Leonna: En skildring ur lifvet - 12

Af allmänna bladen erfor hon, att han som ambassadör rest till * * * *
åtföljd af sin fru, der de utvecklade en lyx, svarande mot deras rang
och rikedom.
Om man undantager lektionstimmarna, lefde Constance endast i och för
sina barn. Hon lärde dem allt hvad deras ålder kunde mottaga, och
framför allt inskärpte hon en innerlig kärlek till Gud och dygden,
sanning och rättvisa. Konstantin ägde, både af naturen och sin mors
medverkan, en stark hederskänsla, men äfven ett kärleksfullt hjerta. Af
sin far, som han numera trodde vara död, behöll han alltid ett kärt
minne.
Lilla Anna var hans ögonsten. Aldrig har en moder bättre uppfyllt sitt
ansvarsfulla kall, än Constance. Sällan ha tvenne syskon mera älskat
hvarandra, och nästan afgudat sin mor, än Konstantin och Anna.
Den förstnämnde var i femtonde året, när grefve * * * återkom till
Petersburg, höljd af de lagrar han skördat på diplomatikens fält; som
belöning erhöll han nya gods med flera tusen själar.
Igenom en biljet, önskade han ett möte med Constance hos sin bankir, för
att med henne öfverlägga något rörande gossens framtid. Han öfverlemnade
åt henne sjelf att bestämma dagen och timman.
Det skedde, och de återsågo hvarandra efter sju år.
Hvad dessa åren förvandlat den förut blomstrande och kraftfulla mannens
utseende och gestalt! Han liknade nu en gubbe; ansigtet var gulblekt och
infallet, glansen i ögat var slocknad, och håret skiftade i grått; äfven
gestalten var sammanfallen.
Ovilkorligt studsade Constance tillbaka vid hans åsyn; så hade hon
aldrig kunnat föreställa sig honom. Lidandet och åren hade väl äfven
verkat på henne, men vid sina 32 år var hon ännu vacker, och melankolien
hade gifvit hennes ansigte ett högst intagande uttryck, något som icke
tillhörde jorden.
Förrän hon gick till detta möte, sökte hon beväpna sitt hjerta med mod,
för att med kallsinnighet återse den man, som allt ännu lefde i hennes
svaga hjerta; hon trodde sig vara viss om segren — men nu —
Som han nu stod der, tog han den i hvarje rent qvinligt hjerta
högtrådande känslan medlidandet i anspråk, och den menskliga
sjelfkärleken hviskade: «Han har lidit genom förlusten af dig; hade du
varit den maka, som ledsagat honom på lefnadsbanan, skulle din hand
bortjagat hvarje smärta, åtminstone jemnat hvarje skrynka, som nu bildat
sig till djupa fåror i ett ansigte, som utmärktes af helsa och
lefnadslust, när du tillhörde honom.» — —
Men hågkomsten af denna tid medförde äfven minnet af den oförrätt hon
lidit af samma man, och den, efter sitt ofrivilliga fall, upphöjda
själen återtog sitt herravälde öfver hvarje annan jordisk känsla. Han
var åter för henne en likgiltig person, som hon hvarken älskade eller
hatade; men han var fader till hennes barn, och som sådan visade han sig
värd hennes aktning.
Äfven för honom syntes detta möte ej aflöpa utan sinnesrörelse, men van
att beherrska sina anletsdrag, anslog han snart äfven den ton Constance
syntes önska: en förbindlig artighet mot en bekant person. Och som
bankiren sjelf förde henne in i det rum, der grefven redan väntade,
gjorde dennes närvaro, att de å ömse sidor bibehöllo fattningen. När han
sedan på en vink af grefven lemnade rummet, skred man genast till
ändamålet af sammankomsten.
