Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 07

  ehuru med synbart lugn i sitt ansigte. Den andre, som någongång genom
  en stor vinst på lotteri blifvit flyttad på lyckans höjder samt med
  sina pengar begifvit sig till Paris, der råkat i bedragares händer
  och sedan återvändt hem fattigare än han farit, kunde härma alla
  läten och instrumenter, ungefar i samma smak som fordom vår roliga
  kapellmästare Wikström på Sveaborg. Han roade oss isynnerhet med ett
  fagott solo, hvari han föll in efter ett härmadt tutti, och genom sitt
  vrålande såsom en åsna, och tusende andra choser. Hvad som föll mig
  mest i ögonen hos dessa män var uttrycket af deras kärlek till sina
  båda döttrar, hvilka de allt som oftast under dessa farcer omfamnade,
  kysste och lekte med. Öfverhufvud var det en treflig afton. Vi åto
  qvällsvard väl och drucko väl och höllos trefliga af vår gode värd, en
  man som vill göra alla till viljes och tyckes vara mycket anlitad här
  af alla Svenskar och Finnar. Särdeles förundrade det mig att han så
  väl hade lärt sig tala Svenska och äfven en hel hop fraser på Finska,
  hvilka han alldeles rent talade ut och på hvilket språk han i nödfall
  kunde göra sig förstådd. Ibland sällskapet var äfven en i dessa dagar
  hit ankommen Tysk kapten, hvilken sedan 9 års ålder vistats i Sverige
  och nu äfven för ett Svenskt skepp och tror jag helt och hållet är
  Svensk undersåte. Han hade dock ej kunnat utplåna sitt usla Tyska
  väsende och af Svenskarne ej kunnat antaga annat än dåliga sidor; så
  att han i fullt mått hade dessa båda nationers skräfliga och breda mun
  och Tyskens tölpighet dertill. Ingen af sällskapet bar sig så dumt åt
  som han, och till slut skämde han riktigt ut sig. Sällskapet vandrade
  tillsammans, allt under sång, dans och spektakel af de tvenne tjenarne,
  längs Marseilles gator, der äfven otaliga andra skaror af hemvandrande
  söndagsspatserare funnos.
  Okt. 23.
  Lyftade ankar kl. 4 på morgonen och gingo ut i det herrligaste,
  varmaste sommarväder och god, ehuru mycket svag vind. Det gick ovanligt
  bra att komma ut från den trånga och instängda hamnen, så att kaptenen,
  som otaliga gånger färdats här, sade sig högst sällan sluppit ut så
  väl och lyckligt. Jag satt på akterhusdäcket, glad i min själ att ha
  Frankrike i ryggen och sväfva på det älskeliga haf, dit jag så länge
  längtat. Vädret var det herrligaste man kan önska och den köld jag
  haft under hela resan från Paris och som med fuktig och kylig dimma
  allt ännu till stor del fortfarit i Marseille, var nu försvunnen och
  värmen såsom hos oss den vackraste sommardag. Landet, hamnen och
  hafvet hade härifrån, så väl som från bergen på land, något tycke af
  Helsingfors, men stränderna voro högre och spetsigare, bestående tror
  jag till största delen af samma sorts bergart, som jag sett öfverallt
  här i landet. Ej heller voro skären så många eller så vackra som hos
  oss, ty här voro de alldeles kala och nakna; förgäfves sökte jag få
  se ett enda träd, blott torniga, kantiga höjder och berg, formande
  sig i de underligaste fasoner, ofta enstaka stående pelare, liknande
  de förunderliga kusterna af Normandie. Men hvad som mest förundrade
  och behagade mig var vattnets klara djupblåa färg, hvars like jag
  ännu aldrig sett. Ty i Östersjön och Nordsjön är det alldeles grått,
  jemfördt med detta. Här hade det en klar, fullkomligen himmelskt
  azurblå färg, så att bottnen på de upphängda båtarne, deri afspeglade,
  voro alldeles blåa. Vi sågo på långt håll Hiéres-öarne och inloppet
  till Toulon, seglade hela veckan för god vind, som mest om dagen
  mojnade ut, men om natten friskade mera i, tills vi om lördagen den
  28 oktober om morgonen långt förut sågo Etna och andra höga spetsar
  af Sicilien. Vi seglade hela dagen på dem och kommo småningom närmare
  till dem om aftonen; men om natten blåste upp en frisk Sirocco, så att
  vi fingo vända bogen mot böljan och börja kryssa. Vi hade sålunda med
  god vind kommit framom Sardinien, som vi ock sågo, ehuru på särdeles
  långt afstånd, så att intet deraf kunde urskiljas annat än dess höga
  bergstoppar. Vinden var oss högst ogynsam och huru helst vi vände oss
  skralnade den mest så, att vi ej hunno mycket fram. Den 30 kommo vi
  med lofven under Girgenti, som vi genom kikaren kunde se mycket väl,
  så att till och med husen kunde särskiljas. Här kommo vi helt nära en
  annan brigg, hvilken såsom vi gick på kryss. Han hissade flagg och
  då den var lik vår helsades mycket artigt med våra flaggor, och vi
  seglade hvarandra så nära att kaptenerna talade med hvarandra genom
  språklurar. Han var hemma från Kaskö och gick på Odessa med tjärlast.
