Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 11

När jag om morgonen kom upp på däck, fann jag till min stora förundran
att vinden var emot oss och att vi styrde kurs i NNV. Vi hade nemligen
om natten vändt och gingo mot vinden, emedan vi ändå ej till aftonen
kunde hinna fram att löpa in i hamnen vid Alexandria. Vi gingo dock ej
särdeles länge denna kurs, förrän vi åter vände undan vinden och gingo
vår rätta kurs. Denna dag liksom de andra var tråkig, men ficks till
slut med sofva och äta samt att då och då betrakta det azurblåa, nu
något upproriska hafvet. På aftonen sitter jag och skrifver detta vid
mitt thé och midtemot mig på andra sidan af bordet sitter le maitre
d'hotel och skrifver vers. Då jag frågade honom om han brukar idka
poesi, visade han mig som prof af sin konst ett stycke det han kallade
satir, med den anmärkning att jag tvifvelsutan visste hvad det ville
säga, och som hade till öfverskrift: Satyre d'un domestique a bord du
bateau -- och innehöll många roliga saker om Napoleon och Gud vet hvad
annat. Han sade sig vara boktryckare, men som lyckan ej gynnat honom
i det yrket, hade han slagit sig på värdshushållning här och fann det
förmånligare.
(Bref till kofferdikapten A. Wiklund. Förut tryckt i tidningen
Ilmarinen 1855 N:o 52.).
Broder! I den förmodan att du redan sluppit från det allmänt
öfverklagade svåra hålet Odessa, dess svåra hamn och kalla klimat,
jemte allt omak som åtföljer en lastning och hamnliggning, sänder jag
dig denna helsning från Egypti gamla underfulla och heliga jord, jemte
tusende tacksägelser, varma och innerliga för den trefliga, roliga tid
du så frikostigt gästade mig och förde mig helbregda och glad öfver
Italiens och Greklands haf till Storsultanens stora stad. Jag har
sedan vi skiljdes ofta, för ofta och stundeligen fått känna saknaden
af ditt trefliga sällskap och din trefliga kajuta. Men låtom oss gå i
ordning. Aftonen af samma dag, på hvars morgon jag lemnade _Active_
och mina landsmän, gick jag ombord på det Franska ångfartyget och för
större säkerhets skull redan kl. 3 på eftermiddagen. Här gick jag nu af
och an på däcket och spatserade ända till kl. 6, ty då först lyftades
ankar. Under denna tid, såsom under hela resan, hade jag tillfälle att
förarga mig öfver de Franska matroserna, som dussintals, största delen
med cigarren i munnen, stodo och halade på en ända, hvartill 4 à 5 af
dina matroser varit tillräckliga. Öfverhufvud kan jag ej säga att det
sjöväsende, jag här såg, behagade mig alls och skillnaden var oändlig
mot hvad jag blifvit van att se ombord hos dig. Den 8 middagstiden
passerade vi Dardanellerna och kastade ankar den 9 om morgonen i
Smyrnas hamn. Här blefvo vi liggande hela denna dag och jag begagnade
tiden till att fara upp och bese staden, som föreföll mig särdeles
vacker och snygg. Jag var äfven uppe här hos Ryske generalconsuln
Ivanoff, och han emottog mig med särdeles artighet och välvilja, såsom
äfven isynnerhet hans sekreterare, som var literat och ville passera
för sådan ännu mera än han verkligen var det. Följande morgonen d.
