Samlade arbeten II - 23

"Det är förbannadt bra", inföll herr Flygerman straxt med sin förra
ifver. "Men jag skall säga, att jag också har behof som andra
människor, och till hvem kan jag vända mig? Hvem gör mig den tjänsten,
att han ens skulle äta för mig, om jag fäktar huru mycket som helst för
andra? Jag försäkrar", härvid stego nästan tårar i ögonen på den gode
herrn, "att jag på denna dag icke hunnit smaka ett gudslån, om jag
undantar en sup hos Kryddströms och en bit ost hos gamla rådmans och
två, tre små halfstyfverskringlor, som jag sprang in och tog från
bagarns boddisk, då jag gick till hamnen. Annat har jag ej fått tid att
förtära på hela dagen och trodde nu, att jag skulle kunna stjäla mig
helst till en kvart timmas ro för att hinna få mig middag; men det är
som vanligt: ställ dig blott i redet, nog finnas de, som lassa på."
"Huru kan man", sade den unga frun, sorgligt förebrående, "vara så
nogräknad om några steg, då man kan göra en annan en stor tjänst. Kusin
hjälper så många andra i saker, som de själfva kunde uträtta, och blir
så lätt ledsen på mig. Kunde jag själf se längre, än jag ser, och
skulle jag förstå att urskilja, om det är moln eller fartyg, som skymta
där ute på hafvet, så ville jag visst icke be någon trötta sitt öga med
att kasta en blick dit."
Herr Flygerman, som på sätt och vis fann sig slagen på denna punkt, gaf
sin förtrytelse en annan riktning.
"Eljes", sade han, "vet jag icke, hvad fruntimmer hafva här oppe att
göra. Förstå de något, och uträtta de något? Jag är säker på att om
fiskarpojkarne på Sandnäs udde släppte opp en pappersdrake, skulle man
kunna inbilla hvilken fru i staden som helst, att hon såg sin mans
stora skepp komma med fulla segel och en flygande vimpel i aktern.
Sådana äro fruntimren; men månne de tro det själfva? Nej, de skola se
allt och vara med i allt, eljest mena de, förbanna mig, att världen
icke skulle kunna stå en enda dag. Men jag har brådtom och hinner icke
förnöta tiden med prat.--Gif mig kikaren!"
"Jag har ingen sådan", sade den arma, unga frun förlägen; "men det är
nu snart tre timmar, sen någon haft kikare här oppe, så att det visst
vore möjligt, att man redan kunde se fartyg äfven utan."
Herr Flygerman blef synbart lättare till sinnes, då han nu tyckte sig
hafva fått en handgripligare sak att anfäkta och häckla. Hans uppsyn
öfvergick ifrån en mulen otålighet till en triumferande belåtenhet, och
hans röst, som hittills sväfvat mellan vresighet och klagan, blef
spotsk och ironisk.
"Jo, jo", sade han, "det är visst möjligt, att man kan se fartyg redan
äfven utan kikare, kusin Storm; såsom om jag ser mot hamnen, så ser jag
där straxt mästerna af Kryddströms aftacklade skonert och Jakobsons
Jakobina, som kom hem i förra veckan, och en förskräckelig hop jakter
och slupar, som ligga vid hamnbodarna--ha--ha--ha! Det är fartyg nog,
det är fartyg nog, kusin Storm."
"Se icke ditåt", sade denna med sorglig och bedjande ton, "se genom den
andra luckan, ditåt jag ser, se mot hafvet!"
"Hvarför icke", fortfor herr Flygerman lika segersäll, "haf blott
tålamod, kusin lilla, så skall hon straxt få höra, hvad ditåt syns för
blotta ögat. Först och främst ser jag kapten Styres flaggstång, som är
nästan lika hög som en skeppsmast, vidare ser jag två smärre mäster,
som stå uppställda mot rådman Vises stallsvägg och ibland brukas som
fimmelstänger, sen ser jag garfvar Barks skyltkäpp med ett stort
kalfskinn till segel i toppen;--skall jag säga, hvad jag vidare ser
utan kikare, eller är det tillräckligt, hvad jag redan uppräknat?"
