Reseanteckningar från Orienten åren 1843-1849 I - 13

  Mochammed, hos hvilken var hans gamle vän och en annan. Det regnade
  smått och tilltog mer och mer, hvarföre vi satte oss i en nische, i
  hvilken var _babu-l-du'a_ (bönens port) under minareten, på 3 man
  band och rökte af min Gebeli tobak, som smakade dem särdeles väl. Så
  tillbragte vi under rökande och pratande, sittande på våra fötter på
  bara stenarne, hela förmiddagen ända till middagsstunden då jag gick
  bort. Härunder var på besök hos oss en af tjenarne från moskén Danjan
  och hade med sig några blad af ett manuscript, hvarifrån vi bland annat
  läste om _dewa-lladi judhiqu-l-ferdsch_ (medicamen qvod adstringit
  pudenda) och annat dylikt. Det var öfverhufvud ganska trefligt,
  Mohammed frågade namnet på ett och annat och jag lärde mig mycket.
  Han visar mig i allmänhet mycken välvilja och ser alltid glad ut. På
  eftermiddagen gjorde jag intet annat än ströfvade omkring och hvilade
  mig emellanåt i trädgårdar, i det vackraste härligaste väder man kan
  tänka sig. Luften var mild, fullkomligen sommarvarm och alldeles lugn,
  och det var oändligen ljuft att sitta i palmernas skugga.
  Dec. 30.
  Gick på morgonen upp till Mochammed i moskén _Abdul-razzaq_
  (allgifvarens tjenare). Der var i Liwan några som kokade kaffe, hvaraf
  äfven jag drack en liten kopp för 20 fadda. Småningom samlade sig allt
  mera folk, så att det blef en stor samling. Man anställde nemligen i
  dag, i den närbelägna moskén Danjan, som är uppbyggd af Machmod, en
  stor _gorban_ af 3. kor och 10 får för den begrafna Mocharram beys
  gemål, en dotter af Mochammed 'Ali. I anledning deraf voro äfven i
  denna _mosalla_ desse sammankomne och förplägade sig med kaffe, bröd
  och några grönsaker. Jag såg mig nu vara en öfverflödig gäst och fann
  mig äfven något generad, så att jag efter en kort stund gick bort.
  Jag gick sedan öfver Machmodije långt utåt den sydvestra landtunga,
  som på ena sidan omger hamnen, och följde en stor väg, som slutligen
  förde mig till en stor slätt mellan insjön Mariut och hafvet. Här var
  öfverallt tält uppslagna och fullt af soldater som tycktes bo här,
  såväl i tälten, som i kojor, hvilka funnos till stor mängd uppförda
  efter det här vanliga byggnadssättet. Jag besteg en sandhöjd nära
  hafsstranden och hade en vacker utsigt åt alla håll öfver hafvet, som
  nu var temmeligen rikt på segel, öfver insjön på den andra sidan, öfver
  staden och de palmrika fälten. Solen brände särdeles hett middagstiden
  och det kändes så mycket mera, som det var nästan alldeles ingen vind.
  Ödlor kröpo öfverallt i sanden och skyndade sig in i sina små hål, när
  de sågo någon komma. Jag hade vandrat dugtigt och kände mig temmeligen
  trött, när jag kom hem straxt efter middagen, öfverallt på aflägsnare
  ställen på gatorna, mellan de i rad och i fullkomlig ordning uppförda
  kojorna, ropade kringspringande nakna och smutsiga barn: _nosrani
  kalb olavani_, och hundarne skällde åt mig, hvilket dock aldrig hade
  händt i Frankernas qvarter och de hyggligare delarne af staden. Jag
  blef hemma en god stund på eftermiddagen, gick sedan ut, besteg åter
  den stora höjden, der man skådar öfver hela terrainen, och fröjdade
  mig åt den härliga utsigten. Sedan gick jag ner till Mochammed, som
  nu var ensam och tillbragte en god stund med honom. Han berättade om
  offren, som man i morgon skulle göra öfverallt, om _fantasier_ (ett
  ord som Araberna här mycket nyttja i betydelsen af lustbarheter) och
  zijarat vid grafvarne. I dag den 9 af _dzulhedsche_ (12:e månaden)
  samla sig pilgrimerna om morgonen på ett berg och stanna der tills i
  morgon middag, då middags- och eftermiddags-bönen göras på en gång
  och _khotbah_ (fredagspredikan) hålles. I morgon är festens dag, på
  morgonen offrar man och håller festens bön straxt efter morgonbönen med
  samma azan. Hela festen varar till 4:e dagens eftermiddag, och hvarje
  dag skall vid Danjan moskén slaktas 10 får och köttet utdelas åt de
  fattiga. Detta och mycket annat omtalade Mochammed för mig ofrågad,
  under det vi suto i moskéns Liwan och under gången hemåt, den vi gjorde
  tillsammans. Sedan spatserade jag ännu litet ensam och köpte vid
  hemgången 4 apelsiner för 10 fadda, d.v.s. ungefär 1 kop. b:co ass. för
  stycket, och fann att de förut bedragit mig eller jag ej rätt förstått
  dem, då jag betalat lika mycket för en. Men nu hade jag frågat priset
  af Mochammed, som förskräckligt himlade sig öfver min förra handel.
