Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 04

beskåda. Den är, såsom jag hört, en af de berömdaste i Frankrike.
Det förunderligaste och genast mest i ögonen fallande är det höga, i
konstfullt genombrutet arbete af metall gjorda tornet, och sedan det
öfverallt på utsidan anbragta fina arbetet af samma slag, allt så
luftigt och så fint att man tycker minsta väderfläkt skulle bryta det.
Häruti fann jag en stor kontrast emot de kyrkor jag sett i Hamburg
och Lübeck, hvilka alla förekommo mig något för tunga och plumpa. Kl.
3 reste vi af på jernvägen. Sjelfva pavillonen i Rouen tycktes ännu
vara blott provisorisk; men för öfrigt var allt nobelt och godt. Vi
dels följde Seinens strand dels foro öfver den, och trakten var allt
ännu lika: omvexlande sandhöjder och dälder, rikt odlade och fullsatta
med byar och köpingar. Här tycktes floden, som ju högre man kommer
uppåt aftager i bredd, dock förlora mer och mer af sin hafsnatur och
antaga ett mildare och upplandslikare utseende; öfverallt afdelad af
de busk- och fältrikaste holmar i flera och mångfaldigt sig grenande
armar, hvari små hamnar för båtar bildades genom uthuggningar af i
floden utvexande småskog och buskar. Husen här i byarne voro alla
hvitlimmade, icke såsom i Tyskland tegelstensröda med hvita kalkränder,
icke heller så tunga och tjocka som der. Men hvad jag här saknade var
gärdesgårdarne af små täta buskar, sådana man har öfverallt i Tyskland.
Väl voro här på några ställen åker- och ängsfälten skilda genom alléer
af höga träd, hvilket visserligen gaf landet ett pompösare utseende;
men det var endast på få ställen. Hvad som mest förundrade mig på
sjelfva banan, var farten i de genom stora sandvallar gräfda hvalf,
hvaraf det längsta räckte 7 1/2 minut att genomfara i kolsvart mörker,
och i hvilket vi äfven mötte en annan ångvagn som med hiskelig fart
ljungade förbi och med elden från sin machin half-upplyste den smala
och mörka vägen. Det var verkligen hiskligt och jag kom ovillkorligen
ihåg Sindbad då han begaf sig på måfå in på den underjordiska floden.
Kl. omkring 9 kommo vi till Paris, der genast efter utstigandet
ur vaggonerna alla saker bragtes tillsammans i ett stort rum och
sorterades efter den plats deras ägare innehaft. Vi fingo lyckligtvis
snart och hastigt reda på våra, oaktadt den förfärliga trängseln,
hojtandet och fjäskandet; men knappt hade jag fått min lilla kappsäck
och nattsäck i handen, så kom en karl som med våld ryckte kappsäcken
ur min hand och likaledes min reskamrats, bad oss packa dem på hans
rygg och då jag frågade hvad han hade att göra med oss och våra saker,
helt simplement började beskärma sig öfver att ha att göra med folk
som ingenting förstod, och mir nichts dir nichts förde bort dem sedan
de åtskilliga gånger vid uppackningen på ryggen fallit ner och en
gång äfven gåfvo en dugtig knuff åt en bredvid stående tullbetjent.
Jag följde med och när vi ändtligen kommit ut, frågade jag ännu helt
uppbragt hvad han var för en karl och hvad han ville; men intet
hjelpte, han bara skrattade och beklagade sig öfver mitt oförstånd,
förde våra saker in i en vagn och oss efter, och när vi väl voro inne
bad han oss vara goda och betala en franc, som gjordes; derefter en
annan karl som skulle ha några sous; och så frågades hvart det skulle
bära af, och då jag uppgifvit det af Ingman mig rekommenderade _Hotel
du Luxembourg_, hördes "allez", och så bar det af genom Paris' gator
och räckte nästan en half timma innan vi kommo fram. Redan på denna
väg foro vi genom rader af de finaste och gentilaste boutiquer och
intrycket var i allmänhet stort och pompöst.
