Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 14

med min rum- och bordsgranne, en Engelsman, som tyckes ge privat
undervisning åt små barn. Jag bad honom om några Engelska böcker och
straxt efter maten kom han in till mig och lemnade mig en, innehållande
små utdrag och valda nätta stycken ur Engelska författare. Han läste
derur upp några för mig, med en högst pathetisk och litet tillgjord
ton i en viss deklamationsart. För öfrigt tyckes han vara en hygglig
man, men ovanligt artig att vara Engelsman. Senare på eftermiddagen
gick jag ut och spatserade i trädgårdarne, men fick derunder åter en
regnskur öfver mig. Men en trädgårdskarl bjöd mig in i ett skjul,
som han uppfört af palmqvistar och som gaf fullkomligt skydd emot
regnet. Vi satte oss der på hvar sin sten, han med sitt arbete, som
bestod i att fläta rep af palmqvistfästen, kallade mesed eller på
vulgarspråket _belkh_. Dessa fästen, hvilkas gröfre ändor hänga fast
vid och utgå från sjelfva trädet, medan deras finare ändor uppbära
sjelfva dadelklasen, blötas först i vatten, bultas sedan och rispas upp
till bast, hvaraf nu flätas dessa rep, som tyckas vara ganska starka.
Gubben hade den redan flätade ändan mellan stortån och tån närmast
till den, tog af basten som han rullade mellan sina händer och lade
till den upprispade slutändan samt tvinnade den mellan händerna. Repet
blef ganska slätt och vackert. Härunder kom en man till och samtalet
blef allt lifligare. Han hade pipa med sig och sedan han hunnit litet
vänja sig vid mig och mildra de i början hårda och halft misstänksamma
blickar, med hvilka en oriental vanligen alltid först ser på en
kristen, bjöd han mig artigt pipan. Sedan kom ännu en fjerde och det
blef allt lifligare. De frågade mig mycket om Konstantinopel &c. och vi
voro alla rätt nöjda med hvarandra under den häftiga regnskuren. Sedan
kom en femte och småningom leddes genom honom samtalet på deras profet
och religion, hvari jag ej ville deltaga. Vi suto der kanske en timme
innan regnet slutade. Sedan gingo vi alla bort, men värden fordrade
bakhshish af mig och var knappt nöjd med 10 fadda, men fick dock ej
mera. Sedan spatserade jag ännu mycket omkring, tills jag blef trött
och gick hem.
Jan. 6.
Gick på morgonen ut i trädgårdarne. Det syntes att Grekernas jul
var inne, af de många bodar som voro stängda. På vägen mötte jag en
otalig skara af dem. De komma från sin kyrka, bland dem mycket qvinnor
med sina oändligt vackert lindade hårflätor och sin lilla tarbosh
på hjessan med dess blåa tofs. Först var jag i en trädgård, som
tillhörde sheikh Abderrazak, der jag kom i fäl med en gammal gubbe af
trädgårdsfolket, hvilken gick omkring med mig genom hela trädgården
och sade mig namnet på alla träd och blomster. Gubben hade svarta
klippska ögon. Jag gaf honom tobak och när jag gick bort, band han mig
en bouquet af allehanda blomster och välluktande örter, samt kallade ut
sjelfva trädgårdsmästaren, åt hvilken jag måste ge 10 fadda. Sedan gick
jag i en trädgård tillhörande en annan sheikh, en af de vackraste och
största jag här sett. Der hängde pomeranser och citroner, dels mogna,
dels omogna, ännu på träden och allehanda andra goda saker, hvaraf
isynnerhet en liten frukt kallad _banuk_ särdeles smakade mig. Sedan
gick jag i en tredje närbelägen trädgård, som utgör en sorts mellangång
emellan två gator, genom hvilken mycket folk går. Här träffade jag
åter, liksom i alla andra trädgårdar, en gammal man, hvilken satt och
gjorde rep af palmbast. Hos honom blef jag länge. Vi suto ute på hvar
sin sten och rökte från gubbens pipa, som han jemte sina elddon hemtade
ut ur sin låga koja och som jag alltid stopppade i ur min tobakspung.