  Sedermera kommo vi före honom och träffades ej mera. Följande dagen
  passerande vi Palma, som vi äfven kunde se ganska väl genom kikaren,
  och någon dag derpå Alicata; vi gingo öfverhufvud hela veckan mellan
  Sicilien och Malta, som vi äfven kommo ganska nära, såsom ock den
  dertill hörande och nästinvid liggande Goso. Denna södra strand af
  det prisade Sicilien kunde jag åtminstone ej nu och på det håll jag
  såg den, finna vara förtjent af det beröm som allmänt ges åt den. Väl
  tycktes dalen vid Palma, som skall vara bland de vackraste på hela
  ön, äfven för mig vara vacker, men på det långa afståndet kunde jag
  ej just urskilja något. Stränderna närmast hafvet voro öfverhufvud
  mycket höga, brant i vattnet nedstupande sandväggar, ofvantill betäckta
  af gräs eller annan gröda; denna var dock nu förtorkad, så att hela
  landet såg ut som en kal hed. Men högre uppåt från stranden höjde det
  sig småningom mer och mer till höga kägelformiga toppar, hvaremellan
  bildades långa och djupa dalar; och dessa lär det egentligen vara som
  ge landet dess rikedom. Ungefärligen dylikt förekom mig äfven Malta,
  som haft till herrar och ägare, tror jag, nästan alla makter hvilka
  någonsin kommit till något anseende i Europa. Det är ett mycket högt
  land, lodrätt höjande sig ur hafvet med sina sandväggar, hvilka på
  sina ställen i deras grund blifvit så frätta af vattnet att de tyckas
  gå i spetsig vinkel mot hafsytan. Här och der syntes äfven några träd.
  Ifrån Gozo, som hör dit och ligger just invid sjelfva hufvudön, skall
  mycket frukt bringas i barker öfver till Valetta, der hufvudstationen
  är för Engelska örlogsmän, hvilka beständigt gå omkring i Medelhafvet
  för att hålla Greker, Turkar och Corsarer i styr. Af sjelfva staden
  kunde jag ej se annat än fyren, emedan det var nattetid vi kommo den
  närmast. Så vackert öfverhufvud vädret var med frisk kultje, ehuru
  ofta något hett och osundt med fuktig dimma under hela veckan, blef
  det mig dock tråkigt att oupphörligen komma tillbaka och på afstånd se
  än Sicilien än Malta, utan att dock komma så nära att jag någorlunda
  kunnat urskilja landen. Min kapten, som lik alla andra sina kolleger,
  är en stor väderspåman, hade alla dagar och alla stunder sprungit
  upp och "kejkat", som han alltid sade, på luften och solen i dess
  upp- och nedgång, äfvensom alla andra tider på dagen, och stod nästan
  beständigt och grinade emot den med sin roliga kikmin; han hade
  stundeligen och på det noggrannaste rådfrågat barometern och alla andra
  möjliga vädertecken, (hvarvid han hade ett alldeles otänkbart förråd
  af gammal visdom i denna väderleks-spådomskonst, dels på Svenska dels
  på Engelska); alla dagar hade han spått annan vind och förstod, som
  alltid spåmän, använda de gamla ordspråken till sin fördel och efter
  sin önskan; men då Siroccon, oförändradt frisk, beständigt fortfor,
  stannade han slutligen dervid: att östanvind och qvinnoträta slutas
  sällan utan väta. Slutligen kom en dag litet regn, men det var ej nog
  att dämpa vinden. Redan flere dagar hade vi sett molnen gå för SV
  och hoppades allt att de skulle medföra oss sin vind, men förgäfves.
