Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 08

och kallade dem diavoli och tycktes högeligen uppbragt på dem. Han
skröt med att i hela den stora byn ej fanns en enda Turk, utan blott
Greker. Han hade öfverhufvud i allt hvad han sade och gjorde, i hela
sitt väsende och utseende ett medfödt behag och en finhet, som man i
norden kanske sällan finner hos den bästa gentleman. Af allt hvad han
på Grekiska talte med en gammal gumma, som hjelpte honom i källaren,
förstod jag intet, men när han räknade på sitt språk tyckte jag mig
fullkomligen känna igen de i skolan inpräglade Grekiska cardinalia,
ehuru med ett litet annorlunda uttal. För öfrigt sågo alla kärl och
redskaper fullkomligen antika ut, såsom äfven han sjelf, men isynnerhet
en ung qvinna, kanske hans hustru; oaktadt det häftigaste regn stod
jag och betraktade henne utifrån, der hon satt på trappan eller ett
öfverbygdt loft och arbetade med någon hussyssla. Hon förekom mig så
vacker att jag omöjligen kunde vända ögonen ifrån henne, kanske emedan
hon var den första vackra Grekinna jag sett; mycket nobel, med något
förnämt i sitt särdeles regelbundna och klassiska ansigte, ehuru hennes
klädedrägt, som visserligen var lätt och smakfull, dock ej tycktes
visa någon bättre börd. Man visade oss öfverhufvud mycken artighet och
välvilja; jag blef varmare om hjertat och särdeles upprymd såväl af
att ha varit hos Greker, som af deras vin, hvaraf vi vid bortgången
drucko några glas med vår värd. Under hela tiden vi varit här hade
det fortfarande starkt regnat och det var nästan i tilltagande; äfven
hade det nu blifvit mörkt, så att färden tillbaka till båten var högst
besvärlig på de slippriga vägarne och i det mellan buskarne vexande
gräset och törnen. Vi träffade åtskilliga vallherdar som kommo hem med
boskapen, bland dem en gammal gubbe med halfkort svart gråttblandadt
skägg, hvilken just förekom mig lik Odysseus gamla svinaherde. Allt
var här så magiskt förvillande att jag tyckte mig vandra bland de
gamla fordna Grekerna, och den verkligen utomordenligt besvärliga
gången, genomblötta som vi voro, bekom mig alldeles intet. Min kapten
var äfven alldeles i sitt esse och med en pojkes hela äfventyrslust
och glada mod vandrade han främst med dugtiga steg. Vi kommo om bord
igen omkring kl. 7, då vi spelte tvenne partier schack samt suto och
groggade senare än vanligt, dock ej för mycket.
Nov. 18.
Sedan vi ätit frukost och putsat oss litet, foro vi om bord på den
Engelska korvetten för att göra bekantskap der. Kort derpå kom om bord
till oss den Engelska läkaren derifrån, tillika med en ung midshipsman,
och voro en liten stund hos oss. De voro högst trefliga och hyggliga,
ehuru på annat sätt än Fransmän och Greker och andra sydlänningar; hos
dem fick man rätt se att äfven nordbon kan ha sin egen hygglighet,
utan att som Svensken bli en apa af Fransosen. De hade knappt hunnit
lemna vår brigg, så blåste småningom och sakta upp en sydlig vind,
som tycktes mer och mer vilja dra sig mot vester. Vi började lätta
vårt ankare och seglade af, lemnande sålunda denna plats, hvilken jag
just i dag tänkte genomströfva för att komma till den slätt der Troja
fordom stått vid Simois bölja. Vi närmade oss, under en småningom
alltmer tilltagande frisk förlig kultje, det farliga och med en
sandbank utskjutande _Cap Janitsjari_ ant. _Sigaeum_, och voro en
gång på 4 famnars vatten, men seglade lyckligt förbi hela den flotta,
som i går varit flitigare än vi att krångla sig fram ända hit, der de
kastat ankar. Vi gingo in i Dardanellerna förbi de båda fästningar som
på ömse sidor försvara inloppet, sträfvade fram och vunno slutligen
öfver den mycket starka strömmen med den nu temmeligen styfva vinden.