Han hade några ord dem han alltsomoftast upprepade, nemligen: _ej
na'm_ och det här i allas mun så brukliga _ommal_ eller _ommal eh_
och _'azim_. För öfrigt var gubben högst treflig och utomordentligt
belåten när jag gaf honom tobak och snus, litet af hvardera i små
pappersstrutar. Han gaf mig ett litet bröd och när jag åt blott ett
litet stycke, ville han med all gewalt tvinga mig att äta alltsammans.
Äfven fick jag några välluktande blomster, hvilka jag sedan gaf åt en
liten gosse på gatan, som fann sig oändligen lycklig deraf. Här smakade
jag på en ört med lång, smidig, slät stängel, som af bruten innehöll en
sorts mjölk, den han kallade _loben et ashar_;, den började en stund
derefter bränna förfärligt på min tunga, ehuru den först hade nästan
alls ingen smak. Sedan gick jag förbi Mohammeds moské, men der var
nu, liksom alla lördagar, många besökande, så att jag stannade blott
litet och talade med en derutanför sittande blind sheikh. Jag satt
sedan hemma länge på eftermiddagen och gick först på aftonen ut och tog
mig en liten promenad. I afton tyckte jag vädret var kallare än förut
härstädes, dock ej värre än att jag utan minsta men gick i sommarbyxor.
Jan. 7.
Fult väder och oupphörliga regnskurar, hvarföre jag tänkte sitta
hemma hela förmiddagen; men min granne Engelsmannen kom in och hade
mig ut att spatsera, då det längre fram klarnade upp. Vi gingo ut
till Mohammed 'Alis palats och gingo äfven in i den del deraf, der
divanen är. Uppgången bestod af en präktig bred marmortrappa och den
stora samlingssalen utanför sjelfva divan-salen var präktig, golfvet
betäckt med en dyrbar matta, som nu äfven var öfverdragen med lärft.
På väggarne hängde några ganska vackra taflor och i ett litet kontor
der bakom stod hans byst i gips. Den öfriga delen af palatset var nu
ej öppen och vi kommo således ej in dit. Engelsmannen är särdeles
förtrolig, vi gå arm i arm och äro såta vänner, Gud vet hvad han är
för en. Straxt på eftermiddagen gick jag upp till Mohammed, som jag nu
träffade alldeles ensam, och i anseende till den verkligen kalla NO
vinden, som drog igenom Liwan, satte vi oss i bönporten, der vi suto
i lä. Här suto vi nu omkring en timmas tid och pratade och när jag
gick gaf jag honom 3 piaster. Sedan gick jag genom gårdagsträdgården
och träffade 'Ali, som oändligen beställsamt och vänligt tog emot mig
och frågade genast om han ej finge hemta ut åt mig ett bröd att äta
eller stoppa åt mig en pipa; men jag vägrade bäggedera. Sedan gick han
omkring litet med mig i trädgården och samlade åt mig några _nabuk_,
som han kallade _nabk_, och några geranier, dem han bad mig stoppa i
mössan för att ge god lukt. Han var alldeles oändligen beställsam och
upprepade för allt hvad jag sade: _sahih, doghri, taib kawi 'azim &c._
allt säkert för att få en bakhshish, liksom i går, men nu fick han
nöja sig inalles med 3 prisar snus. Dock är han, tror jag, en oändligt
välvillig gubbe utan något ondt i sig, åtminstone tacksam äfven för en
ringa gåfva. Senare spatserade jag utåt den östra porten. Men vädret
var verkligen något kallt till följe af NO vinden, som var mycket
stark. Jag gick sedan hemåt förbi moskén _'Attarin_ och träffade dess
sheikh Soleiman just färdig att bege sig hem. Som vi ej hade sett
hvarandra på lång tid, så frågade han oupphörligen hvar jag hållit hus,
och tog öfverhufvud väl och godt emot mig. Han satte sig på sin åsna
och jag följde honom till fots. Vi hade fullkomligen samma väg, ty han
måste förbi min port, så att vi länge följdes åt. Hela vägen talades
ren gammal Arabiska och jag förstod hvartenda ord. Öfverhufvud börjar
jag nu förkofra mig dugtigt i språket och äfven förstå folket bättre.
