Samlade arbeten II - 09

Vänta! Folk, hitåt!
Vi vilja se, hvem här till slut skall seger få.

TREDJE SCENEN.
DE FÖRRE. MÄN AF FOLKET.
FOLKET.
Du tycktes kalla oss, o Rhaistes, Paons son.
RHAISTES.
Ej utan skäl. I lycklig stund I kommit hit
Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld.
FOLKET.
Hvems menar du, den gamles eller ynglingens?
RHAISTES.
Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm
I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft
Sin åra lik, till ofog den begagnas nu.
FOLKET.
Har han förmäten vågat bära hand på dig?
RHAISTES.
Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!
Den har med våld han från mig röfvat.
FOLKET;
Alltför djärf
Du föddes, yngling, af en djärf, oböjlig far.
HYLLOS.
Vår var den. Jag har tagit, hvad oss hörde till.
RHAISTES.
Nu lyssnen, män af Salamis! Enhvar af er
Vet, hvilken jag och hvilken denne gubbe är;
Hur från den dag, Leiokritos, vår härskare,
På ön fick välde, denne stått hans makt emot
Och jag för honom kämpat. Nyss, då Teukros kom
Med skepp från Cypern, han, den gamle Telamons
Förskjutne son, och kungaspiran efterstod,
Smög, som man känner, denne bud till fienden,
Men jag stod sköldbeväpnad i vår konungs här.
För slika dåd har ära jag, men han sin skymf,
Har jag hans gods, och han sitt hem på uddens häll.
Jag frågar nu, om orättvist, om oförtjänt
Jag äger, hvad han ägde?
FOLKET.
Lämnom denna dom
Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt,
Som du förtäljt det, veta vi.
RHAISTES.
Så hören än!
Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren
Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm,
I akt att mig bedraga, själf med detta dåd
Bevisande, att han den ansåg vara min.
Och hvem skall den väl höra till, om icke mig?
Är stranden min, är böljan min också och mitt,
Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min
Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här
Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var.
Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen,
Inblandar skägglös sig i männers sak och tar
Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.
Skall sådan sed få råda nu på Salamis,
Att söner trotsa fädrens bud; att armens kraft
Allena afgör, hvad man har och icke har,
Då är för oss, som redan börjat gråna, bäst
Att fly till andra länder eller söka djupt
Bland Hades skuggor våra forna lagars helgd.
Nu dömen! Er, vårt fosterlands friborna män,
Tillhör att helgad ordning upprätthålla här.
EUBULOS.
O, fräckaste bland mänskor du, hvar tar jag ord
Med kopparskodda pilars kraft att genomgå
Ditt täta dubbelharnesk, smidt af våld och list?
När har till landets fiender jag smugit bud?
Var Teukros, han, vår forne konungs ädle son,
En fiende? Som vän han kom till Salamis
Med några få kamrater och ett enda skepp
Att härskarspiran vårda åt sin broders son,
Tills denne kunde hinna sina fäders ö.
Då bad jag, ja, i sanning, honom varnande,
Ej träda utan aktsamhet på hemmets jord,
Emedan du, emedan den, du kallar kung,
Med legda skaror eftertraktade hans lif.
Men sådant veta desse lika väl som jag.
Tro ej, att deras tystnad är ett bifall till
De dåd, du öfvar. Tyglade ej fruktan dem,
Med ord ej, men med stenar gåfve de dig svar.
De veta äfven, med hvad rätt du har min jord
Och mina ägodelar, med hvad billighet
Jag stötts på klippan ut, där nyponbusken knappt
I bergets refvor skjuta kan ett tvinigt skott.
Och du djärfs skrytsamt säga, att jag erkänt nu
Din rätt till purpursnäckan, att mot mitt förbud
Min son den från dig tagit, nedrigt kastande
På ynglingen ohörsamhetens svåra skuld.
Hvad du med våld ifrån mig tog, tog han från dig
Med våld tillbaka. Hvad han gjorde, gillar jag,
Om ock mer varsamt varit att ej bruka våld.