Vädret var särdeles fult, häftiga byar med regn och tjocka, så att
landet ej kunde synas så väl; men så mycket man kunde skönja var det,
såsom allmänt bekant, herrligt och vackert. Vi passerade kort efter
middagen Dardanellerna och dess fästningar, derifrån jag för första
gången hörde en muazzin ropa; han skrek fult och gällt, nästan som en
tjutande hund från sin höga minaret, och jag kunde nu icke finna något
vackert deri. Vi seglade ännu ett stycke, men ehuru vinden var god
fann vår kapten, liksom alla andra i vårt sällskap, för godt att kasta
ankar utanför _Abydos_, der åter på ömse sidor finnas fästningar. Här
skulle det ha varit som Xerxes byggde sin bro. Väl förekom mig sundet
smalare lägre ned vid Dardanell-fästningarne, men der är strömmen
förskräckligt stark och starkare än annorstädes i sundet, så att
Xerxes kanske derföre föredrog denna plats mellan Sestos och Abydos.
Vid högra Dardanellfästningen Kilid Bahr blefvo vi anprejade af en båt
Turkar, bland hvilka en ganska vigtigt frågade kaptens och fartygets
namn, hvarifrån och hvart. Sedan vi fått ankar i botten, foro vi i land
för att se om vi kunde få något att köpa, och lade an vid en vacker
stenbrygga under ett hus som såg ganska prydligt ut. Här var en stor
vattenbassin af marmor, dit vattnet flöt från en ofvanom stående brunn
öfver en mindre marmorbassin, dit man åter tappade vattnet från trenne
kranar, anbragta i väggen af en, som mig tycktes, moské. Ofvanför var
en Turkisk inscription i gyllene bokstäfver, innehållande, såsom jag i
brådskan tyckte, namnet på den hvilken anlaggt fontänen, jemte några
verser öfver källan. Här voro åtskilliga Greker som tappade vatten och
en Grek kom bärande en korg med friska frukter, apelsiner och omogna
alldeles gröna citroner. Vi köpte häraf till 3 para stycket en stor
hop, och den apelsin jag genast åt var ovanligt god och frisk, ehuru
ej rätt söt. Bland andra var här äfven en ung vacker Turkisk effendi.
Men här var för öfrigt ingenting att få, ehuru vi enträget frågade
efter isynnerhet någon sorts kött, än på Italienska, än på Turkiska.
Nu spatserade vi uppför stentrappan, som ledde till gården vid det hus
hvarunder vi stodo, och kommo upp på en vacker gård der allehanda stora
trän stodo, tittade oss omkring och gingo slutligen in i huset, der
timmermän voro sysselsatta med att göra några reparationer; de sågade
och hyflade cypressplankor, som spridde en alldeles herrlig vällukt
rundtomkring. Vi vandrade i rummen, som voro vackra och rikt möblerade,
samt höllo redan på att komma in i harem, då till vår olycka en af
timmermännen märkte hvartåt vi syftade och mycket höfligt lät oss veta
att det ej var tillåtet gå der in. Nu kom sjelfva värden och herren i
huset till oss i den sal der vi voro. Han var en gammal man med nästan
snöhvitt skägg, var högst vänlig emot oss och tog med särdeles nöje en
pris snus ur min dosa; men bjöd oss genast tillbaka en från sin, som
han tog fram, först mycket varsamt öppnande locket till foderalet af
läder och sedan locket till sjelfva dosan, som var af guld. Härunder
hade äfven tvenne unga män, säkert hans söner, kommit till, så att vi
voro ett stort sällskap här, som roade oss mycket åt huru jag tåtade
till Turkiskan. Vi snusade flitigt och voro glada å ömse sidor, han
frågade af hvad nation vi voro, observerade mycket och pratade mycket
om mitt skägg, som jag ej rätt förstod, men jag tror de togo mig för
en Rysk munk. När vi slutligen gingo bort togs afsked med största
hjertlighet och välmenande, med de vanliga österländska complimenterna.
