Samlade arbeten II - 10

Om verkligt i Atridens våld han råkat har.
Dock bäfvar jag och känner, hur min blod blir stel
Vid tanken blott att se min faders härskarrätt
I strid med hans och välja mellan plikt och plikt.
O du, hvars helga altar jag så mången gång
Mitt offer bringat, Dike, tag den gärd ock nu,
Jag helgar dig på denna strand, hvars höga fjäll,
Som dina lagar fasta, trotsa storm och våg.
Allt, allt kan svikta, gäcka, rubbas, växla om,
Men evigt oföränderligt det rätta är.


ANDRA AKTEN.

(Samma landskap som i föregående akt.)

FÖRSTA SCENEN.
LEIOKRITOS. RHAISTES.
LEIOKRITOS.
Jag ser ett altar, tillredt nyss, och nytänd eld
Och offerdjuret bundet, allt tycks ordnadt stå,
Blott offrarn saknas. Var det här, du lämnade,
Leontes och den obekanta kvinnan nyss?
RHAISTES.
Här, ädle konung.
LEIOKRITOS.
Utan tvifvel är det han,
Som åter ärnat ägna åt en gudamakt
Sin hyllningsgärd. Besynnerlig, för mycket from,
Ja, grubblande sen någon tid han visat sig,
Af hvilken orsak vet jag ej; det vet jag blott,
Att mer än annat detta mitt bekymmer gör.
Men nu, hvar kan han vara?
RHAISTES.
Kanske såg han oss.
LEIOKRITOS.
Det kunde väl ej hindra oss att honom se.
RHAISTES.
Han väntade kanhända förebråelse;
Och smög sig bort i tysthet för att undgå dem.
LEIOKRITOS.
Klok är du, Rhaistes, klyftig att beräkna allt,
Ett blir dig gåtfullt dock: ett ädelt sinnelag.
RHAISTES.
Min mening var allenast, att han denna gång
Bort för ditt möte frukta.
LEIOKRITOS.
Nog. Gå, sök opp Leontes, jag vill dröja här
Och vänta honom, säkert finns i nejden han.
RHAISTES.
Om ej min gissning sviker, skall i löfvens hägn
Bland lundens oleastrar här han träffas snart.

ANDRA SCENEN.
LEIOKRITOS (ensam).
Du fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd
Så skefva ögon, att de se blott dig, då allt
Du så beräknar efter egen uselhet?
Han skulle frukta, han, Leontes gömma sig!
För hvem, för mig, sin fader? Denne yngling, van
Att gå sin bana öppet såsom Helios
Och trotsa allt, sin egen stränga dom blott ej;
Han skulle rädas för en handling, smyga sig
Föraktligt undan, då jag nalkas! Stod jag ej
Vid mången åtgärd tveksam själf af fruktan för
Hans ädla, oförvillade och ljusa blick?
Men så är härskarns öde. Tåla måste han
Till skenet ofta, hvad hans sinne afskyr mest,
Och synas obelåten med det käraste.
Skall ej en dag jag skåda, när på Salamis
Jag håller trygg min spira och kan säga åt
Den jag föraktar: "Bort, föraktlige!" Skall ej
Den fröjd mig unnas efter långa år af strid
Att, hyllad af ett kufvadt folk, betryggad mot
Hvart anspråk af en ändtligt slocknad härskarätt,
Få styra mer med hjärtat än beräkningen?
Ännu likväl, så länge en medtäflare
Kanhända lefver, färdig att på första vink
Stå fram och yrka på sin rätt, får ingen blick
Mitt inre skåda, får blott vis förslagenhet
Och iskall klokhet styra hvarje steg, jag tar.
Det är min sorg för stunden, men ur den, blott den
Kan en gång klar min glädje gry, som dagens ljus
Olympiskt härligt föds ur nattens kulna djup.
Men se, Leontes nalkas.

