Samlade arbeten II - 31

Gennaro, hotas med döden, tigga om sitt lif och sluteligen mördas af
sin egen son. Allt detta måste ske, eljest skulle katastrofen blifva
mindre bjärt. Och därföre måste de fem hjältarne, republiken Venedigs
representanter, med ungdom, mod och adel i sin barm och med vapen att
gripa till, när de behagat, lika arma, oskyldiga offerlamm på Lucrezias
befallning följa ut med en redlös tropp af gamla munkar, utan att lyfta
en hand, utan att säga ett ord,--alla rimliga invändningar till trots.
En sådan löshet i motiver och sammanbindning finnes icke blott i de
detaljer, som nu blifvit anförda, utan röjer sig nästan öfverallt i
denna dram och stör enheten äfven i dess minsta delar. Det vore lätt
att förfölja fel af dylik beskaffenhet ända in i småsaker och visa,
huru nästan hvarje effekt är köpt genom uppoffringar af ett poetiskt
konstverks första lagar, natur och konsekvens, men detta skulle leda
till en vidlöftighet, som här icke vore på sin plats. Hvad som i
allmänhet kan anmärkas är, att man har svårt att inse, hvad de
oftanämnde fem ädlingarne öfver hufvud taget hafva att uträtta i hela
dramen. Aro de där för att skildra Lucrezia Borgias förgiftningar och
bestyrka dem med sin död, så måste man tillstå, att samma ändamål
kunnat vinnas med mindre tillställningar och mindre offerpersonal.
Tager man åter bort dem, så återstår nästan ingenting af hela stycket.
Gennaro åter, hvarföre är han införd? Vi skola söka en förklaring öfver
allt detta i det recept, efter hvilket V. Hugo anordnat sin dram och
hvilket han själf anför i företalet till densamma. Det lyder så: "Ta den
mest afskyväckande, tillbakastötande och mest fulländade moraliska
vanskaplighet, lägg den i hjärtat på en kvinna, hos hvilken den mest
kan visa sig. Gif henne den högsta skönhet, gif henne furstlig
värdighet; beslöja sedan denna moraliska fulhet med en ren känsla, den
renaste som en kvinna är mäktig af, med moderskänslan, med ett ord gör
af ett vidunder en mor, och vidundret skall vinna ert deltagande, skall
röra er till tårar, ja, denna vidunderliga själ skall nästan tyckas
vara skön för edra ögon."--Här finna vi lätt nyckeln till gåtan. De fem
herrarne äro indragna i dramen för att förhöja Lucrezias moraliska
afskyvärdhet, Gennaro åter för att utgöra ett föremål för hennes
modersinstinkt. Också visar hon tämmeligen regelbundet, scen för scen,
än den ena, än den andra sidan af sin vidunderligt hopfogade person.
Men att hennes moderskänsla skulle vara försmulten med hennes
gärningar, att denna skulle ligga på botten af hennes raseri och helst
i någon mån föranleda de brott, hon begår, sådant må man icke ens
begära.
I en fortgående omväxling är hon i det ena uppträdet skändlig, vild,
hämndgirig, i det andra sentimentalt öm och lidande, utan att hennes
grymhet, då hon vill hämnas, visar något spår af den mildring, hvartill
hon borde vara stämd af kärleken till sin son, eller hennes ömhet, då
hon skall älska, röjer några drag af den beslutsamhet, kraft och
energi, som borde höra till en karaktär, så rå och blodig som hennes.
Det är sant, att de fel, vi förut anmärkt, äro stora och störande, ja,
till och med oförklarliga; men det största fel i hela dramen är dock
uppfattningen af Lucrezia Borgias personlighet. Själfva idéen att göra
henne till ett nederlag för en abstrakt massa af brottslighet är
ohistorisk och okonstmässig. Men att ytterligare söka och tro sig kunna
ge henne dramatisk värdighet och intresse genom inskjutningen af en
lika abstrakt dygd i denna massa af laster är en förvillelse, som
lindrigast sagdt står långt under samtidens estetiska kultur och som
liknar dens, som skulle vilja försona malörtens bittra natur genom att
intrycka en skärfve socker i plantan. Den brottsliges försoning och
dramatiska kvalifikation får icke sökas utom utan inom hans förhållande
till brottet, och den har sin grund i det väsende hos honom, som
strider, afskyr, ångrar, och som blir kvar, då brottet gått till sin
förtappelse. Shakespeare i sin lady Macbeth t.ex. har icke dragit
försorg om att öfversockra hennes brottslighet med en tillfällig dygd,
han låter den tvärtom framstå i all sin rysliga storhet; men han har
tillika vetat att kasta en skön försoning öfver henne, öfver
mänskligheten och lifvet, då han låter henne jagas opp ur sin nattliga
ro och i sömnen försöka att aftvå brottets minnen från sina en gång
blodbestänkta händer. Detta är den brottsliges adel, en glimt ur djupet
af naturen, som väl kan urarta i missbildningar, men som också alltid i
sig innehåller deras förkastande.
