Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 06

på ett simpelt värdshus, der vi i sällskap med tvenne kolbärare (som
suto och spelade kort och sågo högst trefliga ut) drucko litet vin och
åto ost; sedan gingo vi till Louvre upp i målningsgalleriet, der vi
först gingo omkring i kopparsticks- och gamla tecknings-samlingarne,
hvilka för mig ej kunde äga så särdeles stort intresse, och vidare
upp i Marinemuseum, hvarefter vi något besågo den Spanska skolan och
åtskilligt af den Nederländska.
Okt. 14.
Gick ännu litet ut, sedan jag med stort besvär fått mina saker
inpackade. Åt en ambigue med Maron och Seelig, hvartill senare kom
den Hamburgermålare som vi i går aftons träffat på caféet; men hela
måltiden var tråkig. Sedan den blifvit slutad begåfvo vi oss alla
till diligencehuset, derifrån det slutligen, efter ett litet gräl i
vagnen med mina blifvande reskamrater om våra platser, bar af omkring
kl. 5. Jag var högeligen glad att kunna vända ryggen åt Paris. Resan
gick oafbrutet hela natten, som var kall och fuktig, så att jag, ehuru
dugtigt och tjockt klädd, dock ej hade alls för varmt; föga kunde jag
sofva, ty det var trångt och obeqvämt i vagnen.
Okt. 15.
Om morgonen kl. 9 förunnades oss omkring 10 minuter för frukost, som
intogs och smakade godt. Hela dagen var fult väder och mera tråkigt
var äfven sällskapet i vagnen; dock min vis à vis, en handelsman
från Paris, som skulle till Lyon för att göra affärer, roade bäst
sällskapet med historier om tjufstreck och bedrägerier som passera i
Paris. Vi foro mest hela dagen genom vinfält, der folk var sysselsatt
att samla drufvorna i stora tunnor. All den öfriga skörden af hvete
etc. tycktes redan vara gjord, så att fälten sågo gråa och fula ut,
der vin ej odlades. Mot aftonen kl. 7 gafs oss ungefär 20 minuter för
middagsmåltid, hvilken intogs lika begärligt som frukosten och betaltes
med 3 francs, ehuru den ingalunda var kräslig. Sedan gick färden åter
hela natten under ruskigt väder till kl. 2, då en af vårt sällskap
lemnade oss i Beaune, hvilken stad i natten såg högst besynnerlig ut
och tycktes ha mycket ruiner och qvarlemningar från de gamla Gallernas
tider. Nu blef bättre rum i vagnen att sträcka ut de hopsutna benen och
jag sof godt nog den återstående delen af natten.
Okt. 16.
Vi framkommo om morgonen kl. 8, i stället för den vanliga tiden
kl. 4, till Chalon och begåfvo oss genast med stor skyndsamhet om
bord på ett ångfartyg, som väntade blott på oss för att resa till
Lyon. Glad att slippa ur den fördömda vagnen, der jag så länge sutit
instängd, skyndade jag mig att få mina saker och begaf mig ombord.
