Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 10

dragna sablar. Längre ned i rad med dessa stod militär, först musiken,
sedan soldaterna i en rad ända ner till andra porten af moskégården,
som går ut åt stora torget. Emellan dessa båda rader fördes sultanens
och de förnämsta embetsmännens hästar omkring i en krets. De voro
vackra och smidiga, ej så stora och klumpiga som de Tyska, utan små
och vid första påseendet utan någonting annat utmärkt än deras rede,
sadel och schabrak, som voro rikt broderade med guld. Isynnerhet var
sultanens egen häst vacker, alldeles hvit med guldstickadt schabrak
och stigböglar af guld. På hufvudtrappan upp till moskén stod en stor
skara folk, på den ena blott män, på den andra qvinnor, hvilka gåfvo
en högst egen anblick med sina hvita slöjor öfver ansigtet. Vi hade
något mer än en half timma haft tid att betrakta denna brokiga samling,
då slutligen sultanens häst fördes upp i den enkom derföre uppförda
förstugan, och en ceremonimästare uppställde den närmast derintill
befintliga lifvakten man mot man, samt högsta militärpaschan kom och
ordnade soldaterna. Kort derpå utkom sultanen ridande på sin hingst
emellan de nu ordnade raderna, hvarvid musiken spelade upp en marsch,
men för öfrigt just ingen ceremoni visades. Det samlade folket gaf ej
något tecken, intet hurra eller annan vördnadsbetygelse. Sultanen,
ensam af alla till häst, red långsamt fram steg för steg, följd i lika
långsam marsch af militären och folket till fots. Sedan gick tåget på
samma sätt genom de förnämsta gator till seraljen. Här var äfven på
ömse sidor militär uppställd och på några ställen äfven musikcorpser,
som stämde upp då sultanen nalkades. Men som gatorna, ehuru troligen
de förnämsta i staden, voro smala, var trängseln stor. Vakter voro
uppställda vid öppningen till hvarje tvärgata och öfverhufvud god
ordning iakttagen i allt. Fjesk och springande tåltes ej och då vi
några gånger började för mycket skynda, för att hinna hufvudpunkten
af tåget, var genast någon officer tillhands som hyssjade åt oss
och hejdade vår fart. Det hela var vackert och värdigt, utan prål
och fjesk, men dock högtidligt. Sultanen sjelf är en ung man med
särdeles milda drag, utan något markeradt Turkiskt eller österländskt
i sitt ansigte, med något blek och sjuklig färg. Hans klädedrägt
var utomordentligt enkel: en blå slängkappa med någorlunda rikt
guldbroderad ståndkrage och en vanlig röd Turk- eller Grekmössa, lik
den simplaste soldats. De kläder han bar under kappan kunde jag ej se,
men jag tyckte det rar Europeisk drägt med vanliga långa byxor. Så
är äfven militärens uniform högst enkel, surtouter för officerarne,
jackor för soldaterna och röda mössor för alla embetsmän, tror jag,
gemensamt samt utan någon turban. Men tydligt synes att Turkarne ännu
ej hunnit vänja sig vid sina nya kläder; man kan ej just se något
ömkligare än en Turkisk soldat i snäft åtsittande byxor och sin lilla
tröja, som slår tusende bucklor på ryggen, utan skägg och utan turban,
oftast med hasiga skor och slarfviga strumpor. Äfvenså tyckas ej heller
officerarne ännu vara vana vid sin uniform, de se flata och tvungna ut,
som en hund den man huggit svansen af. Med största hygglighet bemötte
man oss och vi sluppo igenom till och med der Turkarne ej kommo fram.
Det hela behagade mig och oss båda särdeles. Sedermera besågo vi det
nya, under byggnad varande Ryska palatset, som obestridligt blir den
praktfullaste byggnad i hela Konstantinopel, och är byggdt på en plats
som öfverskådar allt. En utomordentligt rolig och glad ung Grek förde
oss här omkring, hvars harmlösa och barnsliga glädje jag aldrig sett
maken till.