  Slutligen kom starkare regn den 3 nov., men vinden blef oförändrad.
  Men denna natt omkring kl. 3 kom en häftig stormby med regn. Det blef
  mycket väsen på däck så att jag vaknade, tog på mig och gick upp. Först
  uppkommen såg jag ingenting, ty det var det tjockaste mörker. Jag
  krälade fram till relingen och tittade i hafvet och såg rundtomkring
  fartyget en rand af blixtrande diamanter och på läsidan skummet af
  vågorna, som bröto sig mot kölen med den klaraste silfverskinande glans
  och sedan vräkte framåt i allt småningom aftagande skummiga toppar.
  Nu slog en lång blixt ur svarta moln och upplyste med ett blått sken
  den blåa uppskakade hafsytan, öfver hvilken vågorna reste sig med sina
  glänsande toppar. I dess sken kunde jag nu äfven se öfver vårt fartyg,
  hvars nästan alla segel voro bergade; i tacklen flögo matroserna för
  att refva de som ännu voro på, och hunden rädd för ovädret flög omkring
  i våra ben och sökte vårt sällskap, hållande sig säkert med en viss
  instinkt närmast kaptenen, af hvilken den bäst kunde hoppas räddning,
  ehuru den annars plägade frukta honom. Omedelbart efter blixten, som
  räckte mycket länge, följde ett dugtigt åskslag och jemte det en
  häftig by med starkt slagregn. Det kom med ett förfärligt dån på oss
  och vräkte briggen på sidan, ehuru hon nu ej bar mera segel än båda
  märsarne och klyfvaren. Öfver dånet hördes kaptenens stämma: "tan två
  ref in i förmärs-seglet der", -- upprepadt af den på däcket stående
  styrmannen och de i tacklet klifvande matroserna: "tan två ref in i
  förmärs-seglet der" -- det tjöt i block och tågverk med ett förfärligt
  hvisslande och hvinande och genom allt detta stoj hördes tuppen gala
  sin morgonväkt. Nu följde blixt på blixt med åskslag och stormbyar och
  regnskurar, stormärsseglet gigades och vi gjorde ändå 9 knops fart,
  ty vinden hade kommit rund från SV så att vi nu gingo med rätt förlig
  vind. Ovädret räckte omkring 2 timmar. Det hade dock ej just något
  förfärligt med sig och var ej heller af de svåraste. Utan den minsta
  fruktan eller oro stod jag och njöt af den herrliga anblicken. Allt
  liknade mera den uppflammande vreden af en blåögd flicka, som blossar
  upp utan att förfära och lika hastigt går om igen. Dock har jag hört
  att äfven här skall kunna storma och vara oväder, ehuru ovädret sällan
  står länge på; isynnerhet skall det på vissa ställen i hafvet vara
  vanligt och detta emellan Sicilien och Malta är just kändt såsom ett
  sådant. Följande dagen var åter en klar och vacker dag, men den goda
  vind som kom med de häftiga byarne räckte ej länge. Dock hade den nu
  dragit sig mera åt söder, så att vi, huru knapp den än var, sträckte
  något så när fram vår kurs ut på en sträcka, som blef den längsta
  under hela vår resa. Aftonen den 4 nov. var en af de vackraste jag
  sett. Efter solnedgången slogo oupphörligen blixtar fram på en lång
  sträcka från öster till norr bakom mörka moln, som deraf ögonblickligen
  upplystes och antogo olika färgskiftningar, allt efter den olika
  tjocklek och täthet de hade. Hela natten spelade blixtarne bakom dem
  och härunder var luften särdeles mild och tillika rensad från den
  qvafhet, som Siroccon merendels hade med sig.