Jag hade nu fått erfara hvad en resa vill säga i de så beprisade och
som beqväma ansedda diligencerna. Mig behagade åtminstone denna alls
icke, och tusende gånger hellre önskade jag sitta på en hos oss vanlig
bondskjutskärra med sitt hårda bräde, än på diligencens mjukt stoppade
dynor; säkert är att om jag kommer att resa till lands i mitt lif,
skall jag framdeles så mycket som möjligt undvika ett sådant sätt att
färdas. På tvenne nätter och en dag gafs oss ej mer än inalles omkring
en half timme att stiga ut, ty på den tid hästarne ombyttes hade man
knappt tid till sina allra nödvändigaste förrättningar. Väl tilläts det
oss att i långa backar, der hästarne alltid fingo gå fot för fot, stiga
ut och spatsera uppföre; men behagade de som suto framför mig ej göra
det, så hade jag det största besvär att klifva ut mellan deras ben och
måste på det högsta genera dem. Då jag vid ett ombyte vågade öppna den
dörr vid hvilken jag satt för att stiga ut, ropade conducteuren ganska
groft åt mig: que faites vous donc Monsieur? och tror jag ansåg mig ej
för rätt slug; men när jag lika groft svarade: je ne fais que pisser
Monsieur, fällde han ton och underrättade mig att man på den sidan ej
finge stiga ut. Öfverhufvud var mig hela färden nästan den tråkigaste
jag någonsin haft, och derföre fann jag obeskrifligt nöje i att komma
ombord på det lilla ångfartyget, der en stor mängd passagerare redan
var församlad. Genast när vi kommit om bord sattes af. Jag gick ner
i för-kajutan, der mina ögon föllo på ett högst roligt sällskap af
arbetskarlar, som suto omkring ett bord, spelte kort, drucko vin
och sjöngo muntra visor. Hela sällskapet i denna kajuta bestod till
största delen af deras gelikar och var till stor del på samma sätt
sysselsatt. Jag fann mig här alltför väl, för att vilja utbyta denna
andra och sämre plats emot den första kajutan, der priset for öfrigt
ej var mer än 2 francs dyrare. Vädret var under hela färden högst
fult och regnigt, så att jag ej kunde se stort af landets utseende på
Saones stränder. Lifvet i kajutan var ganska roligt, man åt och drack
oupphörligen, spelte och glammade, men röka var ej tillåtet. Detta
tyckas Fransoserna i allmänhet anse för särdeles ohöfviskt och mer än
annorstädes blir man här påmint om detta förbud. Det, såsom ock bruket
af hatt, tyckes ännu vara qvar af de gamla artighetslagarne i sällskap.
Navigationen på denna flod, såsom jag sedermera äfven märkte på Rhône,
har sina svårigheter och fordrar sin egen konst samt erfarenhet. Kl.
omkring 2 straxt efter middagen hunno vi fram till Lyon, der jag
gick in på det första värdshus jag såg emot mig och det var _Hotel
de hirondelle_. Som vädret allt fortfarande var fult med temmeligen
starkt regn, tänkte jag blifva på kammaren; men kunde dock ej hålla
mig att gå ut, dels för att höra efter huru det var med ångfarten
härifrån, dels ock för att få en liten öfversigt öfver staden. Sedan
jag uträttat det förra, begaf jag mig således upp på den stora höjd,
som till höger om floden dominerar hela staden och på hvars sluttning
en del af den är byggd. Uppgången här liknade mycket den i Havre, men
var på långt när ej så vacker, ty här saknades trädgårdarne i Havre.
På höjden fanns efter Franskt bruk ett kapell eller kloster, och vid
gatorna närmast derintill bodar och förfriskningsställen; de förra voro
fulla med vaxljus och gudabilder, de senare erbjödo kaffe och vin etc.
för pilgrimer upp till kapellet, helgadt åt, jag kan ej mera påminna
mig hvilket helgon. Från toppen hade man utsigt öfver hela staden och
nejden deromkring, som dock nu låg insvept i tjockt mörker, så att
jag ej kunde se mycket deraf. En del af staden, nemligen den som låg
närmast under mig, är byggd på sluttningen af den höjd på hvars topp
jag stod. Den öfvergår efter en mycket brant sluttning till en jemnare
plan längs Saone, öfver hvilken en särdeles stor mängd broar (mer än
hvad behöfligt synes) går till den andra delen af staden, som tycktes
mig byggd på ett spetsvinkligt triangulärt delta, bildadt af denna flod
och Rhône, som här flyta tillsammans. Staden, att dömma efter den lilla
del jag genomgick, tycks vara regulier och vacker. Nejden deromkring
tycktes mig mycket likna den omkring Rouen: höjder och dälder och i
allmänhet mycket couperadt land. Floderna äro ganska starkt strömmande,
men vattnet grått och fult. Novan blir mig ännu den ståtligaste flod
jag sett; om ej just Kumo elf, på vissa ställen der jag sett den, kan
sägas öfvergå Nevan. Men numera är mig minnet af den så otydligt att
jag ej kan anställa jemförelse. I staden tycktes ligga mycket militär
och när jag kom i mitt hotel såg jag nere i källarsalen åtskilliga
underofficerare, som suto i största förtrolighet med sina hustrur
eller _grisetter_ eller hvad det månde ha varit för qvinnor, och åto
sin middag. Här köpte jag mig slutligen ett par tofflor af ett mycket
vackert ungt fruntimmer. Hemkommen i mitt hotel intog jag kl. omkring 6
en dugtig middag och satte mig sedan att skrifva bref hem till min mor.