Dec. 2.
Voro åter uppe i staden och träffade hos Pisani trenne andra
Finska kaptener, som ankommit från Odessa. Desse voro: Hillström,
förande _Hesperus_ från Gamla karleby, Nylund förande _John Bull_,
sjelf liknande något en John Bull, och Blanksvärd, förande briggen
_Victoria_. Vi åto alla 5 Finnar tillsammans hos Dattelbaum, den
sjette, Hyrén, orkade ej ut för sjukdom. Derefter begåfvo vi oss alla,
så när som på Blanksvärd, om bord, först på en liten stund till John
Bull, sedan till Hesperus, der vi blefvo sittande, spelte trädkarl och
drucko toddy, blandadt med vin och champagne. Detta var säkert sista
gången på lång tid jag kommer att vara i så stort sällskap Finnar.
Härvid hade jag vid färden det nöjet att se det nya palatset Dulma
Baghtje, som tycktes mig vara det vackraste af alla härvarande Turkiska.
Dec. 3.
Mådde ej just väl efter gårdagens kalas, hvarföre jag sof mest hela
förmiddagen. Straxt på eftermiddagen kom till oss den Preussiska
kaptenen, som låg med sin brigg straxt under oss. Han var något fnuskig
och pjunkig, som vanligen hans landsmän, och det var mera tråkigt hela
aftonen. Äfven smakade mig hvarken toddyt eller theet eller någonting.
Han for dock temmeligen bittida bort och vi lagade oss i god tid till
sängs.
Dec. 4.
Foro opp i fult väder på Skutarisidan; gingo genom denna stad, som var
nästan litet proprare och snyggare än Stambol, men för öfrigt bestående
af dylika trädkojor. Härifrån läto vi sätta oss öfver till Galata,
förda af en högst rolig kaikschi, en medelåldrig man med fint grått
skägg, hvilken liksom alla Turkar var högst frikostig på sitt _Eh_,
hvarmed Turkarne ofta tyckas föra hela samtal. Sedan vi kommit öfver
gingo vi upp till kansliet, för att höra efter posten, som skulle komma
med Ryska ångbåten; men den var ännu ej kommen. Grälade sedan en stund
med Hyrén i religionssaker, hvari han tyckes vara något vriden; åto
sedan middag på vårt vanliga hotel och foro derefter tillbaka om bord
efter en högst tråkigt tillbragt dag. Då fingo vi åter en högst rolig
roddare, med hvilken vi skrattade mycket. Det var godt att åter komma
om bord och få värma sig framför kaminen, ty jag hade frusit hela dagen
värre än hemma hos oss.
Dec. 5.
Lågo hela dagen om bord i högst fult väder, så att jag på hela tiden
nästan ej alls var uppe på däck. Jag började i dag ett bref hem till
_Conradi_. (Utdrag ur detsamma ofvan; Detta bref är förut tryckt i
Helsingfors Tidningar 1844 N:o 15, 17.)
Dec. 6.
Foro upp till staden på Stambolssidan igen och gingo fram ända till
bron, som går öfver hamnen; passerade den och hade nu den vackra
utsigten af örlogshamnen och det höga land som begränsar den åt NO.
Skeppen voro aftacklade till största delen, men sågo dock bättre ut än
jag väntat. Sedermera gingo vi upp och jag fick nu höra att ångfartygen
i morgon skulle gå till Egypten. Som jag nu egentligen hade ingenting
att uträtta här och äfven vädret vaf så fult, att man föga kunde röra
sig ute på de smutsiga gatorna, beslöt jag att resa af, hörde mig
derföre om hos ångbåtsdirectionen, men uppsköt dock afgörandet till
följande dagen. Vi hade vid genomvandringen genom Stambol kommit förbi
ett bibliothek, der jag på Arabiska frågade om vi kunde komma in. Med
den största välvilja bjöd man oss in, men som jag hade hällor och ej
kunde få mina skor af mig, fick det bli om intet. Mannen frågade mig
dock på Turkiska, ty han tycktes ej kunna mycket Arabiska, hvad för
böcker jag önskade, och då jag i hast först kom på Beidavi och Hariri,
ropade han in åt bibliothekarien, som sade att de funnos, men fordrade
nödvändigt att vi skulle ta af oss skorna för att slippa in.