  Så seglade vi nu sakta framåt för svag vind och i vackert väder till
  den 8 nov., då vi om morgonen långt förut sågo den första skymten af
  Grekland, och det blef mig varmare om hjertat att veta mig nalkas
  klassisk jord. Vi seglade hela dagen på den dunkla strimman vi sågo
  framför oss och först om aftonen kommo vi den något nära -- det var
  ön Sapienza. Nu låg den omhöljd af tjock dimma och disig luft, dock
  skeno dess höga toppar klart fram öfver dimman. Senare om aftonen voro
  vi nära derunder, men vinden som hela dagen varit mycket svag lugnade
  nu alldeles ut, så att vi ej kommo ur fläcken. Äfven i afton var ett
  oupphörligt spel af ljungeldar bakom mörka moln, som äfven sände
  smått duggregn ner. Men småningom skingrade sig molnen och månen sken
  klar och bildade en mån-regnbåge, hvars sken var ganska matt, liksom
  tårögdt. Hitåt tycktes mig allt bli gästvänligare och gladare, såsom
  äfven jag sjelf blifvit gladare till mods och tyckt mig liksom hemma
  här. Seglare, sådana vi under hela resan sett ganska få, lågo här i
  stor mängd i alla bugter och under landen.
  Nov. 9.
  Om morgonen då vinden blåste upp måste vi åter vända till sjöss, emedan
  vi ej kunde gå öfver Cap Matapan, och kommo mot aftonen tillbaka något
  öfver Cabrera, så att vi sågo inåt viken Kalamata och Mainoternas land,
  Cap Grosso och Matapan. Till natten vände vi åter ut åt hafvet och
  kommo om morgonen den 10 nov. åt Cerigo och den dervid liggande Ovo ön,
  hvilka öar vi på långt afstånd sågo förut. Vinden var temmeligen styf
  och dyningen ännu värre, samt tilltog på dagen då den förra aftog, så
  att vi på hela dagen ej just kommo någon vart.
  Nov. 11.
  Seglade på _Cerigo_ och kommo denna ö temmeligen nära. Den är lägre än
  de andra landen deromkring, och jag kunde i den ingalunda igenkänna
  det gamla _Cythera_, kärleksgudinnans hem och födelseorten för den
  sköna Helena. Stranden åtminstone var ful och kal, utan något enda
  träd eller buske. Äfven det inre af landet skall vara bergigt, men med
  vackra dalar, som öfverflöda på villebråd, isynnerhet turtur-dufvor.
  Den betydligaste byn heter Kapsali, och står nu under Englands beskydd.
  Straxt på eftermiddagen hade vi hunnit ön närmast -- vinden friskade
  i, men var så knapp att vi tvekade om vi med den skulle kunna komma
  genom sundet. Dock ville vi våga och om ej annat hjelpte slå någon lof
  i sundet. Vi föllo således af längs landet; men nu kom en häftig by som
  såg mycket svår ut, så att kaptenen beslöt gå öfver stag; men vi voro
  redan så nära att det ej väl lät göra sig. Derfore läto vi det gå och
  Cytherea tycktes vara oss huld, så att med oss drog sig äfven vinden
  längs stranden af hennes ö och förde oss med god fart genom sundet. Men
  långt sträckte sig ej gudinnans välde, ty vi hade knappt hunnit igenom
  porten till Greklands haf då vinden lugnade ut och vi blefvo liggande
  hela natten utanför ön, under regn, åska och blixt.
  Nov. 12.
  Passerade _Belo poulo_ ant. _Kaimene_, gingo på Anti Milo och derifrån
  på _Falconera_. Vädret var oändligen vackert och varmt. Under resan
  hade min lektyr varit Koran och Arabiska, men alltsedan vi kommo nära
  Grekland hade Arabiskan icke smakat mig.
  Nov. 13.
  Legat hela natten i stiltje, så att vi om morgonen ännu ej voro långt
  från Falconera, blott drifna vestvart närmare _Hydra_, hvars stränder
  sågo klippiga och ofruktbara ut, liksom alla andra öars jag här sett.
