Samlade arbeten II - 12

Och se, om jag i ord blott eller verklighet
Är konung här och Telamoniern Ajas' son.
Betrakta dessa gråa kämpar då, som sett
En gång min fader. Ljusnar vid min anblick ej
Hvart anlet, strömma icke glädjetårar ned
På deras kinder, då har falskt min moder nämnt
Min faders namn, då lyftes jag till löje blott
Af salaminska hären förr på sköldarna.
LEONTES.
Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge
Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock
Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof
Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort!
Hon kommer där, den blinda.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Öfverväger du,
Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad,
Då har du lärt att handla blott för lofvad lön,
Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.
LEONTES.
Var lugn och vänta endast några stunder än;
Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått
Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit.
DEN SKEPPSBRUTNE.
Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande!
Jag vänder bort mitt öga, jag vill gömma mig
Bakom en mur af denna pinies täta barr
Och så min blick från henne stänga, att den bild,
Hon nu på afstånd röjer, icke rubbas må
Och flykta, då hon nalkas. O, min moder, skall
Jag nånsin se din verklighet på jorden mer,
Som nu jag sett din skugga?

FEMTE SCENEN.
DE FÖRRA. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
LEDSVENNEN.
Böj åt detta håll
Ditt steg, o drottning, här är stället.
TEKMESSA.
Hör mig här
Leontes, om mitt hälsningsord jag talar ut?
LEONTES.
Han står framför dig.
TEKMESSA.
Hell dig, unge furste, då!
Hvar är den hjälpbehöfvande?
LEONTES.
Hur ädel, hur
Försakande du kommer, själf ett rof för kval,
Att andras sorger lätta! Säg, hvar lärde du
Den största konst i lifvet, att till läkedom
För andras sår förvandla eget lidande,
Den blomma lik, som, krossad själf, oss balsam ger?
TEKMESSA.
Nämn ej min sorg, o furste, jag är lycklig nu
Mot hvad jag var, mitt eget öde bär jag blott;
Det tynger föga, min Eurysakes är död.
LEONTES.
Så går ett rykte, obekräftad är likväl
Ännu dess sägen. Men försök att tala själf
Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet
Kanhända mer än ryktet.
TEKMESSA.
O, hvar är han, hvar?
LEONTES.
Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej
Skall höra, om han ropas.
TEKMESSA.
Främling, främling, kom!
DEN SKEPPSBRUTNE.
Min moder.
TEKMESSA.
Röst!
EURYSAKES.
Ja, det är du!
TEKMESSA.
Eurysakes!
EURYSAKES.
Du lefver än!
TEKMESSA.
Ditt hjärta klappar än, o barn!
Jag känner fläkten af din varma andedräkt
Kring mina kinder.
LEONTES.
Det är han. Förundransvärdt
Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu,
Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt.
TEKMESSA.
O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus!
EURYSAKES.
Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr;
Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.
TEKMESSA.
Jag äger dig, men ser dig ej; min blick är död.
EURYSAKES.
O fasa, moder, du är blind, hur blef du så?
TEKMESSA.
Min värld blef mörker, sedan du ej fanns där mer.
EURYSAKES.
Hämnd, hämnd, så ljuf i hoppet ren, hur skall jag ej
Din sötma njuta, då jag når din verklighet!
Gläds, moder, våra sorger skola falla snart
Med dubbel tyngd på deras upphofsmän, ty nu
Är stunden min, och min är vedergällningen.
TEKMESSA.
Barn, barn, att bedja, icke hota, ägnar dig
I detta läge.
EURYSAKES.
Läge? Är jag icke kung
Och har framför mig mina fäders land, det land,
De styrt förut och jag skall styra efter dem?
Hvem skall jag bedja, är det härskarns sak att be?
TEKMESSA (till Leontes).
Jag sträcker mina bänder ut bönfallande
Mot dig, du ädle furste, slut ditt öra till
För orden af hans barnsligt öppna öfvermod!
Ack, han är son af Ajas, sådan var ock han.
Så fri, så stolt, så trotsande, så ovarsam
Gick han sin bana, tills den slöts med undergång.
Men du, var du mot sonen ädelmodig mer,
Än Hellas drottar voro mot hans fader förr.
Låt ej hans anspråk, ställda upp mot dina, bli
Hans ofärd. Unna honom, om ej spirans glans,
Dock luftens, dagens, grönskans på hans fäders ö,
Att äga här för mig, för sig, för andra ej
Det lif, som själf du återgaf åt honom nyss.