Det hela var mig högst intressant. Sedermera spatserade vi ännu förbi
harems fönster, men sågo ingen qvinna, utom en Negrinna som bar
vatten dit upp. Derofvanföre på backen var en liten begrafningsplats,
som vi besågo. Grafstenarne voro alla af marmor i form af ett
menniskohufvud, omlindadt af en turban. Men ansigtet var ej utarbetadt,
utan hufvudsaken tycktes vara turbanen. Detta hufvud var stäldt på en
aflång, nästan rectangelformig marmorskifva, på baksidan af hvilken
grafskriften var ritad med utåtstående, ej ingraverade bokstäfver.
Arbetet var öfverhufvud verkligen väl gjordt, så väl hufvudet och
isynnerhet turbanen som ock sjelfva inskriften. Så mycket jag hade
tid att se, voro här kapodaner begrafna. Oändligen belåten med detta
första besök hos en Turk, begåfvo vi oss nu om bord och spelte ännu
ett parti schack vid vårt grog-glas. Allt flere fartyg hade undertiden
samlat sig, så att vi nu lågo helt nära hvarandra en stor flotta af
alla möjliga nationer; äfven ett Turkiskt skepp och en brigg, som sågo
ganska vackra ut. Och dock hade en stor del fartyg varit tvungna att
stadna nedanför Dardanellerna, emedan den aftagande vinden ej orkade
föra dem genom den starka strömmen. Vi hade just börjat tänka på att gå
till sängs om aftonen och sofva vår natt i fred på vår goda ankarplats,
då vinden började tilltaga allt mer och mer med byar och blixt. Den
tilltog ytterligare och vexte till en ordentlig storm, så att vi voro
tvungna låta styrbordsankaret gå och längre fram på morgonen taga ner
bramråstängerna. Natten blef sålunda högst orolig.
(Ur bref från Alexandria). [Detta bref är förut tryckt i Helsingfors
Tidningar 1844 N:o 15, 17.]
Den 23 okt. gåfvo vi oss ut från Marseille i det vackraste väder
med svag vind, kommo lyckligen ut från den trånga hamnen in på
det älskliga, azurblåa Medelhafvet under en lika azurblå himmel,
och aflägsnade oss småningom från Frankrikes tornlikt sig höjande
klippstränder, tills vi den 27 på långt afstånd sågo Sardiniens höga
land. Den 28 om morgonen varseblefs långt för-ut vid horisonten en
kägelformig molnstod; det var Etna. Småningom började nu äfven andra
dylika spetsar synas från Sicilien, men det räckte hela dagen att segla
på dem, och när solen gick ned, tycktes de vara föga närmare. Nu om
natten gick vinden om och en frisk Sirocco (SO) med något fuktig och
qvaf luft blåste oss tvärt in öfver förstäfven, samt tvang oss lägga
bogen mot vinden och lofvera. En hel vecka kryssade vi nu emellan
Sicilien och Malta med temmeligen styf Sirocco. Härunder passerade vi
Girgenti, hvilket, så mycket jag från hafvet kunde se genom vår kikare,
tycktes ha föga qvar af sin fordna storhet och sina 200,000 innevånare,
som det skall hafva räknat under Romarnes tid. Nu säges staden i
stället vara uppfylld af munkar och prester; kanske deras helighet
ersätter antalet och idogheten. Vidare seglade vi förbi Palma, som från
den sluttande höjd, hvarpå det är bygdt, skall öfverskåda den vackraste
och fruktbaraste del af hela ön. Nu var hela landet af den långa
sommartorkan förbrändt, så att de annars rikt grönskande stränderna
förekommo kala och liksom höljda i grå aska. Dessa stränder äro här,
liksom på Malta, höga, nästan lodrätt nedstupande i vattnet, hvilket
på somliga ställen så har frätit deras grund, att de bilda nästan en
spetsig vinkel mot hafsytan. Öfverhufvud saknas här, liksom längre fram
i arkipelagen, skog och egentliga berg. Här och der bemärkas i dälderna
korta rader af trän, ingenstädes skog, ej heller granit.
