Samlade arbeten II - 19

namnet bekanta för läsaren, nämligen Rönnskär och Långö, hvilka på en
sträckning af två dryga mil utbredde en till utseendet oafbruten, rak
och kal strand mot hafvet.
Utanför var sjön öppen, med undantag af en enda tämmeligen lång klippa,
som på ett godt afstånd från den senare af de nämnde holmarna höjde sin
rygg betydligt öfver vågen och, sedd från längre håll, tycktes
sammansmälta med den stora landsträckningen. Kom man närmare, så fann
man, att stranden bildade en trubbig vinkel inåt och att ett sund, som
sammanband vikens spets med de inre fjärdarne, gjorde af den till
utseende ena holmen tvenne.
Detta sund gaf likväl, oaktadt sitt förträffliga läge och sitt djupa
vatten, ingen fri kommunikation mellan hafvet och de små fjärdarne,
emedan det på sin yttre sida var stängdt af ett ref, som på en linje af
flere hundrade famnar från strand till strand sammanband de båda
holmarna och var så grundt och stenigt, att endast små fiskbåtar, och
detta blott vid lugnt väder, brukade leta sig väg mellan dess skarpa,
tätt spridda hällar.
När därför vår gamle vän nu ville söka sig in i den inre skärgården,
hvarest otaliga smyghål och kamrater i yrket kunde ge honom säkerhet,
var han tvungen att passera endera af de två yttersta uddarne; och han
valde Rönnskärs udde såsom den närmaste, oaktadt han med full säkerhet
kunde förmoda, att hans hätska förföljare åt detta håll gått i land.
Som han med all visshet väntade frisk vind i gryningen, så trodde han
sig kunna lämna det farliga stället akter ut, innan tullslupen hunnit
ut ur sitt nattkvarter eller, om den nu vore tidigare till vägs än
vanligt, innan det förskingrade mörkret gjorde hans upptäckande af
densamma lätt och möjligt. Å andra sidan och ifall han valt vägen kring
Långö udde, hade han äfventyrat en vidsträcktare och ända in på dagen
förlängd segling i öppna hafvet, och vid allt detta ett icke alldeles
osannolikt möte med den andra tullbåten, som hade sin kryssning åt
detta håll. Men vid alla de ovillkorliga fördelar, som gubbens tagna
kosa hade framför hvilken annan som helst, var den dock äfventyrlig nog
för att fylla hans hufvud med bekymmer, och han lyssnade, som en
fågelfängare lyssnar efter svar på lockfågelns ljud, mot den första
fläkt, som skulle bebåda den väntade räddaren, stormen.
Emellertid fortfor oafbrutet lugnet, och ännu då den svaga skymten af
dager redan börjat afslöja en större och större synvidd, visade sig den
långa, men låga dyningen nästan spegelblank på alla punkter. Den gamle
började tveka, om han skulle fortsätta seglingen inåt kusten eller
begagna den morgonvind, han med visshet väntade, för att gå till hafs
och afbida med nästa natt en bättre lycka. Detta senare fall var för
honom dock länge det värre fallet, och då med den ljusnade dagen
dyningen började krusas af lifliga fläktar och ett gladt sorl af böljan
vid fartygets bog vittnade om dess förökade fart, försvunno den gamles
betänkligheter för hoppet att efter vunnet ändamål få hvila sin af
vakor, köld och väta uttröttade kropp, och han höll med godt mod kurs
på Rönnskärets ur fjärran framskymtande udde.
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo upp mot hvalfvet, de
spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt
på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att
sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna
fartyget för en frisk och jämn vind med pilens fart fram mot kusten.
"Se", sade den adertonårige ynglingen, hvars bekantskap vi gjort här
tillförene och som äfven nu höll sin plats vid storseglet, "se, min
far, hur rodnaden är skär i öster; jag tror, vi få storm i
soluppgången."
"Om den ville komma förr!" anmärkte den gamle.
"Dessförinnan", fortfor sonen, "borde vi väl hafva länsat förbi
Rönnskärs udde; jag tycker mig ren kunna urskilja talltopparna på den."
"Stick ut skot, gossar, vinden drar sig till förlig", ropade gubben med
sin vanliga kommandoton utan att lämna ett svar på sonens halfva fråga.
"Det är vår lycka", fortfor denne, i det han efterkom befallningen;
"jag har alltid tyckt, att vår jakt går bäst för slör hän."