LEONTES.
Han är min konung; tryggare betror han ej
Sitt lif i dina händer än i mina nu,
Ty lika starkt är pliktens band som kärlekens.
En helig, oafvislig plikt befaller mig
Ej blott att lämna honom ostörd själf, men ock
Att skydda honom, vända hvarje våda af,
Som kunde hota honom från ett annat håll.
Väl vet jag, att min välfärd, ja, långt mer än den,
Mitt offer blir på Dikes helga altar nu.
Men hvad jag ägt och äger och förlora kan,
Hvad gäller detta, då det vägs mot hennes bud?
Och därför, son af Ajas, fast din undergång
Min enda räddning vore, vill jag varnande
Dig hejda från att rusa blindt till ditt fördärf.
Så vet, du äger fiender på denna ö
Långt flere, mera mäktige, förslagnare
Än de, som kunna blifva dina vänner här.
Det fordras blott en aning, väckt hos en af dem
I förtid om ditt ursprung, och förgäfves har
Dig hafvet skonat, dessa mänskor skona ej.
Slut därför dina läppar till, att ej ett ord
Må obevakadt öfver deras stängsel fly
Och dig förråda. Visa dig, som nu du är,
Skeppsbruten, skyddlös, blottad, hjälpbehöfvande,
Och följ din blinda moder till dess boning tyst.
Kanhända gryr en bättre tid, förbida den.
Du är en yngling, ålderdomen böjer den,
Som nu du mest bör frukta. Vänta tåligt blott,
Tills han naturens skuld betalt, kanhända snart;
Träd sedan fram som Ajas' son, och ingen skall
Med dig om sceptern strida.
EURYSAKES.
Moder, denne man,
Som talar så, är han en ovän eller vän?
TEKMESSA.
En ovän ger den varning ej, som denne ger.
Lär känna honom. Fastän son till den, som nu
Din faders spira höjer öfver Salamis,
Vill han din ofärd icke, vill han skydda dig.
Dock är du den, som fordrar af hans fader nu
Hans kungamakt, af honom själf hans framtids glans.
Ej äger han i denna stund en fiende
Mer fruktansvärd, mer hotande än du; och dig,
Dig vill han rädda, aktande hvad rättvist är
För gudar och för mänskor mer än eget väl.
Så följ hans råd; ej kunde den, som bäfvande
Nu räknar hvarje ögonblick, du dröjer här,
Ej kunde jag, din moder, dig ett bättre ge.
Kom, kom!
EURYSAKES.
O gudar, lefver på er vida jord
Ett sådant släkte, af er höga vishet styrdt,
Att, hvart man förs af ödet, man blott smyga får
Och ej med öppen panna gå sin öppna ban?
Jag trodde Ilion ensamt äga bördig mark
För svek och lömskhet, mente, att Odysseus blott
Och Atreus' söner fostrats opp för mörkrets dåd.
Välan, jag är beredd till allt, jag har ett mål
Att syfta till, att sträfva till, att nå, om jag
Som lejonet skall gå min öppna väg, om jag
Skall kräla fram i stoftet, etterormen lik.
För detta mål, för lifvet ej, jag kämpat nyss
Mot hafvets våg, för tanken på mitt hämnarkall.
Dock, moder, moder, i de spår, där Ajas gått
Hjälmsmyckad, svärdomgjordad, pansarskyddad, där
Skall jag, hans ättling, smyga böjd och vapenlös,
I tiggartrasor döljande min kungabörd!
Må vara, jag vill bära allt, fördraga allt.
Jag har mitt värf att fylla, lefva måste jag.
Kom, moder!
TEKMESSA.
Gosse, för oss åter till mitt hem
Och akta dig, så kärt du har vårt lif, att ej
Din barnatunga yppar, hvad du här har sett!


FJÄRDE AKTEN.

(Landskap högre upp på ön. Utsikt mot lundar och odlade fält.
Närmast på ena sidan en stel, i rännor splittrad klippvägg. Längre
bort mot fonden Eubulos' hydda, skymtande bakom löfdungarna. Åt
samma håll strimmor af hafvet.)

FÖRSTA SCENEN.
EUBULOS. HYLLOS.
EUBULOS.
Än några tag med spaden, gosse! Djupare
Skall grafven bli, så djup, att den lik Hades' natt
Sen gömmer och ej återger, hvad den har fått.
