Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 12

gick jag hit och dit omkring i det vackraste, mildaste vårväder,
och kom slutligen till en gammal man, som jag på hans gröna turban
igenkände för en sherif. Han helsade på mig först och gaf sig i samtal
med mig; tycktes affektera att tala det gamla lärda språket, satte
t.ex. alltid predikatet i accusativus med nunnation efter verbum vara,
men visade öfverhufvud välvilja och mildhet. Jag förstod hans språk
särdeles väl, hvarföre jag ej gjorde mig någon brådska att gå ifrån
honom och då vi slutligen skildes, ångrade jag mig och gick tillbaka
till honom. Han förde mig in i moskén, der 2 män höllo på att göra sin
bön, visade mig den, ehuru der var ringa att se nu i dess förfallna
tillstånd, äfvensom dess fordna vidsträckthet och de 2 grafvar, som
ännu voro qvar från fordom. Han sade sig vara född här under Napoleons
invasion, då Fransoserna äfven skulle ha förstört minareten, som nu
alldeles saknades. Hans ena öga var alldeles förstördt redan från
ungdomen och det andra var svårligen fördunkladt, ehuru han sade sig
se bra med det. I hela hans väsende låg öfverhufvud en mild och lugn
hängifvenhet och resignation, det syntes klart att han pröfvat mycket
af lifvets köld. Han sade sig bo i moskén, ehuru jag der ej kunde
se någon säng eller några andra husgeråd. Han frågade mitt namn och
jag uppgaf det vara Wali -- ett namn som sheikh Tantavi rådde mig
att antaga och som jag i sjelfva verket burit på alla mina pass och
biljetter allt sedan jag kom till Havre, der man genast skref mig Valy.
Han undrade högeligen på huru jag fått ett äkta muslimiskt namn, och en
annan gammal gubbe, som säkert var moskéns mueddin, sade sig haft en
kusin som hetat så. Gubben vann hela min aktning och kärlek, isynnerhet
genom den fördragsamhet han visade alla folk och deras religion, och
genom den enkla, hulda orientaliska filosofi som låg i hela hans tal.
Jag kom öfverens med honom att jag alla dagar skulle få komma dit
och lära mig Arabiska. Han sade sig ha mycket böcker i åtskilliga
lärdomsstycken. Han följde mig långt på vägen och visade mig den, på
det jag skulle hitta tillbaka. Sedan gick jag ännu längs stranden för
att lukta sjögräs, och såg på åsnedrifvare som läto sina ök gå och beta
på sjötången. Sedan kom jag förbi _Vakil effendis_ hus, som ligger
vid sjöstranden, och kom der i samtal med 2 unga soldater från Tanta,
hvilka voro högst trefliga och verkeligen älskeliga. De klagade öfver
att de på 23 månader ej fått ut någon sold och att de hade svårt om
bröd och tobak. Jag bjöd dem in på ett bredvid liggande kaffehus, men
de afböjde det och bjödo mig i stället in i sin vaktkoja vid porten af
huset, der jag satt bland hela hopen soldater, hvilka alla bemötte mig
hyggligt. Det var ett helt litet rum, på hvars murtaba eller upphöjning
de utbredde för mig en matta att sitta uppå. När jag efter en kort
stund åter gick bort, bådo de mig stanna. Men det började redan bli
mörkt, och så verkligen glada de än voro och så mycket jag än tyckte om
mig här, fann jag dock säkrast att gå hem.
Dec. 21.