Det beslöts att Konstantin om två år skulle besöka universitetet, men
förut skulle han hemma hos sin mor, af en skicklig lärare inhemta
elementerna i latinen och ryska språket samt andra för honom nödiga
kunskaper. Denne man kunde genast tillträda sin befattning, och grefven
lofvade att dagen derpå sjelf införa honom till dem; ty han satte alls
icke i fråga, att det var honom tillåtet att se sina barn.
Constance ansåg sig äfven ej hafva rättighet att för denna enda gång
afslå hans önskan. Hon svarade: att som barnen trodde sin far vara död,
och grefven så mycket förändrat sig under dessa åren, att gossen
troligtvis ej kunde känna igen honom, vore det enligt hennes tanke bäst,
att han föreställdes dem som en slägtinge, till hvilken de stodo i
förbindelse. Dermed var grefven nöjd.
Constance hade rätt i sin förmodan; gossen drog ingen känsla till sin
far, som han nu för första gången såg i uniform och hörde af modren
benämnas «grefve.» Både han och den nioåriga Anna betraktade honom med
skygghet, ja nästan med en slags ovilja; desto mera slöto de sig till
läraren. Som rum voro lediga att hyra i samma gård, kunde denne genast
flytta dit och börja sin befattning. Grefvens visit var kort;
förhållandet var tvunget på alla sidor, och besöket förnyades aldrig.
Läraren, som nu blef en medlem i deras lilla krets, var redan öfver
medelåldern. Han hade ingen kännedom om det förhållande, som varit
mellan grefven och Constance. Hon, som snart fann denna sin farhåga
ogrundad, gladde sig, när hon i sin sons ledare lärde känna en ganska
aktningsvärd man. Lärd utan pedanteri, rik på erfarenhet, var han ett
lika interessant som lärorikt sällskap för både yngre och äldre.
Genom honom erfor hon efterhand, att grefven icke var lycklig i sitt
äktenskap. Hans fru var honom uppenbart otrogen. Svartsjuka och harm
hade drifvit honom att söka förströelser i höga spel och andra
utsväfningar, som inverkade menligt på hans helsa. Han hade nu på
begäran erhållit tjenstledighet, men frun hade stadnat qvar i * * * *.
Tiden var inne för Konstantins resa till universitetet, dit hans lärare
var honom följaktig. För första gången aflägsnad från sitt stilla hem
och de älskade, det inneslöt, såg ynglingen sig försatt i hvimlet af
några hundra kamrater. Van vid ensamheten, drog han sig ifrån deras
stojande umgänge, och blef af dem ansedd för dum och inbilsk.
Emedan han var trägen och hade lätthet att fatta, förkortades hans
vistande der, och redan var hans resa utsatt till den innevarande
terminens slut, äfvensom en plats var ledig vid det rangregemente, der
han enligt grefvens önskan och sin egen böjelse skulle gå in; när en
händelse inträffade, som gaf en helt annan riktning så väl åt hans
tankar som handlingssätt och framtida öden.
Som redan är sagdt, ansågs han af kamraterna för stolt, eller dum och —
högfärdig, som merendels vill säga detsamma. En af dem, känd för ett
retsamt lynne, ansåg sig svårt förolämpad då Konstantin nekat att
deltaga i ett af honom föreslaget lustparti. Hemma hos sig hade han
derföre talt om Konstantin under försmädliga uttryck. Dessa hördes af
hans betjent, som låg i någon delo med Feodor, hvilken följt med sin
unga herre. Vid ett nytt gräl emellan dessa båda gör den förra den
slutsatsen: «Sådan herrn är, sådan är drengen.» Feodor tog med häftighet
sin unga husbondes parti. Drifven till det yttersta utbrast han
sluteligen: «Du säger, att min herre är stolt, men du bör äfven veta att
han är son till en stor, rik och förnäm man, som nog gör honom till
detsamma med tiden.» På illistigt sätt, under sken af dispyt, lockades
Feodor af den andre att säga allt hvad han visste, och den andre var ej
sen att rapportera detta för sin husbonde.
