Samlade arbeten II - 07

Han har i lynnet allt, som kan behöfvas
För en despot.--Dock, Trygg må bli mitt bref.
Åt honom vill jag blott i uppdrag gifva
Att noga onkels sinnelag beskrifva
Och bedja Axel vara på sin vakt
Och villigt efter gubbens sätt sig lämpa.--
(Besinnar sig).
O, du min vishet, hvad du fint ger akt!
Just detta vore att med all min makt
Få Axels stolthet väckt att börja kämpa
Och göra tvärtemot hvad man har sagt.
På detta sätt just skulle han bli bragt
Till lust att hyckla all slags brist och krämpa
Och gnälla onkel ond rätt efter takt.
Nej, annorlunda skall det göras.--
Tyst, det är Trygg, det är hans steg, som höras.
Min plan är färdig. Axel, nu
Skall du få se, att du kan föras,
Ja, som en liten docka, bästa du.
Förlåt, men onkels hjärta måste röras,
Och det är blott ditt väl, som afses ju.
(Dörren röres).
Men först skall Trygg bli mjuk.--


TIONDE SCENEN.
JULIA. TRYGG (inkommande något häftigt).
TRYGG.
Nu, fröken!
JULIA
(låtsande förtrytelse).
Hu!
År det väl mänskligt, att man så skall störas?
Om ni vill skrämma mig på detta sätt,
Så klagar jag för onkel, vet ni det?
TRYGG (förundrad).
Jag skrämt?
JULIA.
Just ni.
TRYGG.
Hur har jag kunnat skrämma?
JULIA (något obeslutsamt först, men snart med mycken bestämdhet).
Jo, med er grymma hast och med er stämma.
TRYGG.
Att hasta hör just ej min ålder till.
JULIA.
Nå, med er uppsyn då, om ni så vill.
TRYGG
(förargad).
Den har ni sett hvarenda dag här hemma.
JULIA.
Se så, nu jäser det igen, ert blod,
Men jag förlåter, jag, om ni förlåter.
Det är så klent ibland, mitt tålamod,
Men blir ni god igen, om jag blir god?
TRYGG (för sig).
En evig skiftning fram och åter,
Och gamle Trygg får lof att skifta med.
Hon har en ängels makt, fast hon är led.
JULIA (för sig).
Man måste skrufva pipan, tills den låter.
(Högt.)
Ni mumlar bara. Ja, visst är ni vred?
Ni vill kanhända, att jag gråter
Och tigger er om fred?
TRYGG.
För Guds skull, fröken, skynda! Tiden lider.
Var viss, att gamle Trygg gör allt för er.
JULIA.
Se, den försäkran slutar våra strider.
Här är ett bref, som ni åt målarn ger.
Är det för tungt?
TRYGG.
Gud signe er, ni ler!
JULIA.
Minns, att ni lämnar det i målarns händer,
Ej visar det för kunder och för fränder,
För onkel och hvar mänska, som ni ser.
TRYGG.
Behöfs ej varning.--Hvad skall göras mer?
JULIA.
Ack, gamle Trygg, när ni tillbaka vänder
Och har er reskamrat på tu man hand,
Så stäng då ej er tunga bakom tand
Och var ej trumpen, som ni brukar vara.
TRYGG.
Om han vill fråga något, skall jag svara.
JULIA.
Ja, men ni måste göra mer, ett grand.
Ni får på edra ord ej spara.
Ni måste som af egen drift förklara
För honom, hvad han har att akta på,
Ifall han vill er herres ynnest vinna.
Gif honom vinkar om att eftersinna,
Hvad vinst han kunde hafva af att få
En millionär till gynnare.--
TRYGG.
Rätt så!
JULIA.
Men blanda mig ej in, ty jag är kvinna.----
Säg honom, hur han bör tillvägagå:
Se ödmjuk ut från början allt till slutet
Och klaga, klaga, klaga oafbrutet.
TRYGG.