"Det är vår olycka", invände den gamle; "ty om vi möta tullslupen,
hafva vi desto svårare att vända om till Långö sund."
"Hvad skymtar där så hvitt mellan träden på udden?" utbrast gossen nu,
i det han med spända ögon såg ditåt och tycktes glömma allt annat.
"Det är den gamla björken, som sticker fram mellan tallarna och glänser
mot morgonrodnaden. Akta dig, gosse, att se spöken på ljusa dagen",
svarade i en lugn, men nästan förebrående ton den gamle, som i första
ögonblicket studsat vid ynglingens utrop.
Antingen nu fadrens milda tillrättavisning eller det afgörande
momentets närhet verkade på gossen, men samtalet fortsattes icke mer af
honom, och den gamle var för mycket sysselsatt med beräkningar och
väntan för att bry sig om att upptaga dess tråd ånyo.
Några stunder af en orolig spänning förflöto. Man kom udden så nära,
att bränningen mot strandklipporna ej mer blott sågs, utan äfven
tydligen kunde höras. Intet segel syntes, och endast en skara måsar
utbredde sina hvita vingar öfver hällarna och vågen. Jakten flög i kapp
med stormen. Ändteligen strök den som en blixt förbi den skumhöljda
udden och vände redan liksom segrande inåt fjärden.
Då visade sig rörliga, ljusa strimmor mellan träden på en nära belägen
holme, och straxt därpå hoppade på mindre än ett halft kanonskotts
afstånd den fruktade slupen fram i sundet och behärskade passagen. Ett
gladt sorl mellan afbrutna kommandoord hördes från den, och
signalflaggen sväfvade upp mot toppen af dess mast.
Vår gamle vän hade i samma stund kastat om sin jakt och låg redan med
svällda segel ut förbi udden. Solen gick nu upp ur hafvet i hela
glansen af sin höstliga rodnad och bildade en bakgrund af lugn och
skönhet till de scener, som höllo på att utveckla sig.
Ett skarpt skott från tullslupen, hvars kula tog vatten några famnar
akter om den lilla jakten, förklarade och gaf vikt åt flaggens mening i
det ögonblick, då gubben åter passerat den klippiga udden och de båda
fartygen af den skulle för en handvändning undanskymmas för hvarandra.
"Klar att ge akt på slupen, gosse!" ropade den gamle, som med oafvänd
blick fixerade udden af den förr omtalta på ett godt afstånd frän land
liggande höga klippan, öfver hvilken han hoppades kunna ligga upp mot
vinden.
"Klar att ge akt", svarade ynglingen; "slupen syns redan; nu klarerar
han udden, han går med refvadt bomsegel, han skjuter god fart."
"Styfva gaffeln!" kommenderade den gamle, "vinden knappar af, så mycket
den hinner. Kränger slupen?" frågade han vidare.
"Han släpper ut sina ref", svarade gossen, "han reder sig godt, jag
tror, vi icke vinna mycket."
"Kapa joll-linan", befallte gubben åter; vi hade kunnat låta bli att
sticka ut jollen, så hade vi haft den i behåll. Huru ligger slupen upp
i vinden?"
"Hans bomsegel står bra, men hans klyfvare lefver förr än vår", svarade
gossen; "han kan ej gå öfverom klippan med denna kurs; han kan taga
farväl af oss, min far, vi gå lätt öfver udden, sen jollen kom bort. Vi
vinna. Hvad? Nu vänder han rakt på oss,--båda hans segel lefva."--
Ett skarpt skott dundrade från slupen i detsamma, och en svärm
drufhagel flög hvinande kring den lilla jakten. Som en i flykten
träffad fågel redlöst fäller vingen, sjönk bomseglet på det flyende
fartyget tillsamman; ett skrot hade träffat gaffelnocken och afslagit
tåget, hvaraf den hölls uppe.
Den käcke ynglingen kastade i ett ögonblick loss ändan på däck och flög
som en pil upp i masten.
"Stick bly i min själbössa", sade gubben med mycket lugn till den andre
och höll tillika skutan upp mot vinden, så mycket han kunde, för att
underlätta gossens arbete i masttoppen.
Medan vår gamle vän med sitt fartyg befann sig i denna vådliga
ställning, rådde ombord på slupen ett allmänt jubel. Man hade genast
varseblifvit och beräknat hela den fördel, det lyckade skottet
medförde, i det flyktingen hindrades att gå öfver udden och kanske till
och med kunde uppseglas, innan han hunne iordningställa den skadade
gaffeln, och glädjen öfver denna första seger framlockade, i samma
stund seglet föll, punschbuteljen och glaset till en tur kring laget.