Under detta uppbyggeliga tal, som lik en vårbäck strömmade fram ur herr
Flygermans uppsvällda glädje, hade den unga frun brustit i gråt. Då han
därför kastade sin blick på henne för att med en förnäm fägnad betrakta
verkningarna af sitt skarpa skämt, fann han det hafva träffat hårdare,
än han önskat, och blef till mods ungefär som en kamfiospelare, då han
med triumf gifvit en svag granne husuhugg och sluteligen finner, att
han själf måste hjälpa honom att stryka. Hans pösande sinne föll
tillsamman som en spräckt väderblåsa, och hans godsinta hjärta blef
mjukt som vax, då han såg hennes tårar. Han började försöka trösta
henne och godtgöra sitt fel, och han blandade uppmuntringar och
ursäkter tillsamman i ett tal, som, ehuru vida mildare till sitt lynne,
föga eftergaf det förra i rörlighet och fart.
"Hvad nu", sade han, "hvarför gråter kusin Storm? Lägg icke sådana
småsaker på sinnet, meningen var icke så ond, som den lät. Ingen kan
neka, att icke det är litet besynnerligt att kalla en opp i
klockstapeln för att se efter fartyg, då man icke har någon kikare. Men
hvad man icke har, kan man väl få. Jag får väl lof att gå till gamla
rådman ännu, så hungrig jag är, och be honom komma hit med sin stora
tub, som jag själf skrufvade sönder i går och rengjorde åt gubben. Och
hvad Stormen angår, må man säga huru mycket som helst, att han är i
sjöbotten; men jag har mina egna tankar om honom, jag. Snarare håller
jag före, att han ligger i Norge och dansar med norskorna vid denna
tid. Huru var det med Styre här om året? Han var borta i sjutton
veckor, utan att man visste, om han sjunkit eller flugit, och kom hem
ändå; det vet jag bäst, som fått trampa många trötta fjät för hans
skull och hela sista våren grassera med den där lättingen segelsömmaren
för att få hans nya segel färdiga."
Det öfriga af detta tröstetal försvann bland stegarna i den gamla
klockstapeln, under det vår kund skyndade ned för att åter svettas och
hungra en stund i sitt nyss åtagna värf.
Så hastig var herr Flygerman i sina rörelser, när han en gång kom sig i
språng, att den unga frun icke hann räkna många bedröfliga minuter,
förrän hon åter hörde hans stämma från de lägre våningarna i tornet.
"Jag har legat öfver borgmästare och råd i två års tid", hördes han
säga till någon, som gjorde honom sällskap, "och bedt dem låta laga nya
trappor till klockstapeln, och jag har för sakens skull lofvat att
själf utan betalning se efter timmermännerna, men hittills har
ingenting blifvit gjordt, och härefter göres icke heller något, förrän
en eller annan brutit armar och ben af sig på dessa fördömda
trädpinnar."
"Fjäska icke, Flygerman", hördes den andra svara, "och slå ej kikaren
så hårdt mot stegarna för hvar gång du fattar tag med handen, så
fördärfvar du hvarken dig själf eller den. Jag har i femtio års tid
gått opp och ned på dessa trappor och bärgat både armar och ben, Gud
ske lof, till denna dag."
"Det är förbannadt bra", anmärkte herr Flygerman åter, "så mycket mer
kan man räkna, att de tjänat ut och behöfde förnyas. Men mig gör det
detsamma, jag har nog arbete förut och ser gärna, att jag slipper alla
extrabefattningar."
Vid dessa ord hade han hunnit opp i tornet. Han tog genast plats vid en
af luckorna, drog ut kikaren, lade den till ögat och började med rynkad
panna och framskjutna läppar öfverfara synkretsen.