Aug. 25.
Efter intaget kaffe begåfvo vi oss genast ut på vandring kl. omkring 8,
vandrade längs vår _Rue de la Harpe_ öfver Mikaels bron in i la cité,
der längs kajen till kyrkan _Notre dame_, besågo den ut- och invändigt,
bestego sedan tornet och hade här den fullkomligaste öfverblick öfver
Paris' oändliga massa af hus och monumenter, hvilka tillsammans först
sågo ut som ett chaos. Sedan gingo vi omkring på gallerierna och orgeln
och några andra små kryphål, der vi slutligen alltid stannade vid
någon låst dörr, som jag inbillade mig skulle leda in i någon slingrig
gång. Gerna hade jag vandrat här omkring en hel veckas tid för att
få reda på alla Qvasimodos snår och hvalf, men nu var jag här blott
för att se och hade ej mera tid än några timmar. Allestädes spejade
mina ögon efter Qvasimodo, men de kunde ej upptäcka annat än artiga
och vackra Fransoser, som för en liten pour le garçon släppte oss
in i tornet. Hvad som föll mig i ögonen var att under gudstjensten,
som nu påstod, se målaren gå omkring och copiera basreliefer hvarmed
väggarne voro fullsatta. Sedan gjorde vi en tour till palatset _les
Tuileries_ och dess trädgård, vandrade öfver _Place de la Concorde_,
der det ryste i mig vid hågkomsten att Ludvig XVI med sin gemål här
blifvit halshuggen, och der nu den ståtliga stora Egyptiska obelisken
står. Sedermera, lockad mera af Almqvists Gabriele Mimanso än något
annat, gick jag att se en representation af Kavaloraman, som verkligen
är förunderlig, men dock snart blir tröttande. Mig lyckades ej att här
få se någon obekant skönhet, hvars bekantskap kunnat vara värd att
eftersträfva; hela auditorium (ty taflan förklarades äfven punkligt
af en osedd person) bestod af mig och min följeslagare, tvenne andra
män och en gammal Engelsman med sin lika gamla fru, hvilka sistnämnda
dessutom hela spektaklet föga tycktes behaga. Derefter vandrade vi ännu
litet omkring, gingo så in i Nya Magdalena kyrkan, den praktfullaste
och pompösaste jag sett, men i en nymodig stil, med trenne stora
nästan helt och hållet förgyllda kupoler, ifrån hvilka allena ljuset
faller in i kyrkan; för öfrigt på väggarne och pelarne fullsatt med
taflor och statyer, alla såsom de förekommo mig i en nyare stil. Skall
och kan en kyrka i våra tider byggas, beräknad på att genom prakt
imponera, så blir denna säkert oöfverträfflig. Sedan gingo vi öfver
_Vendôme_-platsen och bestego den ofantliga Napoleons-kolonnen, från
hvars galleri i toppen man hade nästan samma utsigt som från tornet
på Notre dame. Något husligt var att stå der uppe, likaså upp- och
nergången på den smala trappan. Vi gingo derefter in i kyrkan _S:t
Roche_, i hvars yttersta bakgrund man utöfver tvenne andra chor ser
Kristus på korset med Magdalena knäböjande bredvid i sculptur, hvilket
på det långa afståndet tar sig oändligt väl ut. Der invid är Kristi
grafläggning i basrelief, äfvenså högst naturlig, och längs väggarne
Kristi passions-historia, framställd tror jag i 12 stationer. Derefter
voro vi i ännu en kyrka _S:t Germain l'auxerrois_, hvilken jag ej fann
vara något särdeles; men jag var ock nu alldeles uttröttad af det
myckna jag sett. Efter middagen, som intogs kl. 5 hemma i vårt hotel,
gjorde jag ensam en tour ånyo genom Tuileries-trädgården och _Champs
elysées_, der nu var mycket folk, musik och andra lustbarheter. Jag
hörde här på en militär-musik, som var sammansatt af 7 olika sorts
horn, 2 klarinetter och 1 piccoloflöjt, som allt tog sig ganska bra
ut, ehuru jag tyckte hornisterna ingalunda voro bättre än våra Finnar
och ej hade den vackra ton i sina instrumenter som de. Här och under
hemvägen såg jag intet anstötligt af glädjeflickor eller annat, allt
var anständigt ehuru folkmassan var stor.