HYLLOS.
För hvilken älskad aska, fader, gräfves den?
Snart räknade de äro, dina kära här,
Och dessa få, de lefva ju och andas än.
EUBULOS.
De lefva, om att andas är att lefva, barn!
HYLLOS.
Hvem tviflar väl, att den, som andas, äger lif?
EUBULOS.
När allt, hvad man i lifvet älskat mest, tags bort
Och kärlek äger endast saknans tomhet kvar,
När natt är i vårt väsen, när vårt inres sol
Gått ned med själfva hoppet om en morgondag,
Då, yngling, kan man andas än, men lefver ej.
HYLLOS.
O, finns en så till hjärtat nakenplundrad man?
EUBULOS.
Han finns: den olycksfödde, som din fader är.
HYLLOS.
Du? Har ej du de dinas varma kärlek kvar?
EUBULOS.
Jag äger intet. Se i mig en musslas skal,
Ur hvilket lifvet krupit; jag har mist mig själf.
HYLLOS.
Ej kan jag fatta dina gåtolika ord.
Svep ej i töckenbilder så din mening in,
Säg, hvad har händt, hvad drabbat så ditt innersta,
Att om ock lif du flämtar än, dock lifvets lust,
Dess hopp, dess tröst har slocknat?
EUBULOS.
O, hvad var mitt lif,
Mitt hopp i ålderdomen än, min tröst, mitt allt?
Hvad var min tanke under dagens värf, min dröm,
När vallmokransad natten kom och slöt min blick?
Minns du det ej, såg, hörde du det ej?
HYLLOS.
Det var,
Att Ajas' ätt än skulle blomstra här i makt,
Eurysakes än hälsas såsom konung här.
EUBULOS.
Det är förbi, Eurysakes är död, är död.
HYLLOS.
Hvar föll han, när och huru? För Apollos pil,
Säg, eller såsom fiende för mänskohand?
EUBULOS.
Ve, han är död, mer vet jag ej. Med sådan sägn
De kommit nyss tillbaka, kungens sändebud.
HYLLOS.
Så böj dig under höge gudars skickelse
Och red hans grift och kalla dit hans hamn till ro,
Ifall han obegrafven glöms i fjärran land.
Det blir din gärd, den enda, honom ägnas kan.
EUBULOS.
Så kall, så liknöjd, så förståndig, och likväl
Så ung ännu! Hur vinterstelt är ej hvart ord
Från dina varma läppar, mer än om det ren
I lustrer frusit under hvitnad hjässas snö.
Ve, ve din lott, den ungdoms öde, som lik dig
Grott upp att skåda Salamis, som nu det syns.
Ack, arma vinterplantor i ert fosterland!
På er har ej dess blida sommar stråla fått;
Den for med Ajas, återkom ej nånsin mer.
Här föddens I till blomning ej, till vittnen blott
Af våldets stormar, svekets mörker, hatets köld.
Hvad ljufvast finns för gudar och för människor,
Frid, fromhet, glädje, frihet under stadgad lag,
Gemensam lust och vilja, sådant har ej du,
Ej de med dig jämnåriga fått skåda här,
Blott vi, vi gamle.
HYLLOS.
Underbara ord af dig!
Du svärmar, fader!
EUBULOS.
Svärmar! Nej, jag visar blott
En senväckt fjäril naken höst och säger: Här,
Här glödde sommarns fägring.
HYLLOS.
Kan jag sluta ren?
Är grafven djup tillräckligt?
EUBULOS.
Mer än nog för allt,
Hvad Salamis har kvar af flyktad härlighet.
HYLLOS.
Kan nu jag gå att spana, om Tekmessas vård
Har kunnat väcka främlingen ur dödens sömn?
EUBULOS.
Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik.
HYLLOS.
O fader, om för Ajas' son du tillredt den,
Blir en osynlig skugga blott dess rikedom.
EUBULOS.
Du skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn,
Sin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd
I svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned,
Gå, tag din bila! Ser du fläderbusken där
Vid hällens rand? Den måste rödjas bort.
HYLLOS.
Hvarför?
Hvart syftar du med denna ödeläggelse?
Den busken har fått frodas sen min barndom där.
EUBULOS.
Jag vill ej se en annan förekomma mig.
Men skynda, medan utan vittnen allt kan ske.
(Hyllos går.)

ANDRA SCENEN.