Hör detta nu och hämnas, hur du vill och kan,
Bespara blott din glatta tungas hala ord!
FOLKET.
När gudars vrede drabbar arma mänskobarn,
Är det ej nog, att lifvets fröjder svika dem,
Att brist i rikedomens boning tränger in
Och hälsa, fägring, krafter vissna, falna af;
Men ock det saktmod flyr, som vet att böja sig
För ödets stormar, vet att mot den starkare
Ej gå med maktlös bitterhet, med fåfängt trots.
Så har ock du, Eubulos, nu med hårda ord
Förtörnat ovist denne man, hvars vrede du
Ej ens i lyckans dagar mäktat stå emot.
Men du, o Paons son, var mild! Lik dagens ljus,
Som väljer ej, som räknar ej, men strålar blott,
Den mänska är, som glömma och förlåta kan.
Låt honom få behålla, hvad en flyktig gunst
Af lyckan honom gifvit. Dig är snäckan dock
En ringa råga endast på din rikedom;
För honom är den allt. Med den kan han sin nöd
För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne
Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger.
RHAISTES.
Är det ditt råd?
FOLKET.
Vi kunna ej ett bättre ge.
RHAISTES.
Så ser jag nu bekräftas, hvad jag anat själf
Och nyss förnam af den förryckte fiskarns ord,
Att gissel vida skarpare behöfvas här,
Förrän vår nye konung tämt sitt styfva folk.
Ej må han lita på den hala ödmjukhet,
Han ser i allas uppsyn, hör i allas tal;
Bakom den lura gamla minnen oftast dock,
Blott väntande en läglig stund för trolös bragd.
Men väl är, att jag närmare lärt känna er
Och vet, hvad i ert hjärtas mörka håla döljs,
Ty dubbelt farlig är en okänd fiende.
FOLKET.
Ej så oss döm, o Rhaistes! Råd att gudarne
I mildhet likna gifvas ej af fiendskap.
RHAISTES.
Är det en vän, söm vägrar bistånd, när en vän,
Af bofvars armkraft öfvermannad, hjälp begär?
FOLKET.
En bön vi ville ställa till ditt hjärta först.
RHAISTES.
Välan, din bön var fåfäng; visa nu din hjälp!
FOLKET.
Där syns en hjälp, som mera mäktig är än vår.
Din konungs son, den unge kämpen, han, hvars svärd
På stranden mötte Teukros nyss och segerrikt
Tvang hjälten att till skeppet fly med splittrad hjälm,
Han nalkas. Vänd till honom nu din klagan! Han
Förmår ett väldigare bistånd ge än vi
Och lär förstå betala din tillgifvenhet.

FJÄRDE SCENEN.
DE FÖRRE. LEONTES.
RHAISTES.
Jag hälsar dig, min ädle konungs ädle son,
Med gladt välkommen, skattande mig trefaldt säll:
Att skåda dig, att skåda dig här, på min strand,
Och främst af allt att skåda dig i denna stund.
Ja, lycklig må din ankomst skattas så för mig
Som ock för dig, ty visa kan du, furste, nu,
Att du förstår att skydda vänner och att så
Förvärfva nya och behålla dem, du vann,
En ovärderlig gåfva hos en härskare.
Väl är den sak, i hvilken jag begär din dom,
Ej alltför stor, en purpursnäcka blott; men stor
Är frågan dock, om våld skall onäpst råda få.
Jag ägde denna snäcka, funnen i min sjö,
Men se, du märker nu, i hvilkens hand den är.
LEONTES.
Hur vågar du behålla snäckan, yngling, säg?
HYLLOS.
Jag har ej lärt att frukta, därför vågar jag.
LEONTES.
Feg är den man, som mot det rätta bryta djärfs.
HYLLOS.
Jag vet det, därför skrämmer Rhaistes allra minst.
LEONTES.
Hör upp att spetsa dina ord och svara klart,
Om snäckan hörde denne till och du den tog.
HYLLOS.
Jag tog den, men den var min faders egendom.
LEONTES.
På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du!