Aug. 26.
Besåg museum i _Louvre_, den stora samlingen af sculptur, hvaraf
naturligtvis det Egyptiska upp- och intog mig mest, ehuru jag hade
tänkt mig samlingen större, och det stora praktfulla målningsgalleriet,
hvaraf den Italienska skolan mest sysselsatte mig. Men hvad är det att
på 4 timmar vidpass vandra igenom dessa stora och rika konstskatter?
Man blir blott vimlig i hufvudet och till slut vet man ej hvad man
ser och sett. Jag hoppas en annan gång kunna göra om denna tour med
mera tid och mera lugn. På aftonen spatserade vi på boulevarderna och
vid Palais royal, öfverallt var folk till otalig mängd, öfverallt
anständighet och artighet.
Aug. 27.
Var större delen af förmiddagen inne hos min granne, en målare från
Berlin. Middagstiden i _Jardin des plantes_ och Botaniska trädgården.
Den otaliga mängd af djur från alla verldens delar som här äro
hopsamlade, alla i sina beqväma och för dem väl inrättade boningar, var
mig oändligt rolig, isynnerhet aporna, som jemte björnarne förekommo
mig såsom de mest humoristiska bland djuren. Det var äfven de som
mest upptogo folkets nyfikenhet. Isynnerhet roade mig mina landsmän
björnarne, som här väl hade lärt sig att förstå litet Franska och dansa
Française, men dock allt bibehöllo sin trumpenhet. Fransoserna roade
sig mycket med dem och blefvo ej trötta att kasta åt dem bröd, för att
få dem att dansa och helsa. Åfven begapades mycket 2 elefanter, hvilka
dock voro mindre än den i Zarskoe Selo. Botaniska trädgården är stor
och vacker och säkerligen försedd med allt som kan önskas. Jag gjorde
blott en kort promenad derigenom. På en kulle, derifrån man hade en
vidsträckt utsigt öfver staden, satt en gubbe med en stor kikare, genom
hvilken man fick se för betalning. Här fanns mycket folk ehuru det
ännu var bittida på dagen, och när jag gick tillbaka var det proppande
fullt på den stora breda trottoiren af menniskor som strömmade dit. På
eftermiddagen gingo vi med våra tvenne nya bekanta, (den ena en målare,
den andra, som isynnerhet utomordentligt intog mig, en farmaceut eller
något dylikt från München), till och utom _Barrière du mont Parnasse_,
svarande ungefär emot Hamburger Berg, der en otalig skara af folk, mest
af arbetsklassen, var församlad i trädgårdar, theatrar och allehanda
förlustelse-platser. Isynnerhet tycktes dans vara det som mest roade
dem; en oändlig mängd salonger och trädgårdsplatser, der man dansade,
voro öfverfyllda, ehuru våra följeslagare sade att i dag var ovanligt
litet folk ute. Ingenting kan förliknas med den fröjd som här glänste
på allas ansigten, man dansade af hjertans grund, ej trögt och lalligt
som hos oss, utan med lif och qvickhet i fötter, armar och alla lemmar.
Här dansas nästan intet annat än den af Fransoserne så högt älskade
_Cancan_, liknande den hos oss brukliga Franska quadrillen, men mycket
frivol: här ordentligt omfamnar man när vi blott ta damen i hand,
och gör alla möjliga frivola och eqvivoca rörelser med sina händer,
hvarunder benen snurra i de putslustigaste pas. Men allt är glädje,
allt är fröjd. Sedermera voro vi i den berömda _grande chaumière de
Prado d'été_, hvartill entréen kostade 50 cent.; men det förargeliga
hände mig att jag måste aflemna min mössa och gå barhufvad, ty med
hatt kan man gå allestädes både inne och ute, men ej så med mössa.