Hans följeslagare blef något senare synlig. Denne var ingen annan än
den unga fruns förra fosterfader, och den hälsning, hvarmed han mötte
hennes, röjde en viss portion af den köld och det missnöje, hon var van
att se hos honom ända från den stund, då hon emot hans vilja bortbytte
omsorgen om hans gamla kattunsdukar, röda filtmössor och lerpipor mot
den om en ung och blomstrande man.
För öfrigt var han en kort och rund gubbe af buttert och allvarsamt
utseende, till någon grad likväl mildradt nu af det nöje, hvarmed han
fann sig på en plats, som näst kyrkan skänkt honom den största
tillfredsställelse i lifvet. Med en skälig lott af naturlig stolthet
förenade han nämligen en järnfast likgiltighet för allt, hvad storhet
fanns i staden, från borgmästarens till skoflickarens, den enda
undantagen, att med hastig blick och osvikelig visshet upptäcka och
igenkänna ankommande fartyg. Han dref handel, men i kramboden stod han
och slumrade; han var rådman, men på rådhuset teg han; i klockstapeln
var han och ville han vara ett orakel.
Lik den bedagade stöfvaren, som låter valpen vädra i buskarna och i
lugn väntar, tills han ger skall, stod äfven den gamle nu helt trygg
och afvaktade resultaterna af herr Flygermans hetsiga forskningar,
hvilken äfven, att fortsätta den oartiga liknelsen, i sin ifver alltför
hastigt gaf ljud.
"Jag har mina egna tankar om fartyget där!" sade han och teg åter med
den mystiska min, hvarmed han alltid älskade att ge sina små
hemligheter vikt.
"Om fartyget där? För Guds skull, säg, om ett fartyg kommer!" ropade
den unga frun och sprang upp från sin bänk.
"Hm!" mente herr Flygerman, såg myndig ut och fortfor att kika.
"Ro fram med hvad du vet", sade den gamle herrn, "och gif mig kikaren!"
Den unga frun stod på nålar; herr Flygerman ensam var orubbelig.
"Kursen rakt på kikaren", mumlade han för sig själf,--"ett större
fartyg--hvita segel--Märs hade mörka, Styre nya, mörka--har några
trötta fjät tagit för dem----hm!" Härvid räckte han kikaren åt den
gamle. "I linje förbi garfvar Barks skylt, rakt ut till hafs, se
ditåt!"--
Stapelkonungen intog sin tron vid luckan, och ett utbrott af löje, som
mera liknade sågande än skratt, beledsagade hans första blick mot
hafvet.
"Ett större fartyg", sade han, i det han sökte antaga herr Flygermans
ton,--"hvita segel--ja, ja, så länge solen skiner på de gråa bräderna,
jo; det värsta är att fartyget där står på grund, bror Flygerman, så
att det icke slipper ur en fläck."
"I Guds namn, låt mig då få veta hvilket fartyg!" frågade den unga
frun.
"Båken, båken, syster", svarade gubben helt kort.
Den arma frun kastade en blick af sorg och missnöje på herr Flygerman,
hvars förhastade upptäckter i hennes hjärta väckt ett hopp, som lika så
hastigt förstördes. Denne åter sökte att rädda sitt knäckta anseende
ännu i dess dödskamp bakom lederna af en opposition, hvaraf dock endast
orden: "Det är förbannadt bra"--lika bepröfvade veteraner ryckte fram,
men de öfriga stupade mellan hans tänder bland en tross af skorpor,
hvarmed han på sin senaste färd icke glömt att förse sig och dem han
just nu höll på att med aptit förtära.