"En skål för mitt skott och för mera vind i dina segel, min bror",
ropade löjtnanten, som stod vid förnickan och nu emottog det fulla
glaset, till en vän och ämbetskamrat, som skötte rodret; "fäll, fäll!
Vi skola segla upp gynnarn, innan han blir klar igen; se, hur han
drifver ned."
"Den fördömda ängeln där i toppen", svarade denne, "blir färdig, förrän
vi tro. Se, han klifver ned redan. Öfver udden låta de bli att gå
likväl."
"Fan i mig", ropade löjtnanten, "står icke hans bomsegel åter lika
grant som förut. Om han blott velat hålla sig några minuter oklar än.
Men jag slår vad, att jag skjuter honom i sank, då vi komma i smulare
vatten lä om klippan båda."
"Hållet, på en rykande bål i land", inföll den andre, "låt ladda nickan
med kula och försök!"
De mordiska tillrustningarna gjordes. Emellertid höllo de båda
fartygen, det förföljande och det förföljda, upp mot klippan på ett
afstånd från hvarandra, som hvarken tycktes ökas eller minskas. För
hvarje gång lurendrejarens jakt höjde sig på toppen af någon våg,
syntes den så nära, att man ombord på slupen nästan varit frestad att
ropa honom an. Löjtnanten betraktade tigande skådespelet; ändteligen
utbrast han, liksom vaknad ur en dröm: "Finns det en skönare syn i
naturen än ett ädelt fartyg i stormen, det må heta skepp, brigg eller
jakt? Se den lilla båten, huru den lätt som en svan dyker ned i
bråddjupet af vågen och stiger upp igen, utan att en droppa vatten
tynger de hvita vingarna. Och stormilen hviner, och hafsskummet yr, och
den böjer sin sida ned, liksom uppgifgande hoppet om motstånd och
längtande att byta lifvets strider mot hvilan och döden; och nästa
ögonblick står den högrest upp igen och glänser mot solen. Ett ädelt
fartyg, som genom sig själf är fridlyst för storm och haf, borde vara
det för hvarje annan makt och dess besättning vara fredad, som man är
det i en kyrka. Jag ville vara ombord hos honom där borta för att få
betrakta vår slup."--
"Du ångrar väl icke ditt vad?" inföll i en tämmeligen kontrasterande
stil hans vän.
"Jag ångrar hvarken detta eller något annat, som jag hållit", återtog
den andre; "men mig gör det ondt om dessa arma djäflar, dem vi jaga som
vilddjur från strand till strand och sund till sund; de äro dock
människor och våga lif och blod och tåla köld och väta för en bit hårdt
bröd åt sig och de sina. Jag ville hellre sitta lä om denna klippa och
meta abborrar, som jag i min barndom ofta gjorde, än nu kasta min
nickas harpun i den sköna hvalfisken, som simmar där framför oss."
"Du skall sannolikt slippa att göra det", anmärkte den andre, "det är
ej så lätt att träffa honom med en kula nu som med hela svärmen i
jons.--Han går under klippan ren; ge akt, och säg till hur du vill, att
det skall styras!"
Kanonen var laddad; löjtnanten fattade luntan och intog sin plats.
Ehuru lurendrejarens jakt snarare vann än förlorade i fart på den lugna
sjön lä om klippan, tycktes dock de båda fartygen komma hvarandra
närmare, i den mån de mellan dem hvälfvande vågornas höjd minskades,
och snart vände sig för hvarje öga osäkerheten af vadet på styrmannens
sida.
Nu nådde äfven slupen den jämna vattenytan. Den afvaktade stunden var
inne; några hastigt gifna och hastigt verkställda kommandoord fixerade
kursen. En dödstystnad rådde bland besättningen ombord. Man drog knappt
andan, man röjde lif blott genom de blickar, fulla af orolig väntan,
dem man mellan segel, tåg och mast, hvarhelst en öppning fanns, sände
efter den flyende jakten. Nu kunde skottet icke fela. Löjtnanten höjde
luntan.--
I samma ögonblick fläktade ett glest rökmoln kring lurendrejarens båt,
en knappt hörbar smäll följde detta, och dess verkan var i detsamma
spord på slupen; ty med fälld hand och sjunket hufvud neddignade
löjtnanten i famnen på den matros, som laddat kanonen. Hans anlete var
blodstänkt, ett fint lod hade krossat hans panna.