Okt. 17.
Begaf mig tillika med en annan ung man, som tycktes vara någon
ouvrier och bodde på samma värdshus som jag, kl. 5 om morgonen ner
till ångbåten, på hvilken förut fanns en hel hop hornboskap som var
fastbunden i förn för att föras till Avignon. Värdshusgossen, som
på en liten handkärra förde våra saker, hade ej fört oss till det
ångfartygsbolags båt som egentligen framskaffar passagerare. Men jag
ansåg det vara detsamma och blef qvar om bord, utom det att jag nu mera
ej gerna skulle hunnit till någon annan båt. Morgonen var kall och
frisk, alldeles ej mildare än vanligt höstväder hos oss, och jag höll
mig mest hela dagen gerna omkring machinens skorsten, som på långt håll
spridde omkring sig betydlig värme. Men det blåste från Sevennerna,
hvars toppar lågo omhöljda af tjock dimma, som knappt middagssolen
kunde skingra. Denna bergås följde hela högra Rhônestranden utföre
och låg oss beständigt i sigte. Den förekom mig dylik som höjderna
längs Seinefloden och kusten af Normandie, bestående hufvudsakligen af
sand. Något egentligt granitberg kunde jag ej upptäcka, dock på några
få ställen något ditåt. Det var en oafbruten vexling af höga kullar
och djupa dälder, ganska smala och utfårade i botten, vanligtvis af
någon vår- och höstrännils bädd, som dock nu var tom på vatten. Hela
trakten kunde ej i fruktbarhet och skönhet på långt när jemföras med
den vid Seinefloden; men hvad här gjorde åstopparne intressanta var den
stora mängd af gamla riddarslott, som ännu stodo i vackra ruiner på de
brantaste toppar och på afstånd tycktes mig nästan sväfva i luften; så
spetsiga sågo ofta bergtopparne ut. De delar af sluttningen som tycktes
vara odlingsbara, upptogos öfverallt och uteslutande, som det tycktes,
af vinfält, hvilka ofta gingo ända upp till toppen af åsen. Den andra
stranden var jemförelsevis slätare, dock äfven mycket afbruten af
höjder, bekrönta med ruiner af slott och kloster. Ganska många vackra
småstäder och köpingar passerades; bland hvilka Valence, så mycket jag
kunde i hast se, när stan mest behagade mig. Det slott, som ligger på
en brant bergshäll midtemot denna stad på andra sidan floden, förekom
mig isynnerhet underligt att skåda, men kanske det långa afståndet
mycket dertill bidrog, öfverhufvud är hela trakten högst intressant,
men saknar det höga och allvarsamma i den nordiska naturen, äfvensom
det älskliga och trefliga i Tysklands eller Seinetraktens. Hvad jag
öfverallt i Frankrike saknat, är skog. Vädret var, som sagdt, särdeles
kallt, ehuru solen sken ganska klart; så att vi 4 passagerare, som
kommit med från Lyon, suto hela tiden på en liten bänk vid skorstenen.