  Till höger hade vi _Serpho_ antiqve _Seriphus_, stenig och ofruktbar,
  _Thermia_ ant. _Cythnos_, berömd för sina varma källor, _Zea_ ant.
  _Ceos_, till venster fasta landet som sköt ut i Myrtoshafvet i tusende
  uddar och uppåt med lika många underligt formade spetsar. Vinden
  blåste småningom upp på den vackraste morgon och blef oss gynnande,
  ehuru så knapp att vi nätt upp kunde hålla vår kurs. _Hydra_, obebodt
  af de gamla, blef före kriget en tillflygtsort för frihetsälskande
  Greker, som genom landets ofruktbarhet utblottade på allt, äfven det
  nödvändigaste, lade sig på sjöfart och handel och nu bragt sig upp till
  rikedom och välmåga, ehuru deras ö allt ännu är ouppodlad och ovägad.
  Vi kommo middagstiden upp mot _Cap Colonna_, det gamla _Sunium_, der
  ännu 16 pelare synas af ett Minerva tempel. Jag ville alldrig se mig
  mätt derpå genom kikaren, ehuru jag föga kunde urskilja de på en brant
  och steril klippa stående kolonnerna, som skola vara särdeles stora och
  tunga, några äfven nervältade till stranden. Längtande blickar sände
  jag in i Eginska viken upp mot _Athen_. Nu gingo vi in i sundet mellan
  _Zea_ och _Makronisi_ och betraktade den vackra hvitglänsande staden
  på Zea, som amfiteatraliskt ligger i en sluttande däld, på hvars begge
  sidor den är byggd. Sjelfva ön är bland de betydligare och mest odlade;
  äfven syntes här något trän eller buskar, som jag ännu ej sett på någon
  annan ö här, och jag tyckte mig äfven se afdelta åkerfält, ehuru jorden
  här hade samma utseende som på de andra öarne: lerjord öfverdragen af
  rödaktig askmylla. Vinden lugnade alldeles ut för oss här i sundet, så
  att knappt en krusa märktes på vattnet, blott någon liten lång slätytad
  dyning, och solen gick ner öfver ruinerna af Minervas tempel och jag
  såg den skönaste sydländska afton jag ännu öfverlefvat. Härunder
  plaskade och rullade sig tumlaren i sundet och jag såg nu väl att
  detta var rätta hemmet för Greklands glada, milda gudar och gudinnor,
  och att inga grymma, fula nordiska hafstroll här kunnat trifvas. På
  östra kusten af _Zea_ skola finnas lemningar efter ett gammalt tempel,
  helgadt åt Neptunus; men deraf kunde vi intet se. Efter en kort stund
  skickade oss den gamle hafsguden en kultje, som dock var så trång
  att den som knappast förde oss förbi _Inglesi_ eller _Karysto_, en
  utanför _Euboea_ liggande klippa. Det var kort före midnatt vi hunno
  förbi den och nu blef åter fullkomlig stiltje. Aftonen så väl som hela
  natten voro de vackraste man kunde ha, och nu först kände jag rätt det
  Virgiliska: "summa placidum caput extulit unda."
  Nov. 14.
  Om morgonen då jag efter kaffet kom upp på däcket, lågo vi orörliga
  med stäfven vänd åt vester mellan _Andre_ ant. _Androe_ och _Euboea_.
  Andros är en af de större öarne här, skall ha 18000 invånare, en stad
  och flere byar, af hvilka vi äfven sågo en. Luften var stilla och
  orörlig, men himlen på alla sidor omdragen af tjocka moln, genom hvilka
  solen en liten stund efter dess uppgång visade sig några minuter matt
  och strållös. Allt fortfarande fullkomlig stiltje utan någon krusning
  på vattnet. Småningom blåste upp en liten kåra, liksom en puff från
  gubben Neptuni morgonpipa; den blåste in från fören. Men snart hörde
  jag ner i kajutan, der jag låg och sög på min långa Turkiska pipa
  efter frukosten, huru styrmannen kommenderade att giga mesan. Ty nu
  kom en häftig by från SO, som allt friskade dugtigt i och förde oss
  godt fram. Middagstiden började vinden svänga under förfärliga regnbyar
  från alla kanter, så att den än kom från S, än SV, än NV, och Gud vet
  från hvilket håll. Dock snart stadgade den sig och blef stående på
  SSO med stark dyning och förskräckliga störtregn. Så kommo vi snart
  förbi _Ipsara_ och gjorde till och med 9 knops fart, men mot natten
  och aftonen, som voro oändligen mörka, hade vi blott båda mesanerna
  uppe med dubbelref och ändå gjorde vi 7 knops fart. Allt förekom som
  om Neptunus här i sitt hem ville visa att han ännu hade att befalla.