Utan minsta aning om allt detta, spatserade Konstantin en dag i allmänna
promenaden tillika med sin lärare. I det de gingo förbi en grupp af
ynglingar, hörde de den, som stod dem närmast, yttra till de öfriga och
med afsigt att höras af de förbigående: «Der går den furst- eller
grefliga bastarden med sin mentor.»
Detta yttrande var obegripligt för vår Konstantin, men då han påtagligt
fann detta förnärmande talesätt riktadt mot sig, ville han genast begära
en förklaring, men Tschukoff — detta var lärarens namn — afhöll honom
derifrån. Hemkommen ville han ¯skrifva¯ och affordra den andra en
förklaring, oaktadt alla föreställningar, huru lätt ett misstag kunde
råda, då flera menniskor, än de, varit i promenaden.
Under denna deras strid, stod dörren öppen till det rum der Feodor gick
och sysslade. Man plägade ej väga sina ord i hans närvaro, ty man kände
hans trohet och tillgifvenhet. Det namn som nämndes, väckte likväl
Feodors uppmärksamhet, och så snart han fått reda på hvarom talet
handlade, störtade han in, omfattade sin unga husbondes knän och bekände
att han varit orsaken till alltsammans, bad honom om att straffa sig,
men besvor honom också att sedan förlåta hvad han brutit af oförstånd,
men ingalunda af ondt uppsåt.
«Jag förlåter dig visst, blott du tillstår hvarföre du behagat smida
ihop en sådan osanning,» sade den förvånade Konstantin, som nästan
trodde ynglingen vara förryckt.
«Ack Herre! Det är ingen osanning. Jag har ju varit i er mors hus från
sex års ålder, och jag skulle ej känna vår husbonde grefve * * *, som
dagligen kom dit, bara han var i Petersburg. Jag hade ofta sett honom
förut, ty mina föräldrar äro hans lifegna. Minnes ni ej Andruschka, som
dagligen förde många goda saker till ert hus. Allt detta kom från
grefven och Andruschka var min far. Jag var visserligen strängt nekad
att omtala för någon detta förhållande, och har äfven aldrig gjort det
förr än nu, då högfärds-djefvuln regerade mig.» — — —
Man bör kunna uppfatta den djupa aktningsfulla kärlek Konstantin hyste
för sin mor, den höga tanken han gjort sig om hennes själs renhet, för
att rätt begripa hans smärtsamma känslor vid denna upptäckt.
Nu mera var han icke den stolta ynglingen; den oförtjenta vanäran hade
förlamat själ och kropp. Han satt dyster och sluten inom sig sjelf.
Blott någon gång hörde Tschukoff de orden: «O min mor! Anna och jag äro
således brottets barn, och du» — — — Han fortsatte aldrig meningen, men
det låg något tröstlöst i hans stela blick. —
Naturligtvis afstod han från alla frågor till den omnämnda unga herrn.
Denne och hans sällskapsbröder ansågo Konstantin för feg, emedan han
undvek dem. Men de gjorde honom åter orätt. Ehuru han nu ansåg sitt lif
af intet värde, var en duell i hans ögon ingen handling af rättvisa,
endast sjelfhämd.
Omsider blef han lugnare, åtminstone till det yttre. Han längtade hem
för att få veta hvad som var sanning eller ej, ty Tschukoff kunde ej
gifva honom någon upplysning. Snart var han innesluten i modrens armar,
öfverhopad af hennes och Annas ömhetsbetygelser, men få minuter förflöto
innan det forskande modersögat upptäckte att något tungt tryckte
ynglingens sinne och hjerta.
De blefvo omsider allena. Han omtalade då allt och bönföll om
förklaring. Han liknade en brottsling, som afvaktar sin dom.
Man föreställe sig hvad verkan detta skulle göra på en mor med
Constances hjerta och tänkesätt.