Det bär till fanders.--
JULIA.
Tyst, och hör mig då!
Ni måste låta honom tydligt märka,
Att tårar mest uppå er herre verka,
Att onkel gärna ställer hårdt mot hårdt,
Men hjälper den, som finner allting svårt;
Att intet gör hans hjärta mera böjligt
Än orden: kan ej, går ej an, omöjligt.
Bed honom därför blott se ömklig ut
Och sucka: kan ej, kan ej, hvar minut.
TRYGG.
Det blir spektakel af--
JULIA.
Se där! Jag finner,
Att ni är ledsen än, jag märker grant,
Att gammal harm inom er brinner----
TRYGG.
Mitt gråa hufvud vill jag ge i pant----
JULIA.
På hvad? På att af er jag intet vinner?--
TRYGG.
På att hvad fröken menar ej är sant.
JULIA.
Men hvarför vägra då att hjälpa?
TRYGG.
Det blef ej hjälpa, fröken, det blef stjälpa.
JULIA.
Att göra, som jag ber?
TRYGG.
Ja, kommer han
På detta sätt, blir målarn körd på porten;
Han tål ej någon ynkrygg, herr von Dann.
JULIA.
Jag önskar, målarn drefs från hela orten.
TRYGG.
Så, är det så bevändt, då går det an.
JULIA.
Jag har alls ingen lust att målas,
Kanske, som man mig hotar, tjäras, tvålas,
Gud vet allt hvad, en främling till behag.
TRYGG.
Han skall bli tvålad själf, försäkrar jag.
JULIA.
Är det då afgjordt, kan jag därpå lita?
TRYGG.
Var säker! Trygg förstår sig ej på krita,
Hvad han har lofvat, löser han kontant.
JULIA.
Farväl då, gamle kund, ni är galant.

ELFTE SCENEN.
JULIA (ensam).
Det är, som om jag vore i pensionen:
Allt samma skälmeri i hemmet än!
Jag tålte aldrig rätt ens där den tonen
Och sjunger här likväl den om igen.
Fy, jag är stygg, men för mitt hjärtas vän.
O Axel, om jag hoppades dig råka
Så glad, så modig nu, som förr du var,
Då skulle jag visst ej mitt hufvud bråka
Med konster från min korta klädnings dar;
Men då fanns glädje, nu är sorg blott kvar!
Jag måste frukta, att ditt mod är brutet,
Då konstens land du mot vår öken bytt;
Jag måste frukta, att för det beslutet
Ditt sköna hopp om glans och lycka flytt.--
Jag velat lifva opp din kraft på nytt.
Ja, den skall vakna, när man vill dig böja
Och vågar ödmjukhet dig föreslå;
Mot fruktad kränkning skall din själ sig höja,
Och hög och ädel skall bland oss du stå
Och onkel tjusas, när han ser dig så.
Och jag skall än få se ditt öga ljunga
Af harm, af trots, af stolthet, fritt och klart,
Och höra dessa ord ifrån din tunga,
Som få af hvarje puls i hjärtat fart.
O, det blir himmelskt! Dyre, kom, kom snart!


ANDRA AKTEN.
(Samma rum som i förra akten)

FÖRSTA SCENEN.
JULIA. FRANK.
(Frank sitter vid ett bord i öfre ändan af salen och håller på
att spika duk på ram till det blifvande porträttet. Julia står
nära till och ser på.)
JULIA.
Du var förstämd helt visst, när nyss du kom;
Låt bli att neka det, bekänn det bara.
FRANK.
Tyst, Julia, tala icke mer därom!
JULIA.
Hur vill jag annars väl förklara
Den kalla, obekanta blick, du gaf
Till svar på min?
FRANK.
Den vet jag ej utaf.
Kall kunde den ej gärna vara,
Då hjärtat brann--
JULIA.
Jo, pytt!
FRANK.
Jo, ganska sant.
Kanhända bar den sken af obekant;
Den måste så ju för den platta skara,
Som omgaf oss på hvarje kant.
