Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 09

  snygga och rena öfverallt hvart vi snokade, såsom äfven värdinnan var
  snygg och vacker, med det mest regelbundet sköna ansigte man vill se.
  Byggnadssättet såväl utsom invändigt är alldeles eget. Mot köld är
  man ej särdeles skyddad i rummen, och folket tycktes ej heller mycket
  frukta den; ty ehuru det i dag enligt vårt tycke, som voro nordboer,
  var särdeles kallt och vi derföre voro ganska tjockt klädda, suto
  Grekerna här med öppna fönster och hade ej mera kläder på sig än
  vanligt, de flesta med nakna ben utan strumpor. Sedan voro vi åter inne
  på det kaffehus vi i går besökt, och jag rökte åter min kaljan vid den
  lilla kaffekoppen. Här voro nu flere Turkar församlade från de Turkiska
  fartyg, som ligga här i hamn. De sutto tysta och allvarliga och sögo på
  sin tsjunbuk och drucko sitt kaffe, utan att särdeles tyckas bry sig om
  verldens gång. Sedan handlades ännu åtskilligt, fikon och russin för
  1 1/2 piaster okan hvardera, och vi foro derefter alla om bord till
  oss, der vi åto en dugtig middag, drucko kaffe och på aftonen toddy,
  tills Norrmannen lemnade oss kl. omkring 7. Han, såsom tror jag alla
  Norrmän, hade en viss naturlig barnslig enfald och var öfverhufvud en
  högst harmlös man. Samtalet vände sig naturligtvis mest på sjösaker och
  frakter &c., som mot slutet blef mig något enformigt. Han berättade
  att han vid Hydra i tvenne dagar blifvit förföljd af en korsar ifrån
  Tripoli, men utan äfventyr kommit undan genom tvenne förligvindare, som
  kommit ner från Dardanellerna.
  Nov. 22.
  Kallt väder med fortfarande NO vind; thermometern står på 6 1/2 Cels.
  Efter frukosten foro vi om bord på en Engelsk brigg, som låg nära
  oss. Kaptenen tycktes vara en sekterisk man, fröjdade sig storligen
  att man nu i Odessa fått en Engelsk kyrka, så att folket ej behöfde
  gå och spela billard om söndagen, talte mycket om de dåliga frakterna
  i våra tider, och hoppades på en annan bättre verld, der man sluppe
  allt trouble och besvärligheter och sorger för dåliga frakter &c.
  Han var ganska tråkig, såsom alla hvilka genast dra fram med dylika
  saker och föra dem till torgs för bekanta och obekanta och ej hålla
  dem för sig sjelfva. Han hade som det tycktes en passagerare, hvilken
  var sysselsatt med "Essai sur les deux mondes", och de sutto hvar i
  sin länstol på ömse sidor om en vacker kamin, i hvilken de hade en
  stenkolsfyr och värmde sig framför den. Han bjöd oss "spirits", men
  tycktes vänta att vi skulle ej vara så ogudaktiga och fortära något
  slikt, hvilket vi ock icke gjorde. Vi dröjde blott en liten stund
  der, hvarunder samtalet mellan båda kaptenerna vände sig blott om
  sjöfart och dylikt. Härvid hade jag tillfälle förundra mig öfver min
  kaptens färdighet i Engelskan. Derifrån foro vi till vår Norrman, åto
  först en liten tugga af den präktigaste fina Norrska sill till en god
  elfva, och drucko derpå ett glas porter, som smakade mig ovanligt väl,
  emedan jag ej fått smaka det sedan i Hamburg. Norrmannen blir allt
  trefligare, ju vanare man blir med honom. Han hade i början en viss
  haltlöshet och komlighet i sitt sätt att vara, och mycket hos honom
  påminte mig om Fraenkel; men när man litet vant sig vid hans, såsom det
  tyckes i början, enfaldiga och påhängsna väsende, finner man hos honom
  en högst älskvärd hjertlighet och uppriktighet. Sedan vi hos honom
  intagit en dugtig middag af stockfisk, begåfvo vi oss alla 3 i land,
  der Norrmannen handlade vin af vår trefliga Grekgubbe, och sedan kommo
  vi i fäl med tvenne Italienska kaptener, som ock lågo här för ankar
  och af hvilka den ena var dugtigt groggig. I kompani med dem handlade
  Norrmannen och min kapten en liten fet oxe, som genast slagtades på
  stranden och deltes. Sedan gingo vi hela sällskapet till ett kaffehus,
  sutto der och drucko kaffe, rökte vår kaljan och pratade alla möjliga
  sorts språk, jag Ryska med 2 här boende Greker. Vinet, som Grekgubben
  sålt oss, är ett utmärkt godt vin, liknande Bordeaux-vinet. Det kostade
  ungefär 13 kop. koppar stopet, således billigare, tror jag, än hos oss
  svagdricka. öfverhufvud tycktes allt vara mycket billigt här; köttet
  kostade 10 kop. marken, på osten och brödet var likaledas, godt köp,
  men fisk tycktes vara ondt om, åtminstone sågo vi ej någon sådan. Vi
  voro i dag i land ända till skymningen, då alla begåfvo sig till oss,
  sutto der och drucko toddy och thé. Jag var ovanligt sömnig, så att jag
  somnade in under de andras samtal. På eftermiddagen hade vädret klarnat
  upp och vi hade en vacker afton.