TREDJE SCENEN.
LEIOKRITOS. LEONTES. HYLLOS.
LEONTES.
Hyllos, räck mig nu
Det helga mjölet, tills från Xuthosbergets fot,
Där bäcken klarast störtar utför hällarna,
Du hämtat vatten.
LEIOKRITOS.
Yngling, du vill offra här?
LEONTES.
Så är min afsikt, fader.
LEIOKRITOS.
Säkert denna gång
Åt Dike åter. Ensamt henne tyckes du
Din dyrkan ständigt ägna.
LEONTES.
Ensamt henne ej.
Dock är det sant, att främst ibland de himmelska
Hon träder för min tanke, när den höjs till dem.
LEIOKRITOS.
Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne?
LEONTES.
Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den,
Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest.
LEIOKRITOS.
Ditt läge, yngling, är att vara född till kung.
Att en gång hälsas folkens herde blir din lott,
Ditt kall att styra stark och vis din ädla hjord.
Hvem bland Olympens makter bör som sådan du
Väl söka förr, hvem ägna mer din dyrkans gärd
Än honom, vidtkringskådarn, ljungeldsbärarn Zeus,
Den väldige, hvars spira når till världens gräns
Och mot hvars tron i dyrkan gudar blicka opp?
Han skänker styrkan, visheten förlänar han
Och ser och känner kungars sorg, en konung själf.
Tro ej, att härskarn handlar rätt, om ständigt han
Blott på det närmast rätta ser och glömmer allt
För dettas skull allenast. Annan regel har
Den vise, den, som önskar nå ett ändamål.
Han väjer varsamt undan hindren, styr förbi
Och krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott
Att raka kosan skulle leda öfver den.
Han väljer medel, läkarn lik, som icke ser
På blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört,
Som doftar balsam, och tar opp den giftiga.
Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser?
Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlare
Än blott det kala rätta. Stode detta högst,
Då kunde stigens myra, som du trampar på,
Anklaga dig och yrka på förnärmad rätt.
Men sådan är den höge ordnarns mening ej.
Det mindre måste vika för det större, allt
Har denna lag. Betrakta offerdjuret där!
Det sköflar nu den buske, där det bundet står,
Och är bestämdt att falla själft för ditt behof.
Så näres styrkan af det svaga, så sin skatt
Tar af det mindre ädla städs det ädlare
Och lefver, glädes, växer opp till kraft blott så.
Leontes, när ej längesen på denna, strand
Vårt folk för Teukros pilar flydde eller föll,
Då stod du fram mot kämpen, bröt hans öfvermod
Och tvang den segervan att besegrad fly.
Skall du, så rikt af gudar gynnad, född med kraft
Att ordna, styra, skydda folk och fosterland,
Din lott förspilla och för myriaders väl
Ej våga trampa ned en myras rättighet?
Nej, yngling, var min glädje som i annat allt
Så i den stora konsten att se allt i stort.
LEONTES.
Ej var, o fader, efter ett försvar en gång
Jag nödgas våga mot din förebråelse,
Ej var så trångt mitt synmått, som du mena tycks.
Jag såg det ringa, men jag såg det stora ock,
Fast ej i mänskovimlet helst, där oftast dock
Af blinda viljors nycker skymmes gudars bud.
Jag såg, hvad själf du skådar, om ditt öga höjs
Mot fästet opp, på jorden sänks, kring hafvet far,
Mot dagen blickar, följer nattens tysta gång,
Betraktar stjärnan, tänd för sekler, eller dväljs
Vid markens späda blomma, som med kvällen dör;
En stadgad ordning öfverallt, en lag jag såg,
Orubblig, helig, stor i litet som i stort.
Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig
Ej krossande på jorden ned, af jordens törst
Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök
Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg
Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg.
Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt
På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.
Och därför sträng, allvarlig, vördnadsbjudande
Står vid hans sida närmast bland de himmelska
Hans dotter Dike, och på henne fästs hans blick.
Syns ljus kring hennes panna, ler allhärskarn själf,
Och vidt som solens strömmar då hans mildhets ljus;
Men mulnar hon, då griper vred sin ljungeld han
Och krossar folk och städer, allt på höjd, i djup,
Där Dikes lag förgäts och orättvisa bor.
Hvad är, att mänskan yrkar på ett ändamål
Och aktar ringa, hvad som möts på banan dit?
Förstår hon väga hvarje sak med gudars våg,
Och vet hon, när hon rubbar blindt en göpen sand,
Om ej ett jordras hämmats genom denna blott?
Låt vara, att hon menat blott det ädlaste
Och äfven skuldlös hunnit, hvad hon syftat till;
Blef detta alltid hennes lycka? Stod hon ej
Besviken ofta, gäckad af sin egen dröm,