Hade ingen ro att sitta hemma för gårdags sheikhen, hvarföre jag
gick kl. omkring 10 ut till samma moské, der jag i går gjort hans
bekantskap. Han var dock nu ej der. Jag gick derifrån efter ljud, som
jag hörde, af en trumma och kom till ett litet hus, utanför hvars dörr
stodo, omgifna af en stor skock barn, 2 musikanter, den ena klappande
på en trumma, den andra slående tallrickar, och med dem en liten
gosse som bar en grön fana med en inscription, innehållande Islams
hufvudtrosartikel. Trumman var nästan i form af vår tambour de-basque,
men ansenligt djupare, på båda sidor öfverdragen af skinn; då han slog
på den ena sidan, hade han på den andra en flat sticka med hvilken han
slog emot. Tallrickarne liknade våra, men voro mycket klumpigare och
såsom jag tyckte af koppar. Jag frågade hvarföre musiken uppfördes, då
de sade att det i dag var någon sheikhs fest samt uttalade _molid_. Jag
blef fordrad att ge 5 fadda men gaf 10, och de tyckte jag var mycket
frikostig. Sedan vandrade jag mycket omkring; kom till en tullport,
der tvenne soldater suto och spelade det här vanliga _min'al_ spelet
med snäckor, som delas ut i 6 gropar på hvardera sidan af ett bräde.
Jag fick dock ännu ingen reda på det spelet. Nära tullporten var en
begrafningsplats, der just nu ett barn råkade begrafvas. Processionen
bestod här af blott fullvuxna, som på en ganska vacker melodi sjöngo
islams troslära. Just när likkistan bars in stannade qvinnorna, som
följde med efterst i tåget, utanför kyrkogårdsporten och skreko och
jemrade sig; isynnerhet ropade en högljudt med gråtande röst _ja
valadi_ och dylikt, mest allt betydande: _o min son!_ Äfven de andra
klagade och ropade. Gick sedan åter in i den Armeniska trädgården och
helsade på trädgårdsmästaren, som på det vänligaste tog emot mig. Men
han var nu sysselsatt med trädgårdsarbete, så att han ej hann med mig.
Derifrån vandrade jag småningom middagstiden hem och träffade åter på
vägen en likprocession, föregången af en hel hop pojkar, som skreko
och vredo sina ansigten förfärligt. Förmodligen var det läraren i
någon skola, som följdes af sina lärjungar. Handlade tobak, och af en
näslös Turk, som handlade med gammalt skräp, en Engelsk upplaga af Nya
testamentet på Etiopiska för billigt pris. Straxt efter middagen gick
jag åter ut till min moské, men träffade ej heller nu min sheikh; men
under det jag i sällskap med hans mueddin och tvenne andra slarfhankar
satt på några stenar utanför moskétrappan och väntade, samlade sig
allt flere dit, så att vi slutligen voro ett sällskap af omkring 10
personer, som suto der och stekte oss i den ganska varma solen och
njöto rätt af söderns "il dolce far niente." De undrade högeligen hvad
jag var för en fogel, men när förmodligen mueddin underrättat dem att
jag ville lära mig Arabiska, började de fråga mig hvad det och det
hette på Arabiska; när jag visste det, skrattade de nöjdt och när jag
ej visste, sade de mig det Arabiska namnet med högsta välvilja, och
voro öfverhufvud glada och hyggliga, så att jag fann mig väl ibland
dem. Undertiden gick än den ena, än den andra in i moskén och gjorde
sin bön. Slutligen kom en sheikh, en annan än gårdagens, och man
visade honom något som jag skrifvit på en liten griffeltaflebit med
en annan, och som de andra ej kunde läsa; men när sheikhen läste det,
förundrade de sig högeligen öfver att jag kunde skrifva Arabiska.