  Nov. 23.
  Sydlig vind, hvarföre vi genast i dagbräckningen började hifva ankaret
  upp och gingo till segels med de andra som legat här i hamn. Vinden var
  mycket svag och när vi kommo litet ur hamn, lugnade den nästan alldeles
  ut. Nu sågo vi äfven en hel hop seglare, som kommo fram ur Pascha
  Harbour, dit säkerligen under den svåra NO stormen de begifvit sig af
  vårt sällskap från Dardanellerna, som hunnit öfver Marmora ön. Sjön var
  nu "_velivolum_" och vädret sommarvarmt och vackert, så att det efter
  trenne dagars hamnliggning var verkeligen uppfriskande att åter komma
  ut. Stränderna af Marmora och de andra öarne här äro ganska vackra,
  och ehuru det mesta tyckes vara blott berg, synas dock mellan de
  kullriga höjderna vackra, uppodlade små dälder. Hela dagen var vädret
  mycket stilla och lugnt, så att vi, ehuru med den bästa förliga vind,
  på hela dagen hunno knappt förbi Marmora ön. Aftonen var vacker och
  aftonrodnaden rödare än jag någonsin kan påminna mig ha sett den, men
  färgblandningen var ej sådan den var längre i söder. Senare speglade
  sig stjernorna blänkande i vattnet och klart sken en liten stund den
  smala strimman af nymånen. Allt var tyst och från den stora mängd af
  större fartyg och mindre Grek- och Turkbåtar, som lågo omkring oss,
  hördes ej knäpp eller gny, ehuru man annars vanligen skall höra sång,
  isynnerhet från de Grekiska.
  Nov. 24.
  Hade seglat hela natten utan att komma just någon vart, emedan det
  varit så godt som fullkomlig lugna. Om morgonen blåste upp en liten
  kåra, som sedan fortfor hela dagen, ehuru mycket svag, så att vi ej
  hunno längre än i bugten som går inåt Konstantinopel. Dagen hade
  varit varm och vacker med den klaraste himmel, dock kändes att äfven
  här sommaren var förbi. Ty i skuggan var ej särdeles varmt och på
  de höga bergstopparne låg mycket snö. Aftonen var oändligen vacker,
  isynnerhet den märkvärdiga magiska färgskiftning i öster midtemot
  sjelfva solnedgången, som jag äfven förut betraktat med så stor
  beundran. Nu omslöt den med sitt trollsken minareterna, som syntes från
  sultan-staden och Skutari och till stort tal öfverallt på stränderna,
  och den var så bländande, att när man sedan såg åt annat håll hade
  man svårt att urskilja föremålen. Solen sjönk alldeles klar ned i
  hafvet och efter dess nedgång belystes hela denna del af horizonten af
  ett starkt eldlikt sken, i hvilket de aflägsna landen och Marmora ön
  tycktes vara på några stenkast ifrån oss. Hela sjön åt alla håll var
  full af segel, som lågo stilla i lugnan, och mellan dem framgick ett
  Turkiskt ångfartyg.
