Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 05

fallit blott få en soustycken. Det är roligt och ljuft att ibland alla
de oändliga nya obekanta ansigten, som hvarje minut stryka förbi en,
finna ett som man tycker sig förstå och vid hvilket man med kärlek och
hängifvenhet kan stanna. Jag tyckte mig i denna gubbe se Almqvists
gamla sockenmålare lifslefvande framför mig. På aftonen spatserade jag
litet i Palais royal, såg der såsom den vackraste ansedda flicka i
Paris, en säljerska i en handskmakarebod, utanför hvilken beständigt är
en förskräcklig trängsel af menniskor för att begapa flickan. Jag fann
henne visserligen skön, dock ej med det genomskinliga och etheriska man
finner hos den nordiska skönheten; denna var äfven mer sydländska än
man oftast finner flickorna här vara. Köpte mig biljett för deligensen
till Chalons i nästa onsdag; var i Tyska bokhandeln och fick den
underrättelsen att _Burkhards_ resor ej stode att fås i Paris, så att
jag nu alldeles utan någon ledsagare måste tänka på min färd inåt öknen.
Sept. 2.
Var i _S:t Denis_ ett stycke utanför staden, besåg der alla Franska
konungars grafvårdar och den vackraste kyrka jag än sett. Intet kan
förliknas med det magiska sken, som faller in genom de konstrikt i alla
möjliga sorts färger utarbetade fönstren, alltigenom de många slingriga
hvalfven.
(Bref till enkefru Wallin).
Färden på jernvägen från Rouen till Paris gick mest hela vägen längs
Seine-floden, som småningom hade förlorat allt mer af sin bredd, så att
den i trakten af Rouen och högre upp ej är bredare än vår gamla Åbo å,
med fullkomligen lika grått och smutsigt vatten, men med något starkare
ström. Stränderna äro allt lika vackra, omkransade och öfverhängda af
samma grönska, och hvarthelst man ser är hela landet rikt och kuperadt.
Detta har gjort att man nödgats genomgräfva och hvalfbelägga de höjder
man mött vid anläggandet af denna jernväg, och man far som oftast
genom något sådant kolmörkt hvalf. Ett minnes jag der genomfarten
räckte 8 minuter, under hvilken tid man såg rakt ingenting; och just i
detta hvalf mötte vi en annan ångvagn, som kom ifrån Paris. En sådan
genomfart är verkligen buslig; den blir så mycket oangenämare, som
luften derinne är instängd och fuktig, samt dämpas ännu mer genom röken
som går ur maskinen och slår mot hvalfvet, utan att ha någon utgång.
Förfärligt i högsta grad var att i detta trånga hvalf möta den andra
ångvagnen, af hvilken man ej kunde se mer än den lågande ugnen och
de uppsprakande gnistorna. Dock gick allt lyckligt och det var med
verklig fröjd jag åter i friska luften drog ett rent andetag. Kl. omkr.