Denne sheikh _Soleiman_ tyckes man annars ha stor respekt för, och det
är med största vördnad jag hör de andra sheikherna tala om honom, såsom
en af deras profets _ashab_. Han lofvade i morgon bittida komma upp
till mig, hvilket jag dock betviflar. Men hans son, en gosse af omkring
18 år, kan jag ej väl lida. Han gick hela tiden efter åsnan.
Jan. 8.
Gick på morgonen upp till _Mohammed_ för att der enligt
öfverenskommelse träffa den lille sheikhen _'Ali_, som i går lofvat
infinna sig här för att föra mig i sheikh _Ibrahims_ skola. Men som
han der ej syntes till, blef jag sittande med _Mohammed_ ute på en
graf att prata, tillika med en annan gammal gubbe, som var från
_Sa'id_ och nu gick här i vall med får. Det är roligt att se huru
Araberna ej alls göra några complimenter, och ovant för den som kommer
från Frankrike, der man åt hvarje slusk måste säga: "s'il vous plait
monsieur." Denne gubbe sade åt mig helt simplement: _hat noshok_, och
(hvad jag här ej sett förut) stoppade prisen i mun mellan läppen och
nedra tandraden; derpå tog han fram ur sin ficka en liten hvit sten,
som var mycket mjuk och porös och som han kallade _atron_. Af denna
sten bet han ett stycke och höll i munnen, sägande att den gjorde
tobaken starkare. De berättade mig sedan båda två att man här alltid
plägade lägga af denna sten ibland snuset och prisade högeligen dess
goda egenskaper, isynnerhet såsom medicin för bröstet. Samtalet gick
för öfrigt åt alla håll och det var ganska roligt; jag lär mig alltid
mer och mer. Jag gick dock i dag något tidigare hem än vanligt, i
fall möjligen sheikh _Soleiman_ skulle komma, men ingen hördes af. På
eftermiddagen var jag åter uppe hos _Mohammed_ och satt med honom ute
på grafvarne och pratade väl en timmas tid till eftermiddagsbönen, då
vi skildes åt; han gick hem och jag slog ett slag och gick sedan till
_'Attarin_ moskén, der jag genast gick in och blef emottagen af den
gamle moezzin högst artigt. Han kokade kaffe och gaf mig 2 koppar, som
jag, oaktadt jag krånglade emot, måste dricka och röka dervid. Medan
vi suto så bredvid hvarandra på moské-mattorna och rökte, började han
med en harang åt mig att jag vore en god man samt att han och hans
sheikh ansågo mig som sin bror. Derpå kom han fram med det här mycket
vanliga: _ma fisch fulus_ (finnes ej en styfver). Det hade jag genast
i början vid kaffebjudningen väntat. Olyckligtvis hade jag med mig
ej mera än 10 fadda smått och ett Turkiskt 20 para-stycke, hvilket
allt jag gaf honom. Men han gaf mig tillbaka det senare och sade
att det var _battal_. Jag lofvade honom en annan gång mera. Nu kom
sheikhen in och visade mig vid sin lilla pulpet, som han har i moskén,
åtskilliga böcker, af hvilka han bjöd ut åt mig en Persisk _Pandname_
af _'Attar_ med Arabisk mellanradig öfversättning, tryckt här 1256
H. Men jag ville naturligtvis ej ha den. Sedan gräfde jag genom
andra gamla manuscripter, som han der hade, men så mycket jag i hast
kunde se var der intet af värde och allt huller om buller i största
oordning. Derefter kommo 2 af de blinda sheikherna dit, och vi suto
alla omkring pulpeten, _Soleiman_ sjelf innanför och pratade litet;
men jag fann mig generad af gubbens son, som äfven var der och är en
riktig ulfspegel, den första förargliga man jag ännu här lärt känna.