EUBULOS.
Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist,
Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut.
LEONTES.
Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså?
RHAISTES.
Här. Du har hört hans egen munds bekännelse.
LEONTES.
Är det för första gången nu, han med sitt nät
Din sjö beskattat, eller sågs förut han här?
RHAISTES.
Hvar dag, emedan denna vassbeklädda strand
Är rikare, än stranden vid hans boning är.
LEONTES.
Förunderligt då syns mig, att den gamle så
Inunder dina egna ögon, dag från dag,
Arbetar, trälar, fiker, om, som nyss du sagt,
Hvad han förvärfvar ur din sjö, tillkommer dig.
RHAISTES.
Ej så. En stadgad plägsed gällt, ett visst beting
Emellan oss.
LEONTES.
Och hvilket?
RHAISTES.
Att hvad störst befanns
Af hvarje slag, som fångats, skulle vara mitt,
Det öfriga för mödan höra honom till.
LEONTES.
Och enligt detta villkor fordrar snäckan du?
RHAISTES.
Betrakta den! En större lär väl föga ges.
LEONTES.
Jag ser ej flere än den ena, kan alltså
Ej mot en annan mäta henne.
RHAISTES.
Just därför
Är hon den största, och som sådan är hon min.
LEONTES.
Javäl, men som den enda är hon minst också,
Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
RHAISTES.
Om så du menar, unna då oss dela den:
Jag tar den större lotten, och den mindre han.
LEONTES.
Må vara! Dig tillkommer hvad af hvarje slag
Befinnes störst. Men större är det rymmande
Än det, som ryms; och därför tag det större nu!
Din lott blir skalet, hvad där inom sluts, är hans.
RHAISTES.
Betänker du, hvem jag är och hvem denne är?
LEONTES.
Du är min vän, jag vet det, han min fiende.
RHAISTES.
För dig då tycks ej kärlek väga mer än hat.
LEONTES.
Väl i mitt hjärta, men på Dikes vågskål ej.
RHAISTES.
Om så du dömer vänner, som du dömde nyss,
Befarar jag, att mången väljer fiendskap.
LEONTES.
Rätt har jag för en fiende, som rätt begär;
Men för en vän, som hotar, har jag detta svärd.
RHAISTES.
Jag går. En annan finnes här att klaga för.
LEONTES.
Du hindras ej. Din fot är som din tunga fri.

FEMTE SCENEN.
DE FÖRRE, utom RHAISTES.
FOLKET.
Hell, vis och ädel, unge furste, var din dom.
EUBULOS.
O att en gren du vore af en annan stam,
En ättling af de gudaburne konungar,
Som öfver mig och mina fäder härskat förr,
Att rätt jag kunde glädjas, när jag ser dig stå
Så stolt, så stark, så högrest för mitt öga här
Och ser, hur i din unga själ hvar härskardygd,
Rättvisa, mildhet, mänsklighet, ren fullväxt bor.
Dock, fast jag önskar åt en annan hand än din
Mitt hemlands kungsspira, vet jag skatta högt
Ditt ädelmod och gläds att tacka dig därför.
Ack, ej sen länge unnades den fröjd åt mig
Att här för någon dödlig känna tacksamhet.
LEONTES.
Eubulos, ren tillförne var ditt sinnelag
Mig välbekant. Att mot min fader och mot mig
Du hyste hat, jag kände detta lika visst,
Som att din tro mot Ajas ätt orubblig var.
För sådant, vet det, gäldar jag dock icke hat
Åt dig tillbaka. Nej, din trohet vördar jag
Och ber, att Zeus, om spiran unnas mig en gång,
Må unna mig ett folk också, som liknar dig.
Men efter nyss du lofvat mig, om kärlek ej,
Dock tacksamhet, så visa den och följ det råd,
Jag ger dig så för eget bästa som för ditt.
Var ej beständigt färdig att med bittra ord
Min faders välde klandra. Ej så afundsvärd,
Som du kanhända menar, är dock härskarns lott,
Och bland hans sorger trifs ej alltid mildheten.