  I dag igen slog jag sönder ett piphufvud, det 8:e tror jag sedan jag
  kommit från Konstantinopel, då jag under hela resan med Wiklund ej hade
  behöft mer än ett enda.
  Dec. 31.
  Första dagen af Mochammedanernas stora fest och den sista af vårt
  år. Jag gick ut redan bittida på morgonen och köpte mig först i
  bazaren 2 pipskaft af korkträd för 2 1/2 piaster tillsammans, tog
  det ena tjockare till käpp och begaf mig först till den stora
  begrafningsplatsen vid Pompeji pelare, som här kallas _'amudu-rravi_,
  utanför stadsporten Sidri. Här var en särdeles stor samling, som satt
  hvar och en på sina anhörigas grafvar, med stora matkorgar eller
  knyten, ur hvilka de sjelfva åto. De gjorde här _zijareh_, männerne
  läste Koran och qvinnorna, som utgjorde största delen, skreko och
  jemrade sig. Isynnerhet ådrog sig ett sällskap af 4 qvinnor, som satt
  omkring en graf, min uppmärksamhet, och mer än andra en, som hade
  en duk, den hon höll i hvardera snibben med sina båda händer och så
  svängde omkring framåt från baksidan af sitt hufvud, skrikande derunder
  _ja 'habibi ja valadi_ (o! min älskade, o! min son) och annat som jag
  ej fick reda på, läggande en skarp accent på sista stafvelsen. Flere
  hade tält uppslagna öfver grafvarne och suto derinne, skrikande nästan
  ännu värre. Naturligtvis funnos äfven många kringbärare af vatten,
  mat, sötsaker &c. och äfven många, som tycktes vara hitkomna blott för
  att se och bekika; de gingo omkring och voro ganska muntra, hvilket
  ej mycket väl passade tillsammans med den tvungna och utpressade
  sorg, som qvinnorna visade i sitt skrik. Sedan gick jag derifrån
  längs stadsmuren på inre sidan till 'Abd Orrazags Mosalla, der Chagi
  Mochammed trakterade mig med en kopp kaffe och der jag i ett blandadt
  sällskap vallfärdare blef sittande en lång stund. Slutligen bad mig
  en från moskén Danjan, hvilken dageligen och standeligen plägar komma
  på besök till Mochammed, följa med sig och förde mig i den till hans
  moské hörande trädgården, der han bodde i ett hus; inom densamma var
  en qvarn, som drogs af en åsna, hvilket här är mycket vanligt. Han gaf
  mig ett bräde, som han lade öfver en aqveduct _qanah_ (här vanligen
  uttaladt ganna), tog sjelf ett annat och satte sig till höger om mig.