Man har förebrått V. Hugo och de franska författarena af den nyare
skolan en förkärlek för skildringen af onaturliga, vämjeliga och
fasaväckande personer och scener; äfven detta stycke har i Lucrezia
Borgia en karaktär, som i sig förenar allt, hvad mänskligheten i sin
mest djuriska förnedring kan framte skändligt och vidrigt. Med
anledning häraf må anföras en ur ett engelskt blad lånad notis om
personerna i Hugos och Dumas' arbeten. "Bland de fruntimmer, som
uppträda i dessa författares dikter", heter det, "finner man åtta
äktenskapsbryterskor, fem prostituerade af olika rang, sex offer för
förföring, fyra mödrar, som förälskat sig i sina söner och svärsöner,
och, en enda undantagen, öfverlåtit sig åt sin böjelse, och elfva
personer, som direkt och indirekt mördas af sina älskare. I sex af
dessa stycken spelas första rollen af bastarder och hittebarn." Man
måste medge, att räkningen är skarp. Mera bedröflig likväl än denna
oskonsamhet mot känslor och föreställningar, som tillhöra en vekare
sedlighet, är den ringa aktning, de nyare författarena i allmänhet röja
för verklighet, natur och konsekvens i sina målningar. En frihet utan
regel synes vara deras element, och en lokal, sinnlig effekt det
ändamål, för hvilket de uppoffra alla högre fordringar af konsten.
Karaktärerna sakna till det mesta naivitet och lif. De segla vanligast
fram på skådebanan i en efter auktorns beräkning predestinerad kosa,
lika de skepp af flarn man ser barn inrätta och med färdigt skrufvadt
roder och brassade segel utsläppa på dammen. Möter ett hinder, så
fastna de eller skuffas öfver, kommer en starkare pust, så kantra de
och stjälpas opp igen för att åter börja sin automatlika färd. Segel på
världens haf äro de icke, regerade af förnuft och vilja såsom af
lefvande styrmän och äfven i sin undergång röjande ansträngningarna,
kampen och ledningen af en inre, styrande makt. Det är tyvärr att
befara, att denna de franska litterära koryféernas obundna håg för det
gräsliga, ett slags intellektuell återspegling af de scener, som
befläckade Frankrike i sistförflutna sekel, icke skall afstanna, innan
den af litteraturens pöbel i detta land härmats än bjärtare. De
debatter, som nyligen förevarit i pärskammaren angående införandet af
en strängare censur för teatern, en åtgärd, för hvilken Lamartine bland
andra talat med kraft och värma, synas bevisa, att sansculotter redan
börjat röra sig inom kulisserna, färdiga att till högsta grad af
konsekvent ytterlighet drifva de frihetsyra litterära republikanernas
redan nu mer än tillräckligt regellösa och upprörande fantasier.


ÄR MACBETH EN KRISTLIG TRAGEDI?

Af högt intresse blefve tvifvelsutan en undersökning, hvars ändamål
vore utredandet af det förhållande, i hvilket tidehvarfvens förnämsta
konstskapelser stå till den religions hufvudprinciper, under hvars
inflytelse de kommit i dagen. Man har sökt bestämma skillnaden emellan
den så kallade klassiska och romantiska konsten och lyckats angifva en
mängd klara och obestridliga egendomligheter hos hvardera; de djupaste
skola alltid finnas ursprungna ur de djup, som den grekiskt-romerska
gudaläran för sig och kristendomen för sig erkänna såsom sina
egendomliga. Samma på de religiösa världsåsikternas olikhet hvilande
skillnad, som den antika och moderna konsten i sin helhet röjer, visar
äfven hvarje hög klassisk konstprodukt särskild, jämförd med en modern
af samma höghet. Ehuru detta förhållande kunde genom exempel bestyrkas,
fordrar dock vårt speciella ämne för mycket både utrymme och
uppmärksamhet för att tillåta en utvikning åt detta håll. Men en
teckning i några drag af den kristna världsåsiktens och konstens
brytning mot den antika skall anvisa oss den ståndpunkt, från hvilken
våra betraktelser böra anställas.