När sheikhen, hvars namn var _Ibrahim_, slutat sin bön, kom han ut,
satte sig bredvid mig och började fråga mig allehanda samt slutligen
examinera mig i Arabiska grammatiken; när jag svarade rätt på hans
frågor, steg allas förundran högt och de skrattade högst roligt. Han
frågade vidare hvad jag hade för Arabiska böcker, och då han hörde
att jag äfven hade Koran, började han för de andra apostrofera sådana
män, som lära oss otrogna deras grammatika och annat för pengar. Sedan
blef tal om Mekka och de frågade, nästan med någon illslughet tycktes
det mig, om jag varit der eller om jag tänkte mig dit, hvartill jag
naturligtvis svarade nej. Men nu berättade en af sällskapet huruledes
en kristen dock varit der, och man tycktes högeligen förarga sig
deröfver. Sedan kom än vidare en sheikh dit, som var blind på båda
ögonen och för öfrigt såg ut som en rätt dervish; han gjorde mig några
frågor. Men ingen af dessa hade den huldhet och det milda väsende som
moskéns egentliga sheikh, min gårdagsbekantskap. Ibrahim var dock en
rolig man, något häftig, såsom han äfven talade mycket fort; hade
för öfrigt mycket tycke i utseende och manér af sheikh Tantavi. Hela
denna eftermiddag var mig af det högsta intresse, ehuru jag fann mig
litet generad af att bli examinerad. Men för att lära sig ett språk
är i sanning detta den bästa methoden. Sedan följde jag med Ibrahim
till staden, der han gick in i en moské. Jag frågade äfven honom om
han ville bli min lärare i Arabiskan, men han sade sig vara lärare i
en skola och hela dagen upptagen der; bad mig derföre hellre gå till
sheikhen i moskén.
Dec. 22.
Gick på förmiddagen ut och spatserade genom en tullport till Pompeji
pelare. Den förekom mig större än Kleopatras och i helt annan smak,
alldeles rund med Jonisk kapitäl. Den stod på en murad ställning, och
var äfven på sina ställen förvittrad. Af en inscription på vestra
sidan syntes ännu tydligen IION och i raden ofvanom DIO, så mycket
jag kan minnas. Äfven på denna hade fadda menniskor suddat sina namn,
isynnerhet Engelsmän, till och med högt uppe mot kapitälen och på
midten af den stora pelaren, dit de ej kunnat komma utan höga stegar
eller andra konster. Sådana namn förekomma mig som om de stode på en
skampåle. Sjelfva platsen på hvilken den stod, var ej särdeles hög; man
hade dock en vidsträckt utsigt öfver hafvet åt alla håll och öfver en
del af staden. Nedanföre låg en stor vidsträckt begrafningsplats, der
nu middagstiden en man höll på att begrafva åtskilliga lik, hvarvid
karlarne läste böner och qvinnorna förskräckligt skreko och skränade.
Jag såg huru man stoppade allehanda saker i grafven under bårtäcket,
som var utsträckt öfver den, men kunde ej få reda på hvad det var.
Äfven voro 2 vattumän tillstädes, som ur sina krukor gjöto vatten i den
uppkastade mullen; man tycktes röra detta tillsammans, säkert för att
tillmura grafven. Grafvarne här äro ej fullkomligen lika de Turkiska,
på hvilka senare, med undantag af qvinnografvar, turbaner aldrig
saknas; vanligen bestå de ej af annat än denna, ställd på en flat
marmorskifva med inscriptionen. Här deremot äro grafvarne murade med 3
trappsteg upp och turbanen är afstympad i en upprättstående, likaledes
murad cylinder på ena sidan af grafven, på den andra finnes en lägre.