  Här blefvo vi länge sittande att prata och röka med en och samma pipa,
  som gick från mun till man. Han frågade mig om sina ögon, som i följd
  af en förkylning voro fördunklade, och han är i allmänhet mycket
  pratsam. Han har ett ord som kommer honom i munnen nästan vid hvarje
  andhållning, nemligen _ma hua kedah_ (icke är det så). Sedan spatserade
  vi igen litet omkring, stannade och såg på den vackra utsigten öfver
  _atine-rramije_ och åt Kleopatras pelare, som här kallas _'amudi
  fara'un_ (Faraos pelare). Middagstiden gick jag hem genom bazaren och
  tog mitt andra pipskaft, som jag qvarlemnat i boden, men förvillade
  mig der alldeles, så att jag måste gå visst en half timma innan jag
  kom på rätt igen. Straxt på eftermiddagen passerade förbi mitt fönster
  ett tåg, föregånget af några män, efter hvilka kommo 3 käppkämpar.
  De stannade just härutanför och gjorde sina manövrer. Käpparne voro
  temmeligen långa störar eller stänger, som de slängde i allehanda
  makliga rörelser omkring sina hufvuden, låtsande den ena göra anfall,
  den andra parera. Allt gick mycket makligt och ntan någon särdeles
  skicklighet. Efter dem följde en med ganska rikt, rödt schabrak försedd
  häst, på hvilken ett likaledes i rödt och guldglitter utstyrdt barn
  red, hållet på hästen af en ömsom bredvid stående, ömsom uppsittande
  tjenare. Hästen stod stilla under det kämparne utförde sina manövrer.
  Efterst kommo 4 musikanter, 2 trummor af de här brukliga låga, och
  2 pipare, hvilkas instrument både till ljud och struktur liknade
  nästan fullkomligen hautbois, blott att ljudet var mera skrällande och
  strukturen mycket enklare och kortare. Hvad det hela skulle betyda,
  vet jag ännu ej. Sedan gick jag ut till den öppna platsen eller torget
  vid arsenalen, der alla hade sagt mig att folket skulle göra mycket
  _fantasia_. Hela platsen var ock uppfylld med folk, dels spatserande
  omkring, dels stående i små grupper omkring de lustbarheter som
  bestodos. Den första grupp jag trängde mig in i, hade 3 eller kanske
  några flere sångare samlat omkring sig. De suto alla 3 jemte en hel
  hop åhörare på marken på sina fötter och sjöngo sålunda, att en först
  stämde upp ett solo, runkande dervid af och an på sin kropp, klappande
  sina händer mot hvarandra och grinande med sin mun, sedan föllo de
  öfriga in i chorus, accompagnerade af en trumma eller tympan, hvilken
  här tyckes vara ett oumbärligt instrument, liksom handklappningen
  alltid förekommer både i tal och i sång. Denna sång hade i sättet att
  utföra den mycken likhet med den Ryska, ehuru af en helt annan karaktär
  och hvarken så melodiös eller harmoniös som den Kyska. Längre fram var
  en gammal gubbe, som spelade _Kemenge_ med en sträng, men han hade just
  dä slutat, så att jag ej fick höra honom. Derbredvid var ett litet
  skjul betäckt med trasiga gamla säckar eller mattor, hvarifirån äfven
  hördes den vanliga tympanen, men hvad derinne var vet jag ej. Äfven såg
  jag en karl, som dansade efter en tambourdebask ganska karakteristiskt,
  ehuru mycket makligt. En sagoberättare stod i en stor krets, nästan
  den största jag här såg, och berättade sina historier, men jag kom
  honom ej så nära att jag kunde få reda på hvad han sade. Utanför ett
  annat litet snyggare skjul voro några karrikerade bilder att ses, som
  gåfvo mig anledning förmoda att der fanns någon Polichinelli låda,
  troligen förevisad af någon Italienare. Härutanför var den största
  trängseln. Vidare här och der på många ställen qvinnor, 2 till 4, som
  slogo sina tambourdebasker. För öfrigt mycket och flerahanda slags
  gungor, sådana som gingo vertikalt och sådana som gingo horizontalt,
  liknande en karusell och äfven våra vanliga repgungor, men mycket
  högre, med bjällror och klockor i repen, hvilka den gungande, särdeles
  när han var högst uppe, skakade till ljud. Att här för tillfället voro
  uppslagna kaffetält och skjul, der allehanda bakelser och sötsaker
  såldes, förstås af sig sjelft. Jag stod och betraktade bland annat
  huru en pojke gjorde de här brukliga _sembusek_. Han hade nemligen
  framför sig på ett bräde små degklumpar i form af klot, doppade först
  fingrarne i en skål med olja och smorde den på en blank fläck af
  brädet, hvilken jemförelsevis var den renaste, tog tvenne degbollar
  och rullade dem flata med ett rundt träd, slog sönder ett ägg och gjöt
  alltsammans, såväl hvitan som gulan, på den utplattade degen, vek den
  sedan tillsammans i form af våra stora plättar i trekant eller en
  fjerndels sector af en cirkel, och satte den i en kokande vattenpanna,
  derifrån han efter en liten stunds kokning tog upp den färdig. Det
  hela var ej aptitligt. Leksaker buros äfven omkring till stor mängd,
  på samma sätt som i Ryssland, men de voro högst klumpiga och illa
  gjorda. Till min stora förundran var jag nästan den enda Frank, som
  gick här omkring och gapade. Dock bemötte man mig ganska artigt och
  hvart jag trängde mig gaf man mig plats och ville ha mig fram att se.