  Nov. 25.
  Hade om natten seglat för svag vind och gjort några slag mellan landen.
  Om morgonen när det blef dager sågo vi framför oss hela Konstantinopel
  i all sin glans, belyst af den deröfver uppgående solen. En herrligare
  och ståtligare anblick torde ej gifvas i verlden. Staden förekom
  mig fullkomligen som en amfitheater, småningom höjande sig och i
  slutkretsen slutande sig med de vackraste och största minareter, af
  hvilka här synes ett oändligt antal. Vinden var särdeles svag, så att
  vi blott ganska långsamt skredo framåt. Längre fram på förmiddagen
  kom en man i en liten båt utroende till oss och erbjöd sig att blifva
  vår lots, och ehuru kaptenen uttryckligen förklarade sig ej behöfva
  någon, kom han dock om bord, sedan efter tillfrågan om han ville ha en
  ända, en sådan blifvit räckt åt honom. Han var Malthesare, hade ett
  eget utseende, mera liknande en Oriental än en Europé, men likväl ej
  heller fullkomligen det förra; det var öfverhufvud något vidrigt och
  vildt. Han talade något Engelska. Äfven hörde jag honom med en annan
  förbi oss farande landsman tala sin Malthesiska, som till uttalet
  mycket liknade Arabiskan, men flera Italienska ord igenkände jag bland
  de rent Arabiska. När han skulle bort, blef någon ordvexling mellan
  honom och kaptenen, emedan han ville anse sig antagen till lots och
  fordrade betalning; härvid isynnerhet tyckte jag han såg vild ut. Nu
  hade vädret så lugnat ut att vi voro tvungna kasta ankar; men knappt
  var det i botten, så blåste åter upp förlig kultje för oss, vi hifvade
  ankaret och kommo småningom närmare sultan-staden, och jag kunde blott
  för få mellanstunder taga bort kikaren från mina ögon. Till venster
  hade vi det släta vackra landet från Stefanoudden med sitt palats på
  sjelfva udden, och längre fram allehanda mest kronobyggnader längs hela
  stranden, som sakta höjde sig från sjön till släta höjder, prydda äfven
  med byggnader och trän. Midt framför oss den amfitheatraliska stora
  staden med sina mycket olikfärgade och mångvinkligt byggda hus, och
  öfver dem de otaliga hvitglänsande svartspetsiga minareterna, bredvid
  större och mindre moskéer med fordom förgyllda, nu urblekta kupoler.
  Emellan allt detta en stor rikedom på träd, isynnerhet cypresser, som
  äfven slutade sig i spetsar liknande minareter. Allt detta är omslutet
  af gamla ruinlika murar, på hvilka man ännu kunde skönja spår efter
  gammal Grekisk skulptur. Till höger om oss vid inloppet till Bosforen
  Skutari, äfven nära nog byggd som en amfitheater, och derofvanom höga
  berg, på ett af hvilka syntes ett stort kejserligt palats. Härifrån
  gick stranden något så när rak med vackra stränder och hus samt en
  större by. Vidare en temmeligen vidsträckt skärgård och de höga landen
  af Asia minor, slutande sig i höga bergspetsar, täckta med snö. Bakom
  oss hela Marmora hafvet, der längst i vester ännu syntes ön af samma
  namn, och öfverallt på vattnet segel. Emellertid kommo vi närmare och
  voro nära under båken, då muezzinerna från de många minareterna kallade
  till middagsbönen, accompagnerade i sin gnällande sång af tjutande
  hundar; då började jag bättre urskilja husen från hvarandra och fann