Folket började nu samlas till aftonbön och somlige voro sysselsatta
med _tehijjetu-l-mesdjed_ (att välsigna moskén), under det vi suto och
pratade och sheikh _Salim_ gick upp på taket och sjöng sin _azan_; jag
tog mina skor på mig och gick bort, misstänksamt betraktad af folket,
som mötte mig i moské-dörren. Vädret hade hela dagen varit oändligen
mildt och tempereradt, utan regn och blåst.
Jan. 9.
Gick bittida ut i bazaren för att genom någon liten handel få mig
vexladt ett rupie stycke, som jag tagit för 10 piaster och för hvilket
nu bjöds än 7, än 8, än 9 p. I allmänhet är här ett fasligt krångel
med vexling, ty vexlarena vilja dra för mycken vinst af köparen och i
de sämre bodarne har man sällan att ge tillbaka på någon betydligare
penning. Jag fick nu ock gå länge omkring förän det lyckades mig.
Derefter spatserade jag litet omkring, var en stund i trädgården hos
_'Ali_, som någongång, när der ej var folk, bjöd mig in i sitt hus,
hvilket han sade skulle vara mycket nätt, ehuru dess yttre ej lofvade
något särdeles. På eftermiddagen satt uppe hos Mohammed i sällskap med
några andra. Med en af dem kom jag i disput om Egypten, som han påstod
höra till Arabien. Vi blefvo i dag störda af några Turkar som besökte
moskén, så att vi ej fingo prata i fred. Äfven kom hit på en stund den
Turkiske _Hafiz_ effendi, som jag på lång tid ej sett. Han rökte sin
pipa och satt runkande filosofiskt på hufvudet och gick snart bort
igen, utan att säga just något ord. Jag gick sedan igen i bazaren och
köpte litet snask, fikon för 2 piaster okan d.v.s. omkring 12 kop. b:co
ass. marken och krakmandel för 1 1/2 piaster okan. Gick på förmiddagen
genom den bättre och förnämare bazaren och träffade der min gamla
trefliga Arabiska reskamrat från Smyrna. Här såg han helt annorlunda
ut än på sin däcksplats på ångfartyget, han hade öppnat en bod med
allehanda kostbara saker, shawlar, klockor &c., bland annat äfven
munstycken, af hvilka ett kostade 600 piaster.
Jan. 10.
Gick om morgonen bittida upp till Mohammed, der jag äfven träffade
mannen från Danjan. Vi bredde ut en matta på gräset utanför samt suto
i solen och baddade oss. Sedan kom än en, än en annan och satte sig
till oss. Kaffe kokades och dracks, piporna gingo från mun till mun och
moské-drängen hemtade fram _keze_ af _helbe_, som förtärdes allt under
samtal. Jag tyckte mig nu rätt njuta af söderns "il dolce far niente"
i det vackraste, varmaste sommarväder. Också blef jag sittande der
ända tills efter middagsstunden, och fann mig särdeles väl bland detta
folk, ehuru kanske af lägsta klassen. Men här tyckes den höge ej genera
sig i den lägres sällskap, och alla, åtminstone af mellanklasserna och
de lägsta, tyckas vara temmeligen lika. På eftermiddagen, sedan jag
väl smält maten med åtskilliga pipor, gick jag ut i trädgårdarne och
träffade äfven min gamle _'Ali_, men i något olämplig tid, ty han höll
just på att laga till åt sig sin aftonmåltid, hvarföre jag ock snart
lemnade honom. På vägen träffade jag 2 gatpojkar, som efter vanligheten
på ett högst ohöfligt och pockande vis begärde bakshish, och då jag
frågade _lah_, svarade _kidde_, här lika vanligt som Ryssarnes _tak_;
när de ingenting fingo, började de pocka än värre och komna bakom ett
hörn kastade de en sten efter mig. Dessa pojkar äro ock nästan de
värsta tjufpojkar man kan träffa ut för, de ha i sitt tal till Franker
något olidligt högfärdigt och gement, som förargar mig mycket, lika väl
om de tigga eller bjuda ut sina åsnor eller göra hvad annat som helst.
Jan. 11.