  Blott en man utanför Polichinelli-ståndet yttrade på dålig Italienska
  åt mig någon dum "witz" och kallade den upphängda dockan en kristen. I
  allmänhet herrskade öfverallt stor glädje och folket skrattade, Gud vet
  åt hvad, troligen blott för att det var helg, ty de förlustelser här
  vankades kunde jag åtminstone ej finna något nöje uti. Qvinnorna hade
  alla färskt _kuchl_ på sina ögonlock och frisk _chenna_ på sina fingrar
  och alla visade sig i sina bästa kläder, som i allmänhet voro snygga
  och rena, och militären i sin helgdagsuniform med röda, rikt broderade
  tröjor, sådana jag förr ej sett, och som voro ganska vackra; barnen
  skreko _'id'id'idina_ (fest, fest, vår fest!) öfverallt hela dagen och
  de fattigare gingo omkring med köttstycken, som de fått af de offer de
  rikare gjort, och allt tycktes fröjda sig öfver festen. Af förnämare
  och bättre syntes dock få här på platsen, utan personer af folket och
  isynnerhet soldater utgjorde största antalet. De förra syntes dels
  i sina eller sina vänners bodar, dels på de bättre kaffehusen och i
  rörelse på gatorna i Frankernas qvarter. Sedan låg jag länge bemma
  och rökte, men gick mot aftonen ut och spatserade i det vackraste
  månsken och den mildaste luft. Högtiden till prydnad drack jag i afton
  åter thé. Det var lika dåligt som julaftonen, men smöret som jag hade
  dertill, var ypperligt, ehuru alldeles hvitt. I dag hade man för
  de fyra första bönstunderna afskjutit dugtiga kanonskott från fyra
  särskilda batterier, men för den sista _salutu-l-asr_ (eftermiddagsbön)
  hörde jag ej något sådant, ehuru man sagt mig att då skulle skjutas.
  Alla lustbarheterna och stället der de höllos kallas _suqel'id_
  (solennitets torg). Bland leksaker för barn och andra var isynnerhet
  ett slags tympaner, gjorda af lera i krukmakare-arbete. De sågo ut som
  en afslagen hals af en större bredhalsig kruka, nertills beklädda med
  spändt fastklibbadt skinn och upp tills, d.v.s. sjelfva öppningen af
  halsen, tillbrukade utan någon öppning. De kallas _nuqareh_ och nästan
  hvar och en af de yngre skulle ha en sådan, på hvilken de bultade vid
  det de gingo omkring. Flöjterna eller de så kallade _nai_ voro högst
  simpla, af det hos oss äfven vanliga rörträdet, med (tror jag) blott 4
  fingerhål uppå; men bredvid det egentliga spelröret var ännu ett rör
  utan hål. Flöjten accompagnerades alltid af en tympan eller tambour.
  Mot aftonen, då jag förbi Attarin moskén gick hemåt, stannade jag och
  såg på en dans af blott kopter, karlar och qvinnor. Deras rörelser
  både i kropp och fötter voro mycket makliga och utan särdeles behag.