EUBULOS (allena).
Nu måste fram i dagen, hvad i lustrer gömts
Och gömmas skall ånyo snart i ändlös tid.
Blir grafven mörk, nåväl, den skatt, den tar emot,
Har lyst tillräckligt, må väl hvila nu sin glans.
Så tag då, jord, det ädla lån, dig anförtros;
Ett lån tillförne, blir det nu din egendom.
Behåll den, dölj, förvara den blott omsorgsfullt
Med natt inunder, blomstertäcke ofvanpå,
Att intet mänskoöga mer må skåda den!
Men hvad, ser jag ej Rhaistes komma?

TREDJE SCENEN.
EUBULOS. RHAISTES.
RHAISTES.
Väl, att jag
Dig finner här. Du var då icke, du också,
Bland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred.
Jag kunde icke sätta tro till deras sägn,
Som svuro, att du ej var där, jag vill se
Med egna ögon.
EUBULOS.
Vandra då, sen du det sett.
RHAISTES.
Ett återstår att fråga dock: hvar är din son?
Att han, som lärt sin upprorskonst af dig, var med,
Det sågs på hopens djärfhet, som med trots stod kvar
Emot sin konungs både milda ord och hot.
EUBULOS.
Är den ej skingrad redan?
RHAISTES.
Ja, den vek, fast trögt,
Sen den hört våra sändebuds förklaringar.
EUBULOS.
Så vik, fast trögt, du äfven!
RHAISTES.
Jag vill veta, hvar
Han finns, din son; säg detta först, så vandrar jag.
EUBULOS.
Han slöt helt nyss att gräfva denna graf, sen gick
Han några båghåll till vårt hem; där finns han nu.
RHAISTES.
Skall han förbli där, eller väntas än han hit?
EUBULOS.
Han kommer oförtöfvadt.
RHAISTES.
Väl, så dröjer jag
Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek.
EUBULOS.
Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du,
Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig.
RHAISTES.
Vid ord förflugna, spotska är din tunga van.
Men ville jag dig fråga, hvems blir denna graf,
Då vet jag, funne förevändningar du straxt,
Bekände ej, hvad säkert är, att den är redd
Med oblygt trots för skuggan af din konungs son.
EUBULOS.
Hvem gåfve väl den arme eljest griftens hägn?
Dock där syns Hyllos, skåda! Har jag talat sant?
RHAISTES.
Vid Zeus, han kommer. Hvad? Den öfvermodige
Bär i sin hand en bila; vill han dräpa mig?
Styr af hans uppsåt, och jag lämnar dig i ro.
(Går.)

FJÄRDE SCENEN.
EUBULOS. HYLLOS.
EUBULOS.
Ej har en större niding trampat denna mark
Än mannen där, ej någon fegare än han.
Nu lär han ej så hastigt återkomma hit,
Och detta är min goda vinst af hans besök.
HYLLOS.
Var ej den etterormen Rhaistes här igen?
EUBULOS.
Han kom och gick, han dröjde några stunder blott.
HYLLOS.
Hvad sökte han, hvad var hans arga stämpling nu?
EUBULOS.
Hans mening var att spana ut, om jag, om du
Ej tagit del i bullret mot Leiokritos,
När folket nyss sig skockat kring hans kungaborg.
HYLLOS.
Har modet ändtligt vaknat, har den kväfda harm,
Som glödt i mångas hjärtan här, fått luft en gång
Och börjat flamma? O, att jag fått vara där!
EUBULOS.
Förbi är allt, likgiltigt, utan ändamål.
Sak samma, hvem som härskar efter Ajas' ätt.
Den slocknat. Du, grip verket an, hugg busken ned!
HYLLOS.
Ett dunkelt djup i klyftan blottas för min syn,
En nattligt dyster håla. Men hvad skönjer jag?
Ur mörkret, fader, skimra blixtar af metall.
EUBULOS.
Gå ned i grottan, skicka upp dess innehåll!
HYLLOS.
En hjälm, vid Ares, koppartung, med sfinx af guld
På kammen öfverst; hvilket mästerverk af konst!
EUBULOS.
Räck upp den, gosse. Gamla öga, skym dig ej,
Kväf tåren, som vill bryta fram ur hjärtats djup,
Att den ej hindrar dig att se i denna stund.
O hjälm, din glans har mattats, ärg har lagt sig kring
Din kopparyta, guldet ensamt strålar än,
En bild af troheten, som, om den äras, glöms,
Förtrampas, uppbärs, aldrig vet af växling själf.