  att de, minsta delen undantagen, alla voro af träd och öfverhufvud
  ganska ömkliga och smutsiga kojor. Så kommo vi upp under Seraljen,
  och jag kunde på ganska nära håll betrakta åtminstone en del af dess
  många osammanhängande, särdeles finurligt äfven af träd byggda hus. Men
  nu måste vi gå öfver strömmen, emedan den här går så strängt att vi
  omöjligen med den sakta vinden kunnat komma öfver Seralj-udden. Till
  vår olycka lugnade vädret just nu fullkomligen ut, så att strömmen,
  trots 4 dugtiga matroser som bogserade oss, fick makt öfver vår brigg
  och satte oss mycket ner. Men härunder hade jag tillfälle att se
  staden säkert från den vackraste punkten, emedan, utom allt hvad jag
  ofvanföre sagt, jag nu äfven kunde se inloppet till Bosforen och hela
  det herrliga land, som från _Galata_ och _Tofana_ sträcker sig längs
  vattnet, hvilket bildar liksom en liten sjö mellan hamnen, Bosforen och
  Konstantinopolitanska sundet. Äfven detta land bildar med det andra
  på Skutari sidan liksom en amfitheater, med ett stort nytt kejserligt
  palats i fonden, hvilket liksom i terassbyggnader tyckes gå upp till
  toppen af höjden. Rundtomkring såg jag framför mig synkretsen slutas i
  höga bergstoppar och vackra kullar, och sjelfva inloppet till Bosforen
  försvann alldeles emellan dem. Nu gick äfven solen klart ner i hafvet
  och småningom sjönk den praktfulla staden med sina minareter och
  palats i den egna magiska aftonglans och färgskiftning, som bildas i
  öster emot den flammröda vestern. Härtill det oändliga tal af kaiker,
  långa smala Turkbåtar, som öfverallt sväfvade omkring med hvit- och
  grönturbanade män -- större Grekbåtar som arbetade sig upp mot strömmen
  -- större fartyg som dels redan hunnit i hamnen, dels såsom vi lågo
  för ankar vid stranden, dels ännu seglade ute på hafvet, än närmare än
  fjermare, än hitåt än ditåt -- tumlarena som i stora flockar gjorde
  sina kullerbyttor och pustade i vattenytan -- sång som hördes än
  från båtar, än från stranden, -- allt detta gjorde denna afton till
  den i sitt slag herrligaste jag haft. Vädret var hela dagen vackert
  och varmt, såsom hos oss en mycket varm sommardag; om aftonen var
  luften mera frisk, dock ej kall, och månens fyra dagar fyllda horn
  lyste såsom Turkiska vapnet öfver Turkarnes stad, så klara att hela
  det öfriga halfklotet kunde synas. Då vi vid farten öfver strömmen
  blefvo så mycket satta neråt, gick kaptenen och småsvor för sig sjelf
  och grinade, högeligen förargad öfver den misslyckade spekulation
  han gjort, då han hellre hade kunnat låta ankaret gå på andra sidan
  under Seraljen. Det var nästan första gången jag under hela resan sett
  honom otålig öfver vädret. Han grinade upp mot flaggan som oftast,
  för att se om ej någon vindpust skulle komma, och gick åter omkring
  och såg på vattenytan om den ej ville krusa sig för någon kultje, och
  upprepade oupphörligt: "det skulle behöfvas blott alldrig så litet" --
  men förgäfves, ingen kultje kom och vi sattes friskt ner med strömmen.
  Fåglar, som jag sett så litet på hela resan, svajade här i stora
  flockar öfver oss åt alla håll och gjorde det hela än lifligare.
  Nov. 26.