Dec. 7.
Vi hade aftonen förut knappt hunnit till sängs, så blåste upp en liten
SV kultje. Ankaret lyftades och vi seglade några kabellängder fram, då
det åter lugnade af och vi måste låta ankaret gå igen. Men om morgonen
blåste upp en friskare NV, hvarföre vi åter gåfvo oss till segels. Nu
var afskedets timma. Wiklund var så verkligen hygglig att han ej tog
någonting af mig för passagen. Honom, hans treflighet och ovanliga
karladuglighet torde jag länge komma att sakna, och aldrig skall jag
glömma den. Han satte mig om bord i förbifarten på ett i vägen liggande
Svenskt fartyg, derifrån jag med en kaik gick i land. Denne roddare
var åter högst treflig; då han hörde mig yttra några Arabiska ord, tog
han mig för en Arab, var särdeles belåten, och sade mig i förbifarten
namnen på alla hus och ställen äfvensom de Turkiska namnen på allehanda
saker; när jag gaf honom en half piaster mer än han begärde, blef
han särdeles glad och artig och öfverhopade mig med sina Turkiska
artigheter, som han oändligt många gånger upprepade. Sedan gick jag
upp, köpte mig ett Turkiskt bälte och en Turkisk väst och besörjde ett
och annat, tog billet till ångfartyget &c. Åt sedan middag med Hyrén,
som i dag kom ut, och begaf mig redan klockan 3 om bord. Här väntade
jag nu, gick omkring och hade oändligen tråkigt ända till kl. 6, då
slutligen ankaret lyftades.


II. Afdelningen.
Alexandria. 1843-1844.

Dagb. Dec. 7.
Med ångfartyget _Mentor_ lemnade jag nu Konstantinopel för att afgå
till Smyrna. Bland sällskapet på ångfartyget kom jag i samtal med en
Turkisk militär. De voro 3, nemligen en officer och 2 underofficerare
eller något dylikt. De tycktes förpläga sig väl med någonting ur en
flaska, och officeraren såg under hela tiden röd och uppblåst ut;
den ena af de andra, som jag kom ihop med, tycktes äfven vara något
uppspelt. Jag hade nemligen redan på denna korta tid brutit sönder 3
Turkiska piphufvuden, som jag köpt för resan, och började nu köpslaga
med honom att få ett af hans. Han sålde mig äfven ett och så formerades
först vår bekantskap. Han började examinera mig i Arabiskan, den han
sjelf kände allsintet; men med sin orientaliska vishet kunde han ej
heller tåla att jag skulle känna något af den, hvarföre han som oftast
lät mig höra sitt _Eh!_ och visade mig roliga miner. Slutligen gaf jag
mig till sängs. Men sängen var utomordentligt dålig och bestod af en
större trädstol; ty jag hade, kan tänka för att spara, tagit tredje
platsen. Jag frös och led förskräckligt hela natten, och det var en af
de värsta jag haft.
Dec. 8.
Passerade om morgonen Gallipoli och Dardanellerna. Här bytte jag om
plats och tog en af andra klassen samt mådde derefter väl på hela
resan. Franska sjömän, som jag nu åter haft tillfälle att betrakta,
förekomma mig jemförelsevis dåliga och det är en förargelse att se huru
de med cigarren i mun stå till stor mängd vid en ända och hala. Men
det är "la liberté". Nu isynnerhet, sedan jag mera sett af vårt Finska
sjöväsende och våra raska Finska sjömän, finner jag Fransoserna lama;
de hafva ej rätt allvare med sitt arbete till sjöss, ty under det de
äro sysselsatta med något, kunna de ej låta bli att spela hvarandra
puts och streck; ej heller äro de tröga att svara då kaptenen eller
någon officer hutar åt dem, och ofta kunna matroserna visa sig lika
arga och barska som han. Så skola äfven de Engelska sjömännen vara och
kaptenen skall ofta vara illa hållen med sitt folk. Hos oss är ej alls
värdt att mucka och derföre, jemte folkets duglighet, torde ingenstädes
sjöväsendet vara så godt som hos oss. Det tycktes råda mycken huldhet
och ett enkelt godt förstånd mellan kapten och besättning på den lilla
Norrska skonert, som var i vårt sällskap; der var ej så strängt som hos
oss. Men af allt hvad jag sett var ordningen bäst på vår brigg.