  Melodin, efter hvilken de dansade och som speltes på någon pipa,
  accompagnerad af en stor tympan, äfvensom de dansandes sång, var högst
  enkel och entonig. Under hela festen kysstes man mycket och hvar helst
  på gatorna bekanta träffades omfamnade de hvarandra och kysstes, dock
  ej på munnen utan på axlarne, mest 2 gånger, några äfven 3 gånger,
  hvarefter de berörde hvarandras flata händer eller ock gåfvo hvarann
  ett riktigt handtag, sedan kysste hvar och en sin hand och förde den
  mot pannan eller hjertat eller båda två.
  Jag har ej kunnat underlåta att kasta en blick tillbaka på detta nu
  tilländagående år och de särskilda skiften, som derunder öfvergått
  mig. Början var i sanning det lugnaste, sorgfriaste lif jag kanske
  ännu haft; jag hade ej bekymmer för någonting, utan allt hvad man kan
  önska för lifvets beqvämlighet. Dertill det högst intressanta lifvet
  på Clinicum. Oberäknadt några björnar och några borgesförbindelser,
  var intet som oroade mig. Sedan jag slutligen, efter en lång och
  visserligen något tråkig väntan, kom ut att färdas, kände jag
  lefnadslust och friskhet både i kropp och själ genomströmma mig.
  Sedan kom det förfärliga dunderslaget i Paris, som förorsakade mig
  ovilkorligen de värsta lidanden och grämelser jag ännu utstått, och
  betog mig modet och lusten samt säkert kommer att lemna efter sig
  spår långt, långt in i mitt lif. Sedan färden genom Frankrike, som
  visserligen var behaglig -- men den rätta första fröjden var qväst
  och släckt. Den oändligen ljufva tid, som gick upp under resan från
  Marseille till Konstantinopel, var en verkeligen salig hvila för både
  kropp och sinne, samt behöfdes ganska väl för att lugna mig. Denna tid
  tror jag skall alltid bli mig en af mina ljufvaste och bästa minnen,
  såsom den blef mig ett verkeligen stärkande medel för min kropp. Min
  ankomst hit till detta första rent musulmanska land, var sannerligen
  ej just glad, utan de tvänne första dagarne, dem jag nästan blott af
  grämelse tillbragte utan mat och utan appetit, voro ganska svåra. Men
  det länkade sig småningom till ett bättre, här blir allt trefligare
  och jag är nästan säker på, att jag kommer att lemna Alexandria med
  saknad. Men pris vare Honom, som dock alltid, ehuru ofta på krokiga och
  oförståndliga vägar, länkar allt till det bästa!
  Jan. 1. 1844.
  Ingen önskade mig godt nytt år och jag önskade det åt ingen. Gick
  ut på förmiddagen till moskén 'Abd Orrazaq, der jag väl ej träffade
  Mochammed, som var inne i moskén sysselsatt med att äta, men några
  halfbekanta sheikher, bland andra äfven sheikh Ibrahim, hvilken alltid
  särdeles behagar mig. Vi suto på några stenar och pratade om allehanda,
  bland annat i astronomi, hvari en ung sheikh, som här om aftonen hört
  mitt samtal vid Attarin, berättade mig vara bevandrad. Jag visade honom
  min lilla kompass, som han betraktade med stor förundran och med den
  vanliga glädjen öfver alla småsaker. Sedan kom en hans gode vän, en
  sheikh 'Ali, som behagade mig lika mycket. Här var nu fråga om Islam
  och dess godhet, om Koran o.s.v. Han frågade mig om jag tyckte om Koran
  och Moslims, hvilket jag uppriktigt besvarade med ja. De uppmanade mig
  naturligtvis att bekänna deras tro. Under samtalet med Ibrahim hade
  det blifvit tal om de 4 heliga böcker, som de anse för uppenbarelser
  och dervid hade jag kommit att nämna en uppenbarelse _'ala sejidina
  Mu'hammed_ (till vår herre M.). Detta talade han om för de andra och
  de ville nu promt att jag skulle upprepa samma ord och försökte med
  alla möjliga frågor få mig dertill. Isynnerhet ansatte mig, nu liksom
  förut, en ung gosse, kanske om 18 år; hvarhelst han träffar mig, ber
  han mig säga upp _kelimatu-sshahade_ (trosformeln: _la ilah_ &c.),
  hvilka han upprepar klart och tydligt för mig och säger _teslem_ (blif
