Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 03

smala husen, invid hvilka man dock här och der alltid såg en trädgård
eller någon fläck gröna träd, och rundtomkring hela staden den vackra
vallen med sina stora lummiga alléer; allt detta i medelpunkten af ett
vidt, rikt grönskande fält, till någon del genomflutet af den breda,
men smutsiga Elben. Anblicken var herrlig, dock saknades helt och
hållet berg och sjö. Underlig var illusionen af de färgade fenstren,
isynnerhet af det röda glaset, som visade hela staden nästan såsom i
brand. Trappstegens antal dit upp var 563. Jag träffade här i sällskap
med 6 Engelsmän och några Tyskar, och hade tillfälle att se huru de
förre roade sig öfver det Tyska _ja wohl_, som man ock verkligen hör,
här i Hamburg åtminstone, lika ofta och med lika varierad accent som
hos oss _ja så_. Jag såg att Engelsmännen togo mig för en landsman,
och aktade mig noga att ge mig in i långa samtal för att ej förråda
mig; svarade blott i de vanligaste och kortaste ordalag och hade min
stora fröjd att se huru väl vi förstodo hvarandras miner och vinkar att
skämta öfver Tyskarne. Beseendet af kyrkan och tornet kostade 1 mark,
rigtigt på taflor anslaget af någon direktion för kyrkan, och fann jag
detta drygt tilltaget. På eftermiddagen gjorde jag en liten promenad
med min Spanior och köpte billet till ångfartyget _Havre_, packade mina
saker och skref bref till Graedener och de mina, så att jag på hela
natten ej sof det minsta.
Aug. 19.
Gick om bord på ångfartyget _Havre_ kl 5, följd dit af Staudinger,
den sista Finne jag troligen på länge får se -- och gråten stod mig
verkligen i halsen då vi togo afsked. Kommen om bord valde jag mig
genast en säng, dit jag lade alla mina saker, och såg mig för öfrigt
litet omkring. Jag fann fartyget vara ganska medelmåttigt; andra
kajuten, hvaruti jag olyckligtvis tagit min plats, var smutsig och
något sluskig och jag ångrade storligen att jag sparat på 25 francs,
då jag såg mig ej ha frihet att vandra omkring öfverallt och ej få gå
på akterdäcket. Kl. 6 gick det af och kostade mycket krångel förrän
vi rätt kommo oss ut på Elben, ty det var just nu flodtid och den
kom snedt emot oss. Elbens stränder äro vackra, på den högra först
sandhöjder, planterade med träd, den venstra slät och låg, men grön och
bördig. Blankenese är en utomordentligt vacker by och så äfven många
andra dem vi foro förbi; men som jag föregående natten icke sofvit och
dessutom äfven var vid högst dåligt humör, (såväl vid besinnandet att
jag nu var alldeles ensam, som ock att jag tagit den andra platsen
på ångfartyget och kommit som det tycktes i högst tråkigt sällskap,)
lade jag mig snart att sofva och vaknade ej förr än vi voro ute på
hafvet utanför Helgoland. Så gick resan nu oafbrutet dag och natt mest
med motvind, utom en dag då vi hade den yppersta NO med god kultje.