1/2 till 9 ankommo vi till Paris, der efter ännu en kort visitation
af våra saker (hvarvid hvar och en i denna ofantliga trängsel hade
att ta vara på sitt och allt gick till i största oordning), en karl
af de här engagerade bärarne fick tag på mina effekter och på den
unga mannens från Wien, som kommit öfverens att följa med mig, och
oaktadt allt mitt gräl och käbbel mot honom helt simplement tog dem och
förde dem ut, beställde en vagn och föste både dem och oss dit in och
frågade sedan till hvilket värdshus vi behagade låta föra oss. Till
all lycka hade jag redan i Hamburg träffat min gode vän Ingman, som då
var på återresan, och han hade gifvit adress på ett godt och hyggligt
hotel, som jag nu uppgaf för vår kusk, och så bar det af genom Paris'
gasupplysta gator. Följande morgonen började Wienaren och jag vår tour
i staden och besågo allehanda kyrkor och monumenter, som föllo oss
närmast i sigte, såsom den stora i koppar gjutna Napoleons kolonn, der
han står sjelf på toppen i kroppsstorlek gjuten i malm. I den stego vi
upp genom en lång mörk trappa, så smal att tvenne personer ej kunna
komma förbi hvarandra, ända upp till honom sjelf, der han står och
skådar öfver hela sin stad, detta ofantliga och nästan oöfverskådliga
chaos af hus och byggnader. Men när skulle jag sluta, om jag började
tala om allt hvad jag besåg? Hvad kanske skulle roa mamma mer än allt
annat, hade troligen varit att följa mig uti den stora byggnad, som
är bestämd för invalider, och der jag såg en stor mängd af Napoleons
gamla krigare, tilltygade af blessyrer på alla möjliga sätt. Det är
här som den från S:t Helena hemtade Napoleons graf skall placeras uti
ett chor; men som det ännu ej är färdigt, är tillträde dertill ännu ej
öppet för besökande. Äfven i det stora köket var jag, der allt kokades
med ånga för hundradetals personer. För öfrigt ser man här åtminstone
porträtter af alla stora generaler under Napoleon, och så lefva dessa
krympliga återstoder från hans krig här i sina krigiska minnen ett
så lyckligt lif, som för sådana är möjligt. I den vackra kyrkan, som
denna stora inrättning har, ses fanor från alla möjliga nationer.
Sjelfva Tuileries-palatset behagade mig ej särdeles. Det är stort och
vidsträckt, men ser ut som det vore hoplappadt af skilda och olika
stycken. Den dertill hörande trädgården behagade mig desto mera och den
var min vanliga tillflyktsort under hettan, som de första tiderna af
min vistelse i Paris var ganska stark. Likaså fann jag platsen de la
Concorde, der Ludvig XVI och hans gemål halshöggos, och de Elyseiska
fälten vackra, och tusen andra saker, som vore omöjligt att uppräkna.
Staden sjelf är ej särdeles vacker, på långt när ej jemförbar med
Petersburg. Gatorna äro trånga, trottoirerna ännu trängre, och när på
en sådan gata tvenne vagnar skola förbi hvarandra, äro fotgångarne i
lifsfara att blifva klämda mellan hjulen och husens väggar, isynnerhet
om, såsom alltid händer efter den minsta regnskur, gatorna äro af
smuts så hala att man har all möda att kunna stå stadigt på sina ben.
Husen äro höga, ända till 6 och 7 våningar, och stanken förfärlig
på gatorna, dit man utkastar alla sopor och all smuts som rensas ur
husen. Dock finnas äfven breda reguliera gator, såsom Boulevarderna och
Käerna längs Seinefloden, som dock ingenting är att skryta med. Den är
här så bred ungefär som Åbo å, kanske litet bredare, och dess vatten
smutsigt och grått med ej särdeles stark ström, och är en dvergflod i
jemförelse med Nevan. Så har jag nu vandrat omkring öfver en veckas