JULIA.
Där ute ja, men sen där inne
I farstun? Har det fallit ur ditt minne,
Hur onkel gick tillbaka litet grand
För att om vagn och hästar ordinera?
Då stodo vi vid öfre trappans rand
Ett tjog sekunder visst, om icke flera,
På tu man hand.
FRANK.
Och om vi stått där tio tjog, hvad mera?
JULIA.
Det torde kanske föga intressera,
Kanhända skall du till och med bli stött;
Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött,
Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte.
FRANK.
Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte,
Om han vändt om och såg oss kyssas,--han
Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann.
JULIA.
Min Gud! Hur kallar du min onkel?
FRANK.
Vådan
Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
Toppridare, så kallar jag en sådan,
Som fordrar, att man krypa skall
För honom eller hans million i lådan.
JULIA.
Har onkel fordrat detta?
FRANK.
Han väl ej,
Men hvad som är detsamma, hans lakej.
Det skedde visst på principalns inrådan.
(Kort paus)
Men nu, min Julia, är man honom kvitt,
Nu höra vi hans steg i trappan redan,
Ifall han kommer--
JULIA.
Nå, än sedan?
RANK.
Nu få vi kyssas fritt.
(Ställer bort ramen och stiger upp)
JULIA (afvisande.)
Du har ditt arbete, var god och sitt!
FRANK (stött.)
Så! Har du hunnit lära dig den tonen
Af söta onkel ren och af millionen?
Men jag, jag lyder pipan ej--
(Omfamnar och vill kyssa henne.)
JULIA (skjutande honom tillbaka.)
Nej, pass!
Jag tycker ej om kyssar à la glace.
FRANK.
Men, Julia, säg, hur vill jag väl förklara
En sådan ändring, kan den verklig vara?
En kyss?
JULIA.
Nej, nu är jag i min tur kall,
Fast ej som du det var i alla fall.
FRANK (förtrytsamt).
Ha, for jag för att nå en fröjd som denna
Till detta vargaland en svag minut,
Med äfventyr att surna här till slut!
Jag var förgjord, det måste jag bekänna.
JULIA.
En vacker början! Surna vid en hand,
Som en gång var hos dig så högt i tycket,
Och kalla detta land ett vargaland,
Ditt eget hemland! Nej, det är för mycket.
Vill du ej surna, väl, så sätt dig ned,
Arbeta, måla, lämna mig i fred!
Du skall få ämnen nog, blott du mig lyder.
Se så, palett i hand, att börja med!
Begynn, herr målare, gör först etyder.
Här har du strax en flicka, som är vred.
Jag blir modell.
FRANK (försjunken i sig själf).
Farväl då, fröjd och lycka
I denna länge, länge drömda hamn!
Farväl mitt glada hopp att här få trycka
Min största skatt på jorden i min famn!
Min sällhet var en skuggbild blott, ett namn.
JULIA (bevekligt).
Men, Axel!
FRANK.
När jag for från Sveriges stränder
Och kände, hur dess jord mig varit kär,
Då tänkte jag: "Min hembygds ökenländer
Jag ger dock priset; Julias hem finns där."
Så kom jag hit. Ack, Julia fanns ej här!
JULIA.
Men, Axel, Axel!
FRANK.
Ingen man af heder
Vill bli behandlad så. Det är nog af.
Jag är ej den, som tål att tryckas neder,
Och minst af den, som jag mitt hjärta gaf.
Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf.
JULIA.
Men, Axel, hör mig då!
FRANK.
Man djärfs begära,
Att jag skall dyrka den, som pengar har.
Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära,
Det tänker jag åt judar en och hvar.
Jag packar mina penslar hop och far.
JULIA (fattande hans händer).
Min goda, goda Axel, men besinna,
Att skrämma så din Julia! Att du kan!
Jag är ju ej artist, ej målarinna,
Ger du modeller, bjud dem åt en ann'!