Sjömännen voro alla hyggliga och artiga Fransoser, hvilkas välvilja
jag tycktes vinna genom frikostigt utdelande af cigarrer, hvaraf jag i
Hamburg försett mig med mer än jag kunde föra in i Havre. Isynnerhet
behagade mig en liten gosse om 13 år, en liflig och rolig byting, som
sprang omkring och gjorde puts åt alla andra, isynnerhet åt en gammal
matros, som en afton helt förtroligt beklagade sig för mig öfver sin
olycka att i 20 års tid ha färdats till sjöss utan att ha vunnit något,
alltid förföljd af ödet, och slutligen att för 3 månader sedan ha
kommit på den olyckliga tanken att gifta sig, och nu ha ingenting att
föda sin hustru med. Härvid stod allt den lilla matrosen och gjorde
grimaser och pekade horn i pannan åt den gamle. Sedan berättade han
mig att den gamle matrosen var gift med en fille publique. Något
som isynnerhet roade alla matroser att tala om, var deras förgudade
Napoleon och det Franska geniet, huru egentligen det uppfunnit allt,
hvad Engelsmännen sedermera utfört. Hos Fransmännen hade funnits allt
förr än någonsin någon annan nation hunnit tänka derpå, och från dem
vore ursprungligen idéen till allting utgången, ehuru de ej gifvit
sig möda att utföra den. Så vore ock allt i Frankrike det yppersta
som funnes. Så vore deras ångfartyg och deras machiner, äfven det
hvarpå vi nu voro, nemligen _Havre_, det exactaste machineri; och
det tycktes verkligen kosta på machinisten att, när jag frågade i
hvilken stad af Frankrike det vore gjordt, tillstå att det var från
Liverpool. För öfrigt voro matroserna alla högst artiga och verkligen
älskvärda, alltid färdiga till raisonnement, anständiga i högsta grad
och dock med all den Franska lättheten frivola och muntra, ställde sig
alldrig liksom på tjenare fot med passagerarne, men ock alldrig på
någon för närgående. Deras utseende var alldeles ej sydländskt, utan
jag igenkände dem på deras ansigte för fullkomliga nordboer. Också
voro de alla mest från Normandiet. Måndagsmiddagen voro vi utanför
Calais och jag stod sent om natten på däck och betraktade till höger
det höga Storbritannien, med tvenne stående fyrar i Dover, skådande
öfver till tvenne fyrar på Frankrikes kust, den ena en blinkfyr i
Calais, den andra en stående (som jag vill minnas) i Boulogne, och
derutöfver den klaraste med stjernor rikt beströdda himmel, och
nedantill i framstäfven af fartyget en silfverhvit glimmande skumfåra,
som uppkastade glittrande diamantperlor, -- ett skådespel så skönt och
så lockande att jag väl haft lust att kasta mig i Neckens armar. Men så
lyste åter på venstra sidan söderns stjerna så smäktande ljuft och dock
så klart, emot nordens matta på min högra sida, att jag, nu verkligen
sliten mellan söder och nord, gick ner i kajutan och lade mig.
Aug. 22.
Färdades hela dagen med den skarpaste motvind längs Normandies kust,
som utgör en hög sandvall, tvärbrant nedstupande i hafvet, skiftande i
alla sorts färger, dels rödt, dels gult och hvitt, med ingröpningar,
liknande gluggar och skotthål och upptills tillspetsade i form af torn,
så att det hela hade den största likhet med en gammal fästningsmur, med
sina torn och embrasurer, sin grundval och vallar. På somliga ställen
stodo ensamna sandpelare liksom vakter eller observationstorn, på andra
strök vallen med någon utskjutande kant ut i hafvet och deremellan
hade vattnet undertills bildat en port. Åt landet sänkte sig vallen i
dälder, der dels fiskarkojor stodo, dels någon liten stad eller by.
Anblicken häraf var verkligen, som en machinist sade, pittoresk, och
jag kunde hela dagen ej upphöra att stå och betrakta detta Frankrikes
fästningsverk emot England. Längre upp tycktes vara skog och åkerfält;
men som vi gingo så nära landet och det öfverhufvud var så högt, kunde
man ej se dit upp. Öfverhufvud var mig detta det intressantaste jag
ännu sett; men det gjorde mig i själen ondt att fara förbi England.
Redan på Elben då jag såg de tvenne stora Engelska ångfartygen, ett
från London och ett från Hull, gå förbi oss, ångrade jag mig storligen
att ha slagit färden till London ur hågen, men ännu mer då jag såg på
långt håll Dovers gamla slott höja sig ur hafvet, liksom hafvets kung,
och från sin höjd skåda ut öfver dess hvitblåa slätter samt öfver till
Frankrikes lägre stränder vid Calais, der, enligt hvad en af våra
muntraste matroser berättade, Napoleon hade uppbyggt ett torn för att
se hvad Engelsmännen hade för sig; dervid gjorde han en illistig min
och slug knyck på sina ögon. Resan var utom lifvet i kajutan ganska
rolig, isynnerhet derföre att jag fick se Fransmännen till sjöss.