Dec. 9.
Kastade ankar om morgonen kl. 8 utanför Smyrna. Anblicken af staden var
mig behaglig och vacker. På några af de höga vulkanlika berg, som på
alla sidor omge den, syntes snö och vädret var öfverhufvud kallare än
jag här väntat. Äfven denna stad har utseende af en amfitheater, dock
är höjningen ej särdeles betydlig, men bergen, som synas rundt omkring
åt alla sidor och uppstiga i betydliga sluttningar, komplettera hvad
som brister. För öfrigt har staden ett snyggt och vackert utseende från
hamnen, som i och för sig nästan utgör en liten sjö, på alla sidor
omsluten, af höga berg och öppnande sig i vester med ett helt smalt
sund, såsom det inifrån tycktes. Jag hade sofvit då vi kommo in, så att
jag gick förlustig anblicken af Mitylene och inloppet hit. Så snart jag
ätit frukost om bord och putsat mig så godt sig göra lät, for jag upp
i staden med en kaik och begaf mig genast till Ryska konsulatet. Här
träffade jag på kansliet en Tysk, som i 14 år hade varit i orienten
i Rysk tjenst, sedan han gjort sin kurs vid orientaliska institutet
i Petersburg. Då han af mitt pass sett att jag var orientalist, som
han behagade kalla mig, började han berätta allehanda saker om sig
sjelf, var ganska artig och bad mig följa sig hem för att se hans
mynt- och manuscriptsamling, den han under dessa år hade samlat här
och på andra ställen af Levanten. Båda hans samlingar förekommo mig
ock ganska vackra och förtjenstfulla; hans artighet och hygglighet var
utomordentlig. Bland annat visade han mig en Turkisk öfversättning
af _Schah-Nameh_, som varit full af målningar, men hvilka blifvit
bortklippta och ersatta af marmoreradt papper. Likaledes ett exemplar
af _Hariri_ med målningar, som var kuriöst; men tiden var så kort att
jag blott i största hast fick tillfälle att genomögna så väl det ena
som det andra. Han anmälde mig äfven hos konsuln, en Rysse vid namn
Ivanoff, som äfven talte Tyska och emottog mig med utsökt artighet. Han
hade varit länge i Brasilien och annorstädes, var nu general konsul här
och ägde, som hans sekreter Jaba sade, en utmärkt samling af Grekiska
mynt. Båda två erbjödo sig att om möjligt på allt sätt vara mig till
gagn i de transactioner och relationer jag möjligen härigenom kunde
komma att ha med mitt hemland, och visade mig åtminstone i orden all
vänlighet, mer än jag kunde begära och hoppas. Jaba och en hans kollega
gåfvo mig äfven bref till Alexandria och Kairo. Sedermera började jag
min tour i staden, vandrade först genom Frankernas qvarter, som var
utomordentligt snyggt och vackert med trädgårdar mest vid hvart hus, i
hvilka vinrankor och orangeträd stodo ännu fulla med frukt, ehuru med
vissnade blad. Sjelfva byggnadssättet var hufvudsakligen Venetianskt:
marmorn icke sparad. Sedan vandrade jag genom Grekernas stadsdel,
som gaf föga efter den förra: gatorna ganska breda och snygga, husen
likaledes. Mer än någorstädes såg jag här vackra qvinnor, alla mörka
och med skarpa drag, som åtminstone för ögonblicket intogo. Så voro
äfven barnen vackra och raska. Vandrade genom bazaren och Turkarnes
qvarter. Allt visade här större rikedom än i Stambol, folket var rikare
klädt och såg gladare och mera välmående ut, äfvensom i sjelfva bodarne
syntes större förråder. Här såg jag äfven stora kamelkaravaner, som
vandrade genom bazaren. Likaledes betraktade jag några karavanserai
och några vackra moskéer. Utanför en af dem var en stor hop barn, som
under det jag läste inscriptionerna, sprungo omkring mig, gjorde gäck
och kallade mig _jehodi_ samt slutligen började kasta stenar på mig.