Den gamle hade emellertid med sitt säkra öga öfverfarit hafvet utan att
varseblifva ens skymten af ett fartyg och började redan skjuta ihop sin
kikare, då han helt oförmodadt med blotta ögat såg ett stort skepp
under fulla segel sticka fram förbi en hög skogbeväxt bergudde, som
inneslöt redden, och i flygande fart vända in mot hamnen. Denna
öfverraskande syn bragte honom i en fullkomlig extas. Hans andedräkt
blef högre, hans kinder fylligare, han drog ut kikaren ånyo, lade den
till ögat och utbrast i ord:
"Ha, du skojare, ha, du skojare! Slapp du mig denna gång? Jag ville
önska, du vore tre mil ut till sjöss, så sant jag skulle känna igen dig
likafullt på skrytet och ståten redan, om ej på annat. Hvem är det, du
skyldrar för?--Och kanongluggar har han låtit måla på det ruttna
skrofvet och stuckit opp bogenbramstänger och hängt klutar på
läsegelsspirorna. Kunde han ej hinna hem med mindre till hustrun, det
tjocka sockerfastaget? Gud förläte honom!"
"Hvem är det?" frågade hans båda bisittare på en gäng.
"Märsen, den gamla narren, Märsen. Om Flygerman låtit bli att skämma
bort min kikare i går, då han nödvändigt ville putsa glasen, så kände
jag redan igen gubben själf på däck, så nära är han. Men nu ro vi ut
till hamnen att ta emot honom, och någon viker in på vägen till hans
gumma och får henne att komma ut; och du, syster",--här steg han opp
och vände sig till den unga frun--"kommer också med, så kan du få höra
ett ord om Stormen kanhända, om han ännu finnes ofvan sjö. Ja, ja, det
är så dags att lipa och gråta nu. Det är annat att gå som skepparhustru
och trampa trötta fjät och kika efter sin mans sönderblåsta
lärftslappar än att stå i min bod och ha goda dagar och plocka russin i
munnen och bläddra i nya kattunsdukar--ja--jag undrar, hvilken nöd gick
åt dig då, syster?"
Sällskapet följde nu den barske gubben ned ur klockstapeln, den unga
frun mera sorgsen än hon var, då hon steg dit upp, och herr Flygerman
utomordentligt förtretad öfver sitt misstag med båken och öfver den
skam, han fått till tack för sitt besvär med kikaren.
Denna hans förtrytelse stegrades än ytterligare af aningen om att han
och ingen annan skulle få lof att göra invikningen till fru Märs. Han
brummade under hela vägen, ehuru för mycket afbrutet och tyst, för att
man skulle kunnat urskilja annat än enskilda ord. Först då, när man
nalkades den tvärgata, vid hvilken fru Märs bodde, började hans knot
höras tydligare.
"Och den gamla tjocka ankan!" hördes han säga, "om hon kommer med eller
icke, kan det vara just lika. Märsen får tids nog händerna fulla ändå.
Aldrig har jag hört en människa prata så mycket, som hon pratar; och
hennes eviga 'hjärtandes och jämmerli' kan skära öronen sönder på folk.
Och hvem skall gå och säga till åt henne! Jag?--Vänta får man! Fan
besitta, någon har det goda i sig att ens be mig; utan man tar bara för
afgjordt, att jag skall vara på post och färdig att orka och springa;--
jag skall säga, att det blir förbannadt tungt i längden."
Med dessa ord vek han af på tvärgatan, och de båda andra fortsatte sin
gång, öfvertygade om att hans förtrytelse alldeles icke skulle hindra
honom att vara en pålitlig budbärare. Efter en kort promenad kommo de
till hamnen.
Den gamla herrn började genast ställa sin båt i ordning för sjöfärden,
reste opp mästerna, emedan vinden var begagnelig, och lossade seglen.