Hvad gagnar mig att se en vredgad man?
FRANK.
Att neka mig en kyss!
JULIA (sträckande sin mund mot hans).
Se här, tag tvenne.
FRANK (dragande sitt hufvud tillbaka).
Ej nu, en annan gång.
JULIA.
Nå, lika godt.
Låt mig få stryka rynkan ur ditt änne.
Ett år har hunnit fly, sen jag det fått.
FRANK.
Tyst, jag hör steg.
JULIA (lyssnande).
Nej, det var vinden blott.
FRANK.
Så vill du verkligt än min Julia vara?
JULIA.
Hvems då i vida världen, om ej din?
FRANK.
Nåväl!
(Omfamnar henne.)
JULIA.
Tyst, onkel hörs.
FRANK.
Å, ingen fara!
Det drog i trappan blott; nu är du min.
JULIA (kysser honom lätt på pannan och sliter sig lös).
Släpp, dyre, älskade, han kommer in!

ANDRA SCENEN.
v. DANN. FRANK. JULIA.
v. DANN.
En vacker dag!
FRANK.
För mycket sol, min herre!
v. DANN.
Just solen, tycker jag, ger den behag.
FRANK.
Ursäkta mig, så tycker icke jag.
v. DANN.
Den sortens smak förstår jag ej, dess värre!
FRANK.
En sal som denna tål ej mycken dag.
v. DANN.
Rätt ledsamt, att den ej är er i lag;
De andra rummen äro alla smärre.
FRANK.
Då tar jag detta stora helst ändå.
v. DANN.
Där träffar ni min smak. Mig tycks, i små
Bli alla tankar små, liksom betryckta.
FRANK.
Såframt de icke födas ren förryckta,
Då svälla de i alla fall.
v. DANN.
Får gå!
FRANK.
Men dagern här är afskyvärd.
v. DANN.
Hur så?
FRANK.
Man målar icke gärna i en lykta.
JULIA
(tyst till Frank).
Men, Axel, vill du tvinga mig att flykta?
Bemöt den goda gubben ej så kort!
FRANK
(tyst till Julia).
Bemötande mot anspråk, sort mot sort!
v. DANN.
Hvad mått och steg står då att taga?
Hur önskar ni? Kanhända går det an
På något sätt att ljuset här försvaga?
Ifall man kunde--
FRANK.
Kunde? Jo, man kan
Allt, hvad man vill. (För sig.) Tror han, jag tänker klaga?
v. DANN.
Det kallar jag att tala som en man.
Man kan, om blott man vill, det tror jag äfven.
FRANK
(tyst till Julia).
Hör, hur han gör sig till, den gamla räfven.
JULIA
(tyst till Frank).
I himlens namn, var höflig, han är sann!
(För sig.)
Jag är olycklig, var det det, jag vann?
Här har jag tyget, som jag ställde väfven.
v. DANN.
Godt mod vid rodret har god hamn för stäfven.
Men nu, om nu jag visste, hur man bäst
Bör ställa till. Befall blott! Hela huset
Står till er tjänst.
FRANK.
Nåväl, ett täcke, fäst
För hvarje fönster, tempererar ljuset;
Det kan min herre minnas till härnäst.
v. DANN.
Gå, Julia, genast du och skaffa täcken!
FRANK.
Behöfs ej. Jag blir hemtam snart som gäst,
Jag vill gå själf och välja dem på fläcken.
v. DANN
(tyst till Julia).
Blir det ej karl af den, så rider näcken.
FRANK.
Han finns där nere ju, er ynkerygg,
Han, som mig körde hit?
v. DANN.
Hvem, gamle Trygg?
FRANK.
Han spelar gärna adjutant åt värden,
Han för mig till värdinnan--
JULIA
(tyst till Frank).
Du ar stygg.
FRANK.
Jag känner gunstig herrn sen sista färden.
(Går.)

TREDJE SCENEN.
v. DANN. JULIA.
v. DANN.
