Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 02

  professionen i biblisk exegetik; Wallin ansökte således denna tjenst,
  utarbetade till större delen redan i London sitt specimen, och utgaf
  det om hösten 1850. Han var enda sökanden och utan jemförelse den mest
  meriterade inom hela norden till en sådan befattning; han utnämndes
  till professor den 1 jan. 1851 och hans befordran blef här kunnig
  just de dagar, då universitetet firade en fest till minne af H.K.H.
  dåvarande thronföljarens 25-åriga kansleriat. Han tillträdde genast sin
  tjenst och höll föreläsningar i Arabiska grammatiken, för hvilket behof
  han äfven utgaf en liten lärobok på Arabiska af _Ibn-Malik_; men af
  hans verksamhet såsom föreläsare finnas föga minnen qvar, dels emedan
  den fortfor alltför kort tid, dels emedan åhörarnes antal för ämnets
  skull var ganska ringa och deras förkunskaper alltför elementära.
  Så mycket fann man dock, att han ämnade införa en dittills ovanlig
  praktisk undervisnings-method i österländska språken, den hvilken
  han sjelf med så mycken fördel begagnat. Han begynte ock nu utarbeta
  vetenskapliga afhandlingar i sitt ämne på Tyska, för Orientaliska
  sällskapets i Leipzig tidskrift, hvilket vidt utgrenade sällskap
  genast hade inkallat honom till ledamot. Äfven begynte han redigera
  en i stor skala tilltagen berättelse om sin första ökenresa, hvilken
  fulländad skulle hafva belyst Arabernas seder och lefnadssätt på det
  mest tillfredsställande sätt; men endast en liten början hade hunnit
  bli färdig, när berättarens röst plötsligt förstummades och pennan föll
  från den flitiga handen.
  Wallins fädernesland fröjdades öfver att ifrån österlandets faror
  och strapatser hafva återfått honom välbebållen och kunskapsrik,
  men han sjelf tycktes njuta ingen fröjd och ingen ro, hans fordna
  lefnadslust var till det mesta förstörd. Orsaken dertill var utan
  tvifvel, åtminstone förnämligast, ett sedan lång tid groende kroppsligt
  sjukdomsfrö, som endast tidtals någongång yttrade sig med smärta i
  bröstet, men hade fortfarande svårmod till följd. Såväl utländskt,
  som inhemskt pris och beröm tröstade honom föga, hans nu vunna trygga
  samhällsställning och passande verksamhetskrets tillfredsställde
  honom ej, såsom det tycktes; i ett bref från London uttalade han sitt
  nedslagna lynne med följande högst märkliga ord, som äro hållna i den
  äkta orientaliska Beduinstilen: "I lifvets dagsresa hade jag ett mål:
  att före solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken; men mitt
  ök var uthungradt, dess puckel tom på fett, _seraben_ (sandförande
  väderhvirfvel) på vägen förde mig vilse; hvarföre jag hungrig och
  törstig, med en Beduins lugn och tacksamma _al hamdo lillah_, lägger
  mig der natten kommit öfver mig, i den grop jag skrapat i sanden, för
  att afbida hvad Herren skall sända med den randande morgonen: _lif
  eller död_." Han längtade ånyo till orienten för att fullborda hvad
  han alltännu ville anse för blott halfgjordt arbete; men föga mer än
  två solhvarf efter hans återkomst till hemlandet, kom den "randande
  morgonen", om hvilken han talat, och medförde: _döden_.
  Wallin gjorde ansökan om reseunderstöd för en ny färd till Arabien --
  i stor skala tilltagen, att dömma af den betydliga summa penningar han
  begärde -- såväl af Geografiska sällskapet i London, hvilket i hög grad
  hade intresserat sig för hans förra resa, som af Ryska geografiska
  sällskapet i Petersburg, men fick afslag på sin anhållan från båda
  hållen, måhända blott af ekonomiska skäl. Dessa afslag lära hafva
  gått honom mycket till sinnes, ty med sin numera vunna erfarenhet i
  ökenresor, större än någon då lefvande Europés, ville han ytterligare i
  grund genomforska Arabien, äfven södra delen af den stora halfön. Med
  anledning af sagda ansökan inbjöd det senare sällskapets ordförande,
  H.K.H. storfursten Konstantin, om sommaren 1852, Wallin till sitt
  amiralskepp, liggande i hamnen vid Sveaborg, och emottog der artigt
  den berömda resanden, samtalande om orienten, som icke heller för
  storfursten var obekant.