I Valence fingo vi stor tillökning af passagerare, bland hvilka en ung
Fransos, som tjente vid armén i Afrika och hade en särdeles vacker
uniform i nästan fullkomlig orientalisk smak. Vi kommo oss litet i
samtal och han var en af de trefligaste om bord. De hvilka kommit från
Lyon tycktes vara äkta Franska landtpatroner och ingåfvo mig en ganska
dålig tanke om bildningens tillstånd i allmänhet bland medelklassen
på landet i Frankrike. I Bourges, der vi hade att lossa mycket jern,
blefvo vi länge liggande och här köpte jag för 2 sous vindrufvor och
fikon mer än jag orkade äta på en gång. Färden blef dock till slut
något tråkig och först kl. mellan 5 och 6 på aftonen hunno vi fram
till Avignon; ty dels hade jernlossningen, dels anhållande vid hvarje
småstad för att afhemta passagerare, uppehållit oss; så att de andra
ångbåtarne gått förbi oss, ehuru vår fart på det hela var starkare
än deras. I anseende till vår sena framkomst fanns ingen billet mera
qvar i diligencen till Marseille; ty jag hade beslutit att i den
fortsätta resan, emedan ångbåtsfärden från Arles är så obestämd och så
mycket beror af väder och vind på hafvet. Jag fann mig således nödgad
qvarstanna ett dygn öfver i Avignon, men tog dock för säkerhets skull
redan nu billet för följande dagen. Knappt utkommen ur postbyrån, fingo
tvenne värdshusgarçoner tag på mig och inbjödo mig hvar till sitt hotel
med sina adresskort. Jag emottog af den ena hans kort, men beslöt mig
dock att följa med den andra, emedan hans hotel var närmare; deröfver
blef den andra högeligen förargad och fordrade med "Ungestüm" sitt kort
tillbaka, hvilket han ock naturligtvis genast fick.
Okt. 18.
Sedan jag på morgonen förtärt litet bröd med vin efter mitt kaffe,
vandrade jag ut för att betrakta staden och vände mig genast till det
gamla slott på ett högt, hela trakten dominerande berg, som i går
aftons då vi hit ankommo genast hade fästat min uppmärksamhet. Det var
nu till en stor del förfallet och man tycktes uppe på berget bland
dess ruiner börja anlägga någon offentlig promenad, hvilken säkert
kommer att ta sig särdeles väl ut. Ty utsigten är mycket vacker och
vidsträckt; på ena sidan staden, som dock ej är hvarken stor eller
vacker, på andra sidan floden genast derunder och bortom den en lång
sträcka af Sevennerna, hvars toppar och hela ås här mer och mer aftaga
i höjd. På dessa synas härifrån åtskilliga ruiner. I slottet var en
gammal väl bibehållen kyrka; ej särdeles vacker, ej heller innehållande
några taflor af värde, men åtskilliga gamla sculptur-arbeten, som
för deras ålder och gamla smak förekommo mig roliga. På den stora
plan som ligger framför kyrkan, höllo rekryter på att läras exercera.
Den trallen gick här ungefär lika som hos oss, dock artigare och
hyggligare å lärarens sida. I förening med slottet tycktes stå det
gamla, säkert äfven förut förfallna, men 1840 reparerade _Palais des
papes_, hvilket nu begagnades till kasern; så att _vår tids_ påfvevälde
här fått sitt säte i de gamla påfvarnes residence. Jag undrade för mig
sjelf, när jag inträdde på gården, om lifvet nu var bättre inom dessa
murar än förr, och om i allmänhet vår tids soldatvälde är bättre än
medeltidens prestvälde. Smuts var här åtminstone tillräckligt i alla
vinklar och vrår af den stora byggnaden. Sedan vandrade jag omkring
i staden, som öfverallt tycktes mig förfallen och ruskig, en verklig
påfve- ooh prest-stad, icke utan litet syskontycke med vårt Borgå.