10 gingo vi derifrån och landade följande dagen i Syra, hvars nya,
hvitt glänsande stad behagade mig utomordentligt. Här flyttades vi
öfver på ett annat af de 5 ångfartyg, som här sammanträffade. Det
hette _Scamandre_ och förde oss hit till Alexandria, i hvars farliga
och klippfulla hamn vi kastade ankar den 14 dennes. Hela resan var på
det hela taget oändligen tråkig. Till Smyrna följde dock med oss ett
sällskap af 3 Turkar, som voro de enda trefliga i mitt tycke bland de
kanske 40 passagerarne. Det var en officer med 2 underofficerare, som
mig tycktes. De hade mat och dryck med sig, hade däcksplats, åto och
drucko och rökte oupphörligen, så att jag tyckte de första aftonen
redan hade ett litet rus alla tre. Jag kom i samtal med dem och hade
ganska roligt åt dem. Ifrån Smyrna kom en ny passagerare, en gammal
Arabisk gubbe från Kairo med ärevördigt grått skägg. Han var mig högst
välkommen och i hans sällskap fann jag mig väl. Från Syra kom i andra
kajutan, der jag hade plats, en Nordamerikanare, som var förskräckligt
tungkörd, men dock ej så otreflig när man fick honom litet i gång,
och dessutom 2 Italienska unga Bröder, som skulle till Abyssinien för
att predika. De läste flitigt i sina böneböcker, och den ena, som var
sjuk nästan under hela resan, låg mest hela tiden i sin säng med ett
visst kärl i ena handen och psalmboken i den andra. Dessutom voro bland
däckspassagerarne en ung Arab, hvilken såsom betjent eller tolk följt
med en Engelsman på långa resor i Syrien och annorstädes, och nu erbjöd
sig åt de rika Engelska seigneurer som hade första platsen. Han var
en godsint, treflig ung man, som jag mycket pratade med. Detta var nu
sällskapet om bord. Det var mångfaldigt och i sig sjelft icke tråkigt;
men det evigt enahanda i farten, det beständiga bultandet af maschinen,
och med alla beqvämligheter dock den obeqvämlighet och tvungenhet, som
alltid råder på ett ångfartyg, gjorde denna en veckas fård i mitt tycke
mycket längre och långsammare än hela vår färd från Marseille till
Constantinopel. Bordet var fullt med rätter till middagen, åtminstone
10, oberäknadt den mångfaldiga deserten, till frukosten omkring 5 à
6 jemte desert; allt detta hade jag oändligt gerna bytt ut mot våra
ärter och vårt ypperliga kött och fläsk. Och betjentsluskarne, som
stodo omkring och gapade på hvar bit man stoppade i munnen, voro mig
vederstyggliga. Till all lycka har jag, såsom du vet, god förmåga att
kunna sofva och begagnade den äfven; jag sof vanligen hela dagen från
frukosten, som slutades omkring kl. 10, till middagen som börjades
kl. 5. Det var således med stort nöje jag slutligen såg oss anlända
hit till Alexandria. Men de 3 första dagarne jag var här, regnade det
oupphörligen, så att jag föga kunde gå ut. Sedan klarnade vädret upp
och vi ha haft, med undantag af då och då fallande regnskurar, det
vackraste, mildaste sommarväder, och jag har härunder oupphörligen
vandrat omkring på denna ruinfulla jord, der nästan för hvart steg
ligga qvarlefvor af gamla pelare och annat, dels i marmor, dels i
granit. Äfven har jag gjort åtskilliga bekantskaper med lärda Araber
och scheikher; somliga hafva till och med, när de erfarit mig vara
något så när hemmastadd i deras religion och deras vetenskaper,
dels trott mig vara en muslim, dels sökt förmå mig att uttala deras
trosbekännelse och anta deras lära. Jag har högst roligt med dem och
sitter ofta i ett det underligaste sällskap på moské-trapporna och på
stenarne derutanför, inbegripen i samtal med dem.
Dagb. Dec. 14.
