Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 02

professionen i biblisk exegetik; Wallin ansökte således denna tjenst,
utarbetade till större delen redan i London sitt specimen, och utgaf
det om hösten 1850. Han var enda sökanden och utan jemförelse den mest
meriterade inom hela norden till en sådan befattning; han utnämndes
till professor den 1 jan. 1851 och hans befordran blef här kunnig
just de dagar, då universitetet firade en fest till minne af H.K.H.
dåvarande thronföljarens 25-åriga kansleriat. Han tillträdde genast sin
tjenst och höll föreläsningar i Arabiska grammatiken, för hvilket behof
han äfven utgaf en liten lärobok på Arabiska af _Ibn-Malik_; men af
hans verksamhet såsom föreläsare finnas föga minnen qvar, dels emedan
den fortfor alltför kort tid, dels emedan åhörarnes antal för ämnets
skull var ganska ringa och deras förkunskaper alltför elementära.
Så mycket fann man dock, att han ämnade införa en dittills ovanlig
praktisk undervisnings-method i österländska språken, den hvilken
han sjelf med så mycken fördel begagnat. Han begynte ock nu utarbeta
vetenskapliga afhandlingar i sitt ämne på Tyska, för Orientaliska
sällskapets i Leipzig tidskrift, hvilket vidt utgrenade sällskap
genast hade inkallat honom till ledamot. Äfven begynte han redigera
en i stor skala tilltagen berättelse om sin första ökenresa, hvilken
fulländad skulle hafva belyst Arabernas seder och lefnadssätt på det
mest tillfredsställande sätt; men endast en liten början hade hunnit
bli färdig, när berättarens röst plötsligt förstummades och pennan föll
från den flitiga handen.
Wallins fädernesland fröjdades öfver att ifrån österlandets faror
och strapatser hafva återfått honom välbebållen och kunskapsrik,
men han sjelf tycktes njuta ingen fröjd och ingen ro, hans fordna
lefnadslust var till det mesta förstörd. Orsaken dertill var utan
tvifvel, åtminstone förnämligast, ett sedan lång tid groende kroppsligt
sjukdomsfrö, som endast tidtals någongång yttrade sig med smärta i
bröstet, men hade fortfarande svårmod till följd. Såväl utländskt,
som inhemskt pris och beröm tröstade honom föga, hans nu vunna trygga
samhällsställning och passande verksamhetskrets tillfredsställde
honom ej, såsom det tycktes; i ett bref från London uttalade han sitt
nedslagna lynne med följande högst märkliga ord, som äro hållna i den
äkta orientaliska Beduinstilen: "I lifvets dagsresa hade jag ett mål:
att före solens nedgång komma fram till källan i fjerran öken; men mitt
ök var uthungradt, dess puckel tom på fett, _seraben_ (sandförande
väderhvirfvel) på vägen förde mig vilse; hvarföre jag hungrig och
törstig, med en Beduins lugn och tacksamma _al hamdo lillah_, lägger
mig der natten kommit öfver mig, i den grop jag skrapat i sanden, för
att afbida hvad Herren skall sända med den randande morgonen: _lif
eller död_." Han längtade ånyo till orienten för att fullborda hvad
han alltännu ville anse för blott halfgjordt arbete; men föga mer än
två solhvarf efter hans återkomst till hemlandet, kom den "randande
morgonen", om hvilken han talat, och medförde: _döden_.
Wallin gjorde ansökan om reseunderstöd för en ny färd till Arabien --
i stor skala tilltagen, att dömma af den betydliga summa penningar han
begärde -- såväl af Geografiska sällskapet i London, hvilket i hög grad
hade intresserat sig för hans förra resa, som af Ryska geografiska
sällskapet i Petersburg, men fick afslag på sin anhållan från båda
hållen, måhända blott af ekonomiska skäl. Dessa afslag lära hafva
gått honom mycket till sinnes, ty med sin numera vunna erfarenhet i
ökenresor, större än någon då lefvande Europés, ville han ytterligare i
grund genomforska Arabien, äfven södra delen af den stora halfön. Med
anledning af sagda ansökan inbjöd det senare sällskapets ordförande,
H.K.H. storfursten Konstantin, om sommaren 1852, Wallin till sitt
amiralskepp, liggande i hamnen vid Sveaborg, och emottog der artigt
den berömda resanden, samtalande om orienten, som icke heller för
storfursten var obekant.