Konstens yttersta mål var för de gamle detsamma som för oss:
framställningen af ett allmänt, som behärskar sina partier; det var
således för dem liksom för oss ett allmänt, framställdt i sin seger.
Skillnaden emellan de gamles och våra konstskapelser beror därföre icke
af en olika uppfattning af konstens och skönhetens väsende, utan måste
sökas i olika föreställningar om det högsta allmänna eller, hvilket är
detsamma, det högsta verkliga såsom den positiva basen för all konst
och skönhet. Och här yppar sig nu den frågan: Hvad var för de gamle det
högsta verkliga, och hvad för oss?
Naturen, det för sinnet varseblifliga, var för de gamle allt. Här,
under dessa stjärnor, på denna jord, blommade i gudars hägn lifvet; men
vid jordens gräns var oceanen, den tomma, nattliga, ofarbara, i hvars
ändlöshet ingen ö höjde sig ur djupet, intet väsende njöt fröjden af
att vara till. Så begränsades i deras mening äfven detta jordiska lif
af en tom evighet, af en värld utan krafter, där äfven gudaburna
hjältars skuggor ansågos äga mindre fröjd än den ringaste daglönare på
jorden och ville byta lott med en sådan. Grekens och romarns ideal var
därföre en skön mänsklighet, och denna framstod för dem alltid i
gestalten af deras egen nation. Förfärligt, men karaktäristiskt var det
namn af barbarer, hvarmed de betecknade främlingar; det visar mer än
mycket annat, att föreställningen om en värld bortom denna för dem ännu
icke uppgått. Det var sålunda här i sin synliga omgifning de sökte
typer för skönheten, och formen blef det väsentliga för dem, och
bildhuggeriet deras triumf. Kristendomen kom. En värld, omätligare än
denna, yppades bortom de gamles ocean för det troende ögat, skuggor
bodde under denna sol, det verkliga lifvets land hade ljus af Gud.
Försvunnet var på en gång sinnlighetens välde, formens betydelse vek
för andens, barbaren blef en broder, kommen från samma hem och
sträfvande, blott från skilda dalar, dit tillbaka, och konsten
bortbytte mejseln mot penseln, ty skönheten behöfde nu ett öga, som
kunde tala det gemensamma heliga fosterlandets språk. I stället för den
jordiska skenverkligheten omfattades nu den himmelska, sanna, och
idealet var icke mer blott mänsklighet, utan gudamänsklighet. Men
tillika var, så att säga, det allmänna uttrycket i mänsklighetens
anlete förändradt. Man såg däri icke mer njutning, utan längtan, icke
mer tjusningen af ett närvarande, utan ett tillkommandes hopp. Ville
man i figur utmärka skillnaden mellan den klassiska och kristna
kulturen, kunde man för den förra bruka cirkelns, för den senare
våglinjens bild. Båda äga med hvarandra gemensamt uttrycket af en
harmoniskt vidgad famn; men cirkelns famn är tillika sluten, våglinjens
öppen, cirkelns omfattar, våglinjens åtrår, cirkelns äger, men äger en
ändlighet, våglinjens äger intet, men utbreder sig just i sin
uppoffring mot en oändlighet. Den fullhet, det lugn, den klarhet, man
finner i antiken, i motsats till den kristna världens saknad, oro och
aningar, de gamles håg för den solida gestalten, i motsats mot
kristendomens syftning till en andevärld, alla dessa företeelser hvila
på den omständighet, att de gamles verklighet fanns här, var närvarande
och kunde omfattas, då vår däremot är bortom jorden, är tillkommande
och blott ett mål för längtan och hopp. Skön är jorden; den var ett
blomsterhem för mänskligheten i dess barndom och ägde allt, hvad ett
hjärta utan högre aning förstod att åtrå; men dess skönhet bleknade
bort i härligheten af den värld, som kristendomen upplät,
blomsterhemmet blef ett dystert fängelserum för människan, sedan
själens öga klarnande njutit anblicken af det himmelska land, som
Kristus uppenbarade.