Men trädgårdarne och promenaderna närmast utom staden voro vackra och
fruktrika; der stodo ännu orangeträden ute, ehuru man redan längesedan
i Paris flyttat in dem. Sidenväfverier och sidentryckerier gingo med
vatten från en liten kanal, jag tror den hette Vauclusekanalen, och
de stora hjulen voro helt och hållet ute på gatan. Kyrkor finnas här
till stor mängd, de flesta mycket gamla och prydda med gamla sculptur-
och trädsnitt-arbeten. Folket var redan ansenligt småstadsaktigt --
man märkte dem här vara angelägnare och månare om granna och nätta
kläder, hvarjemte en större hjertlighet och godhet syntes råda än i
Paris. Här hörde jag först den Franska patois; den, liksom nästan alla
provinsdialekter, låter trefligare och ej så affekterad som vanligen
högspråket. Men jag kunde ej förstå mycket deraf då jag i en bod, der
jag köpte ett par skor, hörde tvenne fruntimmer språka med hvarann. Här
fanns äfven ett Café de mille colonnes, som jag besökte. Här köpte jag
äfven en flöjt. Hvad som mest grämde mig var att jag för sent började
tänka på en utfart till Vaucluse, dit jag väl hade hunnit i fall
jag genast om morgonen begifvit mig på väg. Mitt uppehåll här öfver
ett dygn var på det hela mig ganska kärt, ehuru jag först storligen
förargade mig deröfver. Staden har stort historiskt intresse och jag
nästan ångrar mig att jag ej köpte den bok, som innehöll beskrifning
af påfve-slottet och staden, samt vid ingången till det förra fanns
till salu. Sedan jag oupphörligen vandrat omkring från kl. 8 till kl.
omkring 3 à 4, och derunder flera gånger korsat de gator som förekommo
mig roligast och isynnerhet det rikt försedda frukttorget, begaf
jag mig till mitt _hotel du bras d'or_ och bestyrde om mina sakers
bringande till den några steg derifrån belägna diligence bureaun; intog
sedan en just dugtig måltid, hvarvid jag äfven tyckte mig böra smaka
på champagnen här och tog en half butelj. Den smakade mig ej just
annorlunda än hemma hos oss, men var jemnt hälften billigare. Angående
drickspenningar kom jag litet i delo med garçonen, som dervid uppförde
sig högst putslustigt och tyckte sig vara högeligen manquerad; men
allt kom dock snart till rätta. Kl. 6 satt jag i diligencen och var på
vägen till Marseille. I anseende till natten kunde jag ej se mycket
af landet, som dock till det mesta tycktes vara odladt med vinfält.
Vädret var vackert, månen lyste liknande Turkiska vapnet, det var
mycket stjernklart men särdeles kallt. I Aix höllo vi stilla straxt
efter midnatten omkring 10 minuter. Staden tycktes vara vacker men
mycket liten, med stora reguliera gator planterade med träd. Kl. 7 på
morgonen kommo vi till Marseille och jag hade sålunda färdats genom
hela Frankrike nästan i en halfbåge; hela denna resa hade, oberäknadt
uppehället, ej kostat mer än från Havre till Rouen 6 francs, derifrån
till Paris 10, derifrån till Chalon 40, vidare till Lyon 6, Avignon 15,
Marseille 6 1/2 fr., summa 83 1/2 francs. Den öfriga resan hade kostat:
från Helsingfors till Travemunde 50, till Lübeck 2, till Hamburg 10,
till Havre 75, summa 137 francs.
(Bref till fru Wallin.)
Färden från Paris i diligence var förfärligt tråkig, jag var alldeles
råbråkad i hela min kropp då vi måndagsmorgonen den 16 okt. ankommo
till Chalon, och genast gingo om bord på ett litet ångfartyg, som med
god fart och mycket passagerare gick floden Saône utföre ända till
Lyon, dit vi ankommo middagstiden. Vädret var under resan alla dagar
fult, så att jag ej kunde se mycket af landet. I Lyon, hvars ena del
ligger på en hög sluttning neråt floden Saône och den andra på en
trekant som bildas af denna flod och den der med den sammanflytande
Rhônefloden, steg jag upp på höjden och hade oaktadt den tjocka luften
en vidsträckt utsigt öfver det rika och kuperade landet och staden.