Nästan utan föregående sjukdom, sedan Wallin ännu samma afton i ro
sutit vid thébordet med sin mor och syster, brast plötsligen en åder
i hjertat och han afled om natten den 23 okt. 1852. Sorgebudet om
detta oförmodade dödsfall flög såsom en löpeld kring hela Finland och
väckte allmän bestörtning; de stora förhoppningar man fästat vid den
nya professorns i orientaliska litteraturen verksamhet, voro med ens
tillintetgjorda. Vid begrafningen den 29 okt. bars den aflidnes stoft
genom staden af deputerade från Vestfinska studentafdelningen, hela den
öfriga studentcorpsen slöt sig sjelfmant till processionen, för att
dymedelst hedra den namnkunnige läraren, och professor Geitlin höll vid
jordfästningen ett varmt minnestal, som är tryckt i Litteraturbladet
för 1852 pag. 248-51. Några år derefter subscriberades bland lärare och
studenter, som hört till Vestfinska afdelningen, en liten summa, för
hvilken anskaffades en enkel grafvård, bestående af en stor, ohuggen,
mörk sten med Wallins namn på, för att utmärka stället der hans stoft
hvilar å Helsingfors Lutherska begrafningsplats; denna minnesvård,
flärdlös och oprydd som Wallin sjelf, invigdes högtidligen med tal,
sång och verser, för tillfället författade af Jul. Weksell.
Dessutom har den akademiska krets, som bildas af studenter från Vestra
Finland, beslutit hålla sin sedvanliga årsfest på Wallins dödsdag den
28 okt., då således anledning gifves att årligen upplifva hans minne.
Redan i dec. 1852 fattade Vestfinska studentafdelningen, hvilken just
då stod i begrepp att jemte andra afdelningar upplösas, såsom sitt
sista beslut det, att på sin bekostnad låta måla Wallins porträtt och
skänka detsamma åt universitetet till ett evärdligt minne. Utförd
af R.W. Ekman med vanlig raskhet och skicklighet, står taflan sedan
dess i en af universitetets lärosalar, företeende en liflig bild
af en snillrik Finne i Arabisk kostym, vid öknens djerfva klippor
blickande ut öfver fältet, med uppslagna tält i bakgrunden. Efter samma
tafla, som åter grundar sig på en konturteckning gjord af fru Lagus
omedelbart efter Wallins död, är det lithografierade porträtt utfördt,
som åtföljer Lännetär 7, Helsingfors 1860, äfvensom de fotografiska
porträtter i visitkorts format, hvilka finnas till salu i Frenckellska
bokhandeln. Emedan således Wallins porträtt äfven eljest är lätt
tillgängligt för allmänheten, hafva vi icke ansett nödigt att här
bifoga detsamma.
Wallin var en flärdlös, allvarlig man, med de upphöjdaste tänkesätt
och ett enkelt yttre, samvetsgrann och besluten att så grundligt
som möjligt genomföra hvarje uppgjord plan. Men hans arbetsmethod
var beräknad för en lång lifstid; ty den slags raskhet, som griper
tillfället i de flygande lockarne och låter verket gå hastigt af
stapeln, färdigt eller halffärdigt allt efter omständigheterna, den
hade han icke, gillade den icke heller, utan ville helst föra den
under rubriken fjesk. Tvärtom synes af hela hans lif att han älskade
långa och grundliga förberedelser, som trängde till botten af en sak
och icke medgåfvo något, ens det oskyldigaste charlataneri; ehuru
sådant i ämnen, så föga allmänt kända som de orientaliska språken,
är mycket mera vanligt än mången oinvigd kan förmoda. Derjemte låg i
hela hans karaktär en redbarhet och samvetsgranhet, som förbjöd honom
uttala sin mening i något ämne, det han icke hunnit genomforska i
grund och genomtänka på alla sidor. Deraf hans långvariga vistelse
och beredelsetid i Kairo. Dermed sammanhängde ock hans fullkomliga
oberoende af, ja nästan förakt för alla litterära auktoriteter; ty hans
skarpa kritik märkte snart nog, att äfven de anseddaste författares
yrkanden ingalunda alltid hålla profvet vid allvarlig granskning.