Efter en veckas möda hade vi ändtligen arbetat oss fullt i nord om
Alicata på Sicilien. Tiden hade derunder blifvit mig oändligen lång,
om jag ej haft ett så godt och trefligt sällskap i min kapten Wiklund,
förande briggen Active från Gamlakarlaby. Under hela denna vecka hade
vi oupphörligt stått vid relingen och "kejkat" (kaptenens vanliga ord)
på väderlek, stjernor, moln och vexande måne, och otaliga gånger hade
han, en stor väderprofet som alla hans gelikar, spått förändring i
väderleken och naturligtvis god vind, men intet ville hjelpa. Siroccon
blef oförändradt stående med solsken och vackert väder, så att min
kapten slutligen stannade vid den gamla satsen: "att östanvind och
käringträta slutas sällan utan väta." Regn föll verkligen och redan
hade molnen flere dagar gått för SV, men intet förmådde qväfva den
envisa Siroccon.
Den 3 nov. då vi om natten hade pejlat fyren i Valetta och voro, liksom
fordom Eneas, ehuru på annat sätt, _vix e conspectu Siculae_, kom
kort efter midnatten en häftig stormby med regn. Vaknad af stormens
buller och oväsendet på däck, klädde jag mig och gick upp. Allt var
insvept i det tjockaste mörker, så att man ej kunde se något annat än
de silfverblankt glänsande vågorna, hvilka, brutna mot stäfven, vräkte
sina höga toppar i lä om oss och rundt kring vår brigg, likt ett bälte
af gnistrande diamanter. Nu slog en blixt från svarta moln och upplyste
med ett blankt sken den blåa, upproriska hafsytan och vår brigg, af
hvars alla segel nu blott tvenne voro utspända och äfven dessa refvade.
I taklet klef folket, hunden smög sig med instinktlikt förtroende till
kapten vid rodret, tuppen galade gällt sin morgonväckt, åskan knallade
högt, men högre än den dånade stormbyn, som föll in på oss från sidan
med häftigt störtregn, och öfver allt detta oljud hördes kaptenens:
"giga stormärsseglet der!" upprepadt af styrmannen och folket med
samma: "giga stormärsseglet der." Emellertid drog sig vinden småningom
åt söder och kom under sista stormbyn från full SV samt förde oss med
9 knops fart, ehuru vi hade blott ett segel uppe. Men det räckte ej
länge; inom tvenne timmar var stormen förbi och himmeln klar. Det hela
hade just ej något förskräckande, stormen var ej af de mest rasande,
och vår kapten, säkert en af hemlandets dugligaste sjömän, hade redan
om aftonen låtit berga de gröfsta seglen. Mig förekom alltsamman likt
vreden af en uppbrusande blåögd mö, och Medelhafvet förekom mig så
älskeligt, att jag knappt tror mig kunna frukta dess värsta raseri,
ehuru min kapten, som redan 12 gånger färdats öfver till Odessa, säger
det stundom vara nog ruskigt.
På den stormiga natten följde en klar och vacker dag med rensad luft;
dock stodo ännu moln i öster och bakom dem spelade på en lång sträcka
åt norden flygande ljungeldar, som ögonblickligen belyste de i tusende
färger skiftande skyarne -- ett herrligt skuggspel i skymningen, som
blott svagt upplystes af den framskymtande månen. I det mildaste
sommarväder sträckte vi nu rakt fram öfver hafvet och varseblefvo den
8 nov. långt förut en udde af Grekland, mot hvilken det räckte att
segla hela dagen. Det var ön _Sapienza_, och längre mot öster syntes de
snöbetäckta topparne af _Matapan_. Det blef mig varmt om hjertat; nu
låg vishetens land omhöljdt af tjockt mörker och oklar luft, men klart
lyste dess höga toppar öfver molnen, som laggt sig på dem. Samma natt
syntes en månregnbåge.