Så blir det lätt för falska vänners hviskningar
Att i hans sinne blåsa vredens flammor opp,
Tills han förmås att öka än ditt olycksmått,
Visst ej till gagn för honom själf och minst för mig.
Bevaka därför dina sorgsna minnen väl,
Att ej de få med bittra ord förmäla sig
Och föda af sig sorgligare minnen än.
Nu gå att sköta dina värf; och äfven du,
O folk, mig lämna! Sviker ej mitt öga, syns
Den blinda kvinnan med sin ledsven närma sig;
Jag ville möta henne utan vittnen här.
FOLKET.
Vi gå, men ensam blir du med den blinda ej,
Ty Rhaistes synes redan återvända hit.

SJÄTTE SCENEN.
LEONTES. RHAISTES.
RHAISTES.
Jag skyndat hit tillbaka, sen jag varseblef
Den obekanta blinda kvinnan, önskande
Att här få träffa henne, ty det hem, hon valt,
Det gamla fiskarnästet, har jag ständigt skytt.
Emellertid har af din höge fader jag
Befallning fått att spana ut den hemlighet,
Som öfver henne hvilar, hvarifrån hon är
Och hvem; i hvilket ärende hon kommit hit,
Och hvarför hos hans ovän hon sin boning sökt.
Det sports, att med en vördnad, vida djupare,
Än hennes dräkt och yttre synas kalla på,
Hon af sin värd och af hans folk bemötas skall.
Förmoda kan man därför, att ej främmande
Hon är för honom och hans forna härskarätt
Och att upplysningar af vikt hon kunde ge.
Allt sådant är jag anbefalld att spana ut.
Dock, om dig så behagar, furste, tiger jag
Och lämnar villigt detta svåra värf åt dig.
LEONTES.
Då af din kung bemyndigad du träder fram,
Är det ej jag, som äger ordet här, men du.

SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. TEKMESSA blind, med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Alltså, o gosse, nalkas vi de ställen nu,
Där, som jag ofta hörde, Ajas, ung ännu,
Var van att bringa Ares sina offers gärd;
Där ofta, när, för sunnanvinden skummande,
Mot strandens fjäll den salaminska böljan slog,
Han stod i stormen leende och striden såg
Och lärde sig af klipporna på hemmets strand
Att stå en gång mot Trojas här, en klippa själf.
Är icke Krantors kulle nära, syns ej ren
Invid dess sluttning lunden, Amfidemos lund,
Och mellan stammarna i fjärran Attika?
O ställen, mig bekanta och förtroliga!
Hvad fröjd att, fast jag er ej skådar, nämna er!
Som nektar, som ambrosia för gudarne,
För mänskans tunga ljufva äro kära namn.
LEDSVENNEN.
Tyst, akta, tyst!
RHAISTES.
Hvem är du, som så främmande
Tycks vara och så hemmastadd likväl hos oss?
TEKMESSA.
Hvemhelst du är, som frågar, hörs ett ljud af hot
I dina ord väl icke, men bakom dem dock.
RHAISTES.
Jag frågar. Den, som frågar, önskar främst ett svar.
TEKMESSA.
Det vägras ej. En värnlös kvinna skådar du.
RHAISTES.
Det ser jag utan dina läppars vittnesbörd.
TEKMESSA.
Din stränghet lät mig icke tro, att du det såg.
RHAISTES.
Jag ser din ofärd, vet kanske dess orsak ock.
TEKMESSA.
Om du mig känner redan, hvarför frågar du?
RHAISTES.
För att till svaret lämpa mitt bemötande.
TEKMESSA.
Så gör det då, var mild mot den olyckliga!
RHAISTES.
Olyckan ensam aktar jag ej mildhet värd;
Den måste äfven följas af sannfärdighet.
TEKMESSA.
Att sant jag talat, har du redan funnit själf,
I annat fall behöfde jag din mildhet ej.
RHAISTES.
Helt annat, märk det, är likväl uppriktighet
Än att en sak bekänna, som ej döljas kan.