Jag låddes om ingenting, utan gick i sakta mak bort. Vandrade hit
och dit omkring i staden och allt behagade mig utomordentligt. Allt
var renare och snyggare än man möjligen kan vänta i en orientalisk
stad. Största delen invånare tycktes nästan bestå af Greker, dock
syntes äfven mycket Turkar och äfvenledes Araber, hvilka torde hafva
varit resande. Turkiska qvinnorna tycktes här hafva tagit sig nästan
större frihet än i Stambol, så att de här hade sitt ansigte mindre
betäckt än der; ehuru åter de som voro beslöjade, här buro en alldeles
tät slöja ända ner öfver näsan. Sedan jag vandrat mest hela dagen
och druckit tvenne gånger kaffe på Turkiska kaffehus, åt jag middag
hos en Italienare, drack en butelj Cypervin för omkring 2 rub. b:co
tillsammans, hvilket jag tyckte vara någorlunda dyrt, och for sedan om
bord. Här träffade jag bland nya passagerare en gammal Arabisk gubbe
från Kairo, som då jag stannade och betraktade honom och hans kaljan,
med den största välvilja och artighet bjöd mig munstycket till sin
pipa. Sedan suto vi länge på däcket der han hade sin plats och pratade,
och han intog mig på det högsta genom sin välvilja. Han var den första
egentliga Arabiska bekantskap jag gjort på min resa. I hamnen lågo 2
Österrikiska och ett Franskt örlogsfartyg. Från ett af de förra hördes
om morgon och afton musik som var god. Man hörde att det var Italienare
eller Tyskar. Roligt var det att efter all den dåliga musik jag hört
i Frankrike och Konstantinopel, åter få höra några rena ljud. Jaba,
hofråd och sekreterare hos konsuln bär, som emottagit mig med så mycken
artighet, sade sig med stor kärlek ha laggt sig på orientalia. Dock
tycktes det allt vara mera på Tyskt vis, mer för att briljera än af
sann inre lust. Så tycktes äfven hans samlingar vara gjorda, dem han
genom lyckliga omständigheter och lyckträffar fått för ringa pris. En
stor del af sina bästa manuscripter sade han sig ha fått i Salonichi
af en kadis son, i hvars händer de kommit genom arf som gått från far
och farfar och längre bort. Han sjelf råkade ej ha någon lust för
studier, utan mera för dricka, och så hade Jaba fått en hel kista full
för några flaskor rum. Jaba låtsade vara en lärd samt ville gälla för
stor kännare af orientens historia och språk, sade sig färdigt tala de
3 Musulmanska hufvudspråken och hafva studerat dem grundligt. Dock fick
jag anledning tro ej allt vara så grundligt som han sjelf ville inbilla
mig. Emellertid vore det önskligt att alla tjenstemän i orienten i
Europeisk tjenst skulle ha samma ifver som han. Jag frågade honom om
han hade sig någonting bekant om den Finska koloni, hvilken Gottlund
anmodat mig efterfråga; men deraf hade han aldrig hört eller erfarit
något alls. Dock lofvade han på min anmodan höra efter och underrätta
mig derom. För öfrigt hade han den vanliga Tyska fjeskigheten; var gift
här och hade 5 barn, så att han numera ej kunde göra några uppoffringar
för inköp af orientalia, äfvensom hans mycket upptagna tid ej tillät
honom att ge bort något på studium deraf; men en "Herzenschmerz" skulle
det kosta honom att sälja något af hvad han samlat. Så upptagen han var
och ehuru han slitit sig lös just från sitt arbete i kansliet, kunde
han dock ej underlåta att visa mig hemma hos sig allt hvad han ansåg
rarast och bäst, och tycktes finna sig ganska lycklig och belåten öfver
det beröm jag sökte utösa öfver hans förträffliga samlingar samt hans
stora nit för vetenskapen. En hans kollega på kansliet, som gaf mig
brefvet till Kairo, var honom temmeligen lik. De talte dock begge väl
Turkiska med en högst rolig Turkgubbe, som kom dit och klagade att han
blifvit på något sätt bedragen. Han var högst liflig i sitt tal och
sina gester, med ett visst lugn och en viss värdighet som saknas hos de
lifliga Ryssarne och Fransmännen.