Han ville stå helt och hållet på egen grund, och stod det äfven i de
flesta fall; han ansåg vetenskapen vid hvarje steg framåt erfordra en
ny pröfning, anställd med ett från alla förutfattade meningar fritt
sinne. Derföre citerar han nästan aldrig någon författare, kunde det
ej heller med fog, emedan allt hvad han skref framgick ur hans egen
tanke och forskning, om han också derförinnan hade gjort sig bekant med
andras tankar i ämnet. Originalitet var hos Wallin ett utmärkande drag,
det man observerar i alla hans pennas alster; originaliteten var också
en ibland de egenskaper, han mest värderade hos andra, medan deremot
den flacka konvenansens virtuoser och det traditionella vetandets
kolportörer voro honom leda. Men ett hårdt öde ville att han i rikt
mått skulle få erfara sanningen af det gamla ordspråket: _ars longa,
vita brevis_; ej blott bokstafligen fattadt, såvida döden tidigt afbröt
hans vetenskapliga bana, utan äfven i så måtto, att han under sin
korta lefnad esomoftast plågades af tanken att nödgas lemna alla sina
företag halfgjorda i brist på tillräcklig tid. "Hela mitt lif är blott
ett lappverk", klagade han vemodigt, ehuru mången annan skulle funnit
sig belåten med hälften af hvad han uträttade. Det är en naturlag att
efterföljande generationer måste klifva upp på de föregåendes axlar,
för att kunna skåda vidt omkring; ingens lifstid eller förmåga hinner
till att sjelf genomforska en vetenskap från början. Berömligt är i
alla fall sjelfva sträfvandet -- och det var hos Wallin alltid synbart
-- att söka skaffa sig en egen tanke och sjelfständig öfvertygelse
i hvarje ämne, det man företagit till behandling. Just derigenom få
hans yttranden synnerlig vigt för vetenskapen, emedan de aldrig äro
uppkok på andras yttranden, utan alltigenom egna; också ser man Europas
orientalister och geografer med hvarje år fästa allt större och större
uppmärksamhet vid Wallins tyvärr alltför fragmentariska arbeten.
Hans verk blefvo blott fragmenter, men de ådagalägga mästarehanden
i det lilla som blifvit utfördt. Isynnerhet äro hans etnografiska
iakttagelser och reflexioner verkliga mästerstycken af originell
fördomsfrihet, djupsinne och naturtrohet. Menniskors egendomlighet var
också ett ämne, det han alltid med synnerlig förkärlek studerade.
I sällskaper satt Wallin icke sällan tyst och till utseendet kall eller
likgiltig; men under den sträfva ytan gömde sig ett känslofullt hjerta,
som gerna ville dölja sina rörelser för andras blickar. Att mycket
föra sina känslor till torgs, betraktade han såsom en svaghet och
qvinlighet, den mannen icke borde låta komma sig till last. Han leddes
dock hela sin lefnad igenom hufvudsakligen af känslan, hade antipatier
mot eller sympatier för folkslag, språk och annat. Näst Beduinerna,
dem han omfattade med synnerlig förkärlek, värderade han t.ex.