Jag lät det mig dock ej bekomma, utan vandrade modigt in. Detta är
ett ställe för studenterne med sina _grisetter_; här lefva nemligen
studenterne så att hvar och en har sin grisette, med hvilken han
lefver fullkomligen som med en hustru. Hon sköter hushållet, kokar och
lagar maten, tvättar och gör annat som behöfves, kallas också hans
fru, tilltalas hans madame, ej mademoiselle; han visar sig öfverallt
ute med henne arm i arm, och om söndag, måndag, thorsdag går han i
chaumière och dansar med henne. Ehuru ferierna nu voro inne, voro dock
ganska många dylika par här och roade sig. Ingenting har jag ännu
sett så gladt och glädjefullt, så fritt och nonchalant som en sådan
student med sin grisette, när de dansa sin älskade cancan. De omfamna
hvarandra, kyssas, klappas och göra de frivolaste gester, men allt dock
med sådant sken af anständighet och en nonchalance å deras sida, som
om det vore intet alls. Detta är ock, tror jag, endast här möjligt.
Här ibland dessa grisetter ser man ock de vackraste qvinnor jag ännu
sett i Paris; de äro icke snörda, men ha dock en taille som täflar med
och öfverträffar det bästa snörlif. Allt gick för öfrigt stilla och
hyggligt till; man hörde intet skrik eller stoj och, hvad isynnerhet
förundrade mig, här så väl som på andra offentliga ställen, är man
ovanligt tyst, pratar ganska litet, åtminstone mycket tyst, så att
i de största samlingar höres föga sorl. Något egentligen roligt och
löjligt, något Bellmaniskt putslustigt såg man ej här, allt var mig
nästan för mycket anständigt och vanligt, jag hade gerna sett något
original, som haft liten mån lust att stöta emot convenansens lagar.
Det enda nöjet var att se huru folket så rätt af hjertans grund var
gladt. Förunderligt förekommer det mig att här i sjelfva grisetternas
och loretternas hufvudstad finna filles publiques så anständiga. Här
har man ej att frukta för att af dem bli öfverfallen på gatorna, såsom
i Hamburg och Petersburg.
Aug. 28.
Gjorde på morgonen promenad för att finna några böcker som jag behöfde;
fick reda på ett manuscript af _Gulistan_, som jag köpte för 8 frcs.
Sedan med min präktiga och älskvärda Münchare till _Hospital des
invalides_, der det mest roade mig att betrakta de gamla invaliderna
från Napoleons och Algiers krig, hvilka på alla möjliga olika sätt
voro tilltygade med blessurer. Väl sågo de ej ut som de gamla Franska
hjeltar jag på förhand hade tänkt mig, jag tyckte mig här ej finna
de egentliga Fransyska ansigtena utan fastmera Tyska; men alla,
till största delen åtminstone, voro de gamla ärevördiga gubbar, den
ena hade förlorat sin arm, den andra sitt ben, eller båda, somliga
blinda, somliga rörande sig i små vagnar som de framsköto med käppar,
och i allmänhet såg man här ett museum af alla möjliga blessurer.