tid och oupphörligen sett och gapat, besökt en stor del af Paris 20
theatrar, men isynnerhet det oändligt rika målningsgalleriet i palatset
Louvre, varit i det herrliga kungliga lustslottet Versailles och besett
dess taflor och sköna trädgård med dess tallösa vattenkonster i alla
möjliga former, varit i S:t Denis och sett grafvårdarne öfver alla
Franska konungar från de allra äldsta tider till våra, o.s.v. Mitt lif
här var annorlunda än någonsin förut och jag kan ej undgå att skrifva
er något derom. Jag steg upp om morgonen kl. omkring 5 eller 6 (något
som här är alldeles ovanligt, der man vanligtvis först kl. 8 kommer
upp), drack mitt kaffe omkring kl. 8 med ett Franskt bröd, gick sedan
ut och arbetade till kl. 4, då jag kom hem och åt kl. 5 middag vid vårt
table d'hote, som var besatt mest af Tyska målare. Väl gjorde min mage
först i början uppror mot en sådan ovanlig diet, men jag bragte den då
middagstiden kl. mellan 12 och 2 till tystnad med några frukter, bland
hvilka isynnerhet aprikoserna vunnit mitt tycke framför andra, eller
ett franskt bröd, hvarpå jag drack sockervatten med eau de cologne
eller hvad ännu bättre är med eau d'orange, eller med smultron och
mjölk, som man här kan ha hela året igenom, eller något annat dylikt,
och så vande jag den slutligen väl vid denna diet och fann den särdeles
god. Table d'hoten räckte en hel timma och var ganska tråkig; jag satt,
när jag slutat min portion och väntade på de andra, och tuggade bröd
oupphörligen och drack vin och vatten derpå. Här i sjelfva vinlandet
dricker man alltid vin, hvaraf bouteillen kostar omkring 50 till 80
kopek, men blandar alltid mer än hälften vatten dertill. Efter måltiden
gör man här vanligen ingenting, behöfver det ock ej, när man med
oöfverfylld mage arbetat hela den öfriga dagen. Jag gick vanligen med
någon af dem som bodde i vårt hotel ut, antingen i Tuileries-trädgården
eller Luxembourg trädgården och tillbragte aftonen der, ibland stora
hopar spatserande och frisk luft sökande personer. Äfven hade jag kort
före min afresa den sällsamma lyckan att få se konungen Louis Philippe
och hans gemål jemte en liten del hoffolk. Han sjelf är en något
åldrig, starkt byggd man, med redan mycket gråttblandadt svart hår
och skägg, samt en askgrå, något i Mulattbrunt stötande ansigtsfärg,
mycket lik de porträtter man ser af honom. Drottningen var en gammal
hopskrumpen gumma, mera ful än vacker. Prakten var ringa eller nästan
ingen, hvarken i deras kläder eller i deras equipager. Han var helt
civil klädd i svarta kläder utan några ornamenter, hon likaledes helt
enkelt, öfverhufvud bedrar man sig storligen om man, såsom vanligt är,
tror att allt här skall vara så fint och putsadt och praktfullt och
grannt. Det förundrade mig storligen då jag kom från Hamburg, der alla
gå så fina, att här se menskorna gå så enkelt och flärdlöst. Man kan
ingenstädes, tror jag, i verlden vara så ogenerad som här, blott man
är anständig. Jag kan här gå i skjortärmarne utan mössa och huru helst
jag vill, utan att någon förundrar sig eller gapar på mig derföre;
är jag trött, sätter jag mig att hvila på trottoiren eller på någon
trappa eller hvar helst jag vill på en gata, och ingen observerar mig,
om jag är ingen i vägen. Här har jag sett betydande män och anständiga
fruntimmer gå ganska simpelt klädda, utan puts och grannlåt, och jag
sjelf har under hela tiden jag var i Paris sällan haft väst på mig.
Men hvad som är nödvändigt för, och här anses höra till en anständig
klädnad är hatt, förutan hvilken man ej kan komma in på vissa ställen.