  Nästan utan föregående sjukdom, sedan Wallin ännu samma afton i ro
  sutit vid thébordet med sin mor och syster, brast plötsligen en åder
  i hjertat och han afled om natten den 23 okt. 1852. Sorgebudet om
  detta oförmodade dödsfall flög såsom en löpeld kring hela Finland och
  väckte allmän bestörtning; de stora förhoppningar man fästat vid den
  nya professorns i orientaliska litteraturen verksamhet, voro med ens
  tillintetgjorda. Vid begrafningen den 29 okt. bars den aflidnes stoft
  genom staden af deputerade från Vestfinska studentafdelningen, hela den
  öfriga studentcorpsen slöt sig sjelfmant till processionen, för att
  dymedelst hedra den namnkunnige läraren, och professor Geitlin höll vid
  jordfästningen ett varmt minnestal, som är tryckt i Litteraturbladet
  för 1852 pag. 248-51. Några år derefter subscriberades bland lärare och
  studenter, som hört till Vestfinska afdelningen, en liten summa, för
  hvilken anskaffades en enkel grafvård, bestående af en stor, ohuggen,
  mörk sten med Wallins namn på, för att utmärka stället der hans stoft
  hvilar å Helsingfors Lutherska begrafningsplats; denna minnesvård,
  flärdlös och oprydd som Wallin sjelf, invigdes högtidligen med tal,
  sång och verser, för tillfället författade af Jul. Weksell.
  Dessutom har den akademiska krets, som bildas af studenter från Vestra
  Finland, beslutit hålla sin sedvanliga årsfest på Wallins dödsdag den
  28 okt., då således anledning gifves att årligen upplifva hans minne.
  Redan i dec. 1852 fattade Vestfinska studentafdelningen, hvilken just
  då stod i begrepp att jemte andra afdelningar upplösas, såsom sitt
  sista beslut det, att på sin bekostnad låta måla Wallins porträtt och
  skänka detsamma åt universitetet till ett evärdligt minne. Utförd
  af R.W. Ekman med vanlig raskhet och skicklighet, står taflan sedan
  dess i en af universitetets lärosalar, företeende en liflig bild
  af en snillrik Finne i Arabisk kostym, vid öknens djerfva klippor
  blickande ut öfver fältet, med uppslagna tält i bakgrunden. Efter samma
  tafla, som åter grundar sig på en konturteckning gjord af fru Lagus
  omedelbart efter Wallins död, är det lithografierade porträtt utfördt,
  som åtföljer Lännetär 7, Helsingfors 1860, äfvensom de fotografiska
  porträtter i visitkorts format, hvilka finnas till salu i Frenckellska
  bokhandeln. Emedan således Wallins porträtt äfven eljest är lätt
  tillgängligt för allmänheten, hafva vi icke ansett nödigt att här
  bifoga detsamma.
  Wallin var en flärdlös, allvarlig man, med de upphöjdaste tänkesätt
  och ett enkelt yttre, samvetsgrann och besluten att så grundligt
  som möjligt genomföra hvarje uppgjord plan. Men hans arbetsmethod
  var beräknad för en lång lifstid; ty den slags raskhet, som griper
  tillfället i de flygande lockarne och låter verket gå hastigt af
  stapeln, färdigt eller halffärdigt allt efter omständigheterna, den
  hade han icke, gillade den icke heller, utan ville helst föra den
  under rubriken fjesk. Tvärtom synes af hela hans lif att han älskade
  långa och grundliga förberedelser, som trängde till botten af en sak
  och icke medgåfvo något, ens det oskyldigaste charlataneri; ehuru
  sådant i ämnen, så föga allmänt kända som de orientaliska språken,
  är mycket mera vanligt än mången oinvigd kan förmoda. Derjemte låg i
  hela hans karaktär en redbarhet och samvetsgranhet, som förbjöd honom
  uttala sin mening i något ämne, det han icke hunnit genomforska i
  grund och genomtänka på alla sidor. Deraf hans långvariga vistelse
  och beredelsetid i Kairo. Dermed sammanhängde ock hans fullkomliga
  oberoende af, ja nästan förakt för alla litterära auktoriteter; ty hans
  skarpa kritik märkte snart nog, att äfven de anseddaste författares
  yrkanden ingalunda alltid hålla profvet vid allvarlig granskning.