Här kryssade vi åter af och an, för att ligga öfver Matapan, och först
den 11 passerade vi _Cerigo_-kanalen, sedan vi hela dagen gjort slag
derutanför och jag haft nöjet betrakta Afrodites fordna hem, det gamla
_Cythera_, den sköna Helenas födelseort. Intet spår syntes här numera
af kärlekens och skönhetens hem; det förekom mig kallt och torrt, utan
skog och grönska, och turturdufvo-lunderna längre in i det låga landet
kunde jag ej se. Cytherea var oss huld och sände en frisk kultje,
som förde oss genom sundet; kort derefter skrämde hon oss med tvenne
vattenpelare, som höjde sig emot oss, men vi undgingo dem lyckligt,
liksom en gång förr vid Sicilien. Hela natten lågo vi under stiltje,
regn, åska och blixt utanför Cythera. Hittills under hela resan hade
min enda lecture varit den i Muhamedanernas tanke i vishet outtömliga,
och alldrig nog studerade Koran. Nu, sedan vi fått Grekland i sigte,
ville den ej mera smaka, och jag kände här en innerlig lust att läsa
Homerus. Då jag nu ej hade honom till hands, tog jag fram Virgilius,
som jag i sista stunden köpt i Marseille, och tyckte mig alldrig förr
ha läst honom med så stort nöje som nu.
Den 12 nov. passerade vi några, mest obebodda öar, såsom _Kaimene_ och
_Falconera_, samt slogo slag åt _Anti Milo_ och den ögrupp som ligger
deromkring. I varm sommarluft hade vi följande dagen framskridit till
_Hydra_, emellan en stor flock af öar, såsom _Serpho, Thermia, Zea_
m.fl. till höger, och till venster sköt fasta landet med oändligt
många uddar ut i Myrtoshafvet. Middagstiden kommo vi upp mot _Cap
Colonna_, de gamles _Sunium_. Här stå ännu 16 stora pelare af ett
gammalt Minervatempel. Mot aftonen kommo vi in i sundet vid Zea och
betraktade den hvitglänsande stad, som der amfitheatraliskt reser sig
på en sluttande höjd. I den vackraste sydländska afton gick solen
ned öfver ruinerna af Vishetens tempel. På östra kusten af Zea skola
finnas lemningar af ett gammalt Neptunstempel. Öfver hafvet, öfver
hela naturen låg ett klassiskt lugn, en älsklighet, som vid tanken på
Schillers "Die Götter Griechenlands" nästan kom mig att sörja öfver de
gamla gudarnes fallna välde. Alldrig tyckte jag mig ha så väl förstått
Virgilii: "_summa placidum caput extulit unda_." Här i detta haf var
rätta platsen för Greklands glada och milda gudar, här kunde inga
hiskliga nordiska hafstroll trifvas, blott tusentals tumlare vältrade
sig muntert på den spegelblanka ytan. Efter en stund af det mest
klassiska lugn skickade oss den gamla hafsguden en liten kultje, som
förde oss till den invid Euboea liggande klippan _Karysto_, der stiltje
åter inträffade, och der jag ännu långt efter midnatten betraktade mina
nordiska stjernor, Stora björn och Polstjernan, hvilka under Sicilien
gömt sig längst ned i horizonten, men åter började stiga. Så vacker
denna sydliga natthimmel var, fann jag i den ej det genomskinliga och
etheriska, som utmärker våra vinternätter, ej heller i stjernorna den
blick som hos oss.
Följande dagen förde oss en styf SO förbi _Mitylene_ upp till
_Tenedos_, der vi åter för motvind och stiltje måste ankra i Basikia
bay, derifrån man njuter af kanske den mest klassiska utsigt i verlden.
Akter om oss hade vi den stora slätt, på hvilken Grekerna under
Trojanska kriget uppdrogo sina fartyg och uppslogo sina tält. Denna mot
stranden sluttande slätt begränsas af en lång bergsträcka, deri _Ida_
reser sig högst. Nedanför detta berg låg fordom Troja. Söderut sträcker
sig stranden förbi _Alexandria Troas_ och norrut till redden _Sigaeum_,
medan på ena sidan om viken en liten bäcklik bigren af _Scamander_ och
_Simois_ flyter ut i hafvet. För-ut hade vi Tenedos, _notissima fama
insula_, äfven nu för sitt vin den mest berömda af Arkipelagens öar.