Gick temmeligen bittida upp till Mohammed, der denna förmiddag
förgick liksom i går under kaffedrickning, rökning och prat; blott
att vi i dag åto en sorts bönor, kallade _ful_, tillredda i ugn,
smakande nästan som nötter, ehuru mycket mjukare. På eftermiddagen
såg jag på en förnäm och högt uppsatt Armeniers begrafning, _Boghaz_
bey, som denna natt hade dött. Öfverallt voro stora samlingar af
folk och alla Européer voro genom respektive konsuler bjudna att
följa processionen. Det var förskräckligt upprörande att se huru
ordningsmännen behandlade Araberna, då de trängde sig fram liksom
andra för att gapa. De höggo in i hopen med stora spanskrörskäppar,
hvart helst det träffade, i hufvudet eller på ryggen. För öfrigt gick
det till nästan liksom hos oss. Först gick på ömse sidor en lång rad
gossar och män, bärande stora tjocka vaxljus, på hvilka elden gick
ut redan innan de hunno sorgehusets port. Sedan följde 4 à 5 prester
och derefter sjelfva likvagnen, dragen af 4 stora ståtliga hästar,
beklädda såsom hela vagnen med svart kläde. Derefter alla Européer
och den öfriga processionen. Armenierna äro öfverhufvud ett vackert
folk med fullkomligt lika, om ej mera markerade drag än Judarne, men
ha derjemte något eget klokt och liksom Judarne något girigt drag,
hvilket gör dem obehagliga. Här tyckas de finnas i stor mängd och
ehuru de nästan allmänt gå klädda som Araber, skiljer man dem dock
lätt från de sednare. I trädgården der han begrofs och der den enda
Armeniska kyrkan här på orten finnes (alltsammans, som jag tror, en
anläggning af honom), var isynnerhet vid porten och vid trappan ett
ordentligt slagsmål, hvilket var verkligen grymfärdigt att se. Men mot
Européerna voro de särdeles hyggliga och artiga. Jag vet ej om dessa
ordningshållare voro polis eller blott den aflidnes tjenare, men de
tycktes alla vara Turkar. Sedan spatserade jag ännu litet omkring och
var inne i _Attarin_ moskén, der jag blott träffade den gamle enögde
moeddin, som jag gaf några 5:or för det sista kaffet. Han var åter
outtömlig i sitt beröm och bjöd mig dit rätt ofta: vi skulle sitta och
prata och koka kaffe och äta, här funnes allt som behöfdes och sheikh
_Soleiman_ frågade alla dagar efter mig.
Jan. 12.
Gick som hastigast in i Attarin-moskén, der man ställde i ordning till
middagsbönen och bredde mattor ut öfver hela golfvet. Den gamle enögde
muezzin var dervid behjelpt af en yngre son till sheikh Soleiman,
hvilken lika mycket behagade mig, som den andra sonen misshagar mig.
Jag blef en liten stund der och gick sedan upp till Mohammed, der jag
alltid med vänliga blickar emottages af samma sällskap. Dessa senaste
dagar hafva de redan haft mattorna utbredda på gräset och kaffe
färdigt, när jag kommit dit. Denna förmiddag tillbragtes på samma sätt
som de föregående. Senare kom dit en bättre klädd Arab och satte sig
att räsonnera litet högfärdigt. Slutligen satte han sig ned bredvid mig
och började med något förnäm mine qvestionera mig, hvad jag var för
en man &c. Slutligen kom talet på Arabiska böcker och vetenskaper, då
han frågade hvad vi af sådana hade hos oss. Jag räknade upp allt det
bästa jag kom på, till hans stora förundran; jag kunde dervid ej hålla
mig från att ge honom litet ovett för hans högfärdighet. Han tog nu
fram några blad af ett grammatikaliskt arbete och bad mig läsa, samt
förundrade sig storligen öfver att jag läste så rätt och visste använda
de särskilda modi af aoristus rätt. Härpå sade han åt de andra att jag
var en man som visste mycket, och gick hastigt bort. När jag frågade
de andra hvad han var för en man, sade de honom vara en _'alim_, en
af _'Olema_. De gingo nu allesamman till middagsbön i Danjan-moskén
och jag gick genom _'Alis_ trädgård och satt hos honom en stund. Mot