Så hände mig de första dagarne att jag i sällskap med några andra gick
en afton på en studentbal, men vid ingången måste lemna min mössa och
käpp i förvar hos en gammal fru vid ingången och derföre betala 20
kop. Detsamma hände mig sedermera ännu på några andra ställen, dock
ganska få, och på trots kunde jag ej förmå mig att lägga mig till
hatt. Men a propos af den studentbal på hvilken jag var, så hölls den
i en trädgård under bar himmel och på en slät plan på marken, upplyst
af lampor som hängde rundt omkring i träden. Maken till munterhet och
fröjd har jag nästan aldrig sett. Såsom bekant, är dansen Parisarnes
och Fransosernas hufvudnöje, hvarje söndag, måndag och lördag äro här
på otaliga ställen och för alla stånd baler. De förnämas assembléer
skola här, liksom öfverallt i verlden, vara tråkiga och stela; men de
danser jag här sett, dels i trädgårdar, dels i danslokaler uti staden,
af studenter, handtverkare, handelsbokhållare och arbetskarlar, äro de
muntraste och gladaste jag i dansväg kan tänka mig. Den vanliga och
nästan enda dans som här dansas, är den af Fransoserna så högt älskade
vidtberömda Cancan, fullkomligen densamma som hos oss fått namn af
Fransk qvadrill, blott att den dansas något friare. Det är lif och
fröjd uti allt och man ser att det är en innerlig inre danslust som
sätter fötterna och kroppen i rörelse, under det man flitigt aftorkar
den ymniga svetten. Det är omöjligt när man ser härpå, att ej sjelf
vara glad och tycka, åtminstone för momenten, att lifvet blott är en
dans. Härtill den mest dundrande musik, bestående isynnerhet af pukor
och trumpeter och piccoloflöjter. Så inbjudande allt detta var, kom jag
mig dock aldrig till att dansa sjelf och bäst var det; ty min dans här
bland Fransoser skulle säkert ej sett annorlunda ut än en björndans.
Samma lif och samma fröjd finner man äfven i de lägsta klassernas dans,
och dagakarlen, som kanske dansar upp hvad han förtjent under veckan,
glömmer här i dansens fröjd att en dag kommer efter denna afton. Också
kan glädjen här urarta och gå till öfverdrift och oanständighet --
derföre stå alltid omkring danskretsen åtskilliga poliser, som genast
vid något dylikt fall helt artigt leda de felande ut från dansen.
Roligt är dessutom att se huru menniskorna här äro klädda, ej såsom hos
oss spända i frack, utan helt simplement som vanligt i sina surtouter
eller paletåer, och om stöflarna ej blänka så fasligt eller ha en
liten grå smutsrand längs sålan, så ursäkta Paris' smutsiga gator det,
dertill hatten på under dansen, dock ej cigarr i munnen, hvilket här
är uttryckeligen förbjudet. Fruntimren äro oftast enkelt klädda men
med utsökt smak, alldeles icke granna och tillspökade. Denna goda smak
hos fruntimren tycks här vara allmän i alla klasser och jag har tyckt
mig se den äfven hos noblessen, som jag ibland middagstiden gått och
betraktat i Tuileries-trädgården. För öfrigt finnes här såsom öfverallt
vackra och fula fruntimmer, men hvad som är gemensamt för alla är en
utomordentligt vacker vext, hvars like jag ingenstädes sett och hvars
orsak skall vara att man här aldrig nyttjar snörlif. De förstå bättre
än andra att visa och förhöja det vissa behag och tycke som hvar och
en har, hvilket jemte deras fina Fransyska artighet och älskvärda
väsende, gör dem mer intagande och retande än andra. De äro alla lika
och dock alla som det tyckes himmelsvidt olika, ej så enformiga som de
Tyska, hvilka alla förekomma mig som stöpta i samma form. Fransyskorna
äro verkliga Sirener som lätt intaga och tjusa, men det förgår lika
snart. Så förekommo de mig, ehuru jag ej hade lyckan göra någon annan
bekantskap än med min värdinna och en fru, som jag alla dagar handlade
en dosa snus af och några andra som jag handlade med. Ty här ser
man nästan i alla bodar blott fruntimmer som sälja, icke allenast i
snusbodar och nipperbodar, utan äfven i apothek, i penningvexlingsbodar
och alla andra. Men ej nog härmed, man ser dem sitta och arbeta i
bibliotheken, läsa och skrifva af manuscripter, med ett ord här
finnes intet reserveradt for oss ensamt, allt är här öppet äfven för
fruntimren, som mer och mer börja tränga in på vårt område. En särdeles
rolig historia passerade i Paris under tiden jag var der. Det bodde
nemligen tvenne handtverkare tillsammans och som de hade sitt arbete
åt tvenne olika håll af staden och tillbragte hela dagen i verkstaden,
sågo de hvarandra blott om aftonen, då de kommo hem att sofva natten
öfver. En natt blir den ena sjuk, klagar och jemrar sig förfärligt och
på den andras tillfrågan, hvad som vore att göras till hans hjelp,
ber den sjuka honom att hemta en barnmorska. Så kröp qvinnan fram,
som hon i långa tider hade dolt i karlkläder. Men hvad skall jag
skrifva om Fransyskorna och deras emancipation, hvarom stora och långa
böcker blifvit författade? Blott det vet jag -- jag ville aldrig ha en
Fransyska till hustru. Jag lemnade Paris den 14 oktober, efter omkring
6 veckors sejour derstädes. Under denna tid hade ända till slutet af
september vädret varit vackert och varmt. Då började det fula, det var
ruskigt, regnigt och kallare än hos oss denna tid. I början på oktober
och sedan längre fram var vädret som hos oss i april, en timma vackert
och solsken, den andra regn och fult. Nu saknade jag mycket min glömda
schlafrock.