Dock såg jag äfven här några turbaner eller fastmer blott mössor,
_tharboacher_. Äfven rundtomkring detta ställe, såväl inom som utom
staden, voro vidsträckta gräfningar gjorda och öfverallt lågo lemningar
af pelare och annat, dels i marmor, dels i granit. Spitznagel sade att
man gräfde blott för att få färdiga materialier för de nya hus, man
här håller på att bygga öfverallt. På eftermiddagen gaf jag mig åter
ut att färdas och kom till en gammal, likaledes halfförfallen moské,
der jag träffade dess muezzin, en gammal man med svårt fördunklade
ögon och ett värdigt grått skägg. Jag gaf mig i samtal med honom, han
var högst välvillig och foglig samt visade mig moskén. Han hade för
fem år sedan varit skräddare, men sedan hans ögon blifvit så dåliga
kunde han ej mer sysselsätta sig med det yrket. Jag gaf mig äfven för
honom, liksom för andra, ut för att vara läkare; han prisade högt denna
konst och jag finner mig derigenom vara mycket välkommen hos alla. De
fråga mig om sina ögon och om bot för dem. Äfven han lofvade lära mig
Arabiska och bad mig alla dagar komma hit till moskén, der han alltid
vore tillhands. Vi gingo bort tillsammans, men veko först in hos en som
tycktes vara moskéns väktare och bodde derinvid i en koja, bestående af
3 väggar, bland hvilka en var qvarstoden af ett gammalt hus. Dörr fanns
ej. Vi gingo dit in och der suto en karl och 2 qvinnor obetäckta, den
ena med ett barn under skjulet, som utgjorde en fortsättning af taket,
och inne i kojan dottren, en flicka kanske om 12 år, som höll på att
koka en sorts bönor, kallade _ful_, dem hon hemtade ut åt oss och vi
åto. De smakade ej just illa. I anseende till en liten regnskur fingo
vi sitta en god stund här. Men det var ganska roligt att se huru nöjdt
dock folket tycktes vara i den ögonskenliga uselhet här rådde. Derefter
gick jag till min gamla moské och träffade der bland andra den blinda
sheikhen, som åter började göra mig allehanda frågor och hade mig
att recitera _elfati'he_ (första kapitlet i Koran). Då några bredvid
stående gossar hörde det, sade de sinsemellan än att jag var en moslim,
än att jag skulle bli det, och sheikhen gaf sig all möda att få mig
att upprepa Islams hufvudlära, men jag låtsade då aldrig förstå honom.
Bland gossarne hörde jag att man kallade mig _sheikh Valy_. De ville
på allt sätt ha mig in i moskén, dit den blinde begifvit sig och satt
sig på en matta samt ropade åt mig att jag skulle komma in; men de sågo
mig något illpariga ut, så att jag fann bäst vara lemna dem. Min gamle
moskéns egentliga sheikh fick jag ej heller i dag träffa; troligen
var han sysselsatt i moskén, dit jag ej nu ville gå in, då der fanns
flere som höllo på att göra sin bön. Det hade regnat åtskilliga skof i
dag, men dessemellan brände solen särdeles hett, så att jag för första
gången rätt kände Afrikas sol. Dock var vädret behagligt. Till afton åt
jag i dag ett litet hvetebröd med en apelsin, som sannerligen var en
smaklig qvällsvard.
Dec. 23.
Satt hemma länge på förmiddagen i anseende till uthållande regn, som
börjat redan om natten med tätt på hvarandra följande skurar och
fortfor hela morgonen på samma sätt. Slutligen sken dock solen fram
och jag gick ut att spatsera i middagssolen, som var mycket het. På
gatorna, isynnerhet den vid hvilken jag bor, var mycket smutsigt,
dock voro de ställen der solen rätt kommit åt, till en del redan
upptorkade. På eftermiddagen gick jag åter till min moské och satt
der utanföre på stenarne, i sällskap med några dess vanliga besökare.
Slutligen kom sheikhen sjelf och gaf sig i samtal med mig, hvarunder
han nästan oafbrutet talade gammal grammatikalisk Arabiska. Han frågade
huru många bokstäfver man räknade i Franska alfabetet, hvarvid jag
tog till på höft 26. Han bad mig räkna upp dem och jag räknade från
Svenska alfabetet, så att jag fick 26. Gubben gjorde sina anmärkningar
deröfver och kunde isynnerhet ej begripa _x_, huru ett sammansatt
ljud skulle få vara _en_ bokstaf. Slutligen frågade han om jag kände
det Arabiska alfabetet och då jag svarade ja, bad han mig äfven räkna
upp dess bokstäfver. Det föll mig i sanning svårt och det gick ej
klanderfritt. Härvid fick jag åter arbeta med det svåra ljudet _'h_
(sjette bokstafven i alfabetet), hvilken bokstaf jag tyckte denne
sheikh, bland alla jag hört, uttala riktigast efter min tanke, ehuru
olika det man vanligen hör i tal. Gubben sade mig så sannt: du stjäl
ett och annat härifrån och derifrån i böcker, men sjelfva roten har du
ännu ej funnit af Arabiskan, öfverhufvud tycktes dock de närvarande,
som hörde vårt samtal eller hellre min examen, vara nöjda med och
berömma mitt språk, och jag hörde åter en gosse säga åt en ur moskén
kommande man att mitt namn var sheikh Vali. Sheikhen talade sedan vidt
och bredt om huru Arabiskan vore grunden för alla andra språk, nemligen
Franskan och Engelskan, ty det tycktes vara de enda han kände till utom
de musulmanska. Vidare fordrade han att jag skulle skrifva åt honom ett
Franskt alfabet och lära honom detta språk, då han i stället skulle
lära mig sitt. Samma tal om Arabiskans förträfflighet och uselheten af
alla andra språk, fick jag, sedan denne sheikh gått bort, äfven höra
af en annan. Det började åter regna, och emedan man ej bjöd mig in i
moskén, fann jag för bäst att vandra hem.