Hon meddelade honom allt hvad vi redan känna; tyst och uppmärksam på
hvarje ord, satt han der; då och då förde han den hand till sina läppar,
som han höll innesluten i sin. Då hon upphört att tala, höjde han en
tacksam blick till höjden och sade: «Gud vare evinnerligen lofvad, som
förde dig ren ur denna skärseld, ty på hvem och på hvad skulle jag mera
tro här i verlden, om jag funnit dig, min så ömt dyrkade mor, vara en
hycklerska! Jag hade då förlorat tron på dygden, på mig sjelf och hela
menskligheten. — Men han, han, — för min far vill och skall jag aldrig
erkänna honom.»
«Förlåt hans fel, min son! och tänk på honom i dina böner, hädanefter
lika som förut; ty han älskar dig, och sörjer med faderskärlek för din
uppfostran och framtid.»
«Hvad jag fått kan jag ej återgifva, men väl förakta mig sjelf, om jag
hädanefter skulle låta honom skjuta mig fram i verlden; dervid blir
det,» försäkrade ynglingen. «Var icke ni, min mor, både till börd,
skönhet och hjertats egenskaper värdig att blifva hans maka! och med
sina lumpna penningar tror han sig kunna godtgöra allt! — Aldrig en
kopek tar jag af honom!» — —
Hans beslut stod fast; i stället att gå in vid det regemente grefven
önskat, och der Konstantin genom honom varit säker om snar befordran,
tog han tjenst vid ett grenadierregemente, färdigt att afgå till
turkiska gränsen.
Lemnad af sin älskling var den blomstrande Anna modrens tröst och
glädje. Hon var i lycklig okunnighet om allt det, som afhandlats emellan
mor och son.
* * * * *
Anna hade nyss fyllt sexton år, när hon en dag erhöll tillstånd af sin
mor att, i sällskap med deras värdinna och ett par af hennes bekanta,
göra en liten lustfärd på Newa. Dagen var utmärkt vacker och sällskapet
trefligt; de voro inalles fem damer samt en äldre man med sin unga son.
De landade vid ett af de vackra lustställen, som ligga vid stranden,
intogo några förfriskningar hos Sweitzaren, och promenerade sedan
omkring till dess solen, som sänkte sig bakom de lummiga träden, manade
till hemresan. Slupen, som på bestämda timmar gjorde sina turer, gaf
sitt tecken, och våra lustfarare måste skynda sig, för att komma i lagom
tid till bryggan. Lika ifriga som de, voro några unga herrar insvepte i
slängkappor, dem man flera gånger mött under promenaden.
Anna var händelsevis den sista som skulle stiga i slupen. I samma
ögonblick sköt en af roddarene oförsigtigtvis båten från land, och Anna
föll i vattnet.
Som blixten störtade en af de omnämnda unga herrarna fram, kastade af
sig hatt och kappa, lutade sig långt öfver relingen och fattade tag i
Annas kläder, innan hon ännu hann försvinna i det här temmeligen djupa
vattnet, som af slupens hastiga vändning kommit i svallning. Ett utrop
af förskräckelse hördes af hennes lilla sällskap; fruntimren vredo sina
händer, och deras enda manliga följeslagare hindrades af trängseln att
komma fram, ty alla de andra unga männerna — af förenämnda sällskap —
rusade till, för att tillbakahålla den som sökte rädda flickan.
I sin ifver om honom, syntes de föga bekymra sig om henne. Deras sakta
men häftigt uttalade: «För Guds skull ers Höghet!» besvarades af denna
med ett befallande och ogillande «tyst!» De drogo sig tillbaka, i
synnerhet som ett par af båtkarlarna i detsamma upplyfte den af en stöt
mot slupen och af förskräckelse sanslösa flickan.