Förunderligt! Jag är som skygg
För denna arma yngling, jag, den rike.
I världen har jag aldrig sett hans like,
Så stolt, så fri, så öppen, så bestämd.
JULIA (för sig).
Nå, Gud ske lof, så slipper jag bli skrämd
För hvad jag ställde till.
v. DANN.
Ett kungarike
Skall säkert icke räkna många slike.
Mig har han fångat strax med första blick.
JULIA.
Men, bästa onkel, litet mera skick,
Det kunde dock ej skada, vill man tycka.
Han är för spotsk som främmande ännu.
v. DANN.
För spotsk? Kantänka! Ja, han vill ej smycka
Sitt språk med fraser, söt och honingsljuf.
För spotsk? Min fröken, ja, så menar du.
Jag vet, den, som hos er vill göra lycka,
Skall gå på tå, som om han gick med krycka,
Skall buga, smila, tala som ur bok.
JULIA (för sig).
Ack, visa onkel, hvad du tror på tok!
v. DANN.
Men annat är att hufvudet förrycka
På snärtor och få bifall af en klok.
JULIA.
Min bästa onkel!
v. DANN.
Hvad behagas?
JULIA.
Jag tror, att ni bedömt oss skeft ändå.
v. DANN.
Det vore kärt, dock tviflar jag därpå.
JULIA.
Det är en lott, som ständigt var de svagas,
Att hållas af de starkare för små,
Små, andligt fadda, skapta blott att jagas
Af deras nycker, ej att dem förstå.
O, det är kvinnans öde, men det dagas
En gång, det törs man spå.
För öfrigt äro vi just, som vi tagas,
Eländiga, om man vill ha oss så,
Bedrägliga, ifall man vill bedragas,
Men trogna, sanna, hjärtliga också.
v. DANN.
Nej, hvilken lära!
JULIA.
Vill ni den försmå?
Förlåt mig, onkel, läran är vår sagas.
v. DANN.
Jag tycker om dig, barn, håll ut, får gå!
JULIA.
Jag undrar föga dock, när jag betänker,
Hur litet onkel har fått göra rön,
Att ni gör kvinnan orätt, att ni skänker
Så ringa aktning åt vårt arma kön.
Blott kärlek vinner kärlek som sin lön;
Ni har ej älskat.--Men förlåt, jag kränker
Ert hjärta blott.
v. DANN.
Far fort! Det är min bön.
JULIA.
Ni sått ert guld och skördat svek och ränker.--
Men hvad, i himlens namn? En droppe blänker
I onkels öga? O, hvad den är skön!
v. DANN.
Hvad nu? Ett litet solstyng blott, ej annat.
Du kikar då på allt, det är förbannadt.
JULIA.
Må vara då, ett solstyng ur er själ,
Som smälter litet is, jag ser det väl.
(Vekt.)
Ack, onkel, hvad har ni ej måst försaka
Af lifvets sanna lycka, hvilket schakt
Af verklig sällhet bröt ni? Se tillbaka
På dessa år, som ni tillryggalagt!
Hvad blef er vinst, den glädje, ni fick smaka?
Jo, guldets glans och rikedomens makt,
Bekymmersamma lika att bevaka
Som att förvärfva, har ni ofta sagt.
Men aldrig har en kvinnlig hand sig lagt
Rätt mjukt i er,--ni har ej ägt en maka;
Ni lefvat, njutit, lidit blott för er.
v. DANN.
Låt bli att titta, flicka, tala mer!
JULIA.
Jag frågar, hvem på vida jorderingen
Er mött med värma, utan svek?
Jo, en, här hemma en, ett barn i lek,
En fågelunge, som nyss lyftat vingen,
Som fladdrar kring er och med skämt och smek
Än retar er till harm, än gör er vek.
v. DANN.
Vek! Det är osant. Vek? Det gör mig ingen.--
Men är du ensam, du? Än Trygg?
JULIA.
En ek,
En knotig ek, ett exemplar bland tingen.