TEKMESSA.
Jag svarat på din fråga. Hvad begär du mer?
RHAISTES.
En öppen redogörelse för hvem du är
Och hvem du varit, hvarifrån du kommit hit
Och i hvad afsikt okänd här du dröja vill.
När du till detta svarat utan förbehåll,
Skall jag ej dölja, hvarför jag dig frågat har.
TEKMESSA.
En fattig, öfvergifven, hjälpbehöfvande
Jag är, en ensam kvinna, som i denna stund
Med bäfvan hör en oblid stämmas hårda ord.
En sådan är jag. Hvem jag varit? O, den lott,
Som mänskans är, jag pröfvat: att lik strandens rö
Än böjas af en kulen fläkt, än af en varm.
Men hvarför här jag dröjer okänd, frågar du.
Så hör det: därför att den mark, jag trampar här,
Känns mjukare för mina fötter, att den luft,
Jag andas här, är ljufvare än annorstäds
Och därför att det skönaste bland tungomål,
Hellenerspråket, tycks mig ljuda skönast här.
RHAISTES.
Klokt länkar du förbi hvar fråga dina svar
Och har, fast synberöfvad, lärt försiktighet;
Dock vet, att själfva ormen, hotfullt slingrande,
I tämjarns fåfängt väjda kärl kan tvingas in
Och lära sig att villigt lyda hvarje vink.
Så skall ock du omsider finna, att din konst
Ej båtar mycket, när mot mig du öfvar den.
TEKMESSA.
O, låt mig gå!
RHAISTES.
Ja, sen för dig du redogjort.
TEKMESSA.
För mig tillbaka, gosse!
RHAISTES.
Håll, du kommer ej
Från detta ställe, innan allt om dig jag vet.
TEKMESSA.
Hvad vill du? Hvem berättigar, hvem sänder dig
Att i min väg dig ställa? Med hvad myndighet
Begär du, grymme, denna redogörelse?
Du äger dina ögons ljus, men jag är blind;
Du ser, hvem jag är, jag kan icke skåda dig.
Om en af oss skall fråga, hvem den andra är,
Visst icke dig det tillhör först att göra det.
RHAISTES.
Om så du menar, äger jag ej skäl som du
Att dölja mig och yppar villigt, hvem jag är.
Framför dig, vet det, kvinna, står Eurysakes,
Sköldbärarn Ajas och Tekmessas ädle son.
TEKMESSA.
Du?
RHAISTES.
Jag.
TEKMESSA.
Du?
RHAISTES.
Jag.
TEKMESSA.
Ve dina falska läppars lögn!
RHAISTES.
Ha, denna eld jag väntade; den blixt, som sköt
Igenom gråa dimman ur ditt ögonpar,
Jag ville se den, jag har sett den. Nu blott säg:
Hur vet du, att jag talat lögn?
TEKMESSA.
Emedan jag,
Den arma kvinnan, som du här förkrossa kan,
På Xanthos strand åt Ajas födt Eurysakes.
RHAISTES.
Så är du den, jag anat.
TEKMESSA.
Du har anat rätt,
Om för din konungs moder du mig hållit har.
RHAISTES.
Välan alltså, min konungs moder, efter du
Mitt villkor fyllt och yppat, hvem du är, vill jag
Ej heller dölja, hvarför jag dig forskat ut.
Blott ett jag velat veta: hvar, i hvilket land
Eurysakes i denna stund befinner sig.
TEKMESSA.
Väl fruktar jag din närhet, och hur djupt mig kränkt
Din skoningslösa, kalla grymhet, fann du nyss,
När jag af harm förleddes att mig röja själf;
Dock ville jag förgäta allt, förlåta allt,
För dina fötter falla ned på böjda knän
Och rörd och tacksam föra mot min läpp din hand,
Om svar du visste på din fråga, om åt mig
Du kunde säga, hvar han finns, Eurysakes.
RHAISTES.
Helt nyss du skilt dig från din son och kommit hit
Och skulle icke veta, hvar han döljer sig!