Inom ett ögonblick hade den unga mannen svept omkring henne den varma
duk, som han nästan ryckte från en af fruntimren, och der ofvanpå sin
egen kappa. Glömsk af sig sjelf satt han nu fördjupad i hennes
åskådande, och stödde den ännu vanmäktiga, under det att den goda frun,
under hvilkens vård Constance anförtrott sin unga dotter, försökte alla
medel att återkalla hennes lifsandar; hvilket omsider lyckades.
Undertiden trängde sig en af hans följeslagare åter fram; vördnadsfullt
hviskade denne några ord i hans öra; dessa återförde honom till
besinning. «Du har rätt» svarade han, och svepte skyndsamt in sig i den
slängkappa denne bjöd honom, samt tryckte hatten djupt ned öfver den
höga pannan. «Likväl kan ingen här känna igen mig, så framt ej er
obetänksamhet förråder mig.»
När Anna första gången uppslog ögonen, var ¯hans¯ blick det första hon
såg; djupt rodnande sänkte hon dem åter och lutade sig mot sin qvinliga
grannes bröst. «O Gud hvad skall mamma säga, när jag kommer hem!»
hviskade hon.
«Frukta icke dyra flicka! Jag skall sjelf föra dig hem, och förbereda
din mor,» svarade han, och tillade sedan sakta, men med en röst som
trängde ända in i hennes hjerta: «Haf blott förtroende till mig, och
vänd icke bort dina milda ögon. Denna stund skall alltid vara mig en
ljuspunkt i minnets skattkammare! Säg mig hvad du heter?»
«Anna,» hviskade hon blygt.
«Tack du hulda! Det namnet var mig kärt förut; nu är det mig dyrbart!»
Anlända till stranden, befallte han fram en hyrkusk med sin droschka.
Sedan han sjelf burit flickan ur slupen, bjöd han frun sätta sig upp och
understöda den darrande Anna. Sjelf intog han kuskens plats, sedan han
tillsagt denne och sitt följe att der afvakta hans återkomst. Derpå
frågade han efter deras boning.
Enligt sitt löfte gick han in förut, och beredde på varsamt sätt
Constance på hvad som händt, lade sedan dottern i modrens armar, och med
några knappt hörbara ord bjöd han dem farväl. De återsågo honom aldrig.
* * * * *
En långsamt tärande sjukdom var följden af den enda gång, Anna varit
undan modersögat. En af de englar, som omgåfvo oskuldens plågoläger, och
manade till tålamod samt hviskade ljufva ord om tro och hopp och
sällheten af ett återseende i en högre verld, der ingen ståndsskillnad
finnes, antog ständigt bilden af hennes unga sköna räddare.
En dag våren derpå mönstrades, på ett af förstädernas stora torg, ett
nyss anländt regemente grenadierer, som med tapperhet utmärkt sig i
flera träffningar vid turkiska gränsen.
Manövern var slutad, officerare stodo i grupper af anhöriga och vänner,
hvilka samlat sig för att välkomna dem. Manskapet hvilade i skuggan af
de omgifvande husen.
Det högre befälet hade jemte generalitetet begifvit sig bort, endast en
ung skön reslig man i den vackra uhlanuniformen, ridande en eldig arab,
hade lemnat sig efter. Han red nu omkring platsen och närmade sig i allt
trängre kretsar till ett hörnhus, på hvars höga, med pelare omgifna
trappa en ung fanjunkare stod med armen omkring fanans stång.
Var det kanhända dennes ädla allvarliga utseende och hållning, som redan
under mönstringen väckt ädlingens uppmärksamhet? Allt nog, med blicken
oafvändt fästad på honom, syntes han i begrepp att tilltala den unga
mannen, som nu stod der så ensam. Då hördes från sidogatan den sång,
hvarmed de andeliga af grekiska kyrkan beledsaga sina döda till grafven.
Snart vände en likprocession förbi samma hörn. Enligt sedvanan låg den
döda med obetäckt ansigte. Det var en ung flicka, i sin hvita drägt med
myrtenkransen i de blonda lockarna. Döden hade endast med lätt hand
vidrört anletsdragen, ett leende syntes sväfva på de bleka läpparna.