Och, om ni vill, vår hushållsfru, fru Bingen,
En skrumpen varelse, en vidbränd stek
På världens glöd af mödor och bekymmer.
Att ni ej lärt er af oss två
Värdera kvinnan, kan man lätt förstå.--
Men jag försäkrar, att det skymmer
För edra, ögon nu ändå.
v. DANN.
Och om det skymde, hör jag dock. Håll på!
JULIA.
Jag sagt ren, hvad jag har att säga,
Mer än jag bort kanske;
Jag vet, att mina ord ej mycket väga,
Men sanna äro de.
Jag märkt så nu som härförinnan,
Hur ringa aktning onkel bär för kvinnan,
Och därför----
v. DANN.
Har du velat ge
En liten läxa åt din onkel arma,
Som ägt två ögon att ert värde se
Och dock ej lärt att älska, endast larma
Om er, om allt på jordens rund.
JULIA.
Ack, misstyck ej!
v. DANN.
Nej, tack af hjärtats grund
För dina ord, de öppna, varma!
Du är mig dubbelt kär i denna stund.
Hur vill jag fordra, att ditt öga,
Som sett af lifvet än så föga,
Skall genomskåda detta hårda skal,
Som är ett gammalt hjärtas stela yta?
Men, vet du, skulle hälften af de kval,
Som bott där inom, en gång flyta
I dina ådror, sågs om några dar
Ej ens ett skal af dig, min flicka, kvar.
JULIA.
Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat
Af andra kval än öfver likars nöd?
Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död,
Som kallas kärlek?
v. DANN.
Jag har spelt och tappat.
JULIA.
Och lefver dock!
v. DANN.
Om denna matta glöd,
Som trettiårig aska fått begrafva,
Om denna gnista under stelnad lava
Bör kallas lif.
JULIA.
O, tala icke så!
Nu vet jag, hvarifrån den värma stammar,
Som ständigt röjs hos er, ja, stundom flammar,
Som ofta, ofta smälter er som vax.
v. DANN.
Om du ser spöken, flicka, går jag strax.
JULIA.
Men, goda onkel, hvarför neka
Till dessa känslor, eldiga och veka,
Som väckas dock så lätt uti er barm;
Än skapa sällhet vidt omkring, än leka
Som barn bland oss i fröjd, i harm;
Som aldrig skada någon, endast vålla,
Att man blir varm tillbaka, att man kan
Så innerligt, så hjärtligt af er hålla?
v. DANN.
Nu tyst! Du talar som en liten fjolla.
Jag får ej äga känslor, jag, en man;
Mig får ej någon makt förtrolla.
JULIA.
Men onkel tåras ofta som en ann'.
v. DANN.
Man har ett värde dock att upprätthålla.
Man är en karaktär, en stel, välan,
En mänskohatare, men ingen nolla.
JULIA.
Men onkel tåras ofta dock.
v. DANN.
Se där!
Där är du med ditt tåras åter;
Du vet dock, att en man jag är:
En man kan mulna blott, en kvinna gråter.
J. L. RUNEBERGS SAMLADE ARBETEN.
JULIA.
Men onkel likaså, om ni förlåter.
v. DANN.
Du är oslipplig, unge, säg mig, när
Du sett en verklig tår uti mitt öga,
En tår, som fallit ned? Det tror jag föga.
Min blick kan synas skum emellanåt,
Den skyms af töcken då, men ej af gråt,
Af töcken, som helt lätt däröfver simma.
JULIA.
Ack, huru ofta såg jag ej den våt,
Så våt, min onkel, att den tycktes glimma.
v. DANN.
Du toka, så gör äfven minsta dimma,
När solen kastar litet sken ditåt.
Men hör mig nu, om du kan spara
En half minut ditt sladder, att jag får
En smula tid att mig försvara.
Ett gammalt hjärta, huru stelt det slår,
Har vår nån gång, fast ej den varma, klara;
Den mäktar dock utur den is, som år
Inom oss hopat, lösa, ej en tår,
Nej, töcken, barn, en liten dimma bara.