aftonen spatserade i det ljufvaste, mildaste vårväder och var åter en
stund inne i Attarin. Gick sedan hem, åtföljd af dess muezzin. På vägen
köpte jag några apelsiner och valnötter, af hvilket allt jag delade
jemt med honom, som åter efter vanligheten varit mycket frikostig på
sitt beröm öfver mig. Kort förut var jag åter uppe på den höga backe,
der ett fäste är byggdt. Samma Turk som jag de första dagarne af min
härvaro deruppe gjort bekantskap med, kom nu äfven ut och pratade med
mig. Jag frågade honom ett och annat, lät honom stoppa sin pipa från
min pung, och slutligen kom han fram med begäran om bakhshisk. Jag
gjorde några invänningar och mumlade litet om moslimim, som allesamman
voro tiggare; tog dock fram min börs och gaf honom två 5 fadda. Han
tog dem i handen, såg på dem och mente att det var för litet, gaf
dem så tillbaka och begärde en _kirsh_. Jag tog dem och stoppade dem
tillbaka i börsen, men gaf honom ingenting i stället och började gå
min väg nedför backen. Nu följde han mig länge och begärde få de 10
fadda, men fick dem ej. Drickspenningen skulle vara, sade han: _min
schani-l-fantasijeh_ (för lustbarhetens skull).
Jan. 13.
Gick senare på förmiddagen ut och spatserade i trädgårdarne, utan
att träffa ihop med någon. På eftermiddagen efter _'asr_ gick jag
till _Attarin_, der sheikhen satt ensam i _khulveh_ och läste eller
gjorde sin bön, hvarföre jag väntade der utanföre inom moskén tills
han slutat, då han kom ut och bad mig dit in. Denna _khulveh_ är i
NO-hörnet af moskén, uppförd af små stenar, uppstaplade till väggar
på tvenne sidor, sålunda att sjelfva moskéns väggar utgöra _khulvehs_
väggar på de två öfriga sidorna. Här plägar muezzin, såsom han
berättade mig i går, sofva 6 nätter i veckan, tillbringande blott
natten mellan fredagen och lördagen hemma i sitt hus. Nu funnos här
längs ena väggen uppstaplade gamla luntor och papper till stor mängd,
hvilka, som det tycktes, ej voro af något särdeles värde. Sheikhen
skall nemligen, efter hvad Mohammed berättade mig, sjelf pläga handla
med böcker. Vi suto här på en öfver golfvet utbredd matta, kallad
_hasir_, och pratade allehanda. Bland annat frågade han helt apropos,
hvarföre jag ej bekände mig till Islam; hvarpå jag svarade, att jag ej
uppenbarligen kunde det af fruktan för min konsul och mitt land, men
att jag alla dagar läste min Koran och ofta höll mina böner på deras
sätt. Härvid tycktes han bli ganska nöjd och mente att allt var väl,
då det var väl mellan Herren och mig. Han bibehåller allt i mina ögon
samma enkla patriarkaliska värdighet, och jag bär största aktning för
honom. Derefter spatserade jag i det härligaste, ljufvaste väder, en
äkta sydlig eller östlig aftonstund, med blå himmel och milda lysande
stjernor.
Jan. 14.
Satt hemma hela förmiddagen, då jag hade besök af Spitznagel, äfvensom
långt in på eftermiddagen och väntade bref med den i dag ankomna
posten, men förgäfves. Orolig och modfälld deröfver gick jag ut,
spatserade i trädgårdarne en stund, och gick sedan in i Attarin-moskén,
der shekh Soleiman ej hade varit på hela dagen, i anseende till
någon liten opasslighet. Jag träffade hans son och muezzin, hvilka
kokade kaffe åt mig inne i _khulveh_, der vi suto och gräfde i
pappersluntorna. Sedan kom en tredje till dit, då jag råkade läsa upp
ett och annat för dem och säga: detta handlar om det och det. Härvid
talte de mycket sinsemellan, att jag borde bli moslim &c. Nu kom
folket till aftonbön, hvilken de äfven förrättade, sittande jag ensam
inne i _khulveh_. Efter slutad bön kom muezzin in till mig med pipan
och började med det vanliga: _Inle ragil tajib_ och _baka tohibb il
moslemin &c_. Jag gaf honom för hans kaffe och hans beröm tillsammans
20 fadda. Sedan följde jag shekhens son _Ahmad_ ett stycke på väg.