Några fruntimmer gingo efteråt, bland dem modren; ej så mycket utmärkt
genom klädseln, som af den djupa smärta, som låg i den blick, hon ömsom
riktade mot höjden än mot jorden.
Ett lätt utrop af smärtsam öfverraskning undföll den ridande, som
stadnat helt nära trappan; detta besvarades med en dof suck i hans
granskap. Han såg sig om.
Der stod den unga fanjunkaren, blek, med stirrande blick följande
liktåget; handen pressad mot bröstet. Hans hufvud sjönk mot den närmaste
pelaren.
«Hur är det med dig, unga kamrat?» frågade uhlanen med deltagande röst.
«Var det åsynen af den döda, som grep dig så? tillhörde hon dig på något
sätt?»
«Det var Anna! det var min syster, arma moder!» Smärtan har en ton, en
accent, som djupt griper den känslofulles hjerta.
«Din syster! Jag bedrog mig således ej på likheten! Jag beklagar af allt
hjerta din förlust, och vill alltid vara din vän! Adjö, vi träffas snart
åter.»
Trumman ljöd; manskapet samlades, mekaniskt intog Konstantin sitt led.
De troppade af till kasernen.
Fri från tjensten, skyndade han till modrens boning. Hon var nyss
hemkommen från Annas graf. Hvilket återseende!
Dagen derefter besökte Konstantins unga gynnare kasernen, han kallades
fram.
I ganska nådiga uttryck lät denne honom veta, att han, för att bättre
kunna sörja för hans framtida befordran, ville antaga honom vid sitt
eget regemente.
Konstantin visste nu hvem han hade för sig, kände att detta var samma
korps, i hvilken hans far sökt anställa honom, och några ögonblick
smickrade det hans stolthet, att utan dennes medverkan komma in i den;
men snart hviskade samma stolta känsla: «Du har icke dig sjelf att tacka
för denna utmärkelse, det är minnet af din syster, — ögonblickets nyck,»
och han bönföll att få qvarblifva, der han tjent upp sig från soldat och
der han var afhållen af fordna kamrater, samt med vänskap omfattad af
sina förmän. Med dem vore det ett nöje att offra lif och blod för
kejsare och fädernesland, och då de alla voro likasinnade som han,
anhöll han att Fursten ville vara så nådig och utverka att detta
regemente åter blefve användt i aktiv tjenstgöring.
Förundrad öfver ett afslag, som var lika oförväntadt som sällsynt, var
Fursten för ädel att, lik många andra ¯stora¯ och ¯icke stora¯, låta de
underordnade med misshag umgälla, att de ej mottagit lyckan i den form,
deras förmän funnit för godt. Han biföll hans begäran och L—ski
regementet var sedan bland de första som fördes i elden, när kriget bröt
ut 1808.
Gradvis hade Konstantin uppstigit till kompanichef, och hvem vet huru
långt han hunnit, om ej finnarnes kulor vid Revolax satt ett mål för
hans krigiska bana.
I enlighet med sin karakter höll han ett i modrens och sin lärares
närvaro uttaladt löfte, att under fadrens lifstid hvarken tala fransyska
språket eller erkänna någon talang, som kunde utvisa en högre bildning
(ehuru han odlade den i hemlighet, endast för att ej derigenom
igenkännas, i fall fadren ville spana efter honom).
Med fadrens död, och den ljufva tillfredsställande känslan att blott för
sin egen skull blifva älskad, hade den tyngd, som hittills tryckt hans
för hedern så ömtåliga sinne, alldeles försvunnit.