Hvem styr den dimmans vägar sen, hvem rår
Därför, att den vill helst i ögat vara?
Men ögat mulnar, sjukas då,--har vår.
Se, så är saken.
JULIA.
Onkel, sluta
Ej än, säg, när ni är så himmelskt god,
Hur var den kvinna skapt, som hade mod
Att se er kärlek och att den förskjuta?
v. DANN.
Jag var en fattig yngling, och jag stod
I världen ensam, utan stöd att luta
Min blomning mot. Jag blommade likväl,
Ty eld och kärlek bodde i min själ,
Och kärlek, flicka, gafs mig fullt tillbaka.
JULIA.
Hur blef då, ej den älskade er maka?
v. DANN.
Jag sagt dig ju, att jag var fattig, jag.
JULIA.
Och hon, den arma, var tillräckligt svag
Att ej för er ett lumpet guld försaka?
v. DANN.
Ej hon, men den, som skref för henne lag:
Vi drömde blott om fröjd och lycka båda,
Men unga drömma, de, de gamla råda.
Kort sagdt, hon gafs som offer åt en man,
Som, förrn jag fick en aning om min våda,
Med börd och skatter hennes fader vann.
JULIA.
Och ni?
v. DANN
Jag?
JULIA.
Blef?
v. DANN.
Blef, sen mitt lif förbrann,
Den torra mumie, du nu kan skåda.
JULIA.
Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an.
v. DANN (upprörd).
Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden,
Fick du i dagen de fördömda orden:
"Det går ej an"? Just nu, i denna stund,
Hur kommo de, min Julia; i din mund?
Ja, det var de, som släckte min förhoppning,
Som bröto ned min lycka i dess knoppning,
Som jagade mig själf kring världens rund.
För dem och "kan ej" har jag gått i grund.
JULIA.
I grund? O, att ni talar så! Jag frågar:
Är den en mumie, hvars inre lågar
Af lif som ert?
v. DANN.
Mitt barn, du tycker så,
För det jag skälfver för ett ord, som plågar.
Lif? Om du sett mig lefva, sett mig då,
När hopp och kärlek bodde än här inne!
Ännu, sen många lustrer gjort sitt tåg,--
Jag blygs att nämna det,--kan minsta minne
Från dessa tider bryta upp en våg
Ur vinterisen i mitt frusna sinne,
Som när jag nyss den unge målarn såg.
JULIA.
Såg honom? Onkel, säg, förtälj, förklara----
v. DANN.
Det var en blick, ett mänskoöga bara,
Jag såg, men detta öga, denna blick,
Dess färg, dess djupa glans, dess hela skick
Såg jag i vida världen blott hos tvenne,
Hos honom, honom, flicka, och--hos henne.

FJÄRDE SCENEN.
v. DANN. JULIA. FRU BINGEN.
FRU BINGEN (häftigt inträdande).
I himlens namn, kom, hjälp mig, herr von Dann!
Kom, hjälp mig att mot målarn strida!
Han kommer, båda komma, Trygg och han;
Han fått den gamla dåren på sin sida.
v. DANN.
Var kort, min fru, så kort ni kan!
FRU BINGEN.
Visst kan det smärta en, visst kan det svida
Uti ens hjärta, att en okänd man--
v. DANN.
Tyst, gnäll ej så! Er röst är svår att lida.
Säg lugnt, hvad saken gäller.
FRU BINGEN.
Så, minsann!
Jo, målarn, han grasserar efter täcken.
v. DANN.
Hå, är det därifrån den kommer, skräcken?
Gif honom dem, så slippen I hvarann.
FRU BINGEN.
Omöjligt, herre, nej, det måste nekas.
Att hänga dem för fönstren ut att blekas!
Ack nej, det kan man ej, det går ej an.
v. DANN (utom sig).
Ni är den värsta mara, någon fann.