Dec. 10.
Lyftade ankar om morgonen kl. omkring 8 och begåfvo oss från Smyrna.
Stränderna rundtomkring hade samma utseende af lavaberg, voro väl
odlade och öfverhufvud vackra, här och der syntes byar. Af alla
städer hitåt behagade mig Smyrna mest. Dess folk tycktes raskare och
friare, mera vanda vid Européer. Husen hade ej heller det koj-lika
usla utseende som i Stambol, ej heller folket det tiggarlika. Sedan
vi kommit ut till sjöss, lade jag mig och sof ända till 1/2 4, då
jag steg upp och såg mig vara midt emellan öar och skär med Asiens
fasta land till venster. Vi passerade så fram mellan Cykladerna och
Skio, der en liten stad syntes. Öarne här hade fullkomligen samma
utseende som annorstädes i Arkipelagen, kala och höga med ett visst
gråaktigt utseende. Ifrån Smyrna hade vi fått en passagerare till i
vårt kabinett, en Grek som ej just gjorde någon munter. Den tredje var
en Engelsman, som talte Franska och Italienska ganska väl, flitigt
läste i sin Church service, och i Auserwählte Schriften von de la Motte
Fouqué, hvartill han nyttjade lexikon, samt för öfrigt mycket flitigt
spatserade på däcket och drack sitt thé till frukosten, men aldrig en
droppe vin. Han var öfverhufvud en ganska tråkig man, som tycktes vilja
afskudda sig alla älskliga Engelska tokroligheter och talte sin Franska
och Italienska med ganska stor affectation. Öfverhufvud var hela färden
från Konstantinopel oändligen tråkig och jag kände nu rätt värdet af
_Active_ och min präktiga kapten Wiklund. Om aftonen i mörkret uppstod
ett litet gräl mellan en af officerarne och några unga Greker på tredje
platsen, hvarvid Grekerna betedde sig raskare och impertinentare än jag
förmodat. Vädret hade hela dagen varit vackert, ehuru ansenligt kallare
än jag väntat.
Dec. 11.
Stod bittida upp då jag hörde att ankaret föll omkring kl. 4 på
morgonen utanför _Syra_. Då det blef dager såg jag framför mig en den
vackraste stad man vill se, glänsande hvit, liksom nästan alla af
Greker uppförda. Staden går nästan i en långsträckt halfbåge längs
stranden, åt höger till uppstigande ganska starkt amfitheatraliskt.
Denna del är den nya staden, ofvanför hvilken, med en öppen plats der
emellan, höjer sig den äldre staden i form af en likbent triangel
på sluttningen af en höjd emellan tvenne andra högre sluttningar.
Den fullkomligen triangulära gamla staden slutar sig upptill i den
spetsiga vinkeln med en det hela öfverskådande kyrka. Midtemot staden
ligger en betydlig skärgård af större och mindre öar, på en af hvilka
en stor fyrbåk är upprest. Den ö på hvilken staden är byggd är den
vidsträcktaste, höjande sig i många svinryggslika sluttningar, odlade
ända upp till topparne med rika och upparbetade dälder deremellan.