Inrättningen var ofantligt stor med trädgårdar, promenader, bibliotek,
porträtter och statyer af Napoleon och hans generaler, samt taflor
af särskilda slagtningar; bland andra rariteter fann man äfven i en
liten inhägnad en liten pil, som var tagen från det träd som vext på
den älskade kejsarens graf på Helena och blifvit hit omplanterad. En
gammal invalid, som med trädsnitt och med snäckor inlagda i en sand-
och stenblandad jord här utarbetat ett slagtfält, vaktade inhägnaden
och dref en liten handel med bladen från pilbusken, hvilka han sålde
åt små pojkar som gåfvo honom en mussla för hvart blad. Äfven har man
här en egen kyrka, der en stor mängd tagna fanor äro upphängda. Köket
var kolossalt och all kokning går med ånga. Maten skall vara ypperlig
och hvar och en man, så officeraren som den gemena soldaten, har till
frukost sin halfbutelj vin och likaså till middagen. Så lefva de gamle
krigarne här omgifna af sina stridsminnen och sina ärade generaler,
ett lif säkert så lyckligt som för sådane är möjligt, i lugn och ro,
störda kanske blott af den otaliga mängd besökande som dagligen går
här. På ditvägen besågo vi äfven den vackra kyrkan S:t Sulpice, der
just nu var en likbegängelse med ett otaligt antal af prester, hvilka
alla här såsom annorstädes i katolska länder utmärka sig genom sina
Jesuit-ansigten. På återvägen badade vi i den stora badanstalten _Ecole
royale de natation_, en stor och praktfull anläggning.
Få aftonen i _l'Académie royale de musique_ eller stora Franska operan.
Sjelfva salongen och scenen voro öfvermåttan splendida och praktfulla,
dock som mig tycktes öfverträffade af stora theatern i Petersburg, just
genom denna senares större enkelhet och noblesse. Den i Petersburg är
ock större. Här speltes i dag för första gången _les Martyrs_, opera
öfversatt af Scribe med musik af Donizetti. Sångare och sångerskor
voro högst medelmåttiga, nemligen herrarne Bouché, Duprez, Massol,
Bremond, Octave och m:me Dones Gros, som hade hufvudrolerna. Dansöserna
utmärkta, ehuru dock vida öfverträffade af Taglioni, balletterna i
jemförelse ej så bra, sångkörerna goda och likaså grupperingarne.
Dekorationerna voro förträffliga och fullkomligt jemförliga med de
Petersburgska. Orchestern ypperlig och stor. Allt hade dock här, liksom
i Petersburg, utseendet af att genom grannlåt och pomp ersätta bristen
på sann konst; hufvudsaken tycktes vara att packa scenen full med
folk, hvilkas massa ännu till oändlighet ökades med på dekorationerna
anbragta folkskaror. Men ej nog härmed, en stor mängd af ståtliga
och grannt rustade hästar skulle fram för att visa sig, slutligen
skulle äfven lejon-rytningar höras i bakgrunden och sluta detta sköna
virrvarr. Virrvarr tycktes mig ock musiken vara, till hvilken hörde
alla möjliga instrumenter, pukor, trummor och basetthorn, ibland annat
äfven 6 harpor; hela vägen igenom var den beräknad på knall-effekter
i ordets egentligaste betydelse, ty bäst det var knallade alltid en
trumma eller en trumpet till på det förfärligaste, öfverhufvud kan jag
säga att jag hela tiden blef kall och ingen egentlig konstnjutning
alls hade. Publiken var öfverhufvud icke högljudd och på det hela ej
för mycket frikostig på applaudissements. Hvad som förekom mig litet
underligt var, att man helt ogenerad på parterren vandrade med sina
smutsiga fötter öfver de med rödt sammet öfverklädda bänkarne och klef
öfver deras ryggstöd.
Aug. 29.
Var i museum i Louvre och gick nu igenom de rum som förra gången
ej blifvit medhunna, nemligen de stora samlingarne af Romerska och
gammal-kristna antiqviteter, som här funnos i stor mängd i den
präktigaste ordning uppställda, och sedan de stora Egyptiska salarne,
som jag förra gången alldeles ej vetat af och som voro fulla af alla
möjliga gammal-Egyptiska saker, öfvermåttan kuriösa att bese. Härtill
finnes ännu ingen katalog och ganska få pieser äro ännu med namn
beteknade, hvarföre det blef mig svårt och omöjligt att få reda på
dem; men här liksom lefver man i dessa aflägsna sekler och när man
tittar sig om och ser menniskor från vår tid, tycker man nästan dem
vara mumier mot de Egyptiska statyerna. Sedan var jag i de öfriga
målargalleriets salar, som innehålla särdeles fullständigt den Spanska
skolan, hvilken åtminstone nu i en hast ej särdeles anslog mig; deremot
upptogo mig desto mera de i Standishska samlingen befintliga taflorna
af Nederländska skolan, hvilka jag aldrig blef mätt på att betrakta,
nu sedan jag kommit underfund med att få dem i deras rätta perspektiv.