  muslim!). 'Ali var stockblind och blinda voro äfven 3 utom honom,
  nemligen sheikh _Turki_, en högst aktningsvärd fridfull ung man,
  sheikh _Salim_, en rolig munter man, men som äfven strängt ansätter
  mig med omvändelseförsök, och en tredje, hvars namn jag ej vet. De
  hade alla infunnit sig för att på tillkallelse läsa vid grafvarne
  här, dit besökande anförvandter kommo. De blefvo ock allt efter litet
  kallade, men kommo tillbaka igen och pratade med mig. 'Ali tycktes
  isynnerhet fatta vänskap för mig, såsom jag verkligen för honom; när
  vi suto bredvid hvarandra och rökte turvis ur samma pipa, lade han sin
  hand öfver min axel och sade åt de andra: "det är i sanning en god
  man"; när jag gick bort, slogo vi hand med hvarandra och han sade:
  "är du icke min vän", och det var i sanning af hjertat jag gaf honom
  brödra-handslaget. Vid en graf, der trenne läste, fingo de ett stycke
  af 9 piaster. Sheikh Turki, hvilken tycktes vara den lärdaste, liksom
  han var den värdigaste, ehuru ännu ganska ung, frågade om de böcker vi
  hade hos oss i Arabiska litteraturen och mera dylikt. Han förekom mig
  som en särdeles huld och fridfull själ med lugn hängifvenhet för ödet,
  som i grund hade förstört hans syn. Medan vi suto der och Mochammed
  äfven kommit ut och satt sig bredvid mig, gingo genom moskégården några
  qvinnor, af hvilka en ropade åt Mochammed: "alla dagar är Nazarenarn
  hos dig". Men gubbarne tröstade mig med att de voro qvinnor, således
  utan vett och förstånd. I allmänhet var här i dag stor rörelse,
  isynnerhet af qvinnor; de samlade sig mycket omkring der vi suto och
  hörde på vårt samtal, snusade ur min dosa och nöso. De skratta nästan
  aldrig åt mitt tal, åtminstone har jag nästan aldrig märkt det. Men
  väl titta de alla med stora ögon på mig. Sheikherne bjödo mig den ena
  ett bröd eller liten kringla, den andra några torkade dadlar, och jag
  fann mig öfverhufvud särdeles trefligt och väl ibland dem. När jag gick
  bort bådo de mig komma i morgon igen med Alfija, så skulle de lära mig
  Arabiska. På eftermiddagen gick jag igen der förbi och träffade ut för
  den unge ifrige proselytmakaren, som åter ansatte mig häftigt och bland
  annat hade oförsyntheten säga, att de otrogne evigt skulle bli i elden.
  Vädret var fult och det regnade, ty regntiden är inne. Jag satt sedan
  hemma hela aftonen och rökte oupphörligen af den nya provision tobak
  jag åter köpte för 2 1/2 piaster.
  Jan. 2.
  Gick om morgonen med Alfija i fickan upp till moskén. Under vägen
  fick jag ett störtregn öfver mig, som gjorde mig något våt. Jag hann
  dock undan den värsta skuren upp till moskén, der jag träffade sheikh
  Ibrahim, jemte några andra som i Liwan sökt sig skydd mot regnet. Jag
  satte mig äfven der på mina fötter, men snart började det drypa så
  starkt genom taket, att vi måste fly till andra sidan på en stenbänk,
  som stod under bättre tak. Der suto vi hopkrumpna och fröso litet, då
  äfven de andra scheikherne kommo dit. Ibrahim, den enda bland dem som
  kunde se, betraktade Alfija noga, prisade mycket trycket och tyckte
  mycket om den. Sedan packade vi oss alla i _babaddo'a_ och pratade der
  litet, då de blefvo kallade att läsa vid en graf af 2 matronor, som
  sågo ganska ärevördiga och rika ut. De voro i allmänhet i dag mycket
  upptagna, så att jag ej hade mycket gagn af dem. Den unge goss-sheikhen
  ansatte mig äfven i dag och var mycket beställsam om mig; men när
  han kom fram med sina vanliga frågor fick ban ej något svar. Detta
  berättade han sedan noga för de andra. Efter middagsbönen gingo 3
  af de blinda sheikherne till begrafningsplatsen vid Pompeji pelare,
  ledde af en liten gosse. Jag följde dem ett långt stycke, då folket,
  som såg 3 sheikher gå med en otrogen, dessutom två bland dem rätt
  förtroligt ledas af honom, ropade och frågade: "hvad vill det säga?"