Här nödgades jag dröja öfver hela natten; den följande morgonen,
som hemtade klar men kall luft med stark och våtkall blåst från
Sevennerbergen, for jag åter med en ångbåt i ett litet sällskap den
starkt strömmande Rhône utföre och betraktade med stort nöje dess höga
vinbesådda stränder, slutande sig i höga toppar, på hvilka i stor mängd
voro ruiner af gamla riddarslott. Passerade under vägen flera städer
och framkom kl. 5 till Avignon, der jag måste dröja till följande
dags afton samma tid. Derunder besåg jag detta gamla påfvenäste, som
tycktes vara mycket förfallet. Det gamla påfvepalatset, som blifvit
repareradt och kanske omlagadt, är nu en stor kasern, der troligen nu
går ej mindre bullersamt till än fordom, öfverhufvud var staden högst
intressant, full med gamla kyrkor och trädgårdar med de herrligaste
drufvor och pomeranser, samt ett högt brant berg med ett gammalt slott
uppå, hörande till påfvarnes gamla palats. Den 18 om aftonen afreste
jag åter i den förhatliga diligencen och framkom den 19 om morgonen hit
till Marseille, denna troligen största hamn och handelstad i Frankrike,
der jag genast samma morgon, då jag gjorde min tour omkring hamnen,
hade den sällsamma lyckan att träffa 4 Finska sjökaptener och en hel
hop Svenskar, bland de förra en kapten Wiklund från Gamlakarleby, som
i söndag går härifrån med sin dugtiga brigg till Konstantinopel. Jag
följer med honom dit och derifrån går jag efter några dagars uppehåll
till Alexandria, der jag i december månad väntar bref från er. Så
har jag nu nästan i en halfcirkel färdats igenom hela Frankrike. Men
med fröjd vänder jag det ryggen, för att fara öfver det herrliga,
mångbeseglade Medelhafvet och komma till ett folk, kanske svartare i
synen, men hvitare i hjertat än jag tyckt mig finna folket här vara.
Väl ville jag ännu skrifva mer och jag hade att prata om mer än hälften
till så mycket, men det redan digra brefvet förmår mig sluta.
Dagb. Okt. 19.
Vandrade genast ut och ställde min kosa mot hamnen, hvarest alltid i
stora sjö- och handelsstäder hela rörelsen concentrerar sig, under det
den öfriga delen af staden är nästan öde och tom. Jag vandrade först
längs norra sidan af hamnen, som tycktes mig vara den vackrare och
större, men såg just inga andra fartyg än Holländska koffar, hvilka
urlastade en gräselig mängd af sina läckra ostar uti rännor, som
gingo från aktern i land, och andra till största delen obetydligare
fartyg. Var sedan inne i fästningen, som ligger på yttersta ändan
af denna sida af hamnen, och fick kasta en blick utåt det herrliga
Medelhafvet, men blef genast tillsagd af en postande soldat att det
ej var tillåtet att gå här omkring. Anblicken af hafvet gjorde mig
oändligen godt och gaf mig åter mod och lefnadslust. Jag vandrade
tillbaka samma väg och ställde nu min kosa åt andra sidan af hamnen,
der jag fann större rörelse och större fartyg, bland hvilkas flaggor
jag förgäfves sökte att finna någon Svensk eller Finsk. Till min stora
förundran läste jag på en skylt: "Här talas Svenska", bland alla de
andra språk, t.ex. Ryska, som på skylten stodo anslagna, såsom talade i
den lilla butiken. Men ännu mer stegrades min förundran, då jag litet
längre fram läste på en annan skylt prydligt måladt: "Svensk målare"
och derunder ännu: "Suomalainen maalari". Jag gick dock ännu ej in,
hvarken på det ena eller andra stället, tyckande mig kunna göra det
när helst jag ville; utan gick ner åt kajen och hörde tvenne män som
talade Svenska. Jag gick genast till dem, tilltalade dem och den ena
var kapten And. Wiklund, förande briggen _Active_ från Gamlakarleby,
nu efter några dagar färdig att afgå härifrån till Konstantinopel och
Odessa. Jag följde med honom på en stund om bord på hans brigg, dit han
just ämnade sig då jag höll honom an. Följde honom sedan i land och
fann mig snart genom honom i sällskap med 4 Finska sjökaptener, alla
från Österbotten, och 6 till 8 Svenska d:o, som alla lågo här med sina
fartyg, dels nyss anlända och lossande, dels väntande på att få last
och färdiga att afgå, den ena hit den andra dit, några till Amerika,
men de flesta till hamnar vid Medelhafvet. Med desse män blef jag nu
beständigt tillsammans, åt med dem på ett Svenskt värdshus, hållet
af en hitflyttad Svensk enka, och drack med dem kaffe på "Café du
commerce", följde dem på börsen och strök omkring med dem hos mäklare.