Deröfver syntes det låga _Lemnos_, och öfver detta det väldiga, hela
utsigten dominerande berget _Athos_, samt till venster inloppet till
Dardanellerna, med fästningarne på ömse sidor och ön _Imbros_. Hvem
skulle ej vid anblicken af alla dessa ställen erinra sig Hector och
Achilles, Eneas och Odysseus, trädhästen, det gyllene skinnet och annat
mera från den klassiska förnåldern? Och hvem, som läst Homerus eller
Virgilius, skulle härvid förblifva kall?
Emellertid gjorde min kapten och jag, jemte 4 af besättningen, en
vandring upp till en Grekisk by, benämnd _Jeni Kiaj_, som ligger norrut
åt udden Sigaeum. Vi vandrade öfver den Trojanska slätten längs den
lilla bäcken; men vädret var fult, marken blöt af regn och timman på
dagen så sen, att vi beslöto spara besöket på _locus ubi Troja fuit_
till följande dagen. I byn, som var stor, men usel, handlade min kapten
ett ypperligt Tenedos vin för omkring 30 kop. B.A. stopet. Folket hade
ett vackert utseende och nobel Grekisk hållning. På den slippriga och
villsamma återfärden i skymningen träffade vi gamla vördiga Grekgubbar,
som kommo hem med sina vallhjordar, och tyckte jag mig i flere af dem
se Odysseus gamla svinaherde. Dagen derpå gjorde vi ett kort besök
ombord på en nära liggande Engelsk örlogsman och emottogos ganska
väl; men derunder blåste det upp god vind, hvarföre vi genast måste
återvända till briggen och hissa segel, samt försaka hela Trojafärden.
Nu seglade vi in genom Dardanellernas sund och kastade till natten
ankar vid det fordna Abydos. Här nedanom mellan Sestos och Abydos skall
Xerxes hafva slagit sin brygga öfver sundet, kanske för det strömdraget
der var mindre starkt. Då det ännu ej var långt lidet på aftonen, foro
vi i land och råkade komma till en, som det tycktes, förnäm Turks
hus, der timmermän höllo på att reparera något i rummen. När ingen
hindrade oss, gingo vi oförskräckt omkring öfverallt och höllo redan
på att komma in i harem, då en Turk motade oss och i stället bjöd
oss in i ett rum, der man slöjdade cypressplankor, som spridde den
angenämaste vällukt rundtomkring. Rummen voro vackra och rikt möblerade
i orientalisk smak med divaner och mattor; Under det vi gingo här
omkring, kom en gammal ärevördig man med långt hvitt skägg vänligt
ut emot oss, frågade om vår nation, om mitt skägg &c., dervid vi å
båda sidor hade tillfälle att skratta åt min bråkade och tilltåtade
Turkiska. Jag behöfde sannerligen en "prise de contenance" och bjöd
äfven åt gubben, hvilken ej heller var sen att ta fram sin dosa, som
var af guld och väl förvarad i ett läder-foderal. Vi snusade, pratade
Turkiska, skrattade och skildes slutligen, under gubbens orientaliska
höflighetsbetygelser, högst nöjda å ömse sidor, särdeles jag, som nu
för första gången besökte en musulman och blef så vänligt bemött.