  Men 'Ali svarade dem att jag var deras gode vän, som följde dem, och
  tillrättavisade dem ibland strängare, såsom äfven barnen, hvilka skreko
  efter mig den vanliga glosan. Jag sade ofta att jag ville aflägsna mig
  och skona dem för detta omak, men de ville det ej och tvingade mig
  promt att följa med till stadsporten, der jag slutligen vände om och
  gick hem. Under vägen såg jag åter samma procession med ett grannt
  barn på en häst. Det var firandet af en omskärelse, hvilken barnet
  undergått. Likaledes hade jag tillfälle att nogare ge akt på en _Nai_
  eller rörflöjt med 2 pipor, och fann nu att den längre pipan väl äfven
  ljöd, men gaf blott en och samma ton, hvaraf fullkomligen samma effekt
  åstadkommes som af vår säckpipa. Få aftonen spatserade jag litet utåt
  östra stadsporten; men vädret var hela dagen mycket opålitligt, ena
  stunden kom ett häftigt störtregn och den andra brände solen hett.
  Jan. 3.
  Satt hemma hela förmiddagen i anseende till oupphörligt regn. På
  eftermiddagen, då det höll litet upp, gick jag till Mochammed, men
  just när jag kom dit gick han bort med sin gamle gode lomhörde vän,
  som särdeles hjertligt helsade på mig i dag, säkert för den halfannan
  piaster han i går fick för kaffet. Jag följde med dem ett stycke bort
  och tänkte sedan gå ut åt stadsporten att spatsera, men det kom åter
  ett störtregn, som tvang mig att återvända till moskén, der jag satt
  i skydd för regnet en stund, i sällskap med en gammal trasig sheikha,
  hvilken lika väl som en man kunde hela sin Koran utantills. Så snart
  regnet upphört begaf jag mig åter på väg, men träffade utanför Danjan
  moskén den lille unge sheikhen, som åter gaf sig i tal med mig och
  ville med all gewalt att jag skulle _shahad_, menande det vore ju ingen
  som nu hörde, jag skulle göra det blott inom mig. Jag gaf mig i dag
  litet i disput med honom och medan vi stodo der, kom åter regn, som
  tvang oss att söka skygd i lä för ett stort hus; dit kom snart ännu en
  man med pipa, hvilken gick från mun till mun mellan oss tre, der vi
  suto hophukade på våra fötter. Den unge sheikhen var en _Chafiz_ och
  kunde hela sin Koran utantills, såsom jag nu erfor vid en liten examen,
  den jag anställde med honom. Han berättade för den tillkomne mannen
  i tysthet, fastän jag hörde det, att jag var en i alla vetenskaper
  bevandrad man, hvarföre denne genast begynte betrakta mig med helt
  andra och vänliga ögon, bjöd mig pipan artigare och frågade mig om mitt
  land &c. Vi suto der en stund tills regnet gått öfver, då jag gick
  hem och blef sittande hemma hela aftonen. På hemvägen köpte jag litet
  tobak af en tredje sort, som kallas _suri_ och är särdeles stark, för 8
  piaster okan och derjemte 6 små citroner för tillsammans 5 fadda h. e.
  2 1/2 kop. b:co ass.
  Jan. 4.