  Ty i går aftons när jag stod och betraktade den herrliga solnedgången
  öfver Minervas gamla tempel och sväfvade invid Neptuni ö, föll mig
  Schillers _die Götter Griechenlands_ i hågen, och jag nästan sörjde
  öfver deras fallna makt. Mitt dagliga studium under resan hade varit
  hufvudsakligen Koran och andra Arabica; men alltsedan jag sett skymten
  af Greklands klassiska jord har sådant ej smakat, utan jag har känt
  ett oändligt behof och lust att här läsa Homerus, och bittert fått
  ångra min njugghet att i Paris ej hafva skaffat mig ett exemplar af
  honom. Det var dock egentligen ej af sparsamhet, utan fastmera af ifver
  för Muhamedanismen; men här såg jag att den ännu ej vunnit öfver det
  gamla klassiska. Dock till all lycka hade jag i Marseille laggt mig
  till Virgilius och honom tog jag nu fram och läste med stort nöje.
  Vi gingo hela natten med god fart, passerade _Mitylene_, lågo en 1/4
  timma bi nära _Tenedos_; vinden lugnade alldeles ut, men blåste åter
  snart upp ehuru mycket svag från NV, så att jag om morgonen den 15
  nov., då jag i daggryningen kom upp på däck, hade Tenedos i lä. Längre
  ned sågs _Cap Baba_ och hela kuststräckan uppåt, i lofvart låg _Imbro_
  och _Lemnos_. I anseende till vinden gingo vi nu ej den vanliga leden
  mellan Tenedos och fasta landet, utan vestvart om denna ö. Redan hade
  vi med svag vind kämpat oss emot strömmen fram öfver denna ö och den
  högsta af Raffitöarne nära under Imbros, sinnade att gå rakt in i gapet
  till Dardanellerna, hvars båda fästningar redan klart kunde skönjas
  med deras luftiga minareter, då vinden slog emot oss från norden och
  derjemte skralnade så mycket att vi ej orkade fram. Vi voro sålunda
  tvungna att vända för att ej drifva på Raffits-öarnes grund; men
  nu åter lugnade vinden så alldeles ut, att vi slutligen måste låta
  strömmen föra oss tillbaka till Tenedos, der vi måste ankra på ett
  ganska opassligt ställe emellan denna ö och Imbros på 20 famnars djupt
  vatten. Här hade jag nu den herrligaste, mest klassiska utsigt. Akterut
  i solens klara nedgång _Lesbos_, öfver hvars låga land majestätiskt
  höjde sig det i en trubbig kon sig spetsande berget _Athos_ och andra
  höjder af fasta landet, allt på det vackraste belyst af den klart
  nedgående solen; åt styrbord Tenedos med dess kupol-lika bergstopp,
  på den slätare delen bevext med låga, vackra trän, ehuru sparsamt;
  åt babord _Imbros_ klippiga ö; förut öppningen till Dardanellerna,
  med dess på hvardera sidan belägna kasteller; i öster udden _Sigeum_
  eller _Cap Troja_ och den slätt af landet, som sträcker sig från sjön
  och åt landssidan slutas med det höga berget _Ida_, vidare hela den
  kuststräcka åt söder som jag dels såg öfver Tenedos, dels tänkte mig,
  med dess ruiner af _Alexandria Troas_. Vid betraktandet af alla dessa
  klassiska, evigt minnesvärda ställen visade sig för mitt sinne alla
  Homeriska hjeltar, Achilles och Hektor, Aenaeas och Odysseus &c. och
  jag kände mig betagen af en egen underlig längtan. Härunder rullade i
  det lugna hafvet de pustande tumlarena tätt vid vår brigg, och roade
  mig med sitt egna putslustiga och lugna vältrande. Dock var himlen,
  utom i solnedgången, icke klar, utan tjocka moln lågo skockade i nord
  och öster. Väl intogs jag vid anblicken af de första minareter jag än
  sett, af en viss Muhamedanism, men den förmådde dock ej tysta eller
  undertrycka min klassiska kärlek, synnerhet nu då den närdes af så
  många heliga ställen och minnen. Hvad jag närmast önskade mig, var att
  med 2 mina bästa vänner på egen hand och efter eget godtycke en hel
  sommar få färdas omkring på egen slup från ö till ö i detta Greklands
  haf, och sålunda lära mig känna alla dessa för hela menskligheten så
  kära ställen.