Nej, hit han sändt dig endast som ett förebud,
Att tubba folkets sinnen och att spana ut
Det rätta ögonblicket för hans landning här.
Bekänn blott allt, ett bättre råd kan jag ej ge.
TEKMESSA.
I sanning, vist han handlat för sitt ändamål,
Om till kunskaparinna, han sig valt en blind.
RHAISTES.
Just däri syns beräkningen. En blind som du,--
Så har han ment,--hur kunde väl en sådan här
Bli ansedd farlig eller väcka varsamhet?
Men att, fast synberöfvad, du förstår och ser
Långt mer än mången seende, det märker jag.
Förstå fördenskull äfven, att du träffat nu
En öfverman, som genomskådar dig och som
Med våld kan vinna, hvad han ej med godhet kan.
TEKMESSA.
O, när skall dock mitt olycksmått bli fullt en gång!
RHAISTES.
Du vill då ej bekänna, hvar han finns, din son?
TEKMESSA.
Jag ville lida allt blott för att veta det.
RHAISTES.
Då äger jag ett medel, kvinna, verksamt mer
Ån någon läkarkonstens varsamt mängda dryck,
Att återge förlorad kunskap, väcka opp
Erinringar, hur djupt de tyckas slumra än.
Hitåt blott, hit med handen! Jag vill föra dig
Ett stycke till min boning, där kan profvet ske.
TEKMESSA.
O, höge gudar, sänden mig en räddare!
LEONTES.
Ditt värf är slutadt, Rhaistes, du har fyllt ditt kall.
RHAISTES.
För andra gången, unge furste, träder du
Fientligt upp emot min sak, ej min blott nu,
Men ock din höge faders.
LEONTES.
Hvad han dig befallt,
Det har du utfört redan.
LEONTES.
Du gjort det ock.
Att mot en värnlös kvinna bruka våld, kan ej
Min fader bjuda, kan ej, vill ej, får det ej.
RHAISTES.
Hvem mäter ut hvad härskarn får och icke får?
LEONTES.
Det rätta, som behärskar äfven konungar.
RHAISTES.
Jag gjort, hvad jag har kunnat. Har din faders bud
Jag utfört halft, är skulden din och icke min.
LEONTES.
En rättvis handling svarar lätt hvar mänska för.

ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRE, utom RHAISTES.
TEKMESSA.
Han tycktes gå.
LEONTES.
Han gått.
TEKMESSA.
Hur skall jag tacka dig,
Min räddare, du ädle yngling, som så ljuft
För i mitt minne åter min Eurysakes?
Har du också en moder att ge glädje åt,
En bättre lottad än den olycksburna här,
Hvars största glädje blifvit hennes största sorg?
LEONTES.
Tekmessa, vill du svara mig ett öppet ord?
TEKMESSA.
Hur skulle jag ej villigt yppa allt för dig?
LEONTES.
Så säg mig då och tala utan fruktan: finns
I lifvets eller dödens land Eurysakes?
TEKMESSA.
Den hätska tvisten om Akilles vapenskrud
Emellan Ajas och Odysseus känner du,
Och hur af väld tillbakasatt den ädlaste
Bland Hellas hjältar harmfull föll för eget svärd.
Ej vill jag nämna mina sorger. Ingen såg
Den ensamblefnas tårar, blott åt tältets skygd
Och nattens anförtrodda. Ingen klagan, ej
Ett ord af knot utöfver mina läppar kom.
Väl såg jag ofta öfvermodets segerfröjd
Hos Atreus' söner, hos Odysseus lysa fram,
Då på sin fallna oväns son, på hans gemål
Sin blick de sänkte. Dock, jag teg och tålte blott.
Det var ej nog. Förhatlig var jag, var enhvar,
Som stått den store Ajas närmre, därför blott
För härens öfverdrottar; och kanhända låg
I deras hat ej ensamt hat, men fruktan ock.
Ty glömd var ej den salaminska hjälten än
Af dessa skaror, som hans alla segrar sett,
Och sakta växte härens knot mot kungarna,
Som vägrat hjälten orättvist hans bragders lön.