Vi ankommo till Alexandria kl. omkring 1 på eftermiddagen och kastade
ankar i hamnen ett godt stycke från land. Hamnen är en af de sämsta
man kan se till sitt läge, öppen och på lång sträcka omgifven af
klippor och skär, som stå just under vattenytan och mot hvilka nu slogo
svåra bränningar. Stränderna rundtomkring hade det rätta Afrikanska
utseendet, sandiga med låga höjder och kala. På de tvenne utböjningar
som bilda hamnen voro fästningsverk och andra ståtliga kronobyggnader,
hvilka gåfvo en ganska vacker anblick, ehuru ingalunda så "mahlerisch"
som Konstantinopel. Stojet och oväsendet af slupar och båtar, som så
snart ankaret fallit omgåfvo oss till otal, var förskräckligt och
skriket af de Arabiska strupljuden ökade sorlet. Villervallan bland
sakerna, som hemtades upp på däcket och släpades hit och dit af deras
ägare, ökad af hotel-garçoner, som bjödo ut sina adresskort och
rekommenderade sina värdshus, samt af Arabiska roddare, som kommo upp
för att emottaga och flytta sakerna i sina båtar, var öfverhufvud här
som allestädes obehagligt. Slutligen sällade Nordamerikanaren och jag
oss till en garçon från hotel d'Europe och han bestyrde om våra sakers
transport i en båt och allt öfrigt. Här syntes numera inga Turkiska
kaiker, utan sågo båtarne här ut som våra vanliga slupar. Araberna
tycktes vara dugtiga på sjön och raska. I hamnen lågo många Egyptiska
örlogsmän och krigsskepp, till en stor del aftacklade, men kanske
till antalet flera än jag sett i Konstantinopel. De voro öfverhufvud
vackra fartyg och på några tycktes man vara sysselsatt med arbete,
äfvensom somliga tycktes tjena till kaserner. Vi kommo efter en kort
rodd af 3 svarta betjenter, som följt med den Franska garçonen, i land
och möttes der af en oändlig skara bärare och åsnedrifvare, hvilka
förfärligt trängde sig omkring oss och bjödo ut sig. Men vi behöfde
dem naturligtvis ej. De svarta förde våra saker till tullen, der de
gingo igenom nästan utan någon visitation alls. Sedermera satte vi
oss i garçonens vagn med honom och så bar det af genom Alexandrias
gator. Här såg jag först att jag var i en annan verld och bland annat
folk, ej just för sjelfva stadens utseende, ty den liknade mera en
Europeiskt-Afrikansk stad än en äkta Arabisk, utan isynnerhet för
folkets skull med sina nakna, brunsvarta ben, armar och ansigte, samt
allt öfrigt i deras utseende, uppförande och hela sätt. Allt gjorde
ett eget underligt intryck på mig och jag kan ej neka att jag nu först
kände en liten farhåga, då jag tänkte att jag med detta folk skulle
tillbringa Gud vet huru lång tid. Men å andra sidan lockade och lifvade
mig nyheten och det egendomliga hos dem. Den förtreten hände mig, det
första jag kom i land ibland den starka trängande folkhopen, att jag
förlorade min näsduk, antingen någon snattat den ifrån sidfickan eller
jag sjelf stuckit miste då jag begagnat den. Det förargade mig mycket,
så att jag började skuffa förfärligt omkring mig. Hotelet dit vi kommo,
var mycket gentilt och äkta fint Franskt. Här tvättade och klädde jag
mig litet och begaf mig sedan ut på den stora, vackra, rektangelformiga
plats vid hvilken det är beläget och invid hvilken alla konsuler tyckas
ha sina hus. Jag spatserade något omkring, men vågade mig ej långt för
den snart instundande aftonen. Var dock på ett Arabiskt kaffehus och
smakade mokha utan socker och rökte min Nargile. Kaffet tyckte jag var
ypperligt och jag saknade alls icke sockret. Folket, som tycktes vara
af lägre klassen, tittade väl långt på mig med mina glasögon, men var
hyggligt och lemnade mig alldeles i fred. Sedan kom jag hem och skref
åtskilligt. Jag var dock något nedslagen till sinnes, ty Paris låg och
tärde på mig. Om natten föllo åtskilliga häftiga regnskurar, sådana det
ock om dagen fallit, och för öfrigt hördes blott åsnornas förfärliga
vrålande och något hundskall, dock detta senare på långt när ej så
mycket som i Konstantinopel. I min med fint flor omslutna säng plågade
mig hela natten myggorna förfärligt och gåfvo mig föga ro att sofva.
Dec. 15.