  Bittida på morgonen tågade en stor hop militär förbi mitt fönster och
  jag gick ut till Pompeji pelare, der en öppen plan mellan grafvarne
  lemnade dem rum att ställa sig upp på. Der anställde Achmed pascha
  mönstring med dem. Han var en liten skarpsynt gubbe med vackert,
  litet i rödt stötande skägg, och tittade med den orientalerna egna
  misstänksamma och sluga blicken på allting, på gevären och sablarne,
  dem han alltsomoftast drog ut, äfvensom allt annat till uniformen
  hörande. Ordningen var i sanning vida bättre än man kunnat vänta
  och soldaterna togo sig väl ut i sin uniform, bestående af hvita
  vidbyxor med blå tröja och röd tarbosh, äfvensom officerarne med
  sina rikt guldbroderade tröjor. Musiken var ej just att skryta med;
  instrumenterna stämde dåligt och skrällde, melodierna voro öfverhufvud
  enkla och enfaldiga i Europeisk smak, utan något musikaliskt värde och
  så äfven harmonin. För öfrigt samma instrumenter som i Konstantinopel
  och hos Ryssarne, mycket klarinetter och isynnerhet piccoloflöjter och
  horn, pukan icke heller att förglömmas och klockspelet. Mönstringen
  räckte hela förmiddagen och inpå eftermiddagen, men jag gick
  middagsstunden bort upp till Mochammed. På vägen stannade jag litet hos
  en gammal gråskäggig väktare vid en sheikhgraf, som vänligt bjöd mig
  att sitta ner bredvid honom i solen och bredde ut för mig ett stycke
  af sin _heram_. Det var samma man som några dagar förut, vid det jag
  gick der förbi, bjöd mig vatten, hvilket han icke heller nu glömde att
  göra. Han är i allmänhet en högst välvillig, hjertans god och älskvärd
  gubbe. Han bjöd mig en morot att äta, vi suto der en stund och pratade
  och jag gaf honom åter 5 fadda när jag gick bort. Uppe hos Mochammed
  voro sheikherne åter församlade, de 5 blinda nemligen, af hvilka 3 voro
  sysselsatta med att läsa inne i en graf. Jag satte mig till de öfriga,
  jemte några andra som voro der, hvilka af mina bekanta frågade mitt
  namn, då de kallade mig _sheikh Vali_. Snart ropade de ut 'Ali till mig
  och han bjöd mig in till de andra inom grafven, som innehöll åtskilliga
  grafställen och var vackert planterad med palmer och fikonbuskar af
  Malta sorten. Jag tog stöflarne af mig och satte mig uppå en utbredd
  matta med de andra; men medan vi suto der, samtalande och rökande,
  kommo några qvinnor för att göra zijareh här, då sheikherna funno sig
  något förlägna öfver att jag var inne med dem, och qvinnorna tittade
  långt efter mig, när jag mötte dem i porten vid min utgång. Jag gick
  sedan med Mochammed upp på backen och der blefvo vi länge sittande
  på en grafsten att konversera, tillika med den unge mannen från
  Danjan moskén. Vid min hemgång var jag inne på posten för att höra om
  något bref kommit med dagens post, men ve! der var intet för mig. På
  eftermiddagen var jag hos Spitznagel, som var hygglig nog att låna mig
  40 francs utan några invänningar. Äfvenledes fick jag af honom Lanes
  sista arbete, innehållande utdrag ur Koran. På aftonen spatserade i
  det vackraste månsken och ljum ljuft. Vädret hade hela dagen varit
  oföränderligen klart och vackert med en frisk svalkande, ehuru ej det
  minsta kall, vind. Det är dock ej utan att här morgon och afton är
  litet kallt och jag behöfver ha väl på mig i mitt rum, för att ej frysa
  litet. Men solen lyser ock aldrig hit in och ute är varmare än inne.
  Underligt är att Araberne ej frysa i deras tunna kläder med bara ben
  och fotter, då de vandra i puttarne och smutsen. Frankerna se alla rätt
  frusna ut och gå insvepta i sina kappor och kapprockar.
  Jan. 5.
  Gick upp till Mohammed, men träffade honom ej och då här igen kom regn
  öfver mig, sökte jag skydd vid bönporten, dit kort derpå äfven 2 andra
  kommo i samma afsigt. Den ene var Arab, den andra en Turk, och båda
  tycktes vara läsare från Danjan moskén. Vi suto här och konverserade
  en god stund och jag fick mycket beröm för mitt språk, hvilket jag
  ock i sjelfva verket talade bättre, än Turken. Sedan gick jag hem
  middagstiden och åt, och nu först, efter så lång tid, kom jag i samtal