HYLLOS.
Emottag, fader, denna ädla pansarskrud
Och sköld och svärd. Jag häpnar, när jag tänker på
Den väldige, som sådan rustning burit har.
EUBULOS.
Min arm har, sen jag lyfte detta pansar sist,
Försvagats märkbart; sorg och nöd ge krafter ej.
Det känns mig tungt, ehuru tomt, kanhända tungt
Mest för dess tomhet. O, det omslöt dock förut
Ett hjärta, hela salaminska folkets hem.
O sköld, o svärd, ärrprydda båda, vittnen af
Så mången kämpes nederlag, er tid är slut.
Förresten nu i stoftets hägn, ofarliga!
Kom, gosse, tom är grottan, intet finns där mer.
HYLLOS.
Hvad vill du företaga nu med denna skatt?
EUBULOS.
Begrafva den; för den är jorden öppnad här.
HYLLOS.
Så sköna vapen, skönare än mänskohand
Förmått dem smida, offrar du så gagnlöst opp.
Skänk mig dem hellre eller lös dig guld för dem!
EUBULOS.
De burits af din konung och af min en gång.
Af Telamoniern Ajas. När han seglade
Från denna ö till Trojas långa fejd, då gaf
Han i min vård dem. Vårda vill jag dem också;
Så sänk dem ned i grafven!
HYLLOS.
Ja, jag lyder dig,
Fast denna gång jag lyder med bedröfvelse.
Så ligg då, pansar, oberömdt i mullens djup,
Hjälm, sköld och svärd, förresten gagnlöst äfven där!
O, att mig hellre unnats se er smycka än
En räddare af Salamis' förtryckta folk!
Men se, Tekmessa kommer med sin ledsven hit
Och främlingen, vid alla gudar, underbart
Till lifvet uppväckt åter.
EUBULOS.
Skynda, skynda snabbt!
Tag kvistarne af fläderbusken, kasta dem
I grafven ned på vapnen, hopa massor snart,
Att ej ett oinvigdt, förrädiskt öga må
Upptäcka, hvad de hölja.

FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE. TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Jag förnimmer ljud
Af mänskoröster. Sakta, har man märkt oss ren?
LEDSVENNEN.
Ja, drottning.
TEKMESSA.
Gosse, stanna! Finnas många där?
LEDSVENNEN.
Eubulos blott och Hyllos, andra ser jag ej.
TEKMESSA.
Se efter än, gif akt på allt! Eurysakes,
Din blick är mera öfvad, spana du, hvad märks?
EURYSAKES.
Två män allenast varsnar jag, den ena ung,
Af ålder böjd den andra, båda torftiga
Och vapenlösa båda.
TEKMESSA.
Ingen fara då,
Låt oss gå närmre! Hör man, om jag talar ren?
EUBULOS.
Välkommen åter, drottning, från ditt ädla värf
Att räcka hjälp och bistånd. Om jag anar rätt,
Är denne främlings räddning nu din glada lön.
TEKMESSA.
Eubulos se, betrakta honom, märker du
En likhet ej?
EUBULOS.
En likhet, drottning, säg med hvem?
TEKMESSA.
Du frågar! O, när fordom detta ögonpar
Än ägde synens gåfva, var min högsta fröjd
Att se på denna likhet.
EUBULOS.
Såg du ynglingen
Förut i tiden?
TEKMESSA.
Från den stund, han dagen såg.
EUBULOS.
Du väcker min förundran. Af den dräkt, han bär,
Kan jag ej sluta annat, än att född han blef
För torftigt lottad för att bli bemärkt af dig.
TEKMESSA.
Se på hans anlet, gamle, liknar detta ej
Ett anlet, som du skådat förr i bättre dar
Och aldrig sen förgätit?
EUBULOS.
Dessa anletsdrag,
De röja blott en längre tids försakelser,
Än denne unge främling tyckes räkna år.
De varit sköna. Nöd, knappt öfverstånden nöd
Tycks härjat dem.
TEKMESSA.
Min arma, arma gosse, ja!
EUBULOS.
Kanhända, om ej denna dödens blekhet låg
Uppå hans trotsigt böjda läppar, om hans kind
Bar färg af lif, om ögat ägde eld och glans,
Såg jag----
TEKMESSA.
Hvad såg du, skynda, svara, säg mig, hvad?