Var om morgonen på Ryska konsulatet och träffade der Spitznagel, till
hvilken äfven Jaba gifvit mig ett bref från Smyrna. Ehuru ganska artig,
behagade han mig ej särdeles. Äfven voro andra hos honom, bland dem en
Tysk doktor, som vistats här en längre tid. Här erfor jag äfven till
stor smärta för mig att _Hedenborg_ för omkring 3 år sedan flyttat för
alltid till Rhodos. Det var en svår nyhet för mig, ty af honom hade
jag väntat nästan alla behöfliga upplysningar. Min granne i hotelet,
Nordamerikanaren, kom in till mig på morgonen och lemnade mig första
häftet af den skrift, det nyss stiftade _American oriental society_ i
Boston utgifver. Han förekommer mig öfverhufvud allt bättre och bättre,
ehuru alltid mycket tungrodd. Af detta häfte erfor jag att presidenten
för sällskapet är John Pickering, och sedermera såg jag på min
reskamrats kappsäck namnet C. Pickering. Erfor äfven följande dagen af
honom sjelf att han är presidentens brorson och lär kanske till sluts
vara en man af djup lärdom och stort anseende, ehuru han aldrig låter
någonting sådant skina fram eller synas. Hvad ändamålet är med hans
resa längs Nilen och åt andra håll (t.ex. Tunis) dit han ämnar sig, har
jag ej kunnat fa ur honom ännu; och nu mera torde det bli för sent,
emedan han endera dagen tänker bege sig härifrån till Kairo. Kanske
har jag förskräckligt misstagit mig på honom. Vädret var hela dagen så
fult, med den ena starka regnskuren efter den andra, och så smutsigt
var det på gatorna att jag föga kunde vara ute. Jag använde derföre
största delen af dagen på att färdigskrifva ett bref till Conradi,
som jag börjat redan på redden af Konstantinopel. Det var öfverhufvud
en högst ledsam dag med allehanda griller, som fortforo att plåga mig
långt in på natten och väckte mig mycket tidigt följande morgon.
Dec. 16.
Förde brefvet, som jag adresserat till Hyrén i Konstantinopel, på
posten. Satt en stund inne hos Pickering, som skänkte mig det af
Amerikanska sällskapet utgifna häftet, hvilket jag trodde han lemnat
mig blott till genomögnande. Han torde ändock vara en treflig man,
ehuru jag ej ännu rätt kunnat fatta hans enkla, nästan patriarkaliska
manér. Flyttade från _Hotel d'Europe_ till _Hotel de toutes les
nations_. Jag hade allt sedan jag kommit till Alexandria ej mått rätt
väl och lefvat hela tiden blott med kaffe och bröd, emedan jag ej haft
den ringaste appetit. Troligen är oro orsaken dertill. Nu finner jag
mig bättre på det nya värdshuset, emedan här ej råder en sådan prakt
och glans som på det förra. Öfverhufvud tyckes stor luxus råda här,
isynnerhet bland Européerna, helt olika mot i Konstantinopel, der allt
till och med förekom mig litet sluskigt. Men större rikedom och stadens
mindre vidd lära här förorsaka luxen. Äfven Araberna tyckas litet
låtit smitta sig, så att de här gå grannare och kostsammare klädda än
i Konstantinopel Turkarne. Men å andra sidan kan man ej se trasigare
och sannare tiggarfigurer än här bland den lägsta klassen. De äro
ofta nakna ända långt upp på magen, den öfra delen täckt af trasor,
som man har svårt att förstå huru de kunna hållas ihop på kroppen.
Vädret klarnade i dag litet upp och på eftermiddagen upphörde slutligen
regnet. Jag gick mot aftonen ut och spatserade litet omkring, såg på
afstånd Pompeji pelare och Cleopatras obelisk, besteg en höjd, den
största här, och hade en praktfull utsigt öfver Medelhafvet, insjön och
de många palmlunder, som öfverallt ligga i staden mellan de underliga
husen, hvilka se ut som om en våning ramlat bort ifrån dem. För öfrigt
ser det ut som om öfverallt funnes ruiner af fallna hus. Vidsträckta
och djupa gräfningar tycktes vara gjorda, och i den uppkastade mullen
funnos qvarlefvor af gamla pelare och kapitäler, dels af marmor, dels
af granit. På toppen af höjden, der en liten fästning ligger, kom jag
i samtal med en Turk och en Arab, hvilka gåfvo mig lofordet att jag
talade väl Arabiska; men derföre måste jag ock ge en bakschisch af 10
para.