(Ur bref till professor Geitlin.)
Sedan jag fått nog af det kringvandrande lifvet i Paris, tyckte jag
tiden var inne att gå till någon orientalist och göra min reverence.
Jag sökte således upp Quatremére, gick till honom en dag kl. litet
efter 12, den vanliga tiden här for uppvaktningar. Jag sade mig vara
stadd på en resa hufvudsakligen till Wahabiterne, och nu vara kommen
göra honom min uppvaktning såsom Europas kanske största orientalist,
för att be honom lemna mig upplysningar om de vägar jag helst borde
ta och de föremål jag hufvudsakligen borde egna min uppmärksamhet
åt. Han frågade mig nu allehanda: om det var på egen eller statens
bekostnad jag reste, huru länge jag tänkte bli borta, hvar jag gjort
mina studier etc.; rådde mig sedan att väl preparera mig i Egypten
och ej för snart lemna mina förstudier der, och att sedan dröja så
länge som möjligt i öknen. Det var med största tillfredsställelse och
nöje jag hörde honom uppmana mig undersöka just de saker jag föresatt
mig, de särskilda dialekter som tvifvelsutan der måste finnas och
isynnerhet Himjaritiskan, samt uppsöka de inskriptioner och monumenter
från olika tider som kunde påträffas. Han talade länge och intressant
om dessa saker och frågade slutligen huru länge jag tänkte dröja i
Paris, och då han hörde att jag bestämt blott några dagar vidare för
min vistelse här, tyckte han det vara ganska kort tid och mente att de
skatter som här funnos, förtjente att längre tid bli begagnade. Jag
svarade just ingenting härpå, men bortgången från detta första högst
intressanta besök hos honom, lågo hans ord beständigt och grodde hos
mig och bragte mig slutligen till det beslut att ännu några veckor
stanna här, för att i de oändligt rika bibliotheken studera mig något
in i den orientaliska bibliografin eller rättare manuscriptologin,
så mycket mer som vårt consistorium hedrat mig med uppdraget att för
bibliotheket handla upp sådana. Jag gick således åter efter några
dagar till Quatremêre, sade honom mitt beslut och frågade honom om
inrättningen af bibliotheken här. Han beklagade att just nu på denna
tid det betydligaste, nemligen "la bibliotheque royale" hade ferier
ända till den 1 oktober, men att det då skulle öppnas och att jag
under tiden kunde begagna "la bibliotheque de l'arsenal", der jag
äfven skulle finna en i orientaliska litteraturen väl bevandrad man
M. _Desgranges_, till hvilken han recommenderade mig att vända mig,
emedan han väl kunde ge mig de upplysningar jag önskade. Jag gick
ock genaste vägen dit och träffade en medelåldrig man, som med den
största beredvillighet och artighet visade mig alla manuscripter som
der funnos, och hvad jag blott kunde önska. Af manuscripter hade man
här dock ganska ringa -- flere exemplar af Koran och åtskilligt annat
af föga värde i Arabiskan, i Persiskan och Turkiskan något mer. Men
jag fick här katalogen öfver de i bibliotheque royale befintliga
handskrifter "de Tanden fond" och härur antecknade jag mig de förnämsta
och vigtigaste, isynnerhet i historien, och kompletterade eller rättade
hvad jag förut deri hade samlat i Petersburg ur _Dorns_ föreläsningar.