  Han ville stå helt och hållet på egen grund, och stod det äfven i de
  flesta fall; han ansåg vetenskapen vid hvarje steg framåt erfordra en
  ny pröfning, anställd med ett från alla förutfattade meningar fritt
  sinne. Derföre citerar han nästan aldrig någon författare, kunde det
  ej heller med fog, emedan allt hvad han skref framgick ur hans egen
  tanke och forskning, om han också derförinnan hade gjort sig bekant med
  andras tankar i ämnet. Originalitet var hos Wallin ett utmärkande drag,
  det man observerar i alla hans pennas alster; originaliteten var också
  en ibland de egenskaper, han mest värderade hos andra, medan deremot
  den flacka konvenansens virtuoser och det traditionella vetandets
  kolportörer voro honom leda. Men ett hårdt öde ville att han i rikt
  mått skulle få erfara sanningen af det gamla ordspråket: _ars longa,
  vita brevis_; ej blott bokstafligen fattadt, såvida döden tidigt afbröt
  hans vetenskapliga bana, utan äfven i så måtto, att han under sin
  korta lefnad esomoftast plågades af tanken att nödgas lemna alla sina
  företag halfgjorda i brist på tillräcklig tid. "Hela mitt lif är blott
  ett lappverk", klagade han vemodigt, ehuru mången annan skulle funnit
  sig belåten med hälften af hvad han uträttade. Det är en naturlag att
  efterföljande generationer måste klifva upp på de föregåendes axlar,
  för att kunna skåda vidt omkring; ingens lifstid eller förmåga hinner
  till att sjelf genomforska en vetenskap från början. Berömligt är i
  alla fall sjelfva sträfvandet -- och det var hos Wallin alltid synbart
  -- att söka skaffa sig en egen tanke och sjelfständig öfvertygelse
  i hvarje ämne, det man företagit till behandling. Just derigenom få
  hans yttranden synnerlig vigt för vetenskapen, emedan de aldrig äro
  uppkok på andras yttranden, utan alltigenom egna; också ser man Europas
  orientalister och geografer med hvarje år fästa allt större och större
  uppmärksamhet vid Wallins tyvärr alltför fragmentariska arbeten.
  Hans verk blefvo blott fragmenter, men de ådagalägga mästarehanden
  i det lilla som blifvit utfördt. Isynnerhet äro hans etnografiska
  iakttagelser och reflexioner verkliga mästerstycken af originell
  fördomsfrihet, djupsinne och naturtrohet. Menniskors egendomlighet var
  också ett ämne, det han alltid med synnerlig förkärlek studerade.
  I sällskaper satt Wallin icke sällan tyst och till utseendet kall eller
  likgiltig; men under den sträfva ytan gömde sig ett känslofullt hjerta,
  som gerna ville dölja sina rörelser för andras blickar. Att mycket
  föra sina känslor till torgs, betraktade han såsom en svaghet och
  qvinlighet, den mannen icke borde låta komma sig till last. Han leddes
  dock hela sin lefnad igenom hufvudsakligen af känslan, hade antipatier
  mot eller sympatier för folkslag, språk och annat. Näst Beduinerna,
  dem han omfattade med synnerlig förkärlek, värderade han t.ex.