Att Constance led af förlusten af sitt ena barn, och det andras
beständiga frånvaro, inses lätt, men dess af ädla grundsatser upphöjda
själ nedtrycktes ej af sorgen. Anna, den späda blomman, var nu förvarad
undan lifvets stormar — och att Konstantin en dag skulle återkomma,
hoppades hon af en nådig Gud. Af grefven hade hon ingenting hört, sedan
hon underrättat honom om dotterns död, och frånsagt sig allt vidare
understöd af honom; till dess hon genom tidningarna och ryktet sporde
hans frånfälle.
* * * * *
Se så goda Leonna, nu nedlägger jag min författarpenna, ty hvad sedan
passerat känner du, äfven att den finska flickan uppskattas af dem som
en liten juvel, och hon är så tacksam, så lycklig i sin dyrbara
infattning! Förstår du denna guldsmedsliknelse? jag känner ingen mera
träffande.
¯Ottilia¯.»
Leonna var ock den som förstod att värdera vänskapens förtroende och att
besvara detsamma. Härtills hade Ottilia endast anat hennes böjelse för
Feodor, nu fick hon erfara allt, äfven hans uppförande nemligen så, som
det uppfattades af den älskande flickan, jemte hennes oro öfver hans
tystnad, den hon likväl tillskref omständigheterna, ej någon glömska.
* * * * *
Onkel Ludvig hade rest bort. Fru Palman var installerad i sin
befattning. Leonna upphörde ej derföre med all verksamhet i hushållet,
men hon ägde mera ledighet och lugn. Modrens lynne var sig likt, men hon
blygdes att låta en fremmande höra detta jemna gnatande, och Leonna
kunde nu undvika att träffa henne allena.
Vintern var förbi; vårsolen smälte drifvan; jorden grönskade, allt
knoppades för att fira uppståndelsens högtid, och Leonnas hjerta började
äfven njuta af förnyad lefnadslust.
Man räknade de sista dagarna af Maj, när Petter Nordenskans en dag kom
till Grönskog för att be sin syster tillbringa någon tid hos Maria, som
hvarje dag väntade sin nedkomst. Sjelf måste han göra en resa, såväl i
tjenståliggande som andra affärer «på obestämd tid,» sade han; en annan
skulle under tiden sköta sysslan.
Hans far var icke af det sentimentala folket, likväl förtröt honom den
likgiltighet, sonen visade att fara bort hemifrån sin hustru vid ett
sådant tillfälle.
Leonna följde honom, men undrade inom sig, hvarföre ej Hedda kunde vara
hos sin syster. Hon erfor sedan af sin svägerska, att Hedda hade rest
hemifrån utan att någon kände hvar hon nu vistades.
Ett besynnerligt öde syntes sväfva öfver alla Leonnas utflygter
hemifrån, ty knappt hade hon varit en vecka der, förrän hon åter
efterskickades. Den biljet, budet medförde, upplyste henne hvarföre det
skedde. Fadrens ord lydde så:
«Blif icke ängslig barn, men skynda dig hem. Mamma fick slag i natt och
har ej, efter som vi tro, många timmar qvar. Hon kan ej mera tala, men
hennes ögon irra omkring efter dig. Gumman Palman bevisar genom hundrade
exempel, att hon ej har ro förr än du kommer! Din hulda far
Ad. Fred. v. Nordenskans.»
När Leonna underrättade sin svägerska om denna oväntade bortresa och
anledningen dertill, syntes hon väl ledsen, men då det ej kunde hjelpas,
tog hon som vanligt saken kallt.
Äfven nu syntes slumpen eller ödet, huru man vill kalla det, stadfästa
fru Palman i sin öfvertygelse eller vantro — eller kan verkeligen den
flyende lifsandan uppehållas, i dess jordiska omklädnad, af en ouppfylld
önskan?! — ty Leonna fann modrens händer redan kalla och känslolösa, men
den förut kringirrande blicken fästade sig snart på henne med ett svagt
uttryck af tillfredsställelse — och det var slut.