Men i och med detsamma människan fann sig vara en fånge på jorden, fann
hon sig äfven vara fången genom sig själf, och hennes ande uppreste sig
mot detta jordiska, hvaraf hon kände sig snärjd, mot hjärtats
njutningar och plågor, mot förståndets irrande beräkningar och
skenvishet. Målningar af den kamp, som sålunda kämpades, utgöra de
första sköna skapelserna af kristlig konst,--legenderna. Anden i sin
seger öfver jordisk njutning och plåga, öfver förståndets skenbara
lagar, se där hvad i kristendomens första tider mänskligheten
framställde i lefverne och legenderna besjöngo. Hvad var eremitlifvet
annat än en realiserad seger öfver hjärtats tjusningar och fröjder,
martyrdöden annat än andens makt öfver den jordiska plågan, hvad voro
underverken annat än slående tillbakavisanden af förståndets förmätna
anspråk? När jungfrun afklipper sitt sköna hår, för att hennes håg icke
af en förgänglig fägring må lockas från det oförgängliga, när den
nygifte på bröllopsaftonen öfverger sin tjusande maka, öfverger henne
blott för öfvermåttet af sin kärlek, för att icke duka under för en
jordisk sällhets makt, när den fjortonåriga flickan, dömd till döden
för sin tro, lägges ned på en bädd af glödande kol och kolen förvandlas
till rosor och hon inslumrar ljuft som i sin vagga fordom [se "Den
heliga Agnes", band I], då är det icke det jordiska mer, som är det
mäktiga, då har anden vaknat till seger, vaknat för evigheten och
funnit sig vara en härskare öfver hjärtats lidelser, öfver
beräkningarna af ett förblindadt förstånd. Det är sådana taflor,
legenderna måla; sådana föreställningar ligga djupt i kristendomens
väsende och återfinnas i de djupaste skapelserna af kristlig konst.--Är
Macbeth en kristlig tragedi?
Efter Shakespeares framställning, till sina viktigaste drag grundad på
en sägen, kommer Macbeth segrande från ett slagfält, där han stridt för
sin konungs sak. På en hed mötes han af häxor, som förespegla honom
framtida storhet och ära och hälsa honom såsom than af Glamis, af
Cawdor och ändteligen såsom blifvande konung. Snart därpå inträffa
budbärare från konungen, hvilkas utsago bestyrker sanningen af häxornas
förutsägelser, hvad de tvenne förra titlarne beträffar, och hos Macbeth
vaknar i detsamma äfven en skygg tro på häxornas tredje löfte. Men
konungen icke blott lefver själf, utan äger äfven tvenne arfvingar af
tronen; huru skall då detta löfte uppfyllas? Hvad Macbeth i sitt
innersta ryser för, verkställer han, eggad af sin gemål; han mördar i
sitt eget slott sin gäst, konung Duncan, och blir, sedan dennes söner
flyktat, själf konung. Han har nått sitt mål, det återstår för honom
att betrygga sin besittning däraf. Banqvo och hans son, åt hvars
efterkommande konungavärdigheten äfven blifvit utlofvad af häxorna,
måste undanrödjas, likaså Macduff, för hvilken Macbeth af dem varnas.
Banqvo faller för legda mördare, men hans son undgår döden, och Macduff
hinner lämna landet. Våld, list, grymhet, allt vill Macbeth använda för
sin säkerhet, och denna tycker han omsider vara orubbelig, sedan
häxorna förklarat, att han icke kunde falla för någon af kvinna född,
icke öfvervinnas förr, än Birnams skog ryckt an mot hans slott
Dunsinan. Så synes han hafva ernått allt, hvad han åtrått, och, än mer,
icke kunna rubbas i besittningen däraf. Men på hvad har han byggt sin
lycka, af hvilken pålitlighet och hurudan är den?
Det är en djup sanning, att just i lifvets bästa, lyckligaste stunder
frestelsen till det onda är närmast och mäktigast. Shakespeare har icke
förbisett detta. Just då Macbeth, stridande och segrande för sin Gud,
sin konung och sitt fädernesland, handlat mest himmelskt och måste
känna sig mest lycklig, framställer sig för honom det jordiska med sina
mest retande förespeglingar. Och fåfängt skulle man söka adekvatare
personifikationer af detta mot anden stridiga, detta jordiska, än dem
Shakespeare gifvit i sina häxor, väsenden, liksom den från Gud söndrade
världen med alla dess håfvor, i sig själfva förvissnande, vidriga,
opålitliga, i sina löften bländande, tjusande och säkra. Det är af
dessa löften Macbeth fångas, det är icke mer ett himmelskt, han
omfattar, handlande i andens syftning; han affaller från sitt högre
lif, sitt samvete, han lämnar sig i häxors våld och bygger sin lycka på
jordisk njutning, makt och höghet. Hvad är hans vinning?