  Nov. 16.
  Lyftade ankar kl. 16 och gåfvo oss ut att kryssa, gående mot Imbros.
  Kultjen var frisk, men strömmen satte oss så ner, att vi dock ej vunno
  just något. När vi vände vid Imbros och åter gingo tillbaka, kommo vi
  på ungefär samma ställe utanför Tenedos derifrån vi utgått, samt funno
  för godt att låta länsa neråt och kasta ankar mellan denna ö och fasta
  landet, något nerom _Basikia bay_. Härunder passerade förbi oss omkring
  30 till 40 fartyg, som alla för god vind kommo ut ur Dardanellerna. På
  Tenedos såg jag nu på närmare håll vackra dälder med trän och buskar,
  samt en fästning och en by som nästan sköljas af hafvet. Fasta landet
  sedt härifrån är vackert, trädrikt och slätt på omkring en mil från
  hafvet. Högre upp är denna slätt omkrönt med vackra medelmåttigt höga
  berg, bland hvilka Ida är det högsta. Denna slätt således var det "_ubi
  Troja fuit_" och der Grekerna hade sin flotta uppdragen. Nu stå der
  blott några Turkiska byar, men landet är nästan det vackraste jag ännu
  sett här. Vid ankarlyftningen arbetade jag mig något andtruten, hvilket
  ej var underligt, då vi hade 45 famnar ketting ute och besättningen på
  vår brigg var minskad med en karl, som i Marseille förkom just dagen
  förrän vi gingo derifrån, och hvars partes jag nu var tvungen åtaga
  mig. Det var rätt kallt hela dagen af den friska NV vinden, och jag
  ville ej få rätt varmt, ehuru vi togo dugtigt varmt inombords och jag
  äfven var tjockt klädd i kaptens varma fultvädersrock. Jag var hela
  dagen ej just vid godt lynne, dels emedan jag något frös, dels emedan
  vi ingenting uträttat på hela dagen med allt vårt arbete, utan fastmer
  förlorat; men gaf mig dock tillfreds med den förhoppning att jag i
  morgon skulle få komma i land och beträda den heliga plats der Troja
  stod. På aftonen vid våra toddyglas spelte vi tvenne partier schack,
  med de nya pjeser, som vår kapten roat sig med att svarfva under resan,
  och som han gifvit lika rolig façon som han sjelf är rolig.
  Nov. 17.