Sjömän äro de egentligen icke, långsamma i sina manövrer och utan
egentlig kärlek till hafvet, såsom det tycktes mig. Få eftermiddagen
i god tid voro vi framme utanför Havre, men kunde ej gå in, emedan
det just nu var ebbtiden och intet vatten i floden, hvarföre vi måste
färdas omkring till kl. 1/2 7, då floden hade inträdt och vi lupo in
i hamnen, som var fullproppad med fartyg af alla möjliga slag. I det
fulaste väder och starkt regn lupo vi in och gingo upp i vårt värdshus
_Hotel de la Neustrie_. Det fortfarande fula vädret hindrade oss att
vidare gå ut. Jag kom att bo i samma rum med en af mitt ressällskap,
som jag tror en handskmakare från Wien, en ung 19 årig godmodig gosse.
Aug. 23.
Temmeligen vackert väder, hvarföre vi ock genast gingo ut att besörja
våra pass och våra sakers afhemtande från tullen. Visitationen gick
ganska strängt till, dock för mig särdeles lätt och allt med den
Franska hyggligheten och artigheten. Derefter sedan våra saker, som
tillsammans utgjorde en ringa last för en vanlig liten handkärra,
blifvit af en karl på en sådan transporterade till vårt, ungefär
ett stenkast från tullen belägna hotel, begåfvo vi oss ut i staden,
besågo den präktiga hamnen och de ståtliga skeppen från alla orter,
som der lågo och klarerade ut till alla verldsdelar. Derefter gjorde
vi en liten tour i staden, som är utomordentligt nätt och vacker, med
reguliera raka gator, temmeligen breda och till största delen väl
stenlagda; husen vackra, icke i den gamla Tyska smaken med gaflarne
åt gatan, utan med façader, alla rappade och snygga, men med lika
trånga gångar och hål på sina ställen som i Hamburg, blott att dessa
för de bredare gatornas och den bättre inrättningens skull äro renare
och proprare. Derefter badade vi i öppna sjön med hela Atlantiska
oceanen framför oss, som nu häfde stora mäktiga böljor mot stranden.
Vattnet var bittert saltigt, så att jag ännu en lång stund derefter
hade en skarp bitter smak i munnen. Badet var oändligt stärkande. Det
roligaste dervid var att fruntimmer och herrar badade nästan alldeles
tillsamman, utan någon sorts skjul, en hop karlar midt emellan tvenne
skaror qvinnor, hvilka dock alla hade sina kompletta simkostymer så
att intet alls af deras retande behag kunde skönjas, utom ansigtet,
fötter och armar. Deras kostymer voro mest alldeles svarta, dock
såg man några deribland som liknade Turkisk drägt och voro oändligt
behagliga och nätta. Äfven karlarne hade små simbyxor, en tricot
som betäckte midjan. Badanläggningen var vacker med en promenad på
taket, hvarifrån man hade utsigt öfver hafvet och en del af staden.