Dec. 17.
Gick tidigt ut. Vädret var vackert och gatorna redan nästan alldeles
torra. Vandrade omkring hela hamnen och större delen af staden,
och blef då och då mest af barn tillropad: Gajor. Staden hade mest
öfverallt samma utseende, låga stenbyggnader med platta tak. Det
förekom mig alltid som om något fattades på dem. Här och der på många
ställen suto Araberna och rökte eller åto frukt eller annat, pratade
och sågo nöjda ut, ehuru till sitt yttre mycket tiggarlika. Ett
gräl såg jag äfven mellan en ung gosse och en soldat. Den förre var
förskräckligt vild och skrek förfärligt om 5 piaster; men det hela
kunde jag ej få reda på. Sedan jag så vandrat kanske några timmar
omkring utan något mål, kom jag slutligen midt ibland trädgårdar, af
hvilka jag inträdde i en som stod öppen. Der inne var ett större i
Europeisk smak byggdt hus, som jag sedan erfor vara en Armenisk kyrka.
Sedan jag här gått omkring i palmlunderna, kom trädgårdsmästaren
och helsade på mig på Arabiska, och vi kommo så i samtal, hvilket
allt fortsattes under spatserande och snusande. Han var en högst
välvillig medelåldrig man, och gaf mig en stor mängd dadlar, dem han
slog ned ifrån träden. De smakade mig mycket väl och jag åt mycket
af dem. Sedan gaf han mig åtskilliga andra frukter och hela hopen af
välluktande blommor. Jag dröjde visst 2 timmar i trädgården, mest i
hans sällskap och trifdes mycket väl der. Medan jag gick ensam omkring
der, hittade jag en röd med hölsa försedd frukt, som jag tog upp och
smakade på; men den var förfärligt stark och bitter, och ehuru blott
helt obetydligt kommit att vidröra mina läppar, brände det förfärligt
och länge på dem som eld. Sedan jag efter mycket spottande slutligen
vågade svälja saliven, brände den ännu länge i hela gommen, och då jag
kanske halfannan timme derefter oförvarandes kom att klå mitt öga med
samma finger som vidrört hölsan, fick jag en förfärlig sveda, som kom
mig att frukta för mitt öga, men dock slutligen gick öfver. Sedermera
erfor jag att denna längs jorden växande frukt var peppar. Roligt och
eget var det här brukliga sättet att gå upp och ner för palmträdet.
Karlen hade nemligen en temmeligen bred gördel på ryggen, hvars begge
ändor förenades af ett rep, som på ena sidan kunde öppnas och fästas.
Med gördeln på ryggen, repet omkring den skrofliga palmstammen och
med sina fötter stödda mot trädet, vandrade han behändigt uppför det,
flyttande repet för hvart steg han tog. Uppkommen till kronan samlade
han dadlarne uti en korg eller skar af hela qvisten hvarpå dadelklasen
satt. Sedan jag tagit afsked af min trefliga trädgårdsmästare, som
vid nästa besök bad mig hemta åt honom litet af mitt snus, som mycket
behagade honom, gick jag bort belastad med dadlar och blommor, rätt
glad öfver min här tillbragta tid. Sedan gick jag småningom hem, läste
litet ur _Lanes_ ypperliga arbete _the modern Egyptians_, åt middag och
blef hemma tills mot aftonen, då jag åter tog mig en liten promenad i
det vackraste väder med ljum sommarvarm luft, som dock icke var qvaf,
emedan hela dagen hade blåst en mild nordlig vind. När jag härunder
kom till hafsstranden och stod der och såg utåt, kom jag i fäl med en
fattig Arab, som sade sig ha varit portvakt hos åtskilliga Franker.