Under den allmänna bestörtning, som denna händelse väckte bland
besättningen på slupen och som för några minuter förlamade hvarje dess
åtgärd, flög lurendrejarens jakt med säker kosa in i den öppna sjön och
framsväfvade som förut, omkringstänkt af skum och svallsjöar, på de
höga vågorna. Den gamle stod med sin vanliga köld och trygghet vid
rodret. Sällsamheten af de tilldragelser, som redan inträffat, och
vådan af dem, som hotade, hade närmat de båda skotskötarena till
hvarandra och brutit den tystnad, de för en lång stund iakttagit.
"Han fick sin lön", började ynglingen, som vi redan känna; "kulan var
stöpt af min bror, och det riktades med hans öga denna gång."
"Ett sådant skott skjuts en gång i mannaminne", sade den andre. "Du
såg, att han föll?"
"Han föll, och det ingen stund för tidigt. Luntan låg på kanonen redan;
vi voro sålda åt döden, ty han hade ej kunnat skjuta bom i lugnet nu,
om han hunnit tända an."
"De tycktes", återtog den andre, "ge slupen åt vind och våg i början,
nu styra de efter oss igen. De lära ej ärna ge köp med sig för detta
pris."
"De kunna göra, som de behaga", utlät sig ynglingen; "om de tycka om
att segla för ro skull, så hafva de hafvet öppet. Oss låta de väl bli
att fånga, sen vi en gång finge försprång och äro ute på argare vatten,
där deras nicka icke mer båtar dem.--Men hvad i all världen är detta?"
"Till skoten, gossar, klara att vända", ropade den gamle. Redan förut
var jakten kastad upp i vind och höll på att fånga väder med focken.
Det var denna oförmodade vändning, som förvånade ynglingen och aftvang
honom ett rop af förundran.
Så snart han fullgjort sin tjänst och hämtat sig från den första
öfverraskningen, kastade han en blick öfver omgifningarna för att
upptäcka orsaken till allt detta. Det dröjde ej länge, innan den låg
klar för honom; ty tätt framför udden af Långön såg han den andra
tullslupen, som med stora segel flög ut mot sjön och, gynnad af vinden,
tog haf och kurs af hans fader.
Det försök, den gamle, hvars vaksamma öga genast upptäckt förhållandet,
nu gjorde att med en hastig manöver vinna lofven af den eftersättande
slupen och sålunda komma ur sin vådliga ställning mellan båda, ägde så
liten rimlighet att lyckas, att man kunnat kalla det en ansträngning af
den yttersta förtviflan, om förtviflan ej i hvad läge som helst varit
främmande för gubbens lugna och fasta sinne. Dess framgång berodde på
en fullkomlig oskicklighet hos slupens styrman att begagna fördelarne
af sitt läge, hvilken man i intet afseende kunde förutsätta. Därför, så
snart den gamle såg slupen vända och taga den kurs, som var lämplig att
tillintetgöra hans afsikt, kastade han i ögonblicket om jakten åter och
låg snart med bogen rakt mot land.
"Han sätter gods och skuta på Långön", hviskade förgasten med bleka
läppar till vår yngling, "det går nog svår sjö, och det är stenigt
utanför stranden. Törna vi i förtid, så är det förbi med oss."
"Tag din själ i din hand", svarade den andre; "han vill ge dem hvarken
last eller skrof; han styr på Långö ref och söker sundet."
"Han är en själfspilling, om han det gör: bed honom sätta på land och
låt oss börja vräka ut lasten, medan tid är."
"Ser du honom?" sade gossen.
"Tyst, tyst, han hör oss!" svarade den andre och sjönk, med ögat
magnetiskt hängande vid den gamles, i en passiv resignation utan tankar
och utan ord.
Den gamle lurendrejarens anlete var från det ögonblick, då han vände
båten inåt, ljusare, bestämdare och liksom förädladt. Med den nerv, som
tillhör lifvet i dess friskaste uppenbarelse, förmälde sig däri den
egna förklaring, som hos fasta karaktärer vid deras skilsmässa från
jorden på en gång förebådar och välkomnar döden. Det är svårt att säga,
om i den blick, han långsamt förde öfver rymden, låg en tjusning af
faran eller ett farväl till hans barndomsvänner, holmarna, hafvet och
stormen. Inom få sekunder var dock hvarje blandadt uttryck försvunnet
från hans anlete, och kvar stod kraften allena, lugn, stridsfärdig och
verksam.