Trädgården, utgörande en af hela badhuset omsluten borggård, var
liten och nyss anlaggd med allehanda gymnastiska redskap. Det allt
fortfarande fula vädret med regn och tjock luft dref oss hem, der vi
omkring kl. 1 intogo vår frukost. Kort derpå begåfvo vi oss åter ut på
promenad, oaktadt det fula vädret, och gingo ut genom tullen till en
förstad på sluttningen af sandhöjden, som terasslikt sänker sig ned åt
staden. Här äro uppförda vackra hus, säkert något slags villor, omgifna
af trädgårdar, och deremellan ha fleurister sina rundtomkring på långt
håll väldoft spridande blomsterparterrer och orangerier; emellan alla
dessa anläggningar, till största delen omgifna af murar, slingra sig
små gator, ej rakt uppgående utan krokiga, upp till sjelfva höjden,
derifrån man nu ser sig om och har den praktfullaste utsigt åt ena
sidan af öppna hafvet, öfverkryssadt af fartyg (hvaraf i dag, som jag
såg på skeppslistan, 84 från denna hamn utgått), åt andra sidan af den
mot Seinens breda och hafslika utlopp sluttande slätten, på hvilken
den vackra staden ligger, med sina mastskogar åt alla håll. Men tar
sig utsigten af staden härifrån väl ut, så är utsigten från staden af
dessa på terassen uppförda villor ej heller sämre, och man har svårt
att ge den ena företräde framför den andra. Dock mig behagade den på
höjden; ty ej allenast hafvet och staden, utan äfven fruktbara odlade
fält och skogar syntes der. Öfverhufvud vet jag ingen plats som så
behagat mig som Havre, och jag tänkte: kan jag någongång disponera
öfver tid och pengar, ville jag här förlefva en sommar och bada; men då
skall jag bo på höjden. Folket förekommer mig här gladt och präktigt,
qvinnorna förtjusande och gentila; hvilken kontrast emot de plumpa
Tyskorna! Sjelfva vår bonne, en gammal säkert 40 årig qvinna, när hon
första aftonen bäddade åt oss och parlerade sin fina Franska med en
gentilesse, som man hos oss knappt finner i de finaste sällskaper, höll
på att röfva mitt hjerta. I Hamburg var min Stubenmagd en kanske 18
årig och ganska vacker flicka, men så flunsig och smutsig att jag såg
bort när jag såg henne. Öfriga qvinnor jag här sett på gatorna hade
alla samma finhet och lätthet, samma retande behag, ehuru ej det minsta
sköna eller grant klädda, tvärtom helt simpla och vanliga, trippande på
de nerregnade gatorna och lyftande helt ogeneradt upp kjortlarne ända
till knäet. Man ser dem äfven mycket såsom säljerskor i magazinerna,
som äro splendida och granna, öfverträffande de Petersburgska; der
förekomma de mig ofta så förförande att jag ej tordes gå dit för att
handla, ty jag hade visst ej kunnat neka att köpa hvad helst säljerskan
bjudit ut åt mig. Vid hemkomsten hade jag tillfälle att se huru
gatpojkarne här behandlade en drucken gammal qvinna, som helt oskyldigt
tycktes gå fram och njuta af sitt rus, men hastigt blef omringad af en
hop tjufpojkar som kastade på henne all möjlig smuts från gatorna och
rännstenarne; detta fann jag vara alldeles icke vackert gjordt af de
annars så artiga Fransmännen. Bättre är då gatpojkarnes i Hamburg sätt
att gäckas med de druckna, att nemligen illistigt under en oupphörlig
sång af: "bringet dat svine to svinemark hin", föra dem omkring tills
de slutligen få dem ända fram till svintorget och der lemna dem i fred.
Men fylla och rus lär i fransmännens ögon vara något ansenligt fulare
än i Tyskarnes.
(Ur bref till enkefru Wallin.)
Onsdagen den 23 upptogs af visitation af våra saker, som här är mycket
sträng, och viserandet af våra pass, och när vi voro färdiga dermed var
det för sent att tänka på affärd denna dag. Ehuru vädret var fult gick
jag dock ut med en Wienare, som varit min reskamrat hit på ångfartyget
och händelsevis kom att bo i samma rum med mig på värdshuset der vi
togo in i Havre, emedan der då ej funnos flera rum lediga. Staden
har det vackraste läge man kan tänka sig: på ena sidan det stora
öppna vida hafvet, på den andra en vik deraf i hvilken Seine-floden
faller med en stor, vid mynning, stränderna rundtomkring med mycket
höga sluttningar, ofvantill betäckta med skog eller annan grönska, så
småningom sänkande sig till närmare vattnet, hvari de slutligen brant
stups ner och visa en sandmur, som säkert af vattnets och stormens ras
deremot erhållit ett fullkomligt utseende af fästningsmur. Sådan var
äfven hela den långa stranden af Normandiet, längs hvilken vi seglade,
och tycktes vara en af naturen bildad fästning mot England, som syntes
på andra sidan; men det sednare med sitt Dover förekom mig dock högre.