Fort ur min åsyn med ert tjut och gnissel,
Förgjorda öronrasp och ögongissel!
Jag kan ej tåla----
JULIA (trädande emellan med lyftadt finger).
Kan ej?
v. DANN (slående sig öfverraskad för pannan).
Jag, en man!
Men jag vill visa, att jag kan fördraga.
(Går till fru Bingen med synbar kamp mot sin hetta.)
Min fru, min goda fru, vill ni ej taga
En liten hvila? Sätt er, lugna er!
Det gäller ju ett lappri, som ni ser.
(Tyst till Julia.)
Hvad menar du, säg, hör jag till de svaga?
JULIA (tyst till v. Dann).
Ack, bästa onkel, blott ni kunde laga,
Att ej er styrka såg så tillgjord ut.
v. DANN.
Tyst! Du kan reta mig, du ock, till slut.
Se efter än!
(Till fru Bingen, som satt sig, men vill stiga upp igen,
när han nalkas.)
Min bästa fru, sitt stilla!
Ni nämnde täcken nyss, var det ej så?
De kunna blekas, kunna fara illa?
FRU BINGEN.
Jag sköter ej ert hus för att förspilla,
Hvad i min ringa vård jag kunnat få.
v. DANN.
Ja, tack! Jag tackar er, jag måste gilla
Er omsorg så i detta som i allt.
Hvad syns, fördrar jag nu?
JULIA (tyst tillbaka).
Det är en villa,
Ni krusar bara, och ert krus är kallt.
v. DANN (skakande på hufvudet och gående tillbaka till
fru Bingen; efter
en kort paus, lugnare).
Fru Bingen, vi bli båda gamla,
Och ålderdomen har just ej behag.
FRU BINGEN.
Man kan ej----
v. DANN (uppbrusande åter).
Hur?
FRU BINGEN.
Förhindra sig att samla
År efter år, dag efter dag,
Så länge man är till.
v. DANN (lugnare).
Det medger jag.
Det kan man ej, men eljest kan man mycket,
Långt mer än ni och mången annan tror.
FRU BINGEN.
Att kunna tåla är dock hufvudstycket.
v. DANN (för sig).
Det där var bra. Så sade ock min mor.
FRU BINGEN.
I synnerhet, herr Dann, när man beror.
v. DANN.
Beror?
FRU BINGEN.
Ja, såsom jag och många andra,
Som haft vår bättre tid och sett den vandra.
Vi lefva sen på nåd.
v. DANN (rörd).
Min bästa fru,
Gör mig ej sorg, vi missförstått hvarandra.
Ni lefver här på ingens nåder nu.
Att jag blef ond här nyss, det må ni klandra;
Men hur min vrede är, det vet ni ju.
Mitt hårda språk, det ber jag er förgäta,
Det är, gunås, som lynnet är.
Ni vet, att ålderdomen gör mig tvär,
Förarglig ofta, knarrig, snar att träta.
Dock vet jag att ert värde mäta,
Vet, hur omistlig ni är här,
Hur det stod till i gården er förutan.
JULIA (tyst till v. Dann).
Nu ljuder åter rätta ton i lutan.
v. DANN (tyst till Julia).
Tig, unge, jag kom af mig, glömde rakt
Att visa, hur jag har mitt sinne spakt.
FRU BINGEN.
Ack, goda herr von Dann, kanske att rutan
Gör solen mindre skarp.
v. DANN.
Hur menar ni?
FRU BINGEN.
Jag menar, om jag ger, hvad de begära?
v. DANN.
Hvad? Täcken?
FRU BINGEN.
Ja, det måste väl så bli.
v. DANN.
Det fägnar mig, det gör ni rätt uti.
FRU BINGEN.
Jag är så lätt förstämd, jag har fått bära
Så mången bitter sorg----
v. DANN.
Som gått förbi,
Jag hoppas det?
FRU BINGEN.
Ja, himlen vare ära!
Dock undrar jag, att jag så häftig var