Staden, sade mig en Grekisk välvillig gubbe bland passagerarne, hade
uppstått under sjelfva frihetskriget, då flyktande Greker tagit
sin tillflykt dit. Den heter _Hermopolis_, såsom hufvudsakligen en
handelsstad. Kl. omkring 8 flyttades vi på en stor bark jemte vårt
bagage från _Mentor_, som fört oss från Konstantinopel, om bord på
_Scamandre_, der allt så väl inredning som folk och annat behagade
mig mycket mera än på _Mentor_. Af alla passagerare voro vi blott 8
som kommo från _Mentor_, alla Musulmän så när som på mig och en äldre
Grekisk qvinna. Under färden på barken tycktes min Arabiska gubbe
vara litet rädd. I hamnen lågo kanske 20 till 30 medelmåttiga fartyg,
till största delen som det tycktes Grekiska, och 4 stora ångfartyg, 3
Franska och ett Österrikiskt, hvilka alla blott väntade på det 5:e,
som skulle komma från Malta. Det kom ock straxt efter middagen och
hemtade åt oss omkring 15 passagerare som skulle till Alexandria,
hvilka alla utan undantag voro Engelsmän, flere med sina hustrur.
Maken till stoj, oväsende och prejeri som Grekernas, hvilka förde
dessa passagerare från deras ångfartyg till vårt, har jag ej sett och
det gick till det otroliga, så att de för böss-skotthåll fingo betala
6, flere 7 francs. Öfverhufvud såg jag här för första gången rätt
Grekernas nu så väl bekanta bedrägeri och gemenhet; det var ömkligt
att se de tafatta Engelsmännen vara utsatta för dem och gräla och
boxas, utan att ändock slippa med mindre än att frikostigt lösa på
pungen. Kort förut hade helt anspråkslöst ankommit en ung Arab, som
jag för sådan igenkände på hans fransar omkring sin turban och på hans
mörkbruna färg. Jag tilltalade honom genast på Arabiska och blef med
den gladaste, öppnaste, leende min besvarad af honom på samma språk.
Sedan talade vi ett och hvarje och förstodo hvarandra fullkomligen.
Snart sällade sig till oss en tredje, som äfven talade Arabiska,
men ganska brytande. Denne var en Grek, som i 10 år varit bosatt i
Alexandria. När nu den första Engelsmannen, en Nordamerikanare, som
såg mycket dum ut med ett litet rödt, väl städadt och putsadt skägg
under hakan, efter tusende gräl med sin roddare, slutligen kom om bord
och man äfven här började tala om quarantaine och annat som jag ej
förstod, än mindre Amerikanaren som nästan allsicke förstod språket,
kom min unge Arab mycket beställsamt fram till honom och började till
min stora förundran tala ganska ren Engelska med honom och säga honom
hvad man sade. Sedermera erfor jag genom bref eller attestater, som
han framvisade för alla Engelsmännen, hvilka han ansatte den ena efter
den andra, att han såsom tjenare följt åtskilliga Engelsmän i Syrien
och annorstädes på resor i orienten samt af dem erhållit det högsta
loford. Af alla ankomna passagerare kom endast trenne med mig på andra
platsen, nemligen ofvannämnda Nordamerikanare och 2 Italienare, tvenne
"fratres", hvilka skulle gå såsom missionärer till Abyssinien. Med den
ena af dem, en 27 års ung vacker man, träffade jag först tillsammans
nere i vår kajuta, då jag som hastigast sprang dit ner för att stoppa
min pipa. Jag vet ej rätt huru vi först kommo i samtal, men det var
med en egen ynglinga ren öppenhet, som han berättade mig att han
och hans "confrère" voro missionärer till Abyssinien &c. Sedermera
frågade han mig, som han tagit för en Parisare, om jag vore katolik
och då han fick höra att jag var protestant, sade han sig hjertligen
ångra obetänksamheten i sitt uppförande och sin uppriktighet emot
mig. Jag tröstade honom så godt jag kunde dermed, att vi dock bekände
samma religion ehuru af olika trosbekännelser, och härmed tycktes han
ge sig tillfreds. Sedermera såg jag honom och hans confrère ligga
största delen af aftonen och läsa böner eller något dylikt ur gamla
pergamentsluntor. Dock voro de bägge två ganska älskliga unga män.