Äfven var jag denna dag hos Ryska konsuln Ebeling, en utmärkt hygglig
och human man, som med största beredvillighet åtog sig att framskaffa
de saker jag möjligen kunde komma att skicka hem till universitetet
från Egypten. På aftonen drucko vi toddy om bord på Active med kapten
Malm från Jakobstad. I hamnen träffade jag denna dag en gammal Arab
från Tunis, som gick omkring och bjöd ut rosenolja. Jag talade Arabiska
med honom och han förstod mig, ehuru hans dialekt var helt olika och
svår att förstås af mig. Jag köpte af honom en flaska, sedan jag på
de 15 sous han begärde afprutat 5, men när jag kom hem och öppnade
den, fann jag att han blott bestrukit det röda pappret, som omslöt
korken och som han vid köpet låtit mig lukta på, med rosenolja, men
inuti sjelfva flaskan fanns blott lavendelolja. Jag träffade väl
honom sedermera alla dagar flere gånger, men påminte honom ej om hans
bedrägeri och vi blefvo goda vänner. Åfven några andra Araber och
österlänningar såg jag, men gjorde ej deras bekantskap. Blott en mycket
gammal, af ålder alldeles krökt Arab talade jag en gång med, men han
var alldeles lomhörd. Greker funnos här till stort tal, nästan mer än
af andra främmande nationer. De se härdade och dugtiga ut, dock ej
alls vackra. Jag hade hela denna dag varit på benen och gått omkring
oupphörligen, men dock ej kommit längre än till hamnen och de närmaste
gatorna deromkring.
Okt. 20.
Gick omkring i den öfriga staden. Den gamla delen deraf, som ligger
norr om hamnen, är trång och uppfylld med smuts mer än jag hittills
sett någon annorstädes. Här tycktes egentligen Judar eller deras
gelikar drifva handel med gammalt skräp, små klädes- och linnelappar,
utslitna kläder och skoplagg, förrostadt jern o.m.d. som ej kan
uppräknas, knappt tänkas. Smuts låg omkring husen och smuts tycktes
vara inuti dem och smuts rann ner längs de midt på gatan lagda
rännstenarne, öfverallt dunstade och luktade smuts och smutsiga voro
menniskorna och de öfverallt löpande trasiga barnen. Den nyare delen
af staden åter har det storartade, nobla, propra och rika utseende som
man träffar öfverallt der handeln drifves i stort och der äkta köpmän
finnas. Denna del är byggd i ny smak med breda, stora gator och jemna,
goda trottoirer, äfven på flera ställen planterade med alléer; för
öfrigt byggnadssättet nobelt. Men ett fint damm flög mycket omkring
och besvärade mig. Besåg den protestantiska begrafningsplatsen, som
var vacker, rikt planterad med cypresser, hvilka göra sådana ställen
så vackra. Men jag har nu mer än förr en viss antipati emot alla
begrafningsplatser, och skyndade mig snart härifrån. I staden, liksom i
alla jag sett i Frankrike, finnes backar och höjder; de äro ej byggda
på jemnslät mark, och detta gör dem för mig åtminstone trefligare. I
Marseille finnes i motsats mot Avignon få kyrkor, och de som finnas här
äro ej så prydliga, ej så vårdade som i allmänhet annorstädes.
Okt. 21.