En dag från stranden kom jag med Eurysakes,
Det var vid härens kvällsvardsstund. Den strömmade
Tillbaka nu från dagens strider segerrik.
Vi gingo tyste mellan skarorna. Ett sorl
Af glädje hördes ofta kring oss, och jag såg,
Hur mången blick på gossen vid min sida föll.
Helt plötsligt sprang en gammal, grånad krigare
Ur ledet fram. "Kamrater, skåden Ajas' son!"
Så ropte han; och gossen satt i samma stund
På kämpens starka armar, lyftad högt mot skyn.
Då hördes tusen rösters jubelrop: "Hitåt!
Hitåt, till oss med honom!" Så från man till man
Sågs han i höjden sväfva ofvan hjälmarne,
Tills bäfvande jag honom ändtligt återfick.
Emellertid blef detta för Atriderne
En sporre blott att hastigare föra ut
Det dåd, som kanske länge ren de öfverlagt.
Ty samma natt bröt in i tältet, där jag låg,
En svärm af deras trogna, som med dolkars hot
Mig tvang att ljudlöst följa.
LEONTES.
Till Atriden, säg?
TEKMESSA.
Nej, till ett skepp, vid stranden färdigt, där ombord
Vi stego, seglande i långa dagar sen
På hafvets vida slätter, hvart, vi visste ej.
Omsider nåddes målet. Jag blef förd i land;
Men hvilket land! Hör, yngling, hör: en ödslig ö,
Foboina nämnd, där spår ej sågs af mänskofot,
Ej rök steg opp, men värnande en sparsam skörd
Af vilda frukter, ogästvänlig, hamnlös, kal,
En skyhög klippstrand skrämde fjärran seglaren.
Där blef vårt hemvist.
LEONTES.
Höge gudar, fanns hos män,
Af hvilkas ära världen återljuder nu,
Så mycken grymhet, sådan brist på ädelmod?
TEKMESSA.
En början blott du hörde, mycket återstår,
På detta olycksställe, furste, lefde vi;
Af långa dagar fylldes långa månader,
Af månaderna blefvo år, som flydde ock.
Ej var mitt öde afundsvärdt, dock fanns en tröst:
Jag ägde än Eurysakes, jag kunde se
Ännu hans faders anletsdrag i hans och se,
Hur skönt till yngling småningom han växte opp.
Väl fick han ej i skolor lära vapnens konst,
Den bästa lärdom gaf likväl hans ärfda mod.
Att högt från klippan kasta sig i hafvets famn
Och mot dess vågor kämpa, att med klubbans tyngd
Ett vilddjur krossa, att med pilen bryta af
I luftens rymd en vingsnabb fågels fria flykt,
Det var hans vapenöfning, var hans tidsfördrif.
O, att vårt lif, så fullt af saknad än det var,
Fått så i lugn förflyta!
LEONTES.
Om förändring kom,
Var den af ödets vilja vållad eller er?
TEKMESSA.
Ren nio år förflutit, utan att en skymt
Af människor vi skådat, då en dag ett skepp
Till stranden lade. Ädle furste, om en blixt
Af solen nu mitt ögas natt förjagade
Och jord och haf och himmel än jag återsåg,
Ej vore denna anblick mer än skeppets ljuf.
Jag ropade Eurysakes; vi skyndade
Till stranden ned; ett sorl af Hellas tungomål
Vårt öra nådde; dubbelt säll på klippans rand,
Invid hvars sida skeppet låg, jag böjde knä
Och bad om räddning för mig själf och för min son.
Den blef oss lofvad. Med ett språng stod ynglingen
På akterdäcket, sträckte gladt mot mig sin famn.
Att mig emotta;--då, i detta ögonblick,
Då stöttes våldsamt skeppet af dess styrman ut
Och flöt från stranden. O, jag såg Eurysakes
Förgäfves rasa öfvermannad, rasade
Förgäfves själf, med böner och med klagorop
Bestormande än gudars nåd, än människors.