Knappt har han tagit sitt första steg på den väg, han nu valt, knappt
har han mördat Duncan, när han finner, att de fördelar, han söker,
kostat honom hans lugn för alltid, när han utbrister:
--Glamis har mördat sömnen,
Därför skall Cawdor icke sofva, Macbeth
Ej sofva mer.
Borta är friden, men han blir konung, han lyds, han fruktas, han äger
allt, hvad jorden kan bjuda. Vi finna honom nu vid det festliga bordet,
omgifven af sina lorder och färdig att deltaga i den njutning, han
anordnat för dem. Gästerne hafva intagit sina platser, han vill göra
likaså. Då framtrollar samvetet för hans ögon vålnaden af Banqvo, som
han låtit mörda, bloden isas i hans hjärta, han skyggar tillbaka, han,
den mäktige, den rike, vågar icke smaka sitt eget öfverflöd, icke sätta
sig ned vid sitt eget bord.
Tomt och fridlöst är hans lif, bubblor af stoft--Banqvos träffande
benämning på häxorna--äro den höghet, den glans, den makt, han vunnit;
men dessa bubblor äro honom dyrbara ännu, ty han har evigt förlorat sin
himmelska del, och hvad ägde han kvar, om han äfven miste dessa! Det
kval, han erfar vid deras ägande, fördubblas af fruktan att förlora
dem. Ännu en gång tar han sin tillflykt till häxorna, ännu en gång
måste han svikas af dem och svikas i helt olika afseende. "Bygg icke
din sällhet blott på jordiska ting, de äro häxor, af hvilka du emottar
löften om fröjder, men verkligheter af kval", denna sanning har Macbeth
hittills fått pröfva; ännu återstår för honom att erfara denna andra:
"Bygg icke din visshet på jordiska beräkningar, äfven de äro häxor, i
sina löften sannolika, vissa, i sin verklighet bubblor af stoft."
För att betrygga sin ställning som konung och göra förlusten af sin med
så stora uppoffringar förvärfvade skenlycka omöjlig använder Macbeth
alla medel, uppbjuder hela sitt förstånd. Då han af häxorna varnas för
Macduff, men tillika får den försäkran, att han icke skall falla för
någon af kvinna född, utropar han:
Så må du lefva, Macduff, hvad behöfver
Jag frukta dig? Dock, nej! Jag vill ännu
Min säkerhet fördubbla, vill en pant
Af ödet taga. Macduff, du skall dö,
Att jag min fruktan kan beslå med lögn
Och sorglös slumra in i stormens gap.
Han gör sålunda mer för sin trygghet, än hvad beräkningen antyder vara
nog. Och då han yttermera hör, att han icke skall öfvervinnas förr, än
Birnams skog rycker fram mot Dunsinan, då kan han icke tvifla mer om
sin säkerhet:
Därhän skall det ej komma; hvem kan trän
Såsom soldater pressa, att de lösa
Ur jorden sina rötter. Sälla budskap!
Ditt hufvud reser du ej, uppror, förr,
Än Birnams skog framrycker. Lefva skall
I höghet Macbeth, tills din legotid,
Natur, är all...