Detta var intet lätt arbete; en veckas tid och något mera hade jag
oafbrutet från kl. 10 till 3 arbetat derpå, utan att komma till slut
dermed. Nu tillslöts äfven detta bibliothek den 15 september, men i det
stället öppnades Mazarinska bibliotheket och jag fortsatte nu der samma
arbete och slutade det i det närmaste, hvarefter jag sysselsatte mig
med studium af åtskilliga till Arabiska litteraturen hörande arbeten,
såsom Richardsons Arabiska dialekter etc. Den 2 oktober öppnades nu
det stora bibliotheque royale, der kanske de största skatter af all
slags litteratur finnas. Här gåfvos mig nu i händerna handskrifna
kataloger öfver de manuscripter, som ej finnas ännu i den tryckta
katalogen; dessa innehålla nästan lika mycket som den, från särskilda
fonder. Man lemnar annars ej gerna fram dessa handskrifna kataloger
och dertill fordras särskilt tillstånd af den bibliotekarie, som enkom
förestår denna afdelning. Dock utan minsta svårighet erhöll jag den af
honom. Här hade jag nu åter omkring en veckas sträng sysselsättning
för att ur dessa kataloger komplettera mina utdrag från den tryckta.
Derunder framhade jag än det ena, än det andra manuscriptet, betraktade
och bläddrade igenom det för att se dess innehåll. Så t.ex. gick jag
temligen ordentligt igenom _Asjothis_ historia om Egypten. Hvad jag
hufvudsakligen sökte, hufvudverken öfver Arabernas äldsta historia
af _Kalabi_ och _Abo Obajda_, fann jag väl ej; men den Arabiska
manuscriptologin har jag nu så temligen reda på, och tror det skall
komma mig väl till pass, i fall vårt universitet vill spendera något
mera på uppköp af handskrifter. Arbetandet i dessa bibliotheker är
högst roligt, ej det minsta genant, såsom jag alltid tänkt mig det. Man
sitter här bland Europas störste och berömdaste vetenskapsmän, hvar och
en med sina luntor framför sig, utan att den ene det allraminsta frågar
efter eller bekymrar sig om hvad den andra gör. Så suto vid samma bord
som jag trenne som ifrigt arbetade i Kinesiska böcker, bland dem en,
jag tror _Julien_, som satt och läste sin Kinesiska helt ogeneradt
som vi Svenska, samt åtskilliga, att dömma af deras utseende, Kreoler
som arbetade i Gud vet hvad för manuscript. Få såg jag som arbetade i
Muhamedanska manuscripter utom, mirabile dictu! ett fruntimmer, som
lät framhemta åt sig det ena Arabiska och Persiska manuscriptet efter
det andra och -- aftecknade de granna titelbladen. Hon var icke den
enda som sysselsatte sig dermed, en hel hop unga målare, sådana här
finnas öfverallt till det största otal, aftecknade flitigt ornamenter
från alla möjliga tidehvarfs och nationers codices. Den utomordentliga
beredvillighet, den verkligen obeskrifliga artighet, hvarmed man
bemötes här af herrar bibliotekarier, män som kanske ha stort namn
i den lärda verlden, den lätthet hvarmed tillträde lemnas till allt
äfven det raraste, gör att man med verkligt nöje begagnar de oändliga
skatter som här stå en till buds. För öfrigt har jag ingenstädes sett
lärda, som så behagat mig som de Franska. Man finner hos dem hvarken
den Cyniska subbiga högfärden eller den gunstjägtande granna fåfängan
-- ej den lärda trumpna minen, ej heller den smiligt småleende -- de
äro glade, fryntlige som andra och deras långa vakor tyckas ej ha fårat
deras panna, ej dödat deras bonhommie. Mig har det varit en fröjd af
det renaste slag att obekant och okänd, bland desse af mig okände men
kanske i hela verlden vidtfrejdade män, ha arbetat åtminstone denna