Att nu återvända till svägerskan, hade af folket ansetts som en
vanvördnad för modrens minne; äfven hade Leonna mycket att bestyra
hemma; den varma årstiden gjorde skyndsamhet nödvändig. Det bud som
medförde notisen om dödsfallet, återkom med underrättelse att unga frun
nedkommit med en dotter.
Liket bisattes, begrafningen skulle försiggå, när Petter kom tillbaka.
Dagen efter bisättningen besökte Leonna sin svägerska. Hon fann henne
rask, men barnet var svagt och klent. Med blandad känsla af smärta och
glädje, tryckte hon den späda till sitt hjerta, som hon trodde, för både
första och sista gången.
Åtta dagar derefter kom Petter hem. Kapten Nordenskans reste genast
åtföljd af sin dotter, för att med honom öfverlägga om anstalterna för
begrafningen, och Leonna öfverraskades vid åsynen af den lillas friska
och förändrade utseende.
Man öfverenskom att begrafningsgästerna skulle samlas hos den yngre
Nordenskans. Några af dessa borde först blifva vittnen till barnets dop.
Efter jordfästningen skulle allesamman följas åt till Grönskog och dröja
der till andra dagen öfver middagen.
Sedan begrafningsstöket var förbi, blef hemlifvet ganska trefligt för
Leonna. Med den hjertligt välmenande fru Palman kunde hon språka om sina
frånvarande vänner, äfven om Feodor, ehuru gumman visst icke anade huru
dyrbar han var för flickan. Hennes far var också meddelsammare än förr,
vid bordet eller när de om aftnarna voro tillsamman.
Tiden skred lugnt sin gång. Fru Palman var outtröttlig i dagens värf och
Leonna delade sin tid bland nyttiga och behagliga sysselsättningar;
ibland annat hade hon tagit en egen vård om trädgården. Läsaren bör dock
icke tro, att hon gick der från morgon till qväll med mulliga händer och
brynte sig i solen. Nej, dertill använde hon morgonstunderna. Den
uppfriskande morgonluften har ju i alla tider varit ett skönhetsmedel,
obekant eller ringa aktadt af salongens bleka sylfider. Utvandringar
gjorde hon äfven i det gröna, merendels med en bok till sällskap, sedan
hennes öfriga göromål tilläto sådant.
En söndag i medlet af Juli, reste hon med sin far till kyrkan, för att
sedan äta middag på prestgården. Som följderna af denna lilla utflygt,
och de personer, med hvilka hon nu gör bekantskap, i betydlig mån komma
att inverka på riktningen af hennes karakter och framtid, utbedja vi oss
läsarens tålamod och sluta här första delen af vår skildring.

LEONNA.
ANDRA DELEN.


_Leonna lär sig känna en fru med verldston och en annan af värde._
Omkring tre mil från kyrkbyn, i en annan trakt af socknen, låg en
herrgård med vidsträckta ägor, från långliga tider ett fideikommiss för
Bärendorfska familjen. Egendomen var på sednare tider ganska vanvårdad,
ty nuvarande ägaren, lagman Bärendorf, bodde i hufvudstaden, der han
innehade tjenst; han hade efter sin faders död arrenderat bort den åt en
man, som endast sökte ögonblickets nytta, utan att bry sig om framtiden
eller vårda de fordna anläggningarna. Undertiden lefde lagmannen med sin
familj på stor fot i Åbo, och ansåg det småaktigt att revidera utgifter
och inkomster, förrän de förra togo öfverhanden. Han uppsade då
arrendatoren. Fru och barn skulle bo på godset; sjelf tog han sig
tjenstledighet denna sommar, för att se till egendomen, som han endast
trenne gånger besökt under tjugu år.
Andra gången detta skedde, medföljde hans fru på besöket. Ehuru de varit
gifta i flera år, gjorde hon nu först personlig bekantskap med sin
svärfar. Sedan dess hade hon hvarken återsett honom eller Johanneshof
förrän nu.