Isynnerhet gladde jag mig tisdagsaftonen, då jag midnattstid stod på
däcket och i det vackraste väder under en stjernklar himmel betraktade
det i kölvattnet af vårt fartyg perlgnistrande hafvet, till höger
tvenne båkar som lyste från England, till venster tvenne blinkfyrar
från Frankrike och ofvanom mig de tindrande stjernorna, bland hvilka
tvenne lyste framför de andra, nemligen nordens och söderns stjernor.
Men till Havre igen -- sjelfva den egentliga staden, som ej är särdeles
stor, ligger i djupet af en sådan sluttande Normandisk strand,
genomskuren af kanaler fulla med skepp och fartyg från alla verldens
ändar, hvilka man här har det sällsamma nöjet att se ligga än i fullt
vatten, än på torra landet. Här är nemligen stark ebb och flod, så att
vattnet hvarje sjette timma faller ut och fyller sig igen. Ehuru jag
var beredd derpå och redan i Hamburg sett dylikt, ehuru i ringa grad,
var jag dock högeligen förundrad då jag om morgonen steg upp och genom
fönstret, som vette utåt hamnen, tittade ut och såg fartygen ligga i
gyttjan så att kölen syntes; men hvad än mer roade mig voro pojkarne
och gubbarne och gummorna, som stego och trampade omkring till knäs
i den djupa gyttjan för att söka skatter som möjligen förlorats i
den. Derunder hemtade den här så kallade _la bonne_, det vill säga
qvinnan som städar rummen, in mitt kaffe, som här och öfverhufvud
öfverallt i Frankrike smakar helt annorlunda och tusendefalt bättre än
annorstädes, der jag haft tillfälle att smaka det; jag har redan här
fått en försmak af det äkta Mokka-kaffet och blifvit en stor älskare
af detsamma. Thé, som hemma var min älsklingsdryck och hvarförutan jag
nästan tyckte mig ej en enda afton kunna somna lugnt, har jag sedan
jag lemnat Hamburg, der man fick ett utmärkt godt thé, druckit blott
tvenne gånger i Frankrike; den ena gången första aftonen i Havre,
emedan vädret var så ruskigt och regnigt, den andra just nu i Lyon der
vädret är fullkomligen lika fult och emedan jag just skrifver till er
på en stund, då j troligen sitten vid ert trefliga thébord. Jag sitter
nu i en liten kammare, hvars enda fönster vetter utåt en gård, jemt
så stor och bred att jag med utsträckta armar räcker från ena ändan
till den andra. Fönstret, så stort det ock i sjelfva rummet ser ut att
vara, är sålunda nära omslutet af trenne 4 våningar högt sig sträckande
väggar, och som det är i andra våningen får jag titta högt upp, för att
få se en liten fyrkantig bit af den tjockt molnbetäckta och regnande,
men dock litet ljusgifvande himmelen. Den öfriga delen af rummet
är upptagen af en stor säng med gardiner, som kunde rymma minst 4
personer. Med största nöd har jag kunnat hala ett litet bord fram, för
att skrifva detta bref på och äta min middag kl. 6. Derefter ville jag
smaka på théet här och beställde mig det. Så hemtades mig en kanna och
en skål, ty här dricker man théet, såväl som oftast kaffet, ur en skål
eller spilkum, just sådan ungefär som vi bruka hemma till såsskål, och
dertill får man en stor matsked för att röra om sockret. Men i ordning
med frågorna -- jag var vid Havre. Så fult och småttregnande vädret än
var den dag jag låg der öfver, kunde jag ej hålla mig från att gå och
simma i Nordsjön. Vädret var från hafvet och vågorna vräkte in höga mot
stranden, der badinrättningen var, och vattnet hade en bitter stark
sälta, hvars make jag alldrig än kännt och hvarmed vårt vatten på långt
när ej kan jemföras, och som jag sedan mest hela dagen efteråt tyckte
mig känna i kroppen. Men hvad som mest förundrade mig och säkert äfven
mest skall förundra och kanske skrämma er, var att i detta oändliga tal
af badare, som der voro, fruntimmer och herrar badade i öppna sjön om