EUBULOS.
Såg jag--dock nej, hvem ser väl det omöjliga?
TEKMESSA.
Säg ut! Kanske omöjligt syns, hvad möjligt är.
EUBULOS.
Såg jag en likhet, oförklarlig, underbar,
Hos denne med min forne----nej, för ärorikt,
För stort, för vördnadsbjudande är detta namn,
Jag vågar ej det nämna till jämförelse.
TEKMESSA.
Säg ut, säg, att han liknar Ajas, säg det fritt!
EUBULOS.
Nåväl, han liknar Ajas, nekas kan det ej,
Men som en blek, nyss vaknad morgon liknar dag.
TEKMESSA.
Dag kan väl bli af denna morgon ock en gång;
Så gläds i hoppet, se, din konungs son står här!
EUBULOS.
Omöjligt, ädla drottning, du är vilseförd.
Lägg icke till ditt olycksmått, nog stort förut,
Den bittra rågan af en falsk, förrädisk fröjd.
EURYSAKES.
Du vågar tvifla, fast min moders ord du hört.
TEKMESSA.
Skall jag ej känna rösten af mitt eget barn?
Mitt öra hör ju stämman, fast min blick är skum.
EUBULOS.
Omöjligt! Röst kan likna lätt en annan röst,
Som anlet anlet.
EURYSAKES.
Snart förgår mitt tålamod.
TEKMESSA.
Jag kände genast honom, och han kände mig
Från första stund. Mot tusen tungors vittnesmål
Bestode våra hjärtans intyg, mitt och hans.
EUBULOS.
Säg, har man sändt dig, yngling, att bedraga oss?
EURYSAKES.
Bedraga?
TEKMESSA.
Gamle, hvilken gud förblindar dig?
HYLLOS.
Hur kan du tveka längre, fader, allt är klart!
EUBULOS.
Förunderligt! Men död, död är Eurysakes,
Och grafven, drottning, återger ej lefvande,
Blott skuggor, och en skugga är dock denne ej.
EURYSAKES.
Har nu din oförskämda mund fått orda nog,
Och har jag nog fördragit? Är jag talgill nu?
Så hör då, fräcke tviflare, förtrampade,
Ledbrutne mask, vanbörding, skamförgätne slaf,
Hundöga!
TEKMESSA.
Milde gudar! Gosse, hejda dig!
EUBULOS.
O drottning, drottning, stilla, nämn ett ord ej mer!
EURYSAKES.
Misstrogne, slöe mänskobild, förstockade,
Stenhårda panna, ägde jag ett svärd i hand,
Jag klöf dig för att visa dig Eurysakes.
TEKMESSA.
Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst,
Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste
Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du.
EUBULOS.
Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på!
Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser
Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än
Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd;
Håll på!
EURYSAKES.
Du man, vansinnig är du, ömkansvärd
Långt mer än straffvärd, då du för min harm ej räds.
EUBULOS.
Jag faller, unge furste, ned för dina knän
Och kysser dessa fötter, som dig burit hit.
Ja, du är son af Ajas, sådan var ock han,
Så såg han ut, när vreden färgade hans hy
Och under åskmörk panna blicken ljungade.
Just sådan stod han i min åsyn mången gång.
Min härskare, min konungs son, nu konung själf,
Min ädle konung, saknad, efterlängtad, sörjd
I långa år, välkommen gudahägnad nu!
TEKMESSA.
Du tviflar då ej längre?
EUBULOS.
Tvifla! O, när nyss
Han kom, halfslocknad, härjad, blek, hvem undrar väl,
Att jag i honom icke kände Ajas straxt?
Nu har han lifvats, lågat såsom hjälten förr,
Nu har min ungdoms konung jag i honom sett.
TEKMESSA.
Ack, häftig, snaruppbrusande, lättretad var
Hans store fader äfven, däraf kom hans fall.
Jag ber till Zeus, allhärskarn, till Athene ock,
Hans myndigborna dotter, att de måtte ge,
Hvad Ajas blef förmenadt, åt hans arma son:
Lugn håg och tålsam vishet, gudars bästa skänk.
O gosse, återgifven nyss åt denna famn
Så utan allt, så hjälplös, maktlös, vapenlös,
Som när den dig emottog i din födslostund,
Hur djärfs du röja vrede? Göm dig, skyggande
För mänskors ögon, stilla i din moders hägn,
Att hon ej snart för alltid mister dig igen.