Snart var det enda föremål, som fäste än
Min blick, ett snöhvitt segel blott vid himlens rand.
När äfven det försvunnit, sjönk jag dignande
Mot klippans barm, i sanslös dvala glömsk af allt.
Hur länge så jag dröjde, om en stund, en dag,
Kanhända flere, vet jag ej. När slutligt dock
Min själ blef klar och min besinning återkom,
Då var i tårar slocknadt mina ögons ljus,
Och på mitt anrop svarte bergets eko blott.
LEONTES.
Af hvilken gudom frälstes du ur sådan nöd?
TEKMESSA.
Förrn köld och hunger släckt mitt glädjelösa lif,
Bjöds räddning af fajaker, som besökte ön.
LEONTES.
Förunderligt! I nödens stund just kommo de,
Dit ingen kommit under nio år förut.
TEKMESSA.
På hafvet, så de sade, mellan Paros sund
Och Hellesponten de ett segel mött, som höll
Mot söder kosan. Under förbiseglingen
De hört en röst från skeppet ropa dessa ord:
"Till F'boina styren, om er gudars nåd är kär!"
LEONTES.
Helt visst var det Eurysakes, som bad därom.
TEKMESSA.
Hans sista, dyra hälsning var mig denna bön.
LEONTES.
Och dessa voro fromma nog att vörda den?
TEKMESSA.
Den hördes af de frommaste bland människor.
LEONTES.
Sen sporde du ej mera om din son och vet
Ej, i hvad afsikt, ej af hvem han fördes bort?
TEKMESSA.
Väl icke visst; men sviker mig min aning ej,
Var Menelaos upphofsman till detta dåd.
LEONTES.
Af hvilken orsak skulle han bevekts därtill?
TEKMESSA.
Af fruktan att på öde ön i fjärran haf
En hämnare af Ajas sorger växte opp.
LEONTES.
Om rätt du anar, vet jag ej dock säkert syns,
Att ej en vänligt sinnad tog från dig din son.
TEKMESSA.
O son, din moders bittra sorg, Eurysakes,
O att den tröst jag ägde, att du vräktes nu
Ett lik på hafvets böljor eller multnade,
För lifvets plågor stel, på någon okänd strand!
En graf jag ville reda då på denna ö
Och kalla moderligt din skugga dit till ro.
Men nu kanhända lefver du, beröfvad allt,
Som ger åt lifvet värde, är en slaf kanske,
Ett mål för hätska fienders begabbelser
Och suckar, smidd i bojor, stängd från solens ljus,
Så ung och dock så hopplös, efter dödens lott.
LEONTES.
Tekmessa, många sorgsna minnen gömmer du
I natten af ditt väsen; dock en större sorg
Än den, du pröfvat, vet det, blefve min den stund,
Här till ditt bröst du åter slöt Eurysakes.
TEKMESSA.
Ve, hvad är detta? Bör jag frukta äfven dig?
LEONTES.
Nej, kvinna, bed i trygghet du till gudarne
Med modershjärtats outtröttligt trägna flit
Om räddning för din son och om hans återkomst;
Det tillhör dig, det är ditt ädla, sköna kall.
Om du blir bönhörd, återfår af ödets gunst
I lifvet än Eurysakes, välan, var glad,
Var lycklig du och lämna sorgerna åt mig.
Nu gå! Ett åskmoln stiger opp vid hafvets rand;
En storm är nära.
TEKMESSA.
Gosse, skyndom åter hem!

NIONDE SCENEN.
LEONTES (allena).
Hon går. Bör hon med ömkan eller afund ses?
Det är en fråga, sällsam nog kanske af den,
Som hört, hvad hon har lidit. Dock, jag frågar så.
Hon tömt sitt mått af sorger; ödet äger ej
För henne olyckspilar i sitt koger mer;
Hon botten nått af lifvets bitterhet och kan
Ej sjunka mer, blott höjas. Jag--nåväl, hvarför
I förtid ängslas? Än är ej Eurysakes
På Salamis och kommer väl ej nånsin hit,