korta tid; jag hoppas dock framdeles under andra förhållanden kunna
någon längre tid och med större gagn för mig sjelf och kanske för
vetenskapen, få arbeta i denna utvalda krets. Men detta var ej min enda
sysselsättning. Jag hade genast de första dagarne af min sejour här
besökt palatset Louvre och dess utmärkta målningsgalleri och samling
af antika sculpturarbeten, samt det rika så kallade Egyptiska museum,
innehållande ovillkorligen den rikaste samling som finnes af Egyptiska
antiqviteter. Här i detta senare tillbragte jag långa och många
dagar och vande mina ögon vid dessa besynnerliga figurer och denna
underfulla, sagolika konstsmak. Den antika sculpturen och måleriet från
alla möjliga skolor, hvari jag förut hvarken sett något eller haft
något begrepp, har jag först här åtminstone till någon del lärt mig
känna. Detta lättades mig mycket af den bekantskap jag gjorde med några
Tyska målare och en äfvenledes Tysk sculptör, som bo jemte mig i samma
hotel. Jag är oändligen glad i min själ att åtminstone hafva lärt mig
kunna njuta af dessa konster, att jag lärt mig så till sägandes kunna
se i dem hvad jag förr icke kunde. Jag kan med fullt skäl säga att jag
varit flitig här, och det är man alltid i stora städer men arbetet har
varit mig nästan blott ett nöje och recreation; så mycket det än kostat
på mig att här tillbringa Ramadhan, har jag dock tröstat mig med att
denna tid ej varit gagnlös för mig och att jag framdeles kan hoppas få
tillbringa flere sådana månader bland dem, för hvilka de äro heliga.
* * * * *
Här förekommer i resandens dagbok en lucka af ungefar 6 veckor,
hvartill anledningen var ganska sorglig. Wallin nämner om händelsen
ingenting i sina bref, utan synes omsorgsfullt hafva velat fördölja
den, och sjelfva dagboken innehåller derom blott några få och knappa
antydningar; men enligt muntlig sägen var förhållandet följande. Om
natten den 2 eller 3 september blef han försåtligt öfverfallen af
densamma välklädda skojaren, som han träffat på begrafningsplatsen
Père Lachaise, och så hårdt slagen att han blef liggande på den
aflägsna förstadsgata, der de vandrat. Derpå följde naturligtvis
den fullständigaste plundring, både af penningar och kläder, så att
Wallin, halfnaken och halfdöd, befann sig i den hopplösaste belägenhet
för tillfället och måste ligga sjuk i flera veckor derefter, skött
af främmande menniskor. En tjensteman vid Svenska legationen i Paris
(kanske Blum?) lärer då hafva räckt den nödställda resanden en hjelpsam
hand, och dragit försorg om honom under hans långa sjukdom. Först efter
tillfrisknandet eller under convalescensen lära Wallins arbeten i
bibliothekerna hafva begynt, om hvilka ofvanintagna bref ordar.
_Utgifvarens anmärkning_.
Dagb. Okt. 12.
Gick bittida ut på bestyr, köpte åtskilliga medicinska böcker och
instrumenter. Kom sedan hem middagstiden och gick med Seelig först
att inta en frukost hos en traktör i boutiquerna i pelargången
midtemot Tuileries-trädgården och derifrån till Louvre, der vi
använde de återstående 3 till 4 timmarne på betraktande af antika
sculptur-arbeten, hvarvid han såsom egentlig sculptör ex professo
var mig en god ledare. Dock är mitt sinne ej plastiskt, ej rent nog
ännu för att rätt kunna njuta af denna konst. Dertill fordras mer än
vid något annat befrielse från alla band och bojor, som vår bildning
och vår tid laggt på oss. Jag tyckte mig ganska väl förstå t.ex.