Dec. 24.
Spatserade omkring och var en stund i den ena moskén hos min moazzin,
med ett litet sällskap som samlade sig dit till middagsbönen. På
eftermiddagen var jag en stund i den andra moskén, som jag nu fick
höra heter _Djamiu-l-'attarin_ (parfymhandlarnes tempel), och förde åt
sheikhen Conradis ögonvatten, som jag här låtit preparera på ett apotek
med rosenvatten. Det kostade 7 piaster, d.v.s. omkring 1 rub. 50 kop.
b:co ass., hvilket förekom mig förskräckligt dyrt, så att jag dugtigt
ovettades. Det enda sätt hvarpå jag firade julaftonen, var att jag gick
till _café d'Europe_, tog en kopp kaffe och såg på 2 schackspelare, som
ej voro särdeles stora spelare. Jag hade ledsamt för mig sjelf här på
min ödsliga kammare och tankarne flögo oupphörligen hemåt, derifrån jag
i dag med ångfartyget halft hade väntat bref, men förgäfves.
Dec. 25.
Satt hemma hela förmiddagen i anseende till det oupphörligt skoftals
kommande regnet. På eftermiddagen klarnade det upp, hvarföre jag gick
och spatserade oaflåtet omkring från kl. omkring 2 till kl. 6; denna
promenad gaf mig åter godt lynne, ty på förmiddagen hade det varit
nog dåligt. Vädret var så vackert och så varmt, i starkaste solhettan
till och med hett, att jag med svårighet kunde föreställa mig att det
nu var juldagen. Under färden kom jag i tal med en soldat, som satt
och stickade strumpa. Äfven han klagade mycket öfver dåliga tider --
solden hade han ej fått ut på 3, 4 månader och hade intet att äta
eller få tobak för. Detta var naturligtvis ingången till anhållan om
en baqshish. Jag hade i allmänhet icke kunnat tro att militären här
skulle vara så pass god som jag funnit den, och jag har med nöje och
förundran sett på soldaternas hållning, då de alla morgnar marschera
förbi mitt fönster på vakt. Hvad som isynnerhet roar mig är att höra
piccolo-flöjten och trumman, hvilka båda två gå fullt ut upp mot hvad
jag hört i Paris och annorstädes, om ej de här till och med äro bättre.
Men hvad man här ej kan undvara är tobakspipan, den bär filipiparen
med sig jemte sin pipa och soldaten jemte sitt gevär. Sjelfva den
stora completta militärmusiken, som jag hört men ej sett, låter
öfverhufvud såsom den Turkiska och Ryska; äfven här stämma och skråla
instrumenterna lika illa som vanligen annorstädes. Soldatens uniform
är god, och mycket bättre vald än i Konstantinopel. Den är hel hvit,
de nationella vidbyxorna, som räcka blott till knäna, bibehållna,
tröjorna ej så snäfva och fula som Turkarnes. Öfverhufvud tyckes hela
militärväsendet här stå på en bättre fot. Högtiden till prydnad drack
jag thé för mig sjelf på min kammare i afton; men det var dåligt,
troligen grönt, af en bitter starkt narkotisk smak, som troligen förtar
mig lusten att vidare smaka på det här. För öfrigt tröstade jag mig med
att jag annorstädes knappast haft mycket roligare.