Allt har i denna skola en viss frodighet och välmåga, till och med
sjelfva tiggarpojkarne och djuren, hvilka sednare ej gerna kunna vara
borta från någon tafla. Jag hade i dag en sann konstnjutning, sådan
jag sällan och bestämdt ännu aldrig af några taflor haft den, och kom
verkligen glad i själen hem. På aftonen i _Theatre des varietés_, der
fyra små pieser uppfördes, bland hvilka en hofscen från Richelieus
tid, som uppfördes med den i dylika scener Fransoserna alldeles egna
och af inga andra ännu upphunna takt och finhet -- likaså en annan
liten enaktspiese från medelklassens sällskapskrets. Men deremellan
gafs ett féeri i 6 såkallade taflor, der alla möjliga orimligheter
och galenskaper rördes tillsammans och alla sorts fiskar, fåglar,
apor och andra djur kommo fram och en björn till och med sjöng -- det
var ett förskräckligt sammelsurium och publiken, som tycktes vara
af medelklassen, skrattade godt deråt. Allt var liksom en parodi på
theater och spektakel, och kanske är äfven i sjelfva verket den tid
inne då theatern skall börja parodieras och det verkliga spektaklet bli
spektakel i sjelfva spektaklet. Väl tyckas Tyskarne ännu med händer
och tänder arbeta deremot, men de få väl lof att följa med. Tyskarne
äro allvarsamma och vilja att man skall ta allt allvarsamt, så att
när en björn dansar skall man tycka att dansen "an und für sich" är
vacker. Till slut gaf man en mimisk representation _les Contrebandiers
de Sierra Nevada_, der isynnerhet de Spanska nationaldanserna med
castagnetter, som ock väl utfördes, behagade mig mycket. Men blott
mimik, utförd af icke alldeles utomordentliga sujetter, tvingar dem
att alltför ofta visa samma söta eller samma sura ansigte, och blir
derigenom tröttande. Theatern var nätt och vacker, publiken här
högljuddare med rop och hvisslingar, frikostigare på bifallsyttringar
än annorstädes, men äfven här blott vid bons mots och equivoca uttryck;
också kan det ej vara annorlunda, ty deri blott och bart består hela
Franska humorn, liksom Tyskarnes i Witzen. Någon egentlig komik hafva
Fransoserne lika litet som Tyskarne, och den lär ej kunna finnas
annorstädes än hos nordens folk, hos Engelsmän som Sterne och hos
Svenskarne som Bellman, hvilken tror jag företrädesvis kan kallas
verldens störste humorist. Hos nordbon ligger humorn ej i Witzen och
ordleken, som hos dessa folk, utan i hela deras väsende och uppförande.
Aug. 30.
Hos _Quatremére_, en gammal älskvärd man med något tycke af Frähn.
Han emottog mig med all värdighet men tillika vänlighet och värma,
visade stort intresse för min resa och samtalade med mig deröfver,
men olyckligtvis blefvo vi af brutna af en ankommande främmande. Så
förskräckligt genant och plågande det är för mig att gå och göra
uppvaktningar, så förekom mig dock denna lättare än vanligt: det gjorde
väl den Fransyska hyggligheten, som man här finner öfverallt hos den
höge så väl som den låge. Några egentliga upplysningar och någon
ledtråd för min resa fick jag dock ej här, och väntade det ej heller.