Dagen öfvergick emellertid redan till skymning, och en dimma,
oktoberkvällens vanliga sällskap, utbredde sig småningom öfver vattnet
och jagades blott sakta af den aftynande blåsten. Det var ingen tid att
förlora, och gubben var redan i beråd att lägga ut och icke bry sig om
sina båda dröjande passagerare, då han i hast hörde den väntade fruns
tunga steg och kände hennes kopparstämma:
"Jämmerli, om kusin Flygerman har hjärta att narra mig? Var det nu
gubben själf bara, riktigt han själf, stackare? Såg kusin honom på
däck? Hjärtandes, om han är sjuk kanske och måste vara i kajutan.
Annars går han i sin blåa rock med stora mässingsknappar och i röd
filtmössa och med sin gamla pipsnugga i munnen--tvy! Jag snusar själf
och tål inte de där röktrutarna.--God afton, gamla rådman, god afton,
stackars barn, är du här också och väntar din gubbe? Gud tröste dig,
hvar han må hamnat! Men jämmerli, hur liten den båten är; kan den bära
fyra personer?"--
"Stig in, syster, så får du prata sen", sade den gamle och hjälpte utan
vidare omgångar den kolossala frun i båten, som sviktade under detta
väldiga tillskott i last. Snart befann sig sällskapet ett godt stycke
ute på sjön, och ett lika så godt stycke hade fru Märs redan hunnit in
i ett sladder, som hotade att aldrig bli slut och som helt och hållet
betog alla de öfriga både möjligheten och lusten att yttra ett ord. Det
är dock endast i några droppar vi här kunna återgifva detta störtregn
af prat, öfvertygade om att skuren, i sin helhet lössläppt, skulle
dränka läsarens tålamod i en syndaflod. Herr Flygerman var den, som
först drabbades:
"Aj, aj, hur tunt klädd kusin far ut i kölden", sade hon, "Gud bevare
någon från att förkyla sig för min skull. Drag opp rockkragen; kusin
har hela tiden hållit sig för öronen. Ack, den örvärken, när den
anfäktar en rätt, vill den spränga hufvudet på en människa. Jag har
låtit rycka ut tre tänder i fjol och en i år och vet, hvad värk vill
säga. Se nu, ja, se nu på bara hur han grinar, och det är visst och
sant, att man kan förlora allt sitt humör med mindre press. Gud gifve,
att Märsen, stackars gubbe, må slippa alla efterslängar af sin
höstresa, om han nu verkeligen kommer hem. Och du, stackars barn, har
ingen att möta! Gud förbarme sig öfver den, som skall lita på vatten
och vind--hu, kvad den båten kränger--det är inte en ensam, som går
till kost, det är två och tre och hundrade.--Men du skall drömma,
syster, det är otroligt, hvad det hjälper att drömma. Hvar gång Märsen
kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara
sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i
min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag
går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står
Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu,
hvad det hade att betyda.--Men det blir ju alldeles mörkt, mitt
herrskap, och bäst det är, så stöta vi väl på en sten och drunkna här
allesamman."
Det hade också i själfva verket redan mörknat så, att den gamle
rådmannen började misströsta om att hitta på fartyget. Hvad än värre
var, hade han anledning att förmoda, att kaptenen redan hunnit ankra
och begifva sig från skeppet, och han var därför angelägen om att
förebygga den ledsamheten att förfela hans kurs och segla förbi hans
båt utan att möta den. Han begagnade alla de pauser, han kunde tvinga
in i sin språksamma följeslagarinnas sladder, för att lyssna efter
rösten af någon talande eller ljudet af ett årtag ute på den vida,
bortskymda fjärden.
Då icke ett ljud förspordes och vägen till den vanliga ankarplatsen för
skepp, som antingen af motvind eller mörker voro hindrade att segla in
i den inre bukten af hamnen, var alltför lång och besvärlig att så sent
på kvällen tillryggaläggas, ändrade han sin första plan och beslöt att
lägga till vid en plats, från hvilken den väntade båten lika säkert
kunde varseblifvas som från slupen. Det var en udde, förbi hvilken inåt
hamnen sträfvande farkoster måste styra, men som äfven hade en enkom
för slupar inrättad brygga, vid hvilken mången från redden kommande
plägade landa, om han för tillfället fann det bättre att gå till fots
till staden än att med armar och rodd sträfva dit.