O vansklighet af beräkningar, grundade på häxors ord! Just då Macbeth
tror sig säkrast, ser han upproret resa sig och Birnams skog rycka an
mot sitt slott, och just då han mest öfvermodig och förtröstansfull
ropar till den anfallande Macduff:
Låt ditt svärd
På hjässor falla, hvilka kunna såras;
I mig bor ett förtrolladt lif, som ej
För någon, född, af kvinna, vika kan--
hör han denne svara:
Så tvifla då uppå din trolldom, låt
De afgrundsänglar, du i mörker tjänat,
Dig säga, att utur sin moders lif
I förtid Macduff skars.----
Att framställa de enskilta dragen af denna beundransvärda tragedi är
för vårt ändamål icke nödigt. De äro alla med inspirerad klarhet hållna
i samma syftning som de redan antydda och skola icke undgå den
uppmärksamme läsaren af Macbeth. Men en omständighet bör icke förbigås:
lady Macbeths straff. Denna kvinna har från början lefvat blott för
sinnenas värld och för den uppoffrat allt. Så länge det sinnliga
skimret lyser för hennes ögon, så länge hon är vaken, tänker och ser,
är hon lugn eller kan åtminstone dölja sitt samvetes kval. Men i
sömnen, då den jordiska glansen icke bländar henne, då hon är död för
de tjusningar, som förledt henne, står hon upp, vandrar klagande
omkring och äger af allt endast blodfläckarna på sina händer, dem hon
vill och icke kan rentvå.--
Alla äkta konstskapelser äga med hvarandra gemensamt det, att vara
ursprungna ur en enkel grundtanke, hvilken liksom en lifsfläkt danar
och genomströmmar alla deras partier. Jag har aldrig läst Macbeth utan
att stanna vid denna tanke: Hvad båtar det människan, om hon förvärfvar
hela världen och dock tar skada till sin själ? Denna suck, en suck ur
kristendomens innersta hjärta, lifvet i legenderna, lifvet i tron på
underverken, äfvensom i eremitens och martyrens handling, är lifvet i
tragedien Macbeth; och om detta icke kan nekas, hafva vi funnit ett
svar på vår fråga: Ar Macbeth en kristlig tragedi?


NÅGRA ORD OM POEMET "FJALAR" OCH SAIMAS KRITIK ÖFVER DETSAMMA.

Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min
dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan
hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig
föranlåten att yttra några ord till förklaring. Och som ett
omständligare upptagande och bemötande af alla enskilta anmärkningar
och påståenden i nämnda recension skulle ligga på sidan om mitt
hufvudsakliga syftemål med denna uppsats, ber jag på förhand, att den
benägne läsaren icke väntar ett sådant.
Till en början måste jag anmärka att, då jag läste Saimas till
berömmelse för min komposition yttrade tanke, att det dramatiska i
Fjalar, det rätt tragiska skulle ligga i en konflikt emellan stat och
familj, i det att kungen för statens skull våldför familjen, jag med
oro befarade, att något ord, någon vändning i dikten skulle föranledt
till en sådan uppfattning. Jag har noggrant eftersett och till min
tillfredsställelse icke funnit mig hafva förtjänt ett sådant beröm. Men
till Saimas besinnande vill jag framställa en fråga: Hvilken sedlig,
hvilken gudomlig, tragisk rättvisa skulle väl ligga däri, att en
människa, som för det högre intresset, för samhällets väl, uppoffrar
det lägre, familjen, och gör det så, att hennes eget hjärta närmast
drabbas af detta offer, att en sådan yttermera och till tack skulle
straffas och krossas af en högre makt? Saken är enkel, men oförklarligt
vore det, huru Saima kunnat fatta en sådan åsikt, om man icke hade
anledning förmoda, att hon blifvit ledd därtill af en framställning hos
Hegel i hans estetik, hvari yrkas, att i de skönaste af den grekiska
skaldekonstens dramatiska alster, i flere af Sofokles' tragedier, och
särdeles i hans Antigone, det höga intresset hvilar på en kamp mellan
de båda sedliga makterna: familj och stat. Detta förhållande synes nu
Saima utan vidare betänkande hafva antagit för verkligt och inlagt i
Fjalars saga. Det är väl sant att, äfven om Hegels påstående vore
grundadt, en konflikt af ofvannämnd art dock ingalunda behöfde finnas i
Fjalardikten och att man således kunde lämna en undersökning af den
Hegelska uppgiftens pålitlighet å sido, men då den i Saimas kritik fått
en så stor vikt, kan det vara af intresse att skärskåda, huruvida ens
den äger grund eller icke. Må vi därföre, innan vi gå vidare, ägna en
stunds uppmärksamhet åt det Sofokleiska mästarstycket Antigone.
Innehållet af denna tragedi är i korthet följande. Tvenne bröder hafva
stupat i envig med hvarandra vid Tebe, den ena anfallande sin
fädernestad, den andra försvarande densamma. Stadens behärskare Kreon
förordnar, att den ena skall begrafvas med heder, den andra, till
straff för sitt fientliga anfall, lämnas obegrafven. Antigone, en
syster till de fallne, jordar, i trots af kungens förbud, sin broder
och blir till straff därför lefvande innesluten i en graf. Af sorg
öfver hennes död dödar sig Kreons son, och för dennes skull åter
tillskyndar sig äfven Kreons gemål döden.