Lik barnet, som med jubel sprang mot bergets topp
Att famna morgonrodnan, som en dimma var?
Och till ett sådant ovisst, fjärran anadt mål,
Helt annat ofta, när det hinns, än när det söks,
Vill mänskan trampa orättrådighetens stig
Och komma sorgförtärd och skuldbelastad fram!
LEIOKRITOS.
Du grubblar, yngling!
LEONTES.
Fader, ej för dyrt betald
Är sanningen, om den med grubbel finnas kan.
LEIOKRITOS.
Till konung, ser jag, har jag kunnat föda dig,
Men ej till härskare.
LEONTES.
Så är min mening ock,
Om härskarn måste kunna anbefalla allt
Och kungligt är att bjuda blott hvad ädelt är.
LEIOKRITOS.
Man måste härska för att kunna vara kung.
LEONTES.
Du härskat redan länge, var en konung nu!
LEIOKRITOS.
Hvad, yngling, vågar du tillrättavisa mig
Och gömma klander i de råd, jag ej begär?
LEONTES.
O, låt mig tala öppet, neka dig ej själf
Den fröjd att en gång höra ord, som fruktan ej,
Ej svek, ej oblygt smicker lagt sitt gift uti!
Hvad söker du, hvad? Välde, härskarvälde blott.
Att se din vilja lydas är det ändamål,
Du kallar stort och sträfvar till, betraktande
Hvar väg, som säkrast leder dit, berättigad.
Men i ditt mål, hvad är då stort, ditt eget väl,
Säg, eller folkets? Fader, jag har skådat dig:
Ditt lugn har flytt, din dag är af bekymmer fylld,
Din natt är utan hvila. På din panna, förr
Så ljus, nu växla moln af oro, ängslan, harm;
Är det din lycka? Jag har sett ditt folk, jag sett
De ädlaste förtrampas, trohet, redlighet
För ljuset döljas såsom strafförfallna brott
Och pliktförgäten fräckhet yfvas, svek och våld
Omättligt sluka byten och begära fler.
Är folkets väl ej annat? Eller väntar du
En bättre tid kanhända, när du, tryggad själf,
Ej mer beror af fala vänners köpta hjälp?
När skall den komma? Skall ej samma fruktan städs
Ditt lif förbittra, tvinga dig att styra så,
Som nu du styr? Förtrampas måste hvarje vän
Af våra forna kungars ätt, utrotas all
Tillgifvenhet för denna, förrn du härskar trygg.
Hur blir det möjligt? Vargens spår i skogens djup,
Den vilda björnens gömslen kan du spana ut;
Men huru spåra kärleken, där osedd han
I mänskors ådror flyr, i deras hjärtan göms?
Ej båtar den lakonska stöfvarns fina lukt
Vid sådan jakt, och skötte du i sekler den,
Du kunde dock ej sluta sist och säga trygg:
"Nu äger Ajas-ätten här ej mer en vän!"
LEIOKRITOS.
Hvad dårskap!
LEONTES.
Akta, att du icke alltför sent
Må finna vishet i hvad nu du dårskap nämnt.
LEIOKRITOS.
Hvad vill du, hvad begär du? Skall jag kasta bort
Den scepter, hvars besittning varit mig så dyr,
Att allt, hvad styrkan i min arm, min tankes kraft
Förmått att åstadkomma, själfva lyckan af
En lefnad utan sorger jag betalt för den?
Skall jag bland hopen kasta den, att gripas af
Den första hand, som sträcks däråt, och lyda sen,
Där jag befalla kunnat? Vore detta klokt?
LEONTES.
Ej så, ett ondt är sceptern ej, Zeus själf bär sin
Och hyllas äfven därför främst bland gudarna.
Med vakor, vedermödor gäldas ej för dyrt
Den sköna lott att vara folkens värn och stöd
Och länders glädje. Endast offret af hvad rätt
För gudar är och mänskor kallar jag för stort,
Om ock det för allfaders egen spira gafs.
Behåll då din, om du den så behålla kan,
Att du ej nödgas rubba Dikes helga bud;
Om ej, så sky den, som en giftig orm du skyr.
Låt makten fara, högheten gå opp i rök
Och rädda, hvad som mer än kungavälde är,
En fläckfri lefnads ära och en skuldlös själ!
LEIOKRITOS.
Lätt är för den, som inga högre syften har,
Att akta andras minsta rätt; åskådarn lik
Vid rännarbanan, utanför en sådan står
Och vet att hofsamt väja allt, hvad grannen stör.
Men den, som vill det stora, den, som ljungat ut
Med fyrspannsvagnen bland de täflande och vill
Eröfra segerkransen, har en annan lag.
Ej får han skygga, om hans gissel, svängdt till hugg,
En strimma randar på medtäflarns kinder, om
Hans vagn, i vändningspunktens trängsel jagad in,
En annan splittrar eller öfverända slår.
Men sådant, vet jag, yrkar fåfängt jag för dig,
Ty oåtkomlig, mer än om i hafvets djup
Jag till dig talte, är för hvarje tanke du,
Som ej uti ditt eget hufvud vuxit opp.
Ett fordrar jag, ett måste du förstå likväl,
Att ej i mina domar blanda dina in
Och föra in en annan styrelse än jag.
LEONTES.
O fader, fader, huru bitter är din lott,
Om äfven mig du måste frukta!
LEIOKRITOS.
Tänker du
Det verkligt, så bespara då mig denna sorg!
Leontes, länge varar ej, så hoppas jag,
Det läge, som oss söndrar.
LEONTES.
När förändras allt?
LEIOKRITOS.
När ingen Ajas-ättling mer att frukta finns.