Apollo, Venus, isynnerhet den af Grekerna kallade Venus vulgaris, och
Polyhymnia, som behagade mig nästan mer än allt annat, vidare Bachus,
Fauner, Silener och Satyrer, hvilka alla jag anser för humoren uti
Grekernas plastiska konst och som särdeles behaga mig; men sedan
förekom mångt och mycket som jag ej förstod, framför allt Melpomene,
så ren och så äkta plastisk som ett sorgespel af Sofokles. Jag som
blifvit van att se sorgen uttryckt, om också till min styggelse, af
handvridningar och ögonvändningar, eller om detta öfverdrifna saknats,
dock alltid af en i mitt tycke nobelt sorglig min eller i allmänhet
något intressant smärtsamt uttryck, kunde oaktadt allt mitt bemödande
ej förstå denna i alla afseenden kolossala Melpomene-staty. Dock fann
jag att jag framdeles genom bemödande skulle kunna komma derhän. Så
gick det äfven med åtskilliga andra statyer, isynnerhet af gudar; men
Polyhymnia tyckte jag mig kunna falla på knä för. Gipsaftrycken af de
sculptur-arbeten, som anses, vara af Phidias, voro så stympade och
skadade att jag ej ansåg det löna mödan för mig att länge betrakta
dem; samma var äfven fallet med åtskilliga andra af dessa gipsaftryck.
Hvad mig i synnerhet föll i ögonen vid de gamla statyerna var den
måtta i alla lemmar, som man förgäfves söker hos de nyare, hvilka
alltid öfverdrifva, äfven här och der låta musklerna skina för mycket
fram. Det är sannt, hos de nyare ser man sällan någon ren staty; de
framställa vanligen personen i handling och anse den derföre böra träda
fram uti ett visst öfvermått. Men utom det att det redan på sätt och
vis går utöfver den renaste sculptur, så tycker jag äfven häri mera
måtta kunnat hållas. Mig har det åtminstone ofta varit vidrigt att
se tjocka muskelspända ben och armar hos bilder af nyare sculptörer,
liksom skönheten skulle ligga deri. Men jag tror det gäller i konst
som i allt annat, att när konstens egentliga lif och blomningstid
är ute (nemligen efter den tid då _den lefver_ och tidens menniskor
_lefva i den_), så kommer en tid då studium, begripande och lärdom
är hufvudsaken och då allt som den tiden bildas och skapas i konst
är intet annat än ett uttryck af konstnärs-studium och lärdom. I
sculpturen vill han då visa att han studerat anatomi och vet huru
musklerna gå, -- detta kan vara bra nog, men konstens tid är förbi.
På aftonen gingo Sachsarn, Gossman och jag på Montesquieu-balen,
och hade der tillfälle att beundra Fransosernas dans och den stora
glädje de finna i den. Och här är det ej allenast det unga folket som
dansar, gamla män och qvinnor röra föttren lika qvickt som de unga
och tyckas finna lika stor fröjd deri. Derefter gingo vi midtemot på
källaren _Montesquieu_, der allehanda folk- och pöbel-nöjen bestås
utan någon annan entrée än förbindelsen att förtära något. I afton var
der hvarjehanda slags musik af guitarrer och flageoletter och violiner
etc. och pajazzon och allehanda roliga scener. Jag fann just ingenting
roligt i allt detta. Här såg jag åter den Demon, som förstört mitt lif
för långa tider. Nu satte han hela min kropp i skakning. Var det ett
irrsken eller en handräckning -- det gick förbi utan vidare verkan.
(Dessa rader åsyfta utan tvifvel äfventyret i början af september. Utg.)
Okt. 13.
Gjorde än vidare åtskilliga uppköp, och sökte än en gång Blum för att
rådgöra med honom, men fick ej träffa honom. Derefter med Seelig först