhvita skägget;
Och han framsteg till furstinnan, och med dödens
Lugna allvar gaf han svaret:
"Härskarinna, dessa blommor mätta icke,
Gif åt folket bröd, det hungrar!"
Stum af häpnad stod furstinnan, men den höga
Kejsarinnan tog då ordet:
"Denne vördnadsvärde man från Peters tider
Blir er skyddling, gref Bestuscheff;
Ni, Potemkin, skall förfoga, att hans önskan
Blir, som jag bestämt det, uppfylld."
Sagdt; och åter inom slottets port hon trädde.
Där på afstånd från de andra
Stod en kvinna, skön, fast sorgen lagt sin blekhet
På de ädla anletsdragen.
Tvenne barn hon höll vid handen, tvenne gossar,
Späda, blomsterlika båda,
Och i ögat, af ett inre ljus förklaradt,
Låg en stilla bön i tåren.
Rysslands moder såg med rörelse den arma,
Såg den bedjande med undran,
Och hon stannade, en blick på sin värdinna
Liksom frågande hon fäste.
Och furstinnan märkte blicken, och hon talte
Till den obekanta vänligt:
"Säg mig, främling, ty förut jag er ej skådat,
Om en bön ert hjärta gömmer?
Om behofvet edra vackra kinder bleker,
Är vår kejsarinna nådig."
Så hon sade. Med sin stämmas milda bäfvan
Gaf till svar den obekanta:
"O furstinna, för att gifva, ej begära,
Står den arma kvinnan för er:
Genom er har lifvet unnat åt slafvinnan
Några ljusa år af sällhet;
Hvad hon äger, tvenne söner, nu hon bjuder
Som sin späda vedergällning.
O, min makes höga moder, af förbarmning
Tag er ädla blod tillbaka,
Jag är fattig, jag är värnlös, den förskjutna
Kan ej fostra furstesöner."
Så Nadeschda; men med knappt förborgad vrede
Tog furstinnan åter ordet:
"Tro ej, höga kejsarinna, hennes saga,
Låt vår ädla ätt ej skändas!
Djärf med panter af en fräck, förbjuden kärlek,
En bedragerska, hon kommer."
Rysslands moder, kejsarinnan Katarina.
Hörde hennes ord med saktmod:
"Min furstinna", så hon sade, "med förundran
Finner jag ert sätt att måla:
Öde kojor, vilda, hungertärda hamnar
Klär ni skönt i glans och färger,
Och på denna ljusa, rena, ädla kvinna
Skuggor, skuggor blott ni hopar."
Sagdt; och stilla på den bedjande hon sänkte
Med en stjärnas blick sitt öga,
Men hon talte: "Denna gåfva af en moder
Skulle alla ej förskjuta;
Vill ni skänka kejsarinnan Katarina
Edra båda vackra söner?"
Högt i gråt vid denna fråga brast Nadeschda,
Tårar kväfde hennes stämma,
Men med händren, på de spädas skuldror sänkta,
På den enas, på den andras,
Sköt hon båda sakta fram mot kejsarinnan,
Så besvarande dess fråga.
Rörd, af modren hennes gåfva, själf en moder,
Tog den höga monarkinnan,
Men hon smekte mildt de spädas ljusa lockar
Och till gifvarinnan sade:
"Katarina tar ej skänker utan genskänk,
Hon är van att återgälda;
Därför nämn en billig önskan, goda dotter,
Att sin skuld hon får betala."
I Nadeschdas glada öga glödde tåren,
Hennes bleka kinder brunno,
Och med sammanknäppta händer för den höga
Sjönk hon ned på knä och talte:
"Om en bön är mig förunnad, om en önskan,
Gif då, dyra härskarinna,
Åt den arma, snart förgråtna, ensam blefna
Hennes söners fader åter!"
Kejsarinnan log med sommarns ljusa dager;
"Alltför mycket", så hon sade,
"Har ni fordrat, en i ära mognad furste
För två späda furstesöner.
Min furstinna, om er önskan skall beviljas,
Måste ni er lösen öka,
Måste ge också er själf åt Katarina
Med ert hela varma hjärta."
Sagdt; och utan att ett svar förbida räckte
Åt den bedjande hon handen.
Slottets stolta ägarinna stod förstummad,
Furst Potemkin, gref Bestuscheff
Tego båda, blott af folkets skara höjdes
Gladt ett sakta sorl vid porten.
Rysslands moder, kejsarinnan Katarina,
Till sin adel då sig vände:
"Kavaljerer, låten ordna om min resa!
Sen min stora svit sig ökat,
Får jag längre ej besvära min värdinna,
Och till mitt Moskva jag längtar."



KAN EJ.

PERSONERNA:
v. DANN, rik egendomsherre på landet.
JULIA, hans brorsdotter.
AXEL FRANK, ung målare.
FRU BINGEN, hushållsfru hos v. Dann.
TRYGG, gammal trotjänare.
EN SLÄTMÅLARE, i arbete hos v. Dann.


FÖRSTA AKTEN.

(Teatern föreställer herr von Danns förmak, en stor,
rikt-möblerad sal.)

FÖRSTA SCENEN.
v. DANN.
v. DANN (kastande ett bref på sitt bord).
"Omöjligt, kan ej, går ej an!" Till slut
Skall man dock mer än mänska vara
För att i längden härda ut