Kaptenen på det från Malta ankomna ångfartyget hade hemtat om bord
till oss ett ungt fruntimmer, som, då vi slutligen foro härifrån ut,
länge stod på däcket och genom en kikare tittade på kaptenen som
hemtat henne. Han stod i stäfven på sitt fartyg äfven med en kikare
och tittade tillbaka på henne, såsom en vår tids fullkomlige riddare i
uniform och hvit väst, med stort, tjockt, svart skägg, hvilket jag af
hjertat afundades honom. De tittade på hvarandra först öfver bord och
sedan genom alla springor och hål och nickade slutligen med en suck
ett farväl. Vår doktor om bord, en vacker man med långt ljust skägg,
stod straxt färdig vid den suckande damen, säkert för att förekomma
någon möjlig dåning. Med Nordamerikanaren började jag under måltiden
prata Engelska och vi fortsatte sedan vårt prat uppe på däck efter
maten. Så mycket jag ännu kunde få reda på honom, tänkte han färdas
längs Nilen och sedan möjligen göra en liten "step" på Arabiens eller
Afrikas kust, sedan färdas till Indien, och derifrån troligen andra
vägen hem till Amerika. Han visste af Fraconell och Himjariternas
dialekt och åtskilliga aforismer om ett och annat orientaliskt, men
var öfverhufvud tafatt i tal och svar. Bland de andra Engelsmännen
hade flera med sig sjukliga fruar, som de gingo och släpade under sina
armar och sågo tråkiga ut, så när som på en. Vägen gick länge mellan
öar, hvilka hade samma utseende som andra här i trakten, dock tycktes
de vara mera odlade och bebodda, så att man öfverallt i sluttningarna
såg framsticka vackra hvitglimmande Grekiska hus. Vi mötte under färden
flera Grek-barker, som seglade in och ut. De äro i allmänhet vackert
och mera smidigt byggda och tyckas segla väl. Så tyckas äfven Grekerna
sjelfva vara dugtiga och tilltagsna sjömän, ehuru svaga navigatörer. De
manövrera flinkt sina fartyg och sjöfolket flyger som kattor med sina
vida byxor i taklen. Till största delen ha Grekerna ett vackert manligt
utseende, men dock ser man understundom ibland dem, liksom jag i dag,
inbitna vilda och bedrägliga fysionomier. I deras manér och uppförande
synes en viss nobel hållning, utan att vara för trög eller för fjäskigt
liflig, och ej så uppblossande som man t.ex. finner Turken, då han på
något sätt blir uppspelt.
Dec. 12.
Gingo ännu hela dagen mellan öar både till styrbord och babord. En stor
ö till styrbord sade den vid bordet dejourerande officern vara Candia,
de till babord sade han ha intet namn. Kanske han ej visste bättre.
Han var en liten ung pojke, som tycktes vilja taga sig en vigtig air,
och utom denna fråga om öarne vexlades intet ord emellan oss fyra som
suto till bords; hvarföre måltiden ock var oändligen tråkig, såsom
hela dagen. Nordamerikanaren är förskräckligt tungkörd; dock har han
nu kommit på ett ämne det jag minst väntade, nemligen antiqviteter
på Malta. Han visade mig åtskilliga Sketchs, som han der tagit af
inscriptioner och byggnader och tycktes dervid visa mera intresse än
jag väntat hos honom. Han sade sig haft för afsigt att från Malta gå
till Tripoli, men ej funnit någon lägenhet. För öfrigt har han varit
vida omkring i Amerika och tyckes nu vilja besöka Afrika och några
andra roliga ställen i Asien; men Europa tyckes han ej bry sig särdeles
om. Han är en högst rolig och besynnerlig man.
Dec. 13.