Han hade förlorat ena ögat genom en Arabisk doktors dåliga behandling
af någon ögonsjuka. Han talade vidlyftigt om hela saken, men jag
förstod ej rätt allt. Han var för öfrigt en gladlynt och god man om
några och 40 eller 50 år, ty han visste det ej sjelf rätt säkert; jag
fann stort nöje i att prata med honom, så att vi blefvo stående visst
en half timme och konverserade. Slutligen begärde han litet tobak att
stoppa sin pipa med och jag gaf honom en qvart piaster, som han med
tusende tack emottog. På dagen under min vandring i staden hade jag
sett en ohygglig operation med en åsnas öga. De hade, så mycket jag i
folkträngseln deromkring kunde se, med en nål dragit en grof tråd genom
conjunctivan, hvilken tråd operatorn höll med den ena handen, under
det han med fingrarne på den andra förfärligt och utan all skonsamhet
gräfde omkring ini ögat åt alla sidor, så att bloden rann ymnigt ur
det. Sedan han så en lång stund fortfarit, tog han ett glödgadt jern
och brände med dess ena platthufvade ända djupt in genom skinnet på
sidan af ögat, och upprepade bränningen ännu med ett dertill färdigt
hållet annat jern. Härunder voro hela tiden åsnans ben bundna, dess
mun och nos tillstoppade till största delen af ett öfver nosen spändt
trädstycke. Hvartill allt detta tjente, antingen att exstirpera ögat,
som jag dock ej tror, eller kurera det för någon åkomma, kunde jag ej
få reda på. Operationen, ehuru gjord på en åsna, var ganska buslig; men
de dervid assisterande och beseende tycktes det ej alls bekomma, ehuru
bland dem voro flere unga barn.
Dec. 18.
Var om morgonen hos Pickering, som allt mera vinner i mitt tycke, ehuru
allt ännu mycket tungrodd och njugg på ord. Var sedan ner i hamnen
och fick reda på en signore Cagia, till hvilken jag hade ett bref att
aflemna från hans farbror Pisani i Konstantinopel. Vandrade sedan
vidare der, och var förskräckligt förföljd af åsnedrifvare, som prompt
ville ha mig att rida och ansatte mig mycket värre än isvotschikarne i
Petersburg. Jag kom dock undan upp till Frankernas qvarter och besökte
Spitznagel, som höfligt tog emot mig. Han tyckes vara en man som laggt
sig på föga annat än sitt embete, och har föga böcker eller annat i
den orientaliska litteraturen, tyckes ock ej känna mycket deraf. Sedan
gick jag genom bazaren och spatserade i den åt alla håll. Den förekom
mig här på långt när ej så rik som den i Konstantinopel och Smyrna,
för öfrigt nära nog i samma smak, blott att här satt mer sysslolöst
folk, isynnerhet qvinnor och barn, som sågo förfärligt trasiga ut och
voro nästan halfnakna. Här på åtskilliga kaffehus, bland hvilka ett
isynnerhet förekom mig störst och bäst af alla orientaliska jag än
sett, såg jag allehanda spel, största delen af dem Lane beskrifver.
Jag hade vandrat hela dagen, så att jag nu för första gången sedan
jag kommit hit egentligen kände mig hungrig och åt med aptit min
middag. Kort derefter begaf jag mig till föreståndaren för härvarande
militärhospital, en Tysk. Han emottog mig mycket vänligt och bad mig
följa med sig följande morgon, då han kl. 7 skulle göra sin morgonrund.