Sedan var jag i åtskilliga boklådor och fann åtskilliga manuscripter
och köpte slutligen _Jauberts_ Turkiska grammatik. Kort före middagen
var jag inne hos en i vårt hotell boende medicine studerande, Fransos,
och hade det nöjet att få se en grisette med hvilken en hans kamrat,
som äfven ätit här vid table d'hote, för några dagar sedan _gift
sig_. Hon var en nätt vacker brunett med fritt och ogeneradt väsende,
kallade sin _man_ "tu" och "mon" eller "bon ami" och blygdes ej det
allraminsta öfver det förhållande hon stod i. Hon hade kommit hit för
att dinera med sin man, som på sin kamrats kammare lät upphemta maten.
Denne Esculapii son, en högst munter gosse, berättade åtskilligt ur
studentlifvet, som mycket roade mig att höra. På aftonen med mina
Tyskar i en Bierhalle i Luxembourgska trädgården, der mycket folk var
samladt att höra en militär-musikcorps, som spelade ganska medelmåttigt
och ingalunda kunde jemföras med vår Finska gardes-musik.
Aug. 31.
Bittida ute, besåg först Pantheon, i mitt tycke det ståtligaste
monument. Från högsta toppen var utsigten vidsträcktare än från Notre
dame, den är ock högsta punkten i Paris; var äfven nere i hvalfven och
besåg grafvarne för Frankrikes store män och hörde det starka ekot i
ett af hvalfven. Sedan i kabinettet för komparativ anatomi, hvarest
liksom öfverallt var alltför mycket att se för att på en kort stund
kunna få reda på någonting. Sedermera var jag i _Musée Dupuytren_,
en samling af dels i vax afbildade, dels naturliga exemplar af
intressanta sjukdomsfall, isynnerhet kirurgiska. Detta tycktes vara
en samlingsplats för Fransoserna, som här rätt kunde beskåda alla
de rysligaste arter och förstöringar af Syfilis, högst naturenligt
afbildade på i vax gjorda genitalia och anus och i allmänhet alla
möjliga sjukdomar. Man såg här till och med några qvinnor, som gingo
omkring och helt ogeneradt beskådade samlingen. Här såsom öfverallt
hade jag åter tillfälle att förundra mig öfver den hygglighet och
liberalitet, hvarmed alla publika samlingar och andra märkvärdigheter
stå öppna för folket och isynnerhet för resande utlänningar, som blott
behöfva visa upp sitt pass för att få tillträde hvart som helst. På
de flesta ställen äro _les gardiens_ förbjudna att emottaga några
drickspenningar och på de få ställen der man kan ge något, är det
ej vanligt att ge mycket; det högsta jag gifvit är 1/2 franc och de
ha dermed varit oändligen nöjda, och då har man vanligen med sig en
gammal Fransman, som det är högst roligt att höra prata. Dessutom bör
ännu märkas att man här på alla ställen kan gå klädd huru som helst,
då man t.ex. i Petersburg ej slipper in i Eremitaget om man ej är
klädd i frack och vanligen har 1 Rb. s. att ge i drickspenning. Men
här är den egenheten att man ej får ha käpp med sig; hvarthelst man
kommer måste den lemnas bort förrän man slipper in och derför har man
sedan att betala 1, 2 eller 3 sous. Likaså går man ej gerna med mössa,
ehuru det blott är på baler man ej får ta den in med sig. På aftonen
var jag i _Theatre Français_ i Palais royal, der jag såg en komedi,
som visserligen uppfördes bäst af hvad jag än i theaterväg här sett,
men dock ej var något utomordentligt och den Franska trupp jag sett i
Petersburg fann jag fullkomligen jemngod med denna. Detta var äfven en
hofscen med amours och galanteri och courtoisie, ömhet och förälskning,
kärleksförklaringar och divorcer, och ehuru allt uppfördes så att man
ej behöfde vid någon scen vända anblicken från de spelande, hade jag
dock väntat mera. Komedin hette _Les demoiselles de S:t Cyr_ och var
ganska underhållande, men äfven här tycktes calembourer och ordlekar
vara hufvudsaken, och det som bäst behagade publicum och skaffade
applaudissementer. Öfverhufvud var det dock det bästa i theaterväg
jag här sett och ehuru jag ej förstod allt, roade jag mig högeligen.