  Hifvade ankaret upp, när en temmeligen frisk morgonkåra blåst upp,
  och började segla från de af Byron såsom ett jordiskt paradis prisade
  Prinkipos öarne, nära hvilka vi hela natten hade legat i lugn. Vi hade
  just hunnit in i strömmen, hvarunder en Engelsk ship chandler hållit
  vid sidan och pratat med oss och erbjudit kaptenen sin tjenst, då
  vinden åter alldeles lugnade ut, och vi af strömmen drefvos något lägre
  än stället derifrån vi utgått, och nödgades nu igen fälla ankaret. Kort
  härpå anlände åter en kaik, i hvilken var en liten ung 14 årig gosse,
  som kom upp för att åt kaptenen rekommendera sin herre, hvilken äfven
  var ship chandler. Han blef länge om bord och lät slutligen sin kaik
  fara, då en gammal lots kom längs sidan och erbjöd sin tjenst. Den
  unga gossen var liksom den gamla gubben och tvenne andra lotsar, som
  i detsamma kommo och erbjödo sig, Malthesare. Han talte väl Engelska,
  Malthesiska och Italienska, hvilka 3 språk jag hörde af honom; dessutom
  kunde han göra sig förstådd på Turkiska och sade sig bäst af alla språk
  tala Grekiska. Han var för öfrigt en vacker och ganska artig gosse,
  men i sitt uppförande och tal klok och förnuftig, som en gammal man
  och hade föga eller intet pojkaktigt i sig. Han åt middag med oss,
  sedan han afsändt gamla lotsen, som äfven på en stund kommit om bord
  och tittat omkring sig, till en inkommande Tysk skonert med sin herres
  adresskort och hjelpt oss med sina ringa krafter vid ankarets lyftande
  kort före middagen, då åter en liten kultje blåst upp. Vi kommo ett
  litet stycke framåt, då vinden åter alldeles lugnade ut och vi åter
  måste kasta ankaret. Nu kom åter en kaik längs sidan af oss, i hvilken
  sutto en Turk som rodde och en gammal man som låg och sof på bottnet,
  emellan dem båda tvenne Turkinnor. Hela sällskapet var rusigt, gubben
  troligen mest, emedan han höll på att sofva oset af sig. Qvinnorna och
  roddaren, som var en medelåldrig kraftfull man, sjöngo Turkiska sånger
  på en tom och enformig melodi, som hade något tycke af den Ryska, men
  på långt när ej så sångfull. Härunder vandrade en pipa från mun till
  mun emellan dessa 3, isynnerhet rökte den äldre qvinnan, som kunde
  vara omkring 30 år, oupphörligen och blåste väldiga rökar omkring
  sällskapet. Dessutom förfriskade de sig med ett glas eller egentligen
  en kopp som de fyllde ur en större flaska med någon sorts liquor,
  liknande bränvin, allt under sång och skrål. De svajade allt omkring
  vår brigg och ville ha vin. Slutligen gafs dem ett dricksglas cognac,
  hvaraf den äldre qvinnan först tog en liten klunk, sedermera drack
  den yngre, kanske omkring 18 år gammal, ut mest hela glaset, lemnande
  blott en liten sup qvar åt roddaren, som tömde det. Nu uppstämde de
  åter sin skränande sång; men det räckte ej länge förrän roddaren
  lutade sig öfver suden och började ge öfver och såg högst ömklig ut.
  Den yngre qvinnan, en flicka med det mest regelbundet sköna ansigte
  man vill se, med långt i många flätor längs ryggen hängande becksvart
  hår, började sparka den på bottnet sofvande gubben med sina bara
  fötter och visade dervid sina hvita fylliga ben ända upp till knäet,
  der hennes vidbyxor tycktes vara bundna. Men i gubben fick hon intet
  lif. Deremot tycktes ruset få makt med henne sjelf och hon kastade sig
  vårdslöst, först i famnen på den andra qvinnan, sedan längst bak på
  upphöjningen i kaiken, och visade nu rätt sin sköna vext och vackra
  drägt. Jag har sällan sett något så retande och sällan en så skön
  flicka. Men hon var rusig. Dock raglade hon åter upp i den rankiga
  båten och ropade allt ännu efter vin, och plirade med sina stora svarta
  ögon, såsom om hon nu vore rätt säll i sitt rus. De tycktes vara ute
  på en lustfärd, hvars hufvudsakliga nöje syntes bestå i att ge sig ut
  till sjöss och sedan låta båten sväfva för sig sjelf på vattnet, och
  ifrån den betrakta verlden eller roa sig inom bords på ett eller annat
  sätt. Så gjorde åtminstone detta sällskap, sedan det slutligen lemnat
  oss, och så tycktes en stor del af de oändligt många kaiker göra, som
  jag i dag mer än de andra dagarne från långt håll såg ligga alldeles
  stilla på det spegelblankt lugna hafvet. Detta sällskap hade roat oss
  omkring halfannan timma, hvarunder jag beständigt stått och betraktat
  det, då åter straxt efter kaffet, som blott om söndagen bestås på
  eftermiddagen, en kultje blåste upp, vi lyftade ankar och gingo till
  segels, och åter kommo ett litet stycke framåt nära under fyrbåken,
  som står på Konstantinopels murar nära inloppet till sundet. Allt
  under seglingen såg jag efter kaiken med det rusiga sällskapet, och
  så länge jag kunde se något blefvo de liggande orörliga på vattnet,
  förda kanske smått framåt af de små vågkrusorna dit de drefvo dem; så
  väl det stygga i de rusiga qvinnorna, som det vackra och retande hos
  den sköna flickan, ville mig länge ej ur sinnet. Vi hade nu för tredje
  gången i dag fällt ankar, och nu passerade oss åter kanske omkring 30
  till 40 större fartyg, som med den friska aftonkåran från NO kommo
  ut från Konstantinopel, utom de säkert lika många som voro bakom oss
  och arbetade sig upp, och de ännu flere små fartyg af alla möjliga
  utseenden, som dels rodde, dels seglade af och an. Så kunde jag ännu
  i den klart nedgående solens eldröda aftonglans beskåda den kanske
  skönaste anblick i verlden. Kaptenen hade under hela dagen varit mycket
  otålig och gått omkring och mumlat "satan" för sig sjelf, och äfven
  jag, oaktadt allt det herrliga som ligger framför mig, börjar bli något
  otålig att komma i land.