FJÄRDE SCENEN.
DE FÖRRA. RHAISTES.
RHAISTES.
Är det ditt bud, o konung, som förs ut?
LEIOKRITOS,
Hvad sker,
Hvad förehafves?
RHAISTES.
Hör mig! Sen jag fåfängt sökt
Leontes genom oleasterlunden, går
Jag upp på Xuthosberget för att spana än.
Här, konung, djupt i dalen märks af stormen nu
Blott brutna ilar, men där oppe rasar den
Ohämmad, bryter pinier ned och jagar vildt
Mot strandens hällar hvita vågor söder från.
Jag blickar ut mot hafvets vidd och varseblir
Två skepp i kamp med böljorna; det ena, kändt,
Bär hit från Sparta dina sändebud och når,
Af vinden gynnadt, hamnen vid din kungaborg.
Det andra, okändt, tycks, från öster kommande,
Mot Pelops halfö styra. Kreitons bankar ren
Det lyckligt väjt och söker ligga opp förbi
Galastors klippgrund; då, då brister seglet, slits
Af stormens il i stycken, och mot hällarna
Vräks skeppet redlöst, likt ett flarn, och sönderslås.
I samma stund ser jag den djärfve fiskarns son
I spetsen för en skara landtmän skynda ned
Och hinna stranden. Ren bland båtar, dragna upp
På sanden där, en åttaroddig välja de
Och börja skjuta den i sjön. Då kommer jag
Och i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp.
De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han
Uppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot
Han ser sig spilla fåfängt, fattar rasande
En julle han, kullstöter mig, som hindra vill,
Och far allena.
LEONTES.
Fräcke, och du vågar så
Inför din konung tala om ditt nidingsdåd!
LEIOKRITOS.
Jag kan ej klandra Rhaistes. Han har följt mitt bud.
LEONTES.
Säg om ditt ord, o fader, jag förstod dig ej!
LEIOKRITOS.
Jag vill ej se en okänd främling landa här
På denna ö. Från hafvet, så en siare
Mig förespått, min ofärd en gång komma skall.
Om därför, nådd af vreda gudars hämnd, nån gång
En främling strandar vid vår ö, har jag befallt,
Att ingen må i deras domar gripa in.
Vill någon blidkad gudom, de förtörnade
Till trots, åt den i nöden stadde bistånd ge,
Kan räddning finnas äfven utan mänsklig hjälp.
Så har jag tänkt.
LEONTES.
Förtörnas, höga Dike, ej,
Att jag din helga altarflamma släcker ut!
På denna ö, där gästvänskap, där mänsklighet,
Bland dina bud de första, djärft förtrampas, här
Är själfva marken oskär, luften pestbemängd
Och hvarje offer, bragt åt dig, en hädelse.
LEIOKRITOS.
Du går?
LEONTES.
Jag går.
LEIOKRITOS.
Hvart?
LEONTES.
Dit, där ädelmod och nöd
Min hjälp behöfva.