Dec. 26.
Gick i god tid på morgonen ut till min gamla muezzin, hvars namn jag
nu fick höra var Mohhammed. Han säger sig vara 75 år gammal, men det
tror jag knappt, ty han ser ännu särdeles stark och kraftfull ut. Han
berättade mig allehanda från den tid då _Vonavarte_ (så uttalar man
här Bonaparte) huserade i Egypten. Tre gånger säger han sig hafva
gjort vallfarten till Mekka och oombedd berättade han mig huru det går
till der. I sitt tal inblandade han alltsomoftast språk från Koran och
antog dervid en högst from mine, och efter allah sade han mest alltid
_sub'hanahu veta'ala_ (lofvad och upphöjd vare Allah!). Under det vi
suto och pratade, kom i 2 Europeiska vagnar (hvardera förespända med
6 ståtliga hästar, det ena spännet hvitt, det andra svart) paschans
_uharim_ och begaf sig till den helt nära härinvid belägna stora
moskén, som Mohammed kallar _Danjans_ moské. En del af följet kom hit
upp till vår moské, då jag gick bort och spatserade på den rundtomkring
belägna stora begrafningsplatsen. Kort derpå kom äfven min gubbe ut
och så suto vi länge på en graf och konverserade. Jag blef med honom
ända till middagen, då jag gick hem och skref ett bref till Wiklund på
Konstantinopel. Sedan gick jag ännu till min gubbe och satt hos honom
en god stund. Denna dag hade jag haft god öfning i Arabiskan och skulle
alla dagar bli så goda, så ginge det nog. Medan vi på förmiddagen suto
på grafven, kom dit en af de skolgossar, som sett mig vid den andra
moskén, stannade och pratade med oss och var särdeles vänlig emot mig;
bad mig slutligen rätt innerligt att jag skulle uttala islams troslära
och mente att det ju vore blott några ord. Jag låtsade ej förstå
honom, men gubben hutade åt honom och körde bort honom. Gubben säger
sig egentligen härstamma från Spanien, hans farfar skall först hafva
flyttat derifrån hit. Gubben är för öfrigt mycket treflig, godmodig
och mild emot mig, så att jag trifs särdeles väl hos honom. Under det
vi suto utanför moskén på bänken, öfver hvilken han haft artigheten
utbreda en matta för mig, gick en qvinna förbi oss och tilltalade
honom; han sade mig sedan att det var en qvinna som läste Koran, och
då jag deröfver visade mig förundrad, sade han att sådana funnos
många samt att de äfven kunde skrifva och en skola fanns för qvinnor.
Sedermera hörde och såg jag samma qvinna vid min bortgång sitta med
sitt barn i famnen och mässa Koran. Senare på aftonen gick jag längs
sjöstranden och luktade hafsvind i det vackraste, mildaste sommarväder.
Dec. 27.
Gick ut om morgonen, spatserade och kom till ett ställe, der man
uppförde en ugn för att bränna kalk. Af karlarne som arbetade kände
jag de flesta från moskén _Atharin_, de helsade på mig och jag blef
länge der och pratade. Medan jag stod der, kom till mig den samma gamla
gubbe, med hvilken jag en eftermiddag spatserade utåt _Machmudje_.