Det var nu i denna stund, då gubbens blick, som lik en roffågels
sväfvat mellan det skumhöljda refvets hällar och afgrunder, slog ned på
en punkt däraf och hvilade öfver sitt byte och då hvarje hans egen och
hans fartygs rörelse, som om de utgjort en enda sammanvuxen organisk
helhet, trälade under denna blick, när han uppmärksammades af de båda
ynglingarne och sig själf omedvetet förstenade deras samtal och planer.
Från denna minut var tystnaden ombord ovillkorlig. Den afgörande
stunden emottogs utan en suck, ett ljud. Jakten, hvars oförminskade
segel stormen fyllde, flög lätt och lydigt fram mot refvet, och snart
reste den sig på toppen af den våg, hvars mäktiga massa nästa sekund
skulle, bruten till ett fint skum, spridas och förstöras, såsom om den
aldrig varit. Under den låg det svarta svalget öppnadt, liksom för att
emottaga det rof, som klippornas jättetänder krossat. Nu störtade
jakten ned från sin höjd. En stark stöt och en uthållen rifning mot
sidan hejdade dess fart och tillkännagaf dess våda. Det ädla fartyget,
öfverhöljdt af fradga, skälfde som en träffad hind under inflytelsen af
det vredgade elementet, och en rik stråle vatten bröt in genom rämnan i
dess bog. Då svällde det darrande seglet igen, en fin och blixtsnäll
böjning väjde unnan närmaste hällkant, en lätt rispning blott ännu, och
vid nästa våg, som svällde under fartygets köl, steg det åter segrande
upp, med refvet akter ut och sin trygga kurs sträckt mot mynningen af
det djupa, lugna sundet.


ELDSVÅDAN.
En skolhistorie.

I.
Denna korta historia, som kommer att beskrifva hvarken märkvärdiga
personer eller händelser, utan ett simpelt upptåg af några skolgossar,
ett äkta så kalladt skolpojksstreck, fordrar dock en liten utflykt
såsom inledning.
Det är nämligen af vikt att erinra, att den skola, ur hvilken vi hämta
våra hjältar, låg icke i en grann stad eller stor stad, där en så liten
republik som en rektor med hundrade skolgossar omkring sig knappast af
någon varit känd ens till det geografiska läget; utan tvärtom i en
småstad, där den kunde ställa upp en tiondedel af folkmängden, om det
gällde att höra och se; där skolhuset höjde sig öfver de andra som en
magister öfver sin klass och där en vanlig sekundapilt, då han någon
vacker sommardag fick stryk för öppna fönster, kunde utbasuna sin
olycka till alla fyra tullportarne på en gång.
Att i en sådan stad en korporation af hundrade öfverdådiga sällar,
hållande tillsamman i lust och nöd, skulle äga vikt och värde, var
naturligt. Nästan till hvarje gård sträckte den sina grenar, visste
allt, deltog i allt, försökte allt. Väl voro klubban i lärarenes lådor
och rektorns statsperuk, den han nästan aldrig anlade utan i vredesmod,
auktoriteter, som kunde komma bloden att stelna, då de visade sig, men
detta skedde likaså litet alla timmar af dagen som alla dagar i veckan.
De snabba minuterna från klockan elfva till två, stunderna från fem
och in mot natten sen i oändlighet, de lediga onsdags- och
lördagseftermiddagarna och söndagarna, som kunde komma en att glömma
både läxa och rygg, alla dessa voro solskenstider inom skolans
horisont, flyktiga, dyra och därför begagnade.
Det var då, medan riset låg fängsladt inom lås och peruken prydde sin
saktmodigare hvardagsstock på rektorns bokhylla, som alla dessa löjen
logos, dessa strider utkämpades, dessa upptåg speltes, hvilka i sitt
öfverdåd eggade så mången borgares sediga pulsar till skening och
fyllde så många fönster med stundom leende, stundom bistra anleten.