  Nov. 27.
  Togo på oss litet och foro upp till Galata. Vädret var mulet och
  luften tjock, så att vi ej kunde rätt njuta af den så högt beprisade
  anblicken af Konstantinopels hamn och utsigten uppåt Bosforen. Voro hos
  åtskilliga ship chandlers och på Ryska kansliet. Det intryck Galata och
  Pera gjorde på mig var högst vidrigt: trånga, förskräckligt smutsiga
  gator, bildade af snuskiga trädkojor som tycktes luta till sitt fall,
  bland hvilka de här och der synliga större och vackrare husen togo sig
  ganska dåligt ut. Roligt var dock att se den starka rörelsen af alla
  möjliga sorters folk och nationer, och de ganska simpla Turkbodarna,
  mera liknande våra marknadsstånd än handelsbodar. Voro inne hos Hyrén,
  åto middag med honom på ett Tyskt värdshus, voro i en oupphörlig disput
  med honom och sade honom dugtigt sanning och ovett. För öfrigt släpade
  mest hela tiden omkring i ship chandler shops och hade mera tråkigt.
  Hyrén låddes vara sjuk och genomgå, kur under en Grekisk qvacksalvare,
  berömd för utomordentliga kurer i syfilis. Han hade nu legat trenne år
  här och glömt allt det ringa han hade lärt sig i orientalia; i dess
  ställe hade han här laggt sig på studium af vattenkuren och af bibeln,
  men isynnerhet af Johannis uppenbarelsebok, till hvilken han hade någon
  Engelsk kommentar. Han var galnare nu än förr och torde väl alldrig bli
  rätt som andra, utan att dock bli mer än andra.
  Nov. 28.
  Denna dag gick ungefär på samma sätt som gårdagen. Vi voro uppe i
  Galata och Pera, suto hos ship chandlers och åto middag med Hyrén hos
  Dattelbaum, och foro sedan i god tid på aftonen tillbaka om bord.
  Nov. 29.
  Foro upp på Stambols sidan, nära invid fyrtornet, der folket tog
  vatten; handlade här en ypperlig ekved af Turkarne och begåfvo oss
  sedan upp. Här var ojemförligt mycket snyggare och renare än i Galata,
  -- allt tyst, blott oändligt mycket hundar, som lågo öfverallt omkring
  i knutarne. Rörelsen af folk var ganska ringa, dels emedan det ej var
  den egentliga handelsdelen af staden, dels emedan det ännu var nog
  tidigt på dagen. Här och der träffade vi några Turkar och Turkinnor
  och ofta utanför husen barn, som lekte och spelade med stenar. Vi
  gingo uppföre hela vägen tills vi kommo till sultan Ahmeds moské, som
  är byggd alldeles efter S:t Sofia. Vandrade sedan öfver den stora
  öppna plats, som ligger utanför densamma; der står en gammal fallande
  pelare af Justinianus med på ena sidan en Latinsk och på andra sidan
  en Grekisk inscription, vidare en stor välbehållen Egyptisk obelisk.