Sådan är uppställningen. Skulle nu skaldens mening varit att skildra en
strid mellan familj och stat, så hade efter all rimlighet staten och
dess representant Kreon bort blifva den segrande och familjeintresset
såsom ett underordnadt moment krossas i Antigones person. Men långt
ifrån att detta vore fallet, uttalar Antigone in i döden den glada
öfvertygelse, att hon lider för en hög, en helig sak, då däremot
kungen, sedan han vaknat till besinning, förebrår sig sina handlingar
och klagar öfver en förblindelse, som kommit honom att förgäta lagar af
högre ursprung än hans egna härskarebud. För att kunna förklara detta
förhållande, som i så tydliga ord uttalas, måste man söka dramens
grundtanke på helt annat håll än där, hvarest Hegel trott sig finna
densamma, och man torde träffa den nära nog, om man antar, att den
ligger i Kreons krossade öfvermod, i hans straff för det att han
själfviskt uppträdt i strid mot en helig sed, en gudomlig lag. Det
förbud, han utgaf mot den dödes begrafning, var blott ett uttryck af en
härskarenyck hos honom själf, var icke i samhällets intresse och
förnärmade den rättighet, som enligt grekisk tro de underjordiska
gudarne ägde till besittningstagande af hvarje afliden och som icke ens
Zeus själf fick förmena dem. Detta var Kreons brott, och därföre
tilltalar honom äfven den blinde siaren Tiresias: "Du
kvarhåller obegrafven, oinvigd,
Från underjordens gudar afstängd, här en död,
Fast icke du, fast öfvervärldens gudar ej
Ha rätt därtill, men du blott tvingar dem därtill.
Och därför lura hämndens makter straffande,
Hades' och gudarnes Erinnyr, hur du må
Af samma ofärd snärjas, som du själf beredt."
[Alla här citerade verser anföras ur Palmblads öfversättning
af Sofokles.]
Alltfrån början uppträder Kreon öfvermodigt yrkande å hörsamhet för
sina befallningar, icke därföre att han anser de uttala en högre lag,
en gudomlig vilja, utan blott därföre att de gifvits af honom såsom
härskare. Så säger han:
"Icke höfves det,
Att den, som är en annans träl, sig bröstar käckt,
Men denna mö att fräckhet öfva har sig lärt
Och djärft att öfverträda föreskrifven lag."
Antigone däremot betraktar sig ständigt blott som en verkställarinna af
högre bud, för hvilka de af Kreon gifna måste falla till intet, och
anser sig som en syster till den aflidne närmast förpliktad att
uppträda i sådan egenskap.
Så svarar hon kungen, då denne förebrår henne att hafva öfverträdt hans
lag:
"Ej Zeus det var, som kungjort hade detta bud,
Ej heller Dike, som beskyddar död mans rätt,
Ej de ha stiftat sådan lag för mänskorna.
Och ej jag trodde, att en dödligs stadganden
Ha sådan kraft, att de förmådde omkullslå
De högstes obeskrifna, ofelbara lag.
Ej från i dag, ej från i går den lefver, nej,
Från evighet, och ingen vet den stund, den gafs.
Fördenskull ej af rädsla för ett mänskligt bud
Jag borde, pliktglömsk, straffas af de himmelska."
Men det är ej Antigone ensam, som betraktar Kreons stadgande ur denna
synpunkt. Det är ett brott äfven i de öfriga i dramen uppträdande
personernas ögon. Då Kreon till sin son yttrar:
"Har jag mig villat, då min tron jag skydda vill?"
svarar denne:
"Ej den du skyddar, då du trampar gudars lag."
Själfva koren, som eljest af Antigone förebrås att af fruktan för
kungen otillbörligt dölja sin öfvertygelse, beledsagar henne, då hon
bortförs för att lefvande begrafvas, med denna sång:
"Dock ärekrönt och följd af beröm
Du vandrar till skuggornas gömda hem;
-- -- -- -- --
I följd af den lag,
I ditt inre du bär, bland mänskor allen
Till Hades du lefvande nedgår."
Tydligast röjer den blinde siaren, att han anser Kreon hafva förnärmat
gudarnas rätt och därigenom ådragit icke blott sig, utan äfven
samhället deras hotande vrede, då han, efter beskrifningen öfver de
olycksbådande tecknen vid offringen, tillägger:
"I denna fara blott för din skull staden bragts,
Ty hvarje altar, hvarje härd, som finnes här,