Han tyckes redan litet sänka sitt högmod och blir mig numera något
drägligare. Men också har jag varit lika högmodig mot honom tillbaka.
Sedan spatserade jag ännu litet och såg på den stjernklara himmelen;
erfor mycken oro deröfver att jag ej fått något bref.
Jan. 15.
Var på förmiddagen hos _Gomozow_ och lemnade åt honom det bref jag
hade fått från Smyrna. Han hade fordom varit militär, sedan ingått
i institutet i Petersburg och varit i Orienten öfver 4 år, men ännu
till en del bibehållit det muntra och burschikosa af sitt officerslif
och förekom mig öfverhufvud ganska treflig. Sedan kommo till honom
en viss man, som sades vara engagerad vid Egyptiska museum i Kairo,
och en dragoman vid Österrikiska konsulatet. De hade båda det otäcka
Europeiskt glåpiga och fadda i sig, och jag hade ej stor trefnad med
dem. På eftermiddagen gick jag bittida upp till Mohammed, der jag
träffade det vanliga sällskapet. Vi suto på vårt vanliga ställe på
en öfver gräset utbredd _hasir_ och kokade kaffe. Sedermera följdes
Mohammed och jag åt, först i en trädgård och sedan till Attarin-moskén,
der vi suto i _khulveh_ med sheikh Soleimans son _Achmad_. De började
examinera mig i min tro, till hvilken sekt jag hörde, och kommo
slutligen derhän att jag var en _hanafi_, till följe af det sätt hvarpå
jag höll mina händer under bön. När den gamle mueddin kom, berättade de
för honom att jag var en _hanafi_ och om de frågor angående _rik'at_
i bönen, som de gjort mig och jag besvarat. Han uttryckte sin stora
fägnad deröfver och sade en stund efteråt åt mig: _baka inte hanafi ja
vali_. Jag visste intet att svara härpå, utan såg bort och bläddrade
i de gamla luntorna. Sedan följdes vi alla åt vidare och gingo hvar
och en hem. Vid hemkomsten underrättades jag om, att man sökt mig från
Ryska konsulatet, der jag hade bref. Jag skyndade dit och riktigt var
der bref från Borgström med mitt creditiv. Derpå gick jag hem och drack
thé.
Jan. 16.
Gick om morgonen upp till Mohammad, der jag blef sittande hela
förmiddagen i det vanliga sällskapet, ökadt i dag med _Ismails_ bror
och _Mohammads_ son, som tycktes vara någon effendi, uppsyningsman
öfver något torg för handelsmän. Jag hade i dag efter någras
önskan tagit en handatlas med, som jag till deras stora nöje och
förundran visade och förklarade för dem. På eftermiddagen var jag hos
_Spitznagel_ och _Rosetti_, allt i anledning af creditiv-brefvet;
men det passade bättre för den senare i morgon bittida. Sedermera
spatserade jag ensam omkring, var inne i en trädgård vid östra
stadsporten och träffade ihop med en yngre man och en äldre från
_Sa'id_. Jag lät dem stoppa sina pipor från min tobakspung, blef
mycket välvilligt och hjertligt emottagen af dem, samt ombedd att alla
dagar komma igen för att spatsera. I allmänhet förekomma mig alla från
_Sa'id_, som jag här lärt känna, bättre och hyggligare eller egentligen
hjertligare än Araberna härifrån. Sedermera vandrade jag ännu omkring
med min Engelsman och 2 Italienare, som voro i hans sällskap. När
vi blefvo allena, gingo vi in på _café d'Europe_ och blefvo der
sittande en stund, han drickande ett glas punsch, jag en kopp kaffe.