Han arbetade nu här och tillbragte nätterna här såsom vakt, nästan
under bar himmel med blott en matta under sig och sin _ichram_ öfver
sig. Han visade sig särdeles beställsam och nyter och bad mig komma
med sig. Han visade mig sitt lägerställe, pratade mycket och frågade
slutligen om jag hade någon charim. Då jag svarade nej, beklagade han
mig, erbjöd sig att skaffa mig en _charim_ och var särdeles angelägen
att föra mig omkring afsides, att prata mellan 4 ögon och erbjnda mig
sin tjenst. Gubben plirade med sina små svarta, halft tillslutna ögon
och var högst rolig. Men jag har svårt att förstå hans språk och i
allmänhet det lägre folkets, som skiljer sig betydligt från det mina
sheikher tala. Sedermera gick jag upp till Mochammed. Han var ej sjelf
der, men en hans gamle något lomhörde vän, som alltid brukar hänga
der, sade att han snart skulle komma. Han kom ock, vi satte oss i
den heta solen och läto steka oss. Nu fick jag höra att denna moské
hette _Abo chegar_. Kort derpå kom till oss en Turk, en effendi som
hade pipa och tobak, då vi suto på 4 man hand och pratade om det af
orientalerna så högt älskade ämnet: verldens "Nichtigkeit" och mera
dylikt. Samtalet späckades naturligtvis med mycket språk från Koran
och de utropade: _Vallah jallah!_ när de hörde att jag kunde så mycket
utantills af den. De klagade öfver att _ikram_ ej mera fanns och att
verlden var dålig; Turken isynnerhet var rolig med sina miner och
choser, i hvilka han ville lägga stor mening och betydelse, han tog oss
på armen förtroligt och skulle se klok och betydelsefull ut, när han
sade något på sin dåliga, brutna Arabiska. Han var _chafiz_ och kunde
hela sin Koran utantills, men Gud vet huru mycket han deraf förstod.
Han var hemma från Smyrna, hvilken stad han högeligen prisade. Vi
blefvo så sittande ända till middagsbönen, då Turken gick i den här
bredvid liggande moskén Danjan och Mohhammed i sin moské för att äta.
Turken var engagerad i den stora moskén for 150 piaster månatligen.
På eftermiddagen vandrade jag genom en stor del af stadens vestra
sida och kom till Machmodije kanalens utlopp. Der var fullt af små
Nilfartyg, kallade _'agaba_, och stark rörelse, mer än jag kunnat tro.
Sedan gick jag längs kanalen utanför stadsmuren fram till _bab sidri_
och derigenom in i staden. Nu började det regna, så att jag lagade mig
hem. Men som regnet snart slutade, begaf jag mig ännu ut för att träffa
min gubbe vid kalkugnen. Han satt der med en annan sin gelike på sin
matta på marken, med intet annat skjul än några bräder lagda på några
stenar, och detta skjul var så litet att det knappt kunde skydda annat
än hufvudet och bröstet. De höllo på att äta och bjödo mig deltaga i
sin måltid, som bestod af bröd, några råa kålhufvuden och en sorts lång
lök, som de skuro i stycken och åto med ett stycke bröd, doppadt i en
sorts stelnad soppa. De bådo mig sitta ner bredvid dem på deras matta,
hvilket jag ock gjorde, men i deras måltid hade jag ingen lust att
deltaga, emedan jag ännu var alldeles mätt efter middagen. Jag satt hos
dem tills det började mörkna, då jag gick, följd af gubben, som steg
upp för att visa mig vägen kantänka, ehuru den var stor och öppen, men
egentligen för att få en drickspenning, den han ock fick af 10 fadda.
Men någon charim, sade han, hade ej kommit hit, utan måste jag i det
afseendet gå åt hamnen till. På hemvägen mötte jag en pojke, som gick
och blåste sin _nai_, en högst simpel rörpipa. Jag stannade honom och
försökte blåsa på hans pipa, men kunde omöjligen få något ljud i den.
Han lofvade i morgon komma till mig med sin pipa och sin qanon och lära
mig.
Dec. 28.