FEMTE SCENEN.
LEIOKRITOS. RHAISTES.
LEIOKRITOS.
Rhaistes, lämna ynglingen
Ur sikte ej, din blick är skarp att spana ut
Om någon våda hotar. Var försiktig dock
Att ej i otid reta honom. Spännas får
För högt ej bågen. På hans kärlek bygger jag
Dock ytterst all min trygghet. Var åskådare,
Ej annat; fordras handling, lämna den åt mig!
Gå, jag vill möta mina sändebud.
RHAISTES.
Var lugn
Och lita på min klokhet!
(Går.)

SJÄTTE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Zeus, allhärskare!
Är denna kamp, en brottning mellan hvad man vill
Och hvad man måste, detta köldomhärjade,
Fröjdlösa, stela törnelif, hvars taggar blott
Få sitta skräckinjagande på stängeln kvar,
Då hvarje grodd till bladets grönska, blommans eld
Nödvändigheten, mer än vintern kall, förgör:
Är detta lif, så ökenkalt, så glädjetomt,
Så mångbeprisadt och så litet afundsvärdt,
Är det att vara konung? Hvarför lärde jag
Så sent ditt värde känna, höga mausolé
På askan af min sällhet, dig, o kungamakt?
Dock sällhet, hvad är sällhet? Har den verklighet
Så mycket ens, att aska kunde återstå,
Då den förbrändes? Ha, det väsenlösaste
Är sällheten, en dröm blott om en dröm, ej mer:
En dröm, att man har vunnit, hvad man drömt som ljuft,
En glimt af solljus på ett flyktigt morgonmoln,
Som lätta vindar jaga. Har den flytt, hvad mer?
Jag är en konung.

SJUNDE SCENEN.
LEIOKRITOS. EN BUDBÄRARE.
BUDBÄRAREN.
Konung!
LEIOKRITOS.
Hör, det ljuder dock!
Säg mig, hvad vill du?
BUDBÄRAREN.
Konung, dina sändebud,
Nyss återkomna, skickat mig i förväg hit.
Om här du vill dem vänta, äro redan de
På vandring hit och skola snart dig träffa här.
Om du bestämmer annan ort till mötesplats,
Skall med ditt bud jag skynda till dem åter.
LEIOKRITOS.
Man,
Du har då sett dem?
BUDBÄRAREN.
Jag har talt med dem, o kung!
LEIOKRITOS.
Hvad sade de?
BUDBÄRAREN.
Blott hvad jag själf dig sade nyss.
LEIOKRITOS.
Du sett dem. Säg mig, när du ser en människa,
Förstår du, om hon gömmer glädje eller sorg?
BUDBÄRAREN.
Dag har den glades anlet, men den sorgsnes natt:
LEIOKRITOS.
Hvad hade deras?
BUDBÄRAREN.
Dag.
LEIOKRITOS.
Med glada bud alltså
De återkommit. Svara, att jag väntar här.
Men du, hvad gör din glädje, efter äfven du
Har i ditt öppna anlet dag? Helt säkert fick
Du nyss en önskan uppfylld?
BUDBÄRAREN.
Hvad jag önskar, fylls
Af goda gudar ständigt.
LEIOKRITOS.
Mäktig är du då
Långt mer än jag, din konung. Säg, hvad är ditt värf?
BUDBÄRAREN.
Jag vallar dina getter.
LEIOKRITOS.
Och de önskningar,
Dem gudar städse fylla, hvilka äro de?
BUDBÄRAREN.
En dryck ur källan, föda af min hjord och sen,
Då solen bränner, skygd af ett bland lundens träd.
LEIOKRITOS.
Behöfs så litet för att ge ett anlet dag?
BUDBÄRAREN.
Behöfves mer, o konung, så behöfves allt.
LEIOKRITOS.
Gå, akta dig att pröfva själf, om sant du talt.

ÅTTONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
Så är den stund då kommen, när mitt öde skall
Mig uppenbaras; trefaldt vill jag säga den
Välkommen, om min ofärd ock den med sig för.
Ty ingen visshet, hur bedröflig än den är,
Kan så mitt inre sönderslita, skaka så
Min kraft, som denna sviktning, städse kastande
Mitt väsen än i hoppets, än i fruktans famn.
Hvad mer, om mig förnekadt blir att vara kung?
Jag var en undersåte, kan det blifva än.
Dock, bort du fega tvekan! Härska måste jag
För min skull, för Leontes skull dock allra mest.
Att en gång lämna honom spiran obestridd
I tryggadt arf, hvad lockelse i detta mål!
Han skall den kunna äga utan brott, han skall
Af makten pröfva glädjen blott, ej sorgerna.
För honom vill jag kämpa, för hans framtids glans
Och bära bördan, lönen bäre sedan han.
Dock se, de nalkas redan, mina sändebud.

NIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS. ADAMASTOR. MEDON.
LEIOKRITOS.
Var hälsad Adamastor, du, och du, o son
Af Lichas, Medon! Med hvad budskap kommen I,
Med godt, med ondt? Förtäljen mig sannfärdigt nu
Förloppet af er sändning, hvarken minskande
Af skonsamhet det onda eller ökande,
Af önskan att mig gläds, hvad I skatten godt.
ADAMASTOR.
Nog glädje, konung, skall den nakna sanningen
Dig skänka, öfverflödigt är att smycka den.
LEIOKRITOS.
Haf tack för dessa glada förebud i ord
Och yppa snart den lycka, som bekräftar dem!
ADAMASTOR.
Hur än med gynnsam segling, än med ogynnsam
Vi i ditt värf på hafvets slätter sväfvat kring,
Rör oss och kan förbigås. Nog, du ser oss här.
Från Menelaos, Spartas konung, kommer jag,
Från Delfoi denne Medon. Skilda vägar så
På din befallning gingo vi och råkades
Till slut vid skeppet åter, som oss väntade.
Nu tag emot Atridens broderhälsning först.
Din härskarrätt på Salamis erkänner han
Och ingår villigt det förbund, du föreslår.
Gladt var att höra dessa ord af honom själf
Liksom att skåda honom, drotten, krigaren,
Den mångberömden hämnaren af Hellas skymf.
LEIOKRITOS.
Han tog dig mot gästvänligt efter fädrens sed?
ADAMASTOR.
Så var vårt möte. Kommen fördes genast jag
Ur husets förrum in i salen, där han satt
Ibland förtrogna, efter långa irringar
Omsider sorglös spisande vid eget bord.
Straxt när han blef mig varse; bjöd han ställa fram
En stol för mig invid hans sida, där jag sen
Med rätter ymnigt fägnades och dunkelt vin.
Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt,
Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån
Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?"
När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis
Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då
Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik,
Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot.
Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.
Att jag var sänd af dig, den nye härskaren
På denna ö, jag sade; att gemensamt hat
Mot Ajas ätt er borde närma till hvarann
Och att du vänskap honom bjöd och bad om hans.
Då blef han åter ljusare att skåda, bort
Flög hotets mörka skugga från hans ögonbryn
Och vänligt gaf han mig det svar, jag nämnde nyss.
LEIOKRITOS.
Han mörknade vid svaret, att från Salamis
Du kom; säg, lefver någon, som han fruktar än?
ADAMASTOR.
Hör vidare, o konung! När till mildhet så
Han återvändt, då länkade försiktigt jag
Mitt tal och kom till frågan om Eurysakes.
Blott lätt berörande din oro, att ännu
Ditt välde kunde hotas, din medtäflare
Vid namn jag nämnde, dristigt spörjande därhos,
Om dennes öde vore konungen bekant.
Då log Atriden meningsfullt och fyllde själf
Till randen dubbelbägaren. "Se", sade han,
"Så säker för min hätske oväns son, som jag
Pokalen tömmer, kan din konung tömma sin.
Ty är ock mycket ovisst, visst är detta dock,
Att ingen mer behöfver frukta Ajas ätt.
LEIOKRITOS.
Och detta sade Menelaos, Spartas kung?
ADAMASTOR.
Du hört, hvad af hans egen mund jag hörde då.
LEIOKRITOS.
Ord, hastigt sagda, flyktiga som vindens fläkt,
Hvad makt I ägen att ur rymden af min själ
Bortsopa dessa sorgens moln, som skockats där!
Men låt mig höra äfven gudens svar, hvad lott
Hans höga tempeltjänarinna bådar mig;
Ty mänskoord, de äro dock blott mänskoord,
Och lätt kan ödet smeka med sin ena hand
Den stund, det med den andra mättar dödens hugg.
ADAMASTOR.
Så händer. Dock för denna gång ej rädes jag,
Att gudasvaret skall för sådan dubbelhet
Anklaga ödet. Medon, ditt är ordet nu.
LEIOKRITOS.
Jag lyssnar.
MEDON.
Konung, hvad jag vid min sändning sport,
Vill, som det förefallit, jag förtälja dig,
Viss att din önskan aldrig bättre fyllas kan.
Till Delfoi kom jag, kom till helga hålan vid
Parnassos fot och templet, på hvars tröskel jag
Prästinnan fann, det doldas genomskåderska.
Blid var hon vid min ankomst, satt i drömmar sänkt,
Med handen under lockomflutna pannans snö.
Men när din gåfva andaktsfullt för hennes fot
Jag lade ned och föredrog ditt ärende,
Förändrades den höga jungfruns anlet. Opp
Från stället stod hon. "Svage, blinde, dödlige",
Så ropte hon, "hvi forsken I ert öde ut,
När dock så kort med fröjd och kval er lefnad är?"
LEIOKRITOS.
Var hon förtörnad eller ofärd bådande?
MEDON.
Hör blott! Så sagdt, till källan, den kastaliska,
Hon gick och kom tillbaka, tvagen, renad från
Hvart grand af ett förflutet, ett närvarande.
Sen bröt hon från den vigda lagerns gren ett blad
Och åt det för att motta gudens anda; sist
Hon på hans trefot öfver hålan satte sig.
Snart rörd af ångan, som ur djupet steg, hon sågs
I darrning bringas, läppen skällde, hvarje strå
I hennes lockar reste sig, och skräckfull, vild
Den helga yrseln svindlade i hennes blick.
Det var, som om ur jordens tysta innersta
En framtid med dess fröjder, fasor, dygder, brott
I dagen stigit och prästinnan genomträngt.
Omsider tog hon skälfvande till ord: "Din kung
Vill spana ut sitt öde, frågar mig därom;
Så se och lär och vet och känn och hör och döm:
Trygg härskarn är på Salamis, så länge än
Leontes icke fallit för sin faders svärd!"
LEIOKRITOS.
Så, säger du, så lydde Delfoi-gudens svar?
MEDON.
Af hans prästinna gafs det med de ord, du hört.
LEIOKRITOS.
Rätt sade, Adamastor, du, att lyckosam
Er sändning var, och glädjefullt det blir för mig
Att med en kunglig gåfva vedergälla er.
Dock nu en plikt mig trycker främst. På hafvet nyss
Invid vår ö, så har man sagt, ett skepp förgåtts;
Hjälp kräfves, räddas måste allt, hvad räddas kan.
Till stranden skynden under Xuthosbergets fot
Med min befallning. Bjuden folket lägga ut
Med alla båtar, bedjen, manen, tvingen dem!
Om några af de arma, förolyckade
I land man lyckas bringa, så, om lifvet än
Hos dem syns släckt, misströsten ej, men gören allt
Att dem från döden rädda, vederkvicka dem.
(De gå.)

TIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
I denna lycka, större än min djärfvaste
Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr
Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige,
Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl?
O villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan,
Blott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt?
Min son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej
Min hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf.
Kan större lycka köpas för ett bättre pris?
Om på hans fall min säkerhet berott, om mig
Det förelagts att döda honom eller själf
Min ofärd skapa,--lycka, spira, kungamakt,
Ja, lif jag gärna velat offra för hans lif.
Och nu, nu unnas mig behålla detta allt
Med det beting blott, att jag honom spara vill.
För hvem har jag då trotsat dessa mödor, all
Den strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem?
För honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart
Till Hades skuggor vandra, åren bjuda så.
Men han är ung, i honom skall jag lefva upp
Och härska åter, genom honom skall mitt verk,
Min ära gå till sena ättlingar i arf.
Och emot honom skulle riktas detta svärd?
För mig är döden ej ett slut, blott han finns till,
Men utan honom upphör ren i lifvet jag.
Ja, tagen mot min tacksamhet också därför,
Att jag får vara konung nu, ej härska blott,
Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig
Och viker undan. Ha, så har det varit förr,
Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit!
Eubulos kom, din konung kallar dig.

ELFTE SCENEN.
LEIOKRITOS. EUBULOS.
EUBULOS.
Hvad är
Din vilja?
LEIOKRITOS.
Säg mig, kommer du från stranden, där
Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof?
EUBULOS.
Ja.
LEIOKRITOS.
Och hvad budskap kan du bringa därifrån?
EUBULOS.
Ett, som för dig ej torde vara angenämt.
LEIOKRITOS.
Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp?
EUBULOS.
En ringa, dock en större, än du önskat den.
LEIOKRITOS.
Hvad har man kunnat rädda?
EUBULOS.
En, en yngling fanns
I hafvets bränning af min son och togs i land.
LEIOKRITOS.
Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?
EUBULOS.
Hans mund är sluten, och hans blick är likaså,
Och endast svagt han röjer än en skymt af lif.
LEIOKRITOS.