Följande morgon lyftade vi ankar och seglade förbi det för sitt sköna
läge i alla tider beprisade _Lampsacus_ och _Gallipoli_ ut i Marmora
sjön, fingo åter motvind och fällde den 20 ankar bakom Marmora ön i
en hamn utanför den lilla men väl odlade byn _Koutalai_. Vädret var
ruskigt och på den höga öns toppar låg snö. Här lågo vi 3 dagar,
hvarunder vi som oftast voro uppe i byn och handlade åt oss för omkring
13 kop. B.A. stopet lika godt vin, som det vi på hemorten betala med 4
rub. buteljen. I hela byn bo endast Greker och de tycktes göra sig en
ära af att ingen Turk fanns der. Oss såsom Ryssar emottogo de särdeles
väl och kunde ej nog prisa denna nation. Man torde fråga, hvad språk vi
talade med dem? Skulle man tro det? här funnos många som talade Ryska,
men de flesta kunde Italienska, i hvilket språk, liksom i Engelskan och
Spanskan, min kapten var fullkomligen hemmastadd. Jag måste tillstå att
Grekiskan -- hvaraf jag ej förstod mer än de i skolan inpluggade orden,
som voro sig temligen lika -- i mina öron klingade fult och alldeles ej
som jag väntat.
Åndtligen den 25 om morgonen lågo vi nära utanför _sultanens stad_.
Anblicken af den är verldsberömd; jag vill ej försöka att beskrifva
dess intryck, det var något så olikt allt hvad jag hittills erfarit.
Det var något så eget i anblicken af dessa hundradetals smidiga
minareter, från hvilka nu i morgongryningen muezzinerna ropade folket
till bön, och hvilka från höjden af den amfitheatraliskt byggda
staden skådade ned öfver tvenne verldsdelar. Men ju närmare vi kommo
de förfallna, nu nästan ramlande murarne, här och der med spår efter
Grekisk konst och rikedom, smutshögarne vid alla stadens portar samt
de usla kojor, hvaraf den stora staden består, desto mer förlorade sig
det "mahlerische" intrycket af dess anblick i fjerran. Men jag vill och
måste spara beskrifningen på hvad jag sett i Konstantinopel till ett
annat bref.
Dagb. Nov. 19.
Bittida om morgonen drucko vi kaffe och började sedan hifva våra båda
ankaren, som under det allt fortfarande starka vädret var ett tungt och
svårt arbete, hvarvid äfven jag mödade ut mig alldeles. Efter långt
arbete och sedan vi en gång till och med misslyckats, då vi skulle
till segels, kommo vi dock slutligen lyckligt ut förbi fästningarne
vid Abydos, genom det trånga strömhålet, och seglade framåt med den
yppersta SV vind, men i anseende till de starka byarne med små segel,
passerade _Lampsacos_, hvars läge tycktes vara utomordentligt vackert,
och den betydligare staden _Galipoli_ gent emot på Europeiska sidan.
Men äfven i dag var luften så disig och tjock att jag ej kunde se
stort af de herrliga stränderna. Nu började vinden småningom mojna ut,
dock gingo vi allt med temmeligen god fart in åt Marmora-sjön. Så hade
jag nu fått göra den länge efterlängtade färden genom Dardanellerna,
säkert den skönaste passage man i verlden kan göra. Stränderna, ehuru
numera på denna årstid ej spridande den doftande blomsterånga, som
resande och min kapten så mycket prisat, voro ännu gröna och vackra med
de herrligaste bäckgenomflutna dälder mellan mildt sluttande höjder,
bekrönta här och der, ehuru ej så mycket jag skulle önskat, af trän,
bland hvilka isynnerhet cypresserna mest behaga mig -- inskjutande
smalare vikar och mera öppna bayer -- fästningar, städer, byar,
uppodlade och ändå mera ouppodlade fält -- till allt detta en oändlig
mängd af alla möjliga sorts fartyg, från de största skepp och örlogsmän
till de minsta nätta Grek- och Turk-båtarne, som gå på sundets mörkblåa
vatten. Detta sammanlagdt ger en mångfald och ett sceneri, hvars like
man säkert ingen annorstädes har. Mig var väderleken ogynsam, i thy att
luften nästan alltid var tjock och mörk, dock tyckte jag detta vara det
skönaste jag sett, ehuru i smånätthet och landtligt behag nästan ej att
jemföras med Seinens stränder. När vi kommit ett stycke in på Marmora
hafvet började vår goda vind alltmera mojna ut och förlora sig i regn,
tills slutligen kl. omkring 7 på aftonen en NV kultje kom med en regnby
och drog sig sedan allt nordligare och slutligen till NO, så att vi
åter måste i den tjockmörkaste natt under starka regnskurar börja med
vår gamla kryssning, som med små segel under allt fortfarande styf vind
fortsattes hela natten mellan Marmora ön och den motsatta nordliga
stranden. Som der ej var stort rum och man efter hvart 4:e glas måste
vända, var ej mycken fred i kajutan.