Beslöt att följa med Wiklund till Konstantinopel, var hos Ebeling och
besörjde mitt pass. Åt middag med mina landsmän efter vanligheten
och satt med dem, liksom alla andra dagar, i Svenska målarens butik,
resonnerade och drack vin och vatten. Gick upp till den lilla
fästningen och kapellet Notre dame de la garde, som ligger på den
högsta bergstoppen vid Marseille och dominerar hela omgifningen.
Uppstigandet var verkligen mödande, men lättades mycket af den
trädgårds nätthet, genom hvilken man kan gå en stor del af vägen.
Uppifrån hade man den herrligaste utsigt öfver hafvet och hela trakten
omkring staden, som ligger i en däld, omgifven på alla sidor af höga
i kägelform sig spetsande berg. Åt alla håll ser man villor anlaggda
och uppodlingar gjorda på nakna hällar. Kapellet såg jag ej, emedan
man måste ha en kyrkotjenare med sig till gardien; men sedermera hörde
jag att man der mycket skall pläga upphänga votivtaflor, föreställande
faror och mödor som den undgått, hvilken af tacksamhet helgat dem åt
den heliga jungfrun. Man var just nu sysselsatt med arbete för att,
tror jag, förstärka murarne till denna lilla "fort." Senare var jag
åter med mina landsmän på Café du commerce och drack ett glas toddy;
gick bittida hem och mådde ej just fullkomligen väl.
Okt. 22.
Packade mina saker och förde dem ner till Svenska målaren. Åt sedan
frukost om bord på Sophia Maria, ett skepp från Wasa, fördt af Ahlberg;
men jag mådde ovanligt illa och tordes ej just förtära mycket. Var
sedan jemte de andra om bord på vår brigg och skaffade mina saker dit.
Följde sedan med mina landsmän till den Svenska målarens villa uppe på
bergen, der vi först suto en lång stund på 4 man hand Finnar, språkade,
spelte kort och drucko vin eller grogg eller hvad oss behagade,
uppassade af tvenne vår värds tjenare och tvenne deras små döttrar,
af hvilka den äldre, omkring 12 à 14 år, var utomordentligt behaglig,
född i London, der hennes Spanska far i lång tid under krigen hade
uppehållit sig och gift sig med en Italienska. Hon talade väl Engelska
och intog mig särdeles genom sitt vackra ansigte och sin anständighet.
Snart kom målaren sjelf med Svenskarne efter, som tycktes ha blifvit
litet stötta då de under uppgången märkt att vi hissat ner den först
upphängda Svenska flaggan och i dess ställe utspänt en standard med
målarens namn på; dock läto de intet märka. Nu satte vi oss alla kring
ett rundt bord och började grogga och hade ganska trefligt. Jag gick
som oftast ut till en liten pavillon och såg på hafvet, der solen
nu gick ned och spred den mest magiskt skinande aftonrodnad. Inne
glammades och sjöngs, hvari isynnerhet min kapten utmärkte sig. Han
föresjöng oss allehanda roliga Engelska visor, hvilket språk han är
fullkomligen mäktig, och åtskilliga Bellmaniana, hvari han ock är väl
hemmastadd. Han var för öfrigt i allt ovedersägligen den bästa och
humanaste af sällskapet, med stor treflighet och humor, och intog mig
för sig allt mer för hvarje dag och gång jag var tillsammas med honom.
Men roligast af allt voro målarens tvenne tjenare eller medhjelpare;
ty de tycktes vara något bättre än vanliga tjenare, ehuru såsom sådana
klädda. De dansade och sjöngo, och äfven deras herre och husbonde
dansade och sjöng med dem, utan att deraf finna sig humilierad. De
voro ej det minsta druckna, men så "ausgelassen" som man kan vara. Den
ena Spanioren, som lefvat länge i London och talade ömsom Franska,
ömsom Engelska, var en stor kungahatare och ropade vid hvart glas han
drack: vive la liberté, les rois en bas! och talade ifrigt och häftigt,