hvarannan. Hvar och en klädde sig uti ett litet numreradt, för hvar och
en enskilt bestämdt skjul på stranden, ett godt stycke från vattnet,
emedan floden annars skulle föra bort det, och derifrån spatserade man
helt tranqvilt ut på smala plankbroar i hafvet, sålunda att längs den
långa stranden först en viss terrain är bestämd för herrar, omedelbart
derintill en för fruntimmer, närmast derinvid åter en för herrar och
derbredvid en åter för damer, så att de råkas pêle mêle uti vattnet om
de vilja. Dock bör härvid märkas att fruntimren äro uti en fullständig
badekostym, täckta från hufvud till fot så att blott ansigtet synes.
Det förstås att med denna kostym coquetteras lika mycket om ej mera
än vanligt, och jag såg ett närmast mig badande fruntimmer, som var
kostymeradt à la Turque och så intagande vackert, som någonsin en najad
eller sjönymf kunnat vara. Äfven forstås af sig sjelft att herrarne ha
simbyxor, som fås vid ingången till badinrättningen. Efter badet gick
jag och spatserade omkring. Den sluttning, i hvars slut den egentliga
staden och hamnen äro belägna, är upptagen af en förstad eller villor
eller hvad det månde vara, nog af den är fullbyggd med vackra stenhus,
hvart och ett omgifvet af en trädgård; deremellan gå gator slingrande
sig uppåt, emedan de blefve för branta om de gingo rakt upp ända
till den högsta toppen, som utgör en stor vidsträckt flacka med den
härligaste utsigt öfver hela trakten. Hvarthelst man härifrån ser, är
allt skönt: hafvet utan land framföre, sluttningen med sina vackra
villor och trädgårdar nedanför, samt staden med sina kanaler fulla med
skepp; längre bort på samma sida den stora djupt in i landet gående
hafsviken, på hvars ena sida Seinen faller ut, medan den på de andra är
omgifven af fästningslika stränder; på fastlandssidan utsigten öfver
Normandies rika fält med der kringströdda hjordar. Detta var åtminstone
för mig bland det vackraste jag sett. Men anblicken från staden af den
terasslikt sig höjande sluttningen var ej heller sämre, öfverhufvud
var Havre i alla afseenden en stad som behagade mig nästan mer än alla
andra dem jag hittills sett. Jag tyckte mig alltför gerna vilja här
tillbringa några veckor af en vacker sommar; men dertill kan framdeles
bli tid, nu var det ej. Den 24 således om morgonen gingo vi om bord
på ett litet ångfartyg allt ännu under mulet väder och stark blåst,
som häfde höga vågor in i hamnen derifrån vi gingo ut. Roligt var det
isynnerhet att se när vi just hunnit ur hamnen, der vågorna dock bröto
sig något i sin styrka, ut på flackan der hela Nordsjön låg på och gaf
fartyget en knuff, så att alla passagerare som tagit sina stolar och
satt sig i ordning, hvar och en i sin krets att njuta af färden och
sällskapet, blefvo kastade huller om buller från sina platser, under
skrik af barnen och stort tumult bland alla. Dock voro vi snart inne på
Seine-floden, der gick ingen sjö och ehuru stormen brusade kring dess
höga stränder hann den dock ej dess vatten. Småningom hade nu äfven
blåsten jagat bort molnen och klarat himmeln, så att vi i det vackraste
väder gjorde den vackra färden Seine uppföre. Stränderna bibehöllo i
början och långt uppåt sin hafsnatur, sådana de voro längs Normandies
kust, höga och med brant sluttning stupande ner i floden, men derunder
till största delen gröna och antingen skogbevuxna eller odlade till
åkerfält och afdelade med små alléer eller rader af trän, som bildade
gärdesgårdar och gingo ända ut i flodvattnet. Den andra sidan af floden
var deremot jemnare, dock äfven den här och der afbruten af höjder, och
det vanligen så, att der den ena stranden var hög var den andra något