Hemkomne åto vi tillsammans, hvarvid vi reciterade och läste ur en
bok, innehållande utdrag ur Shakespeare, hvilken han nedhemtade från
sitt rum. Han läste derifrån mycket med stor pathos, och det föll mig
derunder in att han kanske varit aktör. Jag var temmeligen trött af
mitt myckna kringvandrande i dag.
Jan. 17.
Gick redan bittida ut till _Rosetti_ för att lyfta mina pengar.
Väntade der fulla 3 timmar förrän allt blef färdigt, emedan de ej hade
Sovereigns, utan måste skicka ut att söka sådana; det oaktadt fick jag
ej Engelskt mynt, utan måste nöja mig med så kallade Egyptiska guinéer.
Kostnaderna förekommo mig särdeles dryga, bland annat 13 shilling
sterling i postporto öfver Livorno. Det var öfverhufvud högst tråkigt
och jag blef slutligen alldeles utledsen och förargad. Sedan slutligen
allt var färdigt och jag lyftat mina pengar samt fört största delen
deraf åt Spitznagel, för att remitteras till _Bochti_ i Kairo, gick jag
upp till Mohammad. Hans son hade enligt öfverenskommelse skickat dit
en gosse, som länge väntat på mig, men slutligen gått sin väg. Vi suto
i _livan_ och drucko kaffe och pratade en stund, men som det var långt
lidet, gick jag snart bort. Under det jag hemma höll på att äta, kom
Mohammads son med en _koftan_ och _gibbe_ och en _'antara_, som alla
behagade mig och jag derföre köpte, den första för 100, den andra för
150, den tredje för 60 piaster. Sedan suto vi en lång stund hemma hos
mig, rökte och drucko kaffe, väntande på hans far, som lofvat komma
hit. Men då han en timma efter _'asr_ ännu ej kommit, gingo vi på tu
man hand ut och handlade: 3 alnar vackert och godt kläde till byxor
för 135 piaster, vidare en _tarbosh_ för 45 p. och silke för att öka
tofsens vidd för omkring 7 p., ett par _markob_ för 10 p., ett par
_mezd_ för 11 p. tillsammans 218 p. Härunder såg jag huru förskräckligt
de skulle ha dragit upp mig, om jag gått ensam för att handla. Den jag
hade med mig var en slags uppsyningsman öfver torget, kände priserna
noga och var för öfrigt en högst treflig och präktig man, ungefär af
min ålder. Sedan kom han ännu upp till mig, satt här en stund och rökte
en pipa, hvarpå han gick.
Jan. 18.
Nu begrofs _Boghaz Bey_ med mycken ståt. Först hölls en lång och tråkig
gudstjenst i det lilla kapellet i hans trädgård. Denna gudstjenst
liknade nästan mera ett spektakel, än en helig ceremoni. Det Armeniska
språket klingar mig nära lika det Grekiska, med ljud påminnande äfven
om Turkiskan. Sedan var ännu en liten ceremoni vid grafven, äfvenledes
i en särskild afstängd del af trädgården, der flera Armeniska grafvar
finnas. Militär var ute i stort antal, med musik, och gevärssalvor
lossades i flera repriser. Alltsammans räckte till inemot middagen. På
eftermiddagen kom Mohammads son till mig, vi gingo båda ut och handlade
2 skjortor af ett tyg, innehållande silke och linne tillsamman, för
32 p., 2 _arakijeh_ för 5 p. tillsammans, en _saureh_ för 100 p. och
betalte arbetslön åt skräddaren 42 p. Han satt länge hos mig och
pratade. Han är en särdeles treflig och präktig man och behagar mig
utomordentligt, utan mycket fördomar, dock med allvare hållig vid sin
religion. Han berättade om allehanda under, hvilka tilldragit sig i
Alexandria, såsom om en spegel, hvilken sänkte alla genom den sedda
skepp i sjön, var uppställd här i _Kal'alnaasareh_, och slutligen
blef krossad af en Fransman, som enkom derföre kommit hit. Vidare om