Var på morgonen hos Spitznagel och tog några böcker ur hans skrala
och alltid i oordning varande bibliotek. Gick derefter till Mohammed,
som jemte sin gamle vän satt i moskén och åt. Genast när de sågo
mig, kommo de ut med sin mat och bjödo mig deltaga i sin måltid,
som bestod af ost och bröd och en sorts stelnad mjölk eller vassla,
i hvilken de doppade brödet. Jag tog en bit bröd och ost och drack
vatten på ur cisternen, hvilken finnes här, liksom alltid vid de flesta
moskéer. Derefter blefvo vi sittande på bänken i skuggan, för den i
dag särdeles heta solen, och pratade om ett och annat. Snart infann
sig äfven den Turkiska chafiz och så börjades åter det gamla themat
om verldens försämring, hvarvid uttrycket mest var _addunja zailatun
kulluhu zailun_ (verlden är förgänglig, allt är förgängligt) och annat
dylikt, stärkt isynnerhet af Turken med hand- och fingersvängningar och
betydelsefulla blickar. Medan vi så suto, kommo 2 ärevördiga Arabiska
damer och gjorde en _zijareh_ i moskén, hvarvid Turk-effendin och jag
blefvo sittande på tu man hand. Härvid föll det sig så att jag kom att
recitera något ur Koran, hvilket han genast fortsatte, börjande der
jag stannat, och så åter jag Suran ända till slut. Härvid blef han
högst förvånad och mente på fullt allvar att jag skulle bli moslim.
Jag svarade med det vanliga och till allt passande _in scha allah_
(om Allah vill!), hvarpå han tog min hand, tryckte den och upprepade
samma formel. Middagsstunden gick han åter bort och jag blef ännu
sittande en god stund med Mohammed ensam. Då jag gick bort gaf jag
honom 5 piaster. På eftermiddagen gick jag genom stadens nordvestra
del längs stranden. Det tycktes i allmänhet vara den bättre _Arabiska_
delen af staden, ehuru äfven här längs sjelfva stranden stod en mängd
låga kojor, uppförda af hopplockade stenar med mull och torf emellan
och till tak en slät murbruks-mur. Jag följde stranden åt längs
hela denna bugt, gick sedan uppåt och kom till paschans palats, som
öfverhufvud var ganska smakfullt, utan någon prakt. Den stora öppna
och oregelbundna gården var planterad med raka rader af fikonträd, men
de tycktes ej alla vilja gå väl. Rundt häromkring voro kaserner och
öfverallt soldater, trumslagare &c. äfvensom en mängd af de fördömda
åsnedrifvarena, hvilka alltid ansätta Frankerna hvarhelst de komma
öfver dem. Ingången till sjelfva palatsgården, på hvilken de nu höllo
på att arbeta, blir ståtlig och storartad. Derifrån gick jag åter
genom trakter, der jag förr ej varit, omkring hamnen och kom genom en
del af bazaren ut. Begaf mig till _Djamiu-l-'attarin_ och blef der
sittande med sheikhen i ett allt mer sig ökande sällskap. Talet vände
sig åt alla möjliga håll och jag lärde mig mycket. När stunden till
_salatu-l-meghreb_ (aftonbön) var inne, gingo de alla in och gjorde
sin bön. Jag spatserade under tiden omkring och när jag kom tillbaka,
frågade sheikhen mig _liaji ma salata ma'ana_ (hvi beder du icke med
oss?), men med en värdighet och mildhet som jag ej skall glömma. Jag
svarade att det ej vore mig tillåtet. Då sade sheikhen: det är dig
tillåtet blott du säger: _la ilaha illallahu_ (det finnes ingen gud
utom Allah), men då jag vidare teg blef det slut på samtalet. När
2 andra yngre sheikher härefter berättade för gubben att jag kände
grammatiken, gjorde han mig några lätta frågor, som jag besvarade
till nöjes och de närvarandes stora förundran. De utropade _adjaib_
(förunderligt!) upprepadt flera gånger med _Vallah_. Sedan vände sig
samtalet om månaderna och gubben ville låta se att han kände deras
beräkning hos åtskilliga nationer. Det hela var högst ljufligt och
fridfullt och den gamle sheikhens milda väsende, jemte den lika milda
halfdunkla månbelysta aftonen, gjöt frid och lugn öfver mig och det var
ej tillgjordt, då jag vid min bortgång lade handen på hjertat och gaf
de qvarblifvande fridens helsning.
Dec. 29.
Gick ut på morgonen och köpte tobak, som nu började bli en
nödvändighetsvara för mig och har stark åtgång. Dermed gick jag till