På denna udde landsatte den värde styrmannen sitt sällskap,
öfverlåtande åt deras val att dröja kvar eller begifva sig tillbaka.
Omständigheterna fogade så, att man knappt hunnit opp på bryggan, när
man till allmän glädje hörde de raska årtagen från en slup, som
nalkades den. Man gissade genast, hvem det var, som kom, och herr
Flygerman, som icke var någon hatare af surpriser, när han själf
hittade på några, glömde för nöjet att få syssla och ställa till sin
harm öfver den gamla fruns språksamhet, tog henne bestyrsamt vid handen
och ledde henne så nära randen af bron, som hon kunde förmås att gå.
"Stå här", sade han, "och var tyst, om det är möjligt, en handvändning.
Om båten far förbi, så ropa vi den an, men om den lägger till, så tag
emot gubben, det första han stiger med sin fot på trappan. Man har en
gång förr ställt till ett dylikt spektakel och tagit några trötta fjät
för att få det i gång."
Med en pigg handtryckning gaf fru Märs till känna, att hon både begrep
tillställningen och var förtjust öfver den. Hon blef kvar på sin plats,
jämkade om sin stoppade salopp, torkade med näsduken mun och näsa,
strök opp sitt på pannan nedfallna hår och utstyrde, mörkret till
trots, sina behag på det allra bästa.
Ett kommandoord, bortblandadt af rodden, hördes nu från slupen,
årslagen upphörde och straxt därpå såg den goda frun de dunkla
konturerna af båtens befälhafvare bredvid sig på bron.
Utan att dröja slog hon sina väldiga armar kring hans hals, tryckte en
smällande kyss på hans läppar och utropade med glad ifver: "Ha, din
skälm, känner du icke igen mig? Gud välsigne dig, välkommen hem!"
"Lagom bäst, fru Märs", svarade den främmande med en röst, så förvånad
och så olik den väntades, att hans ömma emottagerska sprang en famn
tillbaka af förskräckelse.
Men för en af sällskapet var denna röst icke tillbakastötande. Den unga
frun hörde den med ett glädjerop och kastade sig ett ögonblick därpå i
sin hemkomna mans armar.--Det var kapten Storm.
Man förbigår de ordrika utbrotten af fru Märs förundran och sorg,
beledsagade både af skratt och gråt, och likaså den gamla rådmannens
kort och halfhögt yttrade förtrytelse öfver de unga skepparenas osed
att låta tackla om sina fartyg på utländsk ort och förnya segel utan
att låta höra ett ord därom, hvarigenom hederligt folk kom att löpa
liksom narrar, som första gången varit oppe i klockstapeln. Den
belåtnaste af alla näst det unga paret var herr Flygerman, som
oupphörligt under vägen till staden gnuggade händerna af glädje öfver
sin själfinbillade förtjänst att hafva haft "sina egna tankar" om
fartyget redan i början, en sak, som han esomoftast påstod sig hafva
yttrat med klara ord och kunna bestyrka med fru Storms intygan, ifall
vittnen behöfdes.


PROCESSMAKAREN.

Det var en kall vinterdag. Den skarpa blåsten och snön, sona i vilda
flockar jagades kring i rymden, lockade ingen ut på lustfärder, och
hvar och en, som icke hade ärender af vikt att förrätta utomhus, hölls
gärna inne vid en brasa. Emellertid rådde i den aflägsna landsort, på
hvilken läsaren nu ville fästa sin uppmärksamhet, en ovanligt liflig
rörelse på vägarna, och man såg både gående och åkande sträfva fram
genom de hopade drifvorna.