  Vi tänkte bli liggande för ankar hela dagen och skulle skrubba sidan,
  som blifvit mycket smutsig och oren; men då alla våra kamrater, hvilka
  lågo i samma bay utanför Grekiska byn Esnio, gingo till segels, kunde
  vi ej bli de enda lata, utan hifvade ankar och gåfvo oss ut med
  någorlunda god vind. Kommo litet i fäl med ett Engelskt barkskepp, som
  vi pratade med; men genast derpå mojnade vinden ut, så att vi åter
  måste låta ankaret gå på det strömmen ej skulle sätta oss för långt
  ner. Men knappt hade vi fått det ned, så blåste vinden åter upp något
  friskare, och vi gingo åter till segels samt hunno till Basikia bay,
  der vi slutligen middagstiden kastade ankar, sedan vi med allt vårt
  arbete på hela dagen ej hunnit mer än kanske någon mil, och blifvit
  de sista af hela vårt sällskap, ehuru vi om morgonen voro de första;
  de andra höllo allt ännu på att krångla sig fram. Så snart vi ätit
  middag begåfvo vi oss i land, der vi på stranden träffade en hop
  Engelska båtsmän och skeppspojkar från de 2 små örlogsmännen, som lågo
  för ankar i samma bay, och nu voro i land för att släpa vatten och
  slagta. De voro mycket roliga och något groggiga, grälade och togo
  tag med hvarandra; isynnerhet var det löjligt att se tvenne af dem,
  hvilka i den lilla bäck, som här flyter ut i viken, brottades och häfde
  hvarandra omkull i gyttjan. Här var en hel hop Greker, som handlade
  och sålde kött och vin åt Engelsmännen. De voro samlade omkring en eld
  och det hela såg ut som en liten marknad, högst trefligt. Oss mötte
  genast en Grek med de vanliga frågorna: hvarifrån vi kommo och hvart
  vi gingo samt om vi ville handla något. Han, liksom de andra jag såg
  här, voro vackert och nobelt folk med stor värdighet och urbanitet i
  sitt sätt och uppförande. Men som de dels voro något dyra här, dels
  hade ganska litet, beslöto vi att gå upp till byn som ligger ungefär
  1/2 Sv. mil från denna strand, och började vår vandring längs den lilla
  bäcken, som äfven är en utgrening af _Scamander_. Marken var ganska
  våt och rikt bevext med någon sorts högt sträft starrgräs, och det
  regnade temmeligen starkt, så att färden väl var besvärlig; men nöjet
  att beträda den jord och troligen just det ställe der Grekerne hade sin
  flotta uppdragen och der striderna stodo mellan dem och Trojanerna --
  dessutom den blomsterdoft, som spred sig från det herrliga, till någon
  del ännu grönskande fältet, kom oss att glömma alla besvärligheter.
  Slutligen hittade vi en liten spång öfver bäcken, gingo öfver och
  började nu stiga upp emot höjderna, som åt alla håll omgifva den stora
  slätten. Här träffade vi en ung Grek, som hade samma väg och som vi
  gåfvo oss i samtal med, hvilket dock gick temmeligen trögt, emedan han
  förstod ganska litet Italienska, som här tyckes vara det mest gängse
  språket och hvari min kapten äfven är ganska mäktig, och jag förgäfves
  sökte påminna mig några Grekiska ord. Han var dock en munter och glad
  gosse, kanske om 18 år, vacker med svartglänsande ögon, skrattade så
  godt när vi ej förstodo hvarandra och var högst treflig, men urban
  och fin i alla miner och rörelser, ehuru simpelt och nästan trasigt
  klädd med tvenne små halfsmutsiga säckar på ryggen. Vi följdes nu åt
  uppåt höjderna, som ännu voro gröna och vackra; men vägarne voro af
  regnet blöta och slippriga på den leriga marken. Vi gingo förbi en
  liten hytta der några små smutsiga Grekbarn stodo vid dörren allena,
  och kommo så till en höjd, der vi sågo byn _Ieni kiaj_, dit vi ämnade
  oss. Första byggningen vi sågo var, liksom alla andra här, en af sten
  uppförd koja, der en gammal qvinna ropade åt oss: ägg. Vi gingo in
  och började köpslaga, då en man kom och frågade på Italienska efter
  vårt patenta d.v.s. sundhetspass och sade att vi ej fingo gå in i byn
  utan quarantaine, om vi ej hade det med oss. Men huru vi pratade och
  då han fick höra att vi skulle handla vin och annat, blidkades hans
  stränghet och han bad oss följa sig, så skulle han låta oss smaka det
  som vore godt. Vi gingo med honom till hans närbelägna hus och in uti
  källaren, som dock ej var byggd under jorden, utan utgjorde liksom
  nedra våningen till de egentliga boningsrummen. Han begärde ner ett
  ljus och det gafs honom uppifrån genom taket en liten lampa, som svagt
  upplyste hans vinfat. Här profvades nu ur en vacker glaskopp vinet,
  som befanns godt och vi köpte en stor Damascener flaska full för en
  Spansk piaster. Härunder frågade han till hvilken nation vi hörde,
  och då han erfor att vi voro Ryssar, började han prisa dem högeligen
  och mente att det var ett godt folk, men Turkarne fördömde han mycket