lägre och tvärtom. Dessa höjder voro inga egentliga berg, utan tror
jag, hårdnad och liksom sten blifven sand. Floden afdelades som oftast
af små holmar med långt ut i vattnet utskjutande rik grönska med träd
och buskar, som hängde ut öfver vattnet. Ju högre upp vi kommo aftogo
småningom höjderna och trakten blef mera landtlig, men äfven nu allt
lika intagande. Passagerare funnos om bord till ett stort tal kanske
öfver 100, deribland flera Engelska familjer, hvaraf isynnerhet tvenne
små barn, kanske om 10 år, en gosse och en flicka, isynnerhet roade
mig. När alla andra barn skreko och föllo omkull vid den första skarpa
stöten vi fingo i hamnen, och flera gamla personer lågo sjösjuka och
ömkliga, gingo de raskt omkring och sjöngo en Engelsk sjömansvisa.
Mången rolig och munter scen såg man här bland den stora folkhopen. Men
det bästa var att ingen generade sig, hvar och en tog fram sitt lilla
matknyte eller sitt Franska bröd eller ostbit eller hvad helst han
tagit med sig och sparade så in hvad kosthållaren annars hade förtjent
öfverhufvud gjorde den vackra trakten, (hvilken såsom jag sedan hörde
af vidtberesta Fransoser, skall vara nästan obestridligt den vackraste
i deras land) det roliga och mångblandade sällskapet och det vackra
vädret, denna färd för mig bland de angenämaste jag gjort. Hvad jag
saknade och isynnerhet här saknade, var någon god vän och reskamrat
af mina landsmän. Men alltid skall något fattas. Middagstiden efter
omkring 8 timmars färd framkommo vi till Rouen, der tiden ej medgaf oss
annat än att äta en hastig middag och i förbigående betrakta den såsom
skönast i hela Frankrike ansedda gamla kathedralkyrkan.
Dagb. Aug. 24.
Bittida om morgonen kl. 6 gingo vi om bord på ångpakettbåten _La
Seine_. Vädret var väl ej numera regnigt, men luften var tjock och
blåsten stark. I stort sällskap af minst 100 personer gingo vi af.
I kanalen var ännu temmeligen lugnt, så att hvar och en såg nyter
ut och lagade sin stol i ordning och satte sig; men vi hade knappt
hunnit ur hamnen förrän en stor sjö kom vräkandes på oss från sidan
och rutsch! alla stolar vräktes omkull med dem som så behagligt tagit
sin plats på dem, och barnen började skrika och fruntimren visade
förskräckta miner. Emellertid gick kaptenen, som såg barsk ut, och
skrek och kommenderade och vi gingo så småningom framåt till Seinens
stora ståtliga mynning, som dock är omkring en half eller hel timmas
väg ifrån Havre. Unden denna färd, som verkligen gick i hög sjö, blefvo
många sjuka, både karlar och qvinnor, och spydde rätt hjertligt öfver
bord samt på däck, och lågo bleka glömmande all etikett i egna och
andras spyor. Spektaklet var löjligt, isynnerhet första stöten, då
alla rullade omkull. Snart kommo vi in i Seinen: här gick lugnare sjö
och alla repade mod och drucko ett glas sockervatten, för att skölja
ner den bäska smaken och ställde sig i ordning att betrakta landet,
som äfven nu längs floden bibehöll lynnet af Normandies strand emot
hafvet, blott att det här var mera odladt och sandhöjdens sluttningar
bevexta med buskar och småskog. Samma karakter behöllo stränderna
ända fram till Rouen. De voro i allmänhet de vackraste jag sett och
jag vet intet, som mer kunde fordras, om ej verkliga granitberg; ty
sådana voro alldeles ej att finnas här. För öfrigt ansenliga höjder,
som sänkte sig än brantare, än mera sluttande till de rikaste och mest
odlade dälder, i hvilka ofta låg en by eller liten stad, här och der
på höjderna ruiner efter gamla slott; floden var fullsatt med holmar,
dels mindre, dels större, som åter af små kanaler voro afdelade i små
holmar, alla med den yppigaste vegetation, som gick ända ner i vattnet.