Vintertinget skulle nämligen börjas med påföljande dag, och parter af
alla slag skyndade att inställa sig. Den fredliga bonden, som dock ännu
hade lust att våga sin riksdaler för att få höra lagen tala ett snedt
ord mot hans granne; slagskämpen, som nödtvungen vandrade framåt med en
klen vägkost på sin rygg och ett dussin örfilar på sitt samvete;
tjufven med sina ultraliberala idéer om gästfrihet; lösdrifvaren med
sin frisinnade håg; herrn med sina affärer och narrn med sina,
människor af alla åldrar, villkor och bekännelser samlades nu till den
kända mötesplatsen för att anklaga och anklagas, vittna och skåda.
Tingsgården och gårdarne närmast den vimlade af folk, bekanta träffades
och samtalade, slädar skötos fram och åter, hästar skrapades,
vattnades, bundos, och öfver den brokiga skaran blickade då och då en
ung sekreterare och en annan, utkommande på trappan liksom för att
mönstra sina arméer.
Bland de många anlända främmande satt i ett af pörten en man med sin
hustru. De sågo stundom med oro ut genom det trånga fönstret, och på
bådas ansikten visade sig omisskänneliga spår af ett djupt lidande.
Efter en stunds tystnad börjades dem emellan ett samtal. "Du såg då
visst, att han ej kommit ännu?" sade kvinnan.
"Se själf", svarade hennes man, "luckan är ju ännu fastskrufvad för
hans fönster och farstun är stängd."
"Kanske", utbrast hustrun med ett svagt uttryck af glädje, "kanske blir
han borta och låter hela saken förfalla."
"Säg hellre: kanske blir domaren själf borta", invände mannen. "Har det
hållits något enda ting, sedan öfversten fick sig sitt boställe här i
socknen, då han ej varit tillstädes och släpat med sig vittnen och
stämt in folk, så att knappast gubbar och barn fått bli hemma. Han har
ju redan i flere år haft sin egen stuga vid tingsgården, liksom andra
hafva sina kyrkstugor, ty vid tinget, där håller han sin gudstjänst och
där har han sitt sannskyldiga hem."
"Men vi skola bönfalla och be honom", sade hustrun, "kanske har han
ändå ett mänskligt hjärta och vill ej se oss drifvas ut på landsvägen
med våra många små barn. Kommer ett godt år, så få vi råd och kunna
betala vår skuld, hvem vet, kanske redan i höst."
I detta ögonblick hördes det skrällande ljudet af en kurirklocka, och
mannen bleknade synbarligt.
Men midtigenom vimlet af människor och lass åkte en släde in på gården
och styrde med hejdad fart sin kosa rakt mot den nyss omnämnda stugan.
I gafveln satt en bred herre i vargskinnspäls, hvars ragg pöste vidt
öfver bräddarna af den trånga släden. Hufvudet syntes liksom insjunket
i ett fodral af en tjock, röd duk, som skulle tjäna till munkläde, och
i hans famn låg på den yfviga fällen ett piphufvud, åtminstone till
vidden föga mindre reputerligt än ägarens eget.
Framför honom på kusksätet såg man äfvenledes en herreman, att döma af
den brutna finska, på hvilken han ropte åt bönderna att ge rum, och af
hans sirliga sätt att göra statssnärtar i luften med sin piske. För
öfrigt var hans dräkt ingalunda beräknad hvarken på stat eller
bekvämlighet. Hans korta, knubbiga figur var med möjligaste
sorgfällighet insvept i en tunn kapprock, som, då han hoppade ur
släden, syntes räcka honom blott till knät, och på hans blåa,
utborstade mössa hittade den yrande snön knappt så mycken lo, att den
kunde fästa sig fläcktals.
Herrn i släden var den afskedade rika öfversten och possessionaten
Tingkors, och herrn på kusksätet var hans handsekreterare, faktotum och
nådehjon, den grånade studenten Simon Timoteus Gåsevinge.