HYLLOS.
Nej, drottning, nu skall handlas.
TEKMESSA.
Äfven du?
EUBULOS.
Och jag.
Ja, ögonblicket ger all framtid dess gestalt;
Så skyndom!
EURYSAKES.
Vapen, vapen!
EUBULOS.
Hyllos, ila du
Kring Salamis från trakt till trakt, från hem till hem,
Och kalla våra vänner. Säg, att Ajas' son,
Den saknade, den väntade, är här, att här
De skola samlas alla till sin konungs värn.
Fort, gosse!
HYLLOS.
Nu skall ingen kylig tvekan mer
Förlama deras armar, nu skall våld bli stäckt
Med våld. Jag skyndar.
TEKMESSA.
Stanna, dröj! Ack, vårt fördärf
Bereds af detta öfvermod.
EUBULOS.
För sent. Han hör
Ej mer din varning.
TEKMESSA.
Olycksfödde gubbe, säg,
Hvi eggade du ynglingen till detta dåd?
Vår ofärd är för handen. O Eurysakes,
Kom i din moders armar, låt mig famna dig
Ännu en gång, den sista. Innan denna dag
Har nått sin kväll, är af din morgon blefven kväll,
En kväll, som hunnit natten, förrn den ägt sin dag;
Ty hvem skall oss beskydda?
EURYSAKES.
Svärd, hvar får jag ett?
Min vänstra hand i lösen för ett dubbelsvärd
I denna högra!
EUBULOS.
Ja, ja, Ajas lefver än,
Den stolte Telamoniern lyfter högt ännu
Sitt hufvud bland oss, eldig, modig, trotsande.
Lycksalig du bland mödrar, drottning, du, som födt
Åt detta land, din ädle makes fosterland,
En räddare.
TEKMESSA.
O, säg en räddning sökande,
Så nämns det rätta ordet.
EURYSAKES.
Finns en fattigdom
Mer tung än min? Den ringaste bland varelser
Har medel dock till sitt försvar, en tand, en klo,
En gadd, om aldrig mera; jag är vapenlös.
Jag, född till konung, har till värn blott denna hand,
Min tomma hand.
EUBULOS.
Hell, furste, slå all ängslan bort!
Var rik, var trygg, var väpnad, tag ditt kungaarf!
Här göms det.
EURYSAKES.
Hvad, i grafven?
EUBULOS.
Ja, i denna graf.
Här finns din store faders mig förtrodda lån;
Tag du det nu!
EURYSAKES.
Hvad hör jag? När du hoppar ned
På fläderkvistar, ljuder det som vapenklang.
EUBULOS.
Se här!
EURYSAKES.
En sköld!
EUBULOS.
Här!
EURYSAKES.
Pansar!
EUBULOS.
Här!

EURYSAKES.
En hjälm, ett svärd!
O, att jag ägde pärlor, diamanter, guld,
Mer än i hjälm och harnesk rymdes; rikare
Än någon konung blef du, gamle, trogne man,
Med detta allt till lösen för den skatt, du spart.
Nu skynda upp tillbaka, öka din förtjänst,
Kom, hjälp mig lägga detta harnesk an också!
Se, hjälmen bär jag redan.
EUBULOS.
Härligt pryder den.
EURYSAKES.
Fäst noga alla spännen.
EUBULOS.
Detta pansar är,
Som om för dig det vore smidt, så passar det.
Hur lik du är din fader nu i denna stund!
Mitt öga tåras, fast mitt hjärta fylls af fröjd.
TEKMESSA.
Hvad görs, hvad förehafves, vapenkläds min son?
EURYSAKES.
Märk, moder, märk, jag sluter dig i järn och stål,
När jublande jag famnar dig i denna stund.
TEKMESSA.
O famn! O Ajas, Ajas! Flydda, glada dar
På Xanthos stränder! Gosse, tryck mig hårdare
Emot din hårda barm ännu! Så var jag van
Att famnas af din fader förr, när segersäll
Han kom från sina strider. O, hur mjukt det känns,
Ett pansar, när där inom göms ett älskadt bröst!
EUBULOS.
Blir skruden tung, o konung? Du är yngre, du,
Än Ajas, när han bar den, och din styrka är
Ännu ej återkommen.
TEKMESSA.
Ack, din kind är sval,
Min älskling, stel och kylig är din hand också,
Af hafvets köld förlamad.
EURYSAKES.