Man kan icke neka, att leken någon gång blef för allvarsam, allvaret
för öfvermodigt, äfvensom att man vid alla företag såg för mycket på
egen glädje för att tänka på andras fred och rolighet. Så kunde t.ex.
efter någon strängare anklagelse för oordningar på gatan herr
stadsfiskalen en vacker morgon anträffa sin gamla familjekur fastbunden
vid hedersstolpen på torget liksom af välmenad omsorg för hans
bekvämlighet, borgmästaren finna en förfärlig anklagelse och dödsdom
öfver sig och magistraten uppspikad på rådhusets dörr, och själfva
rektor, som om aftonen sett sin gamla häst gå skrapad och hvit in i
stallet, morgonen därpå få den rödmålad för sin släde.
Men dylika spratt, om de än gåfvo anledning till förargelse, utplånades
snart af andra, som blott påkallade skratt; och då dessutom hvarje
förolämpad, hvad ögonblick som helst han gick förbi skolan, kunde
inbilla sig höra den af honom angifnes klagorop och sålunda hugnas,
slog förtrytelsen aldrig djupa och utspridda rötter. Tvärtom var skolan
älskad af staden, ja, oumbärlig för den, på samma sätt som för de gamla
i familjen den yra son- eller dottersonen, som hundrade gånger gör
förtret, hundrade gånger får bannor och tusende gånger beundras och
smekes.--
Det var eftermiddagen af en skön höstdag i början af oktober. Luften
var kulen, men solen sken klar, och vinden var stilla. En af årets
märkvärdigare händelser hade sysselsatt skolan. Om middagen nämligen,
just då rektor rest sig upp från stolen för att sluta, hade hela
klassen rusat upp och, med den vanliga skrapringen i golfvet,
supplicerat om lof för att insätta dubbla fönsterna. Hvarje höst skulle
en half dags ledighet unnas gossarna för detta ändamål; den hade äfven
nu blifvit gifven med alla tillhörande förbud eller pluggar, som voro:
att ej spräcka rutor, att ej skrika och stampa, att ej skrämma
böndernas hästar, att ej öknämna folk på gatorna--en rad af pluggar, så
lång, att rektors spanska rör föga nog på en half dag kunnat inkila dem
ens i det mjukaste minne.
Fönsterna voro redan insatta, tiden lång innan kvällen och hela den
lediga skaran samlad utanför tullen på en vidsträckt äng, skådeplatsen
för förra afdelningen af denna sannfärdiga berättelse.
Denna gång lekte gossarna soldater, exercerade, skyldrade, gjorde
marscher och evolutioner, alldeles som de sett de i staden förlagda
rekryterna göra våren förut. Sannolikt hade dessa deras öfningar fått
passera obemärkta såsom många dylika tillförene, åtminstone ej blifvit
omnämnda här med historisk noggrannhet, om ej ödet, som ofta roar sig
att göra ett träd af ett kastadt frökorn, fogat så, att en af de minsta
bytingarna i skolan, en räkenklassist, tagit sig orådet före att
förlöpa fanan.
Så ringa var början. Gossen stod vid armen såsom trumslagare och hade
anseende för sina viga armar. Också hade han hittills varit
oförvitelig, men nu, då höstkylan oaktadt solskenet började besvära
hans händer, gaf han, såsom han själf i förtroende sade till en af
kamraterna, "fan åt hela tjänsten", passade på en hvilostund,
deserterade och gömde sig i en skogsbacke nära ängen.
Ingen märkte det; man hvilade en stund och kommenderade sedan åter i
gevär. Generalen, en kraschanerad spelorre ur rektors klass, tog
gravitetiskt in sin plats och lät truppen defilera förbi. Gardet af
rektorister och konrektorister, skolans heroer, en rangkår med dubbel
grad äfven för den simpla soldaten, paraderade förbi med oklanderlig
ordning och skördade en bifallsvink af generalens hand. Men nu skulle
linjeregementet bryta upp. De små soldaterna stodo väntande och blåste
så mycket de vågade i sina frusna händer. Ändteligen ljöd
kommandoropet: "Framåt marsch!"
En allmän rättning öfverfor lederna, hvarje ansikte fick ett modigare
utseende, fötterna höjdes, musiken föll in; men--pipan allena, ty
trumman låg, Gud vet hvar, med sin trumslagare. I ögonblicket
kommenderades halt, det blef undersökning, öfversten fick en allvarsam
skrapa, en kompanichef arresterades, och gardister skickades i flere
riktningar ut efter desertören, som någon trodde sig hafva sett gå emot
skogsbacken.
Det dröjde ej länge, förrän man såg rymmaren gripen och framförd. Man
höll krigsrätt, omständigheterna voro klara, han dömdes till gatlopp.