  Engelsmännen, troligen för deras lugn och gedigenhet, deras i mycket
  med hans eget öfverensstämmande lynne. Märkligt är hans förakt för den
  vesterländska civilisationens inflytande på folken; åtminstone föllo
  hans uttryck ofta så, som skulle han ansett den hafva alstrat blott
  flärd och löslighet i karaktären. Kanske var detta en reminiscens från
  Rousseaus skrifter, eller en frukt af bemödandet att rätt grundligt
  sätta sig in i orientalernas åskådningssätt; kanske voro hans yttranden
  icke heller så allvarsamt menade. Till grund för berömmet öfver de
  halfvilda Beduinerna låg utan tvifvel Wallins obevekliga hat mot all
  flärd. Och dermed sammanhängde äfven hans såtillsägandes fullkomligt
  demokratiska tänkesätt; ty menniskors olikhet i samhällsställning
  var honom alldeles likgiltig, såsom öfverhufvudtaget allt yttre, och
  han trifdes ganska väl äfven med personer af den lägre folkklassen,
  öknens redlige son i trasor var för Wallin fullt lika mycket värd, som
  någon maktägande excellens, emedan allena mannens rena menniskovärde,
  utan afseende på yttre förhållanden, bestämde graden af hans aktning.
  Att efter förmåga utforska detta blef derföre hans favoritstudium.
  Den okonstlade redbarheten, som uttalade sig i hela hans väsende,
  förvärfvade honom tillgifna vänner hvarthelst han kom, vare sig här
  hemma eller borta, vare sig bland verldsberömda lärda i London eller
  bland de fattiga shekherna i Kairo. Praktisk alltigenom, föraktade
  han i grund långsläpiga teorier, emedan under dem vanligen gömmer
  sig mycket charlataneri, och rekommenderade praktisk läromethod
  åtminstone i språk; icke dess mindre har han efterlemnat djupsinniga
  grammatikaliska undersökningar, till hvilka han ledt sig på praktisk
  väg.
  Åt Wallin tilldelades, under hans vistelse i London, det s.k. "Kungliga
  priset för litterära förtjenster", och ett pris af Ostindiska
  kompaniet, äfvensom sedermera af Geografiska sällskapet i Paris en stor
  medalj i silfver, allt utmärkande de största orientalisters erkännande
  af hans ovanliga förtjenst.
  Wallins _skrifter_, dels af honom sjelf utgifna, dels efter hans död
  utkomna, äro, utom dessa reseanteckningar, följande:
  De praecipua inter hodiernam Arabum linguam & antiquam differentia.
  Helsingfors 1839.
  _Kasidetu-l-haijet min eschari-l-faridhiet_, carmen elegiacum
  _Ibnu-l-faridi_ cum commentario _Abdu-l-Ghanyi_ e duobus codicibus
  Londinensi & Petropolitano in lucem editum. Helsingfors 1850.
  Litografierad.
  _Lamiatu-l-efal_ (eller afhandling om verberna på vers af Ibn Malik,
  med Bedr-eddins kommentar). Helsingfors 1851. Litografierad.
  Notes taken during a journey through part of northern Arabia in 1848
  (Read before the Royal Geographical Society of London on the 22-nd of
  April 1850). I "Journal of the Royal Geographical Society of London"
  Vol. 20, London 1851. Med en karta öfver Wallins resa i qvartformat.
  Samtidigt utgafs samma karta särskildt i mycket stor skala.
  Probe aus einer Anthologie neuarabischer Gesänge, in der Wüste
  gesammelt. I Zeitschrift der Deutschen morgenländiscben Gesellschaft,
  Band. 5, 6, Leipzig 1851, 1852.
  Georg Aug. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i April
  1845. Fragment. Helsingfors 1853.
  Narrative of a Journey from Cairo to Medina and Mecca, by Suez, Araba
  &c. in 1845. (Read 26 April 1852) I "Journal of the R. Geogr. Society,"
  Vol. 24, London 1854. Likaledes med en karta.
  Narrative of a Joumey from Cairo to Jerusalem, via Mount Sinai.
  Translated by D:r Shaw. (Read 12 July 1854) I "Journal of the R. Geogr.
  Society", Vol. 25, London 1855.