Nov. 20.
Om morgonen voro vi på samma ställe som aftonen förut, om ej liten
mån lägre. Vinden var mycket styf, med regnbyar, ett särdeles kallt
och ruskigt väder, så att jag ingen lust hade att vara på däck, utan
svepte täcket omkring mig i min säng och låg der. Vi slogo några slag,
men i anseende till den starka blåsten, som tvang oss att föra mycket
små segel, och den starka motströmmen, kommo vi mera tillbaka än fram
och kaptenen fann således för godt att söka hamn, såsom före oss alla
de andra af vårt sällskap gjort; han länsade ner under Marmora, men
blef mycket häpen att ej finna någon af de andra der, såsom han hade
väntat. Denna ö är ett högt land med brant och skrofligt i vattnet
nedstupande berg, som till största delen lära bestå af marmor. Också
tycktes de mig ha en gråhvit färg genom den tjocka disiga luft, som
isynnerhet vid vår förbifart lade sig med en häftig regnby deröfver.
Byn tycktes ej vara särdeles stor. Nu tvekade kaptenen mycket och var
ganska villrådig, ville redan gå till Gallipoli och skickade utkik i
masten, då slutligen styrmannen varsnade de andra seglarena ett stycke
härifrån, liggande för ankar vid en annan ö sydvart. Dit länsade vi nu
af genom en trång och svår passage mellan öarne _Koutalai_ och _Rabi_,
der vår kapten förr ej varit, och lyckligen genomkomna kastade vi
ankar vid den förra, der före oss en stor hop af fartyg låg. Midtemot
oss på stranden af denna ö låg en större by, dit vi foro i land och
köpte åtskilligt, bland annat Ryskt snus, emedan det vi hade med från
Marseille nu var slut. I byn bodde endast Greker, så när som på en
enda Turk. Folket tycktes öfverhufvud vara välmående, voro snyggt och
vackert klädda, några till och med grannt och andra äfven på vårt vis,
ej i Grekisk nationalkostym. Vackra barn såg jag här mycket och äfven
några vackra qvinnor. Vi voro inne på ett litet kaffehus, drucko kaffe
ur små koppar och rökte en kaljan. öfverallt var stort öfverflöd på
marmor, så att golfven till stor del voro gjorda deraf och i sjelfva
murarne såg man marmorblock. Landet förekom mig mera odladt än vanligt
här på trakten, och åkerfält syntes ända upp till de högsta topparne af
ön. Folket var hyggligt, dock fann jag här några sprättaktiga skrodörer
som ej behagade mig. Sjön svallade ända upp till stenfoten af somliga
hus och på den närmaste sandstranden voro båtarne uppdragna. Jag
träffade flere bland folket som förstodo och talade litet Ryska, äfven
en som kunde litet Franska. Vin tycktes här vara den hufvudsakligaste
handelsartikeln.
Nov. 21.
Hade under natten haft starka stormbyar med regn, så att vi måste låta
andra ankaret gå. Om morgonen sågo vi snö, som laggt sig under natten
på Marmora öns spetsar, äfvensom på de andra öarnes af denna temmeligen
vidsträckta skärgård. Efter frukosten begåfvo vi oss i land, men togo
med oss kaptenen från en liten Norsk skonert, som låg närmast intill
oss och som om söndagsnatten genom försumlighet förlorat sin båt. Vi
foro alla 3 upp till byn, sedan vi först om bord på skonerten smakat
på kaptenens goda anisbränvin och vin. I land köpte min kapten mycket
vin för 24 para okan, som var ganska godt, hos en äldre högst treflig
gubbe. Medan vinet mättes gingo vi omkring i rummen, som voro utmärkt