Det gör en godt, då man ensam utan bekanta och "verlassen" vandrar
omkring främmande i en främmande stad, att finna någon som välvilligt
tar emot en. Det var nu fallet med mig. Under min vandring i bazaren
såg jag en Arabisk likprocession vandra fram, i spetsen för hvilken
gick först någon sheikh åtföljd af en stor skara små skolgossar och
sedan äldre karlar, derefter kom liket i en kista öfverdragen med en
röd broderad duk och efterst kommo qvinnor. Pojkarne och karlarne
mumlade i ett förfärligt sorl, så mycket jag genom det kunde höra,
_lá iláha illallaho_; men tycktes för öfrigt ej just vara andäktiga
eller allvarsamma, ty de pratade och skrattade derunder mycket med
hvarandra, så äfven qvinnorna. Kort förut hade jag passerat förbi
en liten skola, der pojkarne suto och runkade på hufvudet och hela
öfra delen af kroppen under det de mumlade på sina läxor. Senare på
eftermiddagen gick jag genom tullen, som är i en kasern utåt kanalen
Mahhmodije, och gaf mig under vägen i fäl med en gammal gubbe som gick
samma väg. Han var treflig och rolig, ehuru med Arabiskt högmod, så
fellah och tiggaraktig han för öfrigt var. Jag vann dock mitt ändamål
att komma i samtal med honom och vi gingo väl en half timme tillsammans
och pratade. Äfven han ville naturligtvis ha en drickspenning och jag
gaf honom 5 fadda. Men när vi skildes åt och han frågade om han skulle
stoppa sin pipa åt mig och jag mente det ej vara nödigt, ville han ha
mera, hvilket han dock ej fick. När han tog emot slanten, kysste han
den först. Jag uppsteg nu på en backe och hade en vacker utsigt öfver
hafvet åt alla sidor och till någon del öfver staden, hvaraf dock en
stor del bortskymdes af en högre backe. Sedan vandrade jag småningom
hem öfver de uppgräfningar man här gör allestädes, invid hvilka i
gruset ligga många och stora stycken af pelare och annat. Här blef jag
åter gäckad och bespottad af barn, som till och med kastade stenar
efter mig. Vädret var som den vackraste, ljummaste vårdag hos oss, med
en frisk, men mild vestlig vind. Fälten, som tycktes vara upplöjda,
buro en gröda hvilken fullkomligen liknade vår brådd, och allt liknade
den vackraste majdag hos oss, blott folket var annorlunda och jag var
annorlunda.
Dec. 19.
Jag hade knappt hunnit lägga mig i går aftons, då jag hörde musik. Jag
steg upp och såg genom fönstret en procession, föregången af en gosse
som bar en fackla, efter honom musikanter bestående af en pipare, hvars
instrument hade ett ljud nära liknande klarinettens, men mera skarpt,
ungefär emellan den och haubois, vidare ett stränginstrument som
accompagnerade med ett ljud nära mandolinens, och en tambour de basque.
Efter dem kom sjelfva processionen, bestående af qvinnor och karlar,
samt sist ännu 2 fackelbärare. Det var troligen ett brudtåg. Musiken
var ej ful, melodin, alltid densamma så länge jag kunde höra, var enkel
och behaglig. Jag begaf mig ut kl. 7 till doktor _Barber_ och följde
honom till militär-hospitalet, ridande på en åsna. Ridten är ganska
beqväm, men jag tycker alltid synd om pojkarne som måste springa efter
och köra på. Härvid nyttja de en trädkäpp, något hvass i ändan, med
hvilken de sticka åsnan i länden. Sådan var väl de gamles _kentron_,
om jag rätt minnes namnet. Hospitalet, som är något aflägset, är en
gammal kasern, inrättad till sjukhus. Det är en fyrkantig byggnad,
kanske lika stor som vår Thölö kasern, men blott med 2 låga våningar
och platt tak, allt af ett temmeligen ruskigt utseende. Midtpå gården
var en badstuga. Han sjelf är prefekt för det hela och kallades af
alla _khakim pasha_. Under sig har han 4 Europeiska läkare, alla tror
jag Italienare, och dessutom 2 Arabiska. Hvar och en af alla dessa
läkare har åter under sig en Arabisk handtlangare, som upptecknar
recepten och förbinder &c. Han sjelf sade sig hafva förbehållit sig
ögonsjukdomar och operationsfall samt uppsigten öfver det hela. De
sjukas antal uppginge ofta till öfver 500 och mer; nu voro här ej så
många. För närvarande var här just inga intressanta fall; ögonsjukdomar
åtskilliga, men ingen särdeles märkvärdig. En elefantiasis i scrotum
såg buslig ut. En dylik hade han för någon tid sedan opererat, som han
sade varit ovanlig och öfver hvilken han ville visa mig teckningar.