Att anbefalla häst och släde i vård åt en af de kringstående bönderna,
läsa upp dörren och låta inbära fällar och packning var för herr
Gåsevinge ett ögonblicks verk. De båda herrarna trädde in, och snart
såg man den lilla stugan upplyst af en blossande brasa och öfversten
gravitetiskt placerad i en länstol vid bordet, medan herr Simon
Timoteus med beställsam ordentlighet påtände tvenne ljus, städade sin
patrons effekter och sökte att genom flitigt dammande och putsande
skydda den sorgliga återstoden af sin ungdomskapprock, hvilken han för
köldens skull ännu bar på sig, för hvarje menlig inverkan af den
smältande snön.
Läsaren har utan tvifvel redan igenkänt den gamle krigaren och ser
honom, i följd af hans nedslagna gäldenärs skildring, kanhända icke med
de blidaste ögon. Det torde därför tillhöra opartiskheten att yttra
några försonande ord till hans förmån.
Öfverste Tingkors var ingen blodsugare på sina gamla dagar, fast han
älskade tvister och strid. Han hade tjänat fäderneslandet med skälig
utmärkelse i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara lika väl som
någon annan berättigad att sätta sig ned i ro på sina ärfda och
förvärfda egendomar. Med allt detta, plägade han säga, hade han icke
dragit sig som ett lastdjur undan oket för att lefva för magen blott.
Människa hade han varit och krigsman, och som människa och krigsman
ville han lefva ännu, fast han icke kommenderade regementen och
bataljoner mera, utan kapitel och paragrafer. I själfva verket hade
tillgången varit sådan, att lugnet småningom blifvit honom för mycket
lugnt och en och annan jordtvist med hans grannar just i behörig tid
kommit emellan, för att leda honom in i rättegångsaffärer och ge honom
smak för de egna skärmytslingar, som utkämpas inför domarens tron i
tingsstugorna. Med en dryg portion af stolthet och själfförtroende och
en än större af naturlig enfald hade han sålunda under årens lopp
kommit till den öfvertygelse, att processen varit hans egentliga fält
och lagen det svärd, med hvilket han kunnat bringa sig opp åtminstone
till en generalsvärdighet, om han blifvit jurist.
Redan för flere år tillbaka hade han låtit uppföra sitt högkvarter, som
han kallade det, vid tingsgården. Nu var hans tid delad emellan
rättegångstvister, träkarlsspel och hågkomster från hans militära bana,
och alla dessa hans favoritförströelser sammanväfde sig med hvarandra i
hans föreställningssätt och hans tal till ett tyg af den brokigaste
färg och ränning. Korten voro för honom trupper, en batalj kunde han
kalla en process och en process åter en robbert; han spelte ut ett
kompani, ryckte fram med en trumf och gick i elden med sitt memorial.
För öfrigt låg öfver hela hans väsende ett flegmatiskt lugn, och i hans
stora, fylliga anlete upptäcktes lätt en viss enformig dryghet, förenad
med en godtrogen enfald, som dock stundom uppiggades till ett kolossalt
uttryck af glädje öfver någon liten slugt påhittad fint.
Han hade nu en stund med stor myndighet sträckt sig i sin länstol och
med några väldiga rökar pustat reströttheten ur sin kropp, när han
tyckte det vara tid att gå på saken och som vanligt inledde sina ordres
med en liten personlig apostrof till sin medhjälpare:
"Gud förbarme sig öfver er ordentlighet, herr Gåsevinge, med hvilken ni
ändå icke kommit dess längre i världen. Hör då en gång opp att städa!
Städa må man hemma, om man så har lust; men här lefva vi som
vandringsmän, herr Gåsevinge, i fält, i ett läger, med brinnande krig
för dörren, och här gäller det att se efter våra trupper och icke våra
pälsar. Packa opp dokumenterna, min vän, så att vi få sortera dem än i
afton. Kom ni ihåg att taga med er torpar Johans inlaga och gamla