  Det förundrade mig utomordentligt att i en så trång stad, der allt är
  sammanpackadt och hoprördt finna ett så stort torg, vida betydligare än
  vårt handelstorg i Helsingfors. Sedan gingo vi förbi Sofia kyrkan. Hvad
  särdeles behagar mig vid dessa och andra moskéer är deras stora öppna
  med trän, isynnerhet cypresser, besådda gårdar. Vidare sågo vi Mahmuds
  graf, äfven med sin trädgård rundtorn. Allt här på Stambolssidan
  öfverhufvud behagade mig oändligen mer än på den andra. Turkarne
  voro hyggliga, de knappt sågo på oss då vi gingo förbi, än mindre
  att jag skulle hört något ondt uttryck emot oss, såsom man vanligen
  hör föregifvas. Äfven barnen voro stilla och beskedliga, och inga
  tjufpojkar syntes här, hvilka främlingen knappt i någon annan Europeisk
  stad lär kunna undgå. Men öfverallt såg jag blott usla hus af träd,
  som nästan alla tycktes luta till sitt förfall, och deremellan ofta
  ruiner kanske från äldsta tider, halfkullfallna murar och annat. Sedan
  vandrade vi ner till stranden och foro öfver till andra sidan, der vi
  åto middag i en Grekisk kaback. Dessa värdshus bestå här vanligen,
  liksom i Petersburg, af tvenne våningar; i den nedra är köket, der
  man ser maten koka i sina kärl och der man äfven kan spisa; den öfra
  våningen tyckes vara reserverad för mera aktade gäster, till hvilkas
  antal vi räknades. Här uppe voro tvenne sällskaper Greker, hvardera
  kanske af omkring 12 personer. Det ena satt vid ett bord och åt och
  drack vin, hade tvenne spelmän, en violin och en guitarre, hvilka
  filade på förskräckligt. Härtill instämde då och då sällskapet i
  starka skrålande sångehörer. Guitarrespelaren knäppte egentligen ej
  på strängarne, utan drog deröfver på en gång med hela handen, liksom
  Ryssarne på sin balalajka; men denna senare tyckes mig ändå ha nästan
  mera klang, ty af den Grekiska, som dessutom hade sensträngar, hördes
  intet ljud utan blott skräll. Violisten strök och gned äfven så att
  jag ej, åtminstone högst sällan, kunde höra ut någon melodie. Det
  hela tycktes mig ej ha det minsta musik i sig, utan vara blott skrål
  och skrän. Det andra sällskapet, som var något större, var i andra
  ändan af det stora rummet och roade sig med dans, likaledes vid musik
  af en violin och en guitarre, hvilka gnedos och skränade nästan ännu
  mera än hos det förra sällskapet. Spelmännen svettades dugtigt och så
  äfven dansarena. Dansen i sig sjelf var ganska vacker, med något tycke
  af vår menuett; men några, som tycktes gälla för stordansare, gjorde
  mångahanda underliga skutt och hjulningar, och ådagalade verkligen
  ofta en underbar vighet. Hos alla märkte man behag och värdighet och
  hos ingen den klumpighet och plumphet, som man så ofta finner hos oss,
  äfven bland bättre män. Sällskapet var blandadt af äldre och yngre,
  men alla dansade och alla voro glada och drucko flitigt vin, äfven
  gråhåriga gubbar. De flesta tycktes vara arbetare och sjömän. Vi suto,
  jemte 3 à 4 andra som voro placerade vid ett bord invid oss, emellan
  båda dessa Greksällskaper, och måste rätt ordentligt skrika för att
  kunna höra hvarandra. Allt var på det högsta intressant att se och
  betrakta, dock hade jag önskat musiken bättre.
  Nov. 30.