  Über die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung. I Zeitschrift der
  Deut. morg. Ges. Band. 9, 12. Leipzig 1855, 1858. Är Wallins största
  vetenskapliga afhandling.
  Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
  Ges. Band. 12. Leipzig 1858.
  S. E.
  
  
  
  Georg August Wallins rese-anteckningar.
  
  
  I. Afdelningen.
  Lübeck--Konstantinepel 1843.
  
  Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet
  till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi
  och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10
  dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro
  och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till
  någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök
  hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom
  hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår
  stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget
  lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss.
  Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd
  i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och
  möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan
  den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena
  dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina
  och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss
  från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den
  sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå
  att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte
  några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo
  glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa
  resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att
  vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.
  Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett
  fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de
  vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen
  dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef
  helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi
  oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der
  vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid
  Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana
  öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess
  folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig
  förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag
  på förhand tänkt mig det -- blott alla menniskor föreföllo mig der
  alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form -- männerne flitiga,
  ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de
  vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia
  Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla
  nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett -- de
  vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig
  friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och
  färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes
  "biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes
  nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och
  förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska
  byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern,
  som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det
  var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann
  ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka
  sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se
  spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade
  sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt
  detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den
  som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna
  kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker
  trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en
  gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för
  omkring 1 Rub. B:co ass.
  Aug. 12.
  Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten
  var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora
  skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af
  Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så
  oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver,
  blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina
  glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många
  nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland
  så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan
  såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne
  till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst
  utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i
  staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen
  var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den
  stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och
  brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras
  med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket
  mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den
  beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de
  vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde
  som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla
  andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor
  mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa
  antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar,
  som för Reiskes öfversättning af _Abulfeda_ begärde först 2 mark 8,
  men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen
  af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen
  upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg
  mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika
  hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven
  tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de
  intressantaste bland dem jag såg.
  Aug. 13.
  Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe
  tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det
  tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen.
  Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först
  förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt
  sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för
  pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring,
  som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste
  predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig
  alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men
  utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan
  mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos,
  ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna
  andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder
  och choser. I sanning _Fader vår_ behöfver inga handupplyftningar eller
  vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad
  mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den
  Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För
  öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick
  jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och
  åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd
  i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad
  om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli
  tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana
  något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som
  vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap
  andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof,
  och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest
  roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att
  karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva
  trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En
  gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro
  äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra
  lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der
  man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta
  voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller
  burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en
  Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor
  champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.
  Aug. 14.
  Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo
  vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier,
  der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få
  _Desguignes_ Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen
  voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den
  bästa platsen kostade 4 skilling och _Hvita frun_ spelades med
  inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa
  och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det
  hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste
  förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde
  och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig
  utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan
  träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst
  tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.
  Aug. 15.
  Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade
  den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd
  af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg
  öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona
  och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen
  bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt
  öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor
  härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så
  kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes
  vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn
  som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på
  Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark
  banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som
  en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som
  en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast
  hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo _Zampa_, som gafs
  verkligen miserabelt för Hamburg. Hr _Stritt_, Zampa, var en usel både
  sångare och spelare, likaså M:r _Cornet_, Camilla, hvilka båda gåfvo
  Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara
  utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i
  jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med
  den Alexandrinska.
  Aug. 16.
  Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt.
  Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för
  att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan
  jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår
  bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som
  jag förut funnit Wasilieff vara.
  Aug. 17.
  På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars
  inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen
  och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven
  en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern
  och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf
  här _Die Papiere des Teufels_ jemte en annan piece, som vi ej sågo,
  emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes
  vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket
  i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej.
  Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och
  komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott
  hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och
  ju dummare Witzen är, desto bättre.
  Aug. 18.
  Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej
  det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om
  den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock
  och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett
  bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull.
  För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars
  skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett
  litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles
  icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i
  Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till
  staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och
  betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till
  yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt
  öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån
  anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga
  gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och