Äfven tyckte jag mig här höra Franskan bäst och tydligast uttalad.
Fruntimren, ehuru ej öfverflödigt vackra, voro särdeles behagliga,
isynnerhet en lång, högvext flicka och m:me Plessy; båda hade den egna
Franska finheten och gentilessen och båda voro rikt costumerade i 3
till 5, tror jag, gånger olika drägter. Theatern var medelstor med, som
det tycktes, stort antal platser högt uppe i taket. Under mellanakterna
spatserade jag på Rue Richelieu och i Palais royal.
Sept. 1.
Begaf mig bittida ut, besåg _Place de juillet_, der jag äfven var
upp ända till toppen och fann trappan beqvämare och hela det inre
ljusare och vackrare än i Napoleons colonn. Derefter var jag på
begrafnings-platsen _du père Lachaise_, der jag träffade ihop med
en Fransos från Bordeaux, hvilken liksom jag gick omkring och besåg
grafvårdarne och frågade mig efter en Rysk grefvinnas monument,
som skulle vara det skönaste af alla. Så blefvo vi tillsammans,
frukosterade i ett närbeläget värdshus och foro sedan i en liten
hyrvagn den ofantliga vägen från denna kyrkogård till _Triomphe de
l'etoile_, allt utanför barriererna, för 30 sous. Han var en munter
garçon som sade sig ha besett Italien, Spanien och Algier, hvilket
äfven tycktes vara sannt, emedan han förstod och talade något Arabiska
och de andra språken äfven. Vi blefvo goda vänner, drucko ännu
sockervatten med eau de cologne (en ypperlig dryck) tillsammans hos en
conditor, voro naturligtvis charmerade öfver att ha gjort hvarandras
bekantskap och gjorde upp parti för morgondagen. Nu lyster mig att se
hvad han är för en man. Jag har hört och läst så mycket om bedragare,
som skola finnas isynnerhet här, och skulle finna det högst roligt att
ha kommit ihop med en sådan. Dock denna förekom mig ej just så. Sjelfva
begrafningsplatsen blef dock mindre noga besedd för hans skull, blott
det hufvudsakligaste. Den är den största och vackraste här, med ett
utomordentligt vackert läge på en kulle, derifrån man har en vidsträckt
utsigt öfver staden och omkringliggande nejder. Grafvårdarne voro
tallösa och vackra, men den art sandsten, som här användes till allt
dylikt, behagar mig ej just och kan vida vägnar ej jemföras med vår
granit. Dock finnes här ock mycket marmor-monumenter i alla möjliga
former och fasoner öfver personer, hvilkas namn och minne måste vara
alla kärt och intressant; föga nog torde man finna en annan grafplats
så skön och besökvärd som denna. Då jag sedan skildes från min nya vän,
som beklagade att göromål ej tilläto honom passera den öfriga dagen
tillsammans med mig, vandrade jag genom Champs elyseés, stannade och
betraktade en gammal konstmakare, som åt blår och sedan lät det ta eld
i magen och spottade ut askan. Hans konster voro ej mycket värda, men
hans åldriga vackra ansigte, der godhet och fridsinthet lyste fram ur
ett beständigt småleende, höll mig länge qvar vid honom. Hans costym,
ehuru föga rik, var något fantastisk och magisk, mycket bättre än jag
ofta sett den på theatrar; i ifvern att utöfva sin konst, hvartill
han alltid utvalde en af de små kringstående gossarne, småspottade
han alltsom oftast och underhöll derunder allt publicum med bonmots
och andra roligheter. Af alla de många konstmakare och sagoberättare
eller improvisatörer jag här sett, har ingen behagat mig så som denne,
ehuru kanske underlägsen i konsten. Ingenting kan förliknas med den
oändliga tacksamhet, hvarmed han emottog de 2 sous jag kastade åt honom
på den lilla duk, han hade utbredt midt på sin arena, för att emottaga
de skärfvor hans auditorium ville ge honom och på hvilken hittills