Äfven hade han en liten samling af preparater, bland hvilka jag såg
en stenbildning i urinblåsan, enligt bvilken han förklarade stenarnes
uppkomst och fortbildning. Här gäller nemligen redan såsom lag att
man kan göra nekroskopier, ehuru, såsom äfven oftast hos oss, den
dödas anförvandter skola undanbedja sig det. Ordningen och snyggheten
på sjukhuset var väl öfverhufvud kanske bättre än man här kunde
vänta, dock ännu ganska dålig. Rummen liknade mera kättor och bodar
än sjukrum. Sängarne voro ej heller särdeles goda eller snygga. Ett
apotek, temmeligen fullständigt, fanns här med de nödigaste preparater,
hvilka sedan dispenserades ut i ett eget rum af Arabiska farmaceuter;
på burkarne stod äfven det Arabiska ordet, men det var som oftast intet
annat än det Latinska, skrifvet med Arabiska bokstäfver. Läkarena voro
i allmänhet hyggliga och artiga mot mig och jag passerade för en deras
kollega, såsom sådan äfven af prefekten presenterad för dem, ehuru jag
fullkomligen beskrifvit för honom den kurs jag gjort i medicinen. Han
klagade något öfver sina kollegers intresselöshet. Och Gud vet hvad
det kunde vara för män, ty här får, såsom jag af honom erfarit, hvar
och en praktisera som kan skaffa sig patienter; i det afseendet finnes
alldeles ingen polis, och den som vill inträda i tjenst har blott att
underkasta sig någon ringa formalitet, som skall vara nästan af ingen
betydenhet. Ronden gick på en helt kort stund, ehuru antalet af sjuka
här var betydligt, om ock sjukdomarne kanske ej voro farliga. Kort
efter det jag kommit hem, gjorde Spitznagel en liten visit hos mig,
hvars mening jag ej kunde inse, om den ens hade någon. På eftermiddagen
var i bazaren och köpte mig några pipor och _kalamer_. Spatserade litet
på aftonen, men vädret var fult och kallt. Det blåste nemligen hela
dagen NY nästan storm. Frankerna sågo frusna ut och hopkrumpna i sina
kappor. Araberna voro lika nakna som vanligt. Äfven jag frös litet, då
jag gick längs hafsstranden och såg på vågorna, som svallade förfärligt
mot de nära liggande grunden och bröto sig långt upp på stranden i
långa svallsjöar.
Dec. 20.
Satt hela förmiddagen och sysslade med ett och annat. Gick en stund
efter middagen ut och spatserade längs hafsstranden, som nu låg full
af allehanda små snäckor och sjögräs, hvilket senare barn och qvinnor
samlade upp i såll ur svallsjöarne, som ännu gingo höga efter gårdagens
storm. Äfven lät man åsnor gå och beta på den högre upp vid stranden
uppkastade tången. Gick sedan genom ett aflägset qvarter, der husen
liknade en måttligt högt uppförd mur i hvilken rummen voro, liknande
källare, utan fönster, tror jag, blott med en låg dörr och så låga att
troligen jag ej kunnat stå rak i dem. Derigenom kom jag till Kleopatras
pelare, som är ett enda ofantligt stort granitblock, det största jag
ännu sett, med hieroglyfer på alla sidor; men blott på södra och östra
sidan af obelisken voro de läsliga och tydliga, på de andra sidorna
voro de förvittrade, åtminstone högst otydliga och utplånade. När jag
stod bredvid den förekommo mig alla föremål der omkring och jag sjelf
så oändligen små, ehuru den på afstånd ej ser alltför stor ut. Derifrån