Det egna tyckte jag mig bemärka med stränderna att de turvis omvexlade
i karakter, än var den ena hög och den andra deremot stående låg, än
åter tvärtom. Också skall Seine-floden, såsom jag sedermera hörde
af en vidtberest Fransos, vara den vackraste och i allmänhet denna
trakt den skönaste i Frankrike. Men det var svårt att veta hvart man
hellre skulle se, på den sköna naturen omkring oss, eller den sköna
naturen om bord. Mina ögon hade genast i början fallit på ett sällskap
fruntimmer, bland hvilka en var en verklig skönhet. De voro fyra, af
hvilka hvar och en hade sitt barn och hela sällskapet blott en man,
som såg ovanligt human ut. Jag kunde ej begripa att de skulle vara
Fransyskor, ty dertill voro de mig ändå för fina och eteriska. Jag gick
närmare och hörde verkligen till min glädje att tvenne af barnen, en
gosse och en flicka af kanske 4 år (de tvenne andra barnen lågo ännu i
sina mödrars famnar), glada gingo omkring på det temmeligen ostadiga
däcket och sjöngo: "merrily of the waves we go", under det att några
Franska barn, deribland en för öfrigt den raskaste 4 årige gosse, låg
i pappas famn och halfgret; ty ehuru vädret hade klarnat upp till en
skön och vacker dag, kommo dock ideligen starka och häftiga byar från
höjderna, som ofta vräkte vår ångbåt åt sidan. Flere andra grupper af
muntra och glammande, halft skrålande Fransoser och Fransyskor och af
lugna, tysta Engelsmän och Engelskor suto omkring på däcket och togo
fram sina matpåsar helt ogenerade för dem som möjligen hade lust att
gapa på dem. Bland passagerarne voro mest Engelsmän, bland hvilka af
akter-passagerarne en familj med 2 gossar och 2 flickor, det ena paret
skarpt brunett, det andra fullkomligen blondt, som utomordentligt
behagade mig och hade skarpt markerade Engelska eller Skottska ansigten
af omkring 15 år. I jemförelse med de Engelskor jag här såg, förlorade
sig dock mycket Fransyskorna. Allt detta gaf anledning till mycket
gapande för mig och jag visste ofta ej hvart jag skulle titta och vända
mig, så att de 6 timmar, vi voro på väg, förgingo nästan utan att jag
pratade eller meddelade mig med någon, såsom en kort stund. Fartyget
var i allo elegant och väl inredt, besättningen hygglig och artig; men
kosthållaren, hos hvilken jag tog en beefstek för en franc, var dyr.
Hela farten var i det hela taget den angenämaste jag gjort i min tid,
blott jag hade haft någon menniska som jag kunnat prata med; men mina
tvenne reskamrater, en handsk makare från Wien och en paraply makare
från Köpenhamn, till börden en Fransos eller såsom jag hellre tror en
Jude, voro mig alltför heterogena. Dock Wienaren var en godmodig Tysk
och treflig nog, men passade mig ej. Middagstiden kommo vi till Rouen,
bestyrde genast om våra sakers framskaffande till jernvägen och gingo
så att bese den stora kathedralen, hvilken vi nu hunno blott utvändigt