Aldrig hade en sådan dom ännu drabbat någon under strängare väderlek.
Om vårarna sprang man gatlopp med jackan på, men jackorna voro då tunna
och af sommartyg; nu såg enhvar tydligt, att inga björkkvistar, om man
än spetsade dem till spjut, skulle kunna genomtränga vår trumslagares
valmanspansar. Reglementet stadgade ingenting visst i detta fall; man
började ropa: "Tröjan bort!"
Med detsamma var signal gifven till ordväxling. "Tag icke tröjan af
mig", skrek delinkventen och stötte undan handen på en korporal, som
visade sig färdig att betjäna honom i detta afseende, "det har ingen
sprungit bar förut."
"Mumlar han?" frågade generalen med handen i sidan.
"Låt honom ha tröjan på, gardisterna ha skurit för grofva ris", ropade
flere jägare på en gång.
"Du har förlupit tjänsten, min gosse!" sade generalen och tog
delinkventen i haken.
"Ja, herr general", inföll en gardist, "skona honom icke; slippa
jägarena stryk, så kan ingen hålla dem vid fanan."
"Vi kunna leka för oss själfva, vi kunna exercera så väl som gardet,
oss behöfver man ej rida på beständigt", knorrade jägarena, häftigt
uppbragta.
"Duger jag icke åt dem med tröjan på", sade med ett spotskt smålöje vår
lilla trumslagare, uppsporrad af det medhåll, han röjde, "så har jag
för godt skinn att våra deras trumma." Vid dessa ord tog han sin trumma
från marken, färdig att gå.
I och med detsamma hade myteriet bland jägarena blifvit allmänt; de
redan höjda käpparna kastades bort, och lederna söndrades helt och
hållet; man brummade och vredgades.
Generalen var i den största förlägenhet och hela hans anseende nära att
gå under. Straffa kunde han icke alla, och att förlåta var omöjligt.
Han tog det parti att förklara hela jägareregementet upplöst och--här
gaf han sin röst all den styrka han kunde--"hvarje soldat i detsamma
för en förrädare och fiende utom lag och pardon."
Med dessa ord steg han fram, tog regementsfanan ur underofficerens
hand, kommenderade gardet i gevär och lät det med fälld bajonett
spränga in på de bestörta bytingarna, som, glömmande hela sitt
militäriska anseende och den vanliga farten vid hastig marsch, ilade
med skri åt skilda håll på ängen.
Sålunda var endräkten försvunnen inom kåren. De äldre fortsatte sin
exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af
ängen och syntes rådslå.
Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring
inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras
fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten,
och detta på ett rätt allvarsamt sätt. Ty hade både äldre och yngre
fortfarit att exercera tillsamman och de små revoltörerna icke
öfverlämnats åt sin egen vishet och uppfinningsgåfva, så hade väl
aldrig en sådan lek blifvit uppspunnen, som den vi snart vilja
beskrifva, en lek, som först kostade ett oskyldigt kreatur lifvet,
sedan så när hade skaffat en hedervärd borgare gallfeber, sist--men
låtom händelserna själfva skvallra ur skolan.
Jägarena rådslogo, men hvad de rådslogo om, kunde på en lång stund
fattas hvarken af dem själfva eller någon annan. Man tyckte sig höra
blott det ojämna sorlet af en svärm getingar, som blifvit retade och nu
sökte ett föremål att stinga.
Länge fortfor detta brummande, och då man ändteligen kom till
begripliga ord och vidare började förstå hvarandra, var resultatet af
öfverläggningen ännu långt borta. Såsom vanligen händer dylika
rådsherrar, stannade man vid ett beslut helt olika det, hvartill
öfverläggningen tycktes leda, och då förtrytelsen, stoltheten och
hämndkänslan just höllo på att få exercisen börjad ånyo, var det en på
orten allmänt känd, året förut med hela sitt anhang gripen, af gossarna
under namn af Svarta Gustaf beundrad röfvare, hvars minne
tillvägabragte något helt annat än en exercis.
De första artikulerade ljud, som, lika världar ur kaos eller klippor ur
ett sjudande haf, uppdykade ur det ursprungliga virrvarret af röster,
voro de enkla orden: "Ja, ja!" och "Nej, nej!" på hvilka inom kort
följde ett med sådan styrka uttaladt allmänt "Tyst!" att stormen föll
som för ett dråpslag.