  Foro åter upp om morgonen med Pisani, "Lillpojkin", såsom vår kajutvakt
  kallade honom, till Stambolssidan och vandrade ungefär samma väg som
  gårdagen, förbi tvenne sultaners grafvar till slafmarknaden. Väktaren
  ville först ej släppa in oss, men för en piaster förde han oss omkring
  alltsammans. Platsen eller torget är rundtombyggdt af en rad hus,
  framför hvilka går ett galleri, dit dörrarne till rummen eller bodarne
  öppna sig. I dessa bodar sitta nu slafvarne eller ute i galleriet eller
  ock derunder, ty äfven der finnas rum. De sitta eller ligga utbredda
  på sina mattor, ej stort bättre än hundar eller andra djur, höljda
  i trasor. Vanligen skola de om sommaren vara så godt som nakna, men
  nu hade de väl för köldens skull fått några slarfvor på sig. Största
  delen bestod af qvinnor; de roade sig mycket åt Lillpojkin, talte
  till honom och skrattade. Ganska få karlar såg jag. Det hela gjorde
  på mig ett det mest vidriga intryck jag någonsin erfarit, och det
  var med största obehag och äckel jag vandrade genom dessa rader af
  svarta medmenniskor -- hvilket jag verkligen tyckte mig ha svårt att
  kunna medge. I ett kaffehus på gården suto några Turkgubbar, drucko
  sitt kaffe, rökte sin nargil och voro troligen spekulanter. Men det
  var ännu något för bittida på dagen, så att vi ej sågo just något
  köpslageri. Men jag fann mig lycklig att åter snart komma derifrån
  bort. Derefter gingo vi genom Bazaren eller en del af den. Här var allt
  lif och rörelse och äkta orientaliskt. Kaptenen handlade åtskilligt,
  och det var högst roligt att se huru gubbarne skrattade åt den något
  näsvisa men qvicka Lillpojkin. Anblicken af Turkgubbarne, som suto
  med benen korslaggda under sig, rökte sin nargil och sysslade vid
  sitt arbete med den allvarsammaste min i verlden, var högst rolig. Så
  liknöjda och bekymmerslösa om verlden och de förbigående de än tycktes
  vara, så funnos dock många, isynnerhet Armenianer, hvilka dels på
  Italienska, dels på Turkiska ropade åt oss och frågade hvad vi behöfde
  eller önskade. I allmänhet förekommer mig alltid en stor marknads- och
  handelsplats, såsom den roligaste del af en stad och om någorstädes
  isynnerhet bazaren här, der jag såg nästan blott mina älskade
  Turkgubbar, sittande vid nästan hela orientens rikedomar. Dock syntes
  här äfven oändligen mycket af Engelska kolonialvaror af alla sorter,
  och i mina ögon togo de sig ej väl ut bland de brokiga och egendomliga
  orientalia. Sedermera gingo vi härifrån åter till andra sidan och
  drefvo der omkring till skymningen, då de kommo efter oss ifrån briggen.
  Dec. 1.
  Foro middagstiden i land på Stambolssidan, men nu på ett annat ställe
  än det vanliga. Här mötte oss en väktare, såsom vid alla andra portar
  och landningsställen, och frågade efter vår pratique billet. Den råkade
  nu vara glömd om bord och Turkgubben släppte oss på intet sätt upp,
  med mindre vi skickade båten tillbaka till briggen och läto hemta den.
  Gubben var något knottrig, men hygglig så snart han sett den hemtade
  billeten. Sedan gingo vi upp och kommo till Ahmeds moské, der vi på
  gården sågo soldater och mycket folk. Vi gingo dit in utan minsta
  hinder och kunde nu gissa att sultanen var i mosken och gjorde sin
  fredagsbön. Det erforo vi äfven genast derpå af en svart polisman, som
  talte Arabiska och med största artighet och välvilja svarade på allt
  hvad jag frågade, och visade oss den plats derifrån vi bäst skulle
  kunna se sultanen vid hans uttåg. Vi vandrade nu utan minsta hinder af
  soldater eller poliser öfver gården till andra sidan, der vi i skuggan
  af en stor lind kunde se öfver det hela. Närmast den dörr, hvarifrån
  sultanen skulle komma och som gick ut från ena sidan af den stora
  byggnaden samt tycktes vara senare tillbyggd, stod på ömse sidor en rad
  af unga män, hvilka tycktes utgöra någon sorts pagecorps eller lifvakt,
  enkelt klädda i blåa surtouter och röda mössor, beväpnade blott med