Engelsmännen, troligen för deras lugn och gedigenhet, deras i mycket
med hans eget öfverensstämmande lynne. Märkligt är hans förakt för den
vesterländska civilisationens inflytande på folken; åtminstone föllo
hans uttryck ofta så, som skulle han ansett den hafva alstrat blott
flärd och löslighet i karaktären. Kanske var detta en reminiscens från
Rousseaus skrifter, eller en frukt af bemödandet att rätt grundligt
sätta sig in i orientalernas åskådningssätt; kanske voro hans yttranden
icke heller så allvarsamt menade. Till grund för berömmet öfver de
halfvilda Beduinerna låg utan tvifvel Wallins obevekliga hat mot all
flärd. Och dermed sammanhängde äfven hans såtillsägandes fullkomligt
demokratiska tänkesätt; ty menniskors olikhet i samhällsställning
var honom alldeles likgiltig, såsom öfverhufvudtaget allt yttre, och
han trifdes ganska väl äfven med personer af den lägre folkklassen,
öknens redlige son i trasor var för Wallin fullt lika mycket värd, som
någon maktägande excellens, emedan allena mannens rena menniskovärde,
utan afseende på yttre förhållanden, bestämde graden af hans aktning.
Att efter förmåga utforska detta blef derföre hans favoritstudium.
Den okonstlade redbarheten, som uttalade sig i hela hans väsende,
förvärfvade honom tillgifna vänner hvarthelst han kom, vare sig här
hemma eller borta, vare sig bland verldsberömda lärda i London eller
bland de fattiga shekherna i Kairo. Praktisk alltigenom, föraktade
han i grund långsläpiga teorier, emedan under dem vanligen gömmer
sig mycket charlataneri, och rekommenderade praktisk läromethod
åtminstone i språk; icke dess mindre har han efterlemnat djupsinniga
grammatikaliska undersökningar, till hvilka han ledt sig på praktisk
väg.
Åt Wallin tilldelades, under hans vistelse i London, det s.k. "Kungliga
priset för litterära förtjenster", och ett pris af Ostindiska
kompaniet, äfvensom sedermera af Geografiska sällskapet i Paris en stor
medalj i silfver, allt utmärkande de största orientalisters erkännande
af hans ovanliga förtjenst.
Wallins _skrifter_, dels af honom sjelf utgifna, dels efter hans död
utkomna, äro, utom dessa reseanteckningar, följande:
De praecipua inter hodiernam Arabum linguam & antiquam differentia.
Helsingfors 1839.
_Kasidetu-l-haijet min eschari-l-faridhiet_, carmen elegiacum
_Ibnu-l-faridi_ cum commentario _Abdu-l-Ghanyi_ e duobus codicibus
Londinensi & Petropolitano in lucem editum. Helsingfors 1850.
Litografierad.
_Lamiatu-l-efal_ (eller afhandling om verberna på vers af Ibn Malik,
med Bedr-eddins kommentar). Helsingfors 1851. Litografierad.
Notes taken during a journey through part of northern Arabia in 1848
(Read before the Royal Geographical Society of London on the 22-nd of
April 1850). I "Journal of the Royal Geographical Society of London"
Vol. 20, London 1851. Med en karta öfver Wallins resa i qvartformat.
Samtidigt utgafs samma karta särskildt i mycket stor skala.
Probe aus einer Anthologie neuarabischer Gesänge, in der Wüste
gesammelt. I Zeitschrift der Deutschen morgenländiscben Gesellschaft,
Band. 5, 6, Leipzig 1851, 1852.
Georg Aug. Wallins första resa från Cairo till Arabiska öknen i April
1845. Fragment. Helsingfors 1853.
Narrative of a Journey from Cairo to Medina and Mecca, by Suez, Araba
&c. in 1845. (Read 26 April 1852) I "Journal of the R. Geogr. Society,"
Vol. 24, London 1854. Likaledes med en karta.
Narrative of a Joumey from Cairo to Jerusalem, via Mount Sinai.
Translated by D:r Shaw. (Read 12 July 1854) I "Journal of the R. Geogr.
Society", Vol. 25, London 1855.
Über die Laute des Arabischen und ihre Bezeichnung. I Zeitschrift der
Deut. morg. Ges. Band. 9, 12. Leipzig 1855, 1858. Är Wallins största
vetenskapliga afhandling.
Bemerkungen über die Sprache der Beduinen. I Zeitschrift d. Deut. morg.
Ges. Band. 12. Leipzig 1858.
S. E.



Georg August Wallins rese-anteckningar.


I. Afdelningen.
Lübeck--Konstantinepel 1843.

Långt in på sommaren nödgades jag ligga hemma och vänta på lägenhet
till Tyskland. Så stor ock min fröjd var att träffa min scheikh Tantavi
och med honom och hans reskamrat De Maison tillbringa de sista 10
dagarne af min långa väntan, kunde dock allt detta ej stilla min oro
och otålighet att komma på väg. Denna otålighet minskade äfven till
någon del det nöje och den nytta jag annars haft af scheikhens besök
hos oss. Han var glad och munter som vanligt och gjorde sig derigenom
hos oss, liksom annorstädes, omtyckt af alla. Sjelf tyckte han om vår
stad, vårt folk och vårt klimat, hvari han fann likhet med sitt eget
lands, och lofvade att det ej skulle bli sista gången han besökte oss.
Några dagar före min afresa begaf De Maison sig ut på en liten lustfärd
i Finland, under hvilken han tänkte besöka Tammerfors, Tavastehus och
möjligen några andra städer och ställen. Ändtligen den 28 juli, sedan
den alltid långa skeppartimman en hel vecka blifvit förhalad från ena
dagen till den andra, gick jag om aftonen om bord, följd af de mina
och af scheikhen, som på Europeiskt vis med ett handslag och en kyss
från sina skäggbuskiga läppar, men med sin Arabiska helsning, var den
sista som från vår strand önskade mig lycklig resa. Jag kan ej undgå
att nämna, det min koran, som jag behållit framme till reslektyr, jemte
några andra lösa saker, bland dem min väl fullpackade snusburk, blefvo
glömda hemma, hvilket jag ansåg som ett dåligt omen. Den 14 dagar långa
resans öfver Östersjön besvärligheter ersattes hos mig af nöjet att
vara på sjön, och det var sällan den förekom mig för lång.
Fredagen den 11 augusti kommo vi ändtligen fram till Travemünde, ett
fridfullt vackert badställe med fri utsigt uppåt Östersjön och åt de
vackra bördiga Mecklenburgska och Holsteinska stränderna. Efter intagen
dugtig frukost, vid hvilken jag af mina reskamrater i champagne blef
helsad välkommen för första gången till Tysklands jord, begåfvo vi
oss alla 6, kapten Lange inberäknad, uti en vagn till Lübeck, der
vi inträffade i god tid på förmiddagen. Främmande var för mitt vid
Finlands torftighet och kala berg samt dess folks trumpna anleten vana
öga, anblicken af Tysklands rikedom och yppiga glada fält samt dess
folks glada sjelfbelåtna ansigten. Men tillika har jag ock alldrig
förr kännt huru kärt Finland är mig. Lübeck förekom ungefär sådant jag
på förhand tänkt mig det -- blott alla menniskor föreföllo mig der
alldeles lika, liksom stöpta i en och samma form -- männerne flitiga,
ordentliga och prosaiska, "treuberzig und bieder"; qvinnorna, de
vackra, alla med ett visst Judetycke, liknande mer eller mindre Julia
Schäffer eller hennes systrar, hos hvilka man snart sagdt finner alla
nyanceringar af den Tyska qvinno-skönheten jag hittills sett -- de
vanliga och fula här mest som öfverallt, dock med en viss kroppslig
friskhet och köttfullhet mera än hos oss, för öfrigt fryntliga och
färdiga med insinuanta miner. Men jag fruktar att med Tyskarnes
"biederkeit" och "treuherzigkeit" står så till som med Svenskarnes
nordiska kraft. Jag gjorde blott en kort rund omkring Lübeck och
förundrade mig öfver de trånga gatorna och det gamla Göthiska
byggnadssättet. På aftonen besökte jag med Staudinger Tivoli-teatern,
som högeligen behagade mig, icke för sjelfva spektaklets skull, ty det
var alldeles ömkligt, men för sjelfva inrättningens skull. Jag fann
ett innerligt nöje i att i det fria sitta och röka sin cigarr, dricka
sitt öl eller hvad som behagades, i stort sällskap och derunder se
spektakel. Fruntimren sutto 3 till 4 vid små aflånga bord, stickade
sin strumpa, åto à la glace eller förtärde något annat, och under allt
detta antingen spelades på scenen eller i orkestern mellan akterna; den
som ej ville höra musiken, som ehuru ej något utmärkt dock ganska gerna
kunde höras, gick omkring och spatserade i en liten, men ganska vacker
trädgård vid Trave. För öfrigt var man alldeles ogenerad, hvar och en
gjorde och lät hvad han ville. Så hade jag en verkligen rolig afton för
omkring 1 Rub. B:co ass.
Aug. 12.
Kommo med deligence till Hamburg, 6 Finnar i samma vagn. Trakten
var likaså rik och glad, väl odlad och planterad, med vackra, stora
skogar och bördiga, yppiga åkerfält; här och der någon bäck och arm af
Traven, men inga berg. Så intagen jag än var af anblicken häraf och så
oupphörligt jag än först hade ögonen fästade på de fält vi foro öfver,
blef det mig dock slutligen tröttsamt, och jag sköt gerna upp mina
glasögon på pannan och lät dem falla ned blott för någon af de många
nätta bondgårdar vi foro förbi, eller för något bo af de i Tyskland
så högt älskade och aktade storkarne, hvilka af folket anses nästan
såsom skyddsandar för den gård de behaga bygga sitt bo på. Framkomne
till Hamburg uttröttade af den blott 6 timmar långa, men dock högst
utmattande färden i deligencen, begaf jag mig ut att göra en tur i
staden, som jag genast fann vara annat slag än Lübeck. På sina ställen
var den storartad och praktfull som Petersburg, men här saknades den
stolta Nevan; Alster och Elben äro ömkliga små floder med smutsigt och
brunt vatten, och kanalerna här kunna ej heller på långt när jemföras
med dem i Petersburg. För öfrigt är Hamburg till sitt utseende mycket
mera omvexlande, ej så enformigt och tröttande som Petersburg. Den
beprisade Jungfernstieg fann jag ej vara något särdeles, mer än de
vackra och eleganta husen på sidan om den. Men det förnämsta företräde
som Hamburg och troligen alla städer i Tyskland ha framför kanske alla
andra, äro de vackra promenader och gröna fält som finnas till så stor
mängd. Bodarne längs Jungfernstieg voro väl eleganta, men till ringa
antal. Den första man jag här köpslagade med, var en gammal antiqvar,
som för Reiskes öfversättning af _Abulfeda_ begärde först 2 mark 8,
men sedan straxt gick af för 1 mark 12, så att man kan bli uppdragen
af de ärliga Tyskarne lika väl som af Ryssen. Jag vandrade hela dagen
upp och ner, hufvudsakligen på Jungfernstieg och på vallen, och såg
mycket folk, men alla, så karlar som qvinnor, förekommo mig lika
hvarandra, "recht knotig", som Tysken säger. Här träffade jag äfven
tvenne Armenier, hvilka jag tilltalte på Persiska och fann vara de
intressantaste bland dem jag såg.
Aug. 13.
Kom Staudinger upp till mig bittida på morgonen; vi drucko kaffe
tillsammans och betraktade folket, som i stor mängd begaf sig, som det
tycktes, ut på landet, mest med familj för att tillbringa söndagen.
Var med Pacius i Jakobi kyrkan öfver en gudstjenst, hvarvid först
förargade mig en gumma, som med sin vackraste söndagsmin beställsamt
sprang omkring i folkhopen och skaffade dem sittplatser, förstås för
pengar. Under predikan gingo äfven till stor förargelse håfvar ikring,
som hos oss. Predikan, hållen af Schmalz, en af Tysklands berömdaste
predikanter, om en kristens sanna lif i den heliga anda, förekom mig
alltför mycket Hamburgisk med sina tirader om penningeförakt, men
utfördes ej med den hos oss vanliga enformiga prestdeklamationen, utan
mera i en nästan vanlig samtalston, dock då och då med Tysk pathos,
ögonvridningar och handvändningar. Tysken kan ej inse att den sanna
andakten, liksom den sanna konsten, ej behöfver några vridna åtbörder
och choser. I sanning _Fader vår_ behöfver inga handupplyftningar eller
vända ögon! Den Tyska choralen smakar mig äfven för fet och lärd. Hvad
mest behagade mig var predikantens drägt, som liknade fullkomligt den
Luther bar, nemligen svart kappa, hvit corset och svart mössa. För
öfrigt var intet i hela kyrkan som ingaf mig andakt. Ifrån kyrkan gick
jag med Staudinger och en hans bekant, till en billard på Bellevue, och
åt sedan middag med dem i hans hus. Man finner sig genast hemmastadd
i en Tysk familj; frun är liksom en gammal bekant och hjertans glad
om man äter med god aptit. Men på längden måste lifvet med dem bli
tråkigt; ty i första momenten visa de allt, och hvarken kan man då ana
något bakom, eller får man framdeles se något annat, än hvad man som
vildfrämmande genast såg. Derefter foro vi alla i ett stort sällskap
andra handtverkare af hans bekanta på jernbanan ut till Bergenhof,
och besökte der alla pavillons, af hvilka Eisenbahn-Pavillon mest
roade mig; der dansade sjömän vid en skrålande musik, sålunda att
karlarne mest dansade med karlar och qvinnorna med qvinnor. Sjelfva
trakten förekom mig ej så vacker som åt andra håll utom Hamburg. En
gräslig mängd folk var församlad här, och när vi kommo till staden voro
äfven alla gator fulla, och af andra hörde jag att äfven alla andra
lnstställen varit fulla af folk. Senare voro vi hos Peter Ahrens, der
man sade mig att de gamla goda och roliga tiderna nu till det mesta
voro förbi. Såsom det nu var, var det högst uselt, hvarken nobelt eller
burleskt. Der träffades Ingman och så tillbragte vi, 6 Finnar och en
Norrman, hans reskamrat från Berlin, en treflig stund vid 2 flaskor
champagne. Sent kommo vi uttröttade hem.
Aug. 14.
Ingman kom bittida hit och vi drucko kaffe tillsammans. Sedan gingo
vi ut till Pacius, sedan med honom på boklådor och till antiqvarier,
der man ofta finner mycket goda böcker; så lyckades jag ock nu få
_Desguignes_ Histoire des Huns i Tysk öfversättning. På eftermiddagen
voro Ingman och jag till Hamburger Berg, der på en folktheater den
bästa platsen kostade 4 skilling och _Hvita frun_ spelades med
inströdda spridda sångstycken, hvartill orkestern utgjordes af en harpa
och en flöjt. Qvinnan som spelte harpan tuggade sin brödbit under det
hon spelade, och var omringad af en hel hop små barn. Flöjten hväste
förfärligt. Dock var det hela ej så burleskt och uselt jag trodde
och önskade. Sedan betraktade vi Polichinelli Kasten, som roade mig
utomordentligt, så att jag med full hals ofta måste skratta ut. Sedan
träffade vi Staudinger och gingo alla 3 på Offen Teater, som var högst
tråkig. Derefter kommo vi småningom på omvägar hem.
Aug. 15.
Bittida på morgonen begaf jag mig ensam till hamnen, vandrade
den hel och hållen utåt och fröjdade rätt mina ögon åt den mängd
af fartyg och den mastskog, den rörelse och det lif jag der såg
öfverallt; genomvandrade sedan förstaden S:t Pauli och hela Altona
och Ottensen, den vackraste anläggning jag än sett här, och troligen
bland de skönaste man kan se någorstädes. Sedan träffade jag enligt
öfverenskommelse tillsammans med Pacius, Ingman och en Judedoktor
härifrån, på Alster pavillon, derifrån vi alla 4 begåfvo oss i en så
kallad droschka till det nya Jude-hospitalet i S:t Pauli, som tycktes
vara eller bli ett mycket väl och beqvämt inrättadt sjukhus. Doktorn
som vi hade med oss var en treflig pratsam Jude. Sjukhuset är bygdt på
Salomon Heines egen bekostnad, som dertill gifvit ungefär 100,000 mark
banko. Derefter åto vi middag hos Pacius, hvars mor förekom mig som
en den bästa gumma jag sett, och cousinen, hvilken äfven var der, som
en äkta Tysk flicka, glad och treflig; äfven här fann jag mig genast
hemma. På aftonen voro vi i Stadt Theatern och sågo _Zampa_, som gafs
verkligen miserabelt för Hamburg. Hr _Stritt_, Zampa, var en usel både
sångare och spelare, likaså M:r _Cornet_, Camilla, hvilka båda gåfvo
Gastrollen här. Theatern var ringa besökt och de flesta tycktes vara
utlänningar. Sjelfva scen och salongen voro nätta, likväl intet i
jemförelse med Petersburgska stora teatern, men ungefär jemförbar med
den Alexandrinska.
Aug. 16.
Besåg börsen, som både ut och invändigt behagade mig utomordentligt.
Träffade på vårt värdshus en ung resande Spanior, som kommit hit för
att lära sig Tyska. En ung vacker man, liknande Wasilieff. Emedan
jag var den enda han ännu träffat här, som talade Franska, var vår
bekantskap snart gjord. Han förekom mig ock genast lika älskvärd, som
jag förut funnit Wasilieff vara.
Aug. 17.
På aftonen var jag med Staudinger på Tivoli-theatern här, hvars
inrättning var densamma som i Lübeck, blott i större skala tilltagen
och bättre. Trädgården var större och vackrare, dessutom var här äfven
en Rutschbahn, nedför hvilken man for i små vagnar. Sjelfva theatern
och orchestern voro ojemförligt bättre, äfvenså aktörerna. Man gaf
här _Die Papiere des Teufels_ jemte en annan piece, som vi ej sågo,
emedan vi kommo för sent, till recett för Hr Wilde, hvilken tycktes
vara publikens älskling, men också tog sitt anseende hos den för mycket
i anspråk och anbragte sin Witz öfverallt, om det passade eller ej.
Han var en af de vanliga Tyska komikerna, utan någon djupare humor och
komik, än man vanligen finner den hos alla Tyskar. Tysken äger blott
hvad han kallar Witz. Roligheten i den ligger blott i dess dumhet och
ju dummare Witzen är, desto bättre.
Aug. 18.
Reste i en omnibus ut till Ottensen och besåg Klopstocks graf, som ej
det minsta behagade mig. Sjelfva inscriptionen talte nästan endast om
den kärlek hans hustru hyst till honom, och var affattad i en tjock
och tung vanlig Tysk stil; jag tänkte skrifva af den, blott såsom ett
bevis på Tysk platthet, men hade ej hjerta dertill för skaldens skull.
För öfrigt var stenen fullskrifven med namn, hvarmed besökande Tyskars
skrifklåda nedsmutsat den hvita marmorn. Derefter gjorde jag ett
litet kort besök hos Graedeners syster, en fru Andresen, som alldeles
icke behagade mig. Men Ottensen blir ändå det vackraste jag sett i
Hamburg och dess omgifning. Sedan begaf jag mig åter i en omnibus till
staden och steg af på Steinweg, der jag vandrade mycket omkring och
betraktade Judarne. Sedan besteg jag Michaelis kyrkotorn, ända till
yttersta spetsen, der i en liten kupol man hade den yppersta utsigt
öfver staden och den kringliggande nejden. Märkvärdig var härifrån
anblicken af staden med de röda tegelstenstaken, de trånga och krokiga
gatorna, slingrande